Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 201.

1

N:q 201.

Kungl. Maj:ts nådiga proposition till Riksdagen med förslag
till grunder för förvaltningen af vissa kronan tillhöriga
vattenfall-, gifven Stockholms slott den 8 april 1910.

Under åberopande af bifogade utdrag af protokollet öfver civilärenden
för denna dag vill Kungl. Maj:t härigenom föreslå Riksdagen
antaga härvid fogade förslag till grunder för förvaltningen af vissa
kronan tillhöriga vattenfall.

De till ärendet hörande handlingar skola tillhandahållas Riksdagens
vederbörande utskott; och Kungl. Maj:t förblifver Riksdagen med all
kungl. nåd och ynnest städse välbevågen.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

Hugo Hamilton.

Bill. till Riksd. Prof. 1910. 1 Sami. 1 Afd. 152 Häft. (No 201.)

1

2

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 201.

Förslag

till

grunder för förvaltningen af vissa kronan tillhöriga vattenfall.

1 §•

Nedan angifna vattenfall och för deras tillgodogörande afsedda
fastigheter skola förvaltas af vattenfallsstyrelsen nämligen:

a) kronan tillhöriga vattenfall i Göta älf;

b) Ålfkarleby vattenfall;

c) de vattenfall, som redan inköpts eller framdeles komma att förvärfvas
för elektrisk drift å statsbanorna, där ej Kungl. Maj:t för särskild!.
fall förordnar, att förvaltningen af sådant vattenfall eller för
dess tillgodogörande afsedd fastighet eller del däraf skall tillkomma
annan myndighet;

d) sådana i Norrland belägna vattenfall, som enligt särskilda bestämmelser
i afvittringsförfattningarna%eserverats för kronans räkning;
samt

e) kronan tillhöriga vattenfall, hvilka enligt särskilda beslut, som
af Kungl. Maj:t meddelas, öfverflyttas från annan myndighet till förvaltning
af styrelsen.

2 §.

Där vattenfall, som förvaltas af vattenfallsstyrelsen, icke tagits
i anspråk för kronans räkning, ankomme på Kungl. Maj:t att förordna,
huruvida det må af kronan med eller utan utmål af mark upplåtas
åt annan till nyttjande. Har förordnande meddelats om upplåtelse
till nyttjande af vattenfallslägenhet, som nu sagts, skall lägenheten i
enlighet med här nedan stadgade grunder genom styrelsens försorg
upplåtas på arrende.

3 §•

Skall vattenfallslägenhet utarrenderas, åligger det vattenfallsstyrelsen,
där ej på grund af äganderättsförhållandena i afseende å vatten -

3

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 201.

draget eller de strandområden, som erfordras för tillgodogörande af
vattenkraften, eller till följd af andra särskilda omständigheter ett offentligt
utbjudande af arrendet icke skäligen bör ifrågakomma, att genom
kungörelse, som införes i allmänna tidningarna och i tidningar inom
orten samt i vattenfallsstyrelsens lokal offentligen anslås, infordra skriftliga
anbud å arrendet. I kungörelsen skall lämnas uppgift å vattenfallets
läge och beskaffenhet jämte öfriga nödiga anvisningar.

Anbud skall innehålla uppgift å arten af den anläggning, för hvars
drift anbudsgifvaren vill arrendera lägenheten, samt vara åtföljdt af,
förutom så beskaffad säkerhet, som i 11 § sägs, nödiga uppgifter om
de anordningar, han har för afsikt att vidtaga för tillgodogörande af
vattenkraften.

Vattenfallsstyrelsen äger till arrendator antaga den högstbjudande,
som för sitt anbud ställt godkänd säkerhet, där han icke befinnes olämplig
till arrendator; styrelsen dock obetaget att antaga lägre anbud, där
de anläggningar, som planeras af den, som afgifvit det lägre anbudet,
kunna antagas lända till större fördel för kronan.

År antagligt anbud icke afgifvet, eller har på grund af omständigheter,
som förut nämnts, offentligt utbjudande icke ägt rum, ankommer
det på vattenfallsstyrelsen att, på sätt den finner lämpligast,
vidtaga åtgärder för lägenhetens utarrendering. Finnes utarrendering
på antagliga villkor icke kunna ske, åligger det vattenfallsstyrelsen att
därom göra anmälan till Kungl. Maj:t.

4 §•

l:o. Upplåtelse af vattenfallslägenheten på arrende skall, då vattenfallet
är bebyggdt, ske för en tid af fyrtio år men eljest för en tid af
fyrtiofem år; dock må erforderlig inskränkning göras i arrendetiden,
när särskilda omständigheter därtill föranleda. Visar sig, att vattenfallets
bebyggande till följd af omständigheter, som icke vid aftalets ingående
varit förutsedda, krafvel’ längre tid än fem år, må vattenfallsstyrelsen
medgifva skälig förlängning af arrendetiden.

Då fråga är om utarrendering af bebyggdt vattenfall, må arrendatorn
i arrendeaftalet berättigas att efter arrendetidens utgång för den
tid, som i nämnda aftal bestämmes, samt mot den arrendeafgift och de
villkor i öfrigt, hvilka med hänsyn till de vid arrendetidens utgång rådande
förhållanden kunna anses skäliga, få lägenheten åt sig ånyo upplåten,
såvida icke vattenfallsstyrelsen senast fem år före arrendetidens utgång
underrättar honom, att dylik förlängning icke af kronan medgifves.

4

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 201.

Det åligger dock arrendatorn att senast tre år före arrendetidens utgång
lämna vattenfallsstyrelsen uppgift, huruvida han vill begagna sig
af sin rätt till förnyad upplåtelse, eller vare sin rätt därtill förlustig.

Upplåtes vattenfallet i obebyggdt skick, skall kronan vara berättigad
att vid arrendetidens utgång återtaga det utarrenderade mot
erläggande af lösen för de arrendator!! tillhöriga, å vattenfallslägenheten
befintliga vattenverksbyggnader äfvensom annan i arrende aftalet an gifven,
honom tillhörig och å lägenheten befintlig egendom, som erfordras
för vattenkraftanläggningens drift, såsom byggnader, maskiner, ledningar
och dylikt. Vill kronan begagna sig af rättighet, som nu är sagd,
vare dock skyldig att senast fem år före arrendetidens utgång underrätta
arrendatorn om sin afsikt att återtaga vattenfallslägenheten. Gör
ej kronan det, skall arrendatorn, därest han senast tre år före arrendetidens
slut meddelat vattenfallsstyrelsen sin önskan att erhålla förnyad
upplåtelse af vattenfallslägenheten, vara berättigad att för en tid af
trettio år få lägenheten till sig ånyo upplåten mot den arrendeafgift
och de villkor i öfrigt, hvilka med hänsyn till då rådande förhållanden
kunna anses skäliga.

När särskilda omständigheter därtill föranleda, må Kungl. Maj:t
medgifva utsträckning af arrendetiden utöfver hvad här ofvan sägs,
dock ej längre än att upplåtelsetiden under första och andra arrendeperioden
sammanlagdt uppgår till högst nittio år.

2:o. Vid utgången af den tid, för hvilken arrendatorn kan erhålla
förnyad upplåtelse af vattenfallslägenheten, vare han pliktig att utan
lösen till kronan afstå de honom tillhöriga, å lägenheten befintliga
vattenverksbyggnader äfvensom annan i aftalet angifven, honom tillhörig
och å lägenheten befintlig egendom, som erfordras för vattenkraftanläggningens
drift.

Vill arrendatorn icke begagna sig af den optionsrätt, som tillkommer
honom enligt hvad här ofvan under l:o sägs, eller skulle
arrendet under första arrendeperioden upphöra till följd af förverkande,
skall arrendatorn vara skyldig att till kronan utan lösen afstå de honom
tillhöriga, å vattenfallslägenheten befintliga vattenverksbyggnader. Har
förverkande skett under den tid det nya aftalet gäller, är arrendatorn
pliktig att till kronan utan lösen afstå, förutom nämnda vattenverksbyggnader,
jämväl annan i aftalet angifven, honom tillhörig och å lägenheten
befintlig egendom, som erfordras för vattenkraftanläggningens
drift.

3:o. Med vattenverksbyggnader afses i dessa grunder anordningar
dels för vattnets dämning och ledande till och från kraftanläggningen,

Kungi. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 201. 5

såsom dammar, rännor, kanaler, tuber, tunnlar och turbinkammare, dels
ock för flottningen och fiskens gång, såsom flottningsutskof, timmerledare,
laxtrappor och ålledare, äfvensom hvad till dylika anordningar
hör, såsom luckor med manöveranordningar, isgrindar och dylikt.

4:o. Uttrycklig bestämmelse om hvad på grund af denna § skall
gälla skall intagas i arrendeaftalet.

De vattenverksbyggnader och den öfriga egendom, som, enligt
hvad här ofvan i denna § sägs, antingen skola af kronan öfvertagas
mot lösen eller ock af arrendatorn utan lösen afstås till kronan, skola
därjämte i arrendeaftalet noggrannt angifvas.

5 §•

Arrendator skall i arrendeaftalet åläggas att, innan vattenfallets
bebyggande får påbörjas, till vattenfallsstyrelsen ingifva förslag till de
anordningar för vattenkraftens utnyttjande, hvilka han har för afsikt att
vidtaga; och skall vattenfallsstyrelsen tillse, att de anläggningar, som
af arrendatorn tillämnas, icke komma att hindra eller i högre grad
försvåra ytterligare tillgodogörande af vattenkraften i vattendraget eller
genomförande af reglering af detsamma. Vattenfallsstyrelsen skall därjämte
i arrendeaftalet förbehållas rätt att öfvervaka, att de anläsrg-ningar,
som af arrendatorn utföras, varda verkställda på ändamålsenligt
och betryggande sätt samt i öfverensstämmelse med af vattenfallsstyrelsen
godkända ritningar.

Vill arrendatorn efter vattenkraftanläggningens fullbordande utföra
nyanläggningar för ytterligare utnyttjande af vattenkraften eller
ändra redan befintliga dylika anläggningar, vare han skyldig att inhämta
vattenfallsstyrelsens medgifvande härtill, och skall hvad i första
stycket är sagdt äga tillämpning jämväl i afseende å dylika anläggningar.

6 §.

I arrendeaftalet skall föreskrifvas, att, om arrendatorn vid utförande
af vattenkraftanläggningen gör större afvikelse från de af vattenfallsstyrelsen
godkända ritningarna till anläggningen eller icke ställer sig
till efterrättelse de föreskrifter, som af vattenfallsstyrelsen meddelats i
och för anläggningens utförande på ändamålsenligt och betryggande
sätt, arrenderätten skall, om kronan det påfordrar, vara af arrendatorn
förverkad och kronan vara berättigad att uppsäga aftalet.

Därest i arrendeaftalet stadgas skyldighet för arrendatorn att inom
viss föreskrifven tid hafva påbörjat arbetet med vattenfallets bebyggande
eller hafva fullbordat anläggningen i dess helhet, skall i aftalet

6

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 201.

tillika intagas bestämmelse därom, att arrendatorn, i händelse af försummelse
i nämnda hänseende, skall, om sådant å kronans vägnar yrkas,
anses hafva förverkat arrenderätten och kronan förty vara berättigad
att uppsäga aftalet.

Innehåller arrendeaftalet förbehåll därom att upplåten vattenkraft
eller däraf framställd energi skall användas för visst angifvet. ändamål,
och tager arrendatorn vattenkraften eller energien i anspråk för annat
ändamål än sålunda förutsatts, skall, om kronan det påfordrar, arrenderätten
jämväl vara förverkad och kronan vara berättigad att uppsäga
aftalet. Förbehåll härom skall intågas i arrendeaftalet.

7 §•

Sker sådan reglering af sjö eller annat vattendrag, hvarigenom
upplåtet vattenfall tillskyndas fördel, vare arrendatorn skyldig vidkännas
skälig förhöjning i arrendeafgiften för den genom regleringen vunna
ökning af vattenkraft, som af honom tages i anspråk.

Förbehåll om hvad sålunda skall gälla skall intagas i arrendeaftalet.

8 §•

Arrendatorn skall tillförbindas att i inländsk brandförsäkringsanstalt
för kronans räkning ombesörja och utan afdrag å arrendet bekosta
brandförsäkring till fulla värdet af å lägenheten befintliga, kronan tillhöriga
byggnader, maskiner, ledningar och annat dylikt af beskaffenhet
att höra försäkras mot eldskada; och skall åt vattenfallsstyrelsen förbehållas
rätt att, när anledning därtill förekommer, bestämma, hvilken
del af nämnda egendom skall försäkras, det belopp, hvarför försäkring
bör sökas, samt den anstalt, där försäkringen må äga rum.

Därjämte skall arrendatorn i aftalet förpliktas att, i enlighet med
hvad i aftalet närmare bestämmes, för vattenfallsstyrelsen förete bevis
därom, att brandförsäkringen fortfarande gäller.

9 §•

l:o. Inträffar brandskada å egendom, som afses i 8 §, skall skadan
genom arrendator^ försorg botas. Kronan skall äga uppbära brandskadeersättningen,
hvilken, sedan vattenfallsstyrelsen fastställt plan för
byggnaden eller för anskaffning af de maskiner, ledningar och annat
dylikt, som skall ersätta det, som genom branden förstörts, af kronan
tillhandahålles arrendatorn i den mån sådant för ändamålet erfordras.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 201. 7

ÖfVerstiger kostnaden för skadans botande den kronan tillerkända
ersättningen, skall det Överskjutande beloppet tillhandahållas arrendatorn
af kronan, där ej särskild öfverenskommelse kan träffas därom,
att denna Överskjutande kostnad skall af arrendatorn förskjutas eller
af honom gäldas.

2.o. Varder kronan tillhörig, å lägenheten befintlig byggnad af
annan anledning än här ofvan under l:o omförmäles utan arrendator^
vållande förstörd eller så skadad, att nybyggnad erfordras, åligger
det kronan, där icke byggnaden utan olägenhet kan undvaras, att utan
oskäligt dröjsmål ombesörja nybyggnaden; underlåter kronan det, äge
arrendatorn uppsäga aftalet och njute skadestånd.

o.o. Skulle skada, som ofvan i mom. l:o och 2;o sägs, inträffa
under sådan tid eller vara af sådan art, att enligt vattenfallsstyrelsens
bedömande dess botande, med hänsyn till vattenfallslägenhetens afsedda
användning efter arrendetidens utgång, icke för kronan medför nytta,
skall kronan vara berättigad att uppsäga arrendeaftalet och återtaga
hvad som utarrenderats; och skall i dylikt fall tillämpas hvad i 13 § för
där afsedt fall stadgas om skyldighet för kronan att utgifva lösen,
ersättning eller skadestånd.

4:o. Var. skada, som här ofvan under 2:o afses, ringare än där
omförmäles, ligge å arrendatorn att på egen bekostnad ombesörja dess
botande.

5:o. Förbehåll om hvad enligt denna § skall gälla skall intagas i
arrendeaftalet.

10 §.

Arrendatorn skall tillförbindas att på egen bekostnad uppföra och
underhålla all den stängsel, som af vattenfallsstyrelsen pröfvas erforderlig
för lägenhetens afskiljande från annan egendom.

11 §.

Såsom säkerhet för fullgörande af arrendevillkoren bör för eu tid
af minst fem och högst åtta år vara ställd borgen ingången antingen
såsom för egen skuld af bankinrättning, hvars bolagsordning blifvit af
Kungl. Maj:t fastställd, eller ock, där vattenfallsstyrelsen pröfvar sådant
kunna ske, af minst tva personer, de där borga eu för bägge och
bägge för . eu såsom för egen skuld, och hvilkas vederhäftighet är af
Kungl. Maj:ts befallningshafvande eller domaren styrkt. Ansvarighet

8

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 201.

på grund af dylik borgen må dock icke utsträckas utöfver den tid, för
hvilken borgen blifvit ingången.

Arrendator, som sådant föredrager, må antingen, jämte ställande
af borgen för arrendevillkoren i öfrigt, såsom säkerhet för arrendeafgiftens
erläggande aflämna af staten, konungariket Sveriges stadshypotekskassa,
allmänna hypoteksbanken eller af kommuner med Kungl.
Maj:ts tillstånd utgifna obligationer eller andra af vattenfallsstyrelsen
godkända säkerhetshandlingar, motsvarande två års arrendeafgift, eller
ock, i stället för borgen för uppfyllande af arrendevillkoren i deras helhet,
nedsätta dylika obligationer eller andra säkerhetshandlingar till
belopp, uppgående till fem års arrendeafgift, samt, där vattenfallet utarrenderats
i obebyggdt skick, därutöfver till belopp, motsvarande fem
procent af den utaf vattenfallsstyrelsen uppskattade anläggnings- och
anskaffningskostnaden för de vattenverksbyggnader och den öfriga egendom,
som enligt bestämmelse i aftalet kunna komma att utan lösen
tillfalla kronan.

I afseende å obligationernas uppskattning galle enahanda bestäm
melser, som äro meddelade i fråga om obligationer vid uppbördsborgen.

Minst ett år före utgången af den tid, för hvilken borgen blifvit
ställd, skall ny borgen aflämnas, så beskaffad som ofvan sägs. Angående
arrendators skyldighet i sistnämnda hänseende skall uttrycklig
bestämmelse intagas i aftalet med stadgande såsom äfventyr för underlåtenhet
att fullgöra densamma, att vattenfallsstyrelsen skall vara berättigad
att uppsäga aftalet samt kronan äga bekomma ersättning för
skada.

12 §.

l:o. Alla å lägenheten befintliga vattenverksbyggnader äfvensom
annan egendom, som enligt bestämmelse i aftalet skall utan lösen tillfalla
kronan, skola, där ej på grund af särskilda omständigheter medgifves
undantag, af arrendatorn så vårdas och underhållas, att de under
hela arrendetiden äro i fullgodt stånd. Eftersätter arrendator!! hvad
sålunda åligger honom, vare han skyldig att till kronan utgifva ersättning,
när lägenheten afträdes.

2:o. Kronan tillhörig, å lägenheten befintlig egendom af annat
slag än vattenverksbyggnader skall af arrendatorn vårdas och underhållas,
så att icke något under arrendetiden försämras. Eftersätter
arrendatorn hvad sålunda åligger honom, vare han pliktig att utgifva
ersättning till kronan, när lägenheten afträdes; finnes arrendatorn da

9

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 201.

hafva afhjälpt brist, som befanns vid tillträdet, njute ban därför godtgörelse
af kronan.

3:o. I fråga om egendom, som här ofvan under l:o och 2:o afses,
skall hvad i 2 kap. 10 § andra stycket, 11 § andra och tredje styckena
samt 12 och 13 §§ åt lagen den 14 juni 1907 om nyttjanderätt till
fast egendom stadgas angående syn å utarrenderad fastighet i tillämpliga
delar lända till efterrättelse. Syn, som jämlikt nämnda staganden
hålles å egendom, hvarom nu är fråga, skall förrättas af tre eller, där
någondera parten det påfordrar, fem ojäfviga, sakkunniga män; och
skall sådan underrättelse om syn, hvarom i 12 § af nämnda la»- förmärs,
alltid, där den skall medföra laga verkan, delgifvas vattenfallsstyrelsen.
Angående utseende af synemän förfares såsom här nedan i
15 § är stadgadt rörande val af skiljemän.

4:o. Förbehåll angående hvad här ofvan under l:o, 2:o och 3:o
föreskrifves skall intagas i arrendeaftalet.

13 §.

I arrendeaftalet skola vidare, där ej särskilda omständigheter påkalla
undantag, införas följande bestämmelser:

l:o. . Sedan tjugu år förflutit från arrendetidens början, skall kronan,
såvida Kungl. Maj:t pröfvar sådant vara nödvändigt för tillgodoseende
af något kronans ändamål, vara berättigad att när som helst
under arrendetiden efter arrendatorn två år förut lämnad underrättelse
återtaga hvad som utarrenderats samt inlösa å lägenheten befintliga,
arrendatorn tillhöriga vattenverksbyggnader och annan egendom, som
enligt bestämmelse i aftalet skola utan lösen tillfalla kronan. Vill
kronan begagna sig af rätt, som nu är sagd, vare, där arrendatorn det
yrkar, kronan skyldig att jämväl inlösa öfrig arrendatorn tillhörig och
å^ lägenheten befintlig egendom, som användes för anläggningens drift,
såsom byggnader, maskiner, ledningar och dylikt.

Dessutom vare kronan pliktig1 att utöfver den lösen, som sålunda
skall utgå, till arrendatorn utgifva ersättning för mistning af arrendet
under den del af arrendetiden, som återstår, då inlösen sker. Där så
lämpligen kan ske, skall denna ersättning utgå i form af kraft.

Kommer genom inlösningen arrendatorn tillhörig, utanför vattenfallslägenheten
belägen egendom, såsom fabrik eller annan anläggning,
som drifves genom kraft från vattenfallet, eller ock byggnad eller annan
anläggning,, som tillkommit för vattenkraftens tillgodogörande, att
lida synnerlig minskning i värde, äge arrendatorn påfordra, att nämnda
Bill. till Bifall Prut. 1910. 1 Sami. 1 Afl. 152 -Höft. 2

10 Kungl. Maj;ts Nåd. "Proposition N:o 201.

egendom med maskiner ock tillbehör äfvensom den mark, hvarå den
ligger, där denna mark tillhör ärrendatorn, skall af kronan inlösas.

Har arrendatorn ingått aftal med annan om leverans af kraft från
vattenkraftanläggningen, vare kronan, där ej kronan vill öfvertaga leveransen,
pliktig att hålla arrendatorn skadeslös för det skadestånd, hvilket
arrendatorn kan kännas skyldig utgifva till leveranstagaren, dock ej
med högre belopp än som motsvarar den kostnadsökning, som under
den återstående delen af leveranstiden, men i intet fall längre än till
utgången af arrendetiden, tillskyndas leveranstagaren för anskaffande af
annan drifkraft till den myckenhet aftalet gäller. Var aftalet ingånget
efter det kronan underrättat arrendatorn, att fråga väckts om anläggningens
inlösande för kronans räkning, äge dock arrendatorn ej rätt
till dylik ersättning af kronan.

2:o. Upphör arrendet af anledning, som härofvan i denna § under
l:o sägs, skall ersättningen för den arrendatorn tillhöriga, å lägenheten
befintliga egendom, som enligt aftalet skulle vid arrendetidens utgång
utan lösen hemfalla till kronan, bestämmas till ett belopp, hvilket motsvarar
samma egendoms anläggnings- eller anskaffningskostnad, minskad
dels med amortering, som skäligen kan anses belöpa å den del af arrendetiden,
hvilken vid inlösningen förflutit, dels ock med kostnaderna för
dess försättande i fullgodt skick, därest brister skulle i sådant afseende
förefinnas.

För annan arrendatorn tillhörig egendom, som här ofvan under
l:o omförmäles, skall ersättning utgå efter fulla värdet vid tiden för
inlösningen. Kostnad, som göres å anläggningen efter det arrendatorn
af kronan erhållit underrättelse att fråga väckts om anläggningens inlösande
för kronans räkning, må vid värdets eller ersättningens bestämmande
tagas i beräkning, allenast så vidt kostnaden pröfvas hafva varit
nödig och nyttig samt icke företagen i uppenbar afsikt att vinna högre
ersättning.

3:o. År frågan om beloppet af lösen eller ersättning, som här
ofvan under l:o och 2:o sägs, icke slutligen afgjord före utgången af
det år, som följer närmast efter det, under hvilket värderingen skett,
skall ny värdering äga rum, därest någondera parten det fordrar.

14 §.

När arrende upphör, skall arrendatorn hembjuda kronan till inlösen
de delar af anläggningen jämte därtill hörande maskiner, ledningar,
transformatorstationer och Övriga byggnader, hvilka finnas å vattenfalls -

11

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 201.

lägenheten och icke enligt bestämmelse i arrendeaftalet skola utan lösen
tillfalla kronan. Vill kronan i andra fall, än då lösensskyldighet jämlikt
4 § l:o tredje stycket, 9 § 3:o samt 13 § åligger kronan, ej helt
eller delvis inlösa hvad sålunda hembjudits, eller har kronan ej inom
två månader efter det hembud gjordes förklarat sig därtill villig, äge
arrendatorn bortföra, egendomen eller den del däraf, som kronan icke
önskar öfvertaga. År hvad arrendatorn sålunda äger från vattenfallslägenheten
skilja icke bortfördt inom viss, ,af vattenfallsstyrelsen förelagd
tid, tillfälle det kronan utan lösen; äge ock kronan, där kronan
det hellre vill, låta på arrendatorns bekostnad bortföra egendom, hvarom
nu är fråga. Förbehåll angående hvad i denna § förskrifves skall intagas
i arrendeaftalet.

15 §.

l:o. Lösen, ersättning eller skadestånd, som jämlikt bestämmelserna
i 4 § l:o, 9 §, 13 § l:o och 2:o eller 14 § kronan finnes skyldig
att utgifva, skall, där parterna icke kunna enas om löseskillingens,
ersättningens eller skadeståndets belopp, bestämmas af tre eller, om
någondera parten det påyrkar, fem ojäfviga, sakkunniga skiljemän. I
skiljenämnd, som nu är sagd, äge parterna insätta lika antal ledamöter,
hvarefter de sålunda utsedda tillkalla ytterligare en skiljeman såsom
ordförande. Tredskas någondera parten att utse skiljeman eller kunna
de utsedda ej förena sig om valet af ordförande, äge Kungl. Maj:ts
befallningshafvande i det län, inom hvilket vattenfallet är beläget, eller,
där vattenfallet ligger på gränsen mellan två län, Kungl. Maj:ts befallningshafvande
i båda länen gemensamt att förordna om valet. Nöjes
ej part med hvad de flesta skiljemännen säga, gälle hvad därom finnes
stadgadt i 2 kap. 8 § af lagen den 14 juni 1907 om nyttjanderätt till
fast egendom. Kunna parterna ej enas om den förhöjning i arrendeafgiften,
som enligt 7 § kan ifrågakomma, skall afgiften bestämmas i
den här ofvan stadgade ordning.

2:o. Skall eljest enligt bestämmelse i aftalet eller ock enligt allmän
lag kronan gälda skadestånd i följd af arrendes upphörande, eller
är af sådan anledning arrendatorn enligt bestämmelse i aftalet eller enligt
allmän lag skadeståndsskyldig, gälle i fråga om bestämmande af
skadeståndets belopp hvad här ofvan under l:o sägs.

3:o. Förbehåll angående hvad under l:o och 2:o föreskrifves skall
intagas i arrendeaftalet.

12

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 201.

16 §.

Ej må arrenderätt till vattenfallslägenhet eller till utmål, som
särskild! upplåtits, af arrendator!! öfverlåtas utan vattenfallsstyrelsens
medgifvande.

Förbehåll härom skall intagas i aftalet.

Dessa grunder träda i kraft genast efter det kungörelse om desamma
af Kungl. Maj:t utfärdats.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 201.

13

Utdrag af protokollet öfver civilärenden, hållet inför Hans
Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å Stockholms
slott den 8 april 1910.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern Lindman,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena grefve Taube,
Statsråden: Hedekstiekna,

SwARTZ,

grefve Hamilton,
grefve Ehrensvård,

Malm,

Lindström,

Nyländer,
von Sydow.

Departementschefen, statsrådet grefve Hamilton anförde:

Den af Kungl. Maj:t den 9 juni 1899 tillsatta kommittén för utredning
beträffande vissa staten tillhöriga vattenfall föreslog uti sitt
den 17 mars 1903 afgifna betänkande, bland annat, att åt Kungl. Maj:t
måtte öfverlämnas att i öfverensstämmelse med därför särskild! stiftad
jag utarrendera staten tillhöriga vattenfall samt att för utredning af frågor
rörande utarrendering af statens vattenfall måtte inrättas ett stadigvarande
centralorgan, en permanent vattenfallskommission; och angaf

Angående
grunder för
förvaltningen
af
vissakronan
tillhöriga
vattenfall.

14

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 201.

Vattenkraften
i Sverige.

kommittén tillika de synpunkter, som enligt kommitténs mening borde
läggas till grund för en blifvande författning i ämnet.

Genom beslut den 17 januari 1907 har Kungl. Maj:t— i sammanhang
med aflåtande af proposition om inrättande af en permanent vattenfallskommission
— uppdragit åt kammarkollegium och domänstyrelsen att
gemensamt uppgöra förslag till författning angående förvaltningen af
svenska statens vattenfall.

Kungl. Maj:ts framställning om inrättande af en vattenfallskommission
vann, som bekant, icke Riksdagens bifall; och uppdrogs den 5
juli 1907 åt professorn J. G. Richert, dåvarande ingenjören, numera
statsrådet S. Ö. Nyländer och vice häradshöfdingen E. O. Hagelin att
såsom särskilda sakkunniga uppgöra nytt förslag i förevarande ämnen.

Den 4 mars 1908 afgåfvo kammarkollegium och domänstyrelsen
ett förslag till författning angående förvaltningen af svenska statens
vattenfall, och öfverlänmades detta förslag till förenämnda sakkunniga.

Sedan emellertid 1908 års riksdag med bifall till af Kungl. Magt
gjord framställning besluta, att från och med år 1909 skulle inrättas
en vattenfallsstyrelse med åliggande, bland annat, att förvalta statens
vattenfall, uppdrogs den 28 augusti 1908 åt dåvarande verkställande
direktören för Trollhare kanal- och vattenverk, numera vattenfallsdirektören
öfverste F. V. Hansen samt dåvarande amanuensen i civildepartementet,
numera sekreteraren i vattenfallsstyrelsen M. Munck af
Rosenschöld att deltaga i utarbetande af förslag till förvaltningsföreskrifter
för statens vattenfall.

Med skrifvelse den 15 mars 1909 hafva de sakkunniga aflämnat
förslag till kungörelse angående grunder för förvaltningen af vissa kronan
tillhöriga vattenfall, och torde förslaget få såsom bilaga fogas vid detta
protokoll (Bil. A).

Öfver detta förslag hafva underdåniga utlåtanden afgifvits den 14
oktober 1909 af kammarkollegium och domänstyrelsen samt den 1 mars
1910 af vattenfallsstyrelsen.

Därefter har svenska vattenkraftföreningen inkommit med en skrift
i ämnet.

Innan jag går närmare in på förevarande förslag, tillåter jag mig
meddela några uppgifter angående den totala vattenkraften i Sverige
och den del däraf, som torde tillhöra staten. Tillräckligt material
finnes visserligen icke för närvarande för att med någon större noggrannhet
kunna bedöma dessa förhållanden, men med stöd af de siffror,
som stått till buds, hafva följande öfverslagsvärden erhållits.

15

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 201.

Den totala vattenkraften i Sverige liar uppskattats till i rundt tal
omkring 10,000,000 hästkrafter, disponibla under 6 till 9 månader af året,
och omkring 2,500,000 hästkrafter vid lågvatten i vattendragens oreglerade
tillstånd. Af denna vattenkraft torde i runda tal omkring 75
procent komma på Norrland, omkring 15 procent på Svealand och omkring
10 procent på Götaland.

Dessa siffror äro emellertid maximivärden, som erhållits under förutsättning
att all vattenkraft kan tillgodogöras. Huru stor del af denna
vattenmängd, som i verkligheten kan utnyttjas, är emellertid omöjligt
att säga, men har man gissningsvis uppskattat densamma till 3,800,000
å 5,000,000 hästkrafter.

Den vattenkraft, som utnyttjas i Sverige, uppgifves enligt Sveriges
officiella statistik för år 1907 vara omkring 400,000 hästkrafter, hvaraf
omkring 130,000 hästkrafter användas för drifvande af elektriska generatorer.

Den totala kraftförbrukningen för industri, handtverk, bergverk
och fabriksrörelse uppgafs för år 1907 vara omkring 700,000 hästkrafter,
däri inräknadt kraft från vatten-, bränsle- och andra motorer.

Medräknas de vattenkraftanläggningar, som efter år 1907 redan
utförts eller äro under byggnad, torde tillkomma ytterligare omkring
170,000 hästkrafter. Man torde sålunda kunna säga att inom den närmaste
framtiden omkring 570,000 hästkrafter komma att blifva utnyttjade
inom landet, hvaraf omkring 300,000 användas för elektriska
generatorer.

Den staten tillhöriga vattenkraften uppskattas hufvudsakligen med
ledning af vattenfallskommitténs förteckning öfver statens vattenfall.
Staten torde sålunda vara ägare eller delägare i följande antal fäll med
nedan angifna antal hästkrafter.

Antal.

Hästkrafter

vid

medelvatten.

Hästkrafter

vid

lågvatten.

Norrland och Dalälfven.............................................

209

600,000

300,000

Ofriga Sverige...........................................

68

280,000

165,000

Summa

•277

880,000

405,000

Hvilket energibelopp, staten på grund häraf kan anses äga, framgår
af följande sammanställning:

16

Kung!,. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 201.

Hushållningen
med
statens
vattenkraft.

Antal.

Hästkrafter

vid

medelvatten.

Hästkrafter

vid

lågvatten.

Norrland och Dalälfven:

Staten äger ensamt...................................................

146

365,000

175,000

Staten äger delvis ...................................................

63

60,000

30,000

Öfrig a Sverige:

Staten äger ensamt...................................................

28

236,000

144,000

Staten äger delvis ...................................................

40

11,000

7,000

Summa

277

672,01»

356,000

Den effekt, som utnyttjas af staten för egna ändamål, utgör för
närvarande 40,500 hästkrafter, hvaraf vid Trollhättan 40,000 hästkrafter.
Af fall, som staten äger helt och hållet, uthyras omkring
12,000 hästkrafter och af fall, som staten endast delvis äger, utnyttjas
omkring 11,000 hästkrafter.

Jag ber emellertid än en gång få betona, att dessa siffror delvis
måste betraktas såsom gissningsvärden.

Af de sålunda meddelade uppgifterna framgår, att, det stora flertalet
och många af de kraftigaste af statens vattenfall äro belägna i
Norrbottens och Västerbottens län.

Gifvetvis är det af stor nationalekonomisk betydelse, att de väldiga
naturliga rikedomar, som slumra i dessa våra vattenfall, icke ligga obegagnade
utan göras för landet fruktbärande genom att tagas i produktionens
tjänst. Att på ett rätt sätt handhafva hushållningen med statens
vattenfall och därigenom gifva riktlinjerna för landets vattenfallspolitik
i dess helhet är därför eu af vattenfallsstyrelsens viktigaste uppgifter.
I sin instruktion har också ämbetsverket fått sig ålagdt att föreslå och
efter Kungl. Majds bemyndigande vidtaga åtgärder, ägnade ätt främja
tillgodogörandet af vattenkraften inom landet.

Staten har redan skridit till utnyttjande af de stora Trollhättefallen
genom en kraftverksanläggning, som, utbyggd för nu tillgänglig
lågvattenmängd, skulle kunna alstra en energimängd af 80,000 turbinhästkrafter.
Af dessa äro 40,000 innevarande år färdigmonterade, och
åtgärder hafva vidtagits för att omedelbart fortsätta kraftverkets utbyggande.
Vidare har i dessa dagar förelagts Riksdagen förslag om

17

Kung1. Maj:h Nåd. Proposition N:o 20l.

uppförande af eu kraftstation vid Porjusfallen i Stora Lule iilf, som
till eu början skulle anläggas för 50,000 turbinliästkrafter med utnyttning
genast af 30,000 hästkrafter. Utsikter torde också förefinnas
tor att förslag nästa år skall kunna framläggas om Ålfkarlebyfallens
utbyggande.

Beträffande de staten i öfrig! tillhörande vattenfall, som icke redan
blifvit tillgodogjorda, torde en del böra ligga i beredskap för att, sedan
genom riksgränsbanans elektrifiering tillräcklig erfarenhet vunnits angående
systemets lämplighet, tagas i anspråk för andra statsbanedelars
omläggning för elektrisk drift. Vissa vattenfall torde också kunna användas
för att tillgodose andra statens behof af kraft. Och slutligen
bör naturligen undersökas lämpligheten för staten att exploatera ytterligare
ett eller annat vattenfall för distribuering af elektrisk energi,
detta _ äfven ur den synpunkten att staten såsom själ!'' kraftproducent
blii i tillfälle att i än vidsträcktare man än nu kan ske öfva ett reglerande
inflytande på energiens försäljningspris.

A andra sidan lärer man böra tillse'', att vattenfallen icke allt för
länge ligga obegagnade med hänsyn till en oviss utsikt att de i en
långt aflägsen framtid kunna blifva för staten behöfliga. De böra icke
längre än nödigt är undandragas industriens och näringarnas tjänst.
Ur nationalekonomisk synpunkt sedt är nämligen af väsentlig vikt, att
vi genom minskad kolimport och ökad export af bearbetade varor, såvidt
möjligt, förbättra vår handels- och betalningsbalans i förhållande till
utlandet. Och detta sker lika väl om den enskilde som om staten utnyttjar
vattenfallen.

Emellertid synes endast undantagsvis böra ifrågakomma att försälja
något kronan tillhörigt vattenfall, och detta endast då vattenfallet är af
mindre betydenhet, enär viktiga intressen kräfva, att dessa störa naturtillgångar
bevaras åt staten. De vattenfall, som icke inom rimlig tid
kunna antagas blifva behöfliga för statens egna behof eller eljest af
staten utnyttjas, höra därför upplåtas åt enskilda till nyttjande.

Det af kommitterade uppgjorda förslag, som nu föreligger, afser
just att fastställa formerna för sådan upplåtelse. Gifvetvis böra därvid
icke alltför snäfva gränser uppdragas för den myndighets handlingsfrihet,
som närmast skall handhafva förvaltningen, om man nämligen
vill, att saken skall skötas på affärsmässigt sätt, som kan gifva staten
och det allmänna det bästa utbytet. Förslaget synes också i stort sedt
vala affattadt så, att hänsyn kan tagas till de mångskiftande förhållanden,
som i vissa fall med nödvändighet komma att påkalla afvikelser
Bill. til! Bikul. Prof. tillit. 1 Sami. 1 J.Y2 Hall. * 3

18 Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 201.

från de normala villkoren för utarrendering af kronan tillhöriga vatten fallslägenheter.

,,

Den del af förslaget, som jag nu har för afsikt att underställa

Kungi. Maj:ts pröfning, afser allenast upplåtelse på vanligt arrende.

Emellertid hafva kommitterade ansett med skäl kunna ifrågasattas,
huruvida staten i täflan med enskilda vattenkraftägare, som äro beredda
att åt industrien utbjuda vattenfall med full äganderätt, skall
kunna göra sina vattenfall inkomstbringande genom upplåtelse för industriellt
ändamål, därest icke annan form skapas för upplåtande åt
nyttjanderätt än den, som nu står kronan till buds. Det bor nämligen,
anmärka kommitterade, noga fasthålla*, att de anordningar, som erfordras
för åstadkommande af en större modern vattenkraftanläggning,
i regel äro synnerligen dyrbara och att det följaktligen är af sten vikt
för den, som vill utföra en dylik anläggning, att han kan erhålla lån
till betydande belopp. Vid sådant förhållande torde det enligt kommitterades
mening vara att förvänta, att industrien i många fall finner
det med sin fördel förenligt att hellre af enskilda med äganderätt förvärfva
den vattenkraft, hvaraf den är i behof, än att arrendera ett
kronan tillhörigt vattenfall, då enligt gällande lagstiftning möjligheten
att till säkerhet för lån lämna vanlig inteckning i den arrenderade anläggningen
och de stora värden, som däri finnas nedlagda, är utesluten
På grund af nu anmärkta förhållanden har det vid utarbetande af
förvaltningsföreskrifter rörande statens vattenfall för kommitterade framstått
såsom en angelägenhet af stor betydelse, att med lagstiftningen
måtte kunna införlifvas en sådan ny form af nyttjanderätt till statens
vattenfall, att för en blifvande nyttjanderättshafvare finansieringen af
den anläggning, han önskar utföra, så mycket som möjligt underlättas.
Med förebild från de nya lagbestämmelserna om tomträtt hafva kommitterade
också uppgjort ett utkast till lagstadganden angående ett nytt
rättsinstitut, benämndt vattenfallsrätt, afseende upplåtelse af kronan tillhöriga
vattenfall under hufvudsakligen enahanda former som gälla
beträffande tomträtten. Enligt hvad chefen för justitiedepartementet
meddelat mig, har på grundvalen af det af kommitterade uppgjorda
utkastet inom justitiedepartementet utarbetats förslag till lag om vattenfallsrätt
samt till häraf föranledda ändringar i gällande lagstiftning.
Eftersom dock nämnda lagförslag, hvilka af chefen för departementet
ännu ej slutligen granskats, sannolikt icke lära hinna föreläggas årets
riksdag, torde ett aftryck af förslaget till lag om vattenfallsrätt såsom
bilaga fogas till detta protokoll (Bil. B).

Kung!,. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 201.

19

Då emellertid åtskilliga vattenfall synas kunna utan olägenhet
upplåtas på arrende, har jag ansett mig i allt fall böra upptaga
frågan om grunderna för utarrendering af kronans vattenfall, detta så
mycket hellre som, enligt hvad vattenfallsdirektören meddelat mig, åtskilliga
spekulanter på kronan tillhörig vattenkraft redan anmält sig.

Den omständigheten att vattenfall srätten icke kommer att beröras af nu
förevarande förslag har allenast föranledt ett par smärre ändringar däri.

De bestämmelser rörande arrende, Indika innefattas i lagen den Förslagets
14 juni 1907 om nyttjanderätt till fast egendom, äro med afseende å
sin tillämplighet af tvåfaldig art. De äro nämligen antingen tvingande
och skola följaktligen lända till efterrättelse, äfven om arrendeaftalet
innehåller något mot dem stridande, eller ock dispositiva d. v. s. sådana,
att det står kontrahenterna öppet att vid ingående af aftal om arrende
enas om föreskrifter, som afvika från hvad lagen uti ifrågavarande
hänseende innehåller. Upplåtelse af vattenfall till nyttjande af annan
faller gifvetvis under s. k. lägenhetsarrende, som afses i 43 § i 2 kap.
af nämnda lag.

Vid uppgörande af förevarande förslag till grunder för förvaltningal
de vattenfall, som äro ställda under vattenfallsstyrelsen, hafva kommitterade
utgått ifrån att, i likhet med hvad som iakttagits i nådiga
kungörelsen den 4 juni 1908 angående förändrade grunder för förvaltningen
af kronans jordbruksdomäner, jämväl de bestämmelser i lagen
om nyttjanderätt till fast egendom, som äro af dispositiv natur, böra
lända till efterrättelse, i den mån de icke visa sig mindre lämpliga för
det särskilda slag af upplåtelse, hvarom nu är fråga. I motiven till
de särskilda paragraferna i förslaget lämnas redogörelse för de fall,
i hvilka en dylik afvikelse ansetts böra ske. Häraf har emellertid
föranledts, att de regler, som innefattas i förslaget, i hufvudsak erhållit
karaktären af supplerande bestämmelser till hvad nyttjanderättslagen
stadgar om lägenhetsarrende.

Med afseende å den formella sidan af förslaget torde i samband
härmed förtjäna framhållas, att, då endast lagen om nyttjanderätt
till fast egendom och det mellan parterna ingångna aftalet äro normerande
för rättsförhållandet mellan jordägaren och arrendator^ däraf
blifvit en gifven följd, att förslaget så affattats, att dess särskilda
paragrafer i regel innefatta antingen ett bemyndigande eller ett åläggande
för vattenfallsstyrelsen att i blifvande aftal rörande upplåtelse af

20

i §■

Vattenfall,
som förvaltas
af
vattenfallsstyrelsen.

2 §.
Bestämmande

rörande
vattenfalls
användande.

Kungl. Maj ds Nåd. Proposition N:o SOP

vattenfallslägenhet inrycka bestämmelser af det innehåll, som angifves
i vederbörande paragraf. Vid sidan häraf inrymmer emellertid
förslaget äfven stadganden af annan innebörd, nämligen sådana, som
innebära ett Kung!. Maj:t af Riksdagen lämnadt bemyndigande att i
vissa afseende!! meddela föreskrifter rörande upplåtelse af sådana vattenfall,
som i förslaget afses.

Jag går nu att närmare redogöra för de särskilda bestämmelserna
i förslaget.

§ 1 innefattar stadganden om de vattenfall med tillhörande fastigheter,
som skola förvaltas af vattenfallsstyrelsen.

Paragrafen är efter en af mig företagen jämkning affattad i öfverensstämmelse
med Kungl. Maj:ts och Riksdagens år 1908 fattade beslut
om inrättande af vattenfallsstyrelsen och den af Kungl. Maj:t den 31
december 1908 för nämnda styrelse utfärdade instruktion.

I § 2 meddelas bestämmelser i hvilken ordning afgörande skall
träffas rörande vattenfalls användande.

Kommitterade anmärka, att, huru önskvärd! det än synes vara, att
kronan tillhöriga vattenfall inom en nära framtid i större utsträckning
blifva tagna i anspråk, vare sig för något kronans särskilda behof eller
för industriellt eller annat ändamål, och staten följaktligen åt dem erhåller
någon mera afsevärd inkomst, det dock torde vara uppenbart,
att en utveckling i dylik riktning endast kan inträda så småningom.
Någon allmän föreskrift att sådana kronans vattenfall, som icke redan
äro till visst statsändamål anslagna eller som icke inom en öfverskådlig
framtid kunna beräknas skola komma till användning för något statens
behof, skola mot afgift upplåtas till annan hafva kommitterade därför
icke ansett lämpligt att intaga i förslaget. I stället hafva de föreslagit
ett stadgande af innehåll, att Riksdagen bemyndigar Kungl. Maj:t att
i hvarje särskild! fall förordna, huruvida ett kronan tillhörigt vattenfall
med eller utan utmål af mark skall upplåtas till nyttjande eller
icke. I regel torde, påpeka kommitterade, ett dylikt beslut komma att
fattas efter af vattenfallsstyrelsen i ämnet gjord framställning. Har
Kungl. Maj:t förordnat, att vattenfallslägenhet, som nu sagts, skall upplåtas
till nyttjande af annan, synes det enligt kommitterades meningböra
ankomma på vattenfallsstyrelsen att ombesörja, att beslutet blifver
vederbörligen verkställdt, och träffa de afgöranden, som härför äro erforderliga.

21

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 201.

Mot hvad kommitterade sålunda föreslagit har jag icke funnit anledning
till erinran. Det synes mig sålunda lämpligt, att det blir
Kungl. Maj:t, som träffar afgörandet huruvida ett vattenfall öfverhufvud
taget bör upplåtas till nyttjande af annan, men att vattenfallsstyrelsen vidtager
erforderliga verkställighetsåtgärder. I paragrafens formulering har
jag emellertid vidtagit eu mindre jämkning för att tydligare framhäfva, att
ett Kungl. Maj:ts förordnande om ett vattenfalls utarrendering icke utmärker,
att vattenfallet ovillkorligen skall upplåtas på arrende, oberoende
af de villkor, som därvid kunna betingas.

§ 3 al kommitterades förslag innehåller stadganden rörande sättet
för utarrenderingen.

1 det förslag till förvaltningsföreskrifter rörande statens vattenfall,
som den 4 mars 1908 afgafs af kammarkollegium och domänstyrelsen,
ifrågasattes, att vid utarrendering af vattenfall den förvaltande
myndigheten skulle äga att efter verkställd utredning, på sätt den funne
lämpligast, infordra anbud å arrendet.

Då emellertid ett offentligt kungörande af att upplåtelse af kronan
tillhörigt vattenfall skall äga rum icke synes medföra några afsevärda
olägenheter men i stället torde vara ägnadt att gifva utsikt till att
vattenfallet kan blifva upplåtet på för staten förmånligare villkor, hafva
kommitterade ansett, att det bör åligga vattenfallsstyrelsen att i regel
föranstalta om dylik kungörelse, hvari tillika skulle lämnas uppgift å
vattenfallets läge och beskaffenhet, det arrende värde, styrelsen ansett
lägenheten böra betinga, samt öfriga nödiga anvisningar. På grund
af särskilda omständigheter kan det dock, anmärka kommitterade, understundom
förväntas, att ett offentligt utbjudande icke skall medföra någon
afsevärd fördel, exempelvis om staten äger själfva vattenfallet och" ett
obetydligt utmål härinvid, under det att stränderna i öfrigt äro i enskild
persons ägo och denne är i behof af vattenkraft, eller om staten
äger endast en del af vattenfallet. Det borde då enligt kommitterades
mening stå vattenfallsstyrelsen öppet att efter förefallande omständigheter
föranstalta om upplåtelse af nyttjanderätt till vattenfallet. Kommitterade
anse vidare, att vattenfallsstyrelsen icke bör vara bunden vid
att antaga det anbud, som utfäster den största afgiften för upplåtelsen,
utan lämnas fria händer att antaga lägre anbud, där detta på grund af
särskilda omständigheter pröfvas lända till större fördel för kronan.

För att vattenfallsstyrelsen skall blifva satt i stånd att verkställa
en dylik pröfning hafva kommitterade föreslagit, att anbudsgifvare skall

3 §■

Den formella
''behandlingen
vid utarrenderingen.

Kommitte rade.

Vatten kraftföre ningen.

22 Kung!. Mqj.is Nåd. Proposition N:o 201.

vara skyldig att i anbudet lämna uppgift å arten af den anläggning, för
hvars drift lian önskar erhålla upplåtelse af vattenfallslägenheten, samt
ingifva förberedande förslag till de anordningar för utnyttjande af
vattenkraften, Indika han har för afsikt att utföra. Kommitterade erinra,
att vattenfallskommittén i sitt betänkande (1: 97) ifrågasatt, att
anbudsgifvare skulle vara skyldig att i anbudet meddela uppgifter äfven
om vissa andra förhållanden, som kunna vara af intresse vid frågans
afgörande, t. ex. rörande storleken af det utmål han önskar få till sig
upplåtet, men anmärka tillika, att det synes ligga i anbudsgifvarens
eget intresse att vid afgifvande af anbud lämna upplysningar i de afseende^
vattenfallskommittén omnämnt, hvarför någon allmän bestämmelse
därom är obehöflig, i synnerhet som det vid utbjudande af
arrendet bör stå vattenfallsstyrelsen öppet att af blifvande spekulanter
infordra de uppgifter, som efter förhandenvarande omständigheter kunna
befinnas erforderliga.

I afseende å innehållet i 3 § har vattenkraftföreningen anmärkt,
att det vid infordrande af skriftliga anbud å arrende af vattenfallslägenhet
i regel torde vara olämpligt att uppgifva det arrendevärde,
som vattenfallsstyrelsen ansett lägenheten böra betinga. Olika industrier
kunna nämligen tåla vidt skilda kraftpriser, beroende på produktionsvärdet
per hästkraftår och andra omständigheter. Då nu styrelsen
vid eventuell konkurrens skall kunna antaga det anbud, som förmodas
lända till största fördel för kronan, synes enligt föreningens mening
arrendet svårligen kunna med någon tillförlitlighet på förhand utsättas,
särskildt då ju ett angifvande af arrendevärde blir till föga ledning
utan säker kännedom om arrendevillkoren i öfrigt.

Att anbud skall vara åtföljdt af förberedande förslag till anordningar
för vattenkraftens tillgodogörande blir, anmärker föreningen
vidare, i många fall ganska betungande, om därmed afses t. ex. hufvudritningar
öfver anläggningen; nödiga uppgifter om berörda anordningar
torde vid anbudens ingifvande vara tillfyllest. Föreningen anser lämpligast,
att kronan, såsom föreningen antager vara afsedt, i regel
tillhandahåller erforderliga terräng- och grundundersökningar, i hvithet
fall kronan äfven bör ansvara för dessas riktighet.

Beträffande antagande af anbud anser föreningen böra bestämmas,
att enskild delägare i ett vattenfall, som vill tillgodogöra äfven en
kronans andel af detsamma, därtill skall äga företräde under i öfrigt
lika förhållanden.

Kungt, May.ts Nåd, Proposition N:o 201.

■ro

Mot
erinra. Dock synas några jämkningar däri vara af nöden. Sålunda
lärer hvad som anmärkts mot bestämmelsen att arrendevärdet skall i
kungörelsen uppgifvas äga fog för sig. Detta värde lärer vara i så
väsentlig grad beroende på arrendevillkoren i öfrig! jämte många andra
på saken inverkande omständigheter, att värdet svårligen synes kunna
på förhand bedömas. Bestämmelsen härom torde följaktligen böra
utgå ur förslaget.

Stadgandet att anbud skall vara åtföljdt af förberedande förslag
till anordningar för vattenkraftens tillgodogörande lärer icke hafva
afsett annat än att anbudsgifvaren skall uppgifva i stora drag de anordningar
han har för afsikt att vidtaga. Då emellertid uttrycket »förberedande
förslag», enligt hvad meddelats mig, i tekniskt språkbruk så
småningom kommit att betyda ett mera detaljerad! förslag, ehuru ej så
genomarbetadt som det definitiva förslaget, torde det vara skäl att
ändra paragrafen i den riktning vattenkraftföreningen angifvit.

I detta sammanhang anser jag mig böra meddela, att med förslaget
icke, såsom vattenkraftföreningen förmenat, lärer varit afsedt att stadga
skyldighet för kronan att tillhandahålla erforderliga terräng- och grundundersökningar.
Endast i undantagsfall torde de! kunna förekomma,
att uppgifter i hithörande afseenden komma att lämnas i så stor utsträckning,
att de äro tillfyllest vid uppgörande af detaljerade planer och
kostnadsberäkningar för ett falls bebyggande. De uppgifter, som kunna
komma att tillhandahållas, torde endast blifva preliminära och måste
helt säkert kompletteras med ytterligare undersökningar af anbudsgifvaren,
respektive arrendatorn. Terräng- och grundundersökningar lära
också bäst utföras i sammanhang med uppgörande af planen för bebyggandet
och vid påbörjandet af arbetet med utförande af anläggningen.
Skulle vattenfallsstyrelsen vara skyldig att tillhandahålla anbudsgifvare
och arrendatorer ifrågavarande uppgifter, skulle detta kräfva
betydande arbete, tid och kostnader, särskilda om kronan skulle blifva
ansvarig för uppgifternas riktighet och således blifva skadeståndsskyldig,
om de visade sig i något afseende felaktiga. Äfven om undersökningarna
verkställts med största noggrannhet, skulle det för öfrigt
kunna förekomma, att vid byggnadsarbetets utförande förhållanden
komme att visa sig, hvilka icke blifvit eller ens kunnat blifva utrönta
vid grundundersökningarna. Något ansvar för kronan för riktigheten
af tilläfventyrs lämnade uppgifter rörande terräng- och grundförhållandena
synes därför icke böra ifrågakomma.

Departe ments chefen.

24

Kumjl. Mai:ts Nåd. Proposition N:o 201.

Såsom framgår af kommitterades förslag, hafva de ansett, att, om
antagliga anbud icke afgifvas vid en vattenfallslägenhets första utbjudande
på arrende, det skall åligga vattenfallsstyrelsen att genom förnyad kungörelse
infordra anbud å arrendet. Ett dylikt omständligt förfarande
synes mig emellertid icke vara erforderligt. Har ett offentligt utbjudande
af arrendet af vattenfallslägenheten en gång skett, lär det nämligen
i regel icke vara stor utsikt till att flera spekulanter skola anmäla
sig eller att förmånligare anbud skola erhållas, om ny kungörelse utfärdas.
De anbud, som kunna komma att afgifvas, torde dessutom
sällan vara sådana, att de kunna antagas i oförändradt skick, utan
torde de i regel förutsätta närmare förhandlingar mellan vattenfallsstyrelsen
och anbudsgifvarna. Förslaget synes mig därför böra så jämkas,
att, sedan hugade spekulanter genom ett offentligt utbjudande erhållit
tillfälle att anmäla sig, vattenfallstyrelsen erhåller fria händer att, om
antagligt anbud därvid icke erhålles, på sätt styrelsen finner lämpligast
vidtaga åtgärder för vattenfallslägenhetens utarrendering. Naturligtvis
står det därvid styrelsen Öppet, att, om så befinnes ändamålsenligt,
genom offentlig kungörelse infordra nya anbud. Det synes därjämte
böra i paragrafen uttryckligen stadgas, att, där ett offentligt utbjudande
icke skäligen bör ifrågakomma, vattenfallsstyrelsen äger enahanda frihet
att välja lämplig åtgärd för utarrendering af lägenheten.

Det torde vidare kunna förutsättas, att utbjuden vatten fallslägenhet
understundom skall visa sig så föga begärlig, att trots alla försök antagliga
anbud icke kunna af vattenfallsstyrelsen erhållas. Vidare åtgärder
för lägenhetens utarrendering synas under sådana förhållanden
böra anstå till dess gynnsammare konjukturer inträda. Då emellertid
förordnande af Kung!. Magt meddelats att lägenheten må upplåtas
till nyttjande, lärer det böra åligga vattenfallsstyrelsen att till Kungl.
Maj:t göra anmälan, att utarrendering icke kunnat ske. En föreskrift
om dylik skyldighet för vattenfallsstyrelsen synes därför böra inflyta i
författningsförslaget.

Hvad angår valet mellan flera anbudsgifvare, hafva kommitterade
ansett, att vattenfallstyrelsen bör äga till arrendator antaga den högstbjudande,
där han ej finnes olämplig till arrendator, styrelsen dock
obetaget att antaga lägre anbud, då de anläggningar, som planeras af
den, som afgifvit ett lägre anbud, kunna antagas lända till större fördel
för kronan.

Om också företrädet mellan flera sökande i allmänhet bör gifvas
åt den, som bjuder högsta arrendesumman, lära ofta nog andra hänsyn
betinga frångående af denna regel. Att sålunda ändamålet med vatten -

25

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 201.

kraftens tillgodogörande härvidlag kan komma att spela en afgörande
roll synes mig tydligt. Därest exempelvis i konkurrens mellan två
industrier den ena kommer att skänka sysselsättning åt väsentligt större
antal arbetare än den andra, lärer denna omständighet böra väga tungt
i vågskålen till förmån för den förra. Jämväl andra förhållanden torde
böra tagas i noggrann!; öfvervägande vid valet mellan flera sökande,
som anmält sig, så exempelvis en viss industris betydelse ur nationalekonomisk
synpunkt. Hvad jag sålunda sökt framhålla torde också vara
öfverensstämmande med förslagets mening. I detta sammanhang tillåter
jag mig påpeka, att det lärer kunna antagas, att inkommande anbud
understundom äro så olika, att det blir förenad! med synnerligen stora
svårigheter att afgöra, hvilket af dem är för kronan förmånligast.

Vattenkraftföreningen har, såsom nämndt, ansett det böra bestämmas,
att enskild delägare i vattenfall, som vill tillgodogöra äfven en
kronans andel i detsamma, därtill skall äga företräde under i öfrigt
lika förhållanden. Det ligger i sakens natur, att så i regel kommer
att blifva fallet. Förhållanden kunna emellertid förekomma, då det
kan ligga i kronans intresse och äfven vara bäst förenligt med det
allmännas fördel, att vattenfallsstyrelsen äger fria händer att upplåta
kronans andel i ett vattenfall jämte nödigt utmål till annan än delägare
i vattenfallet. Någon bestämmelse af ifrågasatt art synes därför
icke böra inflyta i författningen.

I likhet med hvad som finnes föreskrifvet i 7:e punkten af nådiga
kungörelsen den 4 juni 1908 angående förändrade grunder för förvaltningen
af kronans jordbruksdomäner, hafva kommitterade i sitt förslag
ifrågasatt förbud för den, hvars anbud å arrende af vattenfallslägenhet.
icke antagits, att hos Kung!. Magt fullfölja talan mot vattenfallsstyrelsens
beslut rörande pröfning af inkomna anbud. Med hänsyn till de stora
ekonomiska värden kronans vattenfallslägenheter inåste anses äga, synes
det emellertid icke böra betagas en anbudsgifvare rätt att hänskjuta
vattenfallsstyrelsens beslut i hithörande frågor till Kungl. Maj:ts pröfning.
Omförmälda föreskrift torde därför böra ur paragrafen utgå.

I § 4 äro upptagna bestämmelserna angående arrendetidens längd.
I sammanhang härmed torde böra behandlas §§12 och 17, som ''behandla,
den förra frågan huru skall förfaras med vattenverksbyggnader
vid arrendetidens utgång och den senare frågan om arrendators optionsrätt
till nytt arrende.

I sitt betänkande anför vattenfallskommittén, att, därest den enskilda
företagsamheten skall eggas att i större utsträckning tillgodogöra
Bill. till Eiksd. Prof. 1910. 1 Sami. 1 Afä. ISO Höft. 4

4, 12, 17 §§.

D §.)

Arrendetiden.
Ordnande af
förhållandena
vid
arrendetidens
utgång.
Optionsrätt.

Vattenfalls kommittén.

Fullmäktige
i järnkontoret.

26 Kung1. Majds Nåd. Proposition N:o 201.

sig statens vattenkraft och nödigt kapital kunna intresseras för utförande
af nutidens mycket komplicerade och dyrbara vattenkraftanläggningar,
staten måste tillförsäkra den enskilde en så långvarig och så tryggad
nyttjanderätt till vattenkraften, att de kostnader, som nedläggas för
anläggningens utförande, kunna under tiden för aftalets bestånd hinna
blifva amorterade. Under förutsättning att hvarken priset å den producerade
kraften särskildt förhöjes i syfte att åstadkomma en snabbare
amortering eller alldeles säregna förhållanden föreligga, borde enligt
kommitténs uppfattning arrendetiden i allmänhet icke understiga 50 år,
och detta i synnerhet som vid första upplåtelsen af vattenkraft, innan
ännu industriella anläggningar af tillräcklig omfattning uppstått, all vid
ett visst vattenfall producerad kraft endast undantagsvis kan antagas
komma till användning. Tiden skulle emellertid enligt kommitténs
förslag räknas från det vattenkraftanläggningen blifvit fullbordad och
af kontrollant å statens vägnar afsynad och godkänd.

Vidare föreslår kommittén, att en arrendator af staten tillhörig
vattenkraft vid arrendetidens slut skulle tillerkännas företrädesrätt till
nytt arrende för en ytterligare period af 50 år, därest kronan icke själf
önskade antingen begagna eller reservera vattenkraften. Därest staten
vid slutet af arrendetiden själf önskade öfvertaga anläggningen, borde
emellertid staten vara pliktig tillkännagifva denna sin afsikt senast 5
år före utgången af arrendetiden, med rätt för arrendatorn att eljest
på samma tid som förut varda vid arrendet bibehållen mot den nya
arrendeafgift, som med hänsyn till då rådande förhållanden kunde blifva
i särskild ordning bestämd.

Slutligen skulle enligt kommitténs förslag viss, efter pröfning af
de särskilda förhållanden bestämd del af vattenkraftanläggningen och
i alla händelser sådana anordningar, hvarigenom vattendraget till lopp
och läge förändras, vid arrendetidens slut tillfalla kronan utan lösen,
hvaremot kronan skulle vara berättigad att efter uppskattning, verkställd
af i särskild ordning utsedda värderingsman, lösa till sig så stor
del af vattenkraftanläggningen i öfrigt med tillbehör, som kronan själf
ansåge sig behöfva för driftens fortsättande.

Fullmäktige i järnkontoret, som den 31 maj 1904 afgåfvo underdånigt
utlåtande öfver vattenfallskommitténs betänkande i denna del,
ansågo den föreslagna arrendetiden af 50 år i de flesta fall vara för kort.
De belopp, som måste nedläggas först för vattenkraftens uttagande och
därefter för dess tillgodogörande i eu industriell anläggning, vore nämligen
så betydande, att företaget säkerligen måste, därest nödigt kapital

27

Kungl. Maj:ts Nåd, Proposition N:o 201.

skulle kunna anskaffas, kunna räkna på att under en längre tid få
använda samma kraftkälla. Fullmäktige ansågo därför, att arrendatorn
efter utgången af de första 50 åren borde äga rätt till ny upplåtelse
på samma tid. Men för det fall att staten redan vid slutet af den
första perioden skulle vara i synnerligt behof af kraften, kunde staten
ju vid upplåtelsen göra förbehåll att få återtaga fallet redan efter 50
år men då med skyldighet att efter värdering lösa alla fasta anordningar
för vattenkraftens uttagande. Efter den andra 50-års perioden
åter kunde säkerligen med klok beräkning och försiktighet arrendatorns
kostnader för berörda anordningar vara amorterade, så att staten då
kunde bekomma dem utan lösen.

Svenska teknologföreningen hemställde i afgifvet yttrande för sin
del, att första arrendetiden skulle sättas till 50 år med rätt till ny
upplåtelse på ytterligare 50 år, hvarvid förutsattes, att villkoren för
upplåtelsen icke skulle undergå annan förändring än som kunde anses
skälig efter då rådande förhållanden och icke blifva tyngande för
arrendatorn.

Kammarkollegium och domänstyrelsen hafva uti sitt den 4 mars
1908 afgifna utlåtande uttalat, att tiden för arrendeaftalets bestånd
naturligen borde utsträckas att gälla så länge, att de kostnader, som
nedläggas för anläggningens utförande, kunna hinna blifva amorterade
under tiden för aftalets bestånd, hvarför det ej synts annat än lämpligt,
att arrendetiden i regel Unge omfatta 50 år.

Att, såsom vattenfallskommittén föreslagit, räkna tiden för ett
arrendeaftals bestånd från det vattenkraftanläggningen blifvit fullbordad
och af kontrollant å statens vägnar afsynad och godkänd och i sammanhang
därmed stadga, att arrendeafgiften skulle utgå från samma
tidpunkt, ansågo ämbetsverken däremot ej lämpligt. Med ett dylikt
tillvägagångssätt skulle det nämligen lätt kunna inträffa, att arrenderätten
till vattenfallen komme att innehafvas af personer, hvilka ej
ämnade utnyttja desamma utan endast af en eller annan anledningville
för någon tid disponera öfver arrenderätten till fallen. Ifrågavarande
af kommittén föreslagna bestämmelser skulle dessutom medföra,
att vattenkraftanläggningarna måste afsynas och godkännas, samt, med
all sannolikhet, äfven föranleda tvister om sättet för anläa-e-ningrarnas
utförande.

Mot vattenfallskommitténs i öfrigt af mig i detta sammanhang omnämnda
förslag hade ämbetsverken intet att erinra.

Svenska

teknolog föreningen.

Kammarkollegii

och domänstyrelsens

underdåniga
utlåtande
den 4 mars
1908.

Kung!. Maj.is Nåd. Proposition N:o 201.

Kommitte rade.

Uti sitt den 15 mars 1909 aflämnade förslag erinra kommitterade
till en början, att upplåtelsetiden, för att staten med framgång skall
kunna upptaga täflan med de enskilda vattenkraftägare, som äro
villiga att afhända sig sin vattenrätt, gifvetvis bör sättas så lång, att
den vattenverksanläggning, som utföres vid vattenfallet, kan beräknas
under nämnda tid lämna en afkastning, som förslår icke blott till
amortering af de å anläggningen nedlagda kostnader utan äfven till
skälig vinst åt dess ägare. A andra sidan är det, påpeka kommitterade,
äfven af intresse för staten, att dess vattenfall icke undandragas
dess disposition under längre tid än sådant visar sig nödigt för att de
skola blifva begärliga. Särskildt under nuvarande förhållanden, innan
det med säkerhet kan öfverskådas, hvilken användning statens vattenfall
lämpligast bör erhålla, anse kommitterade det icke vara tillrådligt,
att staten binder sig för allt för lång tid. Vid öfvervägande af de
omständigheter, som inverka på frågans afgörande, hafva de funnit sig
kunna antaga, att vattenkraftanläggning, som utföres vid ett af staten
upplåtet vattenfall, kan lämna ett tillfredsställande ekonomiskt resultat,
äfven om upplåtelsetiden begränsas till i regel 40 år efter det anläggningen
Olif vit färdig och kan börja amortera de å densamma nedlagda
kostnader.

Eu omständighet, vid hvilken enligt kommitterades förmenande i
detta sammanhang måste fästas stor vikt, är vidare, att lagen den 27
juni 1902 angående vissa bestämmelser om elektriska anläggningar icke
medgifver tillstånd till dylik anläggning för längre tid än 40 år.
Vid sådant förhållande och då det icke synts vara lämpligt, att upplåtelse
af själfva den vattenfall slägenhet, vid eller å hvilken vattenverksanläggningen
är belägen, bestämmes till en tidrymd, som betydligt
öfverskjuter koncessionstiden för de elektriska kraftledningar, som utgå
ifrån densamma, hafva kommitterade föreslagit, att den normala upplåtelsetiden
bestämmes på sådant sätt, att nyttjanderättshafvaren tillförsäkras
en amorteringstid för anläggningen af omkring 40 år.

Då det emellertid måste vara regel, att sådana vattenfall, som stå
under vattenfallsstyrelsens förvaltning, tillsvidare komma att upplåtas
till nyttjande i obebyggdt skick, är det, anmärka kommitterade, nödvändigt,
för att nyttjanderättshafvaren skall komma i åtnjutande af en
sådan förmån, att vid fastställande af upplåtelsetidens längd hänsyn
tages till den tid, som beräknas åtgå för vattenfallets bebyggande och
för vidtagande af de öfriga anordningar, som erfordras för anläggningens
drift. Kommitterade hafva ansett saken böra så ordnas, att
upplåtelsetiden göres så lång, att den innefattar jämväl skälig tid för

29

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 201.

anläggningens utförande. Härvid bör enligt deras mening emellertid
komma i betraktande icke blott själfva byggnadstiden utan äfven den
tid, som åtgår, innan nyttjanderättshafvaren erhåller rättens tillstånd
att bygga i vattendraget och eventuellt äfven Kungl. Maj:ts tillstånd att
öfverbygga kungsådran. Tiden för anläggningens utförande kan naturligtvis
i hög grad växla efter särskilda omständigheter i do olika fallen,
men då det gällt att bestämma en allmän regel uti ifrågavarande afseende,
hafva kommitterade ansett sig kunna antaga, att byggnadstiden
i mera vidsträckt mening gemenligen icke skall öfverstiga 5 år, men
att den å andra sidan icke bör sättas kortare, enär i sådant fall vid
större och dyrbarare vattenkraftanläggningar man lätt skulle nödgas
räkna med en afsevärdt kortare amorteringstid än 40 år. Kommitterade
hafva därför föreslagit, att upplåtelse af vattenfallslägenhet,
när vattenfallet icke är bebyggd^ i regel skall ske för en tid af 45
ar. År vattenfallet redan fullständigt bebyggdt, när det upplåtes, borde
däremot upplåtelsetiden i regel sättas till 40 år.

Oäfvet är emellertid, anföra kommitterade, att, om detta förslag
vinner bifall, det understundom kan blifva nödigt att utsträcka tiden
för upplåtelsen — respektive 40 och 45 år — om det öfverhufvud taget
skall blifva möjligt att erhålla någon spekulant å kraft från vissa vattenfall.
De omständigheter, som böra föranleda en dylik utsträckning,
kunna uppenbarligen vara flerfaldiga. I förslaget hafva uttryckligen
angifvits höga byggnadskostnader, men äfven andra förhållanden kunna,
påpeka kommitterade, medföra sådan verkan, exempelvis olämpligt läge
för vattenfallet, fjärran från tidsenliga kommunikationer. Kommitterade
anse därför med nödvändighet påkalladt, att möjlighet beredes att medgifva
upplåtelse åt vattenfallslägenhet lör längre tid än nyss nämnts,
när särskilda orsaker därtill föranleda. Då det emellertid torde vara
omöjligt att närmare angifva alla de omständigheter, som kunna innebära
giltig anledning till en dylik utsträckning af upplåtelsetiden, samt
det måhända kunde synas mindre lämpligt att åt vattenfallsstyrelsen
öfverlåta att binda kronan för längre tidsperiod, hafva kommitterade
funnit det böra ankomma på Kungl. Maj:ts pröfning att i förekommande
fall afgöra, huruvida en längre upplåtelsetid än den normala må tilllåtas,
och i sadant fall bestämma den tidsperiod, för hvilken upplåtelsen
må ske. Då kronan jämlikt 1 kap. 8 § af lagen om nyttjanderätt till
fast egendom är obunden af eljest stadgad maximitid för upplåtelse af
nyttjanderätt, möter, anmärka kommitterade, ej något hinder för att
denna tidsperiod kan gifvas den längd, som befinnes lämplig.

30

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition N:o 201.

Å andra sidan bör det enligt kommitterades mening lämnas vatten
fallsstyrelsen fria händer att, när en inskränkning i upplåtelsetiden an •
ses nödig, t. ex. vid upplåtelse af ett vattenfall, som inköpts för
möjliggörande af elektrisk drift å statsbanorna och som följaktligen
inom en nära framtid kan behöfva tagas i anspråk för nämnda ändamål,
medgifva upplåtelse endast ä den kortare tid, som efter pröfning i
hvarje särskildt fall kan befinnas lämplig.

I afseende å frågan huru förhållandet mellan kronan och nyttjanderättshafvaren
vid nyttj ander ättens upphörande skall ordnas, anföra kommitterade,
att, därest vattenfallet upplåtits i obebyggdt skick, hufvudsakligen
två utvägar synas böra komma i betraktande. Antingen torde
nämligen enligt kommitterades mening kronan böra förpliktas att vid
nämnda tidpunkt inlösa af nyttjanderättshafvaren å lägenheten utförda
vattenverksbyggnader och eventuellt äfven öfriga anordningar, som erfordras
för anläggningens drift, samt berättigas att lösa till sig hvad
kronan af öfriga anläggningar kan vara villig att öfvertaga, eller ock
torde nyttjanderättshafvaren böra förklaras skyldig att vid upplåtelsetidens
utgång till kronan utan lösen afstå viss del af anläggningen,
äfven här med rätt för kronan att mot erläggande af lösen till fulla
värdet öfvertaga sådana delar af anläggningen i öfrigt, som kronan
finner med sin fördel förenligt att inlösa.

Yäljes den förra utvägen, kan, säga kommitterade, kronan påräkna
att erhålla högre årlig afgift för lägenheten, enär de kostnader för
amortering af anläggningen, hvilka under upplåtelsetiden påhvila
nyttjanderättshafvaren, blifva afsevärdt mindre, därest han vid dess
slut erhåller lösen för en del af densamma. Tydligt vore nämligen,
att vid bestämmande af den årliga afgift, som skall af nyttjanderättshafvaren
utgöras, afseende måste fästas vid, om han faktiskt har att
till kronan betala icke blott denna årliga afgift utan äfven amorteringsafgift
för sådan del af anläggningen, hvilken vid upplåtelsetidens utgång
hemfaller till kronan utan ersättning. Å andra sidan skulle emellertid
kronan, om förhållandet mellan kronan och nyttjanderättshafvaren
ordnas så, att denne berättigades att erhålla ersättning för viss del af
anläggningen, blifva skyldig att vid nyttjanderättens upphörande i lösen
utgifva understundom mycket betydande belopp.

Tillförbindes åter nyttjanderättshafvaren att vid upplåtelsetidens
slut afstå viss större eller mindre del af anläggningen till kronan, måste
uppenbarligen, särskildt om på samma gång den tidrymd, på hvilken
vattenfallslägenheten upplåtes, och därmed äfven amorteringstiden sättes

31

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 201.

relativt kort, den afgift, som det är nyttjanderättshafvaren möjligt att
erlägga, blifva skäligen låg. I likhet med vattenfallskommittén hafva
kommitterade emellertid funnit öfvervägande skäl tala för att kronan i
regel åtnöjer sig med eu ringare inkomst af sina vattenfall under den
tid, de äro till nyttjande upplatna, men i stället beredes möjlighet att
vid upplåtelsetidens utgång återfå vattenfallen i bebyggdt skick. Kommitterade
hafva dock endast ifrågasatt, att vissa närmare angifna anläggningar,
de s. k. vattenverksbyggnaderna, hvilka, i korthet sagdt,
innefatta sådana anläggningar, genom hvilka vattendragets lopp och
läge reglerats, samt de anordningar för flottning och fiskens gång, som
i samband med nämnda anläggningar komma till utförande, skulle utan
lösen tillfalla kronan. Kommitterade framhålla i sammanhang härmed,
att termen vattenverksbyggnader i förslaget gifvits alldeles samma betydelse,
som den, enligt hvad de inhämtat, torde komma att erhålla i
den s. k. vattenrättskommitténs förslag till vattenlag. För undvikande
af tvifvel om hvilka vattenverksbyggnader, som skola till kronan afstås,
måste emellertid enligt kommitterades mening i hvarje särskild! fall,
då dylikt afstående skall ske, specificerad uppgift å dessa byggnader
intagas i aftalet.

Såsom komplement till nyttjanderättshafvarens skyldighet att till
kronan afstå viss del åt vattenverksanläggningen anse kommitterade
böra stadgas, att förslag till denna skall, på sätt i 5 § af förslaget
föreskrifvits, innan vattenfallets bebyggande får ske, ingifvas till vattenfallsstyrelsen,
med rätt för nämnda styrelse att öfvervaka, att anläggningen
utföres på lämpligt och betryggande sätt och med hänsyn
jämväl till åtgärder, som i en framtid kunna befinnas nödiga för utvinnande
af större energimängd ur vattendraget. I öfverensstämmelse
härmed hafva kommitterade dessutom i 13 § ifrågasatt skyldighet för
nyt t j an d er ät t s k a f va ren att städse under upplåtelsetiden underhålla vattenverksbyggnaderna
i fullgodt skick.

Men äfven om det i regel bör åläggas nyttjanderättshafvaren att
utan ersättning- till kronan afstå viss del åt vattenverksanläggningen
då upplåtelsetiden utgår, kunna, anmärka kommitterade, gifvetvis särskilda
omständigheter göra önskvärd!, att i somliga fall ett dylikt förbehåll
icke inflyter i aftalet. Slåste upplåtelsetiden på grund af säregna
förhållanden sättas kortare än den normala eller möta eljest
synnerliga svårigheter för finansiering af anläggningen, hvilka icke
kunna i tillfyllestgörande grad undanröjas, äfven om den årliga afgiften
för upplåtelsen sättes synnerligen låg, anse kommitterade därför
det skäligen böra öfverlämnas åt vattenfallsstyrelsen att i stället be -

32

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 201.

rättiga nyttjanderättshafvaren att erhålla lösen lör vattenverksbyggnaderna
när upplåtelsetiden går till ända. Detta är äfven iakttaget i
förslaget.

Vidare kunna understundom de af nyttjanderättshafvaren utförda
vattenverksbyggnaderna vara för kronan onyttiga eller stå hindrande i
vägen för genomförande af andra planer för användande af vattendraget.
Nyttjanderättshafvaren bör därför enligt kommitterades mening kunna
i aftalet tillförbindas att, om kronan det äskar, borttaga vattenverksbyggnaderna.
Något förbehåll härom har emellertid icke ansetts behöfligt
att inrymma i 12 §, enär vattenfallsstyrelsen ändock torde äga
fria händer att, då särskilda omständigheter det påkalla, efter öfverenskommelse
med arrendatorn i aftalet intaga föreskrift om skyldighet för
denna att vidtaga en dylik åtgärd.

Kommitterade hafva vidare ifrågasatt, att skyldighet för nyttjanderättshafvaren
att utan lösen afstå vattenverksbyggnaderna till kronan
skall kunna inträda, äfven där nyttj änder ätten af honom förverkats.
Kommitterade hafva nämligen ansett sig kunna antaga, att vattenfallsstyrelsen
skall påfordra, det ny ttjanderätten till vattenfall slägenheten
skall vara förverkad, och på denna grund uppsäga aftalet, endast då
nyttjanderättshafvaren upprepade gånger eller på ett synnerligen groft
sätt brustit åt de förpliktelser, som åligga honom enligt aftalet. Då
det dessutom står honom öppet att få frågan, huruvida arrenderätten
bör anses förverkad, liänskjuten till bedömande af domstol, anse kommitterade
häri ligga tillfyllestgörande garantier för att nämnda stadgande
icke kan missbrukas till nyttjanderättshafvarens trakasserande.

I fråga om eventuell optionsrätt anföra kommitterade, att det såväl
för kronan som för innehafvare af nyttjanderätt till vatt-enfallslägenhet
i regel bör vara till fördel, om nyttj and erätten fortfar äfven efter den
först aftalade upplåtelsetidens utgång. Kommitterade anse därför kunna
förutsättas, att vattenfallsstyrelsen skall låta sig angeläget vara att, där
ej särskilda omständigheter påkalla undantag, låta nyttjanderättshafvaren
fortfarande begagna lägenheten efter upplåtelsetidens utgång. Att, såsom
vattenfallskommittén samt kammarkollegium och domänstyrelsen
ifrågasatt, uttryckligen tillförsäkra nyttjanderättshafvaren rätt att, där
kronan icke senast 5 år före upplåtelsetidens utgång förklarat sig
själf vilja öfvertaga anläggningen, varda bibehållen vid nyttjanderätten
för en tidsperiod af samma längd, för hvilken den då är upplåten, finna
kommitterade emellertid icke tillrådligt. Äfven andra omständigheter än
en kronans önskan att själf öfvertaga anläggningen kunna nämligen

33

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 201.

påpeka kommitterade, innebära giltig anledning till att nyttjanderättshafvaren
vid upplåtelsetidens utgång icke får lägenheten till sig ånyo
upplåten eller får detta endast för en kortare period än den först aftalade,
t. ex. om nyttjanderättshafvaren visat sig försumlig i fullgörandet af sina
skyldigheter eller det kan beräknas, att lägenheten inom utgången af den
ifrågasatta nya upplåtelsetiden behöfver tagas i anspråk för något kronans
ändamål. Därest ny upplåtelse icke kan medgifvas för kortare
tidsperiod än den tilländagående, skulle, anmärka kommitterade, i det
senare fallet kronan måhända vara nödsakad att öfvertaga anläggningen
en lång tid, innan det i själfva verket vore för kronan nödigt eller
önskvärdt.

Då denna fråga synts kommitterade lämpligast böra ordnas på
sådant sätt, att största möjliga hänsyn kan tagas till de omständigheter,
som i särskilda fall inverka på spörsmålet, huruvida nyttjanderättshafvaren
skall bibehållas vid nyttjanderätten eller, där så anses
böra ske, för huru lång tid ny upplåtelse bör medgifvas och hvilka
villkor därvid böra bestämmas, hafva de funnit giltig anledning föreligga,
att vattenfallsstyrelsen erhåller fria händer att besluta i dylika
frågor. Det synes dem då äfven böra stå vattenfallsstyrelsen
öppet att redan i aftalet berättiga nyttjanderättshafvaren att vid upplåtelsetidens
utgång erhålla ny upplåtelse af lägenheten för den tid,
som i hvarje särskildt fall bestämmes, därest han icke senast 5 år,
innan upplåtelsetiden går till ända, erhåller underrättelse att ny upplåtelse
icke af kronan medgifves. Kommitterade erinra i sammanhang
härmed, att enligt 12 § i förslaget vattenfallsstyrelsen är berättigad
att, där nyttjanderättshafvaren anses böra till kronan utan lösen afstå
de å lägenheten befintliga, honom tillhöriga vattenverksbyggnader, i
aftalet inrycka bestämmelse därom, att denna skyldighet för arrendator]!
skall inträda först vid utgången af den tid, för hvilken han sålunda
kan få lägenheten till sig ånyo upplåten.

Vid bestämmande af arrendeafgiften för den nya upplåtelsen bör
gifvetvis, anföra kommitterade, inverka, att kronan vid dennas ingång
i regel är ägare till de å vattenfallslägenheten befintliga vattenverksbyggnader.
Har nvttjanderättshafvare bekostat utförande af dylika
byggnader, hvilka vid upplåtelsetidens utgång skola utan lösen tillfalla
kronan, anse kommitterade emellertid billigheten fordra, att kronan
icke till fullo utnyttjar den starkare ställning kronan därigenom erhåller,
utan att skälig hänsyn till nämnda förhållande tages vid bestämmande
af den årliga afgiften under den nya upplåtelsetiden. Föreskrift
härom har upptagits i förslaget.

Bill. till Riksd. Prof. 1910. 1 Sami. 1 Afd. 152 Höft.

5

34

Kammarkollegii

och domänstyrelsens

underdåniga
utlåtande
den 14
oktober 1909.

Svenska

vattenkraft föreningen.

Kungl. Majds Nåd. Proposition N:o 201.

I sitt den 14 oktober 1909 i ärendet afgifna utlåtande hafva kammarkollegium
och domänstyrelsen anfört, att ämbetsverken ansett sig
visserligen hvarken kunna eller böra ifrågasätta, att ej kommitterades
uttalande därom att eu vattenkraftanläggning kunde lämna ett tillfredsställande
ekonomiskt resultat, äfven om upplåtelsetiden begränsades
till i regel 40 år efter det anläggningen blifvit färdig, vore väl grundadt,
men att ämbetsverken likväl ansett skäl finnas för den uppfatt- ■
ningen att de farhågor, kommitterade sagt sig hysa för att staten i
täflan med enskilda vattenkraftägare, som vore beredda att åt industrien
utbjuda vattenfall med full äganderätt, skulle kunna göra sina
vattenfall inkomstbringande, blifva alltför grundade, om upplåtelsetiden
begränsas på sätt kommitterade föreslagit.

Att, såsom kommitterade föreslagit, göra frågan om optionsrätt för
innehafvare af vatten fallslägenhet helt och hållet beroende af vattenfallsstyrelsen
hafva ämbetsverken funnit ej vara ägnadt att minska farhågorna
i nyssberörda afseende.

Öfverhufvud taget har det, yttra ämbetsverken, velat förefalla,
som om kommitterade i sin omsorg att säkerställa kronan vid alla
eventualiteter gjort väl stora inskränkningar i blifvande arrendeinnehafvares
rätt att förfoga öfver till honom upplåten vattenfallslägenhet.

Tillförordnade kammarrådet A.W. Dufwa, som ej deltagit i afgifvandet
af ämbetsverkens författningsförslag af den 4 mars 1908, var af skiljaktig
mening och förklarade, att han för sin del icke hade något att
erinra mot kommitterades förslag beträffande tiden för arrendeupplåtelse
och optionsrätt för arrendator. Ej heller delade han den al ämbetsverken
uttalade mening att kommitterade i sitt förslag öfverhufvud
taget gått för långt i sin omsorg att säkerställa kronan, ett förslag,
som han tvärtom i det störa hela fann väl afvägdt.

Uti sin i ärendet ingifna skrift har svenska vattenkraftföreningen
gjort gällande, att den af kommitterade föreslagna upplåtelsetiden är
alltför kort och att äfven de i öfrigt ifrågasatta stadgandena, hvilka
jag i detta sammanhang omnämnt, äro för stränga.

Föreningen erinrar till en början om den redogörelse, vattenfallskommittén
i sitt år 1903 afgifna betänkande lämnat för motsvarande
bestämmelser i utlandets vattenkraftländer, hvaraf framgår, att konc.
essionstiden i Österrike—Ungern är 45—50 år eller längre, i Italien
minst 60 år, i Frankrike högst 99 år samt i Schweiz 40—100 år. Enligt
dessa bestämmelser tillämpas åtminstone vid koncessionstid af 50

35

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 201.

år och därunder i allmänhet den principen, att förnyelse beviljas på
samma villkor som den ursprungliga koncessionen med de förändringar,
som af förhållandena kunna påkallas, utan att likväl innehafvaren af
vattenverket väsentligt besväras. Förnyas koncessionen icke, så är
koncessionsinnehafvaren i allmänhet tillförsäkrad rätt till ersättning, motsvarande
anläggningens värde. Vid bedömande af dessa koncessionsvillkor
bör man ock, påpekar föreningen, erinra sig, att de gälla länder med
hufvudsakligen s. k. socialt vattenrättssystem, och att staten till följd
af sin öfv er höghetsrätt således kunnat bestämma villkoren, fri från enskild
konkurrens.

Tillika omnämner föreningen, att enligt den norska koncessionslagen
af år 1909 vid bebyggande af enskilda tillhöriga vattenfall dessa
efter 60—80 år skola med byggnader hemfalla till staten utan ersättning;
vid tillämpning har hittills tiden satts till 75 å 80 år.

Sedan föreningen vidare erinrat om vattenfa.llskommitténs förslag
samt fullmäktiges i järnkontoret och svenska teknologföreningens yttranden
däröfver, anmärker vattenkraftsföreningen, att det är för statens
norrländska vattenkraft, som förevarande arrendebestämmelser hafva sin
hufvudsakliga betydelse.

Föreningen anför vidare:

»Norrland är glest befolkad!, dess kommunikationsväsen föga utvecldadt
och dess hamnar halfva året stängda af is. En jämförelse i
kvalitativt hänseende med kontinentens vattenkrafttillgångar i närheten
af tätt befolkade industricentra eller med Norges till stor del vid goda,
isfria hamnar belägna vattenfall ger ett för vår norrländska vattenkraft
nedslående resultat. För modern storindustri blifva fraktsatserna mycket
betungande i konkurrensen. Vattenfallens bebyggande är ofta förenadt
med svårigheter, och man har därjämte att beakta den i oregleradt
skick låga vinterafrinningen samt nödvändigheten att tillgodose, bland
annat, den viktiga och för närvarande dominerande timmerflotta ingens
intressen. Befintliga kraftanläggningar i Norrland hafva också med
något enstaka undantag kommit till stånd antingen för kraftdistribution
i större samhällen — och då ofta genom kommunernas egen försorg
~ eder för den lokalt bundna trävaruindustrien, hvars kraftbehof dock
är ganska begränsadt.

För att under dessa omständigheter den norrländska vattenkraften
skall i större utsträckning komma till användning i konkurrens med
utlandets kraftkällor fordras nödvändigtvis, att vattenfallen kunna utnyttjas
enligt villkor, som åtminstone icke äro ogynnsammare än hvad
t. ex. Norge för närvarande kan erbjuda storindustrien. Endast under

36

Kungl. Maj.is Nåd. Proposition Ko 201.

sådana förhållanden kan man med fog sätta sin lit till den nationella
företagsamheten, som gärna söker öfvervinna en ogynnsam situation
och andra svårigheter för att gagna det egna landets intressen.

Det är föreningens bestämda uppfattning, att äfven den med full
äganderätt disponibla norrländska vattenkraften — efter sjöregleringar
uppgående till c:a 2 Va miljon hästkrafter (hvaraf c:a 80,000 hkr. utnyttjade)
— endast långsamt kommer att kunna tagas i anspråk, och
statens upplåtelser med nyttjanderätt måste tydligen afvägas därefter.
Oberoende af socialpolitisk uppfattning i vattenfallsfrågorna torde alla
vara ense om det önskvärda i att äfven statens vattenfall, i konkurrens
med enskildas och med utlandets, finna användning, och detta mål kan
enligt föreningens åsikt icke uppnås med de arrendenormer, som i det
afhandlade förslaget ifrågasättas.

Att under dessa förutsättningar föreningen icke kan finna den i
förslagets motivering åberopade jämförelsen med koncessionslagen för
elektriska ledningar berättigad, torde icke behöfva närmare utvecklas.
Frånsedt att sagda lag hufvudsakligen tillkommit som säkerhetsstadga
af teknisk natur, är det tydligt, att t. ex. ett större distributionsnät af
elektriska ledningar i en folkrik bygd kan beröra »det allmänna» på
ett helt annat sätt än utarrenderandet af ett norrländskt vattenfall; att
meningarna inom Riksdagen i förstnämnda fråga voro delade, är därför
ganska naturligt. Därtill förtjänar ihågkommas, att kraftledningar fordra
ett förhållandevis ringa kapital samt att vid behandlingen af gällande
koncessionslag det oaktadt något statens öfvertagande utan ersättning
af ledningarna vid tidens utgång veterligen ej ens ifrågasatts.

Ytterligare några omständigheter, som tala för en rymligare tillmätt
arrendetid och liberala villkor i öfrigt, förtjäna afseende vid frågans
allmänna bedömande. Ofta nog disponerar staten med den ena stranden
endast ena hälften af ett vattenfall eller annan del häraf, medan ägaren
af återstoden för ett rationellt utnyttjande af sin andel är beroende af
upplåtelse från statens sida; vid arrendetidens slut kan staten enligt
förslaget hafva i sin makt att omöjliggöra driften vid den enskildes på
egen grund belägna anläggning utan skyldighet att inlösa densamma,
en fråga, hvartill föreningen vill återkomma. Samma förhållande inträder,
då förslaget, såsom i motiveringen uttryckligen säges, skall
tillämpas vid ett vattenfall, där staten äger endast vattenrätt men ingen
strand. Ett sådant sakläge kan blifva vanligt nog, om statens under
senaste tid framställda anspråk på vattenrätt skulle i laga ordning godkännas,
och blir af särskilt ömtålig natur, där enskilda i god tro förvärfvat
eller ansett sig innehafva strand- och vattenrätt.

Kung!. Maj.is Nåd. Proposition N:o SOI.

37

I samband härmed bör ses det förhållande, att anläggningskostnaderna
för vattenkraftverk enligt verkställd undersökning äro 3—10
gånger större än vattenfallens nuvarande handelsvärde. Dessutom kräfva
de af kraften beroende fabrikerna eller andra inrättningar ofta väl så
stort anläggningskapital som kraftverket. Det blir därför ingalunda
ovanligt, att företagarna vid vattenfallet behöfva binda ett kapital, 20
gånger större än det upplåtna fallets värde, och denna relation blir än
mera påfallande, om staten endast kan upplåta en del af fallet. Då nu
staten genom en arrendeafgift förutsättes erhålla skälig ränta å fallets
värde, synes det föreningen naturligt, att företagarna skola reagera mot
att de normala arrendegrunderna därutöfver ställa osedvanligt stränga
anspråk på det vid kraftkällan bundna kapitalet.

Af största vikt är vidare, att det vid utnyttjande af vattenkraft i
regel är mest ekonomiskt att efter igångsättningen successivt utvidga
anläggningen under loppet af 5—15 år eller mera. Ser man — för
att taga ett kändt exempel — på utvecklingen vid Domnarfvets järnverk,
hufvudsakligen baseradt på vattenkraft, så hade den första anläggningen
därstädes — vattenverk och fabriker —• år 1878 kostat 4
miljoner kronor. Sedermera hafva under loppet af 32 år ytterligare
11 miljoner kronor nedlagts därstädes, och man lär nu stå i begrepp
att nedlägga ytterligare 8 miljoner kronor. En sådan utveckling vore
vid 40-årig arrendetid uppenbarligen otänkbar.

Ofta kommer vattendragets afrinning att genom reglering successivt
ökas under arrendetiden, hvarvid också arrendatorn enligt § 7 skall
kunna åläggas att betala ökad afgift.

Med en kort arrendetid följer således den olägenheten, att utvecklingen
ovillkorligen måste hämmas, i det att arrendatorn ganska snart
är afstängd från möjligheten att med ekonomisk fördel vidtaga förbättringar
och utvidgningar. En bestämmelse om skyldighet för staten
att vid arrendets upphörande ersätta sådana förbättringar, som efter
vattenfallsstyrelsens pröfning under arrendetiden vidtagits, synes under
alla förhållanden böra inflyta, oberoende af villkoren i öfrigt.

Då nu kommitterade ansett en normal arrendetid af 40 år tillräcklig
för amortering icke blott af vattenkraftanläggningen utan äfven
af därtill anslutna industriella verk o. d., så synes därvid den teoretiska
amorteringsberäkningen hafva fått spela för stor roll; en 40-årig amortering
krafvel- ju endast en årlig fondering af c:a en procent å anläggningskapitalet.
Redan denna amorteringsprocent kan emellertid på
ofvan angifna skäl ofta representera 5 gånger skälig ränta å fallets
värde. Härtill kommer, att bankerna och den kapitalplacerande allmän -

38

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 201.

heten — det må gälla aktieteckning eller lån — gifvetvis alltid taga
hänsyn till den valuta, som finnes att tillgå, om företaget efter någon
tid på grund af ändrade konjunkturer eller andra omständigheter icke
skulle visa sig bärkraftigt. ■ Som exempel är det härvidlag belysande
att kunna hänvisa till Norrlands äldsta större kraftverk och t. v. det
enda för elektrokemiskt ändamål, nämligen Alby, som förser en kloratfabrik
med c:a 2,000 hästkrafter och en karbidfabrik med c:a 7,000
hästkrafter. För närvarande äro karbidtiderna som bekant dåliga och
fabrikens drift är — efter nyligen företagen utvidgning — för tillfället
inställd. Nu har man ju med äganderätt möjligheten att eventuellt
skaffa annan användning för kraften, men det är lätt att inse hur saken
skulle ställa sig, om vid arrende på 40 år t. ex. endast halfva tiden
skulle återstå.

Om man också under gynnsamma förhållanden skulle kunna påräkna
ett obligationslån, motsvarande en del af byggnadskostnaden,
med högst 20 års amortering vid första inteckning och prioritet i
vattenfallsrätten, så blifva aktierna desto mindre begärliga. Härom
vittnar bäst svårigheten att finansiera likuande företag, baserade på
full äganderätt till vattenfall och byggnader. Svårigheterna blifva än
större genom att lånens amortering måste forceras under den första
tiden, då företagen äro minst bärkraftiga.

Det ligger nära till hands att undersöka erfarenheterna af den
nyligen införda tomträtten. Enligt hvad direktören för Stockholms
stads landtegendomsnämnd meddelat har man där redan kunnat konstatera,
att vid upplåtelse på 60 år det dock varit nödvändigt att tillförsäkra
tomträttsinnehafvaren optionsrätt till ny upplåtelse mot högst
30 % förhöjning af arrendet eller, om staden önskar öfvertaga tomten,
full ersättning vid upplåtelsetidens slut för å tomten nedlagda byggnadskostnader.
Under dessa betingelser erhållas lån till 70 å 80 % af
byggnadskostnaden och för högst SU af upplåtelsetiden. — Vid jämförelse
med vattenfallsrätten bör då äfven beaktas, att kostnaderna och
riskerna vid bebyggande af ett vattenfall äro ojämförligt större samt
att husbyggnader i genomsnitt böra beräknas amorterade på vida kortare
tid än vattenkraftverk.

Det återstår att pröfva, huruvida det kan tänkas vara synnerligen
önskligt att redan efter 40 år disponera vattenfallen för tillgodoseende
af viktiga statsintressen, som nu ej kunna öfverskådas. Därvid må
först erinras om att förslagets § 14 innefattar rätt för staten att redan
efter 20 år inlösa anläggningen. För järnvägsdrift och eventuellt andra
statsändamål kommer staten säkerligen att reservera lämpliga kraft -

39

Klingl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 201.

källor. De utarrenderade vattenfallen komma i regel icke att utnyttjas
på sådant sätt, att betydande allmänna intressen däraf beröras, utan
torde, , särskilt hvad angår Norrland, hufvudsakligen komma att framkalla
industriorter af samma typ som t. ex. Alby, Hissmofors och Forsse,
hvilkas största intresse otvifvelaktigt ligger i att industrien får fortlefva
under möjligast stabila förhållanden. Med tanke, beträffande
Norrland, äfven, på den ofantliga tillgången på vattenkraft kan föreningen
därför icke finna berörda farhågor grundade. För öfrigt har
> staten alltid möjlighet att reglera arrendevillkoren i mån af efterfrågan
eller att själf bebygga sina vattenfall, där detta förmodas medföra
ekonomisk fördel.

Nu skulle visserligen enligt förslaget Konungen äga att under
särskilda förhållanden och på framställning af vattenfallsstyrelsen medgifva.
utsträckning af arrendetiden. Då emellertid en arrendetid, väsentligt
längre än 40 45 år, torde blifva regel i stället för undantag,

anser föreningen hufvudvikten ligga på att den normala arrendetiden utsträches.
. Det torde ej heller kunna anses lämpligt, att ekonomiska frågor
af föreliggande art onödigtvis göras beroende af regeringar med växlande
socialpolitisk uppfattning. Äfven vid utsträckning af arrendetiden
kan det emellertid stundom befinnas nödvändigt att medgifva en
längre arrendetid än den normala, hvartill vattenfallsstjurelsen då synes
böra äga befogenhet.

Man skulle slutligen kunna ifrågasätta att vid utarrendering af befyffffda
vattenfall, då ju kapitalanskaffning för vattenkraftanläggningen
ej erford] as och riskerna således äro mindre, bestämma en kortare
arrendetid än för obebyggda fall, något som ju alltid bör stå vattenfallsstyrelsen
fritt, då det bennnes möjligt. Skall kraften emellertid
användas för nya fabriker, så gälla i allt väsentligt de betänkligheter
föreningen ofvan anfört emot en knapp arrendetid. Gäller det åter
förlängning af . ett föregående arrende, så kan en kortare period gifvetvis
befinnas tillräcklig, och förutsättningarna att rätt kunna bedöma
saken äro ju då mycket större. En tredje möjlighet ligger i att staten
genom process tilldömts vattenrätten i ett fall, där en enskild i god
tro redan utfört vattenverksanläggningar; att under sådana förhållanden
arrendetiden bör gifvas största möjliga utsträckning torde föreningen
ej behöfva närmare motivera.

Pa. ofvan anförda skäl torde vid tillämpning af förslagets hufvudyillkor
i öfrigt en arrendetid af 70—SO år befinnas vara i statens eget
intresse påkallad. Men föreningen anser också synnerlig vikt ligga på
att vid upplåtelsetidens slut ersättning lämnas för de vattenverksbygg -

40

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 201.

nåder, som genom arrendets upphörande blifva för arrendator, värdelösa,
och detta vare sig de ligga på statens lägenhet eller icke.. Under
sådan förutsättning anser sig föreningen kunna för närvarande tillstyrka
en normal arrendetid af 50 år, på sätt vattenfallskommitten samt åtskilliga
myndigheter och korporationer föreslagit. Vid arrendetidens
utgång har då staten att välja mellan inlösen af vattenverksbyggnadema
och ny upplåtelse pa skäliga villkor, och hafva vattenfallskommittén
m. fl., som nämndt, förordat sistnämnda alternativ, fortfarande med 50
års arrendetid. Men ehuru, enligt föreningens åsikt, en upplåtelse på
50 år under nuvarande förhållanden är väl förenlig med nödigt förutseende
från kronans sida, är man gifvetvis mera betänksam, då det
gäller att nu se 100 år fram i tiden. Det synes därför vara lämpligast,
att staten efter arrendetidens slut och efter skälig uppsägningstid har
fritt val att antingen inlösa vattenverksbyggnadema eller att medgifva
ny upplåtelse för så lång period, som därvid kan befinnas lämpligt.
Om efter en andra arrendeperiod vattenverksbyggnadernas hemfallande
utan lösen ifrågasattes, bör periodens längd gifvetvis afpassa^ därefter
och skall under inga förhållanden understiga 25 år, hvilket också är
den fastställda minimitiden för upplåtelse med tomträtt.

Då staten öfvertager vattenfallslägenheten, böra dåvarande afnämare
hafva företrädesrätt till erhållande af disponibel kraft pa skäliga villkor,
vare sig från samma anläggning eller från annat håll, och bör detta
tydligen gälla som regel icke blott vid den första arrendeperiodens
utgång utan äfven senare. Då staten, som nämndt, förutsättes reservera
vissa kraftkällor för direkta statsbehof, lärer det endast undantagsvis
behöfva inträffa, att staten ej kan uppehålla förutvarande kraftleveranser.
Det måste gifvetvis vara ett viktigt statsintresse att icke åstadkomma
onödiga rubbningar i de industrier och industrisamhällen, som i anslutning-
till kraftverken uppstått, och utan trygghet i detta afseende
kommer någon mera betydande industri sannolikt icke till stånd. Ej
heller kan det vara nationalekonomiskt att successivt eller med ens
låta stora värden förfalla, sedan de visat sig lämna god afkastning.))

Sammanfattande sin mening om arrendeaftalens hufvudvillkor, har
vattenkraftföreningen hemställt, att vid utarrendering af statens vattenfall
följande normalbestämmelser må tillämpas:

1) Arrendetiden skall vara normalt 50 år för bebyggda vattenfall
och för obebyggda ytterligare 5 år eller mera, där så befinnas erforderligt
(§4).

2) Vid den normala arrendetidens slut skall arrendatorn hafva
optionsrätt till förnyad upplåtelse på minst 25 år och på villkor, som

41

Kung!. Maj.is Nåd. Proposition N:o 201.

för honom ej blifva väsentligt mera betungande än de ursprungliga,
eller, om kronan vill öfvertaga lägenheten, rätt att utfå lösen för sådana
vattenverksbyggnader, som genom arrendets upphörande blifva för
honom värdelösa (§§ 12, 17).

3) Vid statens eftertagande af lägenheten bör under alla förhallanden
ersättning utgå för sådana förbättringar och nybyggnader,
som under arrendetiden enligt aftal med vattenfallsstyrelsen utförts.

4) Närhelst kronan öfvertager vattenfallslägenheten, böra dåvarande
kraftafnämare hafva företrädesrätt till erhållande på skäliga villkor af
den kraft, som utöfver statens direkta behof linnes disponibel.

Innan jag närmar yttrar mig om förslaget i nu berörda delar, tilllåter
Jag. mig lämna en redogörelse för vissa främmande länders lagstiftning
i detta ämne. Jag förutskickar därvid den anmärkningen, att
lagstiftningen uti dessa länder, med undantag beträffande Norge, utgår
från en väsentligen annan ståndpunkt än den svenska, nämligen att
rätten till vattnet tillkommer staten, visserligen icke såsom strandägare
men på grund af dess öfverhöghetsrätt.

Vattnet i sjöar, floder, åar och bäckar, d. v. s. alla till de naturliga
flodsystemen hörande vatten, betraktas sålunda i regel såsom allmän
egendom, tillhörig stat eller kommun (publikt vatten).

I de olika länderna är största delen af vattenområdet att anse såsom
publikt t. ex. inom Italien, Bayern, Baden, Saclisen och Schweiz. Inom
Osterrike-Ungern är efter tillkomsten af nu gällande vattenlagar praktiskt
sedt allt vatten publikt. Endast inom Frankrike, hvarest hufvudsakligen
skiljes mellan icke segelbara och icke flottningsbara vattendrag samt
segelbara och flottningsbara strömmar och floder, de förra icke publika
och de senare publika, är det icke publika vattenområdet af någon
större betydelse, enär till de icke segelbara vattendragen höra de inom
Alpdepartementen befintliga, på vattenkraft synnerligen rika floderna
och bäckarna.

Det torde kanske böra anmärkas, att hvad som skall anses såsom
publikt och icke publikt vatten icke är i de olika ländernas lagar bestämdt
efter i allo enahanda principer, hvarför det publika vattenområdet
i skilda länder är af något olika omfattning, men i det stora hela
torde dock det ofvan anförda kunna sägas äga full giltighet för samtliga
nu ifrågavarande länder.

Till den publika floden räknas i regel såväl vatten som grund.
För tillgodogörandet af vattenkraft såväl i publikt som privat vatten
erfordras vederbörlig myndighets tillstånd, koncession.

Bill. till Ritsd. Prat. 1910. 1 Sami. 1 Afd. 152 Raft.

Departements chefen.

6

42

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 201.

Hvad nu angår upplåtelsetiden, gäller enligt Österrikes vattenlagar,
af Indika vattenlagen för hela riket tillkommit under år 1869 och
kronländernas särskilda vattenlagar under åren 1870—1875, att koncession
å vattenkraft såsom regel meddelas på obegränsad tid (ständig
besittningsrätt), men att koncession undantagsvis kan meddelas för begränsad
tid eller med rätt till återkallelse när som helst. Under intrycket
af den senare tidens utveckling på den hydro-elektriska industriens område
torde emellertid undantagsbestämmelsen hafva blifvit regel, så att
numera koncessioner endast meddelas antingen för begränsad tid, såsom
för de moderna vattenkraftanläggningarna Etschverket (45 år), Auerverket
(50 år) och Brennerverket vid Matrei (90 år), eller ock på obestämd
tid, hvilket lär äga rum beträffande alla vattenfall, som anses
lämpliga för elektrisk järnvägsdrift.

I Ungern är koncessionstiden enligt vattenlagen af den 14 juni 1885
fastställd "till högst 50 år. Med hänsyn till särskilda lokala förhållanden
och för tillgodoseende af ett allmänt intresse kan koncession dock
meddelas på obestämd tid.

1 Italien gäller lagen om vattenafledning från publika vatten af den
10 augusti 1884. Koncession meddelas antingen för beständigt eller
på viss tid. Ständiga koncessioner kunna endast meddelas genom lag.
Koncession på viss tid meddelas för en tid icke öfverstigande 30 år.
Den 15 december 1908 har emellertid för senaten framlagts _ ett lagförslag
rörande afledning och nyttjande af publika vatten, enligt hvilket
förslag koncession alltid skulle meddelas för en tid af högst 30 år.

1° Frankrike äro de vattenrättsliga förhållandena reglerade genom
en ko- af den 8 april 1898. Koncession meddelas antingen af prefekten
i vederbörande departement eller af regeringen genom särskildt dekret.
Koncessionen meddelas i regel endast tillsvidare och kan när som helst
utan ersättning återkallas. För bestämd tid meddelas koncession endast
beträffande sådana företag, hvilka genom särskild lag förklarats
vara af allmännyttig beskaffenhet.

År 1908 framlades för deputeradekammaren ett lagförslag i frågan.
Detta afser endast anläggningar vid publika vatten och skiljer mellan
smärre anläggningar, som icke till hufvudändamål hafva försäljning af
energi, och större anläggningar. För de förra, hvilka skulle auktoriseras,
skulle gällande lagar och reglementen förfarande äga tillämpning;
dock att auktorisation i intet fall skulle kunna meddelas för
längre tid än 50 år. För de senare skulle meddelas koncession för viss
tid. Någon maximitid är ej upptagen i lagförslaget.

43

Kung!,. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 201.

I Schweiz, hvarest hvar och en af de 25 kantonerna eller halfkantonerna
sedan gammalt har sin särskilda rättsordning angående tillgodogörande
af vattenkraft, bestämdes den 4 april 1895 af förbundsförsamlingen,
att de särskilda kantonerna skulle tillrådas att ordna sina
vattenrättsliga förhållanden efter enhetliga grunder, i hvilket afseende
särskildt framhölls vikten däraf, att koncessioners giltighetstid måtte
begränsas till ett visst antal år.

De olika kantonala vattenlagarna kunna allt efter lagstiftningens
ståndpunkt delas i tre grupper.

Den första gruppen, som ännu nästan uteslutande tager hänsyn till
vattnets användande i landtbrukets tjänst, saknar utförligare, till och
med i några fall hvarje, lagstiftning på området. Till denna grupp
höra kantonerna Schwyz, Uri, Unterwalden Öb dem Wald, Underwalden
Nid dem Wald, Appenzell Ausser-Rhoden, Appenzell Inner-Rhoden,
Graubunden, Thurgau, Zug och Basel-Stadt.

Till den andra gruppen höra de lagar, hvilka visserligen innehålla
utförliga bestämmelser rörande vattenhushållningen men hvilka hufvudsakligen
bygga på äldre rättsåskådningar. Dit höra kantonerna Génöve,
Freiburg, Neuchåtel, Luzern, Zurich, Aargau, Solothurn, Basel-Land
och Schaffhausen.

Den tredje gruppen utgöres af de moderna vattenlagarna, och till
denna grupp höra kantonerna Glarus, S:t Gallen, Ticino, Vallais, Vaud
och Bern.

Anmärkas bör, att de franska kantonerna beträffande sin vattenlagstiftning
förete en utveckling i riktning från de äldre franska till
de moderna schweiziska grundsatserna. Sålunda finnes i kantonen
Généve en lag af den 15 juni 1895, som föreskrifver, att rätt att tillgodogöra
vattenkraft i publikt vatten i regel skall meddelas för obestämd
tid (concession å bien plaire) men endast undantagsvis på bestämd tid
och då genom en i vederbörlig ordning antagen speciallag, i hvilken
senare händelse koncessionstiden kan bestämmas till högst 99 år. Kantonen
Neuchåtel åter har redan genom en lag af den 7 december 1869
afskaffa! koncessioner för obestämd tid och förklarat, att koncessioner i
stället skola meddelas för en begränsad tid af högst 99 år. Den rent
schweiziska åskådningen återspeglas däremot i lagen för kantonen Vaud
af den 18 februari 1901, hvilken förbjuder koncessions meddelande för
längre tid än 50 år.

De tyska och italienska kantonerna sträfva likaledes tydligen till
det af förbundsförsamlingen utstakade målet: eu bestämd koncessionstid.

44

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 201.

Vidare må nämnas, att Schaffhausens och Luzerns vattenlagar icke
innehålla föreskrifter om koncessionstid, men att i de under senare åren
meddelade koncessioner tiden blifvit begränsad till 40 å 50 år, samt
att enligt ett år 1905 framlagdt förslag till vattenlag för Graubiinden
koncessionstiden skulle komma att utgöra högst 50 år.

Beträffande de till den tredje gruppen hörande kantonernas lagar
gäller uti ifrågavarande hänseende utöfver hvad rörande kantonen Vauds
lag redan omnämnts följande.

Lagen i Glarus af den 8 maj 1892 innehåller icke någon bestämmelse
om koncessionstidens längd, men i meddelade koncessioner har
tiden inskränkts till 80 år, dock med rätt för kantonen att inlösa
vattenverket efter förloppet af 25 år.

S:t Gallens lag af den 23 november 1893 begränsar däremot koncessionstiden
till 50 år och Ticinos lag af den 17 maj 1894 till endast
40 år. Enligt lagen i Valais af den 18 februari 1898 må koncession
icke beviljas på längre tid än 99 år.

Den senaste vattenlagen är den i kantonen Bern gällande lagen,
som utfärdats den 26 maj 1907. Enligt densamma meddelas kommuner
för drifvande af egna anläggningar koncession utan någon tidsbegränsning,
och samma bestämmelse gäller vid beviljande af koncessioner åt
föreningar eller aktiebolag, hvilkas andelar eller aktier uteslutande tillhöra
kommuner eller stat och kommuner gemensamt. I alla andra fall
meddelas koncession för en tid af 50 år.

Den för Bayern gällande vattenlagen är af den 23 mars 1907. I
denna lag skiljes mellan tillgodogörande af vattnet medelst dammanläggningar
och vattnets utnyttjande på annat sätt. För rätt till vattnets
utnyttjande annorledes än medelst dammanläggningar fordras tillåtelse,
»Erlaubnis» af vederbörande myndighet. Tillåtelse meddelas i regel på
viss tid (någon maximitid finnes icke i lagen bestämd) eller tillsvidare
med rätt för staten att när som helst återkalla densamma. Tillåtelse,
som meddelats utan rätt för staten att återkalla densamma, kan endast
genom expropriation fråntagas den, som erhållit tillåtelsen. För uppförande
af dammbyggnader eller större vattenverk fordras, förutom
tillåtelse, ätven koncession (Genehmigung). För koncession gälla samma
tidsbestämmelser, som för tillåtelse.

I den i Baden den 26 juni 1899 utfärdade vattenlagen finnes icke föreskrifven
någon viss tid, för hvilken koncession skall meddelas, men det
förutsättes beträffande koncessioner å publikt vatten, att dessa kunna
meddelas allenast för viss bestämd tid.

45

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 201.

Enligt den i Sachsen gällande vattenlagen af den 12 mars 1909
erfordras för att anlägga dammbyggnader i och för vattenverk vid rinnande
vatten tillåtelse af administrativ myndighet. Sådan tillåtelse
meddelas antingen på viss tid eller också tillsvidare med rätt för
staten att återkalla densamma. Någon maximitid finnes ej i lagen
föreskrifven.

I Norge kunde fast egendom fritt förvärfvas af hvem som helst,
till dess genom lagen den 21 april 1888 försäljning till utlänningar
och utländska bolag af fast egendom med undantag för bergverk gjordes
beroende af kunglig tillåtelse, hvilket stadgande därefter genom lagen
af den 9 juni 1903 utsträcktes att gälla jämväl bergverk. Genom en
7 april 1906 utfärdad lag, som icke skulle gälla längre än till det då
samlade stortingets upplösning, bestämdes vidare, att" ägande- och nyttjanderätt
till vattenfall tillsvidare icke skulle kunna utan tillstånd af
konungen förvärfvas af utländska medborgare eller af bolag och föreningar,
såvida icke samtliga dess medlemmar vore personligen ansvariga
för bolagets eller föreningens förbindelser.

Sedan denna lag förnyats samt till sin omfattning utvidgats under
åren 1906, 1907, 1908 och 1909 i afvaktan på blifvande fullständig
lagstiftning i ämnet, utfärdades den 18 september 1909 lag om förvärf
af vattenfall, bergverk och annan fast egendom. Enligt denna lag gälla
beträffande vattenfall följande regler.

Agande- eller nyttjanderätt till vattenfall å öfver 1,000 hästkrafter
kan utan konungens tillåtelse (koncession) förvärfvas endast
af staten, norska kommuner och norska medborgare samt med koncession
af konungen utaf utländska medborgare, korporationer, stiftelser,
aktiebolag samt andra bolag och föreningar med begränsadt ansvar,
hvilkas styrelse har sitt säte i Norge och till större delen består
af norska medborgare. Vattenfall å 1,000 hästkrafter eller därunder
äro underkastade samma regler som annan fast egendom. Denna förvärfvas
utan koncession af staten, norska kommuner, norska medborgare
samt korporationer, stiftelser, aktiebolag, andra bolag och föreningar
med begränsad ansvarighet, hvilkas styrelse har sitt säte i
Norge och uteslutande består af norrmän, samt med koncession af
andra rättssubjekt än nu nämnts. Koncession beviljas, när icke allmänna
hänsyn tala däremot, samt meddelas för en tid af minst 60 och
högst 80 år.

Hvad angår optionsrätt samt frågan huru med vattenverkshyqgnader
förfareS'' vid upplåtelsetidens utgång, gäller i Ungern att, för den händelse
koncession efter koncessionstidens slut ånyo meddelas, redan bestående

46

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 201.

verk hafva företrädesrätt därtill, såvida icke viktiga offentliga intressen
påfordra vattnets användande till annat ändamål. I öfrigt saknas bestämmelser
i förevarande frågor.

Enligt den italienska lagen af den 10 augusti 1884 gäller, att koncessionsinnehafvare
efter utgången af koncessionstiden är berättigad att få
koncessionen förnyad för ytterligare SO år o. s. v. Då koncessionen
upphör att gälla, träder staten omedelbart i besittning af de i vattendragets
bädd eller på dess stränder utförda arbeten och anläggningar
utan skyldighet för staten att gifva den förutvarande koncessionsinnehafvaren
ersättning härför. Koncessionsinnehafvaren är däremot skyldig
att, då koncessionen upphör, på egen bekostnad verkställa de
raseringsarbeten, som vederbörande myndighet finner nödvändiga för
att sätta vattendragets bädd och stränder i det skick, som måste föreskrifvas
af hänsyn till allmänna intressen och tredje mans rättigheter.

Enligt förslaget af år 1908 skulle efter utgången af koncessionstiden
koncessionsinnehafvaren, därest han före tidens utgång gjort ansökan
därom samt fullgjort de skyldigheter, som varit förknippade med
koncessionen, vara berättigad att få koncessionen förnyad, dock endast
för en ny period. Förnyelsen skulle gälla för högst samma tid som den
förfallna koncessionen. Då koncessionen upphörde att gälla, skulle antingen
anläggningen utan ersättning tillfalla staten eller ock staten vara
berättigad att ålägga den förutvarande koncessionsinnehafvaren att på
egen bekostnad verkställa erforderliga raseringsarbeten.

Det franska lagförslaget af år 1908 stadgar beträffande de auktoriserade
verken, att, därest efter utgången af den bestämda tiden tillåtelsen
icke förnyades, innehafvaren af tillåtelsen skulle vara skyldig att,
efter vederbörande myndigheters bestämmande, antingen återställa platsen
för anläggningen i dess ursprungliga skick eller utan ersättning till
staten öfverlåta de anläggningar, som utförts på statens flodområde.
Hvad angår de koncessionerade verken, skulle i koncessionsakten bestämmas
hvilka verk, områden, byggnader och maskiner af hvarje slag,
som skulle utgöra fasta tillbehör till koncessionen. Dessa skulle betraktas
såsom det allmännas egendom och då koncessionen upphörde,
skulle staten utan ersättning träda i besittning af desamma.

I Schweiz synas två väsentligen olika grundsatser gorå sig gällande.
Den ena, som tillämpas i en del af det franska Schweiz, går ut därpå,
att rättsförhållandet mellan staten och koncessionsinnehafvaren vid koncessionstidens
slut af sig själft upphör och att vattenkraftanläggningen
tillfaller staten, som därefter äger fritt förfoga öfver densamma. Den andra
grundsatsen, som tillämpas i flertalet af de schweiziska kantonerna, ut -

47

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 201.

går därifrån, att koncession visserligen vid koncessionstidens slut upphör
men endast för att bereda möjlighet till modifikationer i koncessionsvillkoren,
icke för att afbryta koncessionen, hvilken tvärtom i regel
antages böra fortsätta såsom förut.

I lag af den 2 november 1892 angående koncession å vattenkraft
för staden Généve föreskrifves således, att vid den 99-åriga koncessionstidens
'' slut kantonen Geneve blifver ägare till alla fasta anordningar,
såsom dammar, byggnader etc. Vill kantonen själf drifva anläggningen,
är kantonen skyldig att efter värderingsmäns bestämmande inlösa
alla mekaniska anordningar, såsom t. ex. turbiner och transmissioner,
äfvensom anordningar för kraftens fördelning till enskilda afnämare.

Såsom en öfvergångsform till den schweiziska principen torde kunna
betraktas en bestämmelse i vattenlagen för kantonen Valais af år 1898,
som visserligen föreskrifver, att verket vid koncessionstidens slut skall
hemfalla till staten, men som dessutom meddelar föreskrift om omedelbar
förnyelse af koncessionen. Bestämmelsen är så lydande:

»Vid koncessionstidens slut äga antingen staten eller vederbörande
kommuner att förnya koncessionen.

Om förnyelse af en koncession icke sökes eller om den sölces men
afslås, skola staten eller vederbörande kommuner utan lösen inträda i
besittningen af de anläggningar, som blifvit utförda för vattnets afledning
från vattendraget och framförande till motorerna. Staten eller vederbörande
kommuner äga i öfrigt, om koncessionen icke förnyas, tilläsa
sig, efter värderingsmäns bestämmande, anläggningen med alla anordningar,
som blifvit gjorda för vattenkraftens tillgodogörande. Då staten
eller kommunerna bevilja koncession åt eu ny koncession^’, äga de
ålägga honom inlösa viss anläggning efter uppskattning af värderingsman.
))

Ur S:t Gallens, Ticinos, Valais’ och Vauds vattenlagar må följande
bestämmelser anföras:

Do) S:t Gallens vattenlag af år 1893:

»Vid koncessionstidens slut kan ansökan om koncessionens förnyelse
ingifvas. Ingifves sådan icke eller varder den icke beviljad, går koncessionen
beträffande vattenkraften åter till statens fria förfogande. I
händelse ansökan icke beviljas, är staten skyldig att på begäran af den
dittillsvarande koncessionsinnehafvaren emot öfverlåtelse ersätta honom
fulla värden af uppförda anläggningar, byggnader och anordningar.»

2:o) flhcinos vattenlag af år 1894:

»Då koncessionstiden utlupit, kan staten bevilja förnyelse med de
förändringar, som möjligen befinnas nödvändiga på grund af ändrade

48

Kungl. Ma fas Nåd. Proposition N:o 201.

förhållanden i orten eller i vattendraget, dock så att därigenom fortsättandet
af den drift, för hvilken koncessionen beviljats, icke i något
afseende försvåras. Om förnyelse af koncessionen icke sökes, är koncessionsinnehafvaren
skyldig att på egen bekostnad och enligt myndigheternas
föreskrifter låta utföra alla arbeten, som fordras för att återställa
och trygga en god vattenreglering samt för att hindra hvarje
allmän eller enskild skada. Staten kan likväl besluta att bibehålla de
af koncessionsinnehafvaren utförda arbetena i deras helhet eller till
någon del, i hvilket fall de skola exproprieras. Det skadestånd, som
då skall betalas, skall bestämmas efter gällande pris på den mark,
som skall aflåtas, och efter arbetenas tillstånd vid tidpunkten för expropriationen
samt får i intetfall öfverstiga anläggningskostnaden i dess
helhet. Skulle staten neka sökt förnyelse af koncessionen, är staten
skyldig att expropriera samtliga af koncessionsinnehafvaren utförda
arbeten mot erläggande af skadestånd efter syn och värdering.»

3:o) Valais’ vattenlag af år 1898:

»Vid koncessionens slut kan staten eller vederbörande kommun bevilja
förnyelse af koncessionen. Ingifves icke ansökan om förnyelse
eller varder densamma icke beviljad, öfvergå de för vattnets ledning och
kraftuttagning utförda arbeten utan ersättning till staten eller kommunen.

När koncession icke förnyas, är staten eller kommunen berättigad
att inlösa kraftstationen och alla andra för vattnets tillgodogörande uppförda
byggnader efter ett af fackmän bestämdt pris. Blir koncession
meddelad annan, kan denne förpliktas inköpa anläggningarna enligt deras
af fackmän åsätta värde.»

4:o) Vauds vattenlag af år 1901:

»Fem år före koncessionstidens slut bör koncessionsinnehafvare,
som önskar få koncession förnyad, ingifva ansökan därom. I sådan
händelse är staten förpliktad att minst tre år före koncessionstidens utgång
hafva fattat beslut i frågan.»

I Berns vattenlag af år 1907 stadgas i hithörande frågor följande
rörande de för bestämd tid beviljade koncessioner:

»Vid koncessionstidens slut skall, därest staten icke har behof af
vattenkraften för annat ändamål, den förutvarande innehafvaren af koncessionen
äga rätt att fä densamma förnyad för viss bestämd tid. För den
händelse förnyelse af koncessionen icke medgifves, öfvergå de af koncessionsinnehafvaren
gjorda anläggningar, byggnader och anordningar äfvensom
själfva marken till staten mot godtgörelse för inköps- och anläggningskostnaden.
År verkliga värdet vid tiden för öfvergången till följd
af slitning mindre än det, hvartill nyssnämnda kostnader uppgått, skall

49

Kungl. Maj:ts Nåd. Broposition N:o 201.

endast verkliga värdet ersättas. Den tid, för hvilken koncessionen förnyas,
kan uppgå till högst 25 år, efter hvilken tids förlopp emellertid
koncession ännu en gång för samma tid kan beviljas. Efter en tid af
100 år hemfaller kraftanläggningen med alla till dess utnyttjande uppförda
byggnader, anläggningar och inrättningar utan ersättning till
staten, som dock skall lämna godtgörelse för marken, å hvilken byggnaderna
uppförts, äfvensom för maskiner, som öfvertaga:? af staten,
ehuru staten dock icke är förpliktad att inlösa de senare. Ålit hvad
som tillfaller staten skall vara i godt och användbart skick.))

Hvad Bayern angår, gälla i nu ifrågavarande hänseenden följande
bestämmelser. Då en anläggning icke längre tages i bruk — af hvilken
anledning detta än må bero — kan koncessionsinnehafvaren med hänsyn
till det allmänna bästa af vederbörande myndigheter åläggas att på egen
bekostnad borttaga anläggningen och återställa det ursprungliga tillståndet.
Skulle koncessionsinnehafvaren vara medellös, skall staten eller
den kommun, i hvars intresse det ligger att anläggningen borttages,
svara för kostnaderna härför. Om det med hänsyn till det allmänna
bästa är erforderligt att bibehålla en anläggning, hvarom nu är fråga,
åligger det staten eller vederbörande kommun att sörja .för underhållet
af densamma. Staten eller kommunen är därvid berättigad att af koncessionsinnehafvaren
fordra anläggningens öfverlåtelse. Skulle denne icke
gå in härpå, äro lagens expropriationsbestämmelser tillämpliga. Efter
utgången af tiden för en tillåtelse eller koncession kan anläggningen
alltså endast mot ersättning tillfalla staten. Under koncessionstiden är
staten berättigad att genom expropriation förvärfva hela vattenkraftanläggningen
eller del däraf. Staten kan äfven påfordra, att koncessionsinnehafvaren
mot ersättning afstår allt eller en del af det vatten, som
tillgodogöres i anläggningen.

Uti Baden kan vid koncessions meddelande föreskrifvas, antingen
att det vid koncessionstidens slut åligger koncessionsinnehafvaren att
genom borttagande af de för kraftstationen erforderliga byggnader återställa
vattendraget i dess förra skick eller ock att kraftanläggningen
skall tillfalla staten. I detta senare fall bestämmes jämväl vid beviljandet
af koncessionen, huruvida koncessionsinnehafvaren skall afstå anläggningen
utan godtgörelse eller om staten vid öfvertagandet af densamma
skall betala ersättning, som dock icke må öfverstiga anläggningskostnaderna.

Enligt den i Sachsen gällande lagen kan, då koncessionstiden utgår,
vederbörande myndigheter ålägga koncessionsinnehafvaren att borttaga
anläggningen.

Bill. till Eilcsd. Prof. 1910. 1 Sami. 1 Afd. 152 Höft.

7

50

Kung!. Mnj:ts Nåd. Proposition N:o 201.

Enligt den norska lagstiftningen af år 1909 öfvergår vid koncessionstidens
slut vattenfallet med alla de inrättningar, genom hvilka
vattnets lopp eller läge förändras, såsom dammar, kanaler, tunnlar,
bassänger, rörledningar m. in., samt den för utbyggandet och anläggningen
af själfva kraftverket erforderliga, af koncessioninnehafvaren förvärfvade
mark till staten med full äganderätt och utan ersättning. Härjämte
kan vid koncessionens meddelande bestämmas, att kraftstationen
med maskineri och annat tillbehör skall tillfalla staten med äganderätt
utan godtgörelse. Det, som icke tillfaller staten, är staten berättigad att
antingen inlösa efter dess genom på statens bekostnad anställd uppskattning
utrönta värde eller ock påfordra, att detsamma skall borttagas
inom viss af justitiedepartementet bestämd tid.

Enligt det förslag, som framlades af den för lagens utarbetande tillsatta
kommittén, skulle vid koncessionstidens slut vattenfallet med alla
de inrättningar, genom hvilka vattnet med hänsyn till lopp eller läge
förändrades, samt den för kraftverket erforderliga marken tillfalla staten
utan vederlag. Beträffande den öfriga delen af kraftanläggningen,
såsom byggnader, maskiner, kraftledningar m. in., skulle staten vara
pliktig att inlösa densamma efter det värde, som åsattes genom en på
statens bekostnad föranstaltad värdering, för såvidt och i den utsträckning
driften skulle fortsättas. Hvad som icke tillfölle staten eller af
denna inlöstes skulle borttagas inom viss tid. Ville staten icke vid
koncessionens slut fortsätta kraftanläggningens drift, skulle koncessionsinnehafvaren
vara pliktig att vidtaga de åtgärder, som visade sig erforderliga
för att icke företagets nedläggande skulle medföra fara eller skada
för omgifningarna.

I lagen finnes icke någon bestämmelse rörande rätt för koncessionsinnehafvaren
att få koncessionen till sig ånyo upplåten. Uti kommitténs
motiv till dess lagförslag framhålles emellertid, att det vid koncessionstidens
slut synes vara anledning för såväl staten som koncessionsinnehafvaren
att träffa öfverenskommelse om förnyelse af koncessionen, men
bör vid uppgörandet af sådan öfverenskommelse hänsyn tagas därtill,
att staten då är anläggningens ägare.

Lagstiftningen i främmande länder företer sålunda på detta område
en mycket växlande bild. Öfver hufvud taget kan man säga, att koncessionstiden
i allmänhet är väsentligt längre än 40 år och att, därest
koncessionen efter en upplåtelsetid, som ej sträcker sig öfver en mycket
lång tidrymd, icke förnyas, koncessionsinnehafvaren i regel erhåller ersättning
för sina anläggningar.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 201. 51

Dessa lagbestämmelser lära emellertid icke utan vidare kunna tagas
såsom förebild för de svenska förhållanden, hvilka det nu gäller att reglera,
då här — i motsats mot förhållandet i andra länder — är fråga
om möjligheten för staten att vid upplåtelse af vattenrätt med utsikt
till framgång kunna konkurrera med ägarna till privata fall. Frågan
om upplåtelsetidens längd och hur förhållandet skall ordnas mellan staten
och arrendatorn vid dess utgång är sålunda en rent praktisk fråga, som
bör afgöras med hänsyn till hvad som för staten och det allmänna kan
anses fördelaktigast ur ekonomiska och andra synpunkter.

Kommitterade hafva nu föreslagit, att arrendetiden i allmänhet skall
för obebyggdt vattenfall sättas till 45 år, därvid man tänkt sig, att 5 år
skulle erfordras för anläggningens utförande. I fråga om bebyggdt fall
skulle den regelmässiga arrendetiden blifva 40 år. Kommitterade hafva
nämligen uttalat såsom sin åsikt, att en sådan upplåtelsetid i allmänhet
skulle vara tillräcklig för att kostnaderna för vattenkraftanläggningen
skulle kunna amorteras samt arrendatorn dessutom erhålla skälig vinst
å företaget.

Den sålunda föreslagna arrendetiden synes mig vara lämpligen afpassad,
då frågan gäller fall, som redan äro bebyggda. Däremot finner
jag uppenbart, att denna upplåtelsetid i fråga om obebyggda fall i regel
skall blifva alltför kort för att kostnaderna för utförande af vattenkraftanläggningen
därunder skola kunna amorteras. Man måste nämligen
betänka, hvilka betydande kapital måste bindas vid en anläggning af
ifrågavarande art, och att i allmänhet det icke blott är vattenkraftanläggningen,
som skall amorteras, utan äfven de industrier, som i
sammanhang därmed tillkommit. Fn omständighet af väsentlig betydelse
är också, att, såsom vattenkraftföreningen påpekat, det stora
flertalet vattenfall, om hvilka här blir fråga, äro ogynnsamt belägna
och svåra att bebygga. Särskilt om man förutsatte, att sådana bestämmelser
träffas, att arrendatorn kan blifva skyldig att vid arrendetidens
utgång utan lösen afstå Åvatten verksbyggnaderna, är så mycket
tydligare, att den föreslagna arrendetiden skall vara för kort och följaktligen
de af staten till arrende utbjudna fallen blifva mycket litet
begärliga. Det synes mig därför, för att öfverhufvud taget erhålla
möjlighet att få spekulanter på statens vattenkraft samt ur synpunkten
att skaffa staten större ekonomisk vinst af sina vattenfall, vara angeläget,
att arrendevillkoren göras mindre stränga än kommitterade föreslagit.
Att finansieringen af företag med den betydande omfattning,
som här afses, icke lämpligen kan planläggas för eu amorteringstid af
allenast 40 år, har också med styrka framhållits af de på området sakkunniga
personer, med hvilka jag rådfört mig i ämnet.

52

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 201.

Men äfven andra skäl tala för att i allmänhet bestämma längre
arrendetid än den kommitterade föreslagit. Det är nämligen tydligt, att,
i den mån npplåtelsetiden närmar sig sitt slut, arrendatorn skall, om
lian dessutom icke ens till någon del är tillförsäkrad lösen, blifva allt
mera obenägen att nedlägga några kostnader på vattenkraftanläggningen
och därpå grundade industrier. Han kommer sålunda måhända icke
att i erforderlig grad utvidga sin verksamhet eller tillgodogöra sig nya
uppfinningar för förbättring af arbetsmetoder och arbetsprodukter, han
blir med ett ord efter i täflan. Att detta ur landets synpunkt är skadligt,
lärer icke kunna förnekas, särskildt som de industrier, för hvilka
vattenkraften torde komma att tagas i anspråk, val i öfvervägande grad
blifva afsedda för export. Det är ju visserligen att förutsätta, att dessa
frågor skulle af den förvaltande myndigheten komma att handhafvas med
klokhet och omdöme, och att följaktligen, därest en utvidgning af industrien
finnes lämplig och behöflig, aftal oafsedt arrendetidens längd redan
före dess utgång bör kunna träffas om ny upplåtelse på sådan tid, att de
nya anläggningarna kunna amorteras. Men gifvet är, att staten skall
kunna betinga sig bättre arrendevillkor, om arrendatorn redan från början
kan planlägga företaget för en längre framtid. Ytterligare tillåter
jag mig påpeka, att, därest kraftanläggningen hufvudsakligen har till
ändamål att distribuera elektrisk energi, priset på energien gifvetvis
kommer att ställa sig högre i den mån arrendetiden förkortas, och arrendatorn
sålunda måste beräkna en hastigare amortering å sin anläggning.
En kortare arrendetid kommer följaktligen med all sannolikhet att
hårdt drabba kraftafnämama.

Kommitterade hafva i sin motivering för en fyrtioårig arreijdetid
åberopat analogien med koncessionstiden för elektriska ledningar. Denna
jämförelse synes dock icke hafva större berättigande, särskildt med hänsyn
därtill att kraftledningar fordra ett förhållandevis ringa kapital.

Nu hafva visserligen kommitterade i förslaget upptagit en bestämmelse,
enligt hvilken Kungl. Maj:t skulle äga att utsträcka arrendetiden, då särskilda
skäl tala därför. Då någon begränsning af denna Kungl. Maj:ts
rätt icke föreslagits, skulle i hvarje fall arrendetiden kunna sättas så
lång, att arrendatorn tillförsäkras en fullt tillräcklig amorteringstid. Om
man emellertid är öfvertygad, att en fyrtioårig arrendetid i allmänhet är
för kort, synes olämpligt att fastslå ett stadgande, som sannolikt skulle
komma att göra det ifrågasatta undantaget till regel.

Såsom ofvan framhållits, är emellertid spörsmålet om arrendetidens
längd i hög grad beroende af huru förhållandet mellan kronan och
arrendatorn ordnas vid arrendets upphörande samt huruvida arrendatorn

53

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 201.

tillerkännes optionsrätt till nytt arrende. Dessa frågor synas mig till
och med halva ett så nära samband, att jag funnit mig föranlåten att
inarbeta de bestämmelser, som motsvara 12 och 17 §§ i kommitterades
förslag, i 4 § af mitt förslag.

I 12 § ifrågasätta kommitterade, att arrendator!! skall kunna i kontraktet
antingen tillförbindas att vid arrendetidens utgång eller då arrendet
upphör till följd af förverkande till kronan utan lösen afstå å den
upplåtna vattenfalls lägenheten befintliga, honom tillhöriga vatienverksbyggnader,
eller ock berättigas att för dem erhålla lösen af kronan.
Om det ena eller andra alternativet väljes skulle visserligen icke alltid
la den betydelse, som det vid första påseendet kunde tyckas, enär eu
arrendator, som berättigades att få lösen för vattenverksbyggnader, i
regel ^ torde komma att få erlägga högre arrendeafgift än om han vid
arrendets upphörande skulle afstå nämnda byggnader till kronan utan
lösen. I. för!attningsförslaget linnes emellertid intet som hindrar, att,
om särskilda omständigheter göra det nödvändigt för att få ett kronans
vattenfall utarrenderadt, en arrendator kan få en längre upplåtelsetid än
den normala kombinerad med låg arrendeafgift och rätt att erhålla lösen
lör å lägenheten befintliga vattenverksbyggnader. De villkor, som i det
särskilda fallet skulle inflyta i arrendekontraktet, skulle enligt förslaget
gifvetvis komma att blifva föremål för förhandling mellan vattenfallsstyrelsen
och blifvande spekulanter.

Den befogenhet, som sålunda enligt kommitterades förslag skulle
tillkomma vattenfallsstyrelsen eller i vissa fall Kungl. Maj:t, i den män
hithörande frågor i samband med beviljande af eu längre arrendetid än
den normala blefve underställda Kungl. Maj ds pröfning, skulle visserligen,
genom den störa frihet de lämna att taga hänsyn till särskilda
förhållanden i de olika fallen, vid ett klokt handhafvande vara väl ägnade
att tillgodose kronans rätt. Men å andra sidan är denna frihet så stor,
att det icke torde kunna antagas, att Riksdagen skall vara villig att
lämna den förvaltande myndigheten så fria händer att ikläda kronan
förpliktelser, i synnerhet som dessa skulle kunna föranleda betydande
statsutgifter. Hade exempelvis vattenfallsstyrelsen utarrenderat ett
större, kronan tillhörigt vattenfall på 45 år samt i kontraktet tillförbundit
kronan att vid arrendetidens utgång till arrendator!! utgifva
lösen för å vattenfallslägenheten befintliga vattenverksbyggnader, skulle
Riksdagen, när arrendetiden utlöpte, stå inför nödtvånget att anvisa
erforderliga medel till erläggande af en sannolikt icke obetydlig löseskilling,
utan att Riksdagen varit i tillfälle att pröfva, huruvida öfvertagandet
af vattenverksbyggnaderna vore för kronan fördelaktigt. Det

54

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 201.

är visserligen sannt, att de arrendeafgifter, som af arrendatorn erlagts,
kunna reserveras till gäldande af löseskillingen. Det lärer emellertid
icke alltid kunna antagas, att arrendealgifterna skulle vara tillräckliga
härtill. Särskild! torde det kunna förutsättas, att ett tillskott
skulle erfordras, om upplåtelsetiden varit den normala pa samma gång
som vattenfallets bebyggande kraft stora kostnader, enär arrendeafgiften
då gifvetvis icke kunnat sättas vidare hög. Af de skäl jag sålunda
anfört anser jag mig icke kunna förorda kommitterades förslag i
denna del.

I fråga om arrendator optionsrätt till nytt arrende föreslå kommitterade
i 17 § befogenhet för vattenfallsstyrelsen att i arrendeaftalet
berättiga arrendatorn att för viss i aftalet bestämd tid på de villkor,
som med hänsyn till förhållandena vid arrendets utlöpande kunna anses
skäliga, få vattenfallslägenheten till sig ånyo upplåten, dock endast under
förutsättning att styrelsen icke senast tern år före arrendetidens utgångunderrättar
honom, att dylik förlängning icke af kronan medgifves. Då
vattenfallet utarrenderats "i bebyggdt skick synes mig en dylik villkorlig
optionsrätt kunna godtagas, om blott skyldighet stadgas för arrendator
att senast tre år före arrendetidens utgång meddela vattenfallsstyrelsen,
huruvida han vill begagna sig af optionsrätten. År åter vattenfallet
obebyggdt, när det upplåtes pa arrende, blifva förhallandena för en
arrendator, särskildt om han förpliktat sig att vid arrendets utlöpande afstå
sina vattenverksbyggnader till kronan utan lösen, så osäkra, att kronans
vattenfallslägenheter i konkurrensen med enskilda, som erbjuda full
äganderätt åt vattenspekulanter, sannolikt fortfarande få ligga oanvända
eller åtminstone lämna endast en relativt ringa afkastning.

I sin skrift har vattenkraftföreningen, som ansett den första arrendeperioden
för obebyggda fall böra sättas till 55 år, föreslagit bestämmelser
af innehåll att arrendatorn skall erhålla optionsrätt till förnyad upplåtelse
på minst 25 år och på villkor, som för honom ej blifva väsentligen mera.
betungande än de ursprungliga, samt att, om kronan vill öfvertaga lägenhet
en, arrendatorn skall vara berättigad till lösen för sådana vattenverksbyggnader,
som genom arrendets upphörande blifva för honom värdelösa.
Af skäl, som jag kommer att här nedan närmare angifva, anser jag mig
icke heller kunna utan vidare godtaga detta förslag.

En såväl för kronan som för arrendatorn tillfredsställande lösning
af denna fråga synes mig kunna ernås, om det föreskrifves, att kronan
vid arrendetidens utgång är berättigad att återtaga vattenfallslägenheten
mot erläggande af lösen för arrendator^ å lägenheten befintliga vattenverksbyggnader
samt viss annan i arrendeaftalet bestämd, å lägenheten

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 201. 55

befintlig'' egendom, som erfordras för vattenkraftanläggningens drift, med
.rätt för arrendator!! att, om kronan ej vill återtaga lägenheten mot
lösen, som nu är omförmäld, på skäliga villkor erhålla förnyad upplåtelse
af lägenheten för eu tidsperiod, som lämpligen torde kunna bestämmas
till trettio år. Om detta mitt förslag vinner afseende, synes
den första arrendeperioden för obebyggdt vattenfall kunna bibehållas
vid den af kommitterade föreslagna tiden, 45 år. Vid utgången af den
tid, för hvilken den förnyade upplåtelsen gäller, skulle såväl vattenverksbyggnaderna
som viss annan i aftalet angifven egendom utan lösen
tillfalla kronan. Mitt förslag att icke blott vattenverksbyggnaderna utan
äfven viss annan arrendatorns egendom skulle vid den första arrendeperiodens
slut af kronan lösas eller, om arrendator!! får lägenheten till sig
ånyo upplåten, vid den förlängda arrendetidens utgång utan lösen hemfalla
till kronan, har föranledts af vattenkraftföreningens anmärkning
att till vattenverksbyggnader vid inlösen äfven syntes böra räknas själfva
maskinhuset, som i regel vore sammanbyggdt med turbinkamrarna,
äfvensom turbiner och eventuellt befintliga elektriska generatorer.

Jämväl enligt mitt förslag kan sålunda kronan blifva skyldig att
vid arrendetidens slut utgifva afsevärda belopp i lösen för vattenverksbyggnader
och annan arrendatorn tillhörig egendom. Kronan behöfver
emellertid icke redan vid arrendeaftalets ingående afgöra, huruvida
kronan vid arrendetidens utgång skall lösa till sig nämnda byggnader
och egendom, utan beredes möjlighet att uppskjuta pröfningen häraf
till en tidpunkt, då det kan med tämligen stor säkerhet afgöras, huruvida
ett återtagande af vattenfallslägenheten är för kronan fördelaktigt.
Pröfvas det vara till nackdel för kronan att utlösa arrendatorn, står det
kronan Öppet att låta arrendet fortfara under ytterligare 30 år, efter
hvilken tids förlopp kronan utan lösen återfår lägenheten i bebyggdt
skick. Jag tillåter mig i samband härmed framhålla, att, när dylik
fråga förekommer, den gifvetvis bör föreläggas Riksdagen till afgörande.
Genom den tryggare ställning arrendatorn af en kronans vattenfallslägenhet
erhåller enligt mitt förslag, kan det påräknas, att häri skall
kunna erlägga högre arrendeafgift. Det torde då äfven mera sällan än
enligt kommitterades förslag kunna förekomma, att de af arrendatorn
erlagda arrendeafgifterna icke förslå till erläggande af det lösenbelopp
kronan kan befinnas skyldig att utgöra.

I analogi med hvad jag föreslagit beträffande optionsrätt till bebyggd
vattenfall, torde i fråga om vattenfall, som utarrenderats i obebyggdt
skick, böra föreskrifvas, att arrendatorn skall vara berättigad
till förnyadt arrende endast under förutsättning, att han senast tre år

56 Kung!. Maj.is Nåd. Proposition N:o 201.

före den första arrendeperiodens utlöpande lämnar vattenfallsstyrelsen
meddelande om att lian önskar begagna sig af optionsrätten. Vill lian
ej mottaga förnyad upplåtelse af vattenfallslägenheten, synes det skäligen
kunna fordras, att lian utan lösen afstår sina vattenverksbyggnader till
kronan. Det lärer emellertid endast i ytterst sällsynta fall kunna ifrågakomma,
att arrendatorn ej vill begagna sig af optionsrätten, i synnerhet
som det kan antagas, att en af honom framställd begäran att för den
nya arrendeperioden få öfverlåta arrendet å annan icke kommer att
afslås, om ej giltiga skäl därtill föreligga.

Att bestämmelserna rörande arrendator optionsrätt gifvas det i
förhållande till kommitterades förslag för honom fördelaktigare innehåll jag
här ofvan ifrågasatt, synes mig icke vara ägnadt väcka betänkligheter. Jag
har nämligen ansett mig kunna förutsätta, att det —- med bortseende
från vissa sällsynta undantagsfall — länder till fördel såväl för kronan
som för arrendatorn, om arrendet fortfar äfven efter den först aftalade
arrendetidens utgång. En förnyad upplåtelse blir följaktligen då regel,
i synnerhet som allmänna hänsyn torde tala mot väsentligare ingrepp i
bestående förhållanden. Hafva i anledning af vattenkraftens tillgodogörande
nya industrier rotfäst sig, samhällen vuxit upp och nya skattdragande
värden skapats, lärer det sålunda icke vara förenligt med
statens intressen att träffa sådana förfoganden, att resultatet af årtiondens
arbete omintetgöres. Tvärtom bör det gifvetvis vara staten angeläget
att befordra utvecklingen af de företag, som betjäna sig af statens
vattenfall för drifvande af sin rörelse.

Mot mitt förslag, att arrendatorn erhåller optionsrätt till förnyadt
arrende af vattenfallslägenheten för viss i författningen bestämd tid,
talar visserligen den af kommitterade framhållna omständigheten, att
kronan själf kan behöfva taga lägenheten i anspråk viss kortare tid
efter den första arrendeperiodens utgång. Då emellertid det nya
arrendeaftalet icke skall gälla för längre tid än 30 år, lärer det,
innan kronan behöfver afgöra, om kronan vill återtaga lägenheten efter
utlöpande af den första arrendeperioden, med någorlunda stor säkerhet
kunna bedömas, huruvida den skall blifva för kronan behöflig under
den tid, det nya arrendeaftalet afser. Det står då kronan öppet att mot
lösen återtaga vattenfallslägenheten samt att därefter träffa uppgörelse
med arrendatorn om rätt för honom att fortfarande använda lägenheten,
till dess densamma behöfver tagas i anspråk af kronan. Då det finnes
all anledning antaga, att det är till fördel för arrendatorn att så länge
som möjligt få bruka lägenheten, torde en dylik uppgörelse utan svårighet
kunna åvägabringas.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 201. 57

Till beredande af större trygghet för att arrendator:! fullgör sina
förpliktelser enligt arrendeaftalet synes det mig lämpligen kunna stadgas
såsom påföljd för ett förverkande af arrenderätten, att arrendatorn skall
vara skyldig att, om förverkandet skett under den första arrendeperioden,
till kronan utan lösen afstå honom tillhöriga, å lägenheten befintliga
vattenverksbyggnader. Enär arrendatorn vid utgången af den tid, för
hvilken det nya aftalet gäller, kan vara skyldig att till kronan utan lösen
afstå ej blott omförmälda vattenverksbyggnader utan äfven viss annan
honom tillhörig och å lägenheten befintlig egendom, lärer lian böra förpliktas
att, därest arrenderätten af honom förverkas under nämnda tid,
till kronan utan ersättning öfverlämna såväl vattenverksbyggnaderna
som ifrågavarande egendom.

Äfven om arrendetiden bestämmes på sätt jag nu föreslagit, synas
dock särskilda bestämmelser böra meddelas rörande byggnadstiden vid
upplåtelse af obebyggda vattenfall.

Såsom ofvan nämnts, har byggnadstiden beräknats till fem år.
Dnderstundcm lärer det emellertid kunna inträffa — isynnerhet där de
rättsliga förhållanden, som behöfva ordnas, innan fallets bebyggande kan
påbörjas, åro mera invecklade än vanligt — att nämnda tid visar sig icke
vara till fyllest. Där detta kan förutses vid upprättande af arrendekontraktet,
torde det föranleda, att arrendetiden sättes längre än den
normala, tiar uppskofvet med byggnadsarbetets påbörjande däremot
icke kunnat på förhand beräknas, kan tydligtvis lätt hända, att, därest
ej särskildt aftal träffas mellan kronan och arrendatorn om förlängning
af arrendetiden, denna biff ver kortare än som ansetts erforderligt
för amortering af vattenkraftanläggningen. En dylik utsträckning af
upplatelsetiden lärer emellertid icke böra arrendatorn förvägras, då han
gjort hvad på honom ankommit för att fullborda anläggningen inom
den bestämda tiden och då det finnes grundad anledning antaga, att
amorteringstiden skulle blifva alltför knappt tillmätt, om ej förlängning
medgåfves. Såsom vattenkraftföreningen ifrågasatt, torde emellertid
vara lämpligt, att i författningsförslaget uttryckligen utsäges, att en
utsträckning af byggnadstiden kan beviljas, när sådana skäl därtill, som
nu antydts, föreligga.

Ett stadgande om rätt för Kung!. Maj:t att medgifva längre upplatelsetid
än den normala synes emellertid böra bibehållas jämväl om
arrendetiden för obebyggda vattenfall bestämmes på sätt jag nyss företagit.
Förhållanden kunna nämligen förekomma, då en förlängning af
arrendetiden skäligen herde böra medgifvas. Så synes vara fallet, där
enskilda personer eller bolag utgifvit betydande belopp för ett vattenfall
Bill. till liiksd. Prof. 1010. 1 Sand. 1 Afd. 102 Höft. 8

58

Kungl. May.ts Nåd. Proposition N:o 201.

i den tro att äganderättsförhållandena voro fullt klara eller måhända länge
innehaft och begagnat vattenfall i god tro, men kronan plötsligen uppträdt
och liäfdat anspråk på äganderätten till vattenkraften. I sådana
fall, af hvilka ett flertal redan föreligger, torde såväl billighetsskäl som
hänsynen till industriens utveckling eller bestånd tala för en längre arrendetid.
Det gäller nämligen därvid att under arrendetiden ej blott amortera
anläggningskostnaderna utan äfven den erlagda köpeskillingen eller det
bokförda värdet för vattenfallet. Jag har därför ansett mig böra föreslå,
att i författningen intages ett stadgande, hvarigenom Kungl. Maj:t bemyndigas
att, när det föreligger förhållanden af omförmäldt slag, medgifva
ytterligare utsträckning af arrendetiden, dock ej för längre tidsperiod
än att arrendetiden under första och andra arrendeperioderna
sammanlagdt uppgår till högst nittio år.

Under de omständigheter, som nyss angifvits, kan det ock blifva fråga
om lägre arrendeafgift än den, som skulle kunnat påräknas, därest fallet
städse varit kronans ostridiga egendom. Därjämte måste antagas, att i arrendekontrakten
kunna komma att införas jämväl andra bestämmelser än
de i föreliggande förslag såsom regel förutsatta, därest de icke stå i strid
mot författningen. Sålunda bör exempelvis enligt mitt förmenande från
kronans sida intet hinder möta för att, redan innan en eventuell rättegång
om äganderätten blifvit slutligen afgjord, med vederbörande innehafvare
träffa öfverenskommelse om fallets upplåtelse till nyttjande,
hvilken öfverenskommelse gifvetvis förfaller, därest kronans anspråk på
äganderätten blifva ogillade. Detta naturligtvis under förutsättning att
kronan icke har omedelbar användning för fallet för egen räkning. På
sådant sätt lider den enskilde, som råkat i en dylik brydsam situation, minsta
möjliga olägenhet af de ändrade förhållandena, under det att kronan
befordrar industriel^ fortbestånd eller utveckling samt får dispositionsrätt
till fallet, när arrendetiden utlöper.

Hvad angår villkoren för den nya upplåtelsen, har vattenkraftföreningen
föreslagit, att dessa icke skola för arrendatorn blifva mera
betungande än de ursprungliga. Detta synes mig emellertid vara
mindre lämpligt än författningsförslagets föreskrift, att upplåtelse må
ske mot den arrendeafgift och de villkor i öfrigt, hvilka med hänsyn
till de vid arrendetidens utgång rådande förhållanden kunna anses
skäliga. Det torde icke vara lämpligt, att, om staten för att främja
en ny och för landet viktig industri, som till en början ej kan bära
ett normalt kraftpris, beviljat densamma upplåtelse af ett vattenfall på
synnerligen fördelaktiga villkor, staten vid arrendetidens utgång, när det
industriella företaget måhända utvecklats till en mycket vinstgifvande
affär, skulle vara förhindrad att betinga sig den arrendeafgift och de

59

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 201.

öfriga villkor, som motsvara då gällande kraftpris. Det synes kunna
befaras, att den af vattenkraftföreningen föreslagna formuleringen skulle
anses utgöra hinder därför. A andra sidan inrymmer föreningens formulering
icke heller det fall, att arrendeafgiften med hänsyn till rådande
förhållanden bör sänkas. Om författningsförslagets affattning väljes, saknas
för öfrigt icke en objektiv norm för bestämmandet af villkoren. Uttrycket
»skälig» lärer nämligen gifva vid handen, att hänsyn skall tagas
till förhållandena vid andra'' jämförliga vattenfall.

Vidare har vattenkraftföreningen framhållit såsom en angelägenhet
af synnerlig vikt att vid upplåtelsetidens slut ersättning lämnas
för de vattenverksbyggnader, som genom arrendets upphörande blifva
för arrendatorn värdelösa, och detta vare sig de ligga på statens lägenhet
eller icke. Häremot förtjänar till en början erinras, att staten icke
gärna kan tillförbinda sig att inlösa byggnader, belägna å annan tillhörig
mark, utan att vara tillförsäkrad rätt att de få kvarstå på oförändrade
villkor. Aro byggnaderna belägna å arrendatorn tillhörig mark
och arrendatorn förbinder sig att jämte byggnaderna jämväl afstå marken,
innefattar en dylik utfästelse löfte om försäljning af fast egendom,
hvilket icke är juridiskt förpliktande för jordägaren.

Vattenkraftföreningen har slutligen anfört, att, då staten öfvertager
vattenfallslägenheten, dåvarande afnämare borde hafva företrädesrätt
till erhållande af disponibel kraft på skäliga villkor, vare sig från
samma anläggning (eller från annat håll, och borde detta gälla såsom
regel icke blott vid den första arrendeperiodens utgång utan äfven senare.
■ En bestämmelse i dylik riktning torde emellertid icke böra upptagas
i den blifvande författningen. Oaktadt staten gifvetvis kommer
att reservera vattenfall för egna kommande behof, i den mån dessa
kunna förutses, lärer det dock, på sätt i författnings förslaget förutsättes,
kunna förekomma, att staten kan behöfva återtaga en utarrenderad vattenfallslägenhet.
Reglerna i 14 § (13 § i mitt förslag) rörande kronans
skyldighet att för sådant fall gälda lösen äro för kronan mycket
stränga. Det är då gifvet, att kronan återlöser vattenfallslägenheten,
endast om kronan med nödvändighet behöfver använda kraften från
vattenfallet för något sitt ändamål. Därest dittillsvarande kraftafnämare
tillförsäkras rätt att under ■ alla omständigheter påfordra, att kronan
tillhandahåller dem kraft i samma utsträckning som förut, skulle
kronans inlösningsrätt blifva fullständigt illusorisk. I författningsförslaget
har ifrågasatts, att kraftabonnenterna i stället skulle få ersättning,
som håller dem skadeslösa för upphörande af kraftleveransen.
Deras rätt synes då vara i tillfyllestgörande grad tillgodosedd. Äfven
i det fall, dä. vattenfallslägenheten vid arrendetidens utgång hem -

5 och 6 §§.

Anläggnings
utförande.
Arrendes förverkande.

Kommitte rade.

60 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 201.

fuller till kronan, kan det vara förenadt med olägenheter, om kronan
blir bunden att utsluta nja kontrakt om kraftleverans med de dittillsvarande
kraftabonnenterna. Arrendatorn kan ju icke ingå aftal om
leverans af kraft från vattenfallet för längre tid än arrendeaftalet gäller,
hvadan kraftafnämarna icke kunna åberopa någon laglig grund för ett
dylikt yrkande. Eu föreskrift sådan som den af vattenkraftföreningen
ifrågasatta synes dessutom så mycket mindre erforderlig, som det i de
allra flesta fall ligger i kronans intresse att förutvarande energileveranser
fortfara. Emellertid bör kronan icke vara betagen möjligheten att vid
upplåtelsetidens utgång utarrendera vattenfallslägenheten till en industri,
som bättre och till större fördel för det allmänna tillgodogör vattenkraften
i vattenfallet, äfven om därigenom personer, hvilka enligt kontrakt
med förutvarande arrendatorn därifrån erhållit kraft, skulle blifva
nödsakade att på annat sätt fylla sitt kraftbehof.

Skulle arrenderätten af arrendatorn förverkas och vattenfallslägenheten
på grund däraf återfalla till kronans disposition före den aftalade
arrendetidens slut, bör staten tydligtvis tillse, att af arrendatorn behörigen
kontrahera de kraftleveranser få fortfara. Någon föreskrift härom
torde emellertid icke behöfva inflyta i författningen.

Då enligt kommitterades förslag de vatlenverksbyggnader, som af
nyttjanderättshafvaren utföras å vattenfallslägenheten, i regel skola vid
upplåtelsetidens utgång utan lösen tillfalla kronan, hafva de, på sätt
förut omnämnts, ansett, att såsom ett nödvändigt komplement härtill
nyttjanderättshafvaren bör åläggas att, innan vattenfallets bebyggande
får påbörjas, till vattenfallsstyrelsen ingifva förslag till de anläggningar
för vattenkraftens utnyttjande, hvilka han har för afsikt att utföra.
Nämnda styrelse borde därvid öfver vaka, att de planerade anläggningarna
icke komma att stå i vägen för ett uttagande af det ytterligare
kraftbelopp, som kan ur vattendraget utvinnas, eller för genomförande
af sjöreglering eller annat företag, som är ägnadt att öka dess uttagbara
energimängd.

För tillgodoseende af det allmännas intresse med afseende å vattenverksbyggnadernas
utförande finna kommitterade det äfven vara nödigt,
att vattenfallsstyrelsen tillerkännes rätt att utöfva kontroll öfver arbetets
utförande och tillse, att detta verkställes på ändamålsenligt och
betryggande sätt i öfverensstämmelse med godkända ritningar.

I de två första stjmkena af 6 § hafva kommitterade infört en bestämmelse
om rätt för kronan att uppsäga aftalet, om nyttjanderättshafvaren
gör större afvikelse från den godkända planen för anlägg -

61

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 201.

ningen eller icke utför denna på betryggande sätt eller icke fullgör
honom i aftalet förelagd skyldighet att inom viss tid hafva påbörjat,
respektive afslutat arbetet med fallets bebyggande. Detta stadgande
torde, anmärka kommitterade, stå i full öfverensstämmelse med 10
punkten af 2 kap. 36 § i lagen om nyttjanderätt till fast egendom.

Ett behörigt fullgörande af nyttjanderättshafvarens skyldigheter i omförmälda
hänseenden måste nämligen enligt kommitterades uppfattning
anses vara af den synnerliga vikt för kronan, att nyttjanderättshafvaren,
om han åsidosätter dessa sina skyldigheter, därför bör kunna gå förlustig
sin rätt till don upplåtna lägenheten.

I sista stycket af samma § hafva kommitterade ifrågasatt, att
arrendet skall, om kronan det påfordrar, vara af arrendatorn förverkadt,
därest upplåten vattenkraft eller däraf alstrad energi användes för annat
ändamål än i aftalet förutsatts. Denna bestämmelse ansluter sig nära
till punkt 3 i sist omförmälda § af lagen om nyttjanderätt till fast
egendom, utan att den dock torde falla därunder. Att en dylik förändring
med afseende å användningen af upplåten kraft kan vara af
den synnerliga vikt för kronan, att den innebär giltig anledning till förverkande
. af nyttjanderätten, finna kommitterade icke vara underkastadt
tvifvel. Har exempelvis en vattenfallslägenhet upplåtits på för
nyttjanderättshafvaren synnerligen förmånliga villkor, därför att denne
uppgifvit sig skola använda den kraft, han erhåller från vattenfallet, för
att börja en ny och för landet viktig fabrikation, som icke är i stånd
att bära ett högt kraftpris, men nyttjanderättshafvaren, sedan väl vattenfallslägenheten
blifvit till honom upplåten, begagnar kraften till en annan
och ekonomiskt mera bärkraftig industri, skulle genom ett dylikt förfarande
betydande belopp undandragas kronan, hvilka borde hafva influtit
genom högre afgift för upplåtelsen.

Kammarkollegium och domänstyrelsen hafva i sitt utlåtande af den Kammarkoiie14
oktober 1909 ifrågasatt, huruvida icke åt förslagets af behofvet utan gii och dotvifvel
påkallade stadgande rörande förverkande af arrenderätt om upplåten
vattenkraft eller däraf framställd energi användes för annat ända- utIätando
mål än som i arrendeaftalet förutsatts, borde gifvas eu sådan lydelse, den i909.tober
att nyttjanderättshafvare, som på föreskrifvet sätt nyttjar lägenheten,
ej af samma bestämmelse förhindras att fritt disponera öfver det öfverskott
af kraft, som efter anläggningens utförande kan förefinnas.

Tillförordnade kammarrådet Dufwa ansåg emellertid, att sådan rätt
för arrendatorn att fritt disponera öfverskottskraft borde göras beroende

Vattenfalls styrelsen.

Vattenkraft föreningen.

62 Kung},. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 201.

däraf att kraftöfverskottet tagits i beräkning vid arrendeafgiftens bestämmande.

Vattenfallsstyrelsen bär för sin del anfört, att, då det i åtskilliga
fall synes kunna lämnas nyttjanderättshafvaren öppet att använda vattenkraften
eller däraf alstrad energi för det ändamål, som är för honom
lämpligast, och således någon bestämmelse därom icke behöfver inflyta
i arrendeaftalet, styrelsen ansett sista stycket i 6 § böra så jämkas, att
det icke åligger vattenfallsstyrelsen såsom en ovillkorlig skyldighet att
i arrendeaftalet inrycka en bestämmelse om det ändamål, för hvilket
upplåten vattenkraft eller energi skall tagas i anspråk.

Under erinran därom att arrenderättens förverkande kan enligt 12
§ medföra anläggningens omedelbara öfvergång till staten har vattenkraftföreningen
anfört, att det med hänsyn till ogynnsamma omständigheter,
som kunna inträffa under byggnadstiden, ofta torde vara mycket
svårt att afgöra, huruvida det varit nödvändigt att afvika från godkända
ritningar eller om arbetet ej utförts på ändamålsenligt och betryggande
sätt, hvarför det kunde synas liårdt, att arrendator!! i sådana
fall skulle gå förlustig alla nedlagda kostnader.

Då vidare vattenfallen af kronan som fallägare afses upplåtna efter
vanliga affärsprinciper utan nämnvärd hänsyn till det allmännas intresse,
finner föreningen ej motiveradt, att vattenfallsstyrelsen utan lösen
skall kunna afhysa en arrendator, som på grund af ändrade konjunkturer
eller af andra skäl nödgas söka annan användning för kraften än
som från början afsågs. I hvarje fall bör en sådan åtgärd enligt föreningens
åsikt ej kunna vidtagas, där arrendatorns anbud varit det enda
afgifna eller där arrendator!! redan helt eller till väsentlig del fullbordat
anläggningen enligt ursprungligen afsedda grunder.

Rörande rätt att använda öfverskottskraft eller kraft, som vinnes
genom vattendragets reglering, instämmer föreningen i hvad kammarkollegium
och domänstyrelsen härom anfört. Utnyttjande af dylik
öfverskottskraft torde då rättvisligen böra ske pa arrendatorns risk
utan rätt till ersättning för därå nedlagda kostnader och med skyldighet
för arrendatorn att vid arrendets upphörande eventuellt bortskaffa
för ändamålet uppförda byggnader m. in.

Föreningen anför slutligen, att det vid hvarje förverkande af arrendekontraktet
i regel synes nödvändigt, att inteckningsinnehafvare,
eventuellt andra intressenter, beredas tillfälle att öfvertaga arrendet
på gällande villkor, och att, där en sådan anordning icke befinnes

Kungl. Maj:ts Nåd,. Proposition N:o 201. 63

lämplig, inteckningshafvarnas intressen synas böra af kronan på annat
sätt tillgodoses.

I affattningen af 5 § har jag företagit vissa jämkningar, livilka,
utan att medföra någon egentlig ändring i sak, torde vara ägnade att
gorå de i paragrafen meddelade bestämmelserna tydligare.

Bestämmelsen i 6 § därom att arrenderätten enventuellt skall vara
förverkad, om arrendator!! icke utför anläggningen på ändamålsenligt
och betryggande sätt, torde icke innebära någon fara för arrendatorn,
d-å kronan är ägare till vattenfall slägenheten. Stadgandet lärer hafva
tillkommit därför, att det ansetts nödigt och lämpligt att hafva garanti
för att anläggningens utförande blir tillfredsställande, då ju dels häri
ligger en ytterligare säkerhet för arrendets fullgörande, dels kronan i
det stora flertalet fall skall blifva ägare af vattenverksanläggningen
efter arrendetidens utgång. I praktiken bör gifvetvis stadgandet tilllämpas
och kommer väl äfven alltid att tillämpas med ali nödig hänsyn
så att yrkande om arrenderättens förverkande framställes, endast
om anläggningarna förete brister af verklig betydenhet och arrendatorn
icke är villig att vidtaga erforderliga åtgärder för deras botande. Tillräcklig
säkerhet mot att stadgandet missbrukas torde för öfrigt ligga i
arrendatorns rätt att få frågan om uppsägningens giltighet pröfvad af
domstol. För tydlighets skull synes emellertid stadgandet böra jämkas
därhän, att förverkande äger rum, endast om arrendatorn icke ställer sig
till efterrättelse åt vattenfallsstyrelsen meddelade föreskrifter i och för
anläggningens utförande på ändamålsenligt och betryggande sätt.

I förslaget har, såsom nämnts, upptagits en bestämmelse därom att
arrenderätten skall på kronans yrkande vara förverkad, om upplåten
vattenkraft eller däraf framställd energi användes för annat ändamål
än som afsetts i arrendeaftalet, en bestämmelse, som vattenkraftföreningen
för sin del funnit olämplig.

Emellertid lärer, på sätt jag förut framhållit, just det ändamål,
hvarför kraften skall tagas i anspråk, dess större eller mindre nytta
för det allmänna, böra blifva af väsentlig betydelse vid pröfning om
anbud å arrende af ett vattenfall. Vid sådant förhållande synes nödigt,
att, då en dylik synpunkt inverkat på arrendeaftalets innehåll, arrendatorn
också blir förpliktad att verkligen utnyttja kraften för det uppgift^
ändamålet.

A andra .sidan torde ej sällan förekomma, att ändamålet med vattenkraftens
tillgodogörande icke öfvat något inflytande vid ett anbuds
antagande eller på arrendevillkoren, och synes då onödigt att på det i

Departements chefen.

64

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 201.

förslaget afsedda sätt binda arrendatorn i fråga om kraftens användande.
Den af vattenfallsstyrelsen ifrågasatta jämkningen med afseende å förevarande
bestämmelse torde därför lämpligen böra iakttagas. Härigenom
lära de af vattenkraftföreningen mot förslaget framställda anmärkningarna
i väsentliga delar bortfalla.

Det nu föreslagna stadgandet torde för öfrigt i praktiken icke
komma att besanna de uttalade farhågorna, då man kan förutsätta, att
vattenfallsstyrelsen ej kommer att resa hinder mot en befogad, exempelvis
af förändrade konjunkturer föranledd begäran att taga vattenkraften
eller däraf alstrad energi i anspråk för annat ändamål än som
ursprungligen afsetts. Den lämpligaste vägen för sakens ordnande
under sådana förhållanden synes dock vara. att framställning i ämnet
göres hos vattenfallsstyrelsen och att efter förhandlingar med styrelsen
kontraktet modifieras eller ersättes med ett nytt. Skulle vattenfallsstyrelsen
mot förmodan uppställa oskäliga fordringar, står ju alltid arrendatorn
öppet att genom Överklagande af styrelsens beslut hänskjuta
frågan till Kungl. Mapts bedömande.

Beträffande den ifrågasatta rätten till fritt användande af s. k.
öfverskottskraft torde någon bestämmelse härom icke böra upptagas i
författningen, då ett stadgande i dylik riktning lämnar utväg öppen
att kringgå en eventuell föreskrift i kontraktet om kraftens användande
för visst angifvet ändamål.

Gentemot det uttalade önskemålet att vid hvarje förverkande af
arrenderätten inteckningshafvare och eventuellt andra intressenter böra
beredas tillfälle att öfvertaga arrendet, torde till en början böra erinras,
att, då vatten fallslägenheten innehafves på vanligt arrende, inteckning
i nyttjanderätten icke kan förekomma. Arrendatorn kan emellertid
innehafva en del af vattenfallet, exempelvis ena stranden med tillhörande
vattenområde, med äganderätt och i denna sin egendom hafva
inteckningar, under det han af kronan arrenderar öfriga delar af
vattenfallet. Värdet af dessa inteckningar kan tydligtvis i hög grad
beröras af arrenderättens förverkande. Ett stadgande därom att inteckningshafvaren
under sådana förhållanden skall vara berättigad att
öfvertaga arrendet synes emellertid icke vara förenligt med ett behörigt
skyddande af kronans rätt. Det kan i hvarje fall förutsättas, att vattenfallsstyrelsen
visar inteckningshafvare och öfriga intressenter allt det
tillmötesgående, som kan ske med tillvaratagande af kronans intressen.

I händelse det nya rättsinstitutet vattenfallsrätt kommer till stånd
och vattenfallslägenheten upplåtes med sådan rätt, torde inteckningshafvarnas
rätt blifva tillgodosedd i de lagbud, som lära komma att
meddelas rörande denna form af upplåtelse.

65

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 201.

Det i 2 kap. 27 § andra stycket af lagen om nyttjanderätt till r §.
fast egendom intagna stadgandet att, där utarrenderad egendom lämnar FUrllö?nin? i
arrendator!! ökad afkomst och nytta på grund af visst förhållande eller
viss. åtgärd, för hvilken jordägaren fått utgifva ersättning, denne är Kommitterade.
berättigad att frånträda aftalet, om arrendatorn icke vill vidkännas skälig
förhöjning af arrendeafgiften, är meddeladt endast beträffande jordbruksarrende.
På grund af det särskilda föremål för upplåtelse, hvarom
nu är fråga, anse kommitterade det vara lämpligt, att en liknande bestämmelse
inflyter i förevarande förslag. Har nämligen upplåtet vattenfall
tillskyndats fördel genom reglering af sjö eller annat vattendrag,
synes det enligt kommitterades mening vara riktigt, att nyttjanderättshafvaren
är skyldig att underkasta sig skälig förhöjning af den årliga
afgiften för upplåtelsen för den genom regleringen vunna ökning af
vattenkraften, som af honom tages i anspråk, med rätt för vattenfallsstyrelsen
att frånträda aftalet, om nyttjanderättshafvaren vägrar att utgifva
dylik förhöjning af afgiften. Förslaget innefattar, att nämnda påföljd
skall kunna inträda, äfven om kronan tilläfventyrs icke åsamkats
kostnad för reglering af vattendraget. Jämväl under dylik förutsättning
finna nämligen kommitterade det vara med billighet öfverensstämmande,
att nyttjanderättshafvaren icke under upplåtelsetiden får ensam
njuta den fördel, som genom regleringen tillskyndats vattenfallet. I
likhet med hvad 2 kap. 27 § andra stycket i lagen om nyttjanderätt
till fast egendom därom innehåller har emellertid föreslagits en tid af
ett år, efter hvars förlopp kronan icke äger uppsäga aftalet. Att, såsom
stadgats i sistnämnda lagrum beträffande diknings- eller annat vattenafledningsföretag,
räkna ifrågavarande preklusionstid från det företaget
fullbordades, hafva kommitterade i nu förevarande fall icke ansett lämpligt.
I stället har föreslagits, att kronan skall vara förlustig sin rätt
att frånträda aftalet, om uppsägning icke sker inom ett år, sedan nyttjande!
ättshafvaren vägrat att erlägga afgift för den genom regleringen
vunna ökade vattenkraft, som af honom användes.

Svenska vattenkraftföreningen har i sitt yttrande anfört, att före- Vattenkraftningen
funnit den i förevarande paragraf föreslagna bestämmelsen väl- föreninsengrundad.
Föreningen har emellertid påpekat, att föreskrift saknas om
huru förhållandena skola ordnas, där aftalet från statens sida uppsäges.

I sådant fall anser föreningen, att bestämmelserna i § 14 om arrendets
öfvertagande böra tillämpas.

Gifvetvis har jag icke något att erinra mot att ett stadgande af Departementsden
innebörd, förevarande paragraf angifver, kommer att inflyta i den chefen Bill.

till Riksd. Prof. 1910. 1 Salu!. 1 Afd. 152 Haft. 9

66

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 201.

blifvande författningen. Paragrafen synes mig emellertid icke vara i
allo lyckligt formulerad. Den ifrågasatta preklusionstiden, ett år. från
det arrendatorn vägrat att vidkännas skälig förhöjning i arrendeafgiften,
tager sålunda icke hänsyn till den eventualiteten, att arrendatorn visserligen
icke vägrar att vidkännas förhöjning i arrendeafgiften men ändock
icke erlägger densamma. Enligt min uppfattning bör emellertid paragrafen
icke innehålla några bestämmelser härom utan endast stadga
skyldighet för arrendatorn att erlägga skälig afgift för den genom
regleringen viinna vattenkraft, som åt honom tages i anspråk. Mycket
ofta lärer det möta stora svårigheter att med säkerhet afgöra, huruvida
vattenkraft, som af arrendatorn tillgodogöres, vunnits genom regleringen
eller ej. Denna fråga liksom ock bestämmande af afgiftens storlek torde
emellertid, i händelse godvillig öfverenskommelse icke kan träffas, böra
afgöras på sätt i 16 § (15 § i mitt förslag) finnes föreskrifvet. Skulle
arrendatorn, sedan skiljenämnden förklarat honom pliktig att erlägga
viss afgift för den genom regleringen vunna vattenkraft, som af honom
tillgodogöres, ändock icke fullgöra sin skyldighet härutinnan, synes
ett dylikt förfarande draga med sig samma påföljd, som enligt 2 kap.
36 § i lagen den 14 juni 1907 angående nyttjanderätt till fast egendom
inträder vid försumlighet att erlägga den i aftalet bestämda arrendeafgiften.
I enlighet med hvad jag nu anfört har jag vidtagit en jämkning

1 paragrafens affattning.

8 och 9 §§. I anslutning till 16 och 17 punkterna åt nådiga kungörelsen den

Brandförsäk- 4 junj 1908 angående förändrade grunder för förvaltningen af kronans
jordbruksdomäner hafva kommitterade föreslagit skyldighet för nyttjan K°radeW

derättshafvaren att på egen bekostnad för kronans räkning brandförsäkra
kronan tillhörig, å vattenfallslägenheten befintlig egendom af
beskaffenhet att kunna skadas genom brand. Någon afvikelse från lagen
om nyttjanderätt till fast egendom innebär dock icke detta förslag, enär

2 kap. 15 § i nämnda lag icke är tillämplig å s. k. lägenhetsarrende.
Vidare hafva kommitterade ansett det lämpligen böra åläggas nyttjanderättshafvaren
att bota inträffad brandskada i den omfattning, styrelsen
bestämmer, mot godtgörelse af utfallande brandskadeersättning. Någon
betänklighet häremot synes enligt kommitterades mening icke böra
möta, då de kronan tillhöriga byggnader, som äro utsatta för brandskada,
torde utgöras af husbyggnader samt af vissa mindre väsentliga
delar af vattenverksbyggnaderna. I fråga om dylika byggnader samt
i fråga om maskiner, ledningar och annat dylikt kan det, såga kommitterade,
antagas, att nyttjanderättshafvaren äger tillgång till erforderlig

Kungl. Maj.is Nåd. Proposition N:o 201.

67

sakkunskap för att kunna på ett tillfredsställande sätt ombesörja nybyggnad
och nyanskaffning. I flertalet fall borde det blifva till fördel,
att arbetet utföres af nyttjanderättshafvaren, särskildt då vattenfallslägenheten
ligger afsides och har dåliga kommunikationer. Därest den
timade skadan icke är större än att anläggningens drift kan åtminstone
delvis fortsättas, torde det, enligt hvad kommitterade vidare framhålla,
dessutom vara föga lämpligt, att någon annan än nyttjanderättshafvaren
ombesörjer erforderliga nybyggnads- och reparationsarbeten. Skulle det
i något fall pröfvas vara förmånligare, att skadans botande ombesörjes
af kronan, borde det naturligtvis stå vattenfallsstyrelsen öppet att därom
träffa öfverenskommelse med nyttjanderättshafvaren.

De kronan tillhöriga anläggningar eller öfrig egendom, som finnas
å vattenfallslägenheten, kunna understundom, anmärka kommitterade,
representera ett synnerligen stort värde. Det kan då icke rimligen,
såsom stadgats i kungörelsen den 4 juni 1908 angående förändrade
grunder för förvaltningen af kronans jordbruksdomäner, under alla förhållanden
åläggas nyttjanderättshafvaren, där skada genom eld skall
botas genom hans försorg, att förskjuta den kostnad, hvarmed skadans
afhjälpande öfverstiger den kronan tillerkända brandskadeersättningen,
utan torde detta öfverskjutande belopp böra tillhandahållas honom, af
kronan.

För den händelse å vattenfallslägenheten befintlig, kronan tillhörig
egendom utan arrendatorns vållande annorledes än genom vådeld
förstöres eller så skadas, att ny byggnad eller ny anskaffning af maskiner,
ledningar och dylikt därigenom nödvändiggöres, hafva kommitterade,
såsom framgår af andra momentet i 9 § (9 § 3:o i mitt förslag),
upptagit den i 2 kap. 15 § af lagen om nyttjanderätt till fast
egendom uttalade principen, att skadans botande skall åligga jordägaren.
Det torde nämligen, säga kommitterade, kunna antagas, att
sådan skada, hvarom nu är fråga, vållad genom vattenflöde, jordras
eller annan sådan händelse, skall i främsta rummet drabba vattenverksbyggnaderna,
hvilkas återställande fordrar särskild sakkunskap,
hvarför det synes vara lämpligt, att vattenfallsstyrelsen får sig ålagdt
att ombesörja skadans botande, med rätt för styrelsen att, där sådant
finnes utan olägenhet kunna ske, efter öfverenskommelse öfverlåta
detta å nj^ttjanderättshafvaren. Dessutom måste, anmärka kommitterade,
den omständigheten tagas i betraktande, att någon försäkring icke
torde kunna erhållas för skada, som nu sagts, hvadan kronan själf
måste draga kostnaden för dess afhjälpande. Redan denna omständighet
nödvändiggör, att en öfverenskommelse träffas med nyttjanderätts -

Vattenkraft föreningen.

68 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 201.

hafvaren, hvilken för öfrigt bör beredas tillfälle att göra sin mening
hörd äfven rörande omfattningen och sättet för botande af skadan.
Gifvetvis skulle det, framhålla kommitterade vidare, åligga kronan att
utan dröjsmål vidtaga åtgärder för verkställande af nybyggnad eller
nyanskaffning, i den mån sådan icke kan utan olägenhet undvaras. Till
värnande af nyttj an der ättshafvar ens rätt, därest kronan skulle brista åt
denna sin skyldighet, har föreslagits rätt för nyttjanderättshafvaren att
uppsäga aftalet och bekomma skadestånd.

Den sålunda antagna principen, att annan skada å kronan tillhörig
egendom än brandskada skall, där den är af större omfattning, utan
dröjsmål afhjälpas genom vattenfallsstyrelsens försorg, hafva emellertid
kommitterade ansett icke lämpligen böra under alla omständigheter träda
i tillämpning. Fall kunna nämligen förekomma, då en dylik skyldighet
kan blifva synnerligen betungande för kronan. Har exempelvis på
40 års arrende upplåtits ett vattenfall, som vid arrendetidens utgång
är afsedt att indämmas och tillgodogöras vid en större, längre ned i
vattendraget planerad kraftstation, och en kronan tillhörig dammbyggnad
å lägenheten rasar, skulle kronan, om nämnda princip alltid skulle
tillämpas, vara nödsakad att nedlägga en måhända betydande kostnad
å byggnader, som kort tid därefter skulle vara för kronan onyttiga.
Kommitterade anse därför det böra beredas kronan möjlighet att under
dylika säregna förhållanden uppsäga aftalet mot skyldighet att hålla
nyttjanderättshafvaren skadeslös för förlusten af arrenderätten och att
till honom utgifva lösen för byggnader in. in. Bestämmandet af lösen,
ersättning eller skadestånd, som kronan i fall, hvarom nu är fråga,
kan blifva skyldig utgifva, hafva kommitterade ifrågasatt skola ske
enligt samma grunder, som i 14 § föreslagits (13 § i mitt förslag) för
det fall, att kronan eljest vill före arrendetidens utgång återtaga upplåten
vattenfallslägenhet.

Mom. 3 i 9 § (9 § 4:o i mitt förslag) är affattadt i öfverensstämmelse
med 2 kap. 15 § i lagen om nyttjanderätt till fast egendom.

I sin förutnämnda skrift har svenska vattenkraftföreningen anmärkt,
att föreskriften i 9 § ko att brandskada skall botas till den omfattning,
vattenfallsstyrelsen bestämmer, synes medföra befogenhet för
styrelsen att alls icke låta bota skadan, något som också stundom kan
vara motiveradt, men att i sådant fall arrendatorn tydligen bör i
öfverensstämmelse med 14 § (13 § i mitt förslag) tillerkännas ersättning
för mistning af arrendet. Uppstår utan arrendatorns förvållande
skada af sådan omfattning, att driften under afsevärd tid måste inställas

69

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 201.

och minskad inkomst för arrendator!! sålunda blir en följd, anser föreningen,
att arrendetiden bör i motsvarande grad förlängas.

Hvad kommitterade föreslagit angående reglerandet af förhållandet Departementsmellan
staten och arrendatorn vid fall af brandskada eller skada till chefen''
följd af annan olyckshändelse synes mig vara af beskaffenhet att kunna
i hufvudsak godkännas. Dock torde med anledning af vattenkraftföreningens
anmärkning böra såsom hufvudregel i 9 § l:o stadgas,
att inträffad brandskada skall botas. Å andra sidan synes, på sätt
föreslagits i fråga om skada, orsakad af annan anledning än genom
eldsolycka, kronan böra beredas möjlighet att frånträda aftalet, om
brandskada inträffar under sådana förhållanden, att dess botande icke
medför nytta för kronan. I enlighet härmed har jag låtit vidtaga erforderliga
jämkningar i paragrafen.

Stadgandet i 9 § 2:o första stycket i kommitterades förslag angående
skyldighet för kronan att bota skada, som annorledes än genom
brand träffar kronan tillhörig, å lägenheten befintlig egendom lärer dessutom
icke böra i oförändradt skick inflyta i författningen. Med hänsyn
till svårigheten att med säkerhet bedöma, huruvida dylik skada, som
åkommer maskiner, ledningar och dylikt, vållats af arrendator!! eller
ej, torde nämligen kronans skyldighet att bota sådan skada böra begränsas
till att omfatta endast skada å byggnader.

Vattenkraftföreningens hemställan om stadgande i syfte att arrendetiden
under viss förutsättning skulle förlängas synes mig icke böra
föranleda någon åtgärd, då sådana frågor torde kunna lösas genom
ömsesidig öfverenskommelse. I fråga om vanligt lägenhetsarrende
lärer för öfrigt en sådan klausul aldrig ifrågakomma.

Enligt 10 § i förslaget skall nyttjanderättshafvaren förpliktas att på io §.
egen bekostnad uppföra och underhålla all stängsel, som erfordras för Stän9sel
lägenhetens afskiljande från annan egendom.

Mot detta stadgande är från min sida intet annat att erinra än
att stadgandets affattning synes böra något jämkas.

11 § upptager stadgandena om säkerhet för fullgörande af arrende- ii §.
villkoren och öfverensstämmer fullkomligt med 26 punkten i nådiga aftaiettfuiikungörelsen
angående förändrade grunder för förvaltningen af statens görande.
jordbruksdomäner.

70

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 201.

Vattenfallsstyrelsen tiar emellertid ansett, att bestämmelsen i första
stycket bör jämkas. Då det mången gång kan vara fråga om synnerligen
dyrbara anläggningar och det arrende, som skall utgöras för eu
vattenfallslägenhet, kan uppgå till betydande belopp, är det nämligen
enligt styrelsens mening icke lämpligt att i hvarje fall berättiga^arrendatorn
att såsom säkerhet ställa borgen af enskilda personer. Åtminstone
då arrendet gäller ett vattenfall af någon betydenhet, anser styrelsen
det vara nödvändigt, att borgen för kontraktets fullgörande
för att kunna godtagas skall vara tecknad af bankinrättning med af
Kungl. Maj:t fastställd bolagsordning. Bankborgen lärer emellertid,
erinrar styrelsen, icke alltid behöfva fordras, i synnerhet då det gäller
vattenfall, ur hvilka endast en relativt ringa energimängd kan uttagas.
Vattenfallsstyrelsen anser därför, att det bör stå styrelsen öppet att,
då omständigheterna därtill föranleda, godkänna borgen äfven af enskilda
personer. Första punkten i 11 § bör därför enligt styrelsens åsikt
ändras så, att däri föreskrifves, att såsom säkerhet för fullgörande af
arrendevillkoren bör ställas borgen af bankinrättning, hvars bolagsordning
blifvit af Kungl. Maj:t fastställd, eller ock, där vattenfallsstyrelsen
pröfvar sådant kunna ske, för eu tid af minst fem och högst åtta år af
minst två personer, de där borga en för båda och båda för en såsom
för egen skuld, och hvilkas vederhäftighet är af Kungl. Maj:ts befallningshafvande
eller domaren styrkt.

Hvad vattenfallsstyrelsen sålunda föreslagit anser jag mig böra
biträda.

Därjämte torde bland de obligationer, hvilka må godkännas såsom
säkerhet för arrendeafgiftens erläggande, böra upptagas sådana som utgifvits
af konungarikets Sveriges stadshypotekskassa. Å andra sidan
synas bland de värdepapper, som kunna godkännas, icke böra upptagas
obligationer, utfärdade af rikets hypoteksföreningar, då dessa föreningar
sedan lång tid tillbaka äro förbjudna att utgifva obligationer och sådana
ej heller längre finnas utelöpande.

Andra stycket i förevarande paragraf torde böra ändras jämväl i
hvad den afser beloppet af de obligationer och andra säkerhetshandlingar,
som arrendator! kan få aflämna såsom säkerhet för uppfyllandet
af arrendevillkoren i deras helhet. Då en modern vattenkraftanläggning,
såsom förut erinrats, representerar ett ofta synnerligen stort värde,
men på samma gång den arrendeafgift, som af arrendator! utgöres, i
regel lärer komma att fastställas till ett relativt måttligt belopp, synes
det mig uppenbart, att värdehandlingar till belopp motsvarande endast
tre års arrendeafgift icke kunna innebära tillfyllestgörande säkerhet för

71

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 201.

kronan. Då emellertid, arrendeafgiften för de vattenfall, som utarrenderas
i bebyggdt skick, gifvetvis kunna sättas högre än då fråga är
om ett vattenfall, som vid upplåtelsen till nyttjande ännu var obebyggdt,
har jag funnit mig kunna antaga, att i fråga om bebyggdt
vattenfall kronan erhåller antaglig säkerhet för kontraktets fullgörande,
om arrendatorn aflämnar värdehandlingar motsvarande fem års arrendeafgift.
Särskildt med hänsyn därtill, att en arrendator af obebyggdt
vattenfall vid arrendets uppkörande, skall till kronan aflämna sina vattenverksbyggnader
och viss annan i aftalet angifven egendom, samt
den arrendeafgift som af honom erlägges, kan antages blifva relativt
låg, torde det böra fordras, att arrendator af dylikt vattenfall för fullgörande
af sina förpliktelser enligt arrendeaftalet deponerar värdehandlingar
motsvarande ej blott fem års arrendeafgift utan därutöfver fem
procent af den utaf vattenfällsstjnelsen uppskattade anläggnings- och
anskaffningskostnaden för de byggnader och den öfriga egendom, som
enligt aftalet kunna komma att utan lösen tillfalla kronan.

Mom. 1. Såsom förut omförmälts, hafva kommitterade ansett nödigt
att, med afseende å nyttjanderättshafvarens skyldighet att underhålla
vissa å vattenfallslägenheten befintliga byggnader, meddela strängare
bestämmelser än hvad 2 kap. 10 § af lagen om nyttjanderätt till
fast egendom uppställer såsom regel i fråga om jordbruksarrende. I
anslutning till 14:de punkten i nådiga kungörelsen den 4 juni 1908
angående förändrade grunder för förvaltningen af kronans jordbruksdomäner
har nämligen ifrågasatts, att nyttjanderättshafvaren skulle i
aftalet tillförbindas att städse i fuligodt stånd underhålla de å lägenheten
befintliga vattenverksbyggnaderna. Det allmänna intresset af att
dessa städse befinna sig i ett fullt betryggande skick har synts kommitterade
böra föranleda en dylik strängare underhållsskyldighet icke
blott beträffande vattenverksbyggnader, som ägas af kronan, utan
äfven beträffande sådana, som tillhöra nyttjanderättshafvaren. År emellertid
nyttjanderättshafvaren fritagen från skyldighet att utan ersättning
afstå vattenverksbyggnaderna till kronan eller uppstå under upplåtelsetiden
särskilda förhållanden, som göra det för kronan olägligt att
öfvertaga dessa byggnader, bör naturligtvis, anmärka kommitterade,
nyttjanderättshafvaren kunna erhålla lättnad i underhållsskyldigheten.
Detta är äfven i förslaget iakttaget.

Mom. 2. Detta moment står i full öfverensstämmelse med hvad i
2 kap. 10 § af lagen om nyttjanderätt till fast egendom är stadgadt om
j ordbruksarrende.

13 §.

(12 § i departementschefens

förslag.)
Underhållsskyldighet.

72

Kungl. Maj.is Nåd. Proposition N:o 201.

Mom. 3. De från sistnämnda lag delvis afvikande bestämmelserna
om syn, som upptagas i mom. 3, hafva gifvetvis tillkommit för att tillförsäkra
synenämnden sakkunskap rörande sådana anläggningar, hvarom
här är fråga. Synemännens antal skall enligt förslaget kunna ökas till
fem för att hvardera parten må kunna i synenämnden insätta två personer,
en sakkunnig i fråga om vattenbyggnader och en i fråga om
elektriska anläggningar.

Mot innehållet i denna paragraf har jag ej funnit anledning till
erinran i vidare män än att den i 4 § af mitt förslag upptagna bestämmelsen
i fråga om skyldighet för arrendatorn att vid arrendets upphörande
utan lösen till kronan afstå, förutom vattenverksbyggnader, jämväl
annan honom tillhörig egendom synes böra föranleda därtill, att
enahanda underhållsskyldighet, som enligt mom. 1 i förevarande paragraf
åligger arrendatorn beträffande de å vattenfallslägenheten befintliga
vattenverksbyggnader föreskrifves äfven i fråga om egendom,
som sålunda kan komma att hemfalla till kronan.

14 §. Då det måste anses vara af stor betydelse för främjande af lan /j

o 1? * J i —

mentschPefens dets industri, att kronan tillhöriga vattenfall i största möjliga utsträckförsiag.
) ning tagas i anspråk antingen genom att af kronan själf bebyggas eller
Återiösnings- genom upplåtelse till nyttjande af annan, samt följaktligen endast såarrendetiden,
dana vattenfall höra reserveras för något kronans framtida behof, som
beräknas blifva därför utnyttjade inom en relativt kort tidsperiod, torde
det, anmärka kommitterade, icke kunna helt undvikas, att det för kronan
kan blifva nödigt att för tillgodoseende af något dess ändamål åter
komma i besittning af en upplåten vattenfallslägenhet, innan den af talade
upplåtelsetiden gått till ända. Kommitterade hafva därför ansett,
att kronan bör beredas möjlighet att utlösa nyttjanderättshafvaren, så
att vattenfallslägenheten återfaller till kronans omedelbara disposition.
Något hinder härför möter icke, påpeka kommitterade, i 2 kap. 3 §
af lagen om nyttjanderätt till fast egendom, då nämnda § icke är tilllämplig
å s. k. lägenhetsarrende. Tillämpning af en dylik utlösningsrätt,
hvilken tydligtvis närmast är att betrakta såsom eu expropriation,
om än ett sådant fall, hvarom nu är fråga, icke torde kunna inrymmas
under gällande förordning om jords eller lägenhets afstående för allmänt
behof, anse emellertid kommitterade endast i mycket sällsynta
undantagsfall behöfva ifrågakomma och torde därför icke i nämnvärd
mån kunna göra upplåtelse af kronan tillhörig vattenfallslägenhet mindre
begärlig för spekulanter. Kedan till följd af det starka ingrepp i
nyttjanderättshafvarens rätt, som en dylik utlösning skulle innebära,

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 201.

73

bör det enligt kommitterades mening uppenbarligen ankomma på Kungl.
Maj:t att afgöra, huruvida den kronan förbehållna rätten till inlösen af
anläggningen före den aftalade upplåtelsetidens utgång i något särskildt
fall skall komma till användning. Där på grund af ett vattenfalls obetydliga
energimängd eller af annan orsak det icke gärna kan blifva
fråga om att vattenfallet behöfver utnyttjas för något kronans ändamål,
borde någon bestämmelse om sådan inlösningsrätt för kronan., som
nu afses, icke intagas i aftalet.

Då kommitterade ansett sig kunna förutsätta, att kronan skall
kunna beräkna, huruvida ett vattenfall skall behöfva tagas i anspråk
för något dess ändamål inom en tidrymd af 20 år, hafva de föreslagit,
att kronan skall vara berättigad att utlösa nyttjanderättshafvaren
först efter det nämnda tidrymd förflutit från det vattenfallslägenheten
upplåtits. Härigenom blir det äfven nyttjanderättshafvaren möjligt
att hinna amortera en del af anläggningskostnaderna. Rörelsen bör
hafva vunnit sin fulla utveckling och en säkrare måttstock har därför
vunnits för bedömande af nyttj anderättens värde vid tiden för inlösningen.

Begagnar kronan sin inlösningsrätt, anse kommitterade skälig hänsyn
till nyttjanderättshafvaren böra medföra, att villkoren för inlösningen
bestämmas på sådant sätt, att denne hålles skadeslös för det
ingrepp i hans rätt, som ligger i skyldighet att afstå vattenfallslägenheten.
Kronan bör sålunda icke blott förklaras berättigad att inlösa
sådana, å lägenheten befintliga delar af anläggningen, som kronan anser
sig behöfva, utan äfven vara skyldig att, om nyttjanderättshafvaren
det yrkar, inlösa öfriga arrendator!! tillhöriga byggnader, maskiner och
annat dylikt å lägenheten, för så vidt det användes för driften af nyttjanderättshafvarens
anläggning. Likaledes borde kronan gifva nyttjanderättshafvaren
ersättning för mistning af nyttj anderätten under den del
af upplåtelsetiden, som återstår, då inlösen sker. Vid beräknande
af detta nyttjanderättens värde bör enligt kommitterades uppfattning
hänsyn ej få tagas till spekulationsvärden utan endast till den nettoafkastning
anläggningen redan lämnat.

Men det bör, säga kommitterade, icke stanna vid att kronan utgifver
ersättning för de delar af anläggningen, som finnas å den upplåtna
vattenfallslägenheten. Under vissa omständigheter synes nämligen
kronans inlösningsskyldighet böra omfatta äfven annan nyttjanderättshafvarens
egendom utanför lägenheten. Blifver nämligen sådan innehafvaren
af lägenheten tillhörig egendom, såsom fabrik eller annan
anläggning, som drifves genom kraft från vattenfallet, eller ock bygg Bih.

till Rilcsd. Prot. 1910. 1 Sami. 1 Afl. 152 Käft. 10

74

Kungl. May.ts Nåd. Proposition N:o 201.

nåd eller annan anläggning, som tillkommit för vattenkraftens tillgodogörande,
genom inlösning för honom onyttig eller lider den synnerlig
minskning i värde, torde nyttjanderättshafvaren — i analogi med hvad
som äger rum vid andra fall af tvångsinlösen — enligt kommitterades
mening böra förklaras berättigad påfordra, att nämnda egendom med
maskiner och tillbehör skall af kronan inlösas. Där den mark, hvarå
ifrågavarande egendom ligger, tillhör innehafvare!! af vattenfallslägenheten,
borde denne äfven äga rätt att påyrka, det jämväl nämnda mark
skall efter uppskattning öfvertagas åt kronan.

Den kronan vid tvångsinlösen åliggande ersättningsskyldighet anse
kommitterade emellertid skäligen böra utsträckas jämväl därhän, att
kronan förklaras skyldig att till tredje man, som med innehafvare!! af
vattenfallslägenheten ingått aftal om leverans af kraft från lägenheten,
utgifva skadestånd i de fall, då kronan ej vill öfvertaga leveransen.
För att icke innehållet af denna kronans skadeståndsskyldighet skall
löpa ut i det ovissa hafva kommitterade föreslagit, att densamma skall
bestämmas så, att kronan skall ersätta leveranstagaren den kostnadsökning,
som under den återstående delen af leveranstiden, dock
i intet fall längre än till utgången af arrendetiden, tillskyndas honom
för anskaffande af annan drifkraft till den myckenhet aftalet gäller.
Nödgas leveranstagaren att för drifvandet af sin anläggning öfvergå
till ångdrift, kan visserligen, anmärka kommitterade, det skadestånd,
som kronan kännes skyldig utgifva, komma att uppgå till betydande
belopp, men bestämmes skadeståndet på sätt föreslagits, vinnes å andra
sidan den fördelen, att skadeståndsskyldighetens innebörd i det enskilda
fallet kan med någorlunda säkerhet på förhand beräknas. Har leveransaftalet
ingåtts, efter det kronan för innehafvaren af vattenfallslägenheten
gifvit tillkänna sin afsikt att inlösa anläggningen, synes leveranstagaren
enligt kommitterades mening icke böra äga rätt till skadestånd
af kronan.

För bestämmande af beloppet utaf lösen, ersättning eller skadestånd,
som skall af kronan utgöras, när kronan sålunda återtager vattenfallslägenheten,
hafva kommitterade ansett sig böra upptaga vissa regler.
På grund af 12 § bör, enligt hvad kommitterade framhålla, kronan,
där i aftalet intagits föreskrift om skyldighet för nyttjanderättshafvaren
att vid upplåtelsetidens utgång till kronan utan lösen afstå
honom tillhöriga, å lägenheten befintliga vattenverksbyggnader, vid
hvarje tidpunkt af upplåtelsetiden, under angifven förutsättning, anses
hafva förvärfvat så stor del af ifrågavarande vattenverksbyggnader,
som med hänsyn till den tilländagångna delen af upplåtelsetiden skäligen

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 201.

75

kan anses vara af nyttjanderättshafvaren amorterad. Då denne dessutom
enligt 13 § l:o (12 § l:o i mitt förslag) är skyldig att städse
under upplåtelsetiden hålla de å lägenheten befintliga vattenverksbyggnaderna
i fullgodt stånd, har i förslaget upptagits, att vid tvångsinlösen
löseskillingen för sådana byggnader, som enligt aftalet skulle
vid upplåtelsetidens utgång utan ersättning tillfalla kronan, skall bestämmas
till ett belopp motsvarande deras anläggningskostnad, minskad
dels med skälig amortering för den förflutna delen af upplåtelsetiden
dels ock med kostnaden för deras försättande i fullgodt stånd. För
annan egendom åter, för hvilken enligt förslaget betalning skall af
kronan utgöras, skulle ersättningen bestämmas till dess fulla värde vid
tiden för inlösningen.

Såsom ofvan nämnts, skola de regler rörande skyldighet för kronan
att utgifva lösen, ersättning eller skadestånd, hvilka innefattas i denna §,
enligt förslaget äga tillämpning äfven där kronan frånträder aftalet af
anledning, som omförmäles i 9 § 2:o andra stycket (9 § 3:o enligt mitt
förslag).

Det synes mig vara med klok förtänksamhet förenligt att, på sätt
kommitterade föreslagit, i arrendeaftal om kronans vattenfallslägenheter
införa sådana bestämmelser, att kronan må kunna äfven före arrendetidens
utgång återtaga det utarrenderade, därest sådant finnes nödvändigt
för något kronans behof. Gifvet är, att kronan då också måste
vara beredd att gälda all den skada, som häraf kan uppkomma. De af
kommitterade härutinnan föreslagna bestämmelser synas mig också väl
afvägda. Allenast i ett par afseenden torde en jämkning böra äga rum.

Tillförordnade kammarrådet Dufwa, som, på sätt förut nämnts,
deltagit i afgifvandet af kammarkollegii och domänstyrelsens underdåniga
utlåtande i ärendet af den 14 oktober 1909, har nämligen framhållit
lämpligheten däraf att — till förebyggande af att en arrendator
genom träffande af nya aftal om kraftleverans försvårar lägenhetens inlösande
för kronans räkning — kronans skadeståndsplikt i detta fall
inskränkes sålunda, att leveranstagaren ej skall äga rätt till skadestånd
af kronan, då aftalet ingåtts efter det fråga väckts om anläggningens
inlösande för kronans räkning. Svenska vattenkraftföreningen liar
visserligen ansett en sådan anordning kunna blifva betungande för
arrendatorn och därtill lämna rum för godtycke. Nödig försiktighet
synes emellertid bjuda, att den ifrågavarande bestämmelsen upptages
i författningen, dock på sådant sätt jämkad, att skadestånd ej skall
utgå, då aftalet ingåtts efter det kronan uuderrättat arrendatorn, att

Departements chefen.

15 §.

(14 § enligt
departementschefens
förslag.
)

Hembudsskyldyighet
vid
arrendes upphörande.

76 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 201.

fråga väckts om anläggningens inlösande för kronans räkning. Med
denna formulering lärer åtminstone senare delen af vattenkraftföreningens
anmärkning förfalla.

Då det icke torde vara möjligt att i grunderna för förvaltningen
af vattenfallen reglera tredje mans rätt till skadestånd, lärer en omredigering
af 1 mom. fjärde stycket af denna paragraf vara nödvändig.
Stadgandet synes lämpligen böra ändras därhän, att däri föreskrifves
skyldighet för kronan att hålla arrendatorn skadeslös för det skadestånd,
som arrendatorn kan kännas skyldig utgifva till leveranstagaren.
I öfrigt synes förslaget kunna bibehållas i hufvudsak oförändradt. I
enlighet med hvad jag nu antydt, har jag i mitt förslag gifvit stadgandet
eu annan affattning. Jag tillåter mig i detta sammanhang påpeka,
att Kungl. Maj:t gifvetvis icke kommer att med begagnande af
nu föreslagna bestämmelser återtaga det utarrenderade utan att Riksdagens
medgifvande inhämtas.

När nyttjanderätt till upplåten vattenfallslägenhet upphör af någon
anledning, hvilken denna än må vara, och lägenheten följaktligen återgår
till kronans disposition, synes det, anföra kommitterade, vara naturligast,
att kronan äger rätt att efter uppskattning öfvertaga den del af
vattenkraftanläggningen jämte tillbehör, som finnes å lägenheten och
som icke enligt bestämmelse i aftalet skall utan lösen tillfalla kronan.
För nyttjanderättshafvaren bör det, enligt hvad vidare framhålles, uppenbarligen
äfven i regel vara till fördel, att, när han icke längre får begagna
vattenfallslägenheten, kronan mot lösen öfvertager nämnda del
af anläggningen. Hur önskvärdt det än understundom kunde vara för
kronan, att nyttjanderättshafvaren i aftalet förpliktas att efter uppskattning
afstå jämväl sådana delar af anläggningen, som ligga å honom
tillhörig mark, jämte det utmål, hvarå de äro belägna, har någon föreskrift
härom icke upptagits i förslaget, enär en dylik bestämmelse såsom
innebärande ett löfte om framtida försäljning af fast egendom icke
enligt kommitterades mening torde stå i öfverensstämmelse med gällande
lag och följaktligen icke lärer vara för nyttjanderättshafvaren bindande.
Man kan därför ej komma längre än till en skyldighet för nyttjanderättshafvaren
att hembjuda kronan till inlösen de delar af vattenkraftanläggningen,
som ligga å själfva den till honom upplåtna vattenfallslägenheten.
Likaledes kan nyttjanderättshafvaren uppenbarligen icke
förpliktas att utan lösen afstå andra vattenverksbyggnåder än dem, som
uppförts å lägenheten. Detta kan åter, påpeka kommitterade, medföra,
att de byggnader, som hemfalla till kronan, endast utgöra en ringa del

77

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 201.

af vattenkraftanläggningen i dess helhet. Åger exempelvis kronan
endast ena stranden med därtill hörande vattenrätt, under det att
nyttjanderättshafvaren äger den andra och å denna utför anläggningen,
kommer kanske endast ena landfästet och den å kronans grund i vattendraget
uppförda delen af dammen att vid upplåtelsetidens utgång utan
ersättning tillfalla kronan.

Kommitterade betona särskild!, att, om aftalet innehåller att vattenverksbyggnaderna
skola, när arrende upphör af anledning, som i 12 §
omförmäles, utan lösen tillfalla kronan, nyttjanderättshafvaren bör, om
arrendet upphör af annan anledning än nyss sagts, äga att bekomma
åtminstone någon lösen för nämnda byggnader och följaktligen jämväl
dessa böra af honom hembjudas till kronan.

Utom i de fall, som afses i 9 § 2:o andra stycket (9 § 3:o
i mitt förslag) samt 14 § (13 § i mitt förslag) anse kommitterade
det böra stå i kronans skön att afgöra, huruvida kronan vill inlösa
den arrendatorn tillhöriga egendom, som af honom liembjudits.
Denna rätt för kronan torde emellertid enligt kommitterades mening
icke böra begränsas så, att kronan har att antingen öfvertaga
nämnda egendom i dess helhet eller att alldeles afstå från densamma.
I regel lärer en inlösning nämligen vara till fördel såväl för kronan
som för nyttjanderättshafvaren, äfven om kronan öfvertager endast vissa
delar af ifrågavarande egendom. Gfifvetvis tillkommer det emellertid
kronan att utan oskäligt dröjsmål lämna arrendatorn besked, huruvida
kronan vill begagna sin inlösningsrätt eller icke.

Sådan nyttjanderättshafvaren tillhörig, å vattenfallslägenheten befintlig
egendom, som kronan icke önskar inlösa, bör nyttjanderättshafvaren
naturligtvis vara skyldig att bortföra från lägenheten. För
undvikande af tvist om äganderätten till sådan egendom, som nu sagts
och som icke inom viss förelagd tid blifvit från lägenheten undanskaffad,
hafva kommitterade föreslagit, att nämnda egendom skall utan lösen
tillfalla kronan, då det synes kunna tagas för gifvet, att, om egendomen
för nyttjanderättshafvaren är af värde, han skall i rätt tid vidtaga åtgärder
för dess bortförande från lägenheten, och följaktligen en dylik
föreskrift icke innebär någon obillighet mot nyttjanderättshafvaren.
År egendomens kvarstående för kronan olägligt, anse kommitterade det
böra stå kronan öppet att låta bortskaffa den på nyttjanderättshafvarens
bekostnad. Slutligen erinra kommitterade, att den tid, inom hvilken
vattenfallsstyrelsen äger förelägga nyttjanderättshafvaren att från vattenfallslägenheten
bortföra hvad kronan icke önskar öfvertaga, med hänsyn
till 18 § i 2 kap. af lagen om nyttjanderätt till fast egendom måste
sättas till minst tre månader.

78

16 §.

(15 § enligt
departementschefens
förslag.
)

Lösens och
ersättnings
bestämmande.

Kungl. May.ts Nåd. Proposition N:o 201.

Af 9 § ±o andra stycket (9 § 3:o enligt mitt förslag) samt af
14 § (13 § enligt mitt förslag) framgår, att arrendatorns hembuds skyldighet

i de fall, som där afses, enligt förslaget motsvaras af skyldighet
för kronan att efter uppskattning öfvertaga hvad som hembjudits.
Under alla förhållanden torde emellertid, påpeka kommitterade,
en inlösning icke behöfva förekomma. Har nyttjanderättshafvaren enligt
bestämmelse i aftalet, tillkommen på grund af 15 § i kommitterades
förslag (14 § i mitt förslag), till kronan hembjudit sådan egendom,
som han själ! önskar behålla, samt öfvertagandet däraf icke är lägligt
för kronan, lärer det nämligen, oafsedt hvad aftalet innehåller, stå
vattenfallsstyrelsen öppet att med nyttjanderättshafvaren träffa öfverenskommelse
därom att inlösningen icke innefattar nämnda egendom,
utan att denna får af nyttjanderättshafvaren bortföras från lägenheten.

De i förevarande paragraf upptagna bestämmelserna synas mig
vara i allo lämpliga. Med hänsyn därtill att kronan enligt 4 § l:o
tredje stycket i mitt förslag kan blifva skyldig att till arrendator!! utgifva
lösen för vattenverksbyggnaden och annan egendom, har jag
emellertid vidtagit eu mindre jämkning i paragrafens affattning.

I 16 § hafva kommitterade i hufvudsaklig anslutning till 2 kap.
8 § i lagen om nyttjanderätt till fast egendom föreslagit, att lösen,
ersättning eller skadestånd, som skall utgå i anledning af nyttjanderättens
upphörande, skall bestämmas af tre eller, då någondera parten det
påyrkar, fem ojäfviga, sakkunniga skiljemän, valda på sätt paragrafen närmare
angifver, men med rätt för part, som ej åtnöjes med hvad de
flesta skiljemän nen säga, att draga tvisten under pröfning af domstol.
I förslaget har upptagits, att, därest endera parten tredskas att utse
skiljeman eller om de utsedda ej kunna förena sig om ordförande,
Kungl. Maj:ts befallningshafvande i det län, inom hvilket vattenfallet
är beläget, eller, där vattenfallet ligger på gränsen mellan två län,
öfverståthållarämbetet skali äga förordna om valet. Då på grund af
parts klandertalan en afsevärd tid kan hinna tilländagå, innan beloppet af
löseskilling eller ersättning, som skall utgifvas enligt 14 § l:o och 2:o,
(13 § l:o och 2:o i mitt förslag), blifvit slutgiltigt bestämd, har i förslaget
14 § 3:o (13 § 3:o i mitt förslag) ifrågasatts rätt för part att
påkalla ny värdering, när så lång tid förflutit från den redan företagna,
att värdet af den egendom, för hvilken lösen eller ersättning skall utgå,
kan antagas hafva undergått någon större förändring.

Mot förslaget att öfverståthållarämbetet under viss förutsättning
skulle utse skiljeman hafva kammarkollegium och domänstyrelsen i sitt

79

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 201.

utlåtande den 14 oktober 1909 gjort invändning och hemställt, att, då
öfverståthållarämbetet i här afsedda fall ej kali förutsättas äga nödigperson-
och sakkännedom, ifrågavarande befogenhet måtte under angifna
förutsättning anförtros åt länsstyrelserna i de respektive länen
gemensamt.

Hvad ämbetsverken sålunda anmärkt har jag iakttagit i förslaget,
som i öfrigt i förevarande del icke föranleder annan erinran från min
sida än att hvad jag här ofvan anfört beträffande 7 § synes nödvändiggöra
ett tillägg till nu ifrågavarande paragraf.

Lika med kommitterade finner jag, att, särskild! när ett vattenfall
upplåtits till nyttjande i bebyggd!, skick, det är af stor vikt för kronan,
att arrendator af vattenfallslägenhet eller särskilt utmål icke får i sitt
ställe sätta annan, som icke af kronan godtages. Förbud mot öfverlåtelse
af arrende utan vattenfallsstyrelsens medgifvande har därför
inrymts i förslagets 18 § (§ 16 i mitt förslag).

Departementschefen uppläste härefter ett i öfverensstämmelse med
hvad han sålunda anfört uppgjordt förslag till grunder för förvaltningen
af vissa kronan tillhöriga vattenfall samt hemställde, att förslaget måtte
föreläggas Riksdagen till antagande.

Hvad departementschefen sålunda hemställt, däruti
statsrådets öfriga ledamöter instämde, behagade Hans
Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten bifalla samt
förordnade, att proposition i ämnet af den lydelse,
bilaga till protokollet utvisar, skulle aflåtas till Riksdagen.

18 §.

(16 § enligt
departementschefens
förslag.
)

Öfverlåtelse
af arrende.

Ur protokollet:
Sölve Berger.

80

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 201.

Bilaga A.

Förslag

till

Kungl. Maj:ts nådiga kungörelse angående grunder för förvaltningen af
vissa kronan tillhöriga vattenfall.

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

Nedan angifna vattenfall och för deras tillgodogörande afsedda
fastigheter skola förvaltas af vattenfallsstyrelsen nämligen:

a) kronan tillhöriga vattenfall i Göta älf;

b) Ålfkarleby vattenfall;

c) de vattenfall, som redan inköpts eller framdeles komma att förvärfvas
för elektrisk drift å statsbanorna;

d) sådana i Norrland belägna vattenfall, som enligt särskilda bestämmelser
i afvittringsförfattningarna reserverats för kronans räkning;
samt

e) kronan tillhöriga vattenfall, hvilka enligt särskilda beslut, som
af Konungen meddelas, öfverflyttas från annan myndighet till förvaltning
af styrelsen.

2 §.

Där vattenfall, som förvaltas af vattenfallsstyrelsen, icke tagits i
anspråk för kronans räkning, äge Konungen förordna, huruvida det
skall reserveras för något kronans ändamål eller om vattenfallet med
eller utan utmål af mark skall af kronan upplåtas åt annan till nyttjande.
Har förordnande meddelats om upplåtelse tiil nyttjande af vattenfallslägenhet,
som nu sagts, skall lägenheten i enlighet med här nedan
stadgade grunder genom styrelsens försorg upplåtas antingen på arrende
eller med vattenfall srätt.

Det tillkommer Konungen att föreskrifva, i hvilken ordning de
närmare villkoren för upplåtelsen skola bestämmas.

81

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 201.

3 §•

Skall vattenfallslägenhet utarrenderas, åligger det vattenfallsstyrelsen,
_ där ej på grund af äganderättsförhållandena till vattendraget
eller till de strandområden, som erfordras för tillgodogörande af vattenkraften,
eller till följd af andra särskilda omständigheter ett offentligt
utbjudande af arrendet icke skäligen bör ifrågakomma, att genom kungörelse,
som införes i allmänna tidningarna och i tidningar inom orten
samt i vattenfallsstyrelsens lokal offentligen anslås, infordra skriftliga
anbud å arrendet. I kungörelsen skall lämnas uppgift å vattenfallets
läge och beskaffenhet, det arrendevärde, styrelsen ansett lägenheten
böra betinga, samt öfriga nödiga anvisningar.

Anbud skall innehålla uppgift å arten af den anläggning, för hvars
drift anbudsgifvaren vill arrendera lägenheten, samt vara åtfölj dt af förberedande
förslag till de anordningar, han har för afsikt att vidtaga för
tillgodogörande af vattenkraften.

Vattenfallsstyrelsen äger till arrendator antaga den högstbjudande,
som för sitt anbud ställt godkänd säkerhet, där han icke befinnes till
arrendator olämplig; styrelsen dock obetaget att antaga lägre anbud,
där de anläggningar, som planeras af den, som afgifvit det lägre anbudet,
kunna antagas lända till större fördel för kronan.

År antagligt anbud, motsvarande minst det åsätta arrendevärdet,
icke afgifvet, bör arrendet, på sätt ofvan är stadgadt, ånyo utbjudas,
där ej af anledning, som i första stycket af denna § omförmäles, ytterligare
offentligt utbjudande finnes ej böra ske. År sådan anledning,
som nu sagts, för handen, eller varder ej heller efter förnyadt offentligt
utbjudande antagligt anbud afgifvet, ankommer det på vattenfallsstyrelsen
att, på sätt den finner lämpligast, vidtaga åtgärder för lägenhetens utarrendering.

Ej må någon föra klagan däröfver att hans anbud ej antagits.

4 §•

Upplåtelse af vattenfallslägenheten på arrende skall, då vattenfallet
är bebyggdt, ske för eu tid af fyrtio år men eljest för en tid af fyrtiofem
år; dock må erforderlig inskränkning göras i arrendetiden, när
särskilda omständigheter därtill föranleda.

Beräknas vattenfallets bebyggande kräfva betydliga kostnader i
förhållande till fallets storlek eller pröfvas eljest nödigt, att upplåtelse
på arrende af vattenfallslägenhet sker på längre tid än nyss är sagdt,
äge, på framställning af vattenfallsstyrelsen, Konungen medgifva dylik
utsträckning af arrendetiden.

Bill. till Biksd. Prof. 1910. 1 Sami. 1 Afä. 162 Haft.

11

82

Kungl. Majrts Nåd. Proposition No 201.

5 §•

Arrendator]! skall i arrendeaftalet åläggas att, innan vattenfallets
bebyggande får påbörjas, till vattenfallsstyrelsen ingifva förslag till de
anläggningar för vattenkraftens utnyttjande, livilka han har för afsikt att
vidtaga; och skall vattenfallsstyrelsen förbehållas rätt att öfvervaka, dels
att de anläggningar, som af arrendatorn utföras, icke komma att hindra
eller i högre grad försvåra ett ytterligare tillgodogörande af vattenkraften
i vattendraget eller genomförande af en reglering af detsamma,
dels ock att nämnda anläggningar varda verkställda på ett ändamålsenligt
och betryggande sätt samt i öfverensstämmelse med af vattenfallsstyrelsen
godkända ritningar.

6 §•

I arrendeaftalet skall föreskrifvas, att, om arrendatorn vid utförande
af vattenkraftanläggningen gör större afvikelse från de af vattenfallsstyrelsen
godkända ritningarna till anläggningen eller icke utför anläggningen
på ett ändamålsenligt och betryggande sätt, arrenderätten skall,
om kronan det påfordrar, vara af arrendatorn förverkad och kronan vara
berättigad att uppsäga aftalet.

Därest i arrendeaftalet stadgas skyldighet för arrendatorn att inom
viss föreskrifven tid hafva påbörjat arbetet med vattenfallets bebyggande
eller hafva fullbordat anläggningen i dess helhet, skall i aftalet tillika
intagas bestämmelse därom, att arrendatorn, i händelse af försummelse
i nämnda hänseende, skall, om sådant å kronans vägnar yrkas, anses
hafva förverkat arrenderätten och kronan förty vara berättigad att uppsäga
aftalet.

Skulle upplåten vattenkraft eller däraf framställd energi användas
för annat ändamål än som i arrendeaftalet förutsatts, skall, om kronan
det påfordrar, arrenderätten jämväl vara förverkad och kronan vara
berättigad att uppsäga aftalet. '' Förbehåll härom skall i arrendeaftalet
intagas.

7 §.

Sker sådan reglering af sjö eller annat vattendrag, hvarigenom
upplåtet vattenfall tillskyndas fördel, men vill ej arrendatorn vidkännas
skälig förhöjning i arrendeafgiften för den genom regleringen vunna
ökning af vattenkraft, som af honom tages i anspråk, vare kronan öppet
att frånträda aftalet; uppsäge dock aftalet inom ett år efter det arren -

o

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 201. 8

datorn vägrat att vidkännas dylik förhöjning i arrendeafgiften eller vare
sin rätt därtill förlustig. Förbehåll härom skall i arrendeaftalet intagas.

8 §•

Arrendatorn skall tillförbindas att i inländsk brandförsäkringsanstalt
för kronans räkning ombesörja och utan afdrag å arrendet bekosta
brandförsäkring till fulla värdet af å lägenheten befintliga, kronan tillhöriga
byggnader, maskiner, ledningar och annat dylikt af beskaffenhet
att böra försäkras mot eldskada; skolande åt vattenfallsstyrelsen förbehållas
rätt att, när anledning därtill förekommer, bestämma, hvilken
del af nämnda egendom, som skall försäkras, det belopp, hvarför försäkring
bör sökas, samt den anstalt, där försäkringen må äga rum.

Därjämte skall arrendatorn i aftalet förpliktas att, i enlighet med
hvad i aftalet närmare bestämmes, för vattenfallsstyrelsen förete bevis
därom, att brandförsäkringen fortfarande gäller.

9 §•

l:o) Inträffar brandskada å egendom, som i 8 § afses, skall arrendatorn
vara skyldig att bota skadan till den omfattning, vattenfallsstyrelsen
bestämmer. Kronan skall äga uppbära brandskadeersättningen,
hvilken, sedan vattenfallsstyrelsen fastställt plan för byggnaden eller för
anskaffning af de maskiner, ledningar och annat dylikt, som skall ersätta
det, som genom branden förstörts, af kronan tillhandahålles arrendatorn,
i den må sådant för ändamålet erfordras.

Fordrar vattenfallsstyrelsen, att arrendatorn skall ombesörja återställande
eller nyanskaffning till sådan omfattning, att kostnaden därför
öfverstiger den kronan tillerkända ersättningen, skall det Överskjutande
beloppet tillhandahållas arrendatorn af kronan, där ej särskild
öfverenskommelse kan träffas därom, att denna Överskjutande kostnad
skall af arrendatorn förskjutas eller af honom gäldas.

2:o. Varder kronan tillhörig, å lägenheten befintlig egendom af
annan anledning än här ofvan under l:o omförmäles utan arrendatorns
vållande förstörd eller så skadad, att nybyggnad eller nyanskaffning
af maskiner, ledningar och annat dylikt erfordras, åligger det kronan,
där icke byggnaden eller nyanskaffningen utan olägenhet kan undvaras,
att utan oskäligt dröjsmål ombesörja nybyggnaden eller nyanskaffningen;
underlåter kronan det, äge arrendatorn uppsäga aftalet och njute
skadestånd.

84

Kungi. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 201.

Skulle skada, som nu sagts, inträffa under sådan tid eller vara
af sådan art, att enligt vattenfallsstyrelsens bedömande dess botande,
med hänsyn till vattenfallslägenhetens disposition efter arrendetidens
utgång, icke för kronan medför nytta, skall kronan vara berättigad att
uppsäga arrendeaftalet och återtaga livad som utarrenderats; skolande
i dylikt fall tillämpas hvad i 14 § för där afsedt fall stadgas om skyldighet
för kronan att utgifva lösen, ersättning eller skadestånd.

3:o. Var skada, som här ofvan under 2:o afses, ringare än där
omförmäles, ligge å arrendatorn att på egen bekostnad ombesörja dess
botande.

4:o. Förbehåll om hvad enligt denna § skall gälla skall i arrendeaftalet
intagas.

10 §.

Arrendatorn skall tillförbindas att på egen bekostnad uppföra och
underhålla all den stängsel, som erfordras för lägenhetens afskiljande
från annan egendom.

ii §■

Såsom säkerhet för fullgörande af arrendevillkoren bör för en tid
af minst fem och högst åtta år vara ställd borgen af minst två personer,
de där borga en för bägge och bägge för en såsom för egen skuld,
och hvilkas vederhäftighet är af Konungens befallningshafvande eller
domaren styrkt. Ansvarighet på grund af dylik borgen må dock icke
utsträckas utöfver den tid, för hvilken borgen blifvit ingången.

Arrendator, som sådant föredrager, må antingen, jämte ställande
af borgen för arrendevillkoren i öfrigt, såsom säkerhet för arrendeafgiftens
erläggande aflämna af staten, allmänna hypoteksbanken, rikets
kypoteksföreningar eller af kommuner med Konungens tillstånd utgifna
obligationer eller andra af vattenfallsstyrelsen godkända säkerketshand1
in gar, motsvarande två års arrendeafgift, eller ock, i stället för borgen
för uppfyllande af arrendevillkoren i deras helhet, nedsätta dylika obligationer
eller säkerhetshandlingar till belopp, uppgående till tre års arrendeafgift.

I afseende å obligationernas uppskattning gälle enahanda bestämmelser,
som äro meddelade i fråga om obligationer vid uppbördsborgen.

Minst ett år före utgången af den tid, för hvilken borgen blifvit
ställd, skall ny borgen aflämnas, så beskaffad som ofvan sägs. Angå -

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 201.

85

ende arrendatorns skyldighet i sistnämnda hänseende skall uttrycklig
bestämmelse intagas i aftalet med stadgande såsom äfventyr för underlåtenhet
att fullgöra densamma, att vattenfallsstyrelsen skall vara berättigad
att uppsäga aftalet samt kronan äga bekomma ersättning för
skada.

12 §.

I arrendeaftalet skall efter omständigheterna föreskrifvas, antingen
att arrendatorn skall vid arrendetidens utgång eller vid utgången
af den tid, för hvilken med tillämpning af stadgandet i 17 § första
stycket arrendatorn kan få lägenheten till sig ånyo upplåten, eller om
arrendet upphör till följd af förverkande till kronan utan lösen afstå
samtliga arrendatorn tillhöriga, å lägenheten befintliga vattenverksbyggnader,
eller och att arrendatorn, när arrendet upphör af anledning, som
nyss är sagd, skall vara berättigad att för sådana byggnader utfå lösen
af kronan.

Med vattenverksbyggnader förstås i denna förordning anordningar
dels för vattnets dämning och ledande till och från kraftanläggningen,
såsom dammar, rännor, kanaler, tuber, tunnlar och turbinkammare, dels
ock för flottningen och fiskens gång, såsom llottningsutskof, timmerledare,
laxtrappor och ålledare, äfvensom hvad till dylika anordningar
hör, såsom luckor med manöveranordningar, isgrindar och dylikt. Dessa
vattenverksbyggnader skola i arrendeaftalet noggrann!, angifvas.

13 §.

l:o. Alla å lägenheten befintliga vattenverksbyggnader skola, där
ej på grund af särskilda omständigheter medgifves undantag, af arrendatorn
vårdas och underhållas, så att de under hela arrendetiden äro
i fullgodt stånd. Eftersätter arrendatorn hvad sålunda åligger honom,
vare han skyldig att till kronan utgifva ersättning, när lägenheten
afträdes.

2:o. Kronan tillhörig, å lägenheten befintlig egendom af annat
slag än vattenverksbyggnader skall af arrendatorn vårdas och underhållas,
så att icke något under arrendetiden försämras. Eftersätter
arrendatorn hvad sålunda åligger honom, vare han pliktig att utgifva
ersättning till kronan, när lägenheten afträdes; finnes arrendatorn då
hafva afhjälpt brist, som befanns vid tillträdet, njute han därför godtgörelse
af kronan.

86

Kung!,. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 201.

3:o. I fråga om egendom, som bär ofvan under l:o och 2:o afses,
skall hvad i 2 kap. 10 § andra stycket, 11 § andra och tredje styckena
samt 12 ocli 13 §§ af lagen den 14 juni 1907 om nyttjanderätt till
fast egendom stadgas angående syn å utarrenderad fastighet i tillämpliga
delar lända till efterrättelse. Syn, som jämlikt nämnda stadganden
hålles å egendom, hvarom nu är fråga, skall förrättas af tre eller,
där någondera parten det påfordrar, fem ojäfviga, sakkunniga män;
skolande sådan underrättelse om syn, hvarom i 12 § af nämnda lag
förmäles, alltid, där den skall medföra laga verkan, delgifvas vattenfallsstyrelsen.
Angående utseende af synemän förfares såsom här nedan
i 16 § är stadgadt rörande val af skiljemän.

4:o. Förbehåll angående hvad bär ofvan under l:o, 2:o och 3:o
föreskrifves skall i arrendeaftalet intagas.

14 §.

I arrendeaftalet skola vidare, där ej särskilda omständigheter påkalla
undantag, införas följande bestämmelser:

l:o. Sedan tjugu år förflutit från arrendetidens början, skall kronan
vara berättigad att när som helst under arrendetiden efter arrendatorn
två år förut lämnad underrättelse återtaga hvad som utarrenderats samt
inlösa å lägenheten befintliga, arrendatorn tillhöriga vattenverksbyggnader
jämte tillbehör, såvida Konungen pröfvar sådant vara nödvändigt
för tillgodoseende af något kronans ändamål. Vill kronan begagna sig
af rätt, som nu är sagd, vare, där arrendatorn det yrkar, kronan skyldig
att jämväl inlösa öfrig arrendatorn tillhörig och å lägenheten befintlig
egendom, som användes för anläggningens drift, såsom byggnader,
maskiner, ledningar och dylikt.

Dessutom vare kronan pliktig att utöfver den lösen, som sålunda
skall utgå, till arrendatorn utgifva ersättning för mistning af arrendet
under den del af arrendetiden, som återstår, då inlösen sker. Där så
lämpligen kan ske, skall denna ersättning utgå i form af kraft.

Kommer genom inlösningen arrendatorn tillhörig, utanför vattenfallslägenlieten
belägen egendom, såsom fabrik eller annan anläggning,
som drifves genom kraft från vattenfallet, eller ock byggnad eller
annan anläggning, som tillkommit för vattenkraftens tillgodogörande,
att lida synnerlig minskning i värde, äge arrendatorn påfordra, att
nämnda egendom med maskiner och tillbehör äfvensom den mark,
hvarå den ligger, där denna mark tillhör arrendatorn, skall af kronan
inlösas.

87

Kungl. Maj.is Nåd. Proposition N:o 201.

Har arrendator!! ingått aftal med annan om leverans af kraft från
vattenkraftanläggningen, vare denne, där ej kronan vill öfvertaga
leveransen, berättigad att erhålla skadestånd, motsvarande den kostnadsökning,
som under den återstående delen af leveranstiden, dock
i intet fall längre än till utgången af arrendetiden, tillskyndas honom
för anskaffande af annan drifkraft till den myckenhet aftalet gäller.
Var aftalet ingånget efter det kronan underrättat arrendator!!, att anläggningen
af kronan inlöses, äge dock leveranstagaren ej rätt till
skadestånd af kronan.

2:o. Upphör arrendet af anledning, som här ofvan i denna § under
1:° sägs, skall ersättningen för de arrendator!! tillhöriga, å lägenheten
befintliga vattenverksbyggnader, hvilka enligt aftalet skulle vid arrendetidens
utgång utan lösen hemfalla till kronan, bestämmas till ett belopp,
hvilket motsvarar deras anläggningskostnad, minskad dels med amortering,
som skäligen kan anses belöpa å den del af arrendetiden, hvilken
vid inlösningen förflutit, dels ock med kostnaderna för deras försättande
i fullgodt skick, därest brister skulle i sådant afseende förefinnas.

För annan arrendatorn tillhörig egendom, som här ofvan under
l:o omförmäles, skall ersättning utgå efter fulla värdet vid tiden för
inlösningen. Kostnad, som göres å anläggningen efter det arrendatorn
erhållit underrättelse om kronans afsikt att inlösa densamma, må. vid
värdets eller ersättningens bestämmande tagas i beräkning, allenast så
vidt kostnaden pröfvas hafva varit nödig och nyttig samt icke företagen
i uppenbar afsikt att vinna högre ersättning.

3:o. År frågan om beloppet af lösen eller ersättning, som här
ofvan under l:o och 2:o sägs, icke slutligen afgjord före utgången af
det år, som följer närmast efter det, under hvilket värderingen skett,
skall ny värdering äga rum, därest någondera parten det fordrar.

15 §.

När arrende upphör, skall arrendatorn hembjuda kronan till inlösen
de delar af anläggningen jämte därtill hörande maskiner, ledningar,
transformatorstationer och öfriga byggnader, hvilka finnas å vattenfallslägenheten
och icke enligt bestämmelse i arrendeaftalet skola utan
lösen tillfalla kronan. Vill i annat fall än i 9 § 2:o andra stycket eller
i .14 § afses kronan ej helt eller delvis inlösa hvad sålunda hembjudits
^ eller bär kronan ej inom två månader efter det hembud gjordes
förklarat sig därtill villig, äge arrendatorn bortföra egendomen eller

88 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 201.

den del däraf, som kronan icke önskar öfvertaga. År livad arrendatorn
sålunda äger från vattenfallslägenlieten skilja icke bortfördt inom
viss af vattenfallsstyrelsen förelagd tid, tillfälle det kronan utan lösen;
äge ock kronan, där kronan det hellre vill, låta på arrendåtorns bekostnad
bortföra egendom, hvarom nu är fråga.

Förbehåll angående hvad i denna § föreskrifves skall i arrendeaftalet
intagas.

16 §.

l:o. Lösen, ersättning eller skadestånd, som jämlikt bestämmelserna
i 9 § 2:o andra stycket, 12 §, 14 § l:o och 2:o eller 15 § kronan
finnes skyldig att utgifva, skall, där parterna icke kunna enas om
löseskillingens, ersättningens eller skadeståndets belopp, bestämmas af
tre eller, om någondera parten det påyrkar, fem ojäfviga, sakkunniga
skiljemän. I skiljenämnd, som nu är sagd, äge parterna insätta lika
antal ledamöter, hvarefter de sålunda utsedda tillkalla ytterligare en
skiljeman såsom ordförande. Tredskas någondera parten att utse skiljeman
eller kunna de utsedda ej förena sig om valet af ordförande, äge
Konungens befallningshafvande i det län, inom hvilket vattenfallet är
beläget, eller, där vattenfallet ligger på gränsen mellan två län, öfverståthållarämbetet
att förordna om valet. Nöjes ej part med hvad de
flesta skiljemännen säga, gälle hvad därom finnes stadgadt i 2 kap. 8
§ af lagen den 14 juni 1907 om nyttjanderätt till fast egendom.

2:o. Skall eljest enligt bestämmelse i aftalet eller ock enligt allmän
lag kronan gälda skadestånd i följd af arrendes upphörande eller
är af sådan anledning arrendator!! enligt bestämmelse i aftalet eller
enligt allmän lag skadeståndsskyldig, gälle i fråga om bestämmande
af skadeståndets belopp hvad här ofvan under l:o sägs.

3:o. Förbehåll angående hvad under l:o och 2:o föreskrifves skall
i arrendeaftalet intagas.

17 §■

Arrendator!! må i arrendeaftalet berättigas att efter arrendetidens
utgång för tid, som i nämnda aftal bestämmes, mot den arrendeafgift
och de villkor i öfrigt, Indika med hänsyn till de vid arrendetidens
utgång rådande förhållanden kunna anses skäliga, få lägenheten till sig
ånyo upplåten, såvida icke vattenfallsstyrelsen senast fem år före arrendetidens
utgång underrättar honom, att dylik förlängning icke af kronan
medgifves.

89

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 201.

Därest på grund af bestämmelse i arrendeaftalet vattenverksbyggnader
utan lösen öfvergå till kronan vid arrendetidens utgång, äge
arrendatorn påfordra, att hänsyn härtill tages vid bestämmande af
arrendeafgift för den tid, det nya arrendeaftalet afser; skolande förbehåll
härom intagas i aftalet.

18 §.

Ej må arrenderätt till vattenfallslägenhet eller till utmål, som särskild!
upplåtits, af arrendatorn öfverlåta utan vattenfallsstyrelsens medgifvande.

Förbehåll härom skall i aftalet intagas.

19 §.

Skall vattenfallslägenhet upplåtas med vattenfallsrätt, skall hvad
här ofvan i 3—17 §§ är föreskrifvet beträffande arrende af dylik lägenhet
äga motsvarande tillämpning.

Denna kungörelse träder i kraft genast efter utfärdandet.

r

Bih. till Riksd. Prof. 1910. 1 Sami. 1 Afd. 152 Raft.

12

90

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 201.

Bilaga B.

Förslag

till

Lag

om vattenfallsrätt.

Härigenom förordnas som följer:

1 §■

Till vattenfall, som äges af kronan, så ock till dylikt vattenfall
jämte kronan tillhörigt utmål af mark må, under de villkor och i den
ordning här nedan i 2 och 3 §§ stadgas, upplåtas nyttjanderätt af beskaffenhet
att kunna intecknas för fordran.

Nyttjanderätt, som nu sagts, kallas vattenfallsrätt.

2 §•

Upplåtelse af vattenfallsrätt må ej ske, med mindre af landtmätare
efter vederbörligt förordnande det område, upplåtelsen afser, blifvit noga
bestämdt, vattenfall till sina gränser ofvan och nedan och utmål till
storlek, läge och gränser, samt utstakning af gränserna verkställts så
ock karta upprättats med angifvande, såvidt angår vattenfall, af dettas
gränser ofvan och nedan.

3 §•

Upplåtelse af vattenfallsrätt skall ske för viss tid.

Aftal om upplåtelse af vattenfallsrätt skall upprättas skriftligen
och med vittnen; skolande upplåtelsehandlingen, under hänvisning till
karta, som i 2 § omförmäles, innehålla så noggrann beskrifning å hvad
som upplåtes, att någon osäkerhet i afseende å områdets läge och grän -

91

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 201.

ser samt storleken af utmål, där sådant upplåtes, ej kan uppstå, samt
uttryckligen angifva, att upplåtelsen afser vattenfallsrätt.

Öfverlåtes vattenfallsrätt, skall ock aftalet därom upprättas skriftligen
och med vittnen.

4 §•

Hvad i 4 kap. 3— 7 samt 9 §§ i lagen om nyttjanderätt till fast
egendom är stadgadt angående tomträtt skall äga motsvarande tillämpning
i fråga om vattenfallsrätt.

5 §.

År, då område, hvartill upplåtits vattenfallsrätt, återgår till kronan,
denna enligt upplåtelsehandlingen pliktig att gälda lösen för byggnad
eller annat, som finnes å området, eller att utgifva ersättning för mistning
af nyttjanderätten, må ej, där inteckning är meddelad i vattenfallsrätten,
sådan lösen eller ersättning utgifvas till nyttjanderättshafvaren,
utan varde beloppet nedsatt hos öfverexekutor, som har att kungöra
det inteckningshåtvarna och lagligen fördela beloppet. Menar inteckningshafvare,
som ej fått sin fordran till fullo betäckt, att löseskillingen
eller ersättningen icke blifvit bestämd i enlighet med aftalet, äge
han med kronan tvista om löseskillingens eller ersättningens belopp.

6 §•

1 fråga om inskrifning af vattenfallsrätt, om inskrifning af fång till
sådan rätt samt om inteckning i vattenfallsrätt skall hvad i lag är beträffande
tomträtt stadgadt i fråga om inskrifning och inteckning äga
motsvarande tillämpning; skolande, när ansökan göres om inskrifning
af vattenfallsrätt, sökanden vid den i 4 § i lagen om inskrifning af
tomträtt samt af fång till sådan rätt stadgade påföljd till rätten ingifva
vederbörligen styrkt kopia af karta, som här ofvan i 2 § omförmäles.

7 §•

Har vattenfallsrätt upplåtits, och yppas därefter för nyttjanderättshafvaren
behof af utmål eller, där upplåtelsen omfattade äfven utmål,
behof af ytterligare sådant, äge kronan, där det erforderliga området
blifvit så bestämdt, utstakadt och kartlagdt, som i 2 § sägs, att i den
ordning, som för upplåtelse af vattenfallsrätt föreskrifves i 3 § andra

92

Kung!■ Maj.is Nåd. Proposition N:o 201.

stycket, med nyttjanderättshafvaren sluta aftal, hvarigenom vattenfallsrätten
utsträckes till att gälla sagda område.

Har aftal, som nu sagts, slutits, må på ansökan af nyttjanderättshafvaren
anteckning därom i rättens protokoll göras under enahanda villkor
och i samma ordning, som för inskrifning af vattenfallsrätt stadgats.
År inteckning förut sökt eller meddelad i vattenfallsrätten, må dock
dylik anteckning ej ske, med mindre inteckningshandlingen uppvisas för
rätten, och varde bevis därom handlingen åtecknadt.

Stockholm, K. L. Beckmans Boktr., 1910-