Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 186.

1

N:o 186.

Kungl. Maj:ts nådiga proposition till Riksdagen angående anslag
till landtmäteriunder visning ens ordnande; gifven Stockholms
slott den 8 april 1910.

Under åberopande af bilagda utdrag af statsrådsprotokollet öfver
jordbruksärenden för denna dag vill Kungl. Maj:t härmed föreslå
Riksdagen

att på extra stat för år 1911 till Kungl. Maj:ts förfogande ställa
ett anslag af 33,300 kronor att användas till landtmäteriundervisningens
ordnande och bedrifvande under läsåret 1910—1911 i hufvudsaklig
öfverensstämmelse med ett af landtmäteristyrelsen den 6 november 1909
framställdt, i statsrådsprotokollet närmare angifvet förslag, med rätt för
Kungl. Maj:t att utaf sagda belopp under år 1910 af tillgängliga medel
förskottsvis för ändamålet utanordna erforderligt belopp.

De till ärendet hörande handlingar skola Riksdagens vederbörande
utskott tillhandahållas; och Kungl. Maj:t förblifver Riksdagen med all
kungl. nåd och ynnest städse välbevågen.

Under Hans Majrts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

Oskär Nyländer.

Bill. till Biksd. Prat. 1910. 1 Samt. 1 Afl. 139 Häft. (N:o 186.) 1

2

Kungl. Majds Nåd. Proposition No 186.

Utdrag af protokollet öfver jordbruksärenden, hållet inför Hans
Kungl. Höghet Kronprinsen-Begenten i statsrådet å
Stockholms slott den 8 april 1910.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern Lindman,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena grefve Taube,
Statsråden: HEDERSTIERNA,

SWARTZ,

grefve Hamilton,
grefve Ehrensvärd,

Malm,

Lindström,

Nyländer,
von Sydow.

Departementschefen, statsrådet Nyländer, yttrade härefter:

Enligt nu gällande bestämmelser åligger det en hvar, som önskar
vinna befordran till landtmätare, att hos landtmäteristyrelsen söka inträde
såsom elev vid landtmäteristaten. För vinnande af dylikt inträde
fordras, bland annat, att sökanden skall hafva aflagt studentexamen
å realgymnasiet vid något af rikets högre allmänna läroverk med minst
betyget godkänd i matematik, fysik och kemi, eller att efter studentexamen
hafva undergått fyllnadspröfning med enahanda vitsord. Sedan
elev därefter i minst två år oafbrutet arbetat hos någon skicklig landtmätare
och därunder förvärfvat säker och tillförlitlig kännedom af allt
hvad till landtmäteriets praktiska utöfning hörer, äger han begagna
sig af den undervisning till landtmäteriexamen, som enligt gällande
bestämmelser meddelas.

Kungl. Maj.is Nåd. Proposition N;o 186. 3

Omfattningen af de kunskapsmått, som fordras för landtmäteriexamens
afläggande, finnes angifven uti § 18 mom. 3 i förnyade nådiga
landtmäteriinstruktionen den 6 augusti 1864, som i denna del fortfarande
skall lända till efterrättelse; nämnda examen skall omfatta
följande ämnen:

a) aritmetik, algebra, geometri, trigonometri, planimetri, stereometri
ocli fysik, så vidsträckt dessa kunskaper erfordras för att kunna
färdigt ocli säkert verkställa ägomätningar och -delningar, kartors
transportering, projektion och konstruktion samt afvägningar;

b) kemi, mineralogi och geologi, samt

c) agronomi, botanik och skogshushållning, i den mån insikter i
dessa sex ämnen erfordras för att kunna bedöma beskaffenheten och
värdet af malmanvisningar, när sådana under landtmäteriförrättningar
upptäckas; särskilda jordarters beståndsdelar och alstringskraft, huru
de i anseende till deras olika godhet kunna mot hvarandra jämföras,
samt i allmänhet på hvad sätt ägodelningar böra rättvist och till största
nytta för jordägare verkställas;

d) kameral- och ekonomilagfarenhet, så vidt de angå jordens
fördelning, natur och beskattning, med allt hvad därtill hörer samt
ekonomiska politianstalter för jordbruksnäringen;

e) alla om landtmäteriet gällande författningar jämte stadgan om
skiftesverket i riket, för hvilka författningars innehåll samt rätta förstånd
och mening eleven bör kunna göra fullkomlig reda, skolande han
tillika ådagalägga, att han äger förmåga att skriftligen författa betänkande
i någon honom till behandling lämnad enkel landtmäterifråga;

f) läran om fornlämningars kännetecken.

Närmare uppgifter angående de fordringar, som äro uppställda
för erhållande af minst vitsordet godkända insikter i förenämnda ämnen,
finnas angifna i landtmäteristyrelsens cirkulär den 21 februari 1881.

Undervisningen, som under de senare åren varat omkring sju
månader, har bestridts af fem lärare, hvilka undervisat, en i ren matematik,
en i tillämpad matematik eller matematikens tillämpning vid
ägomätningar och delningar, kartors transportering, projektion och
konstruktion samt afvägningar, en i kemi, mineralogi och geologi, en
i agronomi, botanik och skogshushållning jämte läran om fornlämningars
kännetecken och en i kameral- och ekonomilagfarenhet samt
landtmäteri- och skiftesförfattningar.

Vid sidan af denna undervisning har landtmäteristyrelsen under
åren 1904—1907 anordnat tre teoretiskt praktiska undervisningskurser
i triangelmätning, för hvilkas hållande Kungl. Maj:t af tillgängliga
medel anvisat särskilda anslag.

4

Landtmäteristyrelsen
den
10 november
1904.

Kungl. Majds Nåd. Proposition N:o 186.

Till bestridande af kostnaderna för förstnämnda undervisning bär
1 andtmäteristyrelsen till och med år 1908 haft till sitt förfogande ett
anslag å 3,000 kronor, som under titeln »till arfvode åt lärare för
landtmäterielevernas undervisning» funnits uppfördt i den till och med
år 1908 gällande staten för landtmäteristyrelsen.

Då detta anslag, som sedan år 1863 icke undergått någon förändring,
med åren visade sig allt mera otillräckligt, har landtmäteristyrelsen
vid upprepade tillfällen hos Kung!. Magt gjort underdåniga
framställningar om beredande åt landets landtmätare af en utbildning,
som bättre stode i öfverensstämmelse med tidens kraf och gjorde dem
mera skickade att utföra dem åliggande ofta grannlaga göromål, än
som kunde sägas vara fallet med den undervisning, som hittills i allmänhet
kommit dem till del.

Den 10 november 1904 inkom sålunda landtmäteristyrelsen med
framställning i dylikt syfte, därvid styrelsen till stöd för denna sin
framställning, bland annat, anförde, hurusom den utbildning, hvilken för
närvarande bereddes nämnda tjänstemän, allt mera visat sig otillfredsställande,
så att, under det att det svenska landtmäteriet i äldre tider
stått högt i jämförelse med landtmäteri- och skiftesväsendet i andra
länder, detsamma nu blifvit efter i utveckling. Missnöje hade försports
ej mindre med landtmätarnas bristande förmåga att rätt uppfatta de
vid landtmäteriförrättningar ofta uppkommande invecklade frågor af
rättslig eller kameral natur och att i sina förrättningshandlingar klart
och riktigt affatta, hvad af jordägare vid landtmäteriförrättningar
anfördes eller yrkades, än äfven med deras mindre goda tekniska utbildning.
Särskildt syntes det styrelsen angeläget, att landtmätarna
erhölle undervisning i de moderna mätningsmetoder, som numera allmänt
användes i utlandet. Enligt styrelsens förslag skulle landtmätarnas
teoretiska utbildning, med undantag för vissa slag af landtmätare,
fördelas på två kurser, en kulturteknisk vid något af rikets
landtbruksinstitut, hvarvid styrelsen i detta hänseende förordade landtbruksinstitutet
vid Ultima, samt en kurs i vissa ämnen vid generallandtmäterikontoret.
Den kulturtekniska kursen skulle afse undervisning i
jordbrukslära, husbyggnads- och fältbyggnadslära, kemi, mineralogi och
geologi, mekanik, botanik och meteorologi. Kursen vid generallandtmäterikontoret
åter borde omfatta vissa ämnen, uti hvilka med nuvarande
organisation af landtbruksinstituten erforderliga lärarkrafter
icke funnes vid desamma och ej heller utan väsentliga kostnader kunde
vid dem beredas. Dessa ämnen vore högre geodesi, högre matematik

Kungl. Maj.ts Pud. Proposition N:o 1S6. 5

och instrumentlära, lägre geodesi eller praktiskt landtmäteri samt rättsvetenskap.

Landtbruksstyrelsen, som erhållit befallning att yttra sig öfver
berörda framställning, framhöll i underdånig skrifvelse af den 1 maj
1905 bekofvet af att åtgärder vidtoges. för att de unge män, som
ämnade ägna sig åt landtbrukslärarkallet, måtte kunna erhålla särskild
utbildning utöfver den, som för närvarande erbjödes vid landtbruksinstituten,
samt förklarade sig anse det vara lämpligt, att för
sådant ändamål en ettårig fortsättningskurs anordnades vid instituten.
Styrelsen hemställde, att äfven denna fråga samtidigt finge företagas
till utredning. Härtill lämnade Kungl. Maj:t den 25 maj 1905 nådigt bifall.

På anmodan af landtbruksstyrelsen yttrade sig därefter de
bägge landtbruksinstitutens styrelser öfver de sålunda väckta förslagen.
Styrelsen för institutet vid Alnarp biträdde förslaget om inrättande af
fortsättningskurser och framlade i sammanhang därmed vissa organisations-
och byggnadsförslag, för livilket allt jag nu saknar anledning
att redogöra. Styrelsen för institutet vid Ultima afgaf sitt yttrande
den 22 juni 1906 och tillstyrkte därvid, att en kurs för landtmäteriundervisning
måtte förläggas till Ultima och ordnas i enlighet med
närmare angifvet förslag, att äfvenledes eu kurs för landtbrukslärare,
konsulenter m. fl. måtte anordnas vid institutet i öfverensstämmelse
med förslag, som afgifvits af institutets lärarråd och kommitterade
från båda landtbruksinstituten, att till bägge kursernas uppehållande
måtte anvisas ett årligt anslag af 21,300 kronor, bland annat för inrättande
af ett nytt lektorat i kulturteknik och för de nuvarande
bägge adjunkturernas förändring till lektorsbefattningar, samt att till
byggnads- och organisationskostnader måtte för eu gång anvisas ett
anslag af 140,500 kronor. Sistnämnda belopp var afsedt att användas
till uppförande af ny bostadsbyggnad för 24 landtmäterielever och 6
elever i fortsättningskursen, anskaffande af möbler till denna byggnad,
inredning af det nuvarande biblioteket i museibyggnaden till ritsal för
landtmäterieleverna, uppförande af två lektorsbostäder, den ena för
den nya lektorn och den andra för lektorn i mejerilära m. m., hvilkens
boställsvåning skulle tagas i anspråk för laboratoriets behof, samt
för verkställande af planeringsarbeten. Styrelsen framhöll dock,
att byggnadskostnaderna kunde begränsas till sagda belopp endast
under förutsättning af bifall till den hemställan, styrelsen i särskild
skrifvelse komme att göra om beviljande af anslag till redan under
nuvarande förhållanden erforderliga byggnader.

Landtbruksstyrelsm
den
1 maj 1905.

Vllunastyrelsen
den
juni 1906.

6

Ultunastyrclsen
den 7
november 1906.

Vltunastyrclsen
den 1J>
november 1906.

Landtbruksstyrelsen
den
b juli 1907.

Kungl. Maj.is Nåd. Proposition No 186.

Den sålunda åberopade framställningen skedde i underdånig skrifvelse
den 7 november 1906 och afsåg beviljandet af sammanlagdt
279,333 kronor 14 öre till utförande af i skrifvelsen angifna byggnads-
och inredningsarbeten.

Sedan äfven denna skrifvelse remitterats till landtbruksstyrelsen,
hade styrelsen för institutet vid Ultima på gifven anledning till landtbruksstyrelsen
den 14 november 1906 öfverlämnat samt såsom sitt
eget yttrande åberopat ett af institutets lärarråd uppgjordt förslag
angående förläggande till institutet af antingen eu fortsättningskurs
för landtbrukslärare in. fl. eller af undervisning för landtmätare, för
den händelse att blott endera af dessa kurser skulle komma till
stånd. Därvid lämnades först utredning angående undervisningens ordnande
och årskostnaderna för hvardera kursen, innefattande, bland
annat, för fortsättningskursen, de två adjunktsbefattningarnas förändring
till lektorat, och, för landtmäterikursen, inrättande af
ett nytt lektorat i kulturteknik. .Årskostnaderna för sistnämnda
kurs beräknades till sammanlagdt 15,500 kronor, däraf ökade kostnader
för lärarlöner 7,950 kronor och andel i öfriga års kostnader 7,550
kronor. Den verkliga utgiften för statsverket minskades dock med
elevernas afgifter för undervisning och bostad, Indika, med antagande
af 20 betalande elever, skulle komma att utgöra 3,500 kronor, hvadan
alltså den totala årskostnaden komme att uppgå till omkring 12,000
kronor.

Hvad anginge byggnads- och organisationskostnader på grund af
endast landtmäterikursens förläggande till Ultima, kunde de beräknas
till 125,500 kronor och alltså i jämförelse med förslaget i styrelsens
skrifvelse den 22 juni 1906 minskas med 15,000 kronor, motsvarande
kostnaden för inredande i den ifrågasatta nya elevbyggnaden af rum
för sex elever i fortsättningskursen. Det betonades dock, att det ej
funnes någon möjlighet att i de nuvarande institutionslokalerna anordna
undervisning för landtmätarna, hvadan ett bifall till institutsstyrelsens
förberörda framställning den 7 november 1906 måste anses vara ett
nödvändigt villkor äfven för landtmäterikursens förläggande till Ultuna.

Uti underdånig skrifvelse den 4 juli 1907 afgaf landtbruksstyrelsen
yttrande öfver samtliga nu omförmälda framställningar och förslag.
Därvid tillstyrkte landtbruksstyrelsen såväl inrättandet vid Ultuna af
en kurs för landtmäterielever under särskildt framhållande af vikten
för landtbruket däraf, att blifvande landtmätare erhölle erforderlig
kulturteknisk utbildning, som ock anordnandet vid båda instituten af

7

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 186.

fortsättningskurser för landtbrukslärare och jordbrukskonsulenter. Tilllika
afgaf styrelsen förslag rörande undervisningen vid kurserna och

— med vissa jämkningar i hvad af Ultunastyrelsen blifvit ifrågasatt

— rörande anskaffande af behöfliga lärarkrafter m. in., allt i hufvudsaklig
öfverensstämmelse med hvad institutsstyrelserna föreslagit. Beträffande
de föreslagna byggnadsföretagen vid Ultima hade landtbruksstyrelsen
beräknat sammanlagda kostnaden för dem till 262,390 kronor
54 öre, alltså betydligt lägre än Ultunastyrelsen.

Af detta belopp beviljade 1908 års Riksdag, med anledning af
nådig proposition i ämnet, 45,200 kronor till utförande af en tillbyggnad
till den s. k. laboratoriebyggnaden.

Under det utredning sålunda pågick rörande inrättande vid Ultuna Landtmäteri.
af en kulturteknisk kurs för landtmäterielever, inkom landtmäteri- styrelsen den
styrelsen med ny underdånig framställning den 1 december 1906, hvilken 1
afsåg ordnandet af undervisningen i de ämnen, som icke föreslagits
att tillhöra den kulturtekniska kursen. Därvid meddelade landtmäteristyrelsen
till en början, att styrelsen dittills ansett det vara lämpligast
att afbida Kungl. Maj:ts beslut i den genom styrelsens skrifvelse den
10 november 1904 väckta frågan, innan styrelsen gjorde någon ytterligare
framställning angående landtmäterielevernas undervisning. Men
då, enligt hvad styrelsen förnummit, förläggandet af en del af undervisningen
för landtmäterieleverna till landtbruksinstitutet vid Ultuna
förutsatte uppförande af nya eller utvidgande af redan befintliga
byggnader, kunde styrelsens framställning, i fall densamma skulle vinna
Kungl. Maj:ts gillande, icke leda till undervisningens öfverflyttande till
Ultuna, förrän de sålunda erforderliga byggnaderna där blifvit uppförda
och inredda. Då emellertid synnerligen trängande behof förelåge
att utan dröjsmål på mera tidsenligt sätt bedrifva undervisningen i
förenämnda ämnen samt då undervisningen i dessa kunde åtminstone
tillsvidare ordnas oberoende af, huruvida den kulturtekniska kursen
vore förlagd till Ultuna eller ej, hade det synts landtmäteristyrelsen
nödigt att redan nu göra underdånig hemställan angående anordnande
af mera omfattande undervisning åt landtmäterieleverna i de
ämnen, i tivilka undervisning enligt styrelsens mening fortfarande
borde hos styrelsen meddelas.

Beträffande landtmäterielevernas praktiska utbildning framhöll
landtmäteristyrelsen, hurusom det nu ålåge landtmäterielev att, innan
han finge anmäla sig till undergående af landtmäteriexamen, i minst
tva år hafva oafbrutet arbetat hos någon skicklig landtmätare och

8

Kmvjl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 186.

med dennes bevis kunna styrka sig kafva förvärfvat säker och tillförlitlig
kännedom om allt hvad till landtmäteriets praktiska utöfning
hörde. Emellertid vore både viljan och förmågan hos landtmätarna
att meddela landtmäterieleverna dylik praktisk undervisning mycket
olika, hvartill komme, dels att de flesta landtmätare helt naturligt
helst använde landtmäterieleverna till sådana göromål, af kvilka principalerna
själfva kunde hafva den största inkomst, oberoende af huruvida
eleverna därigenom förkofrade sig i kunskaper eller icke, och
dels att eleverna ej alltid erhölle den tillsyn vid sina göromål af
principalen eller hos honom anställd äldre tjänstemedhjälpare, som i
landtmäteriinstruktionen föreskrefves. Dessa omständigheter hade verkat,
att elevernas kännedom om det praktiska landtmäteriet vid tiden, då
de inställde sig i landtmäteristyrelsen för att begagna sig af undervisningen
till landtmäteriexamen, vore synnerligen ojämn och hos många
till och med ganska otillfredsställande.

För att råda bot häremot och för att tillika bibringa de blifvande
landtmätarna en mera likartad praktisk utbildning i hithörande ämnen,
syntes det styrelsen vara nödvändigt att — med inskränkande af elevtiden
hos landtmätarna, exempelvis till femton månader — vid kursen
för landtmäteriexamen så utvidga undervisningen i ämnet tillämpad
matematik, att det komme att omfatta alla de tekniska göromål,
som hufvudsakligen tillhörde det praktiska landtmäteriet, sådant det
i allmänhet borde komma att utöfvas i riket. I undervisningen borde
härjämte ingå fältöfningar samt öfningar i mätningsresultatens affattande,
kartritning med mera.

Härefter öfvergick styrelsen till närmare utveckling af behofvet
för rikets landtmätare af utbildning äfven i högre geodesi och därmed
uti den trigonometriska mätningsmetoden samt lämnade en redogörelse
för nämnda metods fördelar framför andra metoder vid mätning af
ägor, hvilka till följd af läge eller andra orsaker hade större värde
än jord i allmänhet.

Sedan styrelsen härefter redogjort för den undervisning, som borde
meddelas uti en fortsättningskurs i högre geodesi, framhöll styrelsen det
behof, som äfven förelåge att utvidga undervisningen i ämnesgruppen
kameral- och ekonomilagfarenhet samt författningskunskap. Med det
belopp, som stått till styrelsens förfogande såsom arfvode till läraren
i dessa ämnen, eller 800 kronor, hade styrelsen icke kunnat fordra, att
läraren skulle ägna all den tid, som erfordrades, åt undervisningen i
dessa omfattande och viktiga ämnen. Landmätarnas utbildning i denna
del vore därför ganska otillfredsställande. Och på grund af landt -

9

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 186.

mätarnas däraf härflytande bristfälliga förmåga att rätt tolka och tilllämpa
gällande lagar och författningar samt deras otillräckliga kännedom
om rådande rättspraxis, återspeglad i en stor mängd skifteslagstiftningen
förtydligande prejudikat, beginges ofta vid landtmäteriförrättningars
handläggning såväl formella som materiella fel af den
beskaffenhet, att, äfven om desamma till följd af besvär öfver förrättningarna
och dessas återförvisande blefve rättade, jordägarna dock
förorsakades både direkta kostnader, som kunnat undvikas, och andra
olägenheter, framför allt genom att förrättningarna blefve onödigt
långvariga. Det vore emellertid enligt styrelsens mening ej nog, att
kurserna uti ifrågavarande ämnen utvidgades. Medelst lämpligt affattade
föreläsningar borde nämligen landtmäterieleverna, såsom i våra
grannländer vore fallet, också erhålla en kort öfverblick öfver statsförfattningen,
kommunalförfattningen, civilprocessen och grunddragen
af de viktigaste delar af privaträtten, så att de exempelvis förvärfvade
erforderlig kunskap om de olika slagen af fång till fast egendom, betydelsen
af servitutsrätt och nyttjanderätt, grunddragen af vattenrätten,
hufvudreglerna för fullmakt med mera. Till sist, men icke minst
vore det af stor vikt, att landtmäterieleverna flitigt öfvades att redigt
och fullständigt författa protokoll och utlåtanden rörande skiftes- och
andra landtmäteriförrättningar.

Uti styrelsens ifrågavarande framställning följde härefter en redogörelse
för undervisningens fördelning på lärarna, ämnenas ordningsföljd,
den tid, som kurserna komme att kräfva, lärarnas kvalifikationer
samt beräkning af de kostnader, som erfordrades för den föreslagna
utbildningsplanens genomförande.

I denna redogörelse anförde styrelsen beträffande kursen till
den egentliga landtmäteriexamen biand annat, att densamma, sedan
en kulturteknisk kurs anordnats vid Ultima, beräknats komma att räcka
ungefär ett år, hvaraf åtta månader borde upptagas af föreläsningar
och öfningar å lärorummet samt återstående tiden användas till praktiska
öfningar på fältet; att lärarna borde vara tre, däraf en i ren matematik,
en i författningskunskap samt en i lägre geodesi och dess
praktiska tillämpning; att lärarna i ren matematik och författningskunskap,
af livilka hvar och en blefve sysselsatt omkring åtta månader,
näppeligen kunde erhållas för lägre arfvode än 2,000 kronor till hvardera
samt att till aflöning af läraren i lägre geodesi, som komme att
anlitas hela den tid kursen påginge, erfordrades ett belopp af minst
4,000 kronor.

Bih. till Biksd. Prat. 1910. 1 Samt. 1 Afd. 139 Höft.

2

10

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 186.

Beträffande fortsättningskursen i högre geodesi anförde styrelsen
bland annat, att densamma beräknats kunna genomgås på sex a sju
månader; att lärarna borde vara tre, af h vilka lärarna i högre matematik
och i högre geodesi skulle kunna hålla föreläsningar jämväl den ena
i astronomi och den andra nti instrumentlära, under det den tredje
skulle leda de praktiska öfningarna samt rätta de därvid verkställda
arbetena; samt att till en hvar af nu nämnda tre lärare erfordrades
ett arfvode af minst 2,000 kronor.

Förutom för nu nämnda kostnader vore styrelsen i behof af medel
dels till arfvode åt någon tekniskt bildad vetenskapsman, som kunde
befinnas villig tjänstgöra såsom censor vid bedömandet af elevernas
kunskapsprof i högre och lägre geodesi, dels ock för bestridande af
vissa utgifter, som, ehuru icke afseende arfvode åt lärare, dock vore
nödiga för att undervisningen i vissa praktiska delar skulle kunna bedrifvas
på ett tillfredsställande sätt, nämligen för elevernas och vederbörande
lärares resor till lämpliga öfningsfält och för en del handtlangningsgöromål
vid mätningar och utstakningar med mera, för hvilka
eleverna icke lämpligen borde användas.

Summan af de belopp, styrelsen eldigt förestående utredning
behöfde för anordnande vid styrelsen af mera omfattande undervisning
för de blifvande tjänstemännen vid landtmäteristaten, uppginge således
till 15,000 kronor. Härtill borde, innan den ifrågasatta kulturtekniska
kursen vid Ultuna kommit till stånd, läggas arfvoden till lärarna i kemi,
mineralogi och geologi samt i agronomi, botanik och skogshushållning
med de belopp, som sedan många år tillbaka utgått till dem, eller sammanlagdt
1,000 kronor, då hela summan blefve 16,000 kronor. Enär
på styrelsens dåvarande stat vore uppfördt ett anslag till arfvoden åt
lärare för landtmäterielevers undervisning å 3,000 kronor, uppginge
således det belopp, styrelsen utöfver det ordinarie anslaget behöfde för
ifrågavarande ändamål, till 18,000 kronor.

Sedan den ifrågasatta delen af undervisningen öfverflyttats till
Ultuna, skulle med tillämpning af omförmälda beräkningsgrunder
styrelsens hela behof af statsmedel för landtmätarnas utbildning sluta
på en summa af 15,000 kronor om året.

På grund af hvad sålunda anförts, hemställde styrelsen att Kungl.
Maj:t täcktes föreslå Biksdagen att för omförmälda ändamål på extra
stat för år 1908 bevilja ett anslag å 13,000 kronor.

Departements- Vid detta ärendes föredragning den 12 januari 1907 yttrade då chefendri907.

varande statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet, bland annat,

Ii

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 186.

att lian visserligen vore lifligt öfvertygad om behofvet af, att landtm
äter iutbildningen snarast möjligt omorganiserades i sådan riktning,
att de högre kraf på densamma, som numera måste ställas, blefve
tillgodosedda. Då emellertid frågan härom vore under utredning
och det icke förefölle omöjligt, att under denna utredning äfven andra
organisationsförslag kunde framkomma än det af landtmäteristyrelsen
framlagda, syntes det honom emellertid mindre lämpligt att redan då,
utan att afbida resultaten af den pågående utredningen, på sätt landtmäteristyrelsen
i sin sista framställning föreslagit, i viss mån binda sig
vid detta förslag. Framför allt gällde detta frågan om utvidgning
redan då af den lägre utbildningen. Han ansåge sig således i hvarje
fall icke kunna biträda nämnda framställning i oförändradt skick. Däremot
förklarade han sig af närmare anförda skäl anse, att, oberoende
af frågan om landtmäteriundervisningens slutliga ordnande, möjlighet
borde beredas landtmäteristyrelsen att, såsom under de senare åren
ägt ruin, vid generallandtmäterikontoret anordna en kurs i triangelmätning.
Landtmäteristyrelsen hade beräknat kostnaderna för den af
styrelsen ifrågasatta fortsättningskursen i högre geodesi till 6,000
kronor, hvartill Lomme arfvode åt en censor och resekostnader. Men
då det syntes, att till dess frågan om ordnandet af landtmäteriundervisningen
i dess helhet kunde blifva slutligen löst, de kurser i triangelmätning,
som ansåges erforderliga, borde, såsom dittills skett,
anordnas endast i mera tillfällig form, syntes äfven kostnaderna kunna
beräknas lägre än styrelsen antagit. Föredragande departementschefen
hemställde "alltså, att Kungl. Maj:t måtte föreslå Riksdagen att för
anordnande vid gener allandtmäterikontoret af en kurs i triangelmätning
å extra stat för år 1908 anvisa ett belopp af 5,000 kronor.

I enlighet med denna hemställan afläts nådig proposition i ämnet
till 1907 års Riksdag, som jämväl biföll Kungl. Maj:ts i förevarande
hänseende framställda förslag.

Men anledning af hvad föredragande departementschefen i sitt
förenämnda yttrande till statsrådsprotokollet öfver jordbruksärenden
den 12 januari 1907 anfört angående de skäl, som legat till grund för
att landtmäteristyrelsens framställning den 1 december 1906 icke, enligt
hans mening, borde oförändradt bifallas, inkom landtmäteristyrelsen
med underdånig skrifvelse den 4 juli 1907, däri styrelsen förklarade
sig hafva anledning förutsätta att, när frågan om landtmäteriutbildningens
omorganisation vid pröfning af styrelsens underdåniga

Riksdagen
år 1907.

Landtmäteristyrelsen
den j
juli 1907.

12

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 186.

skrifvelse den 10 november 1904 komme under Kungl. Maj:ts bedömande,
Kung!. Maj:t tilläfventyrs skulle finna lämpligt att ordna
ifrågavarande undervisning på annat sätt än styrelsen föreslagit.
Då härtill komme, att det gifvetvis vore önskvärd! att, om sådant
läte sig göra, undervisningen i alla uti landtmäteriutbildningen ingående
ämnen blefve förlagd till en enda undervisningsanstalt samt det
numera, enligt hvad styrelsen erfarit, vore ifrågasatt att i riket inrätta
en högskola för utbildning af skogstjänstemän, tilläte sig
styrelsen, i syfte att frågan om ordnandet af landtmäteriundervisningen
icke måtte onödigt uppskjutas, i underdånighet hemställa, att Kungl.
Maj:t täcktes taga i nådigt öfvervägande, huruvida icke, i likhet med
hvad förhållandet vore i Danmark och Norge, landtmätarnas utbildning
möjligen kunde förläggas till samma högskola, som måtte komma att
inrättas för blifvande skogstjänstemän.

Landtmäteri- I fråga om anslagsbehofvet för år 1909 anförde landtmäteri ‘XZbe?7

felsen i underdånig skrifvelse den 7 september 1907, hurusom sty1907.
relsens bemödanden att söka bereda rikets landtmätare en mera tidsenlig
utbildning hittills icke i vidsträcktare mån krönts med framgång,
än att styrelsen satts i tillfälle att anordna tillfälliga kurser för meddelande
af undervisning i den s. k. trigonometriska mätningsmetoden
eller i triangelmätning. Härigenom hade sålunda behofvet af bättre
utbildning för landtmätarna i högre geodesi och eu del därför nödiga
förkunskaper på tillfälligt sätt blifvit tillgodosedt. Men den lmfvudsakliga
delen af landtmätarnas utbildning eller den, som bereddes dem
genom den undervisning, som årligen meddelades för landtmäteriexamens
afläggande, kvarstode dock fortfarande på samma låga och
otillfredsställande ståndpunkt som hittills.

Att med det anslag å 3,000 kronor, som allt sedan år 1863
oförändradt stått till styrelsens förfogande till ersättning åt af styrelsen
förordnade lärare i den årliga kursen för landtmäterielever, bibringa
dem nöjaktig undervisning ens med den för ändamålet minsta
möjliga omfattning vore numera omöjligt, då staten icke kunde fordra,
att lärare skulle stå till buds utan en någorlunda skälig ersättning
för sitt rätt mödosamma arbete. Redan på den tid, då ifrågavarande
anslag till sitt belopp bestämdes, hade detsamma ansetts vara knappt
tilltaget och genom den sänkning, penningvärdet därefter undergått,
vore detsamma numera redan på denna grund otillräckligt. Att undervisningen
emellertid kunnat bedrifvas, måste till stor del tillskrifvas
det synnerliga intresse, lärarna vid kursen ådagalagt, hvilket visat sig

13

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 186.

bland annat däri, att desamma lavar för sig sökt uppnå ett någorlunda
tillfredsställande resultat af sin undervisning ocli därför själfmant ökat
lektionernas ocli föreläsningarnas antal. Till belysande af antydda förhållanden
anförde styrelsen, att lärarnas ersättning läsåret 1870—1871,
räknadt efter timme, varit 7 kronor 32 öre och för läsåret 1906—1907
4 kronor 41 öre.

Under sådana förhållanden och då åtskilliga år antagligen komme
att förflyta, innan landtmätarnas utbildning kunde i sin helhet afgöras,
ansåge sig landtmäteristyrelsen böra göra allt, hvad på densamma ankomrne,
för att, intill dess frågan kunde blifva slutligen ordnad, söka
åstadkomma den förändring till det bättre, som under förhandenvarande
förhållanden vore möjlig.

Landtmäteristyrelsen ville härvid icke ifrågasätta några större
omgestaltningar; utan styrelsen utginge från, att undervisningen, såsom
hittills, borde i sin helhet bedrifvas under styrelsens omedelbara ledning.
Ej heller ville landtmäteristyrelsen nu ifrågasätta några ändringar
i gällande bestämmelser angående undervisningen, utan afsåge styrelsen
med förevarande framställning uteslutande att inom de gränser,
gällande instruktion utstakat, söka åstadkomma en undervisning, hvarigenom
landtmäterieleverna kunde bibiungas åtminstone de mest nödvändiga
kunskaper, som kräfdes för deras blifvande verksamhet.

Efter att närmare hafva redogjort för omfattningen af denna
undervisning beräknade styrelsen, att till anordnande af en kurs till
landtmäteriexamen i enlighet med det sålunda framställda förslaget
kräfdes till arfvode åt lärarna ett belopp, som icke kunde sättas lägre
än till 8,000 kronor. Af ordinarie anslaget för år 1907 innestode vid tiden
för skrifvelsens aflåtande 1,100 kronor. Under våren 1908 vore styrelsen
oförhindrad använda hela anslaget för nämnda år eller 3,000 kronor.

För bifall till styrelsens framställning erfordrades således för läsåret
1907—1908 3,900 kronor och för läsåret 1908—1909 8,000 kronor.

I anslutning härtill hemställde styrelsen, att Kungl. Maj:t måtte
föreslå Riksdagen att bevilja de sålunda för ett tillfälligt förbättrande
af landtmäteriundervisningen erforderliga medlen.

Vid underdånig föredragning den 13 januari 1908 af detta ärende Departements.
anförde dåvarande statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet, chefenarim.
att, enär frågan om definitift ordnande af landtmätarnas utbildning
vore i behof af ytterligare utredning, han icke för tillfället vore
beredd att framlägga något förslag i dylikt syfte. Då emellertid landtmätarnas
utbildning, sådan den vore anordnad, icke vore ägnad att

Riksdagen år
ISOS.

Tillkallande
af sakkunniga.

14 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 186.

tillgodose de högre kraf, som numera måste ställas på densamma,
samt det vore ovisst, när en definitiv omorganisation kunde låta sig
genomföras, ansåge lian sig böra ansluta sig till landtmäteristyrelsens
i dess sistberörda skrifvelse uttalade åsikt om nödvändigheten att söka
förbättra den nuvarande undervisningen i den mån sådant läte sig
göra utan alltför genomgripande förändringar.

Landtmäteristyrelsens nu ifrågavarande framställning afsåge icke
någon kurs i triangelmätning och enligt af departementschefen inhämtade
upplysningar hade det icke ansetts erforderligt, att medel till
dylik kurs äskades å 1909 års stat. Hvad däremot den egentliga
landtmäteriundervisningen anginge, vore landtmäteristyrelsens nu föreliggande
förslag, i motsats till det i skrifvelsen den 1 december 1906
framlagda, af fullständigt provisorisk natur och medgåfve frihet att
framdeles ordna undervisningen på lämpligaste sätt. Föredragande
departementschefen fann under sådana förhållanden icke för närvarande
något skäl till erinran mot förslaget. Då emellertid det dittills å styrelsens
stat uppförda anslaget å 3,000 kronor till arfvode åt lärare
för landtmäterielevers undervisning med hänsyn till ifrågasatt förändring
af nämnda undervisning uteslutits ur det samma dag af departementschefen
framlagda förslaget till ny stat för landtmäteristyrelsen och sålunda
icke skulle blifva för ändamålet tillgängligt för år 1909, syntes
det honom, att hela det för läsåret 1908 —1909 erforderliga beloppet
borde äskas å extra stat.

Den af landtmäteristyrelsen jämväl ifrågasatta utvidgningen af
då pågående kursen för landtmäterielever vore, enligt föredragande
departementschefens mening, icke af förhållandena påkallad, och fann
han sig således icke böra förelägga Kungl. Maj:t förslag i detta syfte.

I enlighet med Kungl. Maj:ts i anslutning härtill gjorda framställning
anvisade Riksdagen till bestridande af kostnaderna för
undervisning vid generallandtmäterikontoret af landtmäterielever på
extra stat för år 1909 ett anslag af 8,000 kronor.

Då frågorna om såväl lämpligaste ordnandet af landtmäteriundervisningen
som anordnande af fortsättningskurser för landtbrukslärare
med flera samt hvad därmed stode i samband ännu icke syntes vara
på ett tillfyllestgörande sätt utredda, erhöll chefen för jordbruksdepartementet
genom nådigt beslut den 29 maj 1908 Kungl. Maj:ts
bemyndigande att tillkalla högst fem sakkunniga personer att inom

15

Kung!,. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 186.

jordbruksdepartementet biträda vid utredning samt utarbetande af
förslag i fråga om ordnande af landtmäteriundervisningen äfvensom
inrättande af särskilda utbildningskurser för blifvande landtbrukslärare
med flera samt med dessa ämnen i samband stående frågor.

På grund af det departementschefen sålunda lämnade bemyndigandet
tillkallade denne därefter såsom sakkunniga f. d. landsliöfdingen
A. Th. Odelberg, öfverdirektören H. D. G. Rhodin, rektorn vid landtbruks-
och mejeriinstitutet vid Alnarp, professoren H. L. A. Win berg.
lektoren K. Starbäck samt dåvarande kommissionslandtmätaren B. K.
Mogensen. Sedan den förstnämnde emellertid förklarat sig vara hindrad
fullgöra det honom sålunda lämnade uppdraget, anmodades i hans
ställe landsliöfdingen friherre F. O. G. De Geer att deltaga i de
sakkunnigas arbete. Under arbetets fortgång har professoren Winberg
anhållit om entledigande, med anledning hvaraf jag anmodat rektorn
vid landtbruksinstitutet vid Ultuna, professoren J. A. Sjöström att i
hans ställe såsom sakkunnig biträda vid berörda utredning och utarbetande
af förslag.

Medan de sålunda tillkallade personerna hade ärendet under behandling,
inkom landtmäteristyrelsen med två särskilda underdåniga
skrifvelser om anslag för år 1910 till anordnande af undervisning åt
landtmätare.

I den ena skrifvelsen, dagtecknad den 30 september 1908, hemställde
styrelsen om anvisande af ett anslag å 8,000 kronor till undervisning
af landmäterielever.

f den andra skrifvelsen, som afläts den 16 oktober 1908, begärdes
ett anslag å 6,400 kronor till anordnande af en fortsättningskurs i
triangelmätning, därvid styrelsen bland annat framhöll, hurusom behofvet
af mätningar enligt trigonometrisk metod och i denna metod
kunniga tjänstemän hade visat sig vara i ständig stegring. Och sedan
Kungl. Maj:t uppdragit åt särskilda kommitterade att utarbeta
förslag till föreskrifter angående registerföring af fastigheter i stad
och stadsliknande samhällen på landet, samt jordregister för rikets
städer, köpingar och municipalsamhällen icke syntes kunna uppläggas
annat än på grundval af ett tillförlitligt kartmaterial, vore styrelsen
öfvertygad om, att behofvet af trigonometriska mätningar inom närmaste
framtid konnne att antaga för våra förhållanden jämförelsevis
stora proportioner.

I sammanhang härmed fäste landtmäteristyrelsen uppmärksam -

Landtmäteri
styrelsen den
SO september
och 16 oktober
1908.

16

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 186.

heten på, hurusom man under senare åren inom vårt land allt mer
kommit till insikt om vikten af, att större noggrannhet än hittills
iakttoges i fråga ej mindre om bestämmande och utmärkande af ägoskillnaders
läge å marken än äfven beträffande deras utmärkande å
karta. Denna insikt hade uppkommit i sammanhang med, att brister
framträdt uti hittills användt förfaringssätt vid mätningarna in. in. Berörda
brister hade fört med sig långvariga och kostsamma processer. Tvisteämnenas
beskaffenhet hade ofta visat sig vara af sådan art, att några säkra grunder
icke stått att vinna för deras bedömande. De förhållanden, som
sålunda framträdt, hade tydligt ådagalagt, att den nu rådande rättsosäkerheten
till största delen vore beroende på Bristfälligheter med afseende
å det tekniska förfarandet vid ägomätningars verkställande och
kartors upprättande samt ägoskillnaders utmärkande. Den enda hittills
i system satta mätningsmetod, som visat sig bereda tillfredsställande
trygghet uti berörda afseenden, vore den trigonometriska.
Landtmäteristyrelsen hade ock vid flera tillfällen framhållit denna metods
fördelar, och styrelsen vågade hoppas, att utvecklingen snart
skulle föranleda föreskrift, att åtminstone all mätning af mark med
tomtvärde skulle ske efter denna metod. Det syntes därför vara af
betydelse, att landtmäteristyrelsen blefve i tillfälle att bereda tjänstemännen
vid landtmäteristaten en så vidt möjligt fullständig underbyggnad
uti metodens teoretiska förutsättningar och praktiska användning,
så att dessa tjänstemän, hvilka vore skyldiga att verkställa ägomätningar
på tjänstemannaansvar, måtte vara i stånd att i behörig
ordning fullgöra sina åligganden.

Departements- Vid underdånig föredragning den 12 januari 1909 af dessa fram chefen

år 1909. ställningar biträdde föredragande departementschefen i allo landtmäteristyrelsens
framställning om anslag för undervisning af landtmäterielever.
Äfven förslaget att ånyo anordna en undervisningskurs i triangelmätning
syntes honom beaktansvärdt, men då dessa kurser, intill
dess frågan om ordnandet af landtmäteriundervisningen i dess helhet
hunnit blifva slutligen löst, borde anordnas endast i mera tillfällig
form, ansåg departementschefen, att det nu begärda beloppet på utaf
honom närmare angifna skäl borde kunna något nedsättas.

Han hemställde alltså, att Kungl. Maj:t måtte föreslå Riksdagen
att på extra stat för år 1910 anvisa dels till undervisning af
landtmäterielever 8,000 kronor och dels till en kurs i triangelmätning
5,500 kronor.

17

Kungl. Maj:ts J\7åd. Proposition N:o 186.

Kungl. Maj:ts i enlighet härmed aflåtna nådiga proposition blef Riksdagen år
af Riksdagen bifallen. 1900•

Genom nådigt beslut den 13 augusti 1909 har Kungl. Maj:t Användninmeddelat
bestämmelser angående användningen af de sålunda utaf af 1910
Riksdagen anvisade medlen. I enlighet med dessa bestämmelser skola anslaq''
kurserna, som båda tagit sin början den 1 september 1909, fortgå,
elevkursen till omkring midsommar innevarande år och triangelmätningskursen
till början af maj månad samma år. Kurserna komma alltså
att omfatta respektive 38 och 30 veckor.

Den fastställda planen för undervisningen af landtmäterielever
upptager för ren matematik 75 timmar, för kemi, mineralogi och
geologi 80 timmar, förutom exkursioner under två dagar, för agronomi,
botanik eller växtodlingslära samt skogshushållning 116 timmar, förutom
tre besök å egendomar i trakten af Stockholm och ett besök ä
Experimentalfältet, för läran om fornlämningars kännetecken 10 timmar,
inberäknadt besök å offentliga samlingar, för kameral- och ekonomilagfarenhet
samt författningskunskap 231 timmar, för lägre geodesi
eller mätningskunskap 162 timmar, förutom praktiska öfningar under
två veckor, samt för praktiskt landtmäteri omkring fyra veckor. Af
de för ändamålet anslagna medlen hafva beräknats åtgå 750 kronor
till lärare i ren matematik, 800 kronor till lärare i kemi, mineralogi
och geologi, 1,000 kronor till lärare i agronomi, växtodlingslära och
skogshushållning samt läran om fornlämningars kännetecken, 2,000
kronor till lärare i kameral- och ekonomilagfarenhet samt författningskunskap,
2,000 kronor till lärare i lägre geodesi eller mätningskunskap,

1,250 kronor till lärare i praktiskt landtmäteri samt 200 kronor till
bestridande af kostnaden för lärares och elevers resor vid exkursioner
och öfningar i sammanhang med undervisningen. Enligt planen för
kursen i triangelmätning skall densamma inledas med två månaders
fältarbeten, hvarefter föreläsningar och öfningar å lärorummet skola
taga sin början i'' ren matematik, geodesi och astronomi samt stadsplaners
anordnande. Föreläsningarna i sistberörda ämne skulle hållas
under höstterminen och undervisningen i ren matematik afslutas under
senare hälften af februari månad innevarande år, då öfningarna å lärorummet
i triangelmätning skulle taga sin början. Undervisningen i
geodesi och astronomi har beräknats kunna afslutas under förra hälften
af april månad, hvarefter återstående tid skall anslås till repetition af
de genomgångna kurserna samt mätningsresultatens framställande å
karta och beskrifningars upprättande. Beträffande medlens användBih.
till Piksd. Prof. 1910. 1 Sand. 1 Afd. 139 Höft. 3

18

Yttrande af
tillkallade
sakkunniga.

Kungl. Majds Nåd. Proposition N:o 186.

ning liar beräknats åtgå 800 kronor till lärare i ren matematik, 2,000
kronor till lärare i geodesi och astronomi, 1,700 kronor till lärare i
triangelmätning, hvilken äfven skall leda öfningarna å lärorummet och
mätningsresultatens framställande å karta samt beskrifningars upprättande,
500 kronor till lärare i stadsplaners anordnande, 300 kronor
till censor samt 200 kronor till lärares och elevers resor vid öfningar
i sammanhang med undervisningen.

Ofvannämnda sakkunniga hafva nu inkommit med begärda utredningar
och förslag och därvid öfverlämnat, dels den 30 september 1909
betänkande angående landtmäteriundervisningens provisoriska ordnande
och dels den 11 november 1909 betänkande angående utbildningskurser
för blifvande landtbrukslärare in. fl. jämte protokoll, förda vid de
sakkunnigas sammanträden, samt från dem infordrade utlåtanden öfver
underdåniga framställningar, som äga visst samband med sistnämnda
fråga.

Då de sakkunniga icke ansett sig kunna föreslå, att någon del
af landtmäterielevernas undervisning förlägges till Ultima, och då landtmäteristyrelsen
i infordradt utlåtande öfver förstberörda betänkande
biträdt denna de sakkunnigas mening, som äfven jag delar, inskränker
jag mig att här redogöra för de sakkunnigas förslag angående landtmäteriundervisningens
ordnande.

De sakkunniga hafva härvid till en början framhållit, hurusom
ett tidsenligt ordnande af denna undervisning vore betingadt af ett
särdeles trängande behof. De hade därför varit angelägna att så fort
ske kunnat öfverlämna den verkställda utredningen därutinnan och
göra den framställning, de funnit af behofvet påkallad, oberoende af
frågan, huruvida landtmäteriundervisningen kunde sammanföras med
annan undervisningsgren till en gemensam högskola. Utredningen afsåge
på grund häraf endast ett provisoriskt ordnande af landtmäteriundervisningen.

Sedan de sakkunniga därefter lämnat en historisk öfversikt öfver
denna undervisnings utveckling i Sverige, redogöra de för beskaffenheten
af de mångskiftande göromål, som efter vederbörliga förordnanden
åligga landets landtmätare.

Dessas hufvudsakliga verksamhet bestode i utförande af särskilda
slag af jorddelningar, till hvilka hörde laga skiften; rubbningar af
äldre laga skiften för åstadkommande af en under årens lopp nödvändigblifven
ägoreglering; delning af ägor, som vid laga skifte antingen
uttryckligen undantagits såsom samfälligheter för något delägarnas

19

Kungl. Majds Nåd. Proposition N:o 186.

gemensamma behof eller af annan orsak icke ingått i skiftet; förnyad
delning af ägor, hvilka genom sjösänknings- eller annat större vattenafledningsföretag
blifvit torrlagda, så att de kunde häfdas såsom åker;
hemmansklyfningar; rubbningar af hemmansklyfningar genom sammanslagna,
vid hemmansklyfning utbrutna ägolotters indelning på annat
sätt; utbrytning af servitut samt ägostyckningar. Till jorddelningsgöromål
kunde ock räknas landtmätares biträde vid jordafsöndringar
äfvensom skattläggningar och områdestilldelningar vid afvittringar i
de två nordligaste länen, liksom de mycket ofta förekommande förrättningarna
för ägoutbyten eller rågångsregleringar, hvilka stode
jorddelningarna nära och ofta företoges i samband med sådana förrättningar.
Till delningsförrättningar hörde ock skiften af vattenfall,
fisken och andra dylika lägenheter samt afsöndringar från sådana
lägenheter.

Af andra slags förrättningar, som det ålåge landtmätarna att
efter förordnande verkställa, märktes allmänna vägars fördelning till
underhåll in natura, förrättningar, som föranleddes af författningarna
angående jords eller lägenhets afstående för allmänt behof, samt de
förrättningar, som funnos uppräknade i 48 § 2 mom. af nådiga instruktionen
för landtmäteristyrelsen och rikets landtmätare af den 2 3
oktober 1908.

Landtmätare kunde ock förordnas att verkställa afvägning samt ägomätning
och kartläggning, förrätta delning af hägnader och att såsom
sakkunnig biträda domstolar och andra myndigheter. Landtmätare vore
äfven skyldig att på sökandes begäran dels verkställa brandförsäkringsvärd
eri ng, dels tillhandagå med åtgärder, som påkallades för utlämnande
af lån mot pant i jord, dels utgifva bestyrkta kopior eller utdrag
af kartor eller afskrifter och utdrag af handlingar, som han hade i sin
vård, dels ock meddela sådana på dylika kartor eller handlingar grundade
bevis, som af sakägare begärdes.

Slutligen ålåge det landtmätarna enligt nådiga förordningen angående
jordregister den 13 juni 1908 att medverka till åstadkommande
af det jordregister, som för hvarje läns landsbygd skulle af förste
landtmätaren uppläggas och föras.

Det vore sålunda en mängd synnerligen viktiga och i landets
ekonomiska utveckling onekligen djupt ingripande arbeten, som landtmätarna
hade att utföra. Att deras förrättningar i allmänhet vore af
stor betydelse för de jordägare, som inginge såsom sakägare däri,
kräfde icke någon vidlyftigare utredning. Det läge nämligen i sakens

20 Kungl. Majds Nåd. Proposition N:o 186.

natur, att förrättningar, som afsåge delning mellan flera delägare af
samfälld jord och vid livilka olika ekonomiska intressen af vital betydelse
stode stridande mot hvarandra, måste vara af synnerligen maktpåliggande
art. Delningen borde ju gifvetvis först och främst göras
rättvis och så noggrann, som de tekniska metoderna medgåfve. De
särskilda frågorna vid förrättningen måste vidare vara handlagda i
öfverensstämmelse med gällande lag och föreskrifter, så att delningen
blefve för enhvar delägare bindande och alltså för framtiden beståndande.
Eljest uppnådde man ej den trygghet jämte reda i ägande- och besittningsförhållanden,
som med lagstiftningen åsyftades. Och slutligen
måste vid delningsförrättningar hänsyn tagas till de särskilda ägornas
olika afkastningsförmåga och lämplighet för jordbruk, så att indelningen
gjordes på det sätt, att hvarje delägare finge sina ägor sammandragna
i en för deras ändamålsenliga brukande så lämplig ägolott,
som ägornas beskaffenhet och belägenhet medgåfve.

Samma stora ekonomiska intressen berördes ock vid förrättningar
enligt lagen om dikning och annan afledning af vatten, enligt
förordningen om jordägares rätt öfver vattnet å hans grund samt
enligt flottningsstadgan. Lagen om dikning m. in. afsåge ju icke
allenast de mindre invecklade fall, där någon för sin jords odling och
förbättring ville göra dike å annans jord, utan jämväl de mera omfattande
och invecklade frågor bland annat af teknisk natur, som uppstode,
då för jords odling och förbättring vatten skulle afledas ur kärr, mosse
eller annan dylik vattendränkt mark, då man för vinnande af odlingsbar
mark eller eljest för marks torrläggning ville sänka eller urtappa
sjö, upprensa, fördjupa, utvidga eller räta älf, å eller annat vattendrag
eller därifrån eljest afleda vatten, samt då vattenverk, som ansåges utgöra
hinder mot vattenafledning, förmenades böra ändras eller utrifvas.
Lika viktig och från teknisk synpunkt omfattande utredning måste
göras, då, enligt förordningen om jordägares rätt öfver vattnet å hans
grund, någon ville för vattenverks byggande göra ny eller förändra äldre
damm. I vattendrag finge nämligen ej byggas så, att genom uppdämning
eller annorledes men tillskyndades någon, som ofvan eller nedan
ägde jord, vattenverk, fiske eller annan egendom, till följd hvaraf utredning
måste göras, bland annat, huruvida genom byggnaden någon förnärmades
i sin rätt, huruvida och till hvad storlek dammlucka borde
anbringas, vid livilka tider den skulle hållas öppen och till hvilken höjd
vattnet finge uppdämmas. Äfven inrättande af flottled förutsatte omfattande
undersökning af teknisk art för pröfning af frågor angående
åtgärder till betryggande af strandägares och andras enskilda rätt.

21

Kungl. Majds Nåd. Proposition N:o 186.

Af det anförda framginge, att den utbildning, som måste bibringas
landets landtmätare, för att de på tillfredsställande och rättssäkerheten
betryggande sätt skulle kunna fullgöra sina åligganden, borde vara inriktad
på hufvudsakligen fyra skilda kunskapsgrenar nämligen mätningskonst,
rättskunskap, jordbrukslärans mera allmänna delar med
därtill hörande byggnadslära samt väg- och vattenbyggnadskonst.

Beträffande särskildt sistnämnda två kunskapsgrenar hafva de
sakkunniga framhållit, att vid laga skiften och hemmansklyfningar vanligen
föreskrefves skyldighet för eu eller flera delägare att utflytta från
sina gamla tomtplatser till nya för att därigenom bereda andra delägare
bättre utrymme och andra förmåner. För utförandet af dylika
utflyttningar måste de gamla byggnaderna nedrifvas och uppföras på
de nya tomterna eller nya hus där byggas. Emedan kostnaderna
härför skulle efter vissa grunder fördelas mellan skiftesdelägarna sins
emellan samt emellan dessa och statsverket, måste landtmätaren verkställa
uppskattning af dessa kostnader. Likaledes ålåge ej sällan landtmätaren
att vid skiften verkställa värdering af delägarnas byggnader,
nämligen i sådana fall, där tvist om utflyttningsskyldighet pröfvades
med hänsyn till beskaffenheten af byggnaderna å de särskilda ägolotterna.
Hvad åter anginge väg- och vattenbyggnader vore väl landtmätarna
ej de enda teknici, som ägde behörighet att upprätta planer
och kostnadsförslag till sådana anläggningar, men, jämte det landtmätarna
enligt lag vore skyldiga att åtaga sig sådana göromål, funnes
grundad anledning antaga, att förrättningar för uppgörande af planer
och kostnadsförslag åtminstone till mindre vattenafledningsföretag och
till anläggning af enskilda vägar hädanefter komme att i större utsträckning
än hittills anförtros åt landtmätarna, sedan hvar och en
af dessa fått sig tilldeladt sitt bestämda tjänstgöringsområde, inom
hvilket han uppenbarligen borde blifva synnerligen förtrogen med de
fysiskt geografiska förhållandena. Därtill komme det ökade behof af
anläggning, omläggning och förbättring af enskilda vägar, som efter
tillkomsten af lagen om enskilda vägar på landet den 5 juli 1907
redan gjort sig gällande och säkerligen under lång tid komme att
framträda. De sakkunniga trodde sig vidare veta, att kommittén för
revision af skiftesstadgan efter mönster från andra länder komme att
föreslå bestämmelser angående dikning, vattenafledning och väganläggning
i sammanhang med skifte, genom hvilka landtmätarna skulle i
större omfattning än hittills få sig ålagdt att vid skiften såväl undersöka,
huruvida dikning eller vattenafledning borde till ägornas förbättring
företagas och, där så befunnes vara fallet, upprätta plan för

22 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 186.

sådana företag, som ock i särskilda fall uppgöra förslag till vägbyggnader
inom skifteslaget samt mellan delägarna fördela kostnaderna för
vägars byggande och underhåll.

Efter denna redogörelse för landtmäteriväsendets uppgifter och
landtmätarnas därmed sammanhängande mångskiftande åligganden
öfvergå de sakkunniga till en närmare undersökning af de brister, som
vidlåda den nuvarande landtmäteriundervisningen. Att denna undervisning
fortfarande befunne sig på en otillfredsställande ståndpunkt,
medan undervisningen på närstående yrkesområden i allmänhet af
statsmakterna anpassats efter utvecklingens kraf, syntes, enligt de sakkunnigas
mening, närmast vara beroende på den egendomliga ställning,
rikets landtmätare i så måtto intagit, att de, ehuru i viss grad betraktade
såsom statstjänare med åligganden för det allmännas räkning,
dock i mångt och mycket ansetts såsom privata teknici, som med
hvarandra fått täfla om det arbete, hvaraf rikets jordägare enligt
skifteslagstiftningen och därmed sammanhängande författningar varit
i behof. Med denna uppfattning af landtmätarnas ställning hade det
gifvetvis legat nära till hands att i fråga om deras utbildning hålla
före, att de själfva borde draga försorg om, att denna blefve så god
som möjligt. Följden häraf hade blifvit, att den hufvudsakliga utbildningen
af de blifvande landtmätarna lagts i händerna på de ordinarie
lancltmätarna. Den ena generationen af landtmätare hade sålunda uppfostrat
den andra. Detta hade utan invändning från de äldre landtmätarnas
sida kunnat ske till följd däraf, att många ordinarie landtmätare
varit så anlitade för förrättningars verkställande, att de haft
stort behof af biträden, hvilka, allt efter som de vunnit högre grad
af kunskap och erfarenhet, kunnat åt sin principal verkställa mera
maktpåliggande arbeten. Den blifvande lancltmätaren hade visserligen
under den tid af i regeln omkring tio år lian måst ägna åt praktisk
landtmäteriverksamhet, innan han kunnat erhålla landtmäteristyrelsens
tillstånd att såsom vice kommissionslandtmätare på eget ansvar verkställa
landtmäteriförrättningar, sedan midten af 1860-talet måst under omkring
åtta månader deltaga i en teoretisk kurs i några för landtmäteriverksamhet
grundläggande ämnen i och för landtmäteriexamens afläggande,
men att han därigenom icke förvärfvat kunskaper, som i synnerlig
grad gjort honom mera kompetent att deltaga i landtmäterigöromål
eller utbilda sig inom sitt yrke än före examens afläggande, därom
hade skiljaktiga meningar knappast varit rådande. Detta framginge
ganska tydligt af den omständigheten, att ordinarie landtmätare vid
val af tjänstemedhjälpare bland utexaminerade elever (landtmäteri -

23

Kungl. Maj.is Nåd. Proposition N:o 186.

auskultanter) fäst större vikt vid, hos hvilken landtmätare tjänstemedhjälparen
varit anställd såsom elev, än vid de vitsord, han erhållit
i sin landtmäteriexamen.

Under de senaste åren hade visserligen på landtmäteristyrelsens
framställningar ökade anslag utverkats till förbättrande af undervisningen
både i praktiskt och teoretiskt afseende. Kurserna i de särskilda
läroämnena hade till följd däraf kunnat icke obetydligt ökas,
så att de unga landtmätare, som äfven genomgått de särskildt anordnade
fortsättningskurserna i triangelmätning, fått begagna sig af eu tvåårig
utbildningskurs. Men undervisningen måste dock anses fortfarande
hafva varit blott provisoriskt ordnad. Detta framginge redan däraf,
att tillräckliga undervisningslokaler ej funnits och att styrelsen varit
i saknad af nödig undervisningsmateriell, laboratorier med mera samt
att knappast någon undervisning meddelats i de så kallade kulturtekniska
ämnena. Med de små belopp, som stått till buds till arfvoden
åt lärare, hade dessutom undervisningen gifvetvis ej kunnat utsträckas
till det antal föreläsnings- och öfningstimmar, som minst erfordrats för
genomgående af de såsom minima uppställda pensa, utan hade det
varit nödvändigt att till skada för resultatet allt för skyndsamt bedrifva
undervisningen. Att landtmäteristyrelsen ej begärt högre anslag, än
som under de senare åren beviljats, kunde från styrelsens sida förklaras
därmed, att, så länge styrelsens först af 1909 års Riksdag
bifallna förslag om uppförande på stat af löner åt landtmätarna ännu
varit beroende på statsmakternas pröfning samt styrelsens underdåniga
framställning af den 10 november 1904 angående landtmäriundervisningens
ordnande berott på utredning i vederbörande statsdepartement,
styrelsen ansett sig böra år för år göra framställning endast för undervisningens
tillfälliga bedrifvande.

Då de sakkunniga härefter redogöra för de ämnen, undervisningen
enligt deras mening borde omfatta, hafva de till en början framhållit,
att de, i anseende såväl till mångfalden af landtmätarnas åligganden
och den nödvändiga begränsningen i undervisningstiden som ock till
de oafvisliga kraf på företrädesvis praktisk yrkesskicklighet, hvilka
måste ställas på landtmätarna, ansett, att vid läroplanens bestämmande
någon tid ej borde i vidare mån offras på undervisning'' i de grundläggande
ämnena, än som vore för fackutbildningen erforderligt, utan
att undervisningen borde strängt inriktas på meddelandet af sådan
fackutbildning, som landtmätarnas åligganden oundgängligen kräfde.
Undervisningen borde icke heller åsyfta den praktiska yrkesskicklighetens
definitiva fulländande utan endast bibringandet af alla de kun -

24

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 186.

skaper, som erfordrades såsom ett gediget underlag för den fullständigare
yrkesutbildning, som därefter under blifvande tjänsteutöfning
borde inhämtas.

Den ämnesgrupp, som inom en undervisningsanstalt för landtmätare
måste sättas i främsta rummet, vore den geodetiska, som åsyftade
att bibringa landtmätarna kunskap i mätningsteknik.

I denna kunskapsgren hade Sveriges landtmätare under lång tid
stått mycket efter sina kolleger i grannländerna och i allmänhet inom
kulturländerna. Ända tills för några få år sedan, då landtmäteristyrelsen
gjorde underdånig framställning om anslag för ändamålet,
hade rikets landtmätare icke erhållit någon undervisning i de moderna,
på mera omfattande vetenskapliga grunder byggda mätningar, som
gemenligen kallades triangelmätningar och hvilka allt mera blifvit af
behofvet påkallade. De mätningsmetoder, landtmätarna tillämpat, hade
alla hänfört sig till den så kallade grafiska mätningsmetoden, hvilken
emellertid hade det felet, att, äfven om den största grad af noggrannhet
iakttoges, mätningsresultatet dock ej blefve tillräckligt exakt och
i regeln ej detsamma vid skilda mätningstillfällen. På grund häraf
hade triangelmätningssystemet utvecklats samt i utlandet länge varit
i bruk och flerstädes äfven blifvit genom lag påbjudet. Detta mätningssystems
företräden bestode hufvudsakligen däri, att mätningsresultaten
blefve uttryckta i siffror, att mätningarnas affattande på
karta af sådan orsak kunde verkställas, när sådant befunnes lämpligast
och i hvilken skala som helst, att förrättningsmannen ägde möjlighet
att, allt efter som mätningsarbetet fortskrede, kontrollera de vunna
resultaten samt utjämna och fördela de fel, som kunnat uppstå, samt
att — under det mätningsresultatet vid de grafiska mätningsmetoderna
erhölles omedelbart vid själfva förrättningen såsom en grafisk bild å
kartpapperet af det vid tillfället uppmätta jordområdet, till följd hvaraf
resultatet blefve i viss mån beroende af väderleksförhållanden, krympning
af papperet med flera tillfälliga omständigheter — triangelmätningsmetoden,
såsom mera oberoende af dylika tillfälligheter, ansåges
vara den mest tillförlitliga af hittills använda mätningsmetoder och
ägnad att tillfredsställa de högre anspråk på en exakt ägomätning,
som med nödvändighet framstode vid mätning af mera värdefulla ägor.

Denna metod vore emellertid mera omständlig och tidskräfvande
än de gamla grafiska metoderna och blefve därför kostsammare än
dessa. Då det till följd däraf icke kunde ifrågasättas att i ett land
med så stora vidder af relatift oduglig eller föga värderik mark som

25

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 186.

i Sverige göra triangelmätning,srnetoden obligatorisk vid alla slag af
mätningar, vore det nödvändigt, att landtmätarna fortfarande bibringades
kunskap i den grafiska metoden, liksom att denna blefve
genom erforderliga föreskrifter utvecklad och förbättrad.

Den geodetiska ämnesgruppen borde omfatta instrumentlära, felteori
och utjämningsräkning, mätningslära och högre geodesi. I undervisningen
borde ingå ej allenast föreläsningar och räkneöfningar samt
beskrifning af landtmäteriinstrumentens konstruktion, teori och användning,
utan jämväl praktiskt landtmäteri, omfattande bland annat öfningar
å fältet i erforderlig mängd i såväl mätnings- som stakningsgöromål,
hvarjämte eleverna borde i mycket större omfattning, än
hvad till och med under de senaste åren kunnat ske, öfvas i mätningsresultatens
utarbetande, kartritning samt uppgörande af profil- och
kurvkartor med tillhörande beräkningar äfvensom i upprättande af
ägo-, häfde- och delningsbeskrifningar med flera vid skiften förekommande
handlingar samt i kontroller vid upprättandet af sådana handlingar.
Alla dessa praktiska öfningar borde anordnas så, att de blefve
utförda såsom delar af olika slags landtmäteriförrättningar, som eleverna
under skicklig lärares ledning, uppsikt och kontroll borde utföra.

Dä hvarje landtmätare måste äga färdighet i såväl den trigonometriska
som den grafiska metoden, följde häraf, att de för landtmätarnas
utbildning hos oss behöflig» kurser, äfven frånsedt landtmätarnas
rättsliga utbildning, blefve mera omfattande än i länder, där
all mätning verkställdes efter uteslutande trigonometrisk metod såsom
till exempel Preussen och Danmark. Denna större omfattning af kurserna
berodde jämväl på mångsidigheten af de uppdrag, som i vårt
land måste läggas i landtmätarens hand.

Då undervisningen i geodesi förutsatte ganska grundliga kunskaper
i matematik, hade åt detta senare ämne måst beredas ett
ansenligt rum i undervisningsplanen. Härvid hade emellertid de sakkunniga
funnit nödvändigt, att de matematiska disciplinerna i möjligaste
mån inriktades direkt på de praktiska metoder de åsyftade och endast,
där så för ett rätt förstående af dessa vore oundgängligen nödvändigt,
utsträcktes till en genomförd bevisföring af de teoretiska satser, hvarpå
metoderna ytterst hvilade. Inom denna ram hade de sakkunniga ansett,
att de matematiska disciplinerna borde omfatta elementär funktionslära,
differential- och integralkalkyl, analytisk rymdgeometri samt
determinantteori. En ytterligare ^knäppning af de matematiska ämnena
syntes dem däremot icke tillrådlig, då elevernas förmåga att tillgodo Bih.

till Biksd. Prat. 1910. 1 Sami. 1 Afd. 139 Höft. 4

26

Kungi. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 186.

gorå sig undervisningen i kursens hufvudämne därigenom skulle i
väsentlig grad förminskas.

Äfven den rättsliga utbildning, landtmätarnas verksamhet kräfde, betingade
ganska vidtgående studier. Ehuru dessa förnämligast måste åsyfta
skifteslagstiftningen och de med denna mer eller mindre direkt sammanhängande
författningar samt landtmäteriinstruktionen, vore det dock
uppenbart, att undervisningen jämväl måste omfatta all den öfriga lagstiftning
med tillhörande specialförfattningar, som direkt berörde landtmätarnas
tjänsteverksamhet såsom t. ex. dikningslagen, vattenrättsförordningen,
väglagarna, expropriationslagen, flottningsstadgan, stängselförordningen
med flera. Härjämte borde liksom hittills undervisning
meddelas i kameral- och ekonomilagfarenhet, särskild! den inhemska
jordäganderättens uppkomst och utveckling, i de hufvudsakligaste
delarna af stats- och kommunalförfattningarna, i civilprocessen och i
de för landtmätare viktigaste delarna af privaträtten såsom t. ex. afdelningarna
om olika slag af fång till fast egendom, om servituts- och
nyttjanderätt med mera. För denna undervisnings rationella bedrifvande
och direkta inriktande på fackutbildningen måste eleverna
under densamma öfvas i att författa vid skiften och andra landtmäteriförrättningar
förekommande protokoll, föreningar, utlåtanden med
mera samt i att uppsätta de på landtmäterikontoren vanligast förekommande
expeditioner. De sakkunniga hafva särskildt framhållit, att
den sålunda af dem föreslagna rättsliga utbildningen blefve något mera
omfattande än den, som i regel meddelades landtmätarna utomlands,
men detta hade sin grund bland annat däri, att på vissa håll i utlandet eu
jurist med domarutbildning deltoge i och ledde förrättningarnas rättsliga
handläggning, en utväg, som i vårt land icke stode till buds.

Jämte undervisningen i dessa ämnen — matematik, geodesi,
praktiskt landtmäteri och rättskunskap — i hvilka fordringarna måste
ställas högt, kräfdes, att de blifvande landtmätarna erhölle undervisning
äfven i vissa andra ämnen, som mer eller mindre berörde deras
verksamhet. Dit hafva de sakkunniga räknat fornlämningars kännetecken,
naturminnesmärken och deras fredande, fysisk geografi samt
stadsplaners anordnande.

Undervisningen i samtliga dessa ämnen har synts de sakkunniga
böra sammanföras i en för alla blifvande landtmätare obligatorisk kurs,
som de ansett sig lämpligen böra benämna den geodetiskt-rättsliga
landtmäterikursen till åtskillnad från den kulturtekniska landtmäterikursen,
som de ansett böra blifva obligatorisk endast för vissa landtmätare.

27

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 186.

Beträffande undervisningen i de kulturtekniska ämnena hafva de
sakkunniga, under hänvisning till de göromål af olika slag, som åligga
landtmätarna, framhållit, hurusom en ökad undervisning på detta område
vore oafvisligen nödvändig för de landtmätare, som komme att
sysselsätta sig med skiftesgöromål och vattenregleringsförrättningar.
Då emellertid de många landtmätare, som nu funne verksamhet inom
städerna och stadsliknande samhällen på landet, liksom ock de vid
rikets allmänna kartverk anställda kartografer, af hvilka flertalet hittills
åtnjutit undervisning vid den för landtmätare afsedda kursen, icke
hade behof af speciella insikter i de kulturtekniska ämnena, har det
• synts de sakkunniga, att undervisningen i dessa ämnen borde anordnas
vid en från den geodetiskt-rättsliga undervisningen fristående kurs.

Af de läroämnen, som borde ingå i den kulturtekniska landtmäterikursen,
hafva de sakkunniga i främsta rummet, angifvit läran
om afdikning och bevattning, däri inbegripet hydrografi och hydraulik.
Landtmätarens åligganden icke allenast vid fristående diknings- och
vattenafledningsförrättningar utan äfven vid de afdikningsföretag, som
i sammanhang med ägoskiften planlades, förutsatte grundliga insikter
i dessa ämnen, hvilka till följd af landthusliållningens nutida kraf fått
en betydande omfattning. De till denna kurs hörande ämnen syntes
närmast böra åsyfta ritningar och konstruktioner af broar, dammar,
aflopjjskanaler med mera samt de härför erforderliga beräkningar af
vattenmängd, vattenstånd, energimängd med mera äfvensom själfva planläggningen
af företag, som åsyftade vattenafledning eller vattenuppdämning
vare sig för jords torrläggning eller bevattning, för orts förseende
med vatten eller för vattenkrafts utnyttjande.

Byggnadslära och redskapslära vore jämväl en mycket kräfvande
ämnesgrupp. Byggnadsläran åsyftade närmast att bibringa eleven den
kunskap och färdighet, som erfordrades för verkställande af de värderingar,
som de vid ägoskiftning förekommande flyttningar af åbyggnader,
trädgårdar och andra nyttiga anläggningar påkallade, äfvensom
i upprättandet af därvid erforderliga kostnadsförslag. Undervisningen
i redskapsläran borde afse att bibringa eleven den allmänna kunskap
om de vid landthushållningen använda redskap och maskiner, som för
bedömandet och värdesättningen af de därvid förekommande arbeten
befunnes oundgängligen nödvändig.

För att kunna rätt bedöma såväl åkerjordens och ängsmarkens
som skogsmarkens alstringsförmåga och däraf beroende värde samt för
att på ändamålsenligaste sätt kunna verkställa den viktigaste uppgift,
som vid ägoskiften förekomma, nämligen skiftesläggningen, vore kunskap

28

Kung],. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 186.

i agronomi ocli jordbruksekonomi af grundläggande betydelse. De uti
denna ämnesgrupp ingående discipliner afsåge för den skull att meddela
eleven nöjaktiga insikter i läran om jordarter, om jordbedömning,
om jordförbättring, om odling och gödsling, om torfmossar och deras
utnyttjande, om växtkunskap och växtodling samt om allmän jordbruksekonomi.

Vidare måste eleverna bibringas kunskap om samt någon öfning
i de vanligaste sätten för gradering och taxation icke blott i afseende
å inrösningsjorden, med hvad därtill hör, utan jämväl i afseende å skogen
och skogsmarken, hvarjämte de sakkunniga i afseende å den utomordentligt
stora ekonomiska betydelse skogen och skogsmarken ofta
intoge vid jorddelningar ansett, att en kurs i skogshushållning såsom
hitintills ehuru med något större omfång borde inrymmas i undervisningskursen
.

Den undervisningsanstalt, vid hvilken landtmätarnas utbildning
tills vidare skulle äga rum, hafva de sakkunniga funnit böra benämnas
landtmäteriinstitutet.

Då undervisningen måste direkt inriktas på fackutbildningen,
förutsatte detta, att eleven före inträdet vid institutet erhållit en så
omfattande utbildning i de för fackundervisningen nödvändiga grundläggande
ämnen, att denna undervisning kunde byggas därpå. I följd
häraf syntes det de sakkunniga, att undervisningen vid fackskolan,
hvilken uppenbarligen måste ställas i jämnhöjd med undervisningen vid
våra högskolor och universitet, borde så ordnas, att de för densamma
nödiga förkunskaper i de grundläggande ämnena icke inginge i undervisningen
utan uppställdes såsom fordringar för inträde vid landtmäteriinstitutet.
Vid anställd undersökning angående den skola, vid hvilken
de förberedande kunskaperna borde inhämtas, hade de sakkunniga funnit,
att någon annan skola än realgymnasiet ej lämpligen kunde ifrågakomma
samt att aflagd mogenhetsexamen vid detta måste sättas som
ett af villkoren för inträde vid institutet. De för den geodetiska samt
vissa delar af den kulturtekniska fackundervisningen nödvändiga förkunskaper
i matematik inginge dock icke i erforderlig omfattning i
förenämnda mogenhetsexamen, och syntes det därför nödvändigt att i
institutets undervisningsplan inrymma särskild undervisning i detta ämne.

För den geodetiskt-rättsliga kursen vore de grundläggande ämnena
matematik och fysik och för den kulturtekniska utom dessa ämnen
äfven kemi, geologi med mineralogi och biologi (botanik). För inträde
vid landtmäterikursen borde, enligt de sakkunnigas mening, fordras minst

29

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 186.

betygen med beröm godkänd i matematik och fysik antingen i muntlig
eller skriftlig examen, samt godkänd i kemi med geologi och botanik
eller ock studentexamen å latinlinjen samt å reallinjen aflagd fyllnadspröfning
med motsvarande betyg i dessa ämnen.

Viss tids tjänstgöring såsom elev vid landtmäteristaten syntes ock
vara ett nödvändigt villkor, för att undervisningen vid institutet skulle
kunna rätt tillgodogöras. Hittills hade för landtmäteriexamens afläggande
erfordrats sådan tjänstgöring under två år, men då den här föreslagna
geodetiskt-rättsliga undervisningskursen, som skulle fortgå under två
läsår, icke vore afsedd att blifva en uteslutande teoretisk kurs, utan
jämväl skulle inrymma omfattande och systematiskt ordnade praktiska
öfningar, hvilka borde kunna anses uppväga ett års praktik såsom elev,
hade de sakkunniga icke tvekat att föreslå, att krafvet på dylik tjänstgöring
för inträde vid institutet fastställdes till tolf månader. Tjänstgöringen
borde dock såvidt möjligt fullgöras i följd eller åtminstone
under loppet af två år, och halten af därunder förvärfvade insikter
borde pröfvas i särskild inträdesexamen.

Den undervisning, som landtmätare skulle meddela hos honom
anställd elev, borde omfatta grafisk fältmätning och kartläggning med
användande af såväl diopter som distanstub, vanlig afvägning, karttransportering,
arealuträkning å kartor i olika skalor samt uppsättande
af de vid landtmäteriförrättningar vanligen förekommande beskrifningar.

Vid den pröfning, som för inträde vid institutet komme att anställas
med eleven, borde denne förete dels en af honom själf upprättad,
på hans egen mätning grundad fullständig karta öfver ett ägoområde
med skilda ägoslag och af eu areal af minst 20 hektar, och
dels en likaledes af honom själf författad beskrifning till denna karta,
upptagande ägornas namn, fördelning i särskilda ägoslag och naturliga
beskaffenhet samt de på kartan angifna ägofigurernas arealer. Vid
pröfningen borde eleven ej mindre kunna nöjaktigt och i detalj redogöra
för de metoder, som användts vid kartans och beskrifningens upprättande,
än äfven visa sig hafva inhämtat nöjaktig kännedom om de
vanligaste sätten för afvägning och karttransportering.

Beträffande frågan om föregående praktik hos landtmätare hafva
de sakkunniga framhållit, att längre tids tjänstgöring måste anses
såsom en merit vid inträdesansökan till institutet. Med hänsyn till
det jämförelsevis stora antal inträdessökande på landtmäteribanan, som
under de senare åren förekommit och äfven framdeles kunde förväntas,
syntes det de sakkunniga antagligt, att de. som blefve antagna till

30

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 186.

lärjungar vid institutet, i regeln hade åtminstone något längre tids
praktik än den ofvan såsom minimum föreslagna.

De sakkunniga hafva härefter uppgjort eu beräkning af den tid
hvar och en af de särskilda kurserna — den geodetiskt-rättsliga och
den kulturtekniska — skulle komma att kräfva. Denna deras beräkning
är grundad på en detaljerad redogörelse för den föreslagna undervisningens
omfattning i de olika ämnena.

Med stöd af denna utredning hafva de sakkunniga föreslagit, att den
geodetiskt-rättsliga kursen med hänsyn till läroämnenas mängd och
stora omfattning måtte fördelas på två år. Den rent teoretiska delen
af undervisningen skulle hvartdera året lämpligast förläggas till tiden
1 september—30 april, hvarefter öfningar i praktiskt landtmäteri borde
vidtaga. För dessa öfningar måste en tid af fyra månader beräknas,
fördelad så, att tre månaders öfningar förlädes till tiden mellan de
båda läsåren och de återstående öfningarna fullgjordes vid slutet af
andra läsåret. Båda läsåren skulle begynna den 1 september och afgångsexamen
hållas före den 20 juni.

Den teoretiska undervisningen skulle alltså hvartdera läsåret pågå
nära 35 veckor. Härifrån borde dock frånräknas 3 veckor för juloch
påskferier, hvarjämte det torde komma att visa sig nödvändigt
att för beredande af mera sammanhängande förberedelsetid för tentamina
inställa åtminstone föreläsningarna under en tid af några veckor
i slutet af hvarje läsår. Den tid, under hvilken föreläsningar skulle
komma att hållas, blefve enligt denna beräkning omkring 28 veckor
för hvarje läsår.

Beträffande de till den kulturtekniska kursen hörande pensa hafva
de sakkunniga till en början erinrat om det förslag, som med anledning
af den utaf landtmäteristyrelsen den 10 november 1904 gjorda
framställning om förläggande till landtbruksinstitutet vid Ultuna af en
sådan kurs blifvit upprättadt af institutets lärarråd och af styrelsen
för institutet i skrifvelse den 14 november 1906 till landtbruksstyrelsen
åberopats såsom eget yttrande. Enligt detta förslag skulle undervisningen,
fördelad på två år, upptaga sammanlagdt 1,173 föreläsningsoch
öfningstimmar. Det af de sakkunniga framlagda förslaget till läroplan
öfverensstämmer i sina hufvuddrag med hvad som af institutsstyrelsen
blifvit ifrågasatt, därvid dock de förra, för att icke betunga
landtmätarna med längre undervisningstid än som vore nödvändigt,
sökt inskränka tiden för kursen till ett. år. Detta hade möjliggjorts
i främsta rummet därigenom, att eleverna på grund af sin föregående

31

Kungl. Majds Nåd. Proposition N:o 186.

utbildning vid den geodetiskt-rättsliga kursen måste antagas äga långt
större matematiska och tekniska kunskaper, än hvad som förutsattes,
då styrelsen för institutet yttrade sig i frågan. Vidare hade dels fysik
och kemi icke medtagits såsom själfständiga ämnen utan ansetts kunna
till nödiga delar inrymmas under ämnena afdikning och bevattniim
samt byggnadslära och redskapslära, dels ock krafven på landtrnätarnas
utbildning i kemi och geologi ansetts kunna inskränkas, i det att eu
landtmätare, enligt de sakkunnigas mening, då en exakt jordundersökning
erfordrades, bäst befordrade delägarnas intresse genom att till
ett laboratorium med fullständig vetenskaplig utrustning öfversända
nödiga prof, hvadan han alltså ej syntes behöfva större vetenskapliga
insikter i jordartslära, än som krafdes för att sätta honom i stånd att
bedöma, huru sådana prof borde tagas.

Om läsåret började den 1 september och fortginge till omkring
den 20 juni, skulle undervisningen kräfva omkring 9 72 månader. Efter
afdrag af tre veckor för ferier och fyra veckor för tentamensperioden
återstode omkring 34 undervisningsveckor.

Utgående från hvad ofvan framhållits beträffande de olika ämnenas
vikt hafva de sakkunniga framlagt förslag till undervisningsplan för
såväl den geodetiskt-rättsliga som den kulturtekniska kursen, till hvilka
undervisningsplaner jag torde få återkomma här nedan i annat sammanhang.

Enligt de sakkunnigas förslag skulle landtrnätarnas utbildning
efter studentexamens afläggande kräfva följande tid:

elevtid hos landtmätare .............................

................ 12 månader

geodetiskt-rättsliga kursen:

första läsåret ..............................................

...... 8

månader

praktiska öfningar och ferier ................

...... 4

andra läsåret ..............................

...... 8

praktiska öfningar och slutexamen.......

...... I1

„ 21/ .

kulturtekniska kursen .................................

-"--" 4 ??

Ql/

................ ''2 ,,

summa 43 månader

— 3 år 7 månader.

Hvad angår platsen för meddelandet af nu ifrågavarande undervisning
hafva de sakkunniga framhållit, hurusom det beträffande den
geodetiskt-rättsliga kursen icke från något håll blifvit ifrågasatt annat,
än att undervisningen i de till samma kurs hörande ämnena skulle

32

Kungi. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 186.

såsom hittills meddelas i Stockholm. Att annan plats ur någon
synpunkt skulle äga större förutsättningar härför, syntes de sakkunniga
ej heller med fog kunna påstås.

På ett tidigare skede af frågans utredning hade af landtmäteristyrelsen
föreslagits, att den kulturtekniska kursen skulle förläggas
till Ultuna landtbruksinstitut. Att denna utväg ansetts såsom
blott en nödfallsutväg framginge redan af det sammanhang, hvari
sistberörda förslag framkommit. , Någon för frågan afgörande fördel
kunde, enligt de sakkunnigas mening, en sådan anordning säkerligen
ej medföra ens ur ekonomisk synpunkt. Man borde härvidlag främst
beakta den ökade tid, som den kulturtekniska kursen skulle kräfva,
om den förlädes till Ultuna landtbruksinstitut. Enligt af lärarrådet
och styrelsen därstädes uppgjorda beräkningar skulle en Barnundervisning
med institutets öfriga lärjungar förutsätta, att undervisningen för
landtmätarna fördelades under loppet af två år. Dessa skulle nämligen
till eu början vara nödsakade att följa den mera förberedande undervisningen
i de till landtbruket hörande ämnena och detta, ehuru de
naturligen vore ojämförligt längre hunna i de matematiska ämnena.
För sin fullständiga utbildning blefve de sedermera hänvisade till Barnundervisning
med institutets längst hunna elever. Då landtmätarnas
utbildning vid landtbruksinstitutet alltså i följd af undervisningens
hittillsvarande planläggning därstädes skulle kräfva väsentligt längre
tid än den af de sakkunniga föreslagna kulturtekniska kursen, syntes
det dem, att tanken på den ifrågasatta samundervisningen icke kunde
vidhållas. En ettårig fristående kurs vid Ultuna för landtmätarna
skulle åter förutsätta eu så väsentlig omorganisation af landtbruksinstitutet,
att kostnaderna säkerligen ej afsevärdt skulle understiga de af
de sakkunniga föreslagna. Särskilda elevoostäder blefve därjämte vid
Ultuna nödvändiga för landtmäterieleverna, hvithet i Stockholm naturligen
ej behöfdes. Någon ettårig fristående kurs hade ej heller ifrågasatts
vare sig af landtmäteristyrelsen eller af styrelsen för landtbruksinstitutet.
Att uppdela undervisningen i ett visst fack på olika anstalter
med särskild organisation vore dessutom en utväg, som i allmänhet
borde undvikas och som förefölle föga önskvärd. ^ *

Frågan om den yttre organisationen och ledningen af en blifvande
undervisningsanstalt för landtmätare syntes de sakkunniga icke
kunna afgöras, förr än utredning åstadkommits, huruvida landtmäteriundervisningen
skulle förläggas till någon redan befintlig läroanstalt.
Då eu sådan utredning icke nu förelåge och undervisningen sålunda
från denna synpunkt sedt vore att anse såsom endast provisoriskt

33

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 186.

ordnad, hade de sakkunniga ansett, att tillsynen öfver det föreslagna
landtmäteriinstitutet lämpligen borde handhafvas af landtmäteristyrelsen.

Innan de sakkunniga härefter öfvergå till en beräkning af behofvet
af erforderliga lärarkrafter, hafva de framhållit, hurusom deras
föreliggande förslag till landtmäteriundervisningens ordnande utarbetats
i afvaktan på en kommande utredning, som skulle gifva vid handen,
huruvida en sammanslagning af flera högre fackläroanstalter kunde
visa sig medföra ekonomiska fördelar, utan att undervisningens halt
däraf lede för stort men eller dess mål för mycket äfventyrades. En
omedelbar följd häraf blefve, att landtmäteriinstitutet tills vidare måste
få formen af en fristående undervisningsanstalt. Om alltså föreliggande
förslag i detta afseende syntes framträda som ett afslutadt helt, måste
dock samtidigt framhållas dess provisoriska natur i flera viktiga afseenden.
Så till exempel framträdde detta i fråga om institutets styrelse,
men framförallt när det gällde lärarnas antal och ställning.

Under sina öfverläggningar hade de sakkunniga alltmera befästats
i den öfvertygelsen, att landtmätarnas uppgift vore för landet af synnerligen
stor betydelse. Den mångskiftande arten af deras arbete fordrade
en utbildning i många olika läroämnen, och den maktpåliggande beskaffenheten
af detta arbete, hvars utförande såväl för den enskilde
som för samhället kunde hafva de mest vidtgående följder, fordrade
en grundlig kännedom i dessa läroämnen. Det vore visserligen en
själfklar sak, att detta kraf på landtmätarnas utbildning ej vore af provisorisk
natur, då det tydligen vore grundadt på förhållanden, som alltjämt
komme att bestå, något hvarpå de sakkunniga icke kunnat underlåta
att fästa uppmärksamheten, enär den undervisningsplan, de utan
meningsskiljaktighet uppgjort, vore beroende härpå. Om sålunda framtiden
komme att medföra sådana förändringar af undervisningens organisation,
att landtmäteriinstitutet förenades med annan undervisningsanstalt,
och om vissa förändringar med afseende på läroämnenas fördelning
och antalet behöfliga lärarkrafter kunde blifva en naturlig
följd häraf, så syntes dock den uppgjorda undervisningsplanen böra
komma att i allt väsentligt kvarstå orubbad.

Då de sakkunniga på grundvalen af denna undervisningsplan
beräknat behofvet af lärarkrafter, hade de funnit, att hufvudlärare
erfordrades i följande fem ämnen, nämligen matematik, geodesi, praktiskt
landtmäteri, afdikning och bevattning, inklusive hydrografi och
hydraulik, samt jordbrukslära och ekonomi. Ehuru antalet undervisningstimmar
för dessa lärare blefve ganska betydande, syntes det dock
ej öfverskrida gränsen för den arbetsbörda, som kunde åläggas den
Bill. till Rilcsd. Prat. 1910. 1 Sami 1 Afd. 139 Höft. 5

34

Kungl. Maj:t,s JSåd. Proposition N:o 186.

enskilde läraren, utan att vare sig han själf eller undervisningen häraf
lede skada, utom beträffande undervisningen i geodesi. Antalet för
detta ämne anslagna timmar uppginge till 312 föreläsnings- och 392
öfningstimmar. Här blefve biträde af en extra lärare nödvändigt.

Beträffande den juridiska undervisningen hade de sakkunniga
funnit det såväl ur undervisningens synpunkt fullt tillfredsställande
och ekonomiskt mest tilltalande att anförtro densamma åt två extra
lärare, en i allmän och en i speciell rättskunskap. Vidare erfordrades
extra lärare i följande fem ämnen, byggnads- och redskapslära, stadsplaneanordningar,
fysisk geografi samt fornlämningar och naturskydd,
gradering och taxation samt skogshushållning, alltså sammanlagdt åtta
extra lärare.

I vissa ämnen nämligen i geodesi, praktiskt landtmäteri och
astronomi samt afdikning och bevattning vore öfningarna såväl å lärosalen
som på fältet af en sådan beskaffenhet, särskildt då instrument
skulle demonstreras eller användas, att läraren kunde handleda endast
ett begränsadt antal lärjungar. Fördenskull erfordrades assistenter,
och då lärjungeantalet beräknades till omkring 20 i hvarje årskurs,
syntes hvarje lärare i nämnda ämnen behöfva minst en assistent.

Denna biträdande lärarkraft vore dock härmed så knappt tilltagen,
att de sakkunniga ansåge sig böra tillstyrka förordnandet äfven
af amanuenser, särskildt lämpliga för åtskilliga nödvändiga, men ur
vetenskaplig synpunkt mindre kräfvande göromål å fältet, såsom stakningar.
och rörläggningar m. fl. Härtill kunde utses mera framstående
elever.

Beträffande lärarnas aflöningsförmåner hafva de sakkunniga för
läraren i geodesi föreslagit samma löneförmåner som för professorerna
vid tekniska högskolan eller 7,500 kronor med afdrag af professors
bidrag till egen pensionering eller 250 kronor. Såsom skäl härför
hafva de anfört, att han så till vida intoge en särställning, som det
syntes alldeles uteslutet, att en till äfventyra kommande sammanslagning''
med någon eller några andra läroanstalter skulle komma att öfva något
inflytande på vare sig läggningen eller omfattningen af hans undervisning,
hvadan alltså för landtmätarnas utbildning alltid komme att
fordras eu särskild lärostol i geodesi.

Arfvodet till öfriga hufvudlärare har föreslagits till 6,000 kronor.

Med afseende på extra lärarnas aflöning hafva de sakkunniga
funnit en lämplig jämförelsepunkt i den betalning af 25 kronor, som
nu i allmänhet erbjödes föreläsare vid arbetareinstitutet eller liknande
organisationer i hufvudstaden. Då det emellertid vid landtmäteriinsti -

35

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 186.

tutet blefve fråga om regelbundet återkommande verksamhet, hade de
ansett nämnda summa kunna något sänkas, dock ej lägre än till 20 kronor.

Hvad öfningstimmarna beträffade, hade ersättningen för dessa
beräknats efter 10 kronor per timme. För sådana öfningstimmar, som
lades i följd och upptoge en hel dag, hade dock 20 kronor om (lagen
ansetts tillräckligt och beträffande sådana, som hufvudsakligen erfordrade
lärarens öfvervakande, men ej kräfde någon tidsödande förberedelse
eller särskildt arbete, för att ett för undervisningen tillfredsställande
resultat skulle vinnas, syntes 4 kronor i timmen vara tillfyllest.

Vid undervisningen i geodesi erfordrades en assistent vid alla
öfningstimmarna såväl hufvudlärarens som extralärarens. Dessa öfningar
fördelade sig på 7 heldagar under den förres och 23 under den
senares ledning. I betraktande af såväl den kompetens, som fordrades
för denna anställning, nämligen en med goda vitsord afiagd examen
vid landtmäteriinstitutet eller däremot svarande meriter, som ock de
goda utsikter till afsevärda inkomster inom det praktiska landtmäteriet,
en så kvalificerad person måste äga, hade de sakkunniga ansett sig
ej kunna föreslå lägre arfvode för dessa heldagsöfningar än 15 kronor
för dag. Enahanda aflöningsfönnåner borde af samma skäl tillerkännas
den assistent, som hufvudläraren i praktiskt landtmäteri behöfde under
de 4 vår- och sommarmånadernas praktiska öfningar. För öfriga
öfningstimmar syntes det arfvode, som för sådant ändamål föreslagits
af de för den högre tekniska undervisningens ordnande tillsatta kommitterade,
eller 4 kronor per timme, tillräckligt.

Assistenten i astronomi syntes på grund af den nattliga tjänstgöringens
säregna art böra uppbära eu ersättning af 5 kronor för
öfningstimma; och för amanuensernas förordnande borde ett anslag af
1,000 kronor vara tillräckligt.

Vidare hafva de sakkunniga föreslagit ett arfvode till rektor å 1,000
kronor, till aflöning af ett skrifbiträde åt denne 300 kronor samt
såsom arfvode åt en vaktmästare 1,500 kronor.

Då tillgång till de viktigaste äldre och nyare verk, som afhandlade
landtmäteriet berörande vetenskaper, vore en oeftergiflig förutsättning
för institutets hela verksamhet och då, enligt af vederbörande
bibliotekstjänstemän lämnade uppgifter, de offentliga biblioteken i Stockholm
icke vore i tillfälle att tillhandahålla olika facklitteratur, särskildt
i de ämnen, hvarom här vore fråga, hade de sakkunniga för biblioteksändamål
beräknat ett belopp af minst 1,000 kronor.

De praktiska öfningar, som enligt de sakkunnigas förslag skulle
upptaga tillhopa 4 månader, vore afsedda att äga rum på skilda platser,

36

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 186.

där tillfälle till mätningar och andra göromål på fältet kunde erbjudas.
Lärare och assistenter, hvilka på grund af sin befattning måste närvara,
ägde i likhet med andra tjänstinnehafvare göra anspråk på reseoch
traktamentsersättning. För resekostnader borde jämväl eleverna
erhålla ersättning, då det måste anses oriktigt att ålägga dem utgifter
för ändamål, hvilka inginge såsom en nödvändig förutsättning för afläggande
af den examen, till hvilken deras utbildning skulle leda. Att
tillförlitligt beräkna härför nödiga utgifter läte sig icke gorå, men då
nämnda resor icke komme att beröra aflägsnare trakter och då antalet
elever vore begränsadt, hade de sakkunniga ansett ett belopp af 3,000
kronor vara för ändamålet fullt tillräckligt och jämväl förslå till liandtlangningskostnader
vid öfningarna.

Då moderna instrument i tillräcklig mängd hittills saknats, hade
det synts nödvändigt att dels på en gång kunna disponera ett större
belopp för anskaffande af dylika, dels för komplettering årligen hafva
tillgång till ett mindre belopp.

Oaktadt de sakkunniga vid beräkning af kostnaderna för de
sålunda för en ordnad landtmäteriundervisning erforderliga instrumenten
förutsatt, att landtmäteristyrelsens nuvarande instrumentförråd komme
att öfverlåtas på den blifvande skolan, komme dock, på grund af att
flera väsentliga luckor funnes i detta instrumentförråd, kostnaderna för
nyanskaffning af instrument, enligt af de sakkunniga lämnad detaljerad
och utförligt motiverad uppgift, att uppgå till 17,350 kronor.

Det årliga anslaget för instrumentens komplettering, reparation
och vård hade beräknats till 3,200 kronor.

Då vid andra statens högskolor såsom vid skogsinstitutet och
tekniska högskolan stipendier för lärjungar funnes tillgängliga, syntes
det de sakkunniga, att landtmäteriinstitutet äfvenledes borde komma
i åtnjutande af en dylik förmån. Lämpligen borde ett sådant stipendium
årligen utdelas till en obemedlad och i öfrigt förtjänt lärjunge
vid hvarje årskurs, och då beloppet för att i vår tid med dess
högt uppdrifna lefnadskostnader kunna vara till afsevärd hjälp, ej
borde sättas lägre än till 600 kronor för hvarje stipendium, föresloge
de sakkunniga för detta ändamål ett årligt anslag af 1,800 kronor.

Då undervisningen skulle meddelas samtidigt åt två årsklasser
inom den geodetiskt-rättsliga kursen samt åt den kulturtekniska, kräfdes
tydligen tre föreläsningssalar. Därjämte fordrades två rymliga ritsalar,
så beskaffade, att till en början äfven instrumenten där kunde uppställas.
Ett laboratorium för den kulturtekniska kursen vore vidare
nödvändigt, äfvensom ett expeditionsrum för rektor, samlingsrum för

37

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 186.

lärarna, toiletter m. m. Med hänsyn till rådande hyresförhållanden
syntes hyran härför knappast kunna beräknas lägre än till 5,000 kronor.
För uppvärmning, lyse, städning och öfriga expenser erfordrades ett
anslag af 4,000 kronor.

På grund af hvad sålunda blifvit anfördt, hafva de sakkunniga
föreslagit följande stat för det blifvande landtmäteriinstitutet:

Tjänst-

Lön.

görings-

Summa.

penningar.

j

1 hufvudlärare i geodesi................................................

4,750

2,500

7,250

1 » » matematik ........................................

4,000

2,000

6,000

1 » » praktiskt landtmäteri.......................

4,000

2,000

6,000

1 » » afdikning och bevattning in. in.....

4,000

2,000

6,000

1 » » jordbrukslära och ekonomi ............

4,000

2,000

6,000

Extra lärare ....................................................................

—

—

13,800

Assistenter........................................................................

—

—

4,750

Amanuenser ....................................................................

—

—

1,000

Rektor................................................................................

—

—-

1,000

Rektors skrifbiträde........................................................

—

—

300

Vaktmästare ....................................................................

900

600

*) 1,500

Bibliotek............................................................................

—

—

1,000

Resor till öfningsfält m. m.........................................

—

—

3,000

Instrument.......................................................................

—

3,200

Stipendier .......................................................................

—

—

1,800

Hyra ................................................................................

—

—

5,000

Expenser...........................................................................

—

—

4,000

Summa

71,600

:) I händelse fri bostad och vedbrand beredes vaktmästaren, afgår från lönen 250 kronor.

Enär det synts de sakkunniga synnerligen angeläget, att landtmäteriundervisningen
utan dröjsmål blefve anordnad på föreslaget
sätt, hafva de hemställt, att Kungl. Maj:t täcktes föreslå Riksdagen
anvisa medel, hvarigenom läroanstalten kunde börja sin verksamhet
redan den 1 september 1910. Hvad anginge frågan om vid anstalten
lämpligen skulle redan från sagda dag meddelas undervisning ej allenast
åt de landtmäterielever, som då vunne inträde i första årsklassen af
den geodetiskt-rättsliga kursen, utan äfven i de pensa, som tillhörde andra
årsklassen af samma kurs och den kulturtekniska afdelningen, hafva de
sakkunniga ansett det angeläget, att undervisningen äfven i sistnämnda

38

Eungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 186.

tvenne årsklasser kunde taga sin början kösten 1910. Redan under
flera år hade på grund af särskilda framställningar Riksdagen beviljat
medel, utöfver hvad som erfordrats för bedrifvande af undervisning
för landtmäteriexamen, motsvarande alltså en första årsklass, jämväl
särskildt för anordnande af teoretiska och praktiska triangelmätningskurser
för redan examinerade yngre landtmätare. Dessa kurser, som
från hösten 1904 anordnats till ett antal af sex, hade hvar och en
besökts i medeltal af 17 landtmätare; och antalet landtmätare, som
den 1 september 1909 anmälde sig till deltagande i den triangelmätningskurs,
som då tog sin början, hade varit så stort, att flera måst afvisas
på grund af bristande utrymme och emedan landtmäteristyrelsen ej
hade medel till att anställa assistenter till de anmodade lärarnas biträde.
De unga landtmätare, som sålunda icke fått tillfälle deltaga i den nu
pågående triangelmätningskursen, liksom flertalet af de elever, som för
närvarande erhölle undervisning för afläggande af landtmäteriexamen
på försommaren år 1910, kunde med säkerhet antagas önska få tillfälle
komplettera sina kunskaper genom åtnjutande af den undervisning,
som enligt föreliggande förslag vore afsedd att förläggas till andra
läsåret, därunder just färdighet i triangelmätningars verkställande och
uträknande borde vinnas. Beträffande frågan, huruvida ett ungefär
normalt antal lärjungar kunde från hösten 1910 påräknas äfven inom
den kulturtekniska afdelningen, har framhållits, dels huru bristfällig
den nuvarande undervisningen i dithörande ämnen vore, dels ock att,
på sätt landtmäteristyrelsen meddelat de sakkunniga, en liflig önskan
förefunnes bland den yngre generationen af landtmätare att få tillfälle
att oförtöfvadt utvidga sina kunskaper uti ifrågavarande viktiga fackämnen,
så att de icke behöfde känna sig osäkra och rådvilla, då
frågor uppstode om uppgörande af planer till anläggande af vägar
och diken samt till anordnande af torrläggningsföretag och dylikt.

■ Om de särskilda förslag detta betänkande innehölle vunne gillande,
skulle för inrättande från den 1 september 1910 af en undervisningsanstalt
för utbildande af landtmätare erfordras dels 71,600
kronor, hvarå det uppgjorda statsförslaget slutade, dels 17,350 kronor
för anskaffande af erforderligt instrumentförråd, dels 3,000 kronor till
öfrig undervisningsmateriell, inventarier och inredning i anstalten, dels
ock ett belopp af 23,866 kronor, utgörande hvad af staten belöpte på
tiden 1 september—31 december 1910, eller sammanlagdt 115,816
kronor. Häraf erfordrades under år 1910 ej allenast sagda belopp å
23,866 kronor utan äfven de ifrågasatta anslagen till instrument samt
till öfrig undervisningsmateriell, inventarier och inredning eller till -

39

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 186.

hopa 20,350 kronor, hvadan alltså under år 1910 skulle för läroanstalten
behöfva disponeras sammanlagdt 44,216 kronor.

På grund af denna utredning hafva de sakkunniga tillstyrkt,
att Kungl. Maj:t täcktes föreslå Riksdagen att — med beslutande,
att en läroanstalt för landtmätare skulle tills vidare anordnas i
hufvudsaklig öfverensstämmelse med de föreslagna grunderna, och
med godkännande af det för anstalten uppgjorda förslag till stat —
för ifrågavarande ändamål å extra stat för år 1911 bevilja ett anslag
af 115,816 kronor med rätt för Kungl. Maj:t att låta af nämnda belopp
förskottsvis under år 1910 af tillgängliga medel utanordna 44,216 kronor.

Öfver detta de sakkunnigas förslag har landtmäteristyrelsen den 6
november 1909 afgifvit infordradt underdånigt utlåtande.

Landtmäteristyrelsen har därvid med stöd af redan vunnen erfarenhet
om det resultat, som vore möjligt att uppnå med de hittillsvarande
kurserna, och under vitsordande af det stora intressa, som både lärare och
elever lagt i dagen, förklarat sig icke tveka att beteckna detta resultat,
visserligen såsom godt i förhållande till tid och andra förutsättningar men
likväl såsom otillfredsställande, om man, såsom ju måste vara fallet, uti
den underbyggnad, som bereddes den unge aspirantem, ville söka trygghet
för, att han skulle kunna väl fylla sin blifvande uppgift såsom tjänsteman.

I likhet med de sakkunniga håller landtmäteristyrelsen före, att
landtmätarnas utbildning måste inriktas på hufvudsakligen fyra kunskapsgrenar
nämligen mätningskonst, rättskunskap, jordbrukslärans allmänna
delar med byggnadslära samt afdikning och bevattning jämte
erforderliga förkunskaper, samt att af förenämnda kunskapsgrenar den
geodetiska ämnesgruppen eller den, som åsyftade att bibringa landtmätarna
kunskap i mätningsteknik med därför erforderligt matematiskt
underlag måste sättas i främsta rummet. På grund däraf att hittills
hållna kurser för afläggande af landtmäteriexamen måst inrymma, förutom
grundläggande ämnen, äfven rättskunskap och agronomi, uti
hvilka ämnen ganska omfattande kunskaper vore erforderliga för en
landtmätare, hade tidens knapphet fört med sig, att de geodetiska ämnena
skjutits åt sidan, hvilket i synnerhet blifvit fallet, sedan särskilda,
dock frivilliga kurser börjat anordnas för meddelande af undervisning
i sistnämnda ämnen åt redan examinerade landtmätare. Följden hade
alltså med en viss grad af nödvändighet blifvit den, att det blifvit beroende
af tjänstemannens fria bestämningsrätt att förskaffa sig erfor -

Landtmäteri•
styrelsen den
6 november
1909.

40 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 186.

derlig underbyggnad uti den för hans blifvande verksamhet viktigaste
kunskapsgrenen.

Till belysande af spörsmålet angående behofvet af bättre utbildning
hos landtmätarna i mätningskunskap har styrelsen, jämte det att
den hänvisat till hvad de sakkunniga anfört om den trigonometriska mätningsmetodens
företräden framför den grafiska och om nödvändigheten
för rikets landtmätare att vara väl förtrogna med båda dessa metoder,
framhållit, att den grafiska metoden, som antagligen under lång tid
komme att blifva den förhärskande, åtminstone i vissa delar af riket,
under sådana förhållanden måste förbättras med lärdomar, som stode
att hämta från den trigonometriska. Men för att en landtmätare skulle
kunna rätt förstå att vid den grafiska metoden tillämpa dessa lärdomar,
måste han hafva varit i tillfälle att inhämta kännedom om dem i sammanhang
med den metod, till hvilken de egentligen hörde. Till följd
däraf vore det nödvändigt för alla landtmätare att förvärfva kunskap
och färdighet i båda metoderna.

En bland landtmäteriets hufvuduppgifter kunde sägas vara att
bestämma ägogränser mellan olika fastigheter. Särskildt på grund af
de i tekniskt afseende primitiva tillvägagångssätt, som härvid inom
landet kommit till användning, hade den egendomliga uppfattning blifvit
gängse, att en ägoskillnad i allmänhet kunde blifva underkastad rubbning
utan hinder däraf, att densamma förut blifvit bestämd genom landtmäteriförrättning,
som vunnit fastställelse. För att en ändring i riktning
mot bättre rättssäkerhet skulle kunna åstadkommas uti detta för
vårt land egendomliga förhållande, hvartill äfven bestämmelserna om
ägogränser i lagberedningens nyligen afgifna förslag till jordabalk och
af lagberedningen i sammanhang därmed på andra områden förutsatt
lagstiftning syntes syfta, fordrades i främsta rummet införande af bättre
tekniska metoder vid ägogränsers bestämmande och utmärkande å karta
och mark. I sammanhang med utfärdande den 23 oktober 1908 af
nådig instruktion för landtmäteristyrelsen och rikets landtmätare hade
Kungl. Maj:t funnit godt anbefalla landtmäteristyrelsen att uppgöra
och till Kungl. Maj:t inkomma med förslag till särskild författning
angående kartors upprättande, verkställande af ägomätning,
afvägningar och arealuträkning, upprättande af beskrifningar samt
utstakning af ägoskillnader med mera. Under de arbeten, som inom
landtmäteristyrelsen med biträde af särskilda sakkunniga för närvarande
bedrefves för fullgörande af berörda nådiga befallning, hade
det framstått såsom nödvändigt att meddela särskilda föreskrifter för
arbeten, som utfördes enligt hvardera af nämnda metoder, samt att i

41

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 186.

rättssäkerhetens intresse förbättra den grafiska metoden med detaljer,
som företrädesvis körde hemma inom den trigonometriska metoden.

I detta sammanhang har landtmäteristyrelsen äfven erinrat därom,
att den ekonomiska afdelningen af rikets allmänna kartverk sedan åtskilliga
år tillbaka rekryterades med personer, som aflagt landtmäteriexamen,
och att det af allt att döma syntes vara endast en tidsfråga,
när ekonomiska kartverkets arbeten komme att undergå sådan förändring,
att äfven dess personal blefve i behof af en bättre geodetisk
underbyggnad, än hvad för närvarande vore fallet.

Af det sålunda anförda syntes det styrelsen framgå, att det vore
af stor vikt att snarast möjligt vidtaga kraftiga åtgärder för att bereda
rikets landtmätare bättre underbyggnad i den geodetiska ämnesgruppen;
och toge man därjämte hänsyn till den tid, som åtginge för undervisningens
meddelande och för att de nya metoderna skulle hinna erhålla
stadga i tillämpningen, ansåge styrelsen, att fara förelåge i
dröjsmål.

Landtmäteriundervisningen kunde redan nu sägas vara tvåårig,
ehuru ena årets kurs vore frivillig. Det hade, såsom äfven de sakkunniga
med rätta framhållit, visat sig omöjligt att inom hittills
använda omkring 65 veckor medhinna de pensa, som minst måste
fordras i de särskilda ämnesgrupperna. Tillräcklig tid hade saknats
icke blott för undervisningens meddelande utan äfven för praktiska
öfningar och själfstudier. Och utginge man sålunda ifrån, att tiden
måste utsträckas, uppstode den frågan, hur detta skulle kunna ske,
utan att utbildningen blefve alltför långvarig och betungande för aspiranterna.
Särskildt ur denna synpunkt både landtmäteristyrelsen funnit
sig tilltalad af de sakkunnigas förslag, som gånge ut på en tvåårig
geodetiskt-rättslig kurs såsom obligatorisk för anställning i egenskap af
extra ordinarie tjänsteman inom landtmäteristaten, under det att det
tredje årets kurs, som vore afsedd att omfatta kulturtekniska ämnen,
skulle anordnas såsom en fristående kurs, hvars genomgående enligt
förslaget skulle vara obligatorisk endast såsom kompetensvillkor för
att på egen hand verkställa jordfördelningsförrättningar.

Då styrelsen alltså gillade grundtanken uti de sakkunnigas förslag
och icke hade några afsevärda erinringar att göra i fråga om dess
detaljer, hade styrelsen helst velat inskränka sig till att förorda förslagets
föreläggande för Riksdagen, men då styrelsen erfarit, att det
under nuvarande i ekonomiskt afseende mindre gynnsamma tider
svårligen läte sig göra att för ändamålet anvisa ett så betydligt belopp,
som förslagets genomförande i oförändradt skick förutsatte, hade landtlik.
till Riksd. Prot. 1910■ 1 Samt. 1 Afd. 139 Höft. 6

42 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 186.

mäteristyrelsen funnit sig nödsakad att, såvidt möjligt, söka modifiera
förslaget och begränsa för detsammas genomförande nödvändiga utgifter.
Styrelsen ville emellertid betona, att styrelsens åtgärd härutinnan vore
betingad uteslutande af för handen varande särskilda omständigheter
och att, när en gång framdeles fråga blefve att ordna landtmäteriundervisningen
i vårt land på ett stadigvarande sätt, de sakkunnigas
förslag enligt styrelsens mening därvid borde i hufvudsak oförändradt
genomföras.

Sedan landtmäteristyrelsen därefter närmare framhållit, hurusom
endast ett begränsadt antal landtmäterielever, på grund af stark tillströmning
på landtmäteribanan, kunde under de närmaste åren komma
att antagas, har landtmäteristyrelsen anfört, att det kunde beräknas, att
de elever, som, under förutsättning att undervisningen komme att bedrifvas
endast på en afdelning, till ett antal af högst 20 kunde få inträde vid
hvarje af fem följande kurser, hade varit i tillfälle arbeta såsom
sådana under en tid af minst två år. Till följd häraf saknade
föreskrift om elevtidens inskränkning för åtskilliga år framåt praktisk
betydelse och någon dylik borde därför enligt styrelsens mening ej
nu meddelas.

Den bättre ställning, som numera beredts landtmäteristatens tjänstemän,
gjorde det vidare antagligt, att antalet studerande, som komme
att söka inträde såsom elever, under en följd af år komme att blifva
större än det antal, hvilket kunde beredas inträde. Till följd häraf
och då redan i nu gällande instruktion funnes föreskrifvet, att vid afgörande
af sökandes företräde till antagning såsom elev skulle fästas
afseende, förutom på omständigheter, som ansåges ådagalägga lämplighet
för utöfning af landtmäteriverksamhet, på af sökanden företedda vitsord
om kunskaper i modersmålet, matematik, fysik, kemi, biologi och
teckning, syntes det af de sakkunniga föreslagna villkoret om högre
betyg i vissa af ofvannämnda ämnen blifva uppfylldt utan att härför
tarfvades någon särskild föreskrift. Erfarenhet från år 1909 gåfve stöd
för berörda antagande. Äfven denna fråga behöfde alltså, enligt
styrelsens mening, för närvarande icke påkalla någon särskild
åtgärd.

De ändringar i studieplanen för den geodetiskt-rättsliga kursen,
som landtmäteristyrelsen ansåge sig böra framställa, vore föranledda hufvudsaklmen
af nu behandlade förhållanden.

o

Beträffande den kulturtekniska kursen har landtmäteristyrelsen hänvisat
till de i föregående framställningar och utlåtanden i ämnet gjorda
uttalanden om behofvet för landtmätare att erhålla en grundligare och

43

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 186.

mera tidsenlig utbildning ej endast i tekniskt utan ock i agronomiskt
hänseende, därvid särskildt bland annat af styrelsen för landtbruksinstitutet
vid Ultuna betonats, att en mera omfattande insikt i jordbruksfrågor
vore en af de viktigaste förutsättningarna för ett rätt utförande
af de maktpåliggande förrättningar, som ålåge landtmätare.
Toge man därtill i betraktande, att det visat sig nödvändigt att utbryta
de uti förutvarande kurser för landtmäteriexamens afläggande ingående
ämnesgrupperna kemi, mineralogi och geologi samt agronomi, botanik
och skogshushållning från den geodetiskt-rättsliga kursen för att inom
densamma bereda bättre plats för den geodetiska ämnesgruppen, samt
att alltså, utan särskild kulturteknisk kurs, landtmätarnas utbildning i
agronomi och kulturteknik blefve ingen och sålunda sämre än hitintills,
vore nödvändigheten af en kulturteknisk kurs till fullo ådagalagd.

Hvad i denna del förekommit gåfve äfven tillräckligt stöd för
behofvet att anordna sådana kurser redan under närmast följande båda
läsår. Såsom ytterligare skäl härför ville styrelsen meddela, att upprepade
framställningar hos styrelsen gjorts af redan examinerade
landtmätare om åtgärders vidtagande för att bereda dem tillfälle att
genomgå en dylik kurs. Distriktsindelningens genomförande kunde
med säkerhet antagas komma att föra med sig, att landtmätare i
större utsträckning än hittills komme att erhålla sådana uppdrag,
som förutsatte insikter i de delar, som borde ingå i en kulturteknisk
kurs. Med hänsyn därjämte till det af de sakkunniga omförmälda förhållandet,
att kommittén för revision af skiftesstadgan efter mönster från
andra länder antagligen komme att föreslå bestämmelser angående
dikning, vattenafledning och väganläggning i sammanhang med skifte,
ansåge sig landtmäteristyrelsen skyldig göra, hvad på styrelsen ankomme,
för att redan till instundande läsår en kulturteknisk kurs måtte kunna
anordnas. Det förtjänade särskildt i detta sammanhang beaktande,
att genomgående af kulturteknisk kurs icke kunde föreskrifvas såsom
kompetensvillkor för själfständigt utöfvande af landtmäteriverksamhet,
förr än en dylik kurs varit anordnad en del år.

Till belysande af frågan om omfattningen af en kulturteknisk
kurs har styrelsen till sitt förevarande utlåtande fogat en redogörelse
för de olika förslag, som i ämnet framställts, hvilken redogörelse jämväl
upptager de ämnen med för desamma anslagen tid, hvilka nu ingå i
kursen för landtmäteriexamen men som för framtiden borde därifrån
utbrytas och hänföras till den kulturtekniska kursen.

Enligt hvad landtmäteristyrelsen trodde sig veta, hade de sakkunniga
i sitt förslag till läsplan för den kulturtekniska kursen, hvari

44

Kungt. Maj.ts Nåd. Proposition No 186.

någon tid icke beräknats för ämnena kemi, mineralogi och geologi,
utgått från den undervisningsplan för gymnasiet, som af Kungl.
Maj:t fastställts den 30 april 1909 att träda i kraft vid början af
höstterminen 1909. Uti sistberörda undervisningsplan inginge kemi i
ganska stor utsträckning, hvaremot densamma icke upptoge mineralogi
och geologi såsom särskilda läroämnen. Styrelsen vore visserligen
öfver ty gad därom, att någon särskild undervisning i kemi framdeles icke
blefve erforderlig, men ställde sig däremot tveksam inför spörsmålet om
lämpligheten att från undervisningsplanen för en kulturteknisk kurs
helt och hållet utesluta mineralogi och geologi. För närvarande funne
styrelsen det icke angeläget att uti frågan intaga någon bestämd ståndpunkt.
Sådant torde erfordras först, då förslag förelåge om ordnande
af undervisningen för en längre tid framåt. I anledning däraf att samtliga
elever, som nu funnes vid landtmäteristaten, aflagt mogenhetsexamen,
innan den nya undervisningsplanen för gymnasiet trädt i kraft,
samt att undervisningen i nämnda ämnen vid de allmänna läroverken
hittills haft mindre omfattning, hade det synts styrelsen lämpligast att
tills vidare uti undervisningsplanen för den kulturtekniska kursen bereda
någon tid för kemi, mineralogi och geologi. Som under närmaste
tiden elevernas förkunskaper i denna ämnesgrupp årligen torde förete
variationer, borde de för ämnena i fråga i planen upptagna timmar
betraktas såsom en totalitet.

Med åberopande af hvad sålunda anförts, har landtmäteristyrelsen
framlagt förslag till plan för landtmäteriundervisningens bedrifvande
under de närmaste åren.

Då jag här går att redogöra för detta förslag, har jag för vinnande
af större öfverskådlighet öfver de två nu föreliggande förslagen
till landtmäteriundervisningens ordnande ansett mig i detta sammanhang
böra samtidigt närmare angifva äfven omfattningen af den utaf
de sakkunniga ifrågasatta undervisningen i de olika ämnena.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 186.

45

Kurs för afläggande af landtmäteriexamen.

I) De sakkunnigas förslag.

II) Landtmäteristyrelsens

förslag.

Antal timmar.

Antal timmar.

Före-

Före-

Före-

Före-

läs-

Öfnin-

läs-

Öfnin-

läs-

..

Öfnin-

läs-

Öfnin-

nin-

gar.

nin-

gar.

nin-

gar.

nin-

gar.

gar.

gar.

gar.

gar.

A. Första läsåret.

Enligt I) 1 september—1 maj.

„ II) 1 september—15 juni.

Matematik: Repetition af skolkursen...

--

-

20

-

Elementär funktionslära ...

20

-

15

—

Differentialkalkyl ............

120

-

107

—

Integralkalkyl.................

90

-

75

-

Determinantteori ............

10

—

240

_

8

—

225

—

Geodesi: Instrumentera ...............

137

186

137

186

Teori för mätningsfel och

noggrannhetsgränser......

10

26

10

26

|

Längdmätning..................

2

3

2

3

Stukning .......................

o

5

3

5

Beräkning af plana koordi-

nater...........................

o

O

4

3

4

Ytberäkning ..................

6

10

6

10

Höjdmätning .................

9

14

9

14

Tachymetri .....................

1

8

171

256

1

8

171

256

Rättskunskap: Rättseneyklopedi ............

2

—

—

—

Civil processrätt...............

60

—

62

_

—

—

Delar af offentlig rätt samt

allmän privaträtt ............

—

—

—

—

125

—

Praktiskt landtmäteri ...........................

-

—

15

25

—

—

—

—

Summa

488

281

521

256 I

Enligt 1) 3 månaders praktiska fältöfningar under sommaren.
Enligt II) praktiskt landtmäteri under 1 månad med fältöfningar.

46

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 186.

I) De sakkunnisras förstas.

II) Landtmäteristyrelsens

förslag.

Antal timmar.

Antal timmar.

Före-

Före-

Före-

Före-

läs-

Öfnin-

läs-

Öfnin

läs-

Öfnin-

läs-

Öfnin-

nin-

gar.

nin-

gar.

nin-

gar.

nin-

gar.

B) Andra läsåret.

gar.

gar.

gar.

gar.

Enligt I) 1 september —15 juni.

„ II) 1 augusti—31 maj.

Matematik: Analytisk rymdgeometri ...

—

—

60

—

—

—

50

—

Geodesi: Felutjiimningsräkning ......

27

30

27

30

Triangulering och vinkel-

felsutjämning ...............

25

35

25

35

Punktinskärning med till-

hörande felfördelning ...

10

30

10

30

Polygonmätning och kom-

pasståg........................

4

7

4

7

Högre geodesi..................

37

4

37

4

Astronomi .....................

28

30

28

30

Jämförande framställning af

mätningsväsendet i olika

länder .......................

10

—

141

136

10

—

141

136

Rättskunskap: Kameral- och ekonomilag-

farenhet .......................

20

—

Speciella landtmäteriförfatt-

ningar ........................

120

—

Statskunskap ..................

4

—

Institutioner för jordbrukets

höjande .....................

4

—

Expeditionsgöromål .........

50

—

198

Speciella delen ..............

—

—

—

—

125

—

Praktiskt landtmäteri...........................

—

—

48

165

-

—

50

150

1 Stadsplaneanordningar .......................

—

—

25

—

—

—

25

—

Fysisk geografi, läran om fornlämningars

kännetecken och natur-

skydd .......................

—

—

20

10

—

-

20

10

Extra öfningar ...............

—

—

—

—

—

—

—

50

Summa

492

311

411

346

Enligt I) praktiska öfningar under 1 månad.

„ II) „ „ „ 2 månader.

Kutigl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 186.

47

Kulturtelcnisk kurs.

De sakkunnigas

Landtmäteri- J

förslag.

styrelsens förslag, j

Antal timmar.

Antal timmar. 1

Föreläs-

Öf-

Föreläs-

Öf-

ningar.

ningar.

ningar.

ningar. j

Kemi .......................................................................

30

10

Mineralogi med bergartslära, geologi ...........................

—

—

50

10

Jordartslära och inledning till jordbedömning ...............

50

90

50

50 !

Jordförbättring, odling och gödsling..............................

30

—

30

Växtkunskap och växtodling .......................................

60

30

60

30

Allmän jordbruksekonomi .........................................

20

—

20

Gradering och taxation ..........................................

20

40

20

40 ''

Afdikning och bevattning inkl. hydrografi och hydraulik

200

360

150

100

Byggnadslära och redskapslära inkl. hållfasthetslära......

90

60

80

50

Skogshushållning .......................................................

SO

30

10

10

Samma

500

410

500

300

Härtill skulle enligt landtmäteristyrelsens förslag komma fältöfningar under 14 dagar.

Landtmäteristyrelsen har vidare anfört, att, enär de elever, som
nu begagnade undervisningen till landtmäteriexamen, under innevarande
läsår, i likhet med hvad under de två föregående läsåren äfven varit
fallet, genomginge en någorlunda tillfredsställande kurs i rättskunskap,
undervisning uti detta ämne under första året endast borde meddelas
på en afdelning. Och då detta ämne kräfde synnerligen mycket
hemarbete, syntes kursen däri under andra året böra beräknas upptaga
en sammanlagd tid af tre månader. Då emellertid blifvande deltagare
under första läsåret i andra årskursen hade mindre omfattande kunskaper
i matematik, än hvad den föreslagna planen förutsatte, påfordrades
enligt landtmäteristyrelsens mening under första läsåret ökning
i den däri upptagna tiden för matematik. Detta förhållande borde
beräknas medföra en ökning af en månad. Under påföljande läsår,
då den för andra läsåret föreslagna kursen på grund häraf finge naturen
af en frivillig kurs hufvudsakligen i geodesi eller triangelmätning,
borde till följd häraf kursen i fråga i likhet med nu pågående kurs i

48 Kungl. Majds Nåd. Proposition N:o 186.

triangelmätning börja den 1 september och beräknas fortgå till omkring
den 1 maj.

I viss mån likartadt komme det att ställa sig med den kulturtekniska
kursen åtminstone under två år. Blifvande deltagare i kursen
under denna tid hade nämligen genom kursen för landtmäteriexamen
inhämtat försvarliga insikter i kemi, mineralogi och geologi samt någon
kunskap äfven i agronomi och växtodlingslära. Härigenom kunde en
inskränkning af omkring 200 undervisningstimmar ske, hvarigenom
kursen borde kunna medhinnas på omkring två månader kortare tid.
Ifrågavarande kurs syntes alltså för närmaste två läsår kunna börja
den 1 oktober och beräknas fortgå till midten af april.

Hvad härefter angår behofvet af lärarkrafter och lärarnas aflöningsförmåner,
har landtmäteristvrelsen förklarat sig i hufvudsak biträda, hvad
de sakkunniga i ämnet anfört, och då det af styrelsen nu framställda förslaget
till undervisningsplan endast i mindre väsentliga delar afveke
från det förslag de sakkunniga utarbetat, följde häraf, att styrelsens
förslag skulle komma att kräfva ungefär enahanda kostnader, som de
sakkunniga beräknat, därest styrelsen använde samma beräkningsgrunder.
Då emellertid så icke varit fallet, och styrelsen härigenom
kommit till ett väsentligt mindre belopp, vore detta, såsom styrelsen
redan framhållit, betingadt af för handen varande särskilda omständigheter.
Landtmäteristyrelsens åtgärd härutinnan borde framför allt
ses ur synpunkten af styrelsens åstundan att förekomma hvarje uppskof
i frågan. Och då styrelsen genom att föreslå undervisningens
ordnande tills vidare genom timlärare härigenom gifvetvis riskerade en
del af de fördelar, antagandet af de sakkunnigas förslag skulle innebära,
skedde detta i förhoppning, att frågan om landtmäteriundervisningen
vore af sådan art och betydelse, att en slutlig lösning af
densamma icke länge läte vänta på sig.

De särskilda lärotimmarnas fördelning mellan föreläsningar och
öfningar uti styrelsens förestående undervisningsplan hade icke kunnat
ske efter några alltför säkra grunder. Denna fördelning kunde blifva
fullt bestämd tidigast vid uppgörande af läsordning efter samråd med
de lärare, som dessförinnan måste utses. Vid sådant förhållande vore
det mindre lämpligt att verkställa kostnadsberäkningen på sådant sätt,
att hänsyn behöfde tagas till berörda fördelning.

På grund häraf hade styrelsen till grund för beräkning af ersättningarnas
belopp lagt det sammanlagda antalet undervisningstimmar i
hvarje ämne, och därvid utgått från en beräkningsgrund af 10 kronor

49

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 186.

för hvarje timme, hvithet beräkningssätt synts hafva godkänts vid behandling
af de provisoriska förslag, styrelsen förut afgifvit i denna
undervisningsfråga.

Då undervisningsplanen innehölle 2,334 undervisningstimmar å
lärorummet eller i dess omedelbara närhet, kräfdes alltså härför till ersättning
åt lärare 23,340 kronor. För de lärare, som skulle leda de
praktiska fältöfningarna, syntes ersättningen icke kunna beräknas lägre
än till 500 kronor i månaden. Undervisningsplanen upptoge fältöfningar
under 3 Va månad, och för detta ändamål erfordrades alltså 1,750
kronor. Då landtmäteristyrelsen beräknat lärarnas ersättning så lågt
som till 10 kronor för timme, måste de erhålla särskild ersättning för
hemarbeten. Sådana kräfdes för granskning och rättande af elevernas
arbeten i stor utsträckning af lärare i geodesi, matematik, praktiskt
landtmäteri, afdikning och bevattning med mera, byggnadslära och redskapslära
med mera samt äfven, ehuru i mindre utsträckning, af lärare
i rättskunskap. Ersättningen härför beräknade styrelsen till 1,000
kronor till lärare i de tre förstnämnda ämnena samt till 500 kronor
till lärare i sistnämnda tre ämnesgrupper. För ändamålet kräfdes alltså
4,500 kronor. Af de sakkunniga syntes behofvet af assistenter vara
till fullo ådagalagdt. För undervisningsplanens fullföljande på sätt
landtmäteristyrelsen tänkt sig erfordrades biträde af assistenter under
sammanlagdt 16 månader. Och då ersättningen till dessa icke kunde
sättas lägre än till 200 kronor i månaden, åtginge till arfvode åt dem
3,200 kronor.

Härförutom erfordrades medel till lärares och elevers resor i sammanhang
med undervisningen samt till anskaffande af öfningsfält.
Bristen på medel för dessa ändamål hade under sista åren förorsakat
icke så litet bryderi. För öfningsfält begärdes gifvetvis högre ersättning
i närheten af hufvudstaden än längre därifrån, i hvilket senare
fall kostnaderna för lärares och elevers resor blefve större. Det inbördes
sammanhanget i kostnadsafseende betingade lämpligheten af ett
gemensamt anslag för berörda båda ändamål. Styrelsen ansåge sig
emellertid icke kunna beräkna erforderligt belopp lägre än till 2,000
kronor.

Det af styrelsen föreslagna sättet för lärares anställande och
ersättande föranledde önskvärdheten af anlitande af censorer vid examina
dels efter andra årets kurs för afläggande af landtmäteriexamen
och dels efter den kulturtekniska kursen i likhet med hvad som funnes
Bill. till Riksd. Prof. 1910. 1 Sami. 1 Afd. 139 Häft. 7

50

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 186.

bestämdt för pågående kurs i triangelmätning. Om tillräcklig ersättning
bereddes censorerna, funne sig styrelsen oförhindrad att anlita
dem såsom rådgifvande i fråga om kursernas anordning och val af
lärarkrafter. Styrelsen beräknade det för ändamålet erforderliga beloppet
till 500 kronor.

I de sakkunnigas förslag till stat upptagna poster till amanuenser,
rektor, rektors skrifbiträde, bibliotek, instrument, stipendier,
hyra och expenser vore gifvetvis behöfliga för en undervisningsanstalt,
och det vore önskvärdt att hafva tillgång till däri angifna belopp,
äfven om upprättande omedelbart af en dylik anstalt icke ifrågakomme.
Landtmäteristyrelsen ville emellertid icke nu göra någon framställning
därom. För flertalet af de behof, som posterna afsåge att fylla, torde
för de närmaste åren liksom hittills få anlitas nionde hufvudtitelns
anslag till skrifmaterialier och expenser, ved m. m. Detsamma syntes
styrelsen få gälla i fråga om utgifter för anskaffning af instrument,
som på grund häraf borde fördelas på en följd af år.

Det vore vidare tydligt, att den utveckling af landtmäteriundervisningen,
som det af styrelsen nu framställda förslaget innebure, icke
minst med hänsyn till dess tillfälliga art, komme att förorsaka landtmäteristyrelsen
icke obetydligt arbete. Ifrågavarande arbete vore af sådan
beskaffenhet, att det endast i mindre grad återspeglades af antalet diarieförda
ärenden eller utgående expeditioner. Det utgjordes till större del
af öfvervakande och ledande af hela undervisningen samt anskaffande af
lokaler, lärare, öfningsfält, uppsättning af läsordningar m. in., hvilka
göromål påkallade utgifter för resor och dylikt. Den ökning af arbete,
som sålunda komme att inträda, hade icke på något sätt tagits i beräkning
vid bedömande af styrelsens behof af arbetskrafter eller vid
fastställande af styrelsens stat. Undervisningens beskaffenhet vore vidare
sådan, att lärarna hade behof af renskrifningshjälp för uppgifters utdelande
bland eleverna m. m. Hittills hade kostnaderna härför bestridts
af styrelsens medel. Genom undervisningens utsträckande komme behofvet
i berörda hänseenden att ökas, och då styrelsens tillgång på
medel icke vore beräknad för detta ändamål, syntes särskilda medel
härför böra anvisas. Till bestridande af kostnaderna för nu omförmälda
ändamål ansåge styrelsen 1,000 kronor erforderliga.

Med stöd af hvad sålunda anförts har styrelsen beräknat utgifterna
för landtmäteriundervisningens bedrifvande enligt den af styrelsen
nu framställda plan på följande sätt:

51

Kungl. Maj:ts Nåd■ Proposition N:o 186.

Till arfvode åt lärare

a) för undervisning.......................................................

b) för ledning af praktiska fältöfningar....................

c) för granskning i hemmet af elevernas arbeten

Till arfvode åt assistenter........................................................

Till bestridande af kostnaderna dels för lärares och

elevers resor i sammanhang med undervisningen

samt dels för anskaffande af öfningsfält................

Till arfvode åt censorer .......................................................

Administrationskostnader........................................................

kronor

23,340

1,750

4,500

3.200

2,000

500

1,000

Summa kronor 36,290

På grund af förut angifna orsaker kunde under första året kostnaderna
för undervisningen i rättskunskap minskas med 1,500 kronor.
Under de två första åren borde dels undervisningen i kemi, mineralogi
och geologi utgå ur planen, dels undervisningen i den agronomiska
ämnesgruppen inskränkas. Härigenom borde kostnaderna kunna minskas
med 2,000 kronor. Som undervisningen i matematik emellertid under
första året kräfde längre tid än planen angåfve, betingades härigenom
under samma år en ökning af 500 kronor.

För första året kunde anspråken på medel alltså nedbringas med
3,000 kronor till 33,290 kronor och för andra året med 2,000 kronor
till 34,290 kronor.

Under senaste åren hade lärare vid af styrelsen anordnade kurser
för sitt arbete under höstterminen icke fått uppbära ersättning förr än
efter ingången af efterföljande år. Ehuru erinringar väl kunde framställas
häremot, ansåge sig styrelsen emellertid icke nu böra påkalla
några åtgärder för åstadkommande af ändring härutinnan. För den
händelse Kungl. Maj:t skulle anse, att medel härför borde beredas,
ville styrelsen meddela, att ett belopp af 8,500 kronor erfordrades för
ändamålet.

Därest undervisningen komme att för de närmaste åren ordnas
enligt landtmäteristyrelsens nu framställda förslag, syntes särskilda
stadgar för undervisningens bedrifvande icke för närvarande behöfvas,
utan torde erforderliga föreskrifter om undervisningen och hvad därmed
stode i samband lämpligen böra meddelas på samma gång Kungl.
Maj:t komme att lämna föreskrifter om användningen af de medel,
som för ändamålet kunde blifva anvisade.

Styrelsen har slutligen framhållit, hurusom det nu af styrelsen
framlagda förslaget innefattade allenast de mest nödvändiga åtgärder

Skiftesstadgekommitten
den
3 mars 1910.

52 Kungl. Maj:ts Nåd■ Proposition N:o 186.

för landtmäteriundervisningens förbättrande, och det syntes styrelsen,
att de kraf på statsmedel, som enligt förslaget måste göras, kunde
anses synnerligen måttliga i förhållande till storleken af den tjänstemannakår,
hvarom här vore fråga. På grund häraf och då behofvet
af snara åtgärders vidtagande vore oundgängligt, för att landtmätarna
skulle kunna väl fylla sin uppgift och motsvara de förväntningar, som
efter kårens nu beslutade omorganisation och i anseende till däraf
föranledda statsutgifter med större fog än hittills kunde ställas på densamma,
vågade landtmäteristyrelsen uttrycka den förhoppning, att
Kungl. Maj:t täcktes föreslå Riksdagen att för bedrifvande af landtmäteriundervisningen
under läsåret 1910—1911 i enlighet med landtmäteristyrelsens
nu framställda förslag på extra stat för år 1911 bevilja
ett anslag af 33,290 kronor.

I infordradt underdånigt utlåtande den 3 mars 1910 har den af
Kungl. Maj:t för revision af skiftesstadgan och därmed sammanhörande
författningar tillsatta kommitté framhållit och betonat, hurusom behofvet
att bereda de blifvande landtmätarna en grundligare teoretisk
utbildning för deras maktpåliggande kall länge gjort sig kännbart.
Genom den nyligen genomförda omorganisationen af landtmäterikåren
hade detta behof i mera än en riktning vunnit i styrka. Efter upphäfvande
af den jordägarna förut un der vissa förutsättningar tillkommande
rättighet att själfva bestämma, af hvilken landtmätare en sökt
förrättning skulle utföras, kunde med fog ökade kraf ställas på det allmänna
i afseende ä landtmätarnas utbildning och ett effektivt urval vid
kårens rekrytering. Då vidare i regel alla inom ett distrikt förekommande
landtmäterigöromål skulle utföras af den för distriktet tillsatte
och inom detsamma boende landtmätaren, vore att vänta, att denne
skulle om ortens med jordbesittningen och landtbruket sammanhörande
förhållanden vinna en ingående kännedom, som gjorde honom särskilt
skickad att af befolkningen anlitas såsom rådgifvare och hjälpare i sådana
ärenden. Och för en sådan uppgift fordrades kunskaper rörande
många samhälleliga och tekniska frågor.

Skulle en ny skifteslagstiftning komma till stånd i hufvudsaklig
öfverensstämmelse med ett af kommittén preliminärt utarbetadt förslag,
komme fordringarna på en förstärkt kompetens för landtmätaren att
ytterligare vinna i styrka. Kommittén hade nämligen dels, till betryggande
af utanför skiftesdelägarnas krets stående sakägares rätt, föreslagit
att beslutanderätten i vissa frågor, som hittills varit föremål för
delägarnas överenskommelser, skulle tillkomma förrättningsmännen, dels

5B

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 186.

ock funnit det böra åläggas landtmätaren att vid skiftets början granska
och förteckna de åtkomsthandlingar, som företeddes af dem, som anmälde
sig såsom delägare i skifteslaget. För att nöjaktigt fullgöra dessa
och åtskilliga andra af skiftet följande uppgifter komme landtmätaren
att blitva i behof af en ytterligare utbildning i rättskunskap, inriktad
på de med hans verksamhet närmast sammanhörande områden af rättssystemet
och särskild! på kännedom om olika slag af laga fång till fast
egendom samt affattande och granskning af de olika handlingar, hvarigenom
sådant fång konstituerades.

Vidare hade kommittén, på sätt af de sakkunniga antydts, i sitt
förslag upptagit föreskrift om skyldighet för landtmätaren att vid skifte
undersöka, huruvida dikning och vattenafledning borde företagas till
ägornas förbättring, samt att upprätta planer för sådana företag så ock
att uppgöra förslag till inom skifteslaget erforderliga vägbyggnader.
Att sådana åligganden skulle medföra ökade kraf på landtmätarnas kunskap
i till kulturteknik hänförliga ämnen läge i öppen dag.

De förslag till landtmäteriundervisningens ordnande, som utarbetats
af de sakkunniga och af landtmäteristyrelsen uti ofvan omförmälda
betänkande och utlåtande, syntes kommittén, äfven med hänsyn tagen
till de af kommittén åsyftade ändringar i skifteslagstiftningen, ägnade
att tillgodose berättigade fordringar på denna undervisnings höjande.
Att de sakkunnigas förslag i organisatoriskt afseende hade stora företräden
framför landtmäteristyrelsens, torde vara obestridligt. Men äfven
det sistnämnda syntes ägnadt att under den tid, som måste åtgå för
utredning angående ett definitift ordnande af landtmäteriundervisningen
— möjligen i sammanhang med utbildande till vissa andra grenar af
statstjänst till befordrande af allmän och enskild hushållning — tillgodose
de oundgängligaste krafven på stärkande af den förberedande
utbildningen till de uppgifter, som ålåge landtmätaren.

Slutligen har äfven landtbruksstyrelsen i detta ärende afgifvit infordradt
underdånigt utlåtande den 22 mars 1910. Landtbruksstyrelsen har
därvid hufvudsakligen yttrat sig angående den föreslagna kulturtekniska
kursen och framhållit, hurusom landtmäteristyrelsens och de sakkunnigas
förslag beträffande nämnda kurs i hufvudsak vore lika, dock med den
skillnaden att landtmäteristyrelsen i programmet infört 30 föreläsningstimmar
och 10 öfningstimmar i kemi samt 50 föreläsningstimmar och
10 öfningstimmar i mineralogi och geologi, medan enligt de sakkunnigas
förslag ingen afsevärd undervisning skulle förekomma i dessa läroämnen.
Vidare hade landtmäteristyrelsen minskat den af de sakkunniga

Landtbruksstyrelsen
den
22 ma rs 1910.

54

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 186.

föreslagna undervisningen i jordartslära från 90 till 50 öfningstimmar,
uti afdiknings- och bevattningslära (med hydrografi och hydraulik) från
200 till 150 föreläsnings- och från 160 till 100 öfningstimmar. I sin
helhet skulle enligt landtmäteristyrelsens förslag antalet öfningstimmar
minskas från 410 till 300, under det att föreläsningstimmarnas antal
skulle blifva oförändradt, nämligen 500. Om härmed jämfördes dels
landtmäteristyrelsens uti underdånig skrifvelse af den 10 november 1904
framlagda ursprungliga förslag rörande en kulturteknisk lärokurs vid
Ultuna landtbruksinstitut för blifvande landtmätare, dels ock den undervisning
i motsvarande ämnen, som redan nu bestodes eleverna vid
Ultuna, visade det sig, att antalet undervisningstimmar i dessa läroämnen
enligt såväl de sakkunnigas som landtmäteristyrelsens nya förslag
vore afsevärdt mindre för landtmäterieleverna än enligt landtmäteristyrelsens
ursprungliga förslag, oaktadt detta senare i de flesta
fall vore mindre fullständigt än den undervisning i samma ämnen, som
längesedan kommit Ultunaeleverna till del.

Utan tvifvel skulle emellertid den nu föreslagna kulturtekniska
kursen, vare sig att landtmäteristyrelsens eller de sakkunnigas förslag
blefve godkändt, afsevärdt öka landtmätarnas förmåga att riktigt verkställa
ägograderingar och skiftesläggningar samt att bedöma, i hvilka
fall jordförbättringar kunde i sammanhang med skiftesförrättningar
verkställas genom afdikning eller bevattning.

Den ökade kompetens, som sålunda skulle vinnas af landtmätarna
för deras egentliga uppgifter, vore enligt land!bruksstyrelsens mening
af så stor betydelse, att den ensam rättfärdigade de kostnader, staten
skulle behöfva vidkännas för den kulturtekniska kursens anordnande.

Däremot ansåge sig landtbruksstyrelsen på det bestämdaste böra
bestrida, att denna kurs skulle, såsom de sakkunniga antydt, göra landtmätarna
verkligt kompetenta till uppgörande af planer och kostnadsförslag
för afdiknings- eller vattenafledningsföretag. En sådan kompetens
vore icke heller för landtmätarna behöflig, sedan en särskild tjänstemannakår,
nämligen statens landtbruksingenjörer, numera utbildats för
dessa senare uppgifter, hvilka visserligen ursprungligen tillhört landtmätarna,
men rörande hvilka de aldrig ägt verklig kompetens och
hvartill de numera allenast i undantagsfall anlitades.

För att bereda statens landtbruksingenjörer nödig kompetens och
laglig behörighet att verkställa förrättningar rörande afdiknings- och
vattenafledningsföretag hade redan uti det för dessa tjänstemän utfärdade
nådiga reglementet af den 8 december 1865 blifvit föreskrifvet, att de
efter genomgången fullständig kurs vid något af statens landtbruks -

55

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 186.

institut och minst två års elevtid hos landtbruksingenjör skulle icke
allenast minst ett år såsom elever tjänstgöra hos i statens tjänst anställd
landtmätare och aflägga landtmäteriexamen, utan äfven minst ett
år hafva varit i praktisk tjänstgöring anställda vid större aftappningseller
andra med allmänna medel understödda vattenbyggnadsarbeten
samt aflägga examen i mekanik, hydraulik in. in. enligt ett af landtbruksakademiens
förvaltningskommitté i samråd med väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
uppgjordt program. Detta program hade angifvits
utgöra en del af den lärokurs, som tillhörde elever i väg- och vattenbyggnadsyrket
och vore beträffande de rent tekniska läroämnen, som
grundläde kompetens till uppgörande af planer och kostnadsförslag för
vattenafledningsföretag, betydligt fullständigare än den undervisning i
samma läroämnen, som nu föreslagits för landtmätare.

Landtbruksstyrelsen har vidare framhållit, hurusom de alltjämt stegrade
anspråken på teknisk utbildning för tjänstemän, Indika hade att
handlägga förrättningar rörande vattenaflednings-, diknings- eller vattenregi
eringsföretag, föranledt Kungl. Maj:t att i förnyadt reglemente för
statens landtbruksingenjörer af den 22 november 1907 ytterligare skärpa
kompetensfordringarna, bland annat, genom att föreskrifva att den,
hvilken ej genomgått fullständig, fyraårig lärokurs i väg- och vattenbyggnadsfacket
vid tekniska högskolan, i stället skulle hafva genomgått
en särskild teknisk lärokurs enligt af landtbruksstyrelsen utfärdadt
program.

Detta program (Sv. Förf. saml. Bill. n:r 85 år 1908), hvilket
blifvit uppgjordt i samråd med styrelsen för Tekniska högskolan, vore
afsedt att bibringa de blifvande landtbruksingenjörerna all den undervisning,
som vid nämnda högskola, dit undervisningen blifvit förlagd,
kunde lämnas i de delar af vattenbyggnadskonst och tillhörande ämnen,
som erfordrades för uppgörande af planer och kostnadsförslag för diknings-,
vattenaflednings- och vattenregleringsföretag.

Huru önskvärdt genomgåendet af högre kurser i väg- och vattenbyggnadskonst
och kulturteknik för en blifvande landtbruksingenjör
ansåges, framginge af bestämmelsen i sista stycket i 22 § af nyssnämnda
nådiga reglemente, enligt hvilken bestämmelse den, som genomgått
fullständig kurs i väg- och vattenbyggnadsfacket vid Tekniska
högskolan eller godkänd högre kurs i kulturteknik vid utländsk läroanstalt,
undantoges från föreskriften, att icke någon, hvars ålder öfverstege
SO år, Ange utan att förut hafva innehaft dylik anställning antagas
till landtbruksstipendiat.

Den agronomiska och tekniska utbildning, som ansetts nödvändig

56

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 186.

för blifvande landtbruksingenjörer, därest de skulle anses blifva kompetenta
att handlägga vatten aflednings-, afdiknings- och vattenregleringsförrättningar,
måste i än högre grad anses behöflig för andra tjänstemän,
hvilka aldrig kunde erhålla samma praktiska utbildning och erfarenhet
i sådant afseende, hvarom nu vore fråga, som landtbruksingenjörerna.

Redan genom nådiga kungörelsen af den 30 april 1880 föreskrefs
efter af särskilda kommitterade afgifvet yttrande, att officer vid vägoch
vattenbyggnadskåren skulle för erhållande af sådan behörighet hafva

a) vid ett af statens landtbruksinstitut genomgått en af landtbruksakademiens
förvaltningskommitté bestämd kurs uti jordbrukslära,
agrikulturkemi och ekonomisk botanik;

b) minst ett års tid tjänstgjort hos en i statens tjänst anställd
landtmätare och därvid inhämtat fullständig kännedom i allt, särskildt
ägogradering, som till landtmäteriets praktiska utöfning hörde, utom
hvad anginge ägoskiftens verkställande; samt

c) inför landtmäteristyrelsen undergått examen uti en af samma
styrelse bestämd kurs i författningskunskap.

Att landtmätarna vid utfärdandet af 1879 års dikningslag bibehöllos
vid sin gamla lagliga behörighet att handlägga vattenafledningsoch
dikningsförrättningar, utan att någon föreskrift utfärdades för att
bereda dem härför nödig kompetens, hade, enligt landtbruksstyrelsens
mening, berott därpå, att landet eljest blifvit tillsvidare så godt som i
fullständig saknad af tjänstemän för sådana förrättningars handläggande.

Kungörelsen angående väg- och vattenbyggnadsofficerare var nämligen
då ännu ej ens utfärdad, än mindre hade någon sådan tjänsteman
då ännu hunnit fullgöra föreskrifna kompetensvillkor, och hvad beträffade
statens landtbruksingenjörer, så var deras antal för hela riket
vid den tiden ej mer än 12 och af dessa hade vid utfärdandet af 1879
års dikningslag endast 5 hunnit fullgöra de teoretiska och praktiska
lärokurser, som genom 1865 års reglemente loreskrefvos såsom villkor
för behörighet att handlägga diknings- och vattenafledningsförrättningar.

För närvarande funnes emellertid i riket 22 ordinarie och 3 extra
landtbruksingenjörer, och något behof att vidare anlita andra tjänstemän
än landtbruksingenjörer för utförande af diknings- och vattenafledningsförrättningar
syntes landtbruksstyrelsen ej föreligga, hvarför
också sådant numera endast i undantagsfall ägde rum.

Då enligt landtbruksstyrelsens åsikt den nu ifrågasatta kursen i
kulturteknik vore afgjordt otillräcklig att bereda landtmätarna verklig
kompetens i fråga om vattenaflednings- och dikningsföretag och i ännu
högre grad beträffande de vattenregleringsfrågor, som, om också i förbi -

57

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 186.

gående, äfven nämnts af de sakkunniga uti deras underdåniga betänkande
af den 30 september 1909, skulle det kunna sättas i fråga,
om icke kurserna i dessa afseenden borde ökas för landtmätarna.

Detta kunde emellertid landtbruksstyrelsen icke för sin del anse
tillrådligt. Om nämligen ett sådant ökande af landtmäterikursen skulle
kunna ske, utan att härigenom andra för landtmätarna närmare liggande
intressen sattes på spel, skulle emellertid landtmätarna i allt fall icke
kunna anses på detta sätt blifva verkligen kompetenta att handlägga
ifrågavarande förrättningax'', emedan de alltid skulle komma att sakna
den praktiska utbildning och erfarenhet, som slutligen endast kunde
gifva en betryggande garanti för att de ofta svåra och grannlaga förrättningar,
hvarom ofvan talats, blefve väl utförda. Det skulle häraf
ovillkorligen blifva en följd, att det allmänna blefve lidande genom att
förrättningarna komme att utföras af mindre erfarna förrättningsmän.

De utländska förebilder i administrativt afseende, som skulle kunna
åberopas för ett dylikt sammanblandande af landtmäteri- och agrikulturtekniska
uppgifter, kunde landtbruksstyrelsen icke tillmäta någon betydelse
i förevarande fall, då förhållandena inom olika länder ställde
sig så väl i historiskt som i andra afseenden så olika, att de betingade
olika administrativa organisationer, och af organisationen vore det olika
behofvet, den olika arten af teoretisk och praktisk utbildning beroende.

Landtmätarnas uppgifter vore i Sverige, enligt hvad de sakkunniga
vitsordat, redan af så mångskiftande och omfattande art, att de ej utan
skada kunde ytterligare ökas.

På samma gång det sålunda skulle med de i Sverige rådande
förhållandena vara lika obehöflig! som gagnlöst att söka betunga landtmätarna
med sådana teoretiska och praktiska lärokurser i agronomi och
tekniska ämnen, som med afseende på handläggandet af förrättningar
rörande afdiknings-, vattenaflednings- och vattenregleringsföretag skulle
bereda dem full och verklig kompetens, skulle det vara obilligt och
onödigt att betunga landtbruksingenjörerna med en så vidlyftig lärokurs
i geodesi, rättskunskap m. in., som, enligt så väl de sakkunnigas
som landtmäteristyrelsens förslag, skulle ingå i den nya landtmäteriexamen.
Dessa läroämnen vore visserligen nyttiga och nödvändiga för
den blifvande landtmätaren men ej till föreslagen omfattning behöfliga
för den blifvande landtbruksingenjören.

På grund af hvad sålunda blifvit anfördt, har landtbruksstyrelsen,
under framhållande att styrelsen framdeles torde blifva i tillfälle att
inkomma med underdånigt förslag till de föreskrifter beträffande landtbruksingenj
örernas deltagande i den kurs till landtmäteriexamen, som
Bih. till Riksd. Prof. 1910■ 1 Sami. 1 Afd. 139 Höft. 8

Departements chefen.

58 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 186.

kunde blifva föreskrifven till följd af något af de föreliggande förslagen
till denna examens utvidgning, för sin del uttalat, att den nu af tillkallade
sakkunniga och landtmäteristyrelsen föreslagna kulturtekniska
kursen, om också mindre fullständig än den tidigare föreslagna kursen
vid Ultima, enligt landtbruksstyrelsens uppfattning kunde blifva till stor
nytta för landtmätarnas utbildning för deras egentliga uppgifter, därvid
styrelsen dock såsom sin bestämda åsikt velat framhålla, att lärokursen
i fråga eller den föreslagna landtmäteriexamen i dess helhet ej. kunde
förläna verklig kompetens i fråga om upprättande af planer till vattenreglerings-,
vattenafiednings- och dikningsföretag eller till handläggande
af förrättningar enligt gällande dikningslag eller enligt andra vattenrättsförordningar,
hvarföre också landtbruksstyrelsen, som ansåge landtmätarnas
utbildning icke böra afse att bereda dem dylik kompetens,
funne, att man vid vidtagandet af åtgärder för höjande af landtmäteriundervisningen,
borde noggrannt fasthålla vid de grundsatser, hvilkas
riktighet landtbruksstyrelsen i det föregående sökt häfda.

Samtidigt med att statsmakterna söka bereda tillfälle åt den, som
sådant önskar, att förvärfva den fackutbildning, som numera erfordras
på olika verksamhetsområden, är det för dem af vikt att noga tillse, att
den sålunda meddelade utbildningen så vidt möjligt håller jämna steg
med och anpassas efter utvecklingen inom området ifråga. I vårt land
har från statsmakternas sida i detta hänseende städse visats en offervillighet,
som är värd allt erkännande.

Detta allmänna kraf gör sig särskild! starkt gällande, då fråga
blir om statens egna tjänstemän. Endast under förutsättning att dessa
kunna skaffa sig de kunskaper och vinna den utbildning, som erfordras
för att på ett fullt tillfredsställande sätt utföra det speciella arbete,
hvithet åligger en hvar af dem, kan staten och allmänheten vara i sin
fulla rätt att ställa så stora fordringar på deras duglighet, som förhållandena
påkalla.

Den fackutbildning, som hittills genom statsmakternas medverkan
meddelats rikets landtmätare, har i flera afseenden lämnat mycket öfrigt
att önska. Såväl landtmäteristyrelsens i ämnet gjorda framställningar
som de sakkunnigas af mig i det föregående refererade utredning
bära härom tydliga vittnesbörd. Därtill kan ytterligare läggas, att
bristerna i förevarande hänseende varit föremål för lifliga öfverläggningar
vid flera af de allmänna möten rikets landtmätare under de
tvenne sista decennierna hållit; och landtmätarna hafva därvid själfva
med styrka framhållit och betonat ej endast det trängande behofvet af

59

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 186.

en vida mera omfattande yrkesutbildning än den nuvarande utan ock
det berättigade i krafvet härpå såväl från landtmätarnas egen som från
allmänhetens sida.

Redan på grund af dessa från skilda håll framkomna samstämmiga
uttalanden i ämnet anser jag åtgärder med det snaraste böra vidtagas
för att härutinnan åstadkomma en förändring till det bättre.
Härtill kommer ytterligare, att rikets landtmätare genom den omorganisation
af landtmäteristaten, som från och med ingången af innevarande
år blifvit genomförd, kommit att i så måtto intaga en annan ställning
än hittills, att de numera icke, såsom tillförene delvis varit fallet, kunna
betraktas såsom enskilda yrkesutöfvare, hvilka själfva hafva att sörja för
förvärfvandet af de mera omfattande kunskaper, som i allt större utsträckning
kräfvas af dem. I och med det att det öfvervägande antalet landtmätare
öfvergå tt till aflönade statstjänstemän, torde staten hafva ikläd t
sig ökad förpliktelse att tillse, att möjlighet beredes dem att genom en af
statsmakterna anordnad och bekostad undervisning vinna den mångsidiga
utbildning, som står andra yrkesutöfvare till buds och hvarförutan de icke
kunna nöjaktigt utföra sina ofta maktpåliggande och för åstadkommande
af ordnade äganderättsförhållanden så betydelsefulla åligganden.

Särskilt synes mig allmänheten numera hafva större såväl anledning
som rätt att i detta afseende ställa ökade fordringar på staten,
sedan — såsom äfven skiftesstadgekommittén framhållit — jordägaren
icke längre har samma rättighet som hittills att själf bestämma, af hvilken
landtmätare eu sökt förrättning skall utföras.

Att de gjorda framställningarna om vidtagande af erforderliga
reformer i den nuvarande landtmäteriundervisningen hittills icke ledt till
åsyftadt resultat, har, såsom det af den i det föregående lämnade utredningen
framgår, hufvudsakligen berott därpå, att frågan härom blifvit
sammankopplad med och dess afgörande i viss mån gjorts beroende af
andra undervisningsfrågor. Detta hinder synes mig emellertid icke
numera behöfva föranleda ytterligare uppskof. Förslaget att förlägga
en del af landtmäteriundervisningen till Ultuna landtbruksinstitut har
genom den i ärendet förebragta utredningen visat sig vara förenadt
med så afsevärda kostnader och så stora olägenheter, att ett fortsatt
vidhållande af detta yrkande icke synes böra ifrågasättas. Och hvad
angår den likaledes framkastade tanken att inordna landtmäteriundervisningen
i en för flera hvarandra mer eller mindre närliggande yrkesområden
gemensam högre utbildningsanstalt, torde — om och när en
dylik anstalt upprättas — den omständigheten, att åt landtmäteriundervisningen
redan på förhand gifvits den omfattning, som befunnits nödvän -

60

Kungl. Ma,j:ts Nåd. Proposition N:o 186.

dig, icke behöfva hindra genomförandet af denna tanke. Själfva den
egentliga undervisningen, dess omfattning, planläggning in. m. skulle
därigenom icke komma att rubbas; det blefve endast sättet för anskaffandet
af erforderliga lärarkrafter, den yttre organisationen och hvad därmed
står i samband, som komme att häraf mer eller mindre påverkas.
Under alla förhållanden synes det mig icke tillrådligt att, då någon
dylik gemensam ^bildningsanstalt icke för närvarande finnes att tillgå,
uppskjuta ordnandet af landtmäteriundervisningen, till dess en sådan
anstalt kan komma till stånd.

Det förslag till en utvidgad undervisning, som af de sakkunniga
blifvit utarbetadt, skulle säkerligen på ett varaktigt och fullt tillfredsställande
sätt lösa föreliggande undervisningsfråga. Då jag emellertid
detta oaktadt endast med de af landtmäteristyrelsen gjorda förändringarna
i organisation och kostnadsberäkning anser mig böra biträda förslaget,
har detta sin grund däri, att det, innan någon anstalt finnes att tillgå,
till hvilken undervisningen kan förläggas, synes mig lämpligt att
ordna det hela på det mera provisoriska sätt, som landtbruksstyrelsens
förslag innebär. Detta sistnämnda ställer sig äfven i flera afseenden
billigare.

Beträffande själfva undervisningens omfattning öfverensstämma de
båda förslagen i stort sedt. Då den här föreslagna utvidgningen möjligen
kan förefalla väl omfattande, i all synnerhet vid en jämförelse med den
hittills meddelade undervisningen, tillåter jag mig påpeka dels denna senare
icke undergått några mera genomgripande förändringar under de många
år som förflutit, sedan den erhöll sin nuvarande form, oaktadt de senaste
årens utveckling på landtmäteriets område och de allt större fordringar,
som ställas på en landtmätares duglighet, väl skulle hafva motiverat
dylika förändringar, dels ock att man, för att bereda landtmätare tillfälle
att vinna insikt i de nya mätningsmetoder, af Indika — såsom i
det föregående blifvit framhållet — hvarje landtmätare numera måste
kunna begagna sig, under dessa sista år sett sig nödsakad att, vid sidan
af den egentliga landtmäteriundervisningen, anordna särskilda fristående
kurser, hvarigenom den viktigaste och mest kräfvande delen af landtmätarnas
utbildning — den geodetiska — redan nu kommit att i många
fall taga i anspråk ungefär lika lång tid som den nu föreslagna obligatoriska
kursen. Skillnaden i omfattningen af undervisningen kan sålunda
sägas i viss mån vara mera skenbar än verklig.

Vid en dylik jämförelse torde hänsyn också böra tagas därtill, att
enligt det nu föreliggande förslaget till landtmäteriundervisningens ordnande
en del af den praktiska utbildning, som nu meddelas hos enskilda

61

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 186.

landtmätare, skulle komma att ställas i samband med den teoretiska
undervisningen, en anordning, som visserligen skulle komma att erfordra
i någon män ökadt bidrag af statsmedel men som dock från flera synpunkter
sedt säkerligen skulle medföra afsevärda fördelar. De enskilda
landtmätarnas vilja ocli förmåga att meddela de hos dem anställda
eleverna en tillfredsställande praktisk utbildning är gifvetvis mycket
olika, och mången gång torde de vid valet af elevarbeten fästa större
afseende vid arbetets för dem mer eller mindre inkomstbringande natur
än vid dess betydelse från speciell undervisningssynpunkt.

Om man betraktar den trigonometriska kurs, som hittills hållits
endast vissa år och som då varit frivillig, såsom ett nödvändigt led i
en landtmätares utbildning — en uppfattning, hvarom delade meningar
numera knappast torde råda — måste en blifvande landtmätare för närvarande
beräkna en utbildningstid efter aflagd studentexamen af i rundt
tal fyra år, däraf två hela år såsom elev hos landtmätare och återstoden
af tiden för genomgående af de båda nu skilda kurserna: den för landtmäteriexamens
afläggande och den trigonometriska, hvilka hvar och en
kunna sägas taga i anspråk ett läsår. De sakkunniga hafva i sitt al
mig i det föregående refererade betänkande gjort en sammanställning
rörande utbildningstiden enligt deras af såväl landtmäteristyrelsen som
skiftesstadgekommittén tillstyrkta förslag, af hvilken framställning framgår,
att utbildningen enligt detta förslag — äfven om den frivilliga
kulturtekniska kursen medräknas — icke kommer att kräfva mer tid
än nu. Det här föreliggande förslaget synes mig alltså icke endast äga
den förtjänsten, att det undanröjer de brister, hvilka vidlåda den nuvarande
utbildningen; därtill kommer ock — och detta förtjänar särskildt
framhållas — att man vinner det mål man vill nå utan någon förlängning
i utbildningstiden, endast genom att bättre tillvarataga en för den
blifvande landtmätaren alltid dyrbar tid.

Då det numera å ena sidan måste ställas stora fordringar på
hvarje landtmätares såväl geodetiska som rättsliga utbildning, medan å
andra sidan endast vissa landtmätare i sin verksamhet äro i behof af
agrikulturtekniska insikter, synes det mig fullt riktigt att, såsom i föreliggande
förslag skett, ur den obligatoriska geodetiskt-rättsliga kursen utbryta
de kulturtekniska ämnena samt förlägga desamma till en särskild
frivillig kurs. Därigenom vinnes icke endast, att den kräfvande undervisningen
i de viktiga ämnen, som ingå i förstnämnda kurs, kan — utan
att behöfva taga alltför lång tid i anspråk — utvidgas så, som förhållandena
synas påkalla, utan ock att åt den hittills alltför knapphändiga
undervisningen i kulturteknik kan gifvas den omfattning, att de på

62

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 186.

landsbygden arbetande landtmätarnas behof af mera ingående kunskaper
i de härunder ingående olika ämnena blir fullt tillgodosedt. Då
frågan om landtmäteriundervisningens reformering vid de allmänna
landtmätarmötena varit föremål för diskussion, har landtmätarnas bristfälliga
insikter i sistnämnda ämnen framhållits som en mycket kännbar
olägenhet, särskildt med hänsyn till de ökade anspråk "på en noggrann
gradering af ägor vid skiftesförrättningar, som i allt högre grad
gjort sig gällande. Och, såsom landtmäteristyrelsen i sitt utlåtande
öfver de sakkunnigas förslag anfört, hafva under intrycket häraf upprepade
framställningar hos styrelsen blifvit gjorda af på eget ansvar
arbetande landtmätare om åtgärders vidtagande för att snarast möjligt
afhjälpa denna olägenhet.

Vidare har skiftesstadgekommittén betonat, hurusom ökade kraf
måste ställas på landtmätarnas kunskaper särskildt i rättskunskap och i
de till kulturteknik hänförliga ämnena, om en ny skifteslagstiftning i
hufvudsaklig öfverensstämmelse med ett af kommittén preliminärt utarbetadt
förslag komme till stånd.

Äfven landtbruksstyrelsen har i sitt senast afgifna utlåtande framhållit
behofvet för landtmätarna af mera ingående kulturtekniska insikter,
särskildt för ett riktigt verkställande af ägoregleringar och skiftesläggningar
samt för att bedöma, i hvilka fall jordförbättringar kunna i
sammanhang med skiftesförrättningar verkställas. Det är gifvetvis för
att öka landtmätarnas kompetens härutinnan, som den kulturtekniska
kursen blifvit föreslagen. Så stor som skillnaden, äfven om denna kurs
kommer till stånd, fortfarande kommer att blifva mellan landtbruksingenjörernas
och landtmätarnas utbildning i fråga om upprättandet af
planer för vattenregleringsföretag m. in., synes mig uppenbart att det
äfven framdeles kommer att blifva de förra, hvilka i regel komma att
anlitas vid utförande af dessa företag.

Såväl de sakkunniga som landtmäteristyrelsen hysa ungefär samma
mening angående den tid, som bör anslås för genomgående af de särskilda
kurserna; och med hänsyn icke endast till de många olika läroämnen,
som måste ingå i dessa kurser, utan ock till de grundliga insikter,
som knifvas i hvart och ett af dem, synes mig de sålunda föreslagna
tiderna vara väl afpassade efter det föreliggande behofvet.

Beträffande fördelningen af antalet timmar å dessa olika ämnen
skilja sig de båda förslagen i flera punkter. Då emellertid undervisningsplan
för hvar och en af de särskilda kurserna torde böra fastställas
af Kungl. Maj:t, och då nämnda fördelning sålunda framdeles kommer

63

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 186.

att blifva föremål för Kungl. Maj:ts afgörande, saknar jag anledning
att nu ingå på närmare pröfning af dessa detaljer.

Frågan om landtmäteriundervisningens ordnande skulle enligt nu
föreliggande förslag i så måtto icke erhålla sin slutliga lösning, att det
fortfarande komme att stå oafgjordt, huruvida undervisningen med fördel
skulle kunna inordnas i en blifvande, äfven för andra yrkesutöfvare
afsedd högre undervisningsanstalt. Då emellertid någon dylik anstalt
icke för närvarande finnes att tillgå och denna fråga sålunda icke nu
kan afgöras, synes det mig lämpligt att, på sätt landtmäteristyrelsen
föreslagit, tillsvidare fylla behofvet af lärarkrafter genom anställande af
endast tillfälliga dylika, för hvilka ersättningen skulle komma att utgå
med visst belopp för undervisningstimme. Mot de härvid af landtmäteristyrelsen
föreslagna ersättningsbeloppen har jag icke något att
erinra, men antar dock, att vid undervisningsplanernas definitiva fastställande
vissa jämkningar i de nu angifna slutsummorna kunna visa
sig erforderliga.

Ej heller mot öfriga i landtmäteristyrelsens förslag upptagna utgiftsposter
finner jag anledning till annan anmärkning än att, då närmare
bestämmelser af Kungl. Maj:t träffas angående användningen af
det anslag för nu ifrågavarande ändamål, som af Riksdagen kan komma
att beviljas, äfven beträffande de för dessa poster beräknade särskilda
beloppen vissa förändringar inom den beräknade slutsumman möjligen
komma att befinnas nödvändiga.

För bestridande af en del utgifter, som sammanhänga med undervisningens
bedrifvande, hafva de sakkunniga i sitt förslag till stat beräknat
särskilda belopp. Då de mest betydande bland dessa utgifter,
såsom för hyra och expenser, anskaffning af instrument och inventarier
m. m., dels svårligen på förhand låta sig till beloppet bestämmas, dels
icke torde årligen komma att utgå med samma belopp, synes mig lämpligt
att, på sätt landtmäteristyrelsen föreslagit och såsom hittills i vissa
fall ägt rum, härför anlita nionde hufvudtitelns anslag till skrifmaterialier,
expenser, ved m. m., från hvilket såväl landtmäteristyrelsens som
länslandtmäterikontorens samtliga utgifter af ifrågavarande slag nu bestridas.
Närmare föreskrifter angående den utsträckning, hvari anslaget
får för nu ifrågavarande ändamål användas, torde årligen höra meddelas
i sammanhang med fastställande af stat för undervisningen. Gifvet är
att af detta anslag icke kan tagas i anspråk något belopp till arfvode
åt lärare o. d.

Hvad landtmäteristyrelsen anfört i fråga om inskränkning under
de närmaste åren i undervisningen i vissa ämnen och häraf föranledd

64

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 186.

minskning under samma tid i den beräknade årskostnaden finner jag
mig likaledes kunna biträda.

Då, under förutsättning af att anslag af Riksdagen beviljas för
undervisningens ordnande, på sätt jag här föreslagit, medel för ändamålet
torde böra finnas att tillgå redan under innevarande höst, då kurserna
skola taga sin början, torde hos Riksdagen böra begäras rätt för
Kungl. Maj:t att, af hvad som för år 1911 anvisas, redan under innevarande
år af tillgängliga medel förskjuta erforderligt belopp, hvilket af
landtmäteristyrelsen beräknats till 8,500 kronor.

På grund af hvad jag sålunda anfört hemställer jag alltså, att
Kungl. Magt måtte föreslå Riksdagen

att på extra stat för år 1911 till Kungl. Maj:ts förfogande ställa
ett anslag af 33,300 kronor att användas till landtmäteriundervisningens
ordnande och bedrifvande under läsåret 1910—1911 i hufvudsaklig öfverensstämmelse
med landtmäteristyrelsens sistberörda förslag, med rätt
för Kungl. Maj:t att utaf sagda belopp under år 1910 af tillgängliga
medel förskottsvis för ändamålet utanordna erforderligt belopp.

Till denna af statsrådet öfriga ledamöter biträdda
hemställan behagade Hans Kungl. Höghet
Kronprinsen-Regenten lämna nådigt bifall och förordnade,
att proposition i ämnet af den lydelse, bilaga
. . . till detta protokoll utvisar, skulle till Riksdagen
aflåtas.

Ur protokollet:

Axel Lekander.

STOCKHOLM, ISAAC MAKCUS’ BOKTBYCKEM-AKTIEBOLAG, 1910.