Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 154.
1
N:o 154
Kungl. Maj:ts nådiga proposition till Riksdagen angående beredande
af pension åt snickaren Jonas Westerlund, snickaren
Anders Eriksson ock förre rättaren Anders Petter Andersson,
gifven Stockholms slott den 8 april 1910.
Under åberopande af bilagda utdrag af statsrådsprotokollet öfver
jordbruksärenden för denna dag vill Kung! Maj:t härmed föreslå Riksdagen
medgifva,
att enhvar af snickaren Jonas Westerlund, snickaren Anders Eriksson
och förre rättaren Anders Petter Andersson må från och med
månaden näst efter den, under hvilken han entledigats eller entledigas
från sin syssla vid Ultuna landtegendom, under sin återstående lifstid
å allmänna indragningsstaten uppbära en årlig pension till belopp af
300 kronor.
De till ärendet hörande handlingar skola tillhandahållas Riksdagens
vederbörande utskott; och Kungl. Maj:t förblifver Riksdagen med afl
kungl. nåd och ynnest städse välbevågen.
Under Hans Maj:ts
Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:
GUSTAF ADOLF.
Oskär Nyländer.
Bih. till Biksd. Prof. 1910. 1 Samt. 1 Afd. 117 Käft. (N:o 154—157). 1
2
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 154.
Utdrag af protokollet öfver jordbruksärenden, hållet inför Hans
Kungl. Höghet Kronprinsen-Begenten i statsrådet å Stockholms
slott den 8 april 1910.
Närvarande:
Hans excellens herr statsministern Lindman,
Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena grefve Taube,
Statsråden: Hkderstiekna,
Swartz,
grefve Hamilton,
grefve Ehrensvård,
Malm,
Lindström,
Nyländer,
von Sydow.
Departementschefen, statsrådet Nyländer, anförde vidare:
Till styrelsen för land tbruksinstitu tet vid Ultima hafva från förvaltaren
vid Ultima landtegendom framställningar gjorts om beredande
af pensioner åt snickaren Jonas Westerlund, född år 1832 och sedan
år 1856 anställd i institutets och egendomens tjänst, snickaren Anders
Eriksson, född år 1836 och sedan år 1875 anställd vid egendomen,
samt förre rättaren Anders Petter Andersson, född år 1843 och sedan
år 1874 anställd vid utgården Graneberg under nämnda egendom.
Vid dessa framställningar, däri Westerlunds, Erikssons och Anderssons
tjänstgöring tillika väl vitsordats, voro fogade, förutom frejdbetyg,
äfven läkarbetyg, utvisande att de två förstnämnda till följd af sjukdom
3
Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition N:o 154.
vore oförmögna att med eget arbete försörja sig samt att Anderssons
arbetsförmåga, likaledes till följd af sjukdom, vore betydligt förminskad.
I underdånig skrifvelse den 20 november 1909 har styrelsen för
nämnda institut, med förmälan, att ifrågavarande tre personer, enligt
intyg från kommunalnämndens ordförande, vore medellösa, hemställt,
att årlig pension måtte tillerkännas enhvar af Westerlund och Eriksson
med 300 kronor samt Andersson med 150 kronor.
Till följd af nådiga remisser hafva underdåniga utlåtandet i ärendet
afgifvits den 29 november 1909 af landtbruksstyrelsen, den 7 december
1909 af statskontoret och den 22 februari 1910 ånyo af landtbruksstyrelsen,
som därvid bifogat ett den 9 februari 1910 afgifvet yttrande
från styrelsen för landtbruksinstitutet vid Ultima.
I sitt förstnämnda utlåtande har landtbruksstyrelsen hemställt, att
Kungl. Maj:t måtte, i likhet med hvad vid 1909 års Riksdag i ett liknande
fall ägt rum, till innevarande års Riksdag aflåta proposition om
beredande af pensioner från allmänna indragningsstaten till Westerlund,
Eriksson och Andersson med föreslagna belopp.
Statskontoret har i ärendet anfört, att med hänsyn till ifrågavarande
tre arbetares långvariga anställning i statens tjänst, deras af ålder och
sjukdom nedsatta arbetsförmåga samt deras fattiga omständigheter statskontoret
ansåge, att ålderdomsunderstöd på statsverkets bekostnad borde
dem beredas. Emellertid syntes det statskontoret i någon mån tvifvelaktigt,
huruvida den föreslagna formen af pension borde i första hand
ifrågasättas för understöd i detta fall. En enskild ägare af större landtegendom
plägade sörja för sina uttjänta arbetare genom att bereda dem
bostad å egendomen samt vissa naturaförmåner af egendomens afkastning;
och på samma sätt hade hittills vanligen förfarits med dylika
arbetare vid statens landtegendomar, enär, såvidt statskontoret hade sig
bekant, fråga om beredande af kontanta pensioner åt i statens tjänst
anställda jordbruksarbetare icke förekommit annat än till följd af indragning
af Ottenby stuteri och i sammanhang därmed beslutad utarrendering
af den förut till stuteriet upplåtna Ottenby egendom. Landtbruksstyrelsen
hade visserligen i sitt afgifna underdåniga utlåtande i nu förevarande
ärende antydt, att en liknande fråga förelagts 1909 års Riksdag; och
styrelsen torde därmed icke kunnat afse annat än antingen frågan om
beredande af lifränta åt en skadad arbeterska vid Ultima egendom
eller ock frågan om beviljande af pension åt en åldrig städerska vid
andtbruksinstitutet å Ultuna. Ingendera af dessa frågor kunde emellertid
enligt statskontorets mening anses i nu förevarande afseende utgöra ett
precedensfall. Det ville synas statskontoret som om pensionering af
4
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 154.
jordbruksarbetare borde ifrågakomma endast om bestämdt hinder mötte
mot beredande af underhåll på sätt ofvan nämnts. Huru i detta afseende
förhölle sig i nu förevarande fall kunde icke af handlingarna inhämtas.
Skulle emellertid vid den utredning härutinnan, som enligt statskontorets
mening måste anses erforderlig, innan frågan kunde företagas till afgörande,
visa sig att hinder mötte mot beredande af underhåll å Ultima
egendom åt ifrågavarande arbetare, ville äfven statskontoret tillstyrka,
att framställning gjordes hos Riksdagen om beviljande åt dem af pensioner.
Beträffande de föreslagna pensionsbeloppen, 300 kronor för
hvardera af snickarne Westerlund och Eriksson samt 150 kronor för
förre rättaren Andersson, innehölle handlingarna i ärendet icke annat,
som skulle kunna utgöra anledning till det föreslagna betydligt mindre
pensionsbeloppet för d<*n sistnämnde, än att dennes arbetsförmåga endast
vore på grund af sjukdom betydligt förminskad, medan däremot de förra
vore af samma orsak alldeles oförmögna att försörja sig. Då emellertid
Anderssons framskridna ålder och sjuklighet gjorde det sannolikt, att
äfven han inom kort tid blefve ur stånd att bidraga till sitt uppehälle,
samt det i allt fall här endast vore fråga om ett existensminimum, ville
det förefalla statskontoret, som om tillräckliga skäl icke skulle förefinnas
att med afseende å pensionsbeloppet göra så stor, om ens någon skillnad
mellan Andersson och de båda andra.
Styrelsen för institutet har i sitt utlåtande den 9 februari 1910
beträffande sättet för ifrågasatta underhålls tilldelande anfört, att styrelsen
härutinnan delade statskontorets uppfattning, men att den viktigaste
förutsättningen för naturaunderhåll bortfölle, i följd af att bostad icke
vid Ultima kunde beredas de personer, för hvilka pension föreslagits.
Då ej heller bränsle, som årligen måste inköpas för egendomens eget
behof, eller mjölk från egendomen kunde lämnas till på annan plats
boende understödstagare, ansåge styrelsen sig böra vidhålla sin uppfattning,
att i föreliggande fall direkt pensionering vore den lämpligaste
formen för understöds gifvande. Beträffande pensionsbeloppens storlek
förklarade sig styrelsen så mycket hellre biträda statskontorets uppfattning,
som redan under den korta tid, som förflutit efter styrelsens förutnämnda
hemställan, Anderssons arbetsförmåga blifvit ytterligare nedsatt.
I sitt sist afgifna utlåtande har landtbruksstyrelsen, under åberopande
af hvad styrelsen för landtbruksinstitutet anfört, förklarat sig vidhålla
hvad landtbruksstyrelsen förut i ärendet anfört och hemställt, dock med
den ändring, att landtbruksstyrelsen beträffande Anderssons pensionering
förenade sig med institutsstyrelsens senast gjorda hemställan.
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 154. 5
Af institutsstyrelsens i ärendet förebragta utredning torde tydligt
framgå, att det understöd, hvaraf här ifrågavarande gamla, nu till arbete
mer eller mindre oförmögna samt medellösa arbetare gjort sig förtjänta,
i förevarande fall icke lämpligen torde kunna utgå in natura. Under
sådana förhållanden och då staten icke bör undandraga sig att bidraga
till deras uppehälle under deras återstående lifstid, synes mig understödet
till dem svårligen kunna utgå i annan form än med visst kontant
belopp. Beträffande storleken af dessa belopp synes det mig, på grund
af hvad såväl statskontoret som institutsstyrelsen i sin sistnämnda
skrifvelse anfört, att någon skillnad mellan de tre understödstagarna
icke bör göras; och torde det understöd, hvaraf eu hvar af dem bör
komma i åtnjutande, skäligen böra bestämmas till 300 kronor.
Jag hemställer alltså, att Kungl. Maj:t måtte föreslå Riksdagen
medgifva,
att enhvar af snickaren Jonas Westerlund, snickaren Anders
Eriksson och förre rättaren Anders Petter Andersson må från och med
månaden näst efter den, under hvilken han entledigats eller enledigas
från sin förutberörda syssla, under sin återstående lifstid å allmänna
indragningsstaten uppbära eu årlig pension till belopp af 300 kronor.
Till denna departementschefens hemställan, hvaruti
statsrådets öfriga ledamöter instämde, täcktes Hans
Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten lämna nådigt
bifall och förordnade, att proposition i ämnet af den
lydelse, bilaga — till detta protokoll utvisar, skulle
till Riksdagen aflåtas.
Ur protokollet:
Axel Lekander.
Departementschefen,
.