Kungl. Maj.is Nåd. Proposition N:o 134.

I

N:0 134.

Kungl. Maj:ts nådiga proposition till Riksdagen angående
pension till vissa förmän och arbetare vid statens järnvägar;
gifven Stockholms slott den 4 april 1910.

Under åberopande af härvid fogadt utdrag af statsrådsprotokollet
öfver civilärenden för denna dag vill Kungl. Maj:t härmed föreslå
Riksdagen medgifva,

att eu hvar af härefter angifna förmän och arbetare, nämligen:
stenarbetaren Anders Teodor Andreasson Kärrman, timmermannen Sven
Andreasson Björkholm, arbetaren Iienrik Andersson Lundblad, förmannen
Sven Persson, arbetarna Per August Bodin Frid, Anders Petter
Johansson och Carl Johan Petersson, förmannen Nils Otto Johansson,
arbetaren Adolf Ferdinand Andersson, förmännen Karl Johan Andersson
och Andreas Svensson Mehn, arbetarna August Andersson Ceder
och Karl Johan Johansson, stenarbetaren Johannes Gustaf Andersson samt
arbetarna Karl August Andersson och Per Andersson må från och med
månaden näst efter den, hvarunder han entledigas eller entledigats från
anställning vid statens järnvägar, under sin återstående lifstid å allmänna
indragniugsstaten åtnjuta årlig pension till belopp af 300 kronor,
dock med villkor att, därest pensionstagare framdeles skulle erhålla
anställning mot aflöning af statsmedel, uppgående till det för en hvar
beräknade årliga medelinkomstbelopp af respektive 1,200 kronor inom
gruppen förmän och yrkesarbetare och 900 kronor inom gruppen vanliga
arbetare eller därutöfver, pensionen skall, så länge anställningen varar,
upphöra att utgå, samt att, vid sådan aflöning^ uppbärande i öfrigt,
pensionen skall minskas, så att densamma jämte aflöningen icke uppgår
till högre belopp än nämnda medelinkomst.

Bill. till Riksd. Prof. 1910. 1 Sami. 1 Afd. 100 Käft. (N:o 131.)

1

2

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nt:o 134.

De till ärendet hörande handlingar skola tillhandahållas Riksdagens
vederbörande utskott; och Kungl. Maj:t förblifver Riksdagen med all
kungl. nåd och ynnest städse välbevågen.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

Hugo Hamilton.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 134.

3

Utdrag af protokollet öfver civilärenden, hållet inför Hans
Kungl. Höghet Kronprinsen-Eegenten i statsrådet ä Stockholms
slott den 4 april 1910.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern Lindman,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena grefve Taube,
Statsråden: Petersson,

Hederstierna,

SwARTZ,

grefve Hamilton,
grefve Ehrensvård,

Malm,

Lindström,

Nyländer,
von Sydow.

Departementschefen, statsrådet grefve Hamilton anförde vidare:

Uti underdånig skrifvelse den 1 mars 1910 har järnvägsstyrelsen
hemställt, att Kungl. Maj:t måtte föreslå Riksdagen medgifva pension
åt en del vid statens järnvägar anställda förmän och arbetare, nämligen:
stenarbetaren Anders Teodor Andreasson Kärrman, timmermannen Sven
Andreasson Björkholm, arbetaren Henrik Andersson Lundblad, förmannen
Sven Persson, arbetarna Per August Bodin Frid, Anders Petter
Johansson och Carl Johan Petersson, förmannen Nils Otto Johansson,
arbetaren Adolf Ferdinand Andersson, förmännen Karl Johan Andersson
och Andreas Svensson Mehn, arbetarna August Andersson Ceder och
Karl Johan Johansson, stenarbetaren Johannes Gustaf Andersson samt
arbetarna Karl August Andersson och Per Andersson.

Pension till
vissa förmän
och arbetare
vid statens
järnvägar.

4

Liknande
pensionsfrågor
vid
1906, 1907
och 1909 åiriksdagar.

Kungl. Maj.is Nåd. Proposition N:o 134.

Innan jag öfvergår att närmare redogöra för innehållet i järnvägsstyrelsens
ifrågavarande skrifvelse, tillåter jag mig att något beröra af
Kungl. Magt vid 1906, 1907 och 1909 års riksdagar gjorda framställningar
i liknande syfte samt Riksdagens i anledning däraf fattade beslut.

Vid 1906 års riksdag föreslog Kungl. Maj:t (proposition n:r 114)
Riksdagen medgifva, att åtskilliga arbetsförmän och arbetare vid statens
järnvägsbyggnader samt en extra pumpare vid statens järnvägar finge
under vissa villkor från och med månaden näst efter den, hvarunder de
af järnvägsstyrelsen entledigades eller entledigats från anställning vid
statens järnvägsbyggnader, under sin återstående lifstid å allmänna indragningsstaten
åtnjuta årliga pensioner till belopp af respektive 400,
325, 300 och 250 kronor.

Med anledning af denna Kungl. lVIajits framställning förklarade
Riksdagen (skrifvelse n:r 146), ehuruväl i ärendet icke förekommit något
därom, att de till erhållande af pensioner föreslagna förmän och arbetare
i följd af ålderdom, sjukdom eller eljest vore oförmögna att genom
arbete förvärfva sitt uppehälle, sig anse billigheten fordra, att dessa
personer af statsmedel tillerkändes något understöd med anledning af
deras långvariga arbete vid statens järnvägsbyggnader.

Riksdagen fann emellertid icke samtliga omförmälda förmän och
arbetare böra beviljas pensioner att utgå för deras återstående lifstid,
utan ansåg, att de jämförelsevis yngre och fullt arbetsföra bland dem,
däribland flera af de till pension nu föreslagna personerna, lämpligen
borde erhålla det ifrågasatta understödet såsom gratifikation för en gång
till hjälp vid bestridande af deras eget och familjernas uppehälle vid
återflyttningen till hemorten samt under den tid, som kunde åtgå, innan
annat arbete erhölles; och förklarade sig Riksdagen finna skäligt, att
lifstidspensioner beviljades de förmän och arbetare, hvilka uppnått minst
55 års ålder och räknade minst 24 tjänstår.

Beträffande pensionernas belopp sökte Riksdagen finna en annan
beräkningsgrund för pensionsbeloppens storlek än den af Kungl. Magt
använda. I sådant hänseende erinrade Riksdagen, att enligt lagen
angående ersättning för skada till följd af olycksfall i arbete den 5 juli
1901 arbetsgifvare vore skyldig att åt arbetare, hvarmed i nämnda lag
förstodes jämväl arbetsförman, utgifva eu årlig lifränta af 300 kronor,
därest arbetaren genom olycksfall i arbetet för framtiden mistat arbetsförmågan.
Vid sådant förhållande och då staten som arbetsgifvare i nu
förevarande fall icke syntes böra vidkännas större underhållsskyldighet
vid ifrågavarande arbetares afskedande, än om dessa skulle genom
olycksfall i arbetet mistat arbetsförmågan för framtiden, fann Riksdagen

5

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 134.

nämnda belopp, 300 kronor, skäligen böra bestämmas för de pensioner,
som beviljades åt en hvar arbetsförman och arbetare.

Jämväl vid 1907 års riksdag bar Kungl. Maj:t (proposition n:r
140) föreslagit Riksdagen medgifva, att åtskilliga förmän och arbetare
vid statens järnvägsbyggnader måtte från och med månaden näst efter
den, hvarunder de entledigades eller entledigats från anställning vid
statens järnvägar, under sin återstående lifstid å allmänna indragningsstaten
få åtnjuta årlig pension, därvid Kungl. Maj:t på grund af Riksdagens
beslut år 1906 föreslagit beloppet för dessa pensioner till 300
kronor. Såsom villkor för pensionernas åtnjutande hade Kungl. Maj:t
vidare föreslagit, att, därest pensionstagare framdeles skulle erhålla
anställning mot aflöning af statsmedel, uppgående till det för en hvar
beräknade årliga medelinkomstbelopp af respektive 1,200 kronor inom
gruppen förmän och yrkesarbetare och 900 kronor inom gruppen vanliga
arbetare eller därutöfver, pensionen skulle, så länge anställningen
varade, upphöra att utgå, samt att, vid sådan aflönings uppbärande i
(ifrigt, pensionen skulle minskas, så att densamma jämte aflöningen
icke uppginge till högre belopp än nämnda medelinkomst.

_ Denna Kungl. Maj:ts framställning blef af Riksdagen bifallen
(skrifvelse n:r 10).

Uti statsverkspropositionen till 1909 års riksdag har Kungl. Maj:t
föreslagit Riksdagen medgifva, att två förmän och tre arbetare vid
statens järnvägsbyggnader finge från och med månaden näst efter den,
hvarunder de entledigades eller entledigats från anställning vid statens
järnvägar, under sin återstående lifstid å allmänna indragningsstaten
åtnjuta årlig pension till belopp af 300 kronor. Därjämte föreslogos
enahanda villkor för pensionernas åtnjutande, som godkänts vid 1907
års riksdag.

Med anledning af berörda framställning yttrade Riksdagen (skrifvelse
n:r 10), att i afseende å de tre arbetarna den lämnade utredningen
icke gåfve vid handen annat än att de skulle fortfarande vara, åtminstone
i förhållande till sin ålder, arbetsdugliga. Ehuru Riksdagen ansåge,
att deras lefnadsålder, som utgjorde respektive 62, 56 och 58 år,
icke borde i och för sig anses föranleda pensionering, ville Riksdagen
dock icke underlåta att bifalla förevarande framställning, då den i viss
mån hade stöd uti förut af Riksdagen fattade beslut i likartade fall.
Beträffande de bägge förmännen, som ådragit sig svår och på deras
arbetsförmåga menligt inverkande sjuklighet, hade Riksdagen intet att
erinra mot meddelande af de för dem föreslagDa pensionerna. Riksdagen
uttalade därjämte det antagandet, att de af ifrågavarande förmän

Järnvägsstyrelsens
framställning.

6 Kungl. Maj.is Nåd. Proposition N:o 134.

och arbetare, som ännu voro arbetsföra, blefve bibehållna i statens
järnvägars tjänst.

Uti sin förberörda underdåniga skrifvelse den 1 mars 1910 har nu
järnvägsstyrelsen meddelat, att, i likhet med hvad förut ägt rum, till
styrelsen inkommit ansökningar om utverkande af statsunderstöd åt
åtskilliga förmän och arbetare, hvilka samtliga under längre tid med
goda vitsord arbetat vid statens järnvägsbyggnadsföretag och af hvilka
flertalet enligt företedda intyg därjämte genom sjukdom eller kroppsskada
fått sin arbetsförmåga i mer eller mindre hög grad minskad.

Beträffande nu ifrågavarande sökandes tjänstetid har järnvägsstyrelsen
anmärkt, att fullständiga förteckningar å de vid järnvägsbyggnaderna
under den gångna tiden anställda arbetare saknas, hvartill
kommer, att en stor del af arbetsbefälet antingen aflidit eller lämnat
tjänsten. Det har för öfrigt befunnits omöjligt för befälet att lämna
detaljerade uppgifter rörande hvarje särskild, måhända för lång tid tillbaka''
anställd arbetares tjänstetid. Tjänstetidens längd har sålunda
icke kunnat genom officiella handlingar bestyrkas, utan har styrelsen
härvidlag, såsom vid afgifvande af enahanda framställning rörande de
förmän och arbetare, som år 1909 tilldelades understöd, ansett sig
kunna utgå från af sökandena själfva lämnade tjänsteförteckningar,
hvilka utförligt angifva tiden och platsen för anställningen, och detta
så mycket hellre, som berörda uppgifter, i den mån de kunnat kontrolleras,
visat sig vara riktiga. I afseende å vederbörandes lönevillkor
har styrelsen i detta sammanhang meddelat, att medelaflöningen för
ifrågavarande förmän och yrkesarbetare kan beräknas hafva uppgått till
1,200 kronor och för vanliga arbetare till 900 kronor för år.

Styrelsen har äfven utgått från det antagandet, att hufvudsakligen
enahanda villkor med afseende å lefnads- och tjänstålder in. m., hvilka
under de senaste åren varit för Kungl. Maj:t och Riksdagen bestämmande
vid beviljande af pension, jämväl nu skulle komma till tilllämpning.

Emellertid har styrelsen funnit det vara med billigheten öfverensstämmande,
att, då särskilda omständigheter föreligga, afvikelser i någon
mån borde kunna äga rum från nyssnämnda grunder. Ett stöd för
denna sin uppfattning har styrelsen trott sig finna i det uttalande, som
gjordes af 1909 års riksdag vid tilldelande af pension åt förenämnda
två förmän. Afseende bör sålunda enligt styrelsens förmenande icke
uteslutande fästas vid de förut angifna allmänna betingelserna för erhållande
af pension, nämligen att vederbörande skulle innehafva minst
55 lefnads- och 24 tjänstår, då nämligen i speciella fall förhållandena

Kungl. Majds Nåd. Proposition N:o 134. 7

kunna vara sådana, att äfven andra synpunkter böra tillmätas afgörande
betydelse. Fyra af de nu ifrågavarande sökandena, förmannen Karl
Jöhan Andersson samt arbetarna Carl Johan Petersson, Johannes Gustaf
Andersson och Per Andersson, hvilka uppnått, Karl Johan Andersson
54 lefnads- och 33 tjänstår, Petersson 51 lefnads- och 28 tjänstår,
Johannes Gustaf Andersson 54 lefnads- och 35 tjänstår samt Per Andel
sson 52 lefnads- och 25 tjänstår, skulle enligt förut angifna grunder
icke vara berättigade till erhållande af pension. Emellertid hafva, anför
styrelsen, omnämnda fyra sökande under årens lopp ådragit sig
svår och på deras arbetsförmåga menligt inverkande sjukdom, hvilken
antagligen till icke ringa del torde få tiilskrifvas de på hälsan menligt
inverkande förhållanden, under hvilka järn vägsbyggnadsarbeten ofta nog
aga ruin. . Af vid deras ansökningar fogade läkarbetyg inhämtas nämligen,
. enligt hvad järnvägsstyrelsen meddelar, att Karl Johan Andersson
lider af kronisk muskel- och ledgångsreumatism samt till följd
däraf ej .äger full arbetsduglighet; att Petersson lider af hjärtfel med
kalkbildning i kärlen och på grund däraf är till vidare arbete oförmögen,
att Johannes Gustaf Andersson lider af nervsjukdom (paralysis
agitans), hvilken är obotlig och gör honom för all framtid oförmögen
till arbete; samt att Per Andersson lider af magutvidgning med ofta
påkommande hufvudvärk och svindelanfall och på grund däraf är oförmögen
till arbete. Af de fyra nu nämnda sökande kan endast förmannen
Karl Johan Andersson fortfarande användas i arbete vid statens
järnvägsbyggnader, under det Petersson för närvarande åtnjuter vederbörlig
sjukaflöning och de två öfriga redan entledigats. Vid nu angifna
förhållanden och då, hvad Karl Johan Andersson och Johannes
Gustaf Andersson beträffar, deras lefnadsålder högst obetydligt understiger
_ den för erhållande af pension fastslagna, under det att de däremot
i afseende å antalet tjänstår icke blott fylla utan väsentligt öfverskrida
det mått, som i sådant hänseende befunnits skäligt, har styrelsen
ansett dem förtjänta att komma i åtnjutande af pension. Detsamma
anser styrelsen äfven gälla beträffande Petersson och Per Andersson
ehuru dessa visserligen ej uppnått så hög lefnadsålder, som ansetts erforderlig,
men deras tjänstår dock, om än obetydligt, öfverstiga förut
angifna såsom skäligt ansedda mått och dessutom båda ej längre äro
arbetsdugliga. '' ö

. Med tillämpning af förberörda grunder med de af styrelsen ofvan
angifna modifikationer i vissa fall skulle pension komma att utgå till i
följande tabell upptagna förmän och arbetare. Uti tabellen har jämväl
för hvar och eu angifvits det antal lefnads- och tjänstår, han uppnått,

8 Kungt. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 134.

äfvensom huruvida han fortfarande är i tjänst eller, i annat fall, tiden
för hans entledigande.

Namn och befattning.

Lefnads-

år.

Tjänst-

år.

Anmärkningar.

Anders Teodor Andreasson Kärrman, stenarbetare...

59

28

entledigad under 1908.

Sven Andreasson Björkholm, timmerman...............

57

67

entledigad under 1909.

Henrik Andersson Lundblad, arbetare ..................

56

36

entledigad under 1909.

Sven Persson, förman .......................................

58

26

fortfarande i tjänst.

Per August Bodin Frid, arbetare ........................

55

37

d:o.

Anders Petter Johansson, arbetare.......................

57

30

d:o.

(fortfarande i tjänst, åtnjuter
(f. n. sjukaflöning.

Carl Johan Petersson, arbetare ...........................

51

28

Nils Otto Johansson, förman ..............................

55

29

fortfarande i tjänst.

Adolf Ferdinand Andersson, arbetare ..................

55

34

d:o.

Karl Johan Andersson, förman ...........................

54

33

d:o.

Andreas Svensson Mehn, förman ........................

55

36

d:o.

August Andersson Ceder, arbetare.......................

56

33

d:o.

Karl Johan Johansson, arbetare...........................

55

28

d:o.

Johannes Gustaf Andersson, stenarbetare...............

54

35

entledigad under 1908.

Karl August Andersson, arbetare .......................

55

29

fortfarande i tjänst.

Per Andersson, arbetare ....................................

52

25

entledigad under 1909.

Styrelsen har därjämte meddelat, att vederbörande arbetschefer
i de fall, då utlåtande från dem infordrats, tillstyrkt beviljande af pension
åt ifrågavarande förmän och arbetare.

På grund af det anförda har styrelsen i underdånighet hemställt,
att Kungl. Maj:t måtte föreslå Riksdagen medgifva, att pension till
belopp af 300 kronor måtte beviljas förenämnda förmän och arbetare.

statskontorets Öfver jämvägssty relsens nu föreliggande framställning har siatsutiåtomde.
kontoret cjen 23 mars 1910 afgifvit infordradt underdånigt utlåtande
och däruti förklarat, att statskontoret, på grund af hvad järnvägsstyrelsen
i ärendet upplyst och anfört, icke har något att erinra mot aflåtande
till Riksdagen af nådig proposition i öfverensstämmelse med
styrelsens förslag.

Departements- Riksdagen har, såsom jag redan antydt, vid upprepade tillfällen
yttrande, beviljat understöd åt personer, Indika under en längre följd af år varit

9

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 134.

anställda vid statens järnvägsbyggnader. Såsom förutsättning för beviljande
af lifstidspension torde därvid i allmänhet hafva fordrats, att
vederbörande uppnått minst 55 års ålder och kunnat räkna minst 24
tjänstår. Emellertid hafva sådana pensioner på grund af särskildt
ömmande förhållanden medgifvits utan att vederbörande till fullo uppnått
nyssberörda lefnadsålder.

De förmän och arbetare, som nu af järnvägsstyrelsen föreslagits
till erhållande af pension, hafva samtliga uppnått den tjänstålder och
flertalet äfven den lefnadsålder, som i allmänhet uppställts såsom villkor
för pensions erhållande. Endast förmannen Karl Johan Andersson samt
arbetarna Carl Johan Petersson, Johannes Gustaf Andersson och Per
Andersson uppfylla icke fordringarna i afseende å lefnadsålder, om ock
afvikelsen är endast obetydlig. Då emellertid dessa fyra personer under
sin tjänstetid ådragit sig så svåra sjukdomar, att de blifvit för framtiden
oförmögna till arbete eller åtminstone mindre arbetsdugliga, synas
här föreligga sådana omständigheter, som redan vid föregående tillfällen
ansetts böra föranleda till undantag från de i allmänhet tillämpade
hufvudreglerna för beviljande af lifstidspension.

Flera af de utaf järnvägsstyrelsen nu till pensions erhållande föreslagna
förmän och arbetare hafva förut enligt Riksdagens beslut tilldelats
gratifikationer. Detta var äfven förhållandet med vissa af de
personer, som vid 1909 års riksdag beviljades lifstidspensioner. Den
omständigheten att dessa förut erhållit understöd för eu gång ansågs
emellertid då icke böra föranleda något afdrag å pensionerna, och icke
heller nu synes kunna ifrågasättas att af sådan anledning minska de
till endast 300 kronor föreslagna pensionerna.

På grund af hvad sålunda förekommit tillåter jag mig hemställa,
att Kungl. Maj:t måtte föreslå Riksdagen medgifva,

att en hvar af härefter angifva förmän och arbetare, nämligen:
stenarbetaren Anders Teodor Andreasson Kärrman, timmermannen Sven
Andreasson Björkholm, arbetaren Henrik Andersson Lundblad, förmannen
Sven Persson, arbetarna Per August Bodin Frid, Anders Petter
Johansson och Carl Johan Petersson, förmannen Nils Otto Johansson,
arbetaren Adolf Ferdinand Andersson, förmännen Kai''1 Johan Andersson
och Andreas Svensson Mehn, arbetarna August Andersson Ceder
och Karl Johan Johansson, stenarbetaren Johannes Gustaf Andersson
samt arbetarna Karl August Andersson och Per Andersson
må från och med månaden näst efter den, hvarunder han entledigas
eller entledigats från anställning vid statens järnvägar, under sin återstående
lifstid å allmänna indragningsstaten åtnjuta årlig pension till
Bill. till Biksd. Prof. 1910. 1 Sami. 1 Afd. 100 Höft. 2

10

KungI. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 134.

belopp af 300 kronor, dock med villkor att, därest pension slagare framdeles
skulle erhålla anställning mot aflöning af statsmedel, uppgående
till det för en hvar beräknade årliga medelinkomstbelopp af respektive
1,200 kronor inom gruppen förmän och yrkesarbetare och 900 kronor
inom gruppen vanliga arbetare eller härutöfver, pensionen skall, så
länge anställningen varar, upphöra att utgå, samt att, vid sådan aflöning^
uppbärande i öfrigt, pensionen skall minskas, så att densamma
jämte aflöningen icke uppgår till högre belopp än nämnda medelinkomst.

Till denna af statsrådets öfriga ledamöter biträdda
hemställan behagade Hans Kungl. Höghet KronprinsenRegenten
lämna sitt bifall och förordnade, att till
Riksdagen skulle aflåta^ proposition i ärendet af den
lydelse, bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

F. TF. O. Leuliusen.

Stockholm, K. L. Beckmans Boktr., 1910.