Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 121.
1
Nr 121.
Kung!. Maj ds nådiga proposition till Riksdagen angående anslag
för anordnande af undervisning i epidemiologi åt medicine
kandidater; gifven Stockholms slott den 25 februari
1910.
Under åberopande af bilagda utdrag af protokollet öfver ecklesiastikärenden
för denna dag vill Kungl. Maj:t härmed föreslå Riksdagen att,
för anordnande vid epidemisjukhusen i Stockholm, Göteborg, Malmö och
Uppsala af klinisk undervisning i epidemiologi åt medicine kandidater, på
extra stat för år 1911 anvisa ett anslag af 6,000 kronor, att användas
enligt af Kungl. Maj:t meddelade bestämmelser.
De till ärendet hörande handlingar skola tillhandahållas Riksdagens
vederbörande utskott; och Kungl. Maj:t förblifver Riksdagen med all kungl.
nåd och ynnest städse välbevågen.^ *
Under Hans Maj:ts
| |||Min Allernådigste Konungs och Herres sjukdom:
GUSTAF ADOLF.
P. E. Lindström.
Bih. till Riksd. Prot. 1.910. 1 Sami 1 Afd. 89 Raft. (Nr 121).
1
2
1
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 121.
Utdrag af protokollet öfver ecklesiastikärenden, hållet inför Hans
Kungl. Höghet Kronprinsen-Hegenten i statsrådet å Stockholms
slott den 25 februari 1910.
Närvarande:
Hans excellens herr statsministern Lindman,
Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena grefve Taube,
Statsråden: Petersson,
Hederstierna,
Swartz,
grefve Hamilton,
grefve Ehrensvård,
Malm,
Lindström,
Nyländer,
von Sydow.
Departementschefen, statsrådet Lindström anförde härefter:
Angående an- »Samma dag, den 9 april 1904, som den s. k. universitetsexamensord^ande^f
kommittén till Kungl. Maj:t, öfverlämnade sitt förslag till stadga angående
klinisk medicinska examina, aflat kommittén en underdånig skrifvelse, hvari
in(Hpid7mioiogi(''ensamii;ia påkallade Kungl. Maj:ts uppmärksamhet å behofvet för de mest
medicine tdicine studerande af praktisk utbildning i epidemiologi samt utsträckt
kandidater. undervisning rörande lungtuberkulosens diagnostik och hygien.
I afseende särskildt å epidemiologien — och det är frågan om undervisningen
häri, som skall blifva föremål för denna min framställning —
anförde kommittén, hurusom det varit ett länge kändt missförhållande
3
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr. 121.
beträffande vår medicinska undervisning, att de studerande1 ej alls erhölle
någon praktisk utbildning i nämnda ämne. Under de diskussioner angående
den medicinska undervisningen, som föregått kommitténs tillsättande,
både såväl från lärarnas och de praktiserande läkarnas som från de studerandes
sida kraftiga yrkanden gjorts på införande i den medicinska studiekursen
af klinisk undervisning i epidemiologi. Denna fråga vore emellertid
af särdeles svårlöst beskaffenhet. Staten förfogade nämligen icke
öfver något sjukhus med det kliniska material, som oundgängligen erfordrades
för en tillfredsställande undervisning i ämnet; och någon ändring
härutinnan syntes icke heller vara att förvänta, enär fall af epidemiska
sjukdomar väl äfven i framtiden måste hänvisas till de sjukvårdsanstalter,
som kommunerna för dylikt ändamål upprättat. Vidare syntes det, därest
epidemisjukhusen skulle kunna upplåtas för undervisningen, blifva nödvändigt,
att särskilda åtgärder vidtoges för att undvika spridning af
smitta.
För utarbetande af ett bestämdt förslag angående tillgodoseende af
omförmälda af kommittén berörda viktiga önskemål fordrades emellertid
icke blott en grundlig utredning af sakens alla sidor, utan äfven underhandlingar
med de kommunala myndigheter, utan hvilkas medverkan en
klinisk undervisning i epidemiologi knappast kunde åvägabringas. Kommittén,
som icke varit i tillfälle att i detalj utreda de af densamma i
dess skrifvelse berörda frågor och ej heller genom det af kommittén lämnade
uppdrag ansett sig äga befogenhet att träda i underhandling med
nyssnämnda myndigheter, hemställde därför, att Kungl. Maj:t måtte åt
vederbörande medicinska myndigheter uppdraga utredningen af omförmälda
frågor och därefter vidtaga de åtgärder, Kungl. Maj:t kunde finna
af behofvet påkallade.
Efter erhållen nådig remiss å kommitténs nyssnämnda framställning
hörde kanslern för rikets universitet de större konsistorierna och de medicinska
fakulteterna vid universiteten samt lärarkollegiet vid karolinska
mediko-kirurgiska institutet. Fortfarande begränsande mig till frågan om
undervisning i epidemiologi ber jag att nu få lämna en redogörelse för det
hufvudsaldiga af hvad fakulteterna och lärarkollegiet yttrade i detta ämne —
till fakulteternas uttalanden hafva konsistorierna för sin del anslutit sig.
Medicinska fakulteten i Uppsala anförde:
Hvad anginge den kliniska undervisningen i epidemiologi ansåge
fakulteten det i hög grad önskvärdt, att förbättrade anordningar vidtoges
för densamma.
4
jKungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 121.
Den enda oftare förekommande epidemiska sjukdom, som mottoges
vid medicinska kliniken i Uppsala, vore nervfeber (abdominaltyfus). Fall
af denna sjukdom funnes nästan ständigt å kliniken och användes äfven
för den kliniska undervisningen. Så kunde exempelvis nämnas, att denna
sjukdom under hvardera af de tre senaste terminerna två eller tre gånger
varit föremål för klinisk föreläsning. Fakulteten ansåge det visserligen
vara af betydelse, att undervisning i denna sjukdom sålunda kunde beredas
de tjänstgörande, men funne det ock vara för läkarutbildningen
oundgängligen nödvändigt, att undervisning anordnades äfven för de öfriga,
vanligaste epidemiska sjukdomarna, Indika endast funne vård å särskilda
epidemisjukhus.
För anordnande af dylik undervisning hade man tydligen i första
hand att tänka på Stockholms stads epidemisjukhus, enär detta vore det
största i riket, och fakulteten funne det därför synnerligen angeläget, att
en undervisning därstädes måtte komma till stånd. Det vore emellertid i
hög grad att befara, att ej samtliga medicine studerande kunde komma
att mottagas vid detta enda sjukhus.
Fakulteten ansåge det därför vara sin plikt att leda uppmärksamheten
på, hurusom i Uppsala uppfördes ett epidemisjukhus, hvilket vore afsedt
att öppnas under år 1906. Detta skulle få minst 75 sängar och syntes
komma att motsvara anspråken på en modern sjukvårdsinrättning af detta
slag. Anmärkas borde äfven, att det vore afsedt ej blott för patienter från
staden utan äfven från länets öfriga delar, hvilket tydligen komme att
medföra något mindre ojämn tillgång på sjukhusmaterial, än om sjukhuset
endast skulle hafva upptagit stadens patienter. Det torde således vara
berättigadt antaga, att tillgången på sjukdomsfall komme att medgifva, det
undervisning i Uppsala skulle kunna beredas åtminstone under vissa tider
för ett mindre antal tjänstgörande.
Emellertid vore fakulteten ej i tillfälle att för det dåvarande underhandla
med vederbörande myndigheter om, huruvida tillstånd skulle kunna
erhållas att meddela undervisning vid detta sjukhus, enär hvarken styrelse
eller läkare för detsamma då ännu vore utsedd.
Lika litet vore fakulteten i stånd att lämna detaljerade förslag angående
eventuellt ordnande af undervisningen i epidemiologi vid Stockholms
epidemisjukhus, innan utredning förelåge, i hvad mån sådan kunde
komma att äga rum.
Medicinska fakulteten vid universitetet i Lund anslöt sig i allo till
ett af professorn i praktisk medicin S. Ribbing afgifvet yttrande af följande
innehåll:
5
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 121.
Universitetsexamenskommittén hade med stort skäl upptagit den flera
gånger förut debatterade frågan om de svenska medicine studerandes bristfälliga
praktiska utbildning i fråga om epidemiologi. Kommittén hade
icke uppgjort något detaljerad! förslag rörande sättet att af hjälpa denna
brist. Ribbing ville därför i saken framställa några allmänna antydningar.
Den moderna sjukhushygienen ville ej veta af att kontagiösa sjukdomar
upptoges och inlades på de allmänna sjukhusen. De epidemiska
sjukdomarna isolerades allt mer och mer på epidemisjukhus, som underhölles
och bekostades af kommunerna. Öfver dessa sjukvårdsanstalter hade
staten alls ingen bestämmanderätt ocli kunde sålunda icke fordra, att de
användes för undervisningsändamål. Emellertid syntes medicinens utveckling
och läkarbildningens tillbörliga tillgodoseende fordra, att man för
framtiden icke lika skarpt som hittills uppställde den grundsatsen, att
staten skulle disponera alla de institutioner, där medicinsk undervisning
gåfves, och att läkarna vid desamma skulle vara af staten tillsatta och
aflönade. Det syntes vara nödvändigt och lämpligt, att staten med kommunala
myndigheter öfverenskomme om rättighet att få begagna epidemisjukhusens
patientmaterial för läkarutbildningen samt att ”dessa myndigheter
vid tillsättning af läkartjänsterna tillförbunde deras innehafvare att
mot den särskilda ersättning, som af statsmedel kunde beredas, tillhandagå
de studerande med tillbörlig undervisning rörande epidemiska sjukdomar.
Ehuru sådana läkare icke aflagt några särskilda lärarprof, kunde man tillfullo
lita på deras förmåga att i den praktiska undervisningen och handledningen
utföra ett tillfredsställande arbete. En liknande anordning förefunnes
på många ställen i utlandet. Särskild! hade Ribbing sett den vid
Liverpools universitet, och där hade man ej observerat någon olägenhet i
form af smittospridning genom klinikantcrna. Vissa tyska universitetskliniker
hade isoleringsafdelningar för epidemiska sjukdomsfall, och Ribbing
hade där haft tillfälle att iakttaga typhus exanthematicus, recurrens, difteri
m. in. Vid besöken på dessa af delningar åtföljdes läraren icke af hela
praktikantgruppen, utan turvis af utvalda personer, hvilka genom begagnande
af särskilda dräkter o. s. v. sökte förekomma möjligheten af smittans
utbredning.
Innan aftal af nu antydd art blifvit träffadt, syntes det vara för tidigt
att framställa något förslag rörande tiden och stället för undervisning i
epidemiologi.
Karolinska institutets lärarkollegium, som åt särskilda kommitterade,
utsedda bland kollegiets ledamöter, uppdragit att till kollegiet afgifva förberedande
yttrande i ärendet, förklarade sig icke kunna bestämdt ansluta
6
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 121.
sig till ett af de kommitterade gjordt uttalande, att tjänstgöringen å epidemisjukhus
borde omfatta en tid af en månad. Lärarkollegiets uppfattning härutinnan
var grundad på den synnerligen ojämna tillgången på kliniskt material å
sådana sjukhus. Vidare anförde lärarkollegiet, att det af universitetsexamenskommittén
använda uttrycket »undervisning i epidemiologi» borde ändras
till »klinisk undervisning rörande vissa epidemiska sjukdomar». I enlighet
med kommitterades förslag hemställde lärarkollegiet, att åtgärder måtte
vidtagas för att från vederbörande myndigheter i Stockholm och Göteborg
erhålla upplysning, huruvida ifrågavarande undervisning finge anordnas
vid epidemisjukhusen i nämnda städer.
Det torde vara lämpligt att här återgifva det väsentligaste af nyssnämnda
af lärarkollegiet utsedda kommitterades uttalanden i afseende å klinisk undervisning
i epidemiologi. De kommitterade erinra först, att redan nu tillfälle
till dylik undervisning ej alldeles saknades, ity att såväl å universitetssjukhusen
som å serafirnerlasarettet då och då vårdades fall af nervfeber, hvilka
blefve föremål för undersökning och undervisning. Dessa fall vore dock
särskildt i Stockholm få och sporadiska; och då på senare år nervfebern
nästan dött ut i Stockholm, funnes knappt någon möjlighet att här åstadkomma
undervisning rörande denna sjukdom utom vid de tider, då någon
epidemi uppstode i Stockholm eller dess närhet. Detsamma gällde koppor
och fläcktyfus, hvilka sjukdomar ej komme till behandling å serafimerlasarettet
eller universitetssjukhusen, enär häraf angripna sjuka ej finge
intagas å dessa sjukvårdsanstalter.
I afseende å öfriga smittosamma sjukdomar förekomme å serafimerlasarettets
poliklinik fall af dem af och till, i synnerhet vid epidemier i
Stockholm. Däremot finge dylika fall ej intagas å de kliniska af delningarna.
Å den pediatriska polikliniken, någon gång äfven på barnhuset och
barnsjukhuset, förekomme rätt ofta fall af epidemiska sjukdomar, såsom
skarlakansfeber, difteri, mässling, kikhosta, vattkoppor, barnkolera o. d.,
naturligtvis endast under de tider, då de respektive sjukdomarna vore
gängse i hufvudstaden. De blefve så godt som alltid föremål för klinisk
demonstration, särdeles med hänsyn till diagnos och behandling.
Kommitterade vore emellertid ense därom, att fall af epidemiska sjukdomar
vore så sparsamma å de kliniska sjukhusen och deras polikliniker,
att ett verkligt behof af förbättrad undervisning rörande dem förefunnes.
Då för närvarande vid serafirnerlasarettet icke funnes särskild afdelningför
smittosamma sjukdomar och det syntes möta stora, för att ej säga
oöfvervinneliga svårigheter att där få till stånd en komplex af nybyggnader,
nog stora och tidsenliga för en nöjaktig klinisk undervisning i epidemi
-
7
Kungl. Maj ds Nåd. Proposition Nr 121.
ologi, funnes enligt kommitterades mening för närvarande ingen annan utväg,
än att vederbörande statsmyndigheter vände sig till Stockholms stadsfullmäktige
och dess hälsovårdsnämnd, med anhållan att vid Stockholms stads
stora epidemisjukhus, som med skäl kunde kallas mönstergillt, medicine kandidater
måtte lämnas tillåtelse att i tur och ordning tjänstgöra. Kommitterade,
som ej ansett sig befogade att härom öppna förhandlingar, hade
dock rådfört sig med öfverläkaren doktor Thure Hellström och med honom
varit ense om den åsikten, att tjänstgöring å epidemisjukhuset borde vara
obligatorisk för alla medicine kandidater och ett villkor för afläggande af
medicine licentiatexamen.
För att denna tjänstgöring skulle kunna bli effektiv och gagnelig
erfordrades dock, att de tjänstgörande finge bo å epidemisjukhuset under
sin tjänstgöringstid, och att således bostäder för dem där inrättades, så
att de kunde dag och natt följa de ofta svåra fall, som där intoges och
ofta omedelbart, såsom vid difteri, fordrade ingripande behandling.
Nuvarande öfverläkaren, som personligen ställt sig tillmötesgående
mot ett dylikt förslag, hade förklarat sig villig att handleda de studerande
och anordna detaljerna af undervisningen.
Då emellertid epidemier af svårare art blott vissa tider förekomme i
hufvudstaden, funnes ingen full garanti för att de studerande skulle kunna
erhålla nöjaktig erfarenhet om dessa sjukdomar.
Enär det för öfrigt tidvis syntes möta svårighet att emottaga alla,
som anmälde sig, ville kommitterade föreslå, att, om behofvet så komme
att kräfva, anordningar äfven vidtoges ätt bereda tillfälle till enahanda
undervisning vid epidemisjukhuset i Göteborg.
I afseende å tidslängden för tjänstgöring ansåge kommitterade, att
den borde bestämmas till en månad, men att medicine kandidat, som, under
pågående epidemi, minst en månad varit förordnad till biträdande läkare
någonstädes i riket å epidemisjukhus i stad, måtte befrias från nu nämnda
tjänstgöring.
För anordnande af den föreslagna undervisningen erfordrades alltså
uppbyggande: eller anordnande vid Stockholms (eventuellt Göteborgs) epidemisjukhus
af bostadshus för klinikanterna, innehållande bostadsrum jämte
nödiga lokaler och bekvämligheter (såsom garderober, toaletter, badrum,
matsal, rum för betjäning o. s. v.). Fn sådan anordning skulle fullt tillfredsställa
behofvet för närvarande.
Vidare borde lämpligt arfvode beredas öfverläkaren vid epidemisjukhuset
för det ökade arbete, som pålades honom genom undervisningen.
De tjänstgörandes kost, som för närvarande kunde beräknas till 1
krona för dag och person, borde af dem själfva betalas. Därtill komme
8
Kungl. May.ts Nåd. Proposition Nr 121.
eu relativt ringa ersättning för städning och dylikt, som äfven borde af
de tjänstgörande utgöras.
Af lärarkollegiets protokoll för den dag, den 9 mars 1905, då kollegiets
nyss omförmälda uttalande beslöts, fanns utdrag bilagdt samma
uttalande. Däraf inhämtas, bland annat, att vid ärendets handläggningen
medlem af kollegiet inlagt en bestämd gensaga mot den tanken, att
för ifrågavarande undervisnings anordnande skulle erfordras uppbyggande
af särskilda hus: detta vore onödigt och olämpligt samt skulle blifva alldeles
för dyrt.
Med öfverlämnande af de infordrade yttrandena afgaf kanslern underdånigt
utlåtande den 30 november 1905. Kanslern anförde därvid: Förevarande
ärende stode i nära sammanhang med den på Kungl. Maj:ts pröfning
beroende frågan angående ombildning af det medicinska undervisnings-
och examensväsende^ Den 14 september 1905 hade kanslern
afgifvit infordradt underdånigt utlåtande i sistnämnda fråga och därvid
föreslagit, att Kungl. Maj:t måtte åt en fåtalig kommitté uppdraga att på
grund af förefintliga förarbeten utarbeta ett slutligt förslag i ämnet.
Kanslern ville nu hemställa, att därest nämnda förslag vunne nådigt afseende,
jämväl den nu föreliggande frågan måtte varda öfverlämnad till
samma kommitté.
Medicinalstyrelsen anbefalldes härefter att afgifva underdånigt utlåtande
i förevarande ärende. Denna myndighet, som redan den 22 november 1905
afgifvit utlåtande öfver universitetskommitténs förslag rörande det medicinska
undervisningsväsendets ordnande i dess helhet, hade därvid berört
äfven nu ifrågavarande spörjsmål och därom uttalat, att det vore en allt mera
framträdande brist i den nuvarande läkarutbildningen, att för närvarande icke
något tillfälle vore lämnadt de blifvande läkarna att göra sig förtrogna med
epidemiska sjukdomars igenkännande och behandling, enär ju patienter
med dylika sjukdomar icke vårdades å de medicinska klinikerna. Vissa
bland dessa sjukdomar, särskildt difteri och skarlakansfeber, hade länge
varit ganska allmänna i de flesta delar af landet samt vore af tillräckligt
allvarsam beskaffenhet för att göra det ömkligt, att hvarje praktiserande
läkare under sin studietid finge göra sig förtrogen med de sjukdomstecken,
som utmärkte dessa sjukdomar, då en snabbt och säkert ställd diagnos
kunde varda af den allra största betydelse, om icke för den sjuke själf,
så i alla händelser för hans omgifning. Det syntes ej vara omöjligt att
af Stockholms stads hälsovårdsnämnd utverka tillträde till stadens epidemisjukhus
för åtminstone en del tjänstgörande medicine kandidater. I
9
Kungl. Maj-.ts Nåd. Proposition Nr 121.
öfrigt funnes i regeln epidemisjukhus i de flesta städer, dit större länslasarett
vore förlagda, och de unga läkarna borde under en kortare tid af
en såsom villkor för legitimation ifrågasatt assistenttjänstgöring beredas
tillfälle att tjänstgöra äfven å vederbörande epidemisjukhus.
I anslutning till hvad universitetskanslern påyrkat hemställde medicinalstyrelsen
slutligen i sin berörda skrifvelse, att en särskild kommitté
måtte erhålla uppdrag att på grund af förefintligt förarbete utarbeta slutligt
förslag i afseende å det medicinska undervisningsväsendet.
Vid besvarandet af remissen i nu afsedda ärende, hvilket skedde genom
underdånig skrifvelse den 29 januari 1906, åberopade medicinalstyrelsen
hvad densamma i fråga om ordnande af de epidemiska sjukdomarnas
studium anfört i skrifvelsen den 22 november 1905. Under förutsättning
af nådigt bifall till medicinalstyrelsens i nämnda skrifvelse framställda
förslag hemställde styrelsen i skrifvelsen den 29 januari 1906,
att åt den ifrågasatta nya kommittén äfven måtte öfverlämnas att uppgöra
förslag till ifrågavarande epidemio]ogiska studiers närmare ordnande.
De af såväl kanslern som medicinalstyrelsen gjorda framställningar
om den medicinska undervisningsfrågans vidare bearbetande ledde till att
Kungl. Maj:t den 16 mars 1906 bemyndigade dåvarande chefen för ecklesiastikdepartementet
att tillkalla fem sakkunniga för att biträda vid utarbetandet
af förslag dels till stadgar angående examina samt undervisningsoch
studieväsendet inom universitetens medicinska fakulteter och vid karolinska
mediko-kirurgiska institutet, dels ock i fråga om åtgärder, som i
samband härmed kunde vara erforderliga.
Med skrifvelse den 27 november 1906 öfverlämnade de på grund af
nämnda bemyndigande af departementschefen utsedda sakkunnige förslag
till examensstadgar, hvilket förslag sedermera väsentligen lades till grund
för den af Kungl. Maj:t den 28 juni 1907 utfärdade stadgan angående
medicinska examina.
I denna skrifvelse erinrade de sakkunnige om universitetsexamenskommitténs
framställning om anordnande af undervisning i epidemiologi
samt uttalade som sin åsikt, att en fylligare sådan borde eftersträfvas, ja
vore nödvändig. Denna undervisning kunde och borde efter de sakkunniges
uppfattning ordnas så, att de studerande finge under en månads
assistenttjänstgöring å epidemisjukhus genomgå en klinisk kurs i förekommande
epidemiska sjukdomars patologi och terapi. Kunde medgifvande
erhållas att vid epidemisjukhuset i Stockholm, det största i riket, erhålla
utrymme för erforderligt antal assistenter, syntes behofvet för den närmaste
tiden vara fylldt, på sätt närmare framginge af den genom karo
Bih.
till Riksd. Prol. 1910. 1 Sami. 1 Afd. SO Raft. 2
10
Kung7. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 121.
linska institutets lärarkollegium af särskilda sakkunniga åvägabragta utredning.
För syftemålets vinnande syntes alltså snarast möjligt yttrande
böra inhämtas från vederbörande kommunala myndigheter i Stockholm i
frågan huruvida och i hvilken omfattning en sådan tjänstgöring skulle
kunna anordnas vid epidemisjukhuset.
En af de sakkunniga, lasarettsläkaren A. Eurén, uttalade såsom sin
särskilda mening, att en för läkarens kunskapsbehof afpassad praktisk utbildning
bland annat i epidemiologi lämpligen skulle kunna ingå såsom
led i den praktiska utbildning och öfning utöfver den kliniska — därest
en sådan utbildning komme till stånd — hvilken i analogi med det s. k.
praktiska året i Tyskland och kandidattjänstgöringen i Danmark blifvit
äfven hos oss ifrågasatt och nu på vederbörligt uppdrag äfven vore föremål
för de sakkunniges pröfning.
Det uppdrag, som de sakkunnige ursprungligen erhöllo, var, såsom
af det nyss anförda framgår, ej begränsadt till att blott uppgöra förslag
till examensstadga. En särskild fråga, som därvid kom i betraktande,
var den, huruvida viss praktisk tjänstgöring och öfning å sjukhus utöfver
den kliniska tjänstgöringen borde föreskrifvas för blifvande läkare. Frågan
berördes af Eurén och i ett särskilt hänseende hade den varit föremål
för de sakkunnigas uppmärksamhet redan innan de den 27 november 1906
afgåfvo sitt stadgeförslag. I en den 10 oktober 1906 aflåten skrifvelse
till chefen för ecklesiastikdepartementet anmälde nämligen de sakkunniga,
att bland dem yppat sig skilda meningar, i det några ansett
frågan om ny stadga för de medicinska examina kunna och böra till behandling
omedelbarligen upptagas, utan att göras beroende af spörsmålet
huruvida nyssberörda praktiska tjänstgöring och öfning borde föreskrifvas,
samt andra" menat, att eventuella bestämmelser om dylik tjänstgöring borde
i stadgan intagas såsom ett väsentligt led i läkarutbildningen. De sakkunniga
anhöllo tillika, att departementschefen ville afgöra, hvilken af
dessa meningar borde läggas till grund för de sakkunnigas fortsatta
arbete.
Departementschefens till svar härå aflåtna skrifvelse den 11 oktober
1906 innehöll en anmodan till de sakkunniga att utarbeta förslag till
examensstadga, under förutsättning att praktisk tjänstgöring å sjukhus
utöfver den kliniska tjänstgöringen icke erfordrades, men att samtidigt
taga under öfvervägande, huruvida bestämmelser om sådan tjänstgöring
borde meddelas, och afgifva förslag till de ändringar i eller tillägg till
förutberörda förslag till examensstadga,, som därigenom blefve erforderliga.
I enlighet härmed kom förslaget till examensstadga och den på nämnda
It
Kungl Maj:ts Nåd. Proposition Nr 121.
förslag grundade af Kungl. Maj:t utfärdade stadgan ej att innehålla några
bestämmelser rörande omförmälda tjänstgöring. Men frågan härom upptogs
af de sakkunniga till behandling i en den 13 november 1907 till
chefen för ecklesiastikdepartementet aflåten skrifvelse. De sakkunniga,
hvilka i sin dåvarande sammansättning utgjordes af f. d. professorn O.
Hammarsten, professorerna C. Sundberg, J. Borelius och K. Petrén samt
lasarettsläkaren Eurén, uttalade sig i denna skrifvelse till en början mot
införandet af en för alla läkare obligatorisk praktisk utbildning vid sjukhus,
föregående legitimationen. Det torde ej vara nödigt att i detta sammanhang
närmare redogöra för de sakkunnigas motiv härvid. Blott det
må sägas, att de icke ville omedelbart efter en examensreform, som bland
annat åsyftade studietidens förkortning, ifrågasätta anordningar, som för
alla läkare måste medföra tidsförlust och antagligen äfven ekonomisk uppoffring.
För vissa tjänsteläkarbefattningar åter påyrkade de sakkunniga,
att omförmälda praktiska utbildning borde uppställas såsom kompetensvillkor.
De sakkunniga hemställde i afseende härå, att för behörighet till
de afsedda befattningarna skulle utöfver legitimationen och öfriga hittills
i hvarje fall stadgade villkor jämväl fordras tjänstgöring under åtta månader,
vare sig före eller efter legitimationen, såsom underläkare eller
amanuens antingen vid offentlig sjukvårdsinrättning eller vid enskildt
sjukhus, som af medicinalstyrelsen därtill pröfvades lämpligt. Af denna
tjänstgöring skulle minst hälften, omfattande en tid af fyra månader, vara
fullgjord antingen vid medicinsk eller kirurgisk afdelning vid sjukhus med
sådana afdelningar eller ock vid odeladt lasarett.
Sistnämnda bestämmelse ger vid handen, att de sakkunniga tänkt sig,
att en del af berörda tjänstgöring skulle kunna äga rum vid specialanstalter.
Också äro ett stort antal sådana af olika slag upptagna bland de
af de sakkunniga uppräknade sjukvårdsinrättningar, där de afsett, att tjänstgöringen
skulle kunna utföras.
Bland dessa specialanstalter befinner sig äfven epidemisjukhuset i
Stockholm, där således praktisk utbildning på epidemiologiens område
skulle kunna förvärfvas. Då de sakkunniga emellertid taga i betraktande
den särskilda frågan om en sådan praktisk utbildning, påpeka de, att den
form, som de föreslagit för den praktiska sjukhustjänstgöringen efter licentiatexamen,
ej läte en utbildning i epidemiologi komma ett större antal
läkare till godo. Med hänsyn till den synnerligen stora praktiska betydelsen
af en sådan utbildning vore det gifvetvis nödvändigt att på annan
väg sörja för att undervisning i epidemiologi måtte komma till stånd.
Detta vore så mycket nödvändigare, som, enligt de sakkunnigas åsikt, praktisk
förfarenhet på detta område borde fordras hos alla läkare. Detta
12
Kungl. Maj ds Nåd. Proposition Nr 121.
syntes icke kunna åstadkommas annorledes än genom anordnande af obligatorisk
assistenttjänstgöring vid epidemisjukhus före medicine licentiatexamen.
Så snart alltså möjlighet till dylik assistenttjänstgöring blifvit
beredd, för hvilket ändamål åtgärder borde med första vidtaga s, borde ett
tillägg till den nya stadgan angående medicinska examina göras, innefattande
bestämmelse om sådan obligatorisk assistenttjänstgöring. Tiden för densamma
borde lämpligen fastställas till en månad.
De sakkunniga afgåfvo tillika förslag till det af dem ifrågasatta tilllägget
till examensstadgan, afsedt att fogas till en punkt i § 20.
Detta de sakkunnigas sist omförmälda yttrande och förslag gaf riktning
åt det vidare förloppet af den nu förevarande frågan om betryggande
af undervisning i epidemiologi åt de blifvande läkarna. Sedan
nämligen åtskilliga myndigheter fått yttra sig i afseende å praktisk tjänstgöring
af allmän omfattning, anbefalldes medicinalstyrelsen genom nådig
remiss den 22 september 1908 att verkställa utredning angående möjligheten
att, på sätt ifrågasatts, anordna för blifvande läkare obligatorisk
assistenttjänstgöring vid epidemisjukhus samt med denna utredning och
de förslag, som häraf kunde föranledas, inkomma till Kungl. Maj:t.
Med anledning häraf framställde medicinalstyrelsen hos hälsovårdsnämnderna
i Stockholm, • Göteborg och Malmö förfrågan, huruvida och i
hvilken utsträckning sådan assistenttjänstgöring, som ifrågasatts, kunde
anordnas vid epidemisjukhusen i nämnda städer. Sedan hälsovårdsnämnderna
hos vederbörande stadsfullmäktige gjort framställningar i berörda
syfte, hafva stadsfullmäktige i ifrågavarande städer fattat följande beslut.
Stadsfullmäktige i Stockholm beslöto den 1 mars 1909, att å Stockholms
epidemisjukhus finge tills vidare och efter närmare öfverenskommelse
med hälsovårdsnämnden anordnas kurser för samtidigt högst fyra
medicine kandidater för deras undervisning i epidemiskt sjukas behandling
och vård, med rätt för dem att vid sjukhuset erhålla fri bostad, i den
mån sådan kunde dem beredas, samt kost mot ersättning, som vore gällande
för de vid sjukhuset anställda biträdande läkare, dock under villkor
att ersättning för det ökade arbete, som genom den påkallade undervisningen
orsakades sjukhusets läkare, skulle utgå af statsverket med ett belopp
af 2,000 kronor årligen att tilldelas öfverläkaren eller den, som vid
förfall för honom uppehölle hans tjänst.
Stadsfullmäktige i Göteborg beslöto den 16 september 1909 medgifva,
att å Göteborgs stads epidemisjukhus finge tills vidare och efter närmare
öfverenskommelse med hälsovårdsnämnden anordnas kurser för medicine
kandidater för deras undervisning i epidemiska sjukdomars igenkännande
13
Kungl. Majt:s Nåd. Proposition Nr 121.
och behandling, med rätt för dem att vid sjukhuset erhålla fri bostad, i
den mån sådant kunde beredas dem, samt kost mot ersättning, som af
hälsovårdsnämnden bestämdes; dock under villkor, att ersättning för det
ökade arbete, som genom den påkallade undervisningen orsakades sjukhusets
öfverläkare, skulle utgå af statsverket med ett belopp af 1,000
kronor årligen, därest kursdeltagarnas antal under året ej öfverstigit 16,
samt med 60 kronor för hvarje deltagare, om antalet öfverstigit 16.
Stadsfullmäktige i Malmö slutligen beslöto den 11 juni 1909 att bifalla
medicinalstyrelsens berörda framställning angående anordnande af
kurser å stadens epidemisjukhus för två medicine kandidater samt att
medgifva, att kursdeltagarna finge åtnjuta fri bostad å sjukhuset, under
villkor att arfvode till epidemisjukhusläkaren finge utgå af statsmedel med
60 kronor för hvarje kursdeltagare, dock att läkarens hela ersättning för
år ej finge understiga 1,000 kronor.
1 eget underdånigt utlåtande den 12 november 1909 har medicinalstyrelsen
anfört, bland annat, följande: På grund af nyssnämnda stadsfullmäktigebeslut
kunde vid sagda tre städers epidemisjukhus årligen anordnas
inalles högst 36 kurser. Med en beräkning af samtidigt fyra assistenter
i Stockholm, två i Göteborg och två i Malmö kunde således högst
96 medicine kandidater årligen få tillfälle att genomgå dylik kurs. En
styrelsens utlåtande Infogad grafisk framställning öfver antalet under åren
1887—1908 legitimerade läkare visade emellertid, att antalet endast under
två år uppgått till något öfver 80, men att det merendels betydligt understigit
denna siffra — medeltalet har utgjort nära 60. De angifna 96 platserna
syntes således vara fullt tillräckliga för det föreliggande behofvet.
Framtida ökadt behof af platser torde, enligt hvad styrelsen inhämtat,
kunna mötas genom anordnande af dylika kurser i Hälsingborg och möjligen
i ytterligare några andra städer. Epidemisjukhusen i Stockholm,
Göteborg och Malmö vore enligt styrelsens åsikt synnerligen lämpliga för
det afsedda ändamålet. Såsom af de angifna stadsfullmäktigebesluten framginge,
erfordrades för förslagets genomförande ett årligt statsanslag af för
Stockholm 2,000 kronor och för Göteborg och Malmö tillsammans högst
2,880 kronor eller tillhopa 4,880 kronor om året. Då det närmare ordnandet
af undervisningskurserna vid epidemisjukhusen icke torde åligga
medicinalstyrelsen, hemställde styrelsen, att Kungl. Maj:t täcktes vidtaga
åtgärder för beredande af ett årligt statsanslag af högst 4,880 kronor för
sagda undervisning.
14
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 121.
Häruppå anbefalldes kanslern för rikets universitet genom nådig remiss
den 24 november 1909 att efter vederbörandes hörande afgifva underdånigt
utlåtande i ärendet.
Innan kanslern hann besvara denna remiss, fick han från medicinska
fakulteten vid universitetet i Uppsala mottaga en framställning om anordnande
vid epidemisjukhuset i nämnda stad af undervisning för medicine
studerande in. in.
Af ett vid denna framställning fogadt utdrag af Uppsala stadsfullmäktiges
protokoll den 19 november 1909 inhämtas, att stadsfullmäktige,
i anledning af en utaf medicinalstyrelsen hos styrelsen för epidemisjukhuset
i Uppsala gjord framställning, hvilken af sjukhusstyrelsen med eget
utlåtande öfverlämnats till stadsfullmäktige, sistnämnda dag förklarat, att
stadsfullmäktige för sin del ville medgifva, att å stadens epidemisjukhus
finge efter aftal med sjukhusets styrelse anordnas kurser för samtidigt
åtminstone två medicine kandidater för deras undervisning i epidemiska
sjukdomars igenkännande och behandling, a,ti den af statsmedel utgående
ersättning för det ökade arbete, som genom undervisningen orsakades
sjukhusets läkare, skäligen borde bestämmas till 60 kronor för hvarje deltagare
i en kurs på eu månad, dock så att denna ersättning i hvarje fall
skulle utgå med minst 1,000 kronor årligen, samt att på grund af brist
på tillgängliga bostadslägenheter i sjukhuset bostad kunde beredas kursdeltagare
först sedan staden inom sjukhuset inredt bostadslägenheter för
ändamålet, till följd hvaraf kursdeltagare endast kunde mottagas mot erläggande
af skäligt pris för bostad och kost, hvilket pris af sjukhusets
styrelse finge bestämmas. Sistnämnda punkt i stadsfullmäktiges uttalande
synes, enligt hvad handlingarna utmärka, innebära, att bostad för kursdeltagare
för närvarande icke funnes inom sjukhuset, men att, därest det
påfordrades, att kursdeltagarna skulle vara internerade i sjukhuset, man
kunde för dem inreda bostadslägenheter, som skulle tillhandahållas vederbörande
mot skälig ersättning.
I sin nämnda framställning har medicinska fakulteten i Uppsala anfört,
bland annat, följande: Af stadsfullmäktiges beslut framginge, att
hinder från vederbörande myndigheters sida ej mötte för anordnande å
Uppsala epidemisjukhus af undervisning för medicine studerande. Då
emellertid medicinalstyrelsen, utan att hafva fått svar på sin framställning
rörande undervisning i epidemiologi i Uppsala, redan hunnit göra framställning
hos Kungl. Maj:t om beredande af anslag för anordnande annorstädes
af undervisning i omförmälda ämne, vore det fara för att sådan undervisning
ej skulle komma till stånd i Uppsala. Om så skulle blifva förhållandet
— och anledningen därtill skulle vara allenast den att stadsfullmäktiges
15
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 121.
beslut i saken fattats på en allt för sen tidpunkt — vore en sådan utgång
på det Ulligaste att beklaga. Fakulteten ansåge sig i detta sammanhangböra
påpeka, att äfven medicinalstyrelsen i framställning till Uppsala
epidemisjukhus’ styrelse framhållit, hurusom det, då ej alla de studerande
kunde blifva mottagna vid epidemisjukhuset i Stockhoim, syntes »särskild!
för de vid universitetet i Uppsala studerande medicine kandidaternas behof
särdeles lämpligt, om liknande kurser kunde anordnas äfven vid epidemisjukhuset
i Uppsala--». Som ytterligare stöd för ändamålsenligheten
däraf, att äfven Uppsala epidemisjukhus blefve upplåtet för undervisning,
ville fakulteten anföra, att dels sjukhuset vore uppfördt för blott få år
sedan (det hade tagits i bruk vid årsskiftet 1905—1906) och således borde
motsvara de moderna fordringarna på dylikt sjukhus, dels ock tillfredsställande
sjukmaterial i regel torde kunna förväntas vara till linnandes å
sjukhuset, enär detsamma mottoge patienter icke blott från Uppsala stad
utan äfven från hela den öfriga delen af Uppsala län. Den erfarenhet,
som man hittills efter sjukhusets öppnande kunnat vinna, talade ock därför,
att dess sjukmaterial kunde förväntas blifva tillräckligt för meddelande af
undervisning därstädes. På anförda grunder och med hänsyn därtill, att
det för den medicinska undervisningen tydligen vore ett intresse af den
allra största vikt, att de tjänstgöringar, som kunde fullgöras i Uppsala,
utgjorde så stor del af alla de för medicine licentiatexamen föreskrifna
tjänstgöringarna, som öfver hufvud vore möjligt, anhölle fakulteten, att
kanslern ville hos Ivungl. Maj:t hemställa, att ett anslag efter enahanda
grunder, som för öfriga ifrågavarande epidemisjukhus kunde varda tilllämpade,
måtte äskas för beredande af undervisning vid Uppsala epidemisjukhus
i epidemiska sjukdomars igenkännande och behandling.
Denna fakultetens framställning öfverlämnades af kanslern med underdånigt
utlåtande den 3 december 1909 till Kungl. Maj:t, hvarefter medicinalstyrelsen
genom nådig remiss anbefalldes att afgifva underdånigt utlåtande
öfver densamma.
Till följd häraf har medicinalstyrelsen den 17 december 1909 afgifvit
underdånigt utlåtande, däruti anförts hufvudsakligen följande: Såsom af
medicinska fakulteten i Uppsala omförmälts, hade medicinalstyrelsen från
början tänkt sig, att kurser af ifrågavarande slag lämpligen skulle kunna
anordnas äfven vid epidemisjukhuset i Uppsala, hvilket sjukhus synts styrelsen
vara för ändamålet användbart; och hade styrelsen i detta syfte
den 14 maj 1909 aflåtit skrifvelse till vederbörande sjukhusstyrelse. Då
emellertid det antal platser, som för studerande medicine kandidater kunde
beredas vid epidemisjukhusen i Stockholm, Göteborg och Malmö, ansetts
16
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 121.
vara tillräckligt och det syntes vara af vikt att nådig proposition om för
ändamålet erforderligt statsanslag kunde framläggas vid 1910 års Riksdag,
hade medicinalstyrelsen ansett sig böra afgifva sitt underdåniga yttrande
och förslag utan att afvakta svar på framställningen i fråga om anordnande
af dylika kurser i Uppsala. Oaktadt alltså för närvarande något
tvingande behof att för ifrågavarande ändamål hafva tillgång äfven till
epidemisjukhuset i Uppsala för beredande af tillfälle för samtliga medicine
kandidater att genomgå den ifrågasatta undervisningskursen knappast
kunde anses föreligga, torde det likväl, såsom medicinalstyrelsen i nämnda
skrifvelse till styrelsen för epidemisjukhuset i Uppsala antydt, från den i
Uppsala meddelade medicinska undervisningens synpunkt vara af synnerligt
stor betydelse, att enahanda kurser i epidemiska sjukdomars igenkännande
och behandling, som skulle stå de studerande medicine kandidaterna
i Lund till buds vid Malmö stads epidemisjukhus, äfven kunde gifvas
i Uppsala; och ville medicinalstyrelsen för den skull tillstyrka inrättandet
af dylika kurser jämväl vid epidemisjukhuset i sistnämnda stad. Det vore
ur undervisningens synpunkt utan tvifvel särdeles lämpligt, om förmånen
af fri bostad å sjukhuset kunde beredas äfven de vid epidemisjukhuset i
Uppsala tjänstgörande medicine kandidaterna. Den härför erforderliga
kostnaden torde kunna uppvägas af den fördelen, att sjukhusläkaren genom
den föreslagna anordningen skulle utan utgift för kommunen erhålla tillskott
till sin inkomst af tjänsten. Anordnande af kurser äfven vid epidemisjukhuset
i Uppsala torde emellertid böra föranleda någon ökning af
anslaget för ifrågavarande ändamål. Beräknad efter högst 12 kurser med
två deltagare å 60 kronor i hvarje skulle kostnaden för kurserna i Uppsala
uppgå till 1,440 kronor om året. Därvid torde dock böra erinras därom,
att anordnandet af kurser jämväl i Uppsala utan tvifvel komme att medföra
minskning af antalet kursdeltagare särskild! i Göteborg, hvarigenom
den förut för dylika kurser högst beräknade kostnaden skulle reduceras.
Antagligen blefve totalkostnaden för kurserna afsevärdt mindre än beräknats.
På grund af det anförda hemställde medicinalstyrelsen, att Kungl.
Maj:t täcktes vidtaga åtgärd till beredande för nu ifrågavarande ändamål
af ytterligare statsanslag utöfver det, hvarom styrelsen i skrifvelsen den
12 november 1909 hemställt; och syntes kostnaderna för samtliga undervisningskurserna
kunna beräknas icke komma att öfverstiga 6,000 kronor
om året.
Handlingarna angående den af medicinska fakulteten i Uppsala gjorda
framställningen i nu förevarande fråga öfverlämnades härefter genom nådig
remiss den 31 december 1909 till kanslern för rikets universitet för att
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 12.1.
17
tagas i öfvervägande i sammanhang med det till kanslern genom deri
nådiga remissen den 24 november 1909 öfverlämnade ärendet angående
medicinska sakkunniges förslag till vissa bestämmelser rörande läkarutbildningen.
Till kanslern öfverlämnades vidare ett af medicinalstyrelsen
till Kungl. Maj:t insändt bevis, att stadsfullmäktiges i Uppsala den 19 november
1909 fattade beslut angående undervisning i epidemiologi vid
stadens sjukhus vunnit laga kraft.
1 de till kanslerns utlåtande sålunda hänskjutna ärendena inhämtade
kanslern yttrande från lärarkollegiet vid karolinska institutet, som å sin
sida uppdrog åt institutets rektor, professorn grefve K. A. II. Mörner, samt
professorerna S. E. Henschen och J. Waern att utarbeta betänkande i ämnet.
I detta af kollegiet till kanslern ingifna och därvid af kollegiet såsom
yttrande åberopade betänkande anföres, hvad angår anordnande af för medicine
licentiatexamens afläggande obligatorisk tjänstgöring vid epidemisjukhus,
bland annat, följande: Do af de sakkunniga och medicinalstyrelsen
framlagda förslagen syntes, vara goda och motsvara ett starkt kändt behof
i läkarutbildningen. Därför borde kollegiet såsom svar på remissen förorda
det af de sakkunniga gjorda ändringsförslaget beträffande § 20 i
examensstadgan och den af medicinalstyrelsen gjorda framställningen om
statsanslag å 6,000 kronor. Kollegiet syntes icke hafva anledning att för
det dåvarande yttra sig om detaljerna beträffande denna undervisning.
Att infoga denna i studieplanen och gifva nödiga föreskrifter i ordningsreglerna
vore eu uppgift, som icke borde möta stor svårighet att lösa.
Det enda som borde redan nu påpekas vore, att den kliniska tjänstgöringen
■— dock icke assistenttjänstgöringen •— i medicin och pediatrik borde
vara afslutad, innan inträde tillätes i kurs vid epidemisjukhus. Att beskaffenheten
af sistnämnda tjänstgöring uteslöte deltagande i annan tjänstgöring
eller kurs vore själfklart.
Universitetskanslern afgaf slutligen eget underdånigt utlåtande i detta
ärende genom skrifvelse den 16 februari 1910. Kanslern tillstyrkte därvid
bifall till de sakkunnigas förslag på sätt medicinalstyrelsen hemställt.
Med hänsyn till den stora betydelsen för en god läkarutbildning i vårt
land af att de medicine studerande erhölle undervisning rörande de epidemiska
sjukdomarnas igenkännande och behandling, vore det lyckligt om
frågan härom kunde vinna ett snart afgörande.
pa.
Efter denna redogörelse för hvad i ärendet förekommit rörande krafvetDepuriement»-obligatorisk praktisk undervisning i epidemiologi lärer det vara öppenBill.
till Hiksd. Prof. 1910. 1 Sami. 1 Afd. SO Höft ä
18
Eungl. Maj:ts'' Nåd. Proposition Nr 121.
bart, att i afseende därå föreligger ett både stort och synnerligen trängande
behof. Af handlingarna framgår, att endast ett mindre antal af
de från de medicinska undervisningsanstalterna utgående läkarna varit i
tillfälle att under sin studietid se eu dél fall af epidemiska sjukdomar
och äfven för sådan händelse ej alla de vanligaste eller farligaste; synbarligen
är det ock endast i undantagsfall som de studerande kunnat få
följa sjukdomsförloppet och deltaga i behandlingen. De epidemiska sjukdomarna
utgöra emellertid, under växlande former och trots nyfunna
stridsmedel i läkarvetenskapens kamp mot dem, alltjämt farliga plågoris.
Insikten härom har ock framtvingat uppförandet inom kommunerna af
särskilda sjukhus för de af smittosamma sjukdomar angripna. Men såsom
af det anförda framgår är det illa sörj dt för möjlighet att erhålla särskild!
utbildade läkare vid dessa sjukhus. Och saknaden af praktisk undervisning
i epidemiologi är öfverhufvud en afgjord brist i hela den svenska
läkarutbildningen.
Att en sådan undervisning kommer till stånd ligger tydligen i höggrad
i statens intresse. Ej minst viktigt är, att denna undervisning blir
obligatorisk. Tydligen är det då ändamålsenligt, att den, på sätt föreslagits,
meddelas de unga läkarna redan under studietiden, före licentiatexamen.
Likaledes gillar jag förslaget att staten, i stället för att uppföra
dyrbara särskilda kliniker för ifrågavarande undervisning, anknyter förbindelse
med de kommunala myndigheterna och på sådant sätt skaffar sig
utvägar för berörda undervisnings bedrifvande. Så har redan för andra
medicinska undervisningsgrenar förfarits •— jag erinrar om den undervisning,
som bedrifves t. ex. vid Sabbatsbergs och S:t Görans sjukhus i Stockholm
samt vid Malmöhus läns sjukvårdsinrättningar i Lund, hvarjämte ett
i någon mån likartad! förhållande existerar i afseende å akademiska sjukhuset
i Uppsala. Anordningen bör för både ståt och kommun medföra
fördelar, och de kommuner, hvilkas epidemisjukhus nu afsetts att blifva
platsen för ifrågavarande undervisning, hafva ock ställt sig tillmötesgående
och under vissa villkor upplåtit desamma för ändamålet.
Då här afses en obligatorisk undervisning, bör man naturligen tillse,
huruvida genom den föreslagna utvägen tillgång till ett tillräckligt antal
platser betryggas. Det har under ärendets fortgång uttalats tvifvelsmål,
huruvida det för den epidemiologiska undervisningen först ifrågasatta
epidemisjukhuset i Stockholm enbart vore tillfyllest för ändamålet. Den
af medicinalstyrelsen åvägabragta utredningen visar, att i regeln så ej torde
vara förhållandet. Men denna utredning visar ock, att om man tillika
anlitar motsvarande anstalter i Göteborg, Malmö och Lppsala ett fullt tillra
ekligl antal platser kommer att sik till buds,
19
Kwujl. Maj:ls Nåd. Proposition Nr 121.
Eu annan fråga, som berörts af lärarkollegiet vid karolinska institutet,
är den om verkligen tillräckligt sjukmaterial kommer att förefinnas eller
rättare om sjukmateriäl kommer att förefinnas till sådan jämnhet i fråga
om antal och olika sjukdomsformer, att den föreslagna kursen på en månad
alltid blir tillräcklig. Det ligger i sakens natur, att en större ojämnhet
kan förväntas vara rådande i afseende å epidemisjukhusens beläggning än
beträffande t. ex. rent medicinska sjukvårdsinrättningar. I fråga om det
största af de nu ifrågavarande epidemisjukhusen, det i Stockholm, har jag
från vederbörande inhämtat vissa upplysningar, meddelade dels under hanel,
dels i en till departementet ingifven promemoria, hvilken i afskrift torde
få biläggas detta protokoll. Den nyss antydda farhågan synes, af dessa
upplysningar att döma, ej böra föranleda till kursens utsträckning, något
som ju för öfrigt ur andra synpunkter cj vore önskvärdt. Men berörda
farhåga bör dock ej lämnas alldeleles obeaktad. Den synes mig böra föranleda
till att man försäkrar sig om möjlighet till undervisning i epideiniologi
å alla fyra ifrågasatta sjukhus, ehuru, om man blott räknar efter
antalet kurser och kursdeltagare, tre eller till och med blott två kunde vara
nog. På sådant sätt kan man bättre lämpa sig efter tillfälliga förhållanden
i fråga om tillflödet af sjukdomsfall å de olika sjukhusen. Den besparing,
som skulle vinnas genom att man inskränkte sig till anlitande af tre eller
möjligen två sjukhus, blir ju förhållandevis ej stor, hvaremot det måste
anses såsom en synnerligt betydande fördel att för den hittills eftersatta
och dock så viktiga kliniska undervisningen i epidemiologi så vidt möjligt
hafva ständig tillgång till ett stort och omväxlande sjukdomsmaterial.
De fyra sjukvår dsanstalter, där ifrågavarande undervisning bör äga
rum, äro alltså epidemisjukhusen i Stockholm, Göteborg, Malmö och Uppsala.
De villkor, kommunerna fäst vid sjukhusens upplåtande, innebära
dels erläggande af vissa kontanta belopp — dessa skulle staten gälda —
dels ock skyldighet för de studerande att lämna ersättning för vissa förmåner,
som skulle beredas dem. Denna skyldighet synes ej komma att
drabba lika öfverallt. Medan de studerande i Stockholm, Göteborg och
Malmö skulle få fri bostad, men däremot betala för kost, skulle de H opsala
komma att betala såväl för bostad som kost. Denna olikhet lärer
dock ej böra föranleda till att man skulle afstå från att bereda möjlighet
för genomgående af ifrågavarande kurs jämväl i Uppsala, Lika litet synes
man böra af den omständigheten, att de studerande i Uppsala till en
början ej synas kunna få bostad inom epidemisjukhuset, böra draga kursens
anordnande därstädes i betänkande. Med strängt iakttagande af nödiga
försiktighetsmått synes man äfven utan internatsystem kunna undvika
eventuell fara för srnittospridning genom klinikantema, hvilket ock vite
-
20
Kuugl. Maj:ls Nåd. Proposition Kr 121.
ordas af hvad professor Ribbing i Lund i afseende härå meddelat rörande
erfarenheten från utlandet.
Staten skulle, som nämnts, erlägga vissa kontanta belopp för att få
ifrågavarande undervisning till stånd. 1 afseende härå hafva följande anspråk
uppställts från vederbörande kommuners sida:
I Stockholm skulle till epidemisjukhusets läkare utgå 2,000 kronor
årligen. Kurserna skulle afses för 4 deltagare i sänder. I Göteborg skulle
ersättningen till vederbörande öfverläkare utgöra 1,000 kronor årligen,
därest kursdeltagarnas antal under året ej öfverstigit 16, samt 60 kronor
för hvarje studerande, om antalet öfverstigit 16. Vid Malmö epidemisjukhus
skulle läkarens arfvode utgöra 60 kronor för hvarje studerande,
dock att årsarfvodet ej finge understiga 1,000 kronor. För Uppsala epidemisjukhus
skulle gälla detsamma som för Malmö.
Med ledning af de ersättningsanspråk, som sålunda uppställts för de 3
förstnämnda sjukhusens begagnande vid ifrågavarande undervisning, och
med beräknande af 36 kurser årligen, omfattande i Stockholm 4, i Göteborg
2 och i Malmö likaledes 2 deltagare hvardera, har medicinalstyrelsen
funnit, att för undervisningen vid dessa anstalter skulle erfordras högst
4,880 kronor. Vid tillkomsten af Uppsala epidemisjukhus såsom jämväl
plats för berörda undervisning bär medicinalstyrelsen beräknat eu slutsumma
af 6,000 kronor vara för ändamålet erforderlig.
Redan medicinalstyrelsens första beräkning förutsätter ett mycket högt
antal deltagare i kurserna — högre än hvad siffrorna öfver under senare
år utgångna läkare skulle göra antagligt. Beloppet 6,000 kronor bör därför
säkert vara fullt tillräckligt. Ser man på de belopp, som från de särskilda
orterna fordrats, utgöra de sammanlagda minimisummorna 5,000 kronor.
1 betraktande af att, såsom redan af mig antydts, anledning kan förefinnas
till eu sådan fördelning af de studerande, att deras antal på ett eller ett
par ställen skulle komma att öfverstiga det, som förutsatts för minimicrsättningens
utgående, torde det vara af nöden att kunna förfoga öfver
ytterligare 1,000 kronor. Det hela skulle alltså, i enlighet med medicinalstyrelsens
förslag, utgöra 6,000 kronor, och detta belopp bör nu begäras
hos Riksdagen, tills vidare på extra stat för år 1911.
Erforderliga bestämmelser rörande anslagsmedlens användande torde
böra, efter förslag af vederbörande, meddelas af Kmagi. Maj:t.
Under åberopande af hvad jag nu anfört hemställer jag, att Kungl.
Maj:t täcktes föreslå Riksdagen att, för anordnande vid epidemisjukhusen
i Stockholm, Göteborg, Malmö och Uppsala af klinisk undervisning i epidemi
ologi åt medicine kandidater, på extra stat för år 1911 anvisa ett
anslag af 6,000
bestämmelser.
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 121. 21
kronor, att användas enligt af Kungl. Maj:t meddelade
Hvad departementschefen sålunda hemställt behagade
Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten, på
tillstyrkan af statsrådets öfriga ledamöter, i nåder gilla;
och skulle proposition aflåtas till Riksdagen af det
innehåll bilaga vid detta protokoll utvisar.
Ur protokollet:
Efr. Sandberg.
Bill. Ull Rilcsd. Prof. 1.910. 1 Sami. 1 Afd. 8.9 Käft.
i
22
Kung!. May.ts Nåd, Proposition Nr 121.
Bilaga.
Afskrift.
På epidemisjukhuset i Stockholm vårdade:
Antal patienter |
Fall af skarlakans- feber |
Fall af difteri (och |
Fall af mässling |
Fall af smitt- koppor |
|
1904............................................................ |
2,704 |
679 |
1,204 |
— |
— |
1905............................................................ |
3,831 |
1,636 |
1,538 |
104 |
19 |
1906............................................................ |
2,975 |
992 |
1,436 |
55 |
—'' |
1907............................................................ |
2,583 |
748 |
1,300 |
269 |
— |
1908............................................................ |
2,929 |
1,373 |
892 |
71 |
— |
1909 ........................................................... |
3,382 |
1 1,341 |
1,493 |
69 |
- |
Dessutom hafva under dessa år vårdats spridda fall af cerebro-spinalmeningit
och därjämte åtskilliga tusental af halsåkommor, insända till sjukhuset
för observation såsom misstänkta för difteri.
Thure Hellström.
Stockholm, Ivar Hseggströms Boktryckeri A. B., 1910.