Motioner i Andra Kammaren, Nr 3.

Nr 3.

Åt'' herr Räf, om skrifvelse till Kungl. Maj:t angående bättre tågförbindelser
i lokaltrafiken till och från större fabriksstäder.

I anledning af eu af mig vid 1905 års riksdag väckt motion nr 186
angående skrifvelse till Kungl. Maj:t beträffande lokaltåg till större fabriksstäder
begärde Andra Kammarens fjärde tillfälliga utskott, dit motionen
remitterades, hos kungl. järnvägsstyrelsen »uppgift å ankomsttiden
för de järnvägståg, som kunde anses lämpliga att till de större städerna
om morgnarna införa befolkningen från kringliggande landsbygd samt
afgångstiderna för de tåg, som ansågos ägnade att återföra samma befolkning
till dess hem.»

Denna begäran synes järnvägsstyrelsen hafva uppfattat så, att den
lämnade uppgift på, så långt jag kan förstå, alla tåg, som emellan kl.
4,5 och IT f. in. komma till och emellan 3 och 11,25 e. m. afgå från
någon af 35 af statens järnvägar berörda äfven mindre städer.

På det sättet fick järnvägsstyrelsen visserligen ihop till ej mindre än
132 ankommande och 177 afgående tåg. Men däremot fick fjärde tillfälliga
utskottet icke något preciseradt svar på sin fråga om, hvilka järnvägståg,
som kunde anses »lämpliga» och »ägnade > i det af mig och tydligen
äfven af utskottet åsyftade afseendet.

För att tåg skola kunna anses »lämpliga» och »ägnade» att befordra
jordbrukare, fabriksarbetare, skolungdom och handlande från sina »egna
hem på landet» till respektive stads salutorg, fabriker, elementarläroverk
och affärer, måste de val ändå anlända till staden ifråga någon gång
emellan 6 och V2 9 f. m. Tåg, som skola återföra skolungdomen, få ej
gå före 3 e. m. Och med dessa tåg torde det i allmänhet äfven lämpa
sig ganska väl för den torgbesökande landtbefolkningen att återvända

Bill. till Rilcsd. Prof. 1910. 1 Sami. 3 Afd. 2 Band. 2 Höft. (Nr 3-5). 1

Motioner i Andra Kammaren, Nr 3.

till landsbygden. Kroppsarbetaren torde däremot i allmänhet ej kunna
återvända före kl. 6 och handlandena ej före 7. Men jag skall i det
följande antaga, att äfven de sistnämnda kunna återvända så tidigt som
kl. 6 e. m.

Om jag undantager landets tre största städer, så frågas nu, i huru
många fall gifves det f. n. tåg, hvilka ifrån alla stationer och hållplatser
inom 28 kilometers afstånd ifrån närmaste stad göra det möjligt att emellan
kl. 6—Y2 9 f. m. ifrån tvenne riktningar med statens järnvägar komma
till och 3 — 6 e. m. ifrån samma stad? Svar: sju. 1 huru många städer
gifves det sådana lägenheter till eller ifrån endast ena riktningen om
staden? Svar: åtta. I huru många städer gifves det ingen sådan lägenhet?
Svar: sjutton.

Att dessa för respektive städer lämpliga eller olämpliga förbindelser
icke äro anordnade med någon vidare särskild hänsyn till respektive stads
storlek eller behof af persontrafik framgår af följande:

Städer, som hafva för torgfarande, kroppsarbetare, skolungdom och
handlande lämpliga förbindelser i

mera än en riktning:	en riktning:	ingen riktning:
Falkenberg	Alingsås	Falköping
Halmstad	Engelholm	Hudiksvall
Karlstad	Hälsingborg	Kungsbacka
Linköping	Jönköping	Laholm
Lund	Kristinehamn	Landskrona
Skofde	Skeninge	Luleå
Uppsala	Sundsvall	Motala
Örebro	Norrköping Sala Strömstad Söderhamn Södertälje Uddevalla Umeå Varberg Örnsköldsvik Östersund
Äfven om man bortser ifrån staden Norrköping, så uppvisar ofvan-
stående uppställning ganska	tydligt, att någon	vidare hänsyn ej tages
till städernas storlek i af mig rättas.	berörd! hänseende,	då tågtidtabellerna upp-

Motioner i Andra Kammaren, Nr 3.

Andra Kammarens tillfälliga utskott, som 1905 behandlade min motion,
hade nog med all sannolikhet tillstyrkt densamma, om ej järnvägsstyrelsen
förklarat sig redan vara »betänkt på vidtagande af åtgärder i af
motionären afsedd riktning». Om man undantager våra tre största
städer, som under många år haft goda tågförbindelser, och sedan jämför
tågtiderna i 1905 års vinter-tidtabell med nu gällande tidtabells tågtider,
så tror jag man nödgas erkänna, att järnvägsstyrelsens »vidtagande
af åtgärder i af motionären afsedd riktning» icke inträffat
beträffande ens våra städer med öfver 20,000 invånare, såsom Norrköping,
Örebro, Jönköping m. fl. Ja, i några fall kunde jag uppvisa
t. o. in. ett »vidtagande af åtgärder i af motionären afsedd» motsatt
»riktning».

Då jag sålunda tror mig hafva uppvisat, att järnvägsstyrelsen icke
hållit sig inom den af utskottet bestämda ramen att för detta endast
»meddela uppgift å ankomsttider för de järnvägståg, som kunde anses
lämpliga att till de större städerna om morgnarna införa befolkningen
från kringliggande landsbygd samt afgångstiderna för de tåg, som ansågos
ägnade att återföra samma befolkning till dess hem» och att denna
styrelse ej heller ännu efter dessa fem år har vidtagit »åtgärder i af
motionären afsedd riktning», så har jag ansett mig pliktig att förnya
densamma och tager då i första rummet vara på följande fjärde tillfälliga
utskottets i afseende på min framställning utomordentligt välvilliga
motivering.

Utskottet säger: »Det är utan tvifvel en beaktansvärd angelägenhet,
som motionären här berört. På dess lösning torde, såsom i motionen
framhålles, framgången af egna-hems-tanken i icke oväsentlig mån komma
att bero, och därigenom torde äfven, till förmån för såväl landtbefolkningen
som stadssamhällenas invånare, omsättningen af landtmannaprodukter
särskild! vid torghandel underlättas och befordras. Att goda
kommunikationer äro af den största betydelse är så erkändt, att detsamma
numera icke torde behöfva särskild! framhållas. Vårt land har visserligen
i förhållande till invånareantalet ett betydande kommunikationsnät,
men det kan nog icke förnekas, att, såsom motionären framhållit,
berättigade önskemål beträffande lokaltrafiken vid många befolkningscentra
ännu föreligga. En utveckling af kommunikationerna i sådan
riktning torde därför förvisso vara att hänföra till de åtgärder, som icke
böra uppskjutas.»

Efter att hafva förklarat sig vara emot att för ändamålet i fråga
låta de genomgående tågen stanna vid småstationer säger utskottet: »Skall
en verkligt effektiv och ekonomiskt fördelaktig trafik anordnas på de ställen.

Motioner i Andra Kammaren, Nr 3.

där detta kräfves, så torde nog sådant bäst ske genom särskilda lokaltåg
och med för ändamålet lämpad materiel.»

Till sist säger utskottet: »Utskottet, som sympatiserar med den i motionen
framförda tanken, har emellertid, då af ofvan anförda utlåtande
framgår, att järnvägsstyrelsen redan är betänkt på vidtagande af åtgärder
i af motionären afsedd riktning, under dessa omständigheter ansett eu
riksdagsskrifvelse i ämnet för närvarande obehöflig och hemställer därför,
att herr Käfs ifrågavarande motion icke må till någon Andra Kammarens
åtgärd föranleda.»

Efter en sådan motivering skulle man ju nästan ovillkorligen hafva
väntat sig ett tillstyrkande i stället för afstyrkande af motionen. Men
ännu större anledning hade man haft vänta sig, att järnvägsstyrelsen ganska
oförtöfvadt vidtagit åtgärder uti den af motionären, utskottet och därefter
Andra Kammaren sålunda uttalade riktningen. Huru härmed gått, har
jag redan sökt uppvisa.

För att mitt yrkande må kunna ännu mera fullständigt sammanfalla
med fjärde tillfälliga utskottets i motiveringen uttalade åsikter, tager
jag mig härmed friheten i nedanstående visserligen i hufvudsak följa min
1905 afgifna motivering med de förändringar nuvarande tidsförhållanden
påkalla, Indika som mig synes förstärka densamma, men med uteslutning
af hvad som stridde emot utskottets uppfattning om saken.

Om min motion till 1905 års Riksdag i första rummet med skäl kunde
framhålla den vackra idén om egna hem på landet såsom det starkaste
motivet för af hjälpande af föreliggande behof af bättre kommunikationer
i närheten af städer och större fabrikssamhällen, så måste man nog
medgifva, att denna idé numera vuxit sig långt starkare än den var för
fem år sedan. För att bereda mindre bemedlade arbetare tillfälle att på
landsbygden och på mark utanför till stad hörande planlagda områden
förvärfva egna hem, hafva ju sedan dess nästan alla Riksdagar beviljat
störa lånebelopp och vidtagit många andra åtgärder i samma syfte.
Under samma tid hafva olika regeringar innehaft den verkställande makten;
alla hafva dock haft det gemensamt, att de visat stort intresse för
egna-hems-idén. Hushållningssällskap, föreningar och enskilda personer
hafva gjort sitt bästa för idéns förverkligande o. s. v. Och å andra
sidan hafva arbetarne visat sig högt uppskatta såväl själfva idéns värde
som ock statsmakternas och öfriga organs åtgärder till dess förverktigande.

Det går således icke an, att ett för egna-hems-idéns lyckliga lösningså
viktigt statens organ som järnvägsstyrelsen allt för länge visar sig mer
eller mindre främmande för detta, såsom jag hoppas alla måste medgifva,

Motioner i Andra Kammaren, Nr 3. 5

allmänt nationella intresse. Ja, jag vågar nästan påstå, att om icke våra
järnvägars förvaltningar visa sig vilja eller på något sätt nödgas göra
mera för denna idés förverkligande, så skola statsmakternas och andras
åtgöranden aldrig kunna blifva ens närmelsevis sfi fruktbringande som om
dessa förvaltningar lägga sig vinn om att gorå. sitt bästa för detta förverkligande.

Det förhåller sig ju nämligen så — och här följer jag i hufvudsak
texten i min motion till 1905 års Riksdag — att allra största delen åt
vår fabriksrörelse är förlagd till städerna. Med nuvarande kommunikationer
blir därför Kungl. Maj:ts och Riksdagens beslut, som afser att
bereda fabriksarbetare tillfälle att skaffa sig egna hem på landsbygden, bra,
mycket illusoriskt för just städernas stora arbetarebefolkning. Ty det
lämpar sig ej för en arbetares vare sig trefnad eller ekonomi att för sin
familj hafva eget hem på landet men själf vara nödsakad vara inneboende
i den stad eller det större samhälle, där lian har sitt arbete. Bristande
kommunikationer stänga således för industriarbetare i stad i många fall
ute hvarje hopp om att i ett eller annat afseende kunna begagna sig af
egnahemslån för vederbörligt ändamål. Och omständigheterna uppställa
för resten ungefär samma svårigheter för arbetare i andra större samhällen
eller arbetarecentra.

T framtiden torde väl dessa olägenheter genom, enskild företagsamhet
blifva af hjälpta. Men den tiden kan ock vara ganska aflägsen. Under
tiden och för att komma såväl denna för oss så synnerligen vackra och
löftesrika idé, egnahemsidén, som också därmed vår arbetarbefolkning till
hjälp, synes det mig, att kommunerna och isynnerhet staten böra, göra
sitt allra bästa för att underlätta persontrafiken mellan större industriplatser
och uppspirande egnahemskolonier å omgifvande landsbygd. Därmed
har man dels omedelbart kommit saken till hjälp och dels lagt något
hinder för enskilde att i en framtid alltför mycket profitera af densamma.

För närvarande och till dess man får närmare se, huru egnahemsidén
utvecklar sig, torde det vara riskabelt att komma fram med några mera
vidtomfattande planer. Jag skall därför också inskränka mig till att framkomma
med endast en hemställan om att staten i någon mån, och där det
ej visar sig praktiskt omöjligt, måtte så ordna sina kommunikationsförhållanden,
att redan befintliga eller under uppförande varande egnahemskolonier
däraf må draga den största möjliga nytta i afseende på persontrafiken till
och från närmast belägna arbetarecentra. Och därvidlag anser jag det
nog så viktigt, att statens järnvägar vid bestämmande af sina tågtider
alltid taga behörig hänsyn till behofvet för arbetare att i rätt tid på
morgonen kunna inkomma till fabrikscentra från desamma närbelägna

Motioner i Andra Kammaren, Nr 3.

stationer samt efter arbetstidens slut i rimlig tid återvända till sina £
deras närhet eventuellt förlagda hem.

Jag skall naturligtvis genast mötas af den anmärkningen, att en begäran
om någon allmän sådan anpassning är en orimlighet. Därpå svaras,
att jag ej heller påstått, att en sådan anpassning alltid är möjlig; men
att den i många fall är både möjlig och lätt genomförd, det är lika säkert»
Och hvad som icke i dag är möjligt skall, om man bara sträfvar i den
riktningen, sedermera i många fall visa sig möjligt. Om i en stad arbetet
i eu fabrik börjar kl. 6 och i en annan fabrik kl. Y27 på morgonen,
så skall det nog visa sig, att båda snart söka inrätta sig efter den tid
deras arbetare kunna lämpligast komma från och till sina hem. Tager
bara vederbörande järnvägsstyrelse någon som helst hänsyn till saken i
fråga, och detta ej blott eu gång utan år efter år, så skola nog öfriga
härmed i samband stående förhållanden i ganska vidsträckt män rätta sig
därefter.

Skulle det nu möta alltför stora svårigheter att mera i allmänhet
inrätta tågtiderna så, att också morgontågen kunde betjäna på närmast
respektive arbetscentra omgifvande landsbygder boende fabriksarbetare i
bär ofvan angifvet syfte, så torde man väl på fullaste allvar böra sätta i
fråga, om ej statens järnvägar i sådant fall och i synnerhet i fråga om
större fabriksstäder borde inrätta lokaltåg eller införa motorvagnar för
ändamålet i fråga. I utlandet och i synnerhet i England och Tyskland
synas järnvägarna ej sky någon kostnad för inrättande af lokaltåg till
och från fabrikscentra närmast liggande stationer. Och om dessa lokaltåg
ej bära sig ekonomiskt så bra i början, så växer deras bärförmåga hastigt
med den lifligare byggnadsverksamhet och utflyttning till landsbygden,
som de framkalla eller möjliggöra. Att det i någon mån skulle gå på
samma sätt i vårt land, finnes nog icke någon allvarligare anledning att
betvifla. Och med hänsyn till möjligheten att inrymma dylika lokaltåg
på tider mellan de ordinarie tågen behöfva i de allra flesta fall säkerligen
ingå farhågor finnas. En jämförelse mellan det antal tåg, som på viss
tid passera våra banlinjer, med motsvarande antal i utlandet, skall vara
nog för att håfva sådan fruktan.

Det torde alltså ingalunda från någon synpunkt kunna anses vara
att gå händelserna i förväg, om statens järnvägar söka att vid bestämmandet
af tågens ankomst- och afgångstider i af mig här- ofvan antydda
syfte underlätta egnahemsidéns realiserande så mycket som möjligt samt
inrätta lokaltåg i de fall, där ej de ordinarie tågen kunna anses vara tillräckliga,
och i synnerhet i de fall, då på rimliga och styrkta skäl anhållan
därom göres hos kungl. järnvägsstyrelsen.

Motioner i Andra Kammaren. Nr 3.

Jag liar i denna motion hittills sysselsatt mig med frågan endast ur
synpunkten af intresse för fabriksarbetarne i stad och dylika platser.
Och jag skall ej heller närmare utveckla andra synpunkter. Jag beder
dock äfven få fästa uppmärksamheten vid, att de jordbruksegendomar,
som ligga i närheten af fabriker och industriella inrättningar, vanligen
stå dubbelt, för att ej säga flerdubbelt, så högt i värde som motsvarande
egendomar långt ifrån sådana inrättningar. Men detta kan ju ej gärna
bero på något annat än lättheten för sådana egendomar att sälja sina
produkter och möjligen äfven afsöndrade mindre ägolotter. Tillgång och
efterfrågan på det ena med det andra äro närmare hvarandra. I af mig
påvisadt syfte underlättad persontrafik kan i viss mån sägas flytta konsumenten
till producenten och därför jämnare fördela den nytta en fabrik
medför för densamma närmast omgifvande jordägare. Den frihet, som de
unga äga eller åtminstone hittills ägt att ganska tidigt få arbeta vid jordbruk,
kan ej heller blifva utan lämpligt inflytande för båda parterna, för
att ej tala om den långt viktigare moraliska sidan af saken.

Vidare är behofvet för landtbrukaren att på rätta tider komma till
närmaste stad med jordbrukets produkter ovillkorligt. Och därför borde
man hafva kunnat inse och åtminstone sökt tillfredsställa detta behof mera
än man hittills har gjort. Men det är ej blott landsbygden, som hade
nytta af att tågtiderna vore mera afpassade efter detta behof; äfven städerna
skulle draga mycken nytta däraf, och statens järnvägar i längden
kanske den största nyttan. Nu sker vanligen det största varuutbytet
mellan land och stad på de så kallade torgdagarna, då landtmannen säljer
sina varor mellan klockan 7 och 0 på morgnarna. Landtmannen behöfver
således kunna infinna sig i staden med sina varor vid 6-tiden på morgonen
och i hvarje fall före 1/28 ä 8. Kan han ej vara inne till denna tid,
tjänar det ej mycket till för honom att besöka torgdagen.

Undersöker man nu, huru tågtiderna i ifrågavarande afseende äro
afpassade för städerna närmast liggande stationer, så skall man finna, att
en där i närheten boende landtman i de flesta fall omöjligen pr järnvägkan
komma till närmaste stad med sina varor, oaktadt statens järnvägar
genomkorsa och stationen måhända äfven ligger på hans egendom och
lian till på köpet skänkt staten fri jord till hela, stationsområdet, för att
ej säga jorden till hela bansträckan genom egendomen. Nej, hemmansägarne
i hela bygden omkring stationen hafva ingen annan möjlighet att
komma i rätt tid till närmaste stad än att på. urgammalt sätt begagna
sig af sina oxar eller hästar. I många fall gå landsvägarna och järnvägen
bredvid hvarandra, och ej sällan ser man hemmansägarens i dylika fall

Motioner i Andra Kammaren, Nr 3.

enda »tjänst» af tåget vara, att det skrämmer hans hästar i sken, då han
på morgonen reser till staden för att försälja landtbrukets produkter.

Vidare heder jag få erinra därom, att nuvarande tågtider i de flesta
fall äfven gorå det omöjligt för skolungdomen vid våra elementarläroverk
och fackskolor etc. att i nämnvärd mån betjäna, sig af järnvägarna. Om
en familjefader bor vid en järnvägsstation, som ej ligger mer än 5 å 6
kilometer från läroverksstaden, så skall lian till följd af nuvarande anordning
vara nödsakad att hålla hushåll för barnen eller också inackordera
dem i staden, hvilket häri i många fall kunde slippa, om tågtiderna vore
i någon man afpassade efter ortsbehofvet i detta afseende.

Slutligen men framför allt böra ej statens järnvägar, såsom understundom
nu på visst sätt sker, narra människor att std sig ned vid järnvägsstationer
i städernas närhet och sedan utan någon allvarlig anledning rycka ifrån clem.
de med närmaste stad varande förbindelserna eller resemöjlighetema. Jag
kunde härvidlag anföra exempel på huru till och med statens egna tjänstemän,
för att ej tala om en massa andra personer, som med hänsyn till att tågen
under de senaste åren, ja kanske de senaste 25 åren stannat vid en viss
järnvägsstation, därstädes köpt sig jord och uppfört eget hem, men som, just
då de haft detta hem färdigt, kommit ut för det missödet, att de tåg, som
bestämt dem för dessa arrangemang, från och med första oktober eller maj
månad indragits eller icke vidare upplaga resande och ej heller andra tåg
blifva insatta, som gjort det möjligt alt i rätt tid komma till respektive stad.
Och hvarken enskildes eller kommunalstämmors petitioner och skrifvelse}'' hafva
lyckats förmå järnvägsstyrelsen att återgif va samhället ens sä mycket som 1/2
minuts tåguppehåll, under det uppehållet i närmaste stad ansetts öfverflödigt
långt enligt fackmäns åsikt.

Den eventuella invändningen, att ej järnvägsstyrelsen kan hafva reda
på alla möjliga ortsbehof och sålunda ej kan rätta sina åtgärder uti ifrågavarande
afseende därefter, är ej så mycket värd. Vinna åsyftade samhällen
den erfarenheten, att järnvägsstyrelsen tager någon hänsyn till befolkningens
önskningar uti ifrågavarande afseende, så skola de nog veta
att i rätt tid göra sina behof kända.

Då jag i år liksom år 1905, för att nu använda utskottets egna ord,
»bär för frågans lösning anvisat tvenne vägar, den ena att begagna sig
af redan befintliga genomgående tåg, den andra att inrätta särskilda
lokaltåg för trafiken inom större befolkningscentra», så har jag därmed
nu lika litet som 1905. ansett, att den ena vägen skulle göra den andra
öfverflödig. Nej, jag instämmer till fullo med utskottet, att »skall eu
verkligt effektiv och ekonomiskt fördelaktig trafik anordnas på de ställen

Motioner i Andra Kammaren, Nr 3.

detta kräfves, så torde nog sådant bäst ske genom särskilda lokaltåg och
med för ändamålet lämpad materiel*.

På grund af det sagda och under förvissning om att ett underlättande
af persontrafiken i af mig här ofvan angifna syften i någon mån skulle
bidraga till att undanröja de svårigheter, som städernas trångboddhet,
höga hyror, hälsovådlighet och andra skadliga inflytanden medföra, och
dessutom i många afseenden vara landsbygdens befolkning och egnahemsidén
till stort gagn, vågar jag alltså härmed vördsamt hemställa,

att Riksdagen ville hos Kung!. Maj:t anhålla, det
Kung!. Maj:t täcktes anmoda järnvägsstyrelsen vidtaga
sådana åtgärder, som bättre än nu tillgodose i närheten
af i synnerhet större fabriksstäder boende befolknings
behof af lämpliga tågförbindelser med dessa städer.

Stockholm den 15 januari 1910.

K Saf.

Nr 4.

Af herr Leailder, om ärligt understöd till verkmästaren Carl Johanssons
änka, Kristina Johansson.

Verkmästaren vid kronovarfvet i Karlskrona Carl Johansson förlorade
den 12 augusti 1908 lifvet genom olycksfall. Johansson skulle vid ifrågavarande
tillfälle jämte en del arbetare taga loss kättingen från babords
ankare å pansarkryssaren »Fylgia», som var intagen i docka. För att få
kättingen loss måste en sprint, som kvarhöll den vid ankaret, slås ut. Då
ingen af arbetarna var villig att utföra detta arbete på grund af den
därmed förenade faran, klef Johansson, ehuru såsom verkmästare ej skyldig
därtill, själf ut på ankarstocken för att slå ut sprinten. En s. k. kläm,
hvarpå Johansson stödde vänstra armen, vred sig emellertid omkring sin
axel och ändrade läge med påföljd, att Johansson förlorade sitt fotfäste
och störtade ned på dockans botten, därvid han på grund af i fallet
ådragna skador ljöt en nästan ögonblicklig död.

Bill. till Bikscl. Prof. 1.910. 1 Sami. 0 Afd. 2 Band. 2. Käft. 2