Konstitutionsutskottets Utlåtande Nr 1.

1

Nr 1.

Ankom till Riksdagens kansli den 15 februari 1910, kl. 7.3 0 e. m.

Konstitutionsutskottets utlåtande, i anledning af väckt motion om
skrifvelse till Kungl. Maj:t angående skärpta villkor
för rätten att utgifva tidningar.

Närvarande: herrar Staaff, Nyström, Östberg, Fahlbeck, Säve, Uppström,
Sjöholm, Berger, Bellinder, von Mentzer, Ekman, af Callerholm, Nilsson,
Beckman, Magnusson, von Schéele, Berg, Broomé, Gustafsson och
Zimdahl.

T eu inom Andra kammaren väckt, till konstitutionsutskottet hänvisad
motion, nr 124, har herr Zimdahl hemställt, att Riksdagen ville
besluta en skrifvelse till Kungl. Maj:t med anhållan om utredning och
framläggande af förslag i syfte att åstadkomma skärpta bestämmelser
i afseende på rättigheten att utgifva tidningar.

Till stöd för sin hemställan har motionären anfört följande:

»''Tidningspressen är en makt’, heter det, och sanningen häraf lär
väl ingen vilja förneka.

Obestridligt är ock, att tidningspressen under ingen föregående
tid varit så spridd och haft en sådan betydelse, som den nu har. Tidningar
läsas ju af hög och låg, af rika och fattiga, af unga och gamla,
med ett ord af så godt som hvarje samhällsmedlem. Att tidningspressen
under sådana förhållanden har det allra största inflytande på den stora
Bih. till Biksd. Prof. 1910. 3 Sami. 1 Höft, (Nr 1.) 1

2 Konstitutionsutskottets Utlåtande Nr 1.

mängden eif de olika klasserna blund landets befolkning'' ligger öppen
dag-. Särskild! och framförallt torde detta vara händelsen hvad det
galler en stor del bland ungdomen och för öfrigt dem, som sakna förmåga
att urskilja, hvad som är sundt och icke sundt. Detta blir så
mycket mer påtagligt, då man tar i betraktande, att bland en stor del
af landets . befolkning och i många hem, särskildt kanske i arbetarehemmen,
. tidningarna utgöra den enda lektyr, som förekommer och läses.

Hvilket stort inflytande under sådant förhållande en tidning, hvad
tendens den. nu än har, måste utöfva både på yngre och äldre, låter
lätt tänka sig. Ett stort ansvar hvilar därföre på enhvar, som tagit
till sin uppgift att utgifva tidningar eller för öfrigt arbeta i pressens
tjänst, en uppgift, som tvifvelsutan krafvel- stor omdömesförmåga,
mycken samvetsgrannhet och god urskiljning om hvad som kan vara
sundt och gagneligt för land och folk. Ått i detta fall mycket återstår
önska lär väl knappast någon på allvar vilja förneka. Alldeles
naturligt är ju, att åsikter och meningar äro mycket olika hos olika
samhällsmedlemmar, och naturligt är äfven, att det måste finnas
tidningar med skilda tendenser och hvad man kallar olika färg, ty
genom att frågor, af hvad natur dessa än må vara, framställas och
skal skadas från olika hall och synpunkter kan ofta det rätta framgå.
Men det gifves emellertid tidningar i våra dagar, hvilka synas hafva
till sin hufvudsakliga uppgift att söka icke blott nedsvärta oförvitliga
personer utan äfven uppväcka hat och bitterhet olika samhällsklasser
emellan samt. därjämte, och hvad värre är, pa ett för samhällsmedborgare
i allmänhet sårande sätt vanställa kristendomens grundsanningar och
lör öfrigt smäda, hvad vårt svenska folk från gångna tider lärt sig att
hålla dyrt och kärt. Det är alltså själfva grundvalarne för vårt lands
kultur och bestånd såsom ett civiliseradt land den här åsyftade tidningspressen
söker undergräfva.

Såsom ett bland de många bevis, som bestyrka sanningen af hvad
jag här velat påpeka, har jag ansett mig böra anföra ett litet brottstycke,
hämtadt ur en norrländsk tidning. Under sistlidne november
månad, några dagar efter det minnet af konung Gustaf Adolfs död firades,
läste man i här åsyftade tidning ett uttalande, så lydande:

''Gustaf Adolf dog en ond bråddöd i dag för 277 år sedan. Han
var en af historiens störste mandråpare — följaktligen blef han ett
nationalhelgon. Hans under dramatiska omständigheter timade död
styrkte hans anseende som helig, hvartill också bidrog det sedermera
falskt befunna ryktet, att han gått i döden för den rena evangeliska
helvetesläran.

3

Konstitutionsutskottets Utlåtande Nr 1.

Aren och forskningen ha rifvit sönder Gustaf-Adolf-legenden. Man

har insett, att Gustaf Adolf var en politisk ränkmakare--— eu.

lycksökare, som ville göra karrier, har han kommit att stå i jämnbredd
med modärna börssvindlare. — —

--Så länge man läst Odhner i skolorna, har introduktionen

till det »stora nationella epos», som slöt med massmördarens död, bultats
in i de uppväxande släktenas medvetande.

--Alltid när öfverklassen velat lägga sin vördnad i dagen

för de rofriddare, som tid efter annan suttit på Sveriges kungatron, har
man kommenderat ut skolbarnen, i synnerhet folkskolans barn.

— — Att minnesfesterna öfver en person, hvars moral var
så skröplig som Gustaf Adolfs, hållas i kyrkorna, är i stil med
systemet. Icke för det att vi anse kyrkorna som särskilt heliga, för
det man där tillber Jesus af Nazaret, men systemets anhängare anse
dem så. Att tillbe Gustaf Adolf och den galileiske upprorsmakaren
på samma rum är dock eu hädelse. Icke mot gudomligheten — vi
lämna den å sido — utan mot det lefvande släktet, som genom jämställandet
af två så vidt skilda personligheter mister känningen af
det rätta.

Jesus Kristus, det är människan — Gustaf Adolf, den samvetslöse
ockraren med land och människolif. Ingen af dem bör dyrkas,

men skall någon tillbedjas, tillbed då mästaren från Nazaret och låt de
kungliga slaktarne hvila i ro!’

Materiellt gift får, som bekant, ej köpas för penningar med mindre,
än att det skall företes intyg från vederbörande, att giftet skall användas
till tekniska ändamål. Andligt gift, hvaraf samhället står i fara att
taga obotlig skada, får däremot opåtaldt spridas till äfven de djupaste
samhällslagren i olika delar af landet. Hvilka frukter eu dylik sådd
skall medföra måste vara uppenbart för enhvar, som vill se, och skall
detta fortgå på samma sätt som hittills, så är fara värdt, att vårt land

snart föres ut på det sluttande planet — om vi ej redan äro där. Nu

är det ju så, att vi alla akta det fria ordet högt och att hvarje förändring
af eller tillägg till vår gällande tryckfrihetsförordning är en i
hög grad grannlaga sak. Med skäl torde dock kunna ifrågasättas,
huruvida icke någon gräns för det fria ordets missbruk, utöfver hvad
berörda förordning för närvarande stadgar, borde kunna sättas. Som
förhållandet nu är, har hvem som helst, blott han ej är dömd för
nesligt brott eller förklarad ovärdig föra andras talan, rättighet att efter
behörig anmälan utgifva tidning, och detta äfven om han måste stämplas
såsom en mer eller mindre uppenbar samhällsfiende och förnekare af

Utskottets

yttrande.

4 Konstitutionsutskottets Utlåtande Nr t

vår religions allra dyrbaraste sanningar, hvartill kanske kommer att
han är en person, som har litet eller intet att ansvara för.

Snart sagdt till alla, äfven de enklaste tjänstebefattningar fordras
åtminstone någon sorts kompetens, men till ett så viktigt och betydelsefullt
värf som att utgifva tidningar fordras så godt som ingen sådan.
Det är detta förhållande jag velat draga under Riksdagens pröfning.
Tryckfrihetsförordningen stadgar visserligen såsom allkändt vissa straff
för olika brott mot densamma, men detta hindrar emellertid icke, att
en stor mängd tidningar i en oroväckande grad sprida sitt gift bland
de djupa lagren af vårt svenska folk.

Kan detta ej på något verksammare sätt än hittills hejdas, så
sväfvar vårt land tvifvelsutan i stor fara.»

Enligt hvad utskottet har sig bekant, är frågan om en fullständig
revision af gällande tryckfrihetslagstiftning för närvarande under handläggning
inom justitiedepartementet genom för ändamålet af Kungl.
Maj:t särskildt tillkallade sakkunniga, och det torde få antagas, att förslag
till en dylik revision kommer att föreläggas nästkommande års
Riksdag. Vid sådant förhållande och då det synes utskottet gifvet, att
frågan om skärpta bestämmelser i afseende å rättigheten att utgifva
tidningar vid den sålunda pågående revisionen måste blifva föremål för
en noggrann och allsidig ompröfning, anser sig utskottet böra hemställa,

att den i förevarande motion innefattade framställning
icke må föranleda någon Riksdagens åtgärd.

Stockholm den 11 februari 1910.

På utskottets vägnar:
KARL STAAFF.

Konstitutionsutskottets Utlåtande Nr 1.

Reservationer:

af herrar Staaff, Berger, Beckman, Berg och Broomé, som ansett,
att utskottets yttrande bort hafva följande lydelse:

»Därest det, såsom af motionens motivering vill synas, skulle vara
motionärens mening, att myndigheterna borde erhålla befogenhet att
ingå i någon pröfning af de förutsättningar med hänsyn till lifsåskådning,
etisk och religiös uppfattning o. s. v., som eu person må äga
för att ägna sig åt tidningsmannayrket, kan utskottet ingalunda dela
motionärens åsikt härutinnan.

Hvad åter angår de förutsättningar för yrkets utöfvande, som
kunna göras till föremål för en pröfning af formell art, lära de förvisso
komma under öfvervägande vid de nu pågående förberedelserna
till eu revision af tryckfrihetsförordningen.

Vid sådant förhållande hemställer utskottet,

att herr Zimdahls motion ej må föranleda någon
Riksdagens åtgärd.»

af herr Nilsson.

Bih. till Biksd. Prot. 1910. 3 Sami. 1 Höft.

2