Bevillningsutskottets Betänkande Nr 7.

1

Nr 7.

Ankom till Riksdagens kansli den 18 februari 1910, kl. 12 m.

Betänkande, i anledning af väckta motioner om skrifvelse till
Kungl. Maj:t angående införande af lokalt veto med
lika och direkt rösträtt beträffande detaljhandel med
brännvin.

Genom två särskilda, inom Andra Kammaren väckta, till bevil Inings
utskottet’ hänvisade motioner har frågan om införande af lokalt veto med
lika och direkt rösträtt beträffande detaljhandel med brännvin jämväl
innevarande år bragts under Riksdagens pröfning.

Sålunda hafva herr vice talmannen Staaff jämte nitton andra af
kammarens ledamöter i motion nr 105 anfört:

»Gällande författningar innehålla som bekant stadgande!! om kommunal
vetorätt beträffande såväl detaljhandel med brännvin som utskärning
af vin och öl. Med begagnande af denna rätt hafva också en mängd
landskommuner genomfört lokalt veto mot all rusdrycksförsäljning.

Det har emellertid visat sig, att dessa på den graderade kommunala
röstskalan grundade stadganden icke äro tillräckliga för att trygga kommunens
själfbestämningsrätt, om man med kommunens vilja förstår den
uppfattning, som gör sig gällande hos flertalet af dess myndiga medborgare.
Det har varit mycket vanligt, att ett fåtal, som förfogadt öfver många
röster, bestämt sakens utgång i strid med ett stort flertal smärre röstinnehafvare.
Upprörande bevis för storfyrkarnes öfvermäktiga inflytande till
rusdryckshandteringens förmån ha i stor mängd framdragits både i pressen
och inom Riksdagen.

Bill. till Riksd. Prat. 1910. 5 Sami. 1 Afd. 6 Raft. (Nr 7).

Motion
II: 103.

1

2

Bevillning sutskottets Betänkande Nr 7.

Visserligen genomfördes under förlidet år en reform af den kommunala
rösträtten, genom hvilken rikedomens på den dittills gällande fyrkskalan
fotade öfvermakt icke obetydligt inskränktes. Men äfven denna nya
ordning är enligt vår öfvertygelse långt ifrån att trygga de små röstinnehafvarnes
rätt vid den sträff an för rusdrycksförsäljningens motarbetande,
för hvilken de vid striderna om det kommunala vetots tillämpning gjort
sig till målsmän. Därjämte kvarstår alltjämt det missförhållandet, att flertalet
kvinnor, som ju i stor utsträckning, framför allt som hustrur och
mödrar, lida under följderna af männens dryckenskap, fortfarande äro beröfvade
möjligheten att gorå sin stämma hörd vid rösturnan.

Det synes oss obehöfligt att närmare ingå på de ofta upprepade,
tungt vägande skäl, som tala för att just i fråga om rusdrycksförsäljningens
inskränkande eller afskaffande icke längre den graderade röstskalan utan
personlighetsprincipen lägges till grund för den kommunala rösträtten.
Oberoende af eu. reform i den kommunala rösträtten i allmänhet, bör vid
behandlingen af denna särskilda angelägenhet i vårt land, liksom det skett
flerstädes i utlandet, införas ett kommunalt veto, som grundar sig på allmän
folkomröstning. Och bör härvid en röst tillkomma hvarje till myndig
ålder kommen välfrejdad medlem af kommunen, man eller kvinna.

Det är nu mer än sexton år sedan förslag i sådant syfte första gången
väcktes inom Riksdagen. Frågan har sedermera upprepade gånger förelegat
till behandling utan att dock hittills hafva vunnit sin lösning. Emellertid
har vid de tre senaste riksdagarna Andra kammaren, i trots af sammansatta
bevillnings- och lagutskottets afstyrkande, bifallit reservationer i
de framlagda motionernas syfte, år 1907 med 113 röster mot 69, år 1908
utan votering och i fjol med 145 röster mot 58.

Denna utgång inom Andra kammaren såväl som det ständigt växande
intresse, hvarmed det på folkomröstning grundade kommunala vetot omfattas
ute i landet, synes i och för sig utvisa, att frågan är mogen. Men
därtill kommer ytterligare, att förra årets erfarenhet om de lyckliga följderna
af rusdrycksförsäljningens upphäfvande under den störa arbetskonflikten
utan tvifvel i hög grad påverkat uppfattningen i vida kretsar både
utom och inom Riksdagen. Det är därför med godt hopp om frågans
slutliga lösning, som vi ånyo framlägga för Riksdagen samma förslag, som
redan tre gånger i princip godkänts af Andra kammaren.

Af formella skäl måste de slutliga yrkandena rörande detaljhandeln
med brännvin och försäljningen af vin och öl frambäras i skilda motioner.
Här angifvas de hufvudsakliga bestämmelser, som vi anse höra gälla för den
föreslagna folkomröstningen rörande detaljhandeln med brännvin:

Bevillningsutskottets Betänkande Nr 7.

o

I denna omröstning, som sker med slutna sedlar och som gäller endast
förbud eller icke förbud mot ifrågavarande upplåtelse af försäljningsrättigheter,
äger enhvar välfrejdad myndig man eller kvinna, som är medlem
af kommunen, att deltaga.

Om af de i omröstningen deltagande rösta för förbud, träder detta
i kraft på den tidpunkt, då förut beviljade rättigheter upphöra. För införande
af detaljhandel med brännvin, där sådan handel förut icke funnits,
skall likaledes erfordras 2/s majoritet.

Fra gan kan åter väckas först efter tre år. Besvär må endast anföras,
om beslutet förmenas icke ha tillkommit i laga ordning. Om det af denna
anledning undanröjes, skall Konungens befallningshafvande förordna om
anställande af ny omröstning.

Med stöd af hvad ofvan anförts, föreslå vi,

att Riksdagen ville i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla om framläggande
för Riksdagen af förslag till bestämmelser i syfte att afgörandet
inom kommun af väckt fråga om tillstånd till detaljhandel med brännvin
måtte äga rum genom allmän omröstning med lika och direkt rösträtt i
hufvudsaklig öfverensstämmelse med de af oss angifna grunder.»

Vidare hafva herr Beckman jämte sju andra af kammarens ledamöter
i motion nr 114 yttrat:

»Kommunal vetorätt i fråga om såväl detaljhandel med brännvin som
utskänkning af vin och Öl finnes, som bekant, redan i vår lagstiftning. En
mängd landskommuner ha med utöfvande af denna rätt lyckats att befria
sig från all rusdrycksförsäljning.

Men gällande bestämmelser, grundade på den kommunala röstskalan,
ha visat sig allt annat än tillfyllestgörande.

Med ständigt växande styrka framträder därför krafvet på ett
effektivt kommunalt veto, grundadt på allmän folkomröstning med lika
rösträtt för alla myndiga män och kvinnor, som äro medlemmar af kommunen.

Alltsedan 1893 ha förslag i sådant syfte upprepade gånger underkastats
Riksdagens pröfning, men blifvit afslagna. Emellertid ha vid de
tre senaste riksdagarna Andra kammaren förklarat sin anslutning till de
då framburna motionerna, år 1907 efter votering med 113 röster mot 69,
år 1908 utan votering, samt förra året med 145 röster mot 58. Frågan
föll på Första kammarens motstånd.

Sammansatta bevillnings- och lagutskottet hänvisade vid fjolårets
riksdag i sitt afstyrkande utlåtande på den demokratisering af den kommunala
rösträtten, som införts genom den då slutgiltigt antagna lagstiftning,
och förmenade, att man bör afvakta resultaten af densamma, innan

Motion
IT. 114.

4

Bevillningsutskottets Betänkande Nr 7.

man ifrågasätter de åtgärder, som af motionärerna föreslagits. Men redan
innan rösträttsreformen definitivt genomfördes, påpekades, att den kommunala
rösträtten allt framgent skulle utöfvas enligt en graderad skala,
som endast i mycket inskränkt mån låter personligheten komma till
sin rätt. Och anhängarne af det på folkomröstning grundade kommunala
vetot ha ständigt med styrka framhållit, att, »hvilka åsikter man än må
hysa om fastställandet af personlighetsprincipen såsom grund för den kommunala
rösträtten i allmänhet, måste man obetingadt erkänna dess berättigande,
när det gäller afgörande af frågor om rusdrycksförsälj ningens inskränkande
eller afskaffande».

Så mycket mindre bör, synes det oss, någon tvekan råda om lämpligheten
af att redan nu ånyo draga frågan under Riksdagens ompröfning,
som det torde kunna förutsättas, att det gångna årets erfarenheter skapat
en stark opinionsströmning till nykterhetssakens förmån. Den åskådningsundervisning
rörande de obestridligt lyckliga följderna af rusdryckernas
bannlysning, som under den stora arbetskonflikten bereddes hela vårt land,
har säkerligen i hög grad påverkat dem, som tidigare ställt sig afvaktande
eller kanske afvisande i fråga om utsträckning af hittills gällande befogenhet
för kommun att fullständigt frigöra sig från all försäljning af rusgifvande
drycker.

Riksdagens nykterhetsgrupp, som numera räknar medlemmar äfven
inom Första kammaren, har också ansett, att frågan bör föreläggas innevarande
års Riksdag.

Vi tillåta oss därför att ''.•null eu gång frambära samma förslag, som
redan tre gånger vunnit Andra kammarens bifall.

Det synes oss icke af behofvet påkalladt att här återgifva i dess helhet
den utförliga motivering och redogörelse för förhållandena i vissa
främmande länder, som förebringats i föregående motioner, ej heller den
historik, som förekommit dels i dessa motioner, dels i flera utskottsbetänkanden.
Vi inskränka oss här till en sammanfattning af de viktigaste
principiella skäl, som blifvit anförda till stöd för de af oss framställda
yrkanden.

Ett par erinringar torde dock här böra förutskickas:

Med »rusdryck» afses här naturligtvis likaväl öl och andra starkare
maltdrycker som brännvin och därmed jämförliga drycker. Särskildt för
landsbygden är nämligen ölet lika mycket som brännvinet en källa till
dryckenskap och oordningar. Rusdryck som rusdryck — lagstiftningen bör
opartiskt rikta sina restriktiva bestämmelser mot dem båda.

Af formella skäl måste yrkanden rörande ändringar i gällande förordning
angående försäljning af brännvin och i förordningen angående för -

Bevillningsutskottets Betänkande Nr 7.

o

säljning af öl och vin frambäras i skilda motioner. Men den allmänna
motiveringen kan i allt väsentligt göras gemensam för de ändringar, vi
föreslå i lagstiftningen rörande båda de till sina verkningar så nära besläktade
slagen af rusdrycker.

^ •£

*

För vinnande af målet »effektivt kommunalt veto» fordras närmast,
att icke mot kommunalrepresentationens uttalande genom högre myndighets
ingripande försäljning af starka drycker tillätes i större utsträckning,
än kommunen anser önskvärdt. Åtskilliga förändringar i syfte att ur nu
bestående lag aflägsna vissa af de bestämmelser, som i detta afseende åt
Konungens befallningshafvande tillerkänna förmynderskap öfver kommunerna,
äro härför behöfliga.

Det kräfves emellertid långt mera ingripande åtgärder för att kommunens
själfbestämningsrätt skall kunna ställa ett effektivt veto mot rusdrycksförsäljningen,
framför allt om man med kommunens vilja förstår den
uppfattning, som gör sig gällande hos flertalet af dess myndige medborgare.
Med den fyrkskala, som till ingången af detta år var rådande, inträffade
det mycket ofta, att ett fåtal bestämde sakens utgång i strid med
det långt öfvervägande flertalet. Såväl inom som utom Riksdagen ha år
efter år framdragits talrika exempel på »storfyrkarnes» segrar till förmån
för rusdrvcksförbudet. Och om än, såsom redan blifvit erinradt, genom den
nya kommunala röstskalans införande eu icke oväsentlig inskränkning från
och med innevarande år inträdt i de stora röstägandes öfvermakt, äro
vi dock öfvertygade, att denna inskränkning icke är tillfyllestgörande
för att i förevarande fall trygga de små rösträttsinnehafvarnes berättigade
inflytande. Därjämte kvarstår oförändradt det missförhållandet,
att flertalet kvinnor alltfort sakna möjlighet att vid en omröstning i
dessa frågor deltaga i afgörandet. Och detta är, med hänsyn till frågans
sedliga och för familjelifvet betydelsefulla innebörd, alldeles särskild! att
beklaga.

Frågor, som beröra rusdryeksförsäljningens inskränkande eller afskaffande,
äro nämligen icke blott ordnings-, hushållnings- och skattefrågor.
De äro äfven, såsom redan antydts, sedlighetsfrågor, som djupt ingripa i
de enskildas och familjens lif och just därför påkalla en röstgrund, genom
hvilken personlighetsprincipen kommer mera till sin rätt. Försäljningen
af rusgifvande drycker får således icke af lagstiftaren behandlas som ett
medel att taga ut skattebidrag ur de breda lagren, ej heller från synpunkten
af enskilda tillverkares och försäljares vinst, utan »fastmer som ett
ondt, som bör begränsas och mot hvilket samhället bör taga i anspråk sina

6

Bevillning sutskottets Betänkande Nr 7.

medlemmars moraliska kraft. Och denna kraft väckes och sättes i verksamhet
i samma mån som arbetet icke längre synes hopplöst, utan utsikt
öppnas att kunna gorå något till att slutligen bekämpa det onda».

Ofvan angifna uppfattning har vid upprepade tillfällen med styrka
häfdats äfven inom Riksdagen, i dess Andra kammare. Där har också
framhållits, att om man åtminstone i denna sak afstode från det kommunala
förmögenhetsväldet och i stället införde en på allmän rösträtt grundad
kommunal vetorätt, så skulle nykterhetsintresset få göra sig gällande
mera omedelbart utan att behöfva bemäktiga sig ledningen vid vissa
kommunala val, »där man borde mera taga hänsyn till en persons allmänna
lämplighet än till hans ståndpunkt i en speciell, om än så viktig
fråga».

Slutligen må ännu eu gång påpekas, att både inom och utom
Riksdagen åsikterna i hithörande frågor säkerligen på senare tid undergått
eu högst väsentlig förändring. Tanken på den allmänna rösträttens
tillämpning på ett, särskild t, noga begränsad! område af det kommunala
lifvet lär numera knappast förefalla lika främmande för våra förhållanden,
som fallet var för blott några år sedan. Vidare har ju samtidigt
med krafven på såväl politisk som kommunal rösträttsreform det berättigade
i kvinnans inflytande på det offentliga lifvet vunnit allt större
erkännande. En af vetenskapen bestyrkt öfvertygelse om de starka dryckernas
fullständiga umbärlighet och deras riksfördärfliga inflytande samt om
striden mot deras herravälde som ett samhällets nödvärn har spridt sig till
allt vidare kretsar. Man har också inom alla samhällsklasser vaknat till
insikt om den oafvisliga nödvändigheten att bryta rusdryckssedens tyranni
•— framför allt då det gäller en liten nation som vår, hvilken behöfver
spänna alla sina krafter för att häfda sin plats bland kulturens bärare och
för att vinna ökad styrka inåt och utåt. Slutligen bestrider knappast någon,
att det här ligger fara i dröjsmålet: med hvarje år, som går, skjuter
rusdryckshandteringen och dess intressen allt djupare ekonomiska rötter,
på samma gång som »alkoholismen» — rusdryckernas fördärfliga följder
på olika områden — hotar att i stor utsträckning undergräfva äfven kommande
släktens fysiska, ekonomiska och sedliga utveckling.

* *

0

I deri mån nykterhetsintresset genom den af oss föreslagna folkomröstningen
kan mera än vid en omröstning enligt den kommunala röstskalan
göra sig gällande, måste detta anses som ett framsteg i utvecklingen.
Man bär ju i en mängd af våra landskommuner lyckats att redan

Bevillningsutskottets Betänkande Nr 7.

7

under nuvarande förhållanden genomföra s. k. lokalt veto mot försäljning
af såväl brännvin som öl. Det har icke sports, att detta ledt till olägenheter,
som göra beslutets upphäfvande ensidigt, utan tvärtom säges åtgärden
i de allra flesta fall haft uteslutande goda verkningar. Visserligen
måste man erkänna, att i stadskommuner, från hvilka vi med ett par obetydliga
undantag sakna erfarenhet, försök att kringgå förbudet lättare skola
uppstå. Men mycket beror på det allvar, hvarmed lagen tillämpas. Äfven
om särskildt under öfvergångstiden öfverträdelser skulle förekomma,
så ger dock erfarenheten vid handen, att minskade tillfällen att komma åt
spritdrycker, »blott restriktionen gifves tid att verka, minskar superiet».
Och knappast lär väl särskildt i större stadssamhällen inträffa, att förbud
införes, om icke en så stark opinion fordrar det, att redan häri ligger en
viss trygghet för lagens efterlefnad.

Emellertid har man för att ytterligare försäkra sig om, att icke tillfälligheter
skola spela in vid frågans afgörande eller beslut fattas, som
kanske snart nog en ny omröstning skulle kullkasta, ansett, att en viss
kvalificerad majoritet bör föreskrifvas. Och om denna majoritet bestämmes
till 2/s, vill det synas oss, som om ett sådant stadgande skulle kunna
i hög grad bidraga att aflägsna de betänkligheter, som stundom yppats
äfven bland principiella anhängare till den kommunala folkomröstningen.
Ej heller får det förglömmas, att den kvalificerade majoriteten innebär
ökad trygghet mot införande (eventuellt återinförande) af rusdrycksförsäljning.

Att äfven med sådan personlig omröstning ingen absolut visshet finnes
för ernående i alla fall af beslut i sådan riktning, som nykterhetsvännerna
önska, är en erinran, som man med visst fog framställt. Men
det är ju just afsikten med det kommunala vetot, att det skall ge ett säkert
uttryck åt folkmeningen. De, som väl få anses på detta område mest
sakkunniga, de, som under lång tid ägnat sitt arbete åt lösningen af alkoholfrågan,
äro dock för sin del öfvertygade, att frigörelse på denna punkt
från fyrkskalan och införande af allmän omröstning skulle lända nykterhetssaken
till stor båtnad.

När i stads- eller landtkommun fråga uppstått, att rättighet till
detaljhandel med brännvin må meddelas, åligger det Konungens befallningshafvande,
därest inom viss tid skriftlig ansökan inkommer, undertecknad
af välfrejdade, till myndig ålder komna män och kvinnor, som
äro medlemmar af kommunen och svenska medborgare, till ett antal, mot -

Bevillningsutskottets Betänkande Nr 7.

Historik.

1893 års
riksdag.

svarande minst en tjugondedel af kommunens mantalsskrifna folkmängd,
att förordna om anställande i kommunen af omröstning rörande den sålunda
väckta frågan.

I denna omröstning, som sker med slutna sedlar och som gäller endast
förbud eller icke förbud mot ifrågavarande upplåtelse af försäljningsrättigheter,
äger enhvar välfrejdda myndig man eller kvinna, som är medlem
af kommunen, att deltaga.

Om 2/3 af de i omröstningen deltagande rösta för förbud, träder
detta i kraft på den tidpunkt, då förut beviljade rättigheter upphöra. För
införande af detaljhandel med brännvin, där sådan handel förut icke funnits,
skall likaledes erfordras 2/3 majoritet.

Frågan kan åter väckas först efter tre år. Besvär må endast anföras,
om beslutet förmenas icke ha tillkommit i laga ordning. Om det af
denna anledning undanröjes, skall Konungens befallningshafvande förordna
om anställande af ny omröstning.

Med stöd af hvad ofvan anförts, föreslå vi,

att Riksdagen ville i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla om framläggande
för Riksdagen af förslag till bestämmelser i syfte att afgörandet
inom kommun af väckt fråga om tillstånd till detaljhandel med brännvin
måtte äga rum genom allmän omröstning med lika och direkt rösträtt i
hufvudsaklig öfverensstämmelse med de af oss angifna grunder.»

Såsom motionärerna framhållit, har förevarande fråga redan ett flertal
gånger förelegat till Riksdagens pröfning; och vill utskottet till fullständigande
af hvad motionärerna anfört härom ytterligare meddela följande.

Vid 1893 års riksdag hade väckts motion därom, att inga då befintliga
eller ifrågasatta nya spirituosaförsäljningsställen inom en kommun
finge efter viss tid utöfva sin verksamhet förr, än genom omröstning per
capita blifvit bestämdt, huruvida inom kommunen spirituosaförsäljning
skulle få äga rum eller icke; och skulle, enligt det framställda förslaget,
rättighet att i dylik omröstning deltaga tillkomma samtliga till 21 års
ålder komna, välfrejdade män och kvinnor ej mindre inom de kommuner,
hvarest fråga uppstått om inrättande af nya eller bibehållande af redan
befintliga försäljningsställen, utan äfven inom angränsande kommuner och
de kommuner, som voro belägna på visst afstånd, af t. ex. mindre än
en mil.

Med anledning af sistberörda motion åberopade bevillningsutskottet
(betänkankandet nr 9) §§ 6, 7, 8, 10 och 13 i då gällande brännvinsförsäljningsförordning;
och yttrade utskottet vidare:

Bevillning sutskottets Betänkande Nr 7.

9

»Bestämmandet af huruvida brännvinsförsäljningsrättighet må i en
kommun utöfvas är sålunda enligt nn gällande stadgande!! i allmänhet
öfverlämnadt till kommunens representation jämte vederbörande myndighet.

Enligt utskottets förmenande kan det med skäl sättas i fråga^ om
ej i nu berörda angelägenhet större inflytande borde inom kommunen tillerkännas
flertalets åsikt. Den af motionären i detta syfte föreslagna anordningen
synes emellertid utskottet icke kunna förordas, enär densamma
uppenbarligen skulle innebära en alltför stor afvikelse från nu gällande
grundsatser för kommunala ärendens afgörande.»

På grund af hvad sålunda anförts, hemställde utskottet, att motionen
icke måtte till någon Riksdagens åtgärd föranleda; och blef denna utskottets
hemställan af båda kamrarna utan omröstning bifallen.

I en vid 1894 års riksdag i frågan väckt motion föreslogs aflåtande
till Kung]. Magt af en skrifvelse med begäran om förslag till ändring i
då gällande förordning om försäljning af brännvin in. m., enligt följande
grund er:

»Do. När i stads- eller landtkommun fråga uppstår, att rättighet
till annan minuthandel med eller utskänkning af brännvin än sådan, som
i stad äger rum på grund af burskap eller särskildt privilegium och på
landet kan tillkomma innehafvare af gästgifveri, skall inom kommunen
meddelas, åligger det Konungens befallningshafvande, därest inom viss tid
skriftlig ansökan därom inkommer, undertecknad af välfrejdade, till myndig
ålder komna medborgare af kommunen, som äro svenska medborgare till
ett antal motsvarande minst en tjugondedel af kommunens mantalsskrifna
folkmängd, att förordna om anställande i kommunen af omröstning rörande
den sålunda väckta frågan.

2:o. I denna omröstning äga alla de kommunalmedlemmar att deltaga,
som uppnått myndig ålder, äga god frejd och äro svenska medborgare.

o

3:o. Omröstningen, som sker med slutna sedlar, gäller endast förbud
eller icke förbud mot ifrågasatt upplåtande af försäljningsrättigketer.

4:o. Om förbudsförslaget af mer än hälften af de i omröstningen
deltagande antages, träder det i kraft från den tidpunkt, då förut beviljade
rättigheter upphöra, och må ny fråga om upplåtande af rättigheter
ej väckas ^ förrän efter tre år. Om förslaget af flertalet röstande ogillas,
har det förfallit, och kan ny fråga om förbudsomröstning likaledes ej
väckas förrän efter tre år.

5:o. Besvär öfver det genom omröstningen fattade beslutet må
ej anföras på annan grund, än att det förmenas icke hafva tillkommit i
laglig ordning; och skall Konungens befallningshafvande, därest beslutet

Bill. till Riksd. Prof. 1910. 5 Sami. 1 Afl. 6 Höft.

1894 års
riksdag.

2

10 Bevillningsutskottets Betänkande Nr 7.

af sådan anledning undanröjes, förordna om anställande af ny omröstning.
»

Denna motion behandlades af sammansatt bevillnings- och lagutskott,
hvilket, efter en utredning om verkningarna inom olika länder af lagstiftningsåtgärder
i den föreslagna riktningen, i sitt betänkande (nr 6)
yttrade:

»Af den ofvan lämnade, kortfattade redogörelsen för hithörande förhållanden
i några länder, särskilt i de af motionären åberopade Nordamerikas
förenta stater och England med dess kolonier samt vårt eget
land, framgår enligt utskottets åsikt, att det lokala optionssystemet icke
är mindre fullständigt tillämpad! i vårt land än uti öfriga anförda länder.
De kommunala myndigheterna hafva i Sverige med större framgång
än uti de flesta länder inskränkt brännvinsförsäljningen och uti de flesta
kommuner för landsbygden till och med infört absolut förbud. Att
stadskommunerna hos '' oss icke ansett sig med framgång kunna genomföra
ett dylikt förbud, torde ej väcka förvåning hos den, som sett, att
att så godt som öfverallt i andra länder, där försök i städerna i den
riktningen gjorts, dessa utfallit mindre gynnsamt och måst öfvergifvas.
Fördelen att måhända något kunna inskränka förbrukningens totala belopp
har uppvägts af den demoralisation och de andra olägenheter, som förbudets
kringgående så godt som allestädes medfört. Emellertid äro äfven
stadskommunerna i vårt land i sin fulla rätt att genom lokal option införa
förbud för minuthandel med eller iskänkning af brännvin, om blott
stadsfullmäktige eller allmän rådstuga och magistraten äro ense om fördelen
däraf.

Utskottet har icke uti de af motionärerna anförda utländska förhållandena
kunnat finna något exempel på, att den lokala optionen varit
uppdragen åt eu vidsträcktare krets röstberättigade än den, som utgjorts
af de i allmänhet i kommunala angelägenheter röstberättigade, men väl
har det visat sig på flera ställen fördelaktigt att lägga afgörandet i händerna
på ett mindre antal personer, som representera ett större område,
i ändamål att minska deras inflytande, hvilkas intressen mer eller mindre
vore förbundna med spirituosaförsäljningen. I likhet med förliden
Riksdags bevillningsutskott medgifver utskottet visserligen, att önskvärd!
vore, det ett större inflytande än nu är fallet tillerkändes flertalets åsikt,
men anser, att den af motionärerna föreslagna anordningen skulle alltför
mycket afvika från de nu i kommunala angelägenheter rådande rösträttsförhållandena.
Med brännvinsförsäljningen äro förbundna så stora
intressen, och sättet för dess tillämpning är af så ingripande betydelse
för kommunernas lugna och lifskraftiga utveckling, att något talande

Bevillningsutskottets Betänkande Nr 7.

11

skal näppeligen torde kunna anföras, hvarför icke hithörande frågor borde
afgöras på enahanda sätt och af samma korparationer som kommunens
ofri ga angelägenheter. Nykterhetsfrågorna hafva såväl i vårt land som i
andra länder visat sig äga förmågan att sätta sinnena i sådan rörelse, att
snarare mer än mindre betänksamhet och mogenhet i uppfattningen erfordras
för deras lugna profvande än vid andra af de oftare förekommande
kommunala frågorna.

Såväl licenssystemet som än mer en på den lokala optionen grundad
ren förbudslagstiftning innebär enligt utskottets uppfattning ett sådant
ingripande i den enskilde individens handlingsfrihet och lefnadsförhållanden,
att hvarje fortskridande på dessa vägar bör ske endast i mån som
det allmänna rättsmedvetandet uppbär och gillar de föreslagna åtgärderna.
Ett förhastadt steg i nämnda riktning — låt vara framkalladt af aldrig
så välmenande vch entusiastiska sträfvanden ■— framkallar lätt motsatsen
af den verkan, som åsyftas.»

Utskottet hemställde, att motionen icke måtte till någon Riksdagens
åtgärd föranleda, och denna hemställan bifölls af Riksdagen, af Första
kammaren utan föregående diskussion och utan votering samt af Andra
kammaren, efter diskussion, med 141 röster mot 74, hvilka afgåfvos för
bifall till motionen.

En motion med samma förslag som det i sist omförmälda motion
framställda förekom jämväl vid 1896 års riksdag.

I sitt i anledning af motionen afgifna betänkande (nr 1) förklarade
sig bevillningsutskottet icke anse förslaget innefatta bättre bestämmelser
än dem, som redan vore gällande i fråga om sättet för bestämmande
af rättigheter till minuthandel med och utskänkning af brännvin;
och yttrade utskottet vidare:

»Redan enligt nu gällande förordning har i de flesta landtkommuner
fullständigt förbud blifvit infördt, och möjlighet att få sådant förbud till
stånd finnes äfven för städerna. Det torde nämligen icke lida något
tvifvel, att stadsfullmäktige eller allmän rådstuga och magistraten skulle
afstyrka beviljandet af försäljningsrätt irom staden, om en mera allmän
önskan i sådan riktning skulle göra sig gällande inom samhället. Att
i denna fråga gifva de röstberättigade lika rösträtt, eller, såsom i motionen
föreslagits, utsträcka rösträtten än ytterligare genom att lägga
afgörandet i händerna på eu så vidsträckt krets röstberättigade som
kommunens alla till myndig ålder komna medlemmar, män och kvinnor,
hvilka äga god frejd och äro svenska medborgare, finner utskottet innebära
en alltför stor afvikelse från nu gällande grundsatser för kommunala
ärendens afgörande; hvarförutom, såsom 1894 års sammansatta be -

1896 års
riksdag.

1902 års
riksdag.

1907 års
riksdag.

12 Bevillningsutskottets Betänkande Nr 7.

villnings- och lagutskott i sitt ofvan omförmälda betänkande jämväl framhållit,
med brännvinsförsäljningen äro förbundna så stora intressen,
och sättet för dess tillämpning är af så ingripande betydelse för
kommunernas lugna och lifskraftiga utveckling, att skäl icke förefinnes
att afgöra hithörande frågor på annat sätt än ofri ga kommunala angelägenheter.
»

Utskottet hemställde förty, att motionen icke måtte af Riksdagen
bifallas, och Riksdagen fattade'' sitt beslut i enlighet med denna utskottets
hemställan. Sagda beslut fattades af Första kammaren utan föregången
diskussion och utan votering samt af Andra kammaren, efter diskussion,
med 121 röster mot 58, Indika afgåfvos för bifall till motionen.

I en vid 1902 års riksdag väckt motion framställdes samma yrkande
som i den ofvan omförmälda motionen af år 1894.

I sitt öfver motionen afgifna betänkande (nr 18) framhöll bevillningsutskottet,
bland annat, att enligt då gällande brännvinsförsäljningsförordning
den kommunala representationen i landskommun och i stadskomrnuu,
om den vore enig med magistrat eu, kunde förhindra minuthandel
med och utskärning af brännvin.

Bevillningsutskottet hemställde om afslag å motionen, emot hvilken
hemställan någon reservation icke afgafs inom utskottet. Utskottets
hemställan blef utan votering bifallen af såväl Första som Andra
kammaren.

Vid 1907 års riksdag framställdes i fyra inom Andra kammaren
väckta motioner yrkande om införande af kommunalt veto med allmän
folkomröstning i hufvudsaklig öfverensstämmelse med de grunder, som
i den vid 1894 års riksdag afgifna motionen angifvits, beträffande försäljningen
såväl af brännvin soin af vin och öl. En motionär hade
dock föreslagit, att, för att beslut i dylik fråga skulle hafva bindande
kraft, en majoritet af minst 2/s af de afgifna rösterna skulle erfordras,
äfvensom att ett sådant beslut ej skulle kunna ändras förrän efter 5 års
förlopp.

Dessa motioner behandlades af sammansatt be villnings- och lagutskott,
som i sitt öfver motionerna afgifna betänkande (nr l) erinrade,
bland annat, att, enligt hvad för utskottet tillgängliga upplysningar
gåfvo vid handen, ingenstädes, där förbud med försäljning af rusdrycker
införts, förbudet medfört åsyftad verkan, äfvensom att det icke syntes
lämpligt att på i motionerna föreslaget sätt införa speciella rösträttsgrunder
för afgörandet af särskilda kommunala angelägenheter, samt vidare
anförde:

I

Bevillningsutskottets Betänkande Nr 7. 13

»Då förslag till vidgående reformer med afseende å deri kommunala
rösträtten i dess helhet nu föreligga till Riksdagens pröfning,
synes ock den af motionärerna ifrågasatta anordning desto mindre af
behofvet påkallad, som, därest en reform af hela den kommunala rösträtten
i sålunda föreslagen omfattning varder genomförd, flertalets
åsikt skulle på behörigt sätt kunna göra sig gällande i deri förevarande
frågan. —

Med erinran, att gällande författningar redan innehålla stadganden
om kommunal vetorätt beträffande såväl detaljhandel med brännvin som
utskänkning af vin och öl, vill utskottet slutligen fästa uppmärksamhet
därå, att den nu ifrågasatta folkomröstningen ingalunda innebär absolut
visshet för ernående i alla fall af beslut i sådan riktning, som motionerna
uppenbarligen åsyfta. Det kan nämligen ganska väl tänkas, att till följd
af verksam agitation bland de många röstberättigade flertalet uttalar sig
för en försäljningsrätt, som icke skulle blifvit beviljad, därest frågan fått
behandlas i nu lagstadgad ordning.»

Utskottet hemställde, att motionerna icke måtte till någon Riksdagens
åtgärd föranleda, emot hvilken hemställan fem ledamöter från
Andra kammaren reserverade sig under yrkande om bifall till motionerna.

Utskottets hemställan bifölls af Första kammaren utan föregående
diskussion och utan votering, hvaremot Andra kammaren,, efter diskussion,
med 113 röster mot 69 biföll den vid betänkandet fogade reservationen.

Vidare bragtes frågan jämväl under 1908 års Riksdags pröfning
likaledes genom fyra motioner i Andra kammaren, i hvilka yrkades aflåtande
af skrifvelse till Kungl. Maj:t med begäran om framläggande för
Riksdagen af förslag till bestämmelser om införande af kommunalt veto
med allmän omröstning med lika och direkt rösträtt i hufvudsaklig öfverensstämmelse
med de vid 1894 års riksdag angifna grunder, med flen förändring
likväl, att 2 s majoritet skulle erfordras såväl för förbudets införande
som för dess upphäfvande.

Sammansatta bevillnings- och lagutskottet anförde i sitt öfver motionerna
afgifna betänkande (n:r 1), sedan utskottet med officiella siffror
påvisat såväl nedgången i förbrukningen af spirituösa drycker inom
landet som ock den starka minskningen af antalet begagnade ständiga
försäljningsrättigheter, bland annat, följande:

»Det lär ock svårligen kunna bestridas och har äfven af nykterhetsifrare
medgifvits, att redan nu gällande lagstadganden äro till fyllest för
åvägabringandet af kommunalt rusdrycksförbud, därest ett sådant förbud
uppbäres af en mera allmän folkmening. Härom vittnar därjämte den

1908 års
riksdag.

14

Bevillningsutskottets Betänkande Nr 7.

omständigheten, att försäljningsrättighetor, tillkomna under medverkan
af de kommunala myndigheterna, i stora delar af landet ej förekomma
å landsbygden. Enligt officiella uppgifter för försäljningsåret 1905—1906
finnes ingen enda ständig försäljningsrättighet å landsbygden i fyra län,
nämligen i Uppsala, Södermanlands, Västernorrlands och Jämtlands län.
I hvartdera af sju län finnes blott en dylik rättighet å landsbygden, och
äro fem af dessa rättigheter privilegierade, nämligen de i Blekinge, Värmlands,
Örebro, Västerbottens och Norrbottens län. 1 ytterligare tre län
bestå på landsbygden endast privilegierade rättigheter (fyra i hvarje
län). — Dessa privilegierade rättigheter komma, i den mån de icke redan
upphört, att inom icke aflägsen tid upphöra. — I tolf län finnes sålunda
å landsbygden icke någon enda ständig försäljningsrättighet, till hvars
upprättande vederbörande kommunala myndigheter medverkat. Det är
under sådana förhållanden icke befogadt att, såsom i motionerna skett,
tala om »storfyrkarnes öfvermäktiga inflytande till rusdryckshandteringens
förmån». Fastmer anser utskottet det vara ådagalagdt, att, därest inom
en kommun ett allmänt kraf på lokalt rusdrycksförbud förefinnes, detta
redan med nuvarande kommunala rösträttsbestämmelser kan förverkligas.

Utskottet vill för öfrigt i detta sammanhang erinra om den vidtgående
kommunala rösträttsreform, som under viss förutsättning antagits
af 1907 års Riksdag och som med all säkerhet torde komma att i afsevärd
mån öfverflytta bestämmanderätten i kommunala angelägenheter på
de mindre fyrktalens innehafvare. Den af motionärerna ifrågasatta anordning
torde därför så mycket mindre vara påkallad af något verkligt
behof, som, efter allt att döma, berörda reform inom jämförelsevis kort tid
kan antagas vinna tillämpning.

Utskottet har redan framhållit, att konsumtionen af alkoholhaltiga
drycker i vårt land betydligt aftagit. Att nykterhetsrörelsen därtill medverkat,
är obestridligt, liksom ock att lämpliga lagbestämmelser främjat
detta goda förhållande, men hufvudsakligen är det nog allmänbildningens
väsentliga höjande och det alltjämt fortskridande folkupplysningsarbetet,
som mest verkat härtill. Utskottet håller ock bestämdt före, att ett försök
att genom skärpta lagbestämmelser, hvilka icke uppbäras af en mera
allmän folkmening, söka åstadkomma afhållsamhet lätt kan medföra, att
de resultat, som i berörda afseende nu vunnits, äfventyras. Så länge den
ojämförligt större delen af vårt folk icke ser något brottsligt i ett måttligt
njutande af alkoholhaltiga drycker, skola alltför stränga restriktiva
lagbestämmelser uppfattas såsom ett otillbörligt intrång i den personliga
friheten. Dylika restriktioner medföra då ej åsyftadt gagn, men väl allvarliga
olägenheter. Enligt utskottets mening kan det med allt skäl

Bevillningsutskottets Betänkande Nr 7.

15

ifrågasättas, om genom de af motionärerna föreslagna åtgärder åstundadt
resultat skulle stå att vinna. Utskottet delar för öfrigt den af 1907 års
utskott uttalade mening, att det icke är lämpligt att, som motionärerna
föreslå, införa speciella rösträttsgrunder för afgörande! af särskilda kommunala
angelägenheter.»

Utskottet hemställde förty om afslag å motionerna. Häremot reserverade
sig samtliga ledamöter från Andra kammaren under yrkande om
bifall till motionärernas framställning.

Utskottets hemställan bifölls af Första kammaren utan votering,
hvaremot Andra kammaren, likaledes utan votering, biföll den vid betänkandet
fogade reservationen.

Slutligen förekom denna fråga till behandling vid 1909 års riksdag
på grund af särskilda i Andra kammaren väckta motioner. I dessa motioner
yrkades aflåtande af skrifvelse till Kungi. Maj:t angående införande
af på allmän folkomröstning grundadt kommunalt veto i fråga om försäljning
af brännvin.

Sammansatta bevillnings- och lagutskottet hänvisade i sitt betänkande
(nr 6) till hvad 1908 års utskott yttrat i ämnet och framhöll ytterligare,
hurusom enligt den officiella statistiken antalet ständiga försälj liingsrättigheter
fortfore att nedgå; i synnerhet hade minskningen varit stor å landsbygden,
där endast 105 dylika rättigheter kvarstode, däraf 65 priviligierade,
hvilka senare, som bekant, koinme att inom kort tid upphöra. Således
hade med tillämpning af gällande lagbestämmelser en afsevärd begränsning
af försäljningsrättigheternas antal ernåtts.

Utskottet ville därjämte erinra om, att 1909 års Riksdag i samband
med antagandet af förändrade bestämmelser för utöfvandet af den politiska
rösträtten definitivt godkänt den redan år 1907 framlagda, vidtgående kommunala
rösträttsreformen. Efter dennas genomförande komme de små
röstetalens innehafvare att vinna ett betydligt ökadt inflytande inom kommunen,
och det syntes vara allt skäl att afvakta, hvilken verkan detta
kunde medföra på afgörandet af de kommunala ärenden, som i motionerna
afsåges, innan man med hänsyn till dessa införde den allmänna folkomröstningens
grundsats, mot hvilken stora principiella betänkligheter
måste resa sig.

Skulle emellertid äfven efter den kommunala rösträttsreformens
genomförande krafvel på en förändrad ordning för afgörandet af förevarande
frågor kvarstå, ansåge utskottet ett afgörande böra träffas först,
sedan en allsidig och verkligt vägledande utredning förebragts såväl om
verkningarna i nykterhetens intresse af de bestämmelser, hvilka i förevarande
syfte kunde varda föreslagna, som ock rörande de följder i eko -

1909 års
riksdag.

16

Bevillningsutskottets Betänkande Nr 7.

Utskottets

yttrande.

nomiskt afseende, som ett mycket hastigt utsträckande af det lokala rusdrycksförbudet
till ett större antal kommuner komme att medföra.

Att fråntaga de kommunala myndigheter, hvilka bära ansvaret för
den ekonomiska förvaltningen, beslutanderätten i ofvan berörda frågor
samt hänskjuta desammas afgörande till allmän folkomröstning, måste
under nuvarande förhållanden vara i ekonomiskt afseende mycket betänkligt.
Och det syntes utskottet tvifvelaktigt, huruvida en sådan ordning
skulle vara af beståndande gagn i nykterhetsafseende. Den allmänna folkomröstningen
vore ett mycket oberäkneligt maktmedel och torde ofta utfalla
till förmån för den mening, frän hvars sida den häftigaste agitationen
förts. Den sakliga och insiktsfulla pröfning, som alltid borde
föregå en frågas afgörande, komme sålunda i regel att saknas, i synnerhet
som den känsla af ansvar, hvarunder de kommunala myndigheterna
handla, ej torde så starkt förnimmas hos de i en dylik folkomröstningdeltagande.

" Därtill komme, att något medel att vinna ändring i ett beslut,
framgånget ur en sådan allmän omröstning, icke skulle stå till buds,
hvilka dess konsekvenser än månde blifva.

Erfarenheten såväl från vårt eget som från andra länder gåfve vid
handen, att restriktiva lagbestämmelser, som icke uppbures af en mera
allmän folkmening, lätt uppfattades som ett otillbörligt intrång i den personliga
friheten och då ej medförde åsyftadt gagn. En viss varsamhet
borde därför vid lagstiftning å hithörande område göra sig gällande, för
att icke redan vunna resultat skulle äfventyras. En så genomgripande
förändring i bestämmelserna angående försäljning af brännvin, vin och
Öl, som i motionerna föreslagits, syntes därför, såsom ofvan sagts, redan
ur nykterhetssynpunkt näppeligen vara att förorda.

Utskottet hemställde förty, att motionerna icke måtte till någon
Riksdagens åtgärd föranleda. Häremot reserverade sig sex af Andra kammarens
ledamöter, hvilka påyrkade en skrifvelse i enlighet med motionerna.

Första kammaren godkände utan votering utskottets hemställan,
hvaremot Andra kammaren med 145 röster mot 58 biföll reservationen.

Såsom af den här ofvan lämnade redogörelsen framgår, har den föreliggande
frågan vid upprepade tillfällen varit föremål för Riksdagens pröfning
och hafva därvid ungefär enahanda skäl anförts för eller emot de väckta
förslagen. Bevillningsutskottet, som icke kunnat finna annat än att förut
åberopade skäl mot bifall till ifrågavarande förslag fortfarande äga giltighet,
har emellertid icke heller vid detta tillfälle velat underlåta att framhålla,
hurusom med den nyligen genomförda kommunala rösträttsreformen inne -

Bevillningsutskottets Betänkande Nr 7.

17

hafvarna af de mindre fyrktalen hädanefter vid de kommunala angelägenheternas
afgörande komma att vinna större inflytande än tillförene och sålunda,,
i den mån de dela motionärernas uppfattning, blifva i tillfälle att mera än
hittills göra sin mening gällande. Det vill under sådana förhållanden synas
lämpligt att åtminstone afvakta någon tids erfarenhet, innan man vidtager
åtgärder, hvilkas följder icke till fullo kunna öfverskådas och mot hvilka
betänkligheter af principiell art kunna resas. För öfrigt torde äfven andra
utvägar kunna tänkas för främjande af ett kraftigt nykterhetsarbete. Utskottet
syftar härmed i främsta rummet på ett fortsatt målmedvetet folkupplysningsarbete
i nykterhetens tjänst, ett arbete som redan i åtskilliga
afseenden burit goda frukter.

Hvad härefter angår den viktiga ekonomiska sidan af saken, har
utskottet redan tillförene i sammanhang med behandlingen af de vid innevarande
års riksdag väckta, från föregående år upprepade s. k. förbudsmotionerna
varit i tillfälle att erinra, om Riksdagens tidigare uttalande
angående behöfligheten af en allsidig utredning af de ekonomiska förhållandena
såsom en nödvändig förutsättning för mera ingående åtgärder på
nykterhetslagstiftningens område. Sedan utskottet justerat sitt betänkande i
anledning af sistnämnda motioner, har emellertid frågan kommit i ett i
viss mån förändradt läge. Inom såväl Första som Andra kammaren hafva
nämligen sedan dess väckts motioner, afseende en fullständig och uttömmande
utredning af nykterhetsfrågan i hela dess vidd eller efter ordalydelsen
en skrifvelse till Kungl. Maj:t med begäran om utredning rörande
de lämpligaste medlen att motarbeta alkoholmissbruket i vårt land, därvid
utredningen särskilt borde omfatta dels totalförbudets innebörd och antagliga
konsekvenser i olika hänseenden och dels innebörden och de antagliga
konsekvenserna af redan framställda eller andra förslag till genomgripande
reformering af bestämmelserna rörande alkoholhaltiga dryckers
utskänkning och utminutering.

Med den stora betydelse, nykterhetsfrågan numera kommit att intaga
i vårt land och då till följd häraf städse en mångfald olikartade förslag
till lagstiftningsåtgärder på ifrågavarande område framkomma, torde man
böra utgå därifrån, att hithörande spörsmål i hela deras vidd och i ett
sammanhang blifva föremål för utredning. Härvid bör allt hvad till saken
hörer vinna beaktande och följaktligen såväl nu föreliggande som andra tidigare
framställda förslag komma under ompröfning.

Under åberopande af hvad sålunda blifvit anfördt, hemställer bevillningsutskottet,

Bill. till Rilcsd. Prot. 1910. 5 Sami. 1 Afd. 6 Häft.

3

18

Bevillningsutskottets Betänkande Nr 7.

att förevarande motioner nr 105 och 114 om skrifvelse
till Kungl. Maj:t angående införande af lokalt veto
med lika och direkt rösträtt beträffande detaljhandel med
brännvin icke måtte af Riksdagen bifallas.

Stockholm den 17 februari 1910.

På bevillningsutskottets vägnar:
K. G. KARLSSON.

Bevillningsutskottets Betänkande Nr 7.

19

Reservationer:

af herrar A. E. Håkanson och Åkerberg mot vissa delar af moti- ''
veringen;

af herrar K. G. Karlsson, J. Brornée i Billsta, O. A. Ericsson i
Ofvanmyra, Branting, Kvarnzelius, Röing och Olofsson, hvilka anfört:

»I den reservation, som åtföljde sammansatta bevillnings- och lagutskottets
betänkande nr 6 vid 1909 års riksdag och som af Andra kammaren
med 145 röster mot 58 godkändes, bemötte reservanterna de skäl,
som nu af bevillningsutskottet dels åberopats, dels särskildt framhållits.
Bland hufvudskälen för sitt afstyrkande hade utskottet då som nu hänvisat
till att man borde afvakta någon tids erfarenhet af den kommunala
rösträttsreformen, hvilken detta är trädt i kraft. ''Härvid må erinras’,
skrefvo då reservanterna, ''att enligt denna rösträttsreform den kommunala
rösträtten skall utöfvas enligt en graderad skala, som endast i mycket
inskränkt män låter personligheten komma till sin rätt; och hvilka åsikter
man än må hysa om fastställandet af personlighetsprincipen såsom grund
för den kommunala rösträtten i allmänhet, synes det oss, att man måste
obetingadt erkänna dess berättigande, när det gäller afgörandet af frågor
om rusdrycksförsäljningens inskränkande eller afskaffande. Sådana frågor
äro nämligen icke att betrakta såsom endast ordnings-, hushållnings- eller
skattefrågor, utan tillika såsom sedlighetsfrågor af djupt ingripande betydelse
i de enskildes och familjernas lif’.

Vi instämma för vår del tillfullo i detta uttalande. Och hvad beträffar
att utskottet pekar på ’ett fortsatt målmedvetet folkupplysningsarbete i
nykterhetens tjänst’, så vilja vi härtill blott anmärka, att ett sådant arbete,
hur nödvändigt och nyttigt det än är, omöjligen kan anses göra en
lagstiftning af det slag, hvarom här är fråga, obehöflig.

Utskottet har i år hänvisat på de framkomna förslagen om en fullständig
och uttömmande utredning af nykterhetsfrågan i hela dess vidd.
Utan att vilja underkänna det tillmötesgående mot krafvet på skärpt lagstiftning
i fråga om rusdryckshandteringen, som från en del håll anses
ligga i att man ställer sig välvillig till en utredning af vidare omfattning
än den redan igångsatta, måste vi emellertid med bestämdhet framhålla,

20

Bevillningsutskottets Betänkande Nr 7.

att frågan om clet lokala vetot under inga förhållanden bör sammanslås
med en sådan större utredning. Då en allsidig utredning af alkoholspörsmålet
otvifvelaktigt torde komma att kräfva lång tid, skulle en sådan åtgärd
fördröja afgörandet af denna fråga, för hvars snara lösning folkmeningen
mycket kraftigt och enigt uttalat sig, och åberopa vi till stöd
härför i likhet med ofvan åberopade reservanter dels den i utskottsbetänkandet
intagna historiken öfver frågans föregående riksdagsbehandling
och dels de instämmanden i Andra kammarens beslut om lokalt veto,
som år 1908 gjorts af ett stöld flertal kommunalstämmor. 1,044 af 1,342
kommunalstämmor uttalade nämligen sådant instämmande, 28 dock med
reservation. Endast 55 uttalade sig mot reformen och 243 vägrade att
uttala sig. Af 44 tillfrågade städer afböjde 39 att yttra sig, 4 uttalade
sig till förmån för lokalt veto och 1 för rusdrycksförbud.

Den allmänna tillfredsställelse, hvarmed det i fjol under den stora
arbetskonflikten rådande tillfälliga rusdrycksförbudet mottogs, utgör ett
ytterligare vittnesbörd om denna folkmenings utbredning och styrka.

På grund af hvad sålunda anförts och då det är vår bestämda mening,
att Andra kammaren icke bör i denna sak vika från den ståndpunkt,
den under senaste riksdagar med stort flertal intagit, få vi hemställa,

att Riksdagen, med anledning af förevarande motioner
nr 105 och 114, ville hos Kungl. Maj:t anhålla
om framläggande för Riksdagen af förslag till bestämmeker,
i syfte att afgörandet inom kommun af väckt
fråga om tillstånd till detaljhandel med brännvin måtte
äga rum genom allmän omröstning med lika och direkt
rösträtt i hufvudsaklig öfverensstämmelse med i motionerna
angifna grunder»;

samt af herrar Vennersten och Jeansson i Kalmar.

Herr Cavalli har begärt få anteclmadt, att han icke deltagit i detta
ärendes behandling inom utskottet.

100440 Stockholm 1910. Kungl. Boktryckeriet, P. A. Norstedt & Söner.