14
Bevillningsutskottets Betänkande Nr 27.
Nr 21.
Ankom till Kiksdagens kansli den 24 maj 1910, kl. 1 e. m.
Betänkande, i anledning af Kungl. Maj.ls proposition med förslag
till ändrad lydelse af 4 § 10 mom. i förordningen den
23 oktober 1908 angående bevillning saf''gifter för särskilda
förmåner och rättigheter.
(2:a Afd.)
I proposition nr 193 af den 15 nästlidne april, hvilken hänvisats
till bevillningsutskottet, har Kungl. Maj:t under åberopande af
bilagdt utdrag af statsrådsprotokollet öfver finansärenden för samma
dag föreslagit Riksdagen besluta, att 4 § 10 mom. i förordningen den
23 oktober 1908 angående bevillningsafgifter för särskilda förmåner och
rättigheter skulle från dag, som Kungl. Maj:t bestämde, erhålla följande
ändrade lydelse:
Frihet från erläggande af bevillningsafgift enligt denna § åtnjutes:
a) för offentligt föredrag, som är att hänföra till andaktsöfning
eller föreläsning vid läroanstalt;
b) för amatöridrottsmän vid deltagande i idrottstäflingar; samt
c) då Kungl. Maj:t, till följd af särskilda omständigheter, för visst
fall medgifvit befrielse från bevillningsafgift.
Enligt här ofvan åberopade statsrådsprotokoll har chefen för
finansdepartementet vid ärendets föredragning inför Kungl. Maj:t anfört
följande:
»I en till Kungl. Maj:t ställd skrift af den 8 december 1909 har
svenska gymnastik- och idrottsföreningarnas riksförbund gjort fram
-
Bevillningsutskottets Betänkande Nr 27. 15
ställning om sådan ändring i förordningen den 23 oktober 1908 angående
bevillningsafgifter för särskilda förmåner ock rättigheter, att den i förordningen
för vissa fall medgifna friheten från erläggande af däri föreskrifven
afgift måtte utsträckas att äfven omfatta amatöridrottsmän, som
deltaga i idrottstäflingar.
Innan jag angifver innehållet i berörda'' skrift, tillåter jag mig i
korthet erinra om gällande grunder för den skattskyldighet, hvarom här
är fråga.
De grundläggande bestämmelserna i förevarande afseende återfinnas
i 4 § 2 mom. af ifrågavarande förordning; och är sagda författningsrum
af följande lydelse:
»Utlänning, som medverkar vid af svensk eller utlänning gifven
offentlig föreställning, offentligt utförande af musik, såsom kafékonsert
och dylikt, eller vid annan offentlig tillställning, som ej är att hänföra
under 3 mom., skall, oafsedt huruvida inträdes- eller annan afgift därvid
uppbäres eller tillställningen är afgiftsfri, erlägga särskild bevillningsafgift
med tio procent af den inkomst, som på grund af hans medverkan
tillflyter honom, vare sig denna inkomst utgöres af i penningar
bestämd ersättning, naturaförmåner eller andel af inkomsten å tillställning.
Afgiften skall i hvarje fall utgå med minst femtio öre för hvarje
dag, medverkan lämnas af utlänning eller ersättning till honom beräknas.»
Härifrån gifvas dock undantag. I 4 § 10 mom. af förordningen
stadgas sålunda:
»Frihet från erläggande af bevillningsafgift enligt denna § åtnjutes:
a) för offentligt föredrag, som är att hänföra till andaktsöfning
eller föreläsning vid läroanstalt; samt
b) då Kungl. Maj:t, till följd af särskilda omständigheter, för visst
fall medgifvit befrielse från bevillningsafgift.»
I detta sammanhang tillåter jag mig redogöra för ett utaf regeringsrätten
den 5 november 1909 afgjordt mål, där skattskyldighet,
hvarom här är fråga, varit under pröfning. Djurgårdens idrottsförening
gjorde hos öfverståthållareämbetet anmälan därom, att vid utaf föreningen
anordnade offentliga idrottstäflingar i Idrottsparken i Stockholm den 7
och 9 maj 1909 föreningen begagnat medverkan af ett utländskt fotbollslag,
bestående af elfva tyska undersåtar, samtliga tillhörande Magdeburger
fotbollsklubb Victoria. Å nämnda anmälan var tecknad förklaring,
att föreningen till omförmälda klubb öfverlämnat till täckande af en del
af kostnaderna för fotbollslagets resa och uppehåll ett belopp af 1,500
tyska mark eller i svenskt mynt 1,333 kronor 50 öre samt att ingen
del af inkomsten vid täflingarna tillfallit eller utbetalts till de i täflingen
Ig Bevillningsutskottets Betänkande Nr 27.
deltagande. Öfverståthållareämbetet fann den gjorda anmälan icke till
annan åtgärd föranleda, än att föreningen, jämlikt 4 § 2 och 9 mom.
uti förevarande förordning ålades att ofördröjligen till räkenskapsföraren
hos öfverståthållareämbetet för polisärenden inbetala bevillningsafgift
för ifrågavarande tyska undersåtar med 133 kronor oo öre.. Sedan denna
bevillningsafgift därefter blifvit af föreningen vederbörligen inbetald,
anförde föreningen besvär öfver öfverstathallareämbetets resolution hos
Kungl. Magt, men fann Kungl. Maj:t i regeringsrätten enligt beslut
ofvanberörda den 5 november 1909 ej skäl att göra ändring i öfverståthållareämbetets
resolution.
I sin förenämnda underdåniga skrift den 8 december 1909 anför nu
svenska gymnastik- och idrottsföreningarnas riksförbund hufvudsakligen
följande: _ .
Intresset för afl slags idrott syntes i våra dagar vara stadt i en
glädjande tillväxt, och hade äfven Kungl. Maj:t genom bifall till åtskilliga
framställningar afseende idrottens understödjande visat sig till fullo
uppskatta idrottens betydelse för vårt folks utveckling till andlig och
fysisk hälsa. I och med att idrotten ernått en någorlunda fast ställning
inom landet, framstode emellertid alltmera tvingande nödvändigheten
för de svenska idrottsmännen att erhålla tillfälle att tid efter
annan mäta sig i täflan med utländska idrottsmän. Denna synpunkt hade
äfven af Kungl. Maj:t vunnit beaktande, senast genom det nyligen
gjorda medgifvandet till en extra dragning inom det så kallade idrottslotteriet,
för möjliggörande af de Olympiska spelens förläggande till
Sverige år 1912.
Genom prejudikat, som numera skapats med hänsyn till omhandlade
förordnings tillämplighet å utländska idrottsmän, hade emellertid
de svårigheter, som redan tidigare förefunnits till följd af de ofta
högst väsentliga kostnader, som vore förenade med besök härstädes af
utländska idrottsmän, ännu mera ökats. Skedde sålunda ingen ändring,
blefve dylika besök allt sällsyntare, hvilket ovillkorligen måste åstadkomma
betydligt afbräck i den idrottsliga utvecklingen i vårt land.
Ofvanstående måste därför vara ägnadt att väcka betänkligheter mot
förordningens bibehållande i oförändradt skick.
Men detta vore af mindre betydelse i jämförelse med den fara,
som på grund häraf hotade de omförmälda Olympiska spelen. För att
dessa skulle fylla sitt ändamål — att sammanföra alla civiliserade nationers
idrottsmän i ädel täflan och därigenom egga såväl segrare som
besegrade till större förkofran i idrottsligt hänseende — vore det ett
17
Bevillningsutskottets Betänkande Nr 27.
oeftergiflig! villkor, att inga onödiga hinder upprestes mot ett så talrikt
deltagande i desamma som möjligt.
I alla länder gjordes, fortsätter riksförbundet, eu skarp åtskillnad
mellan personer, som hade idrotten till yrke, så kallade professionister,
och amatöridrottsmännen, hvilka utöfvade idrott uteslutande för de gynnsamma
verkningar, densamma medförde till stärkande af individens
såväl fysiska som psykiska krafter. Ehuru de skäl, som anförts mot
förfarandet att af utländska idrottsmän utkräfva en särskild pålåga, delvis
kunde anses tillämpliga ej mindre i fråga om professionister än
äfven beträffande amatörer, vore det i allt fall icke riksförbundets afsikt
att söka åstadkomma befrielse från erläggande af bevillningsafgift enligt
omförmälda förordning för andra än amatöridrottsmän. Ty icke kunde
det väl anses befogad!, att personer, som utan att af sina besök här i
landet skörda någon ekonomisk vinst — äfven om de stundom finge
sina resekostnader ersatta — tillförde oss impulser i idrottsligt afseende
och därmed gagnade vårt land, skulle därför beskattas.
Med ett visst fog torde visserligen kunna påstås, att äfven för
närvarande gåfves möjlighet att, med beaktande af ofvanstående skillnad
mellan professionister och amatörer, låta endast de förra blifva föremål
för här ifrågavarande slag af beskattning. I 4 § 10 mom. b) stadgades
nämligen, att frihet från erläggande af bevillningsafgift enligt nämnda §
åtnjötes, då Ivungl. Maj:t, till följd af särskilda omständigheter, för visst
fall medgifvit dylik befrielse.
Emellertid syntes det knappast behöfva framhållas, att, därest
Kungl. Maj:t ansåge, att utländska amatöridrottsmän borde åtnjuta sådan
befrielse, det af många skäl vore lämpligt, att detta direkt stadgades.
Därigenom undvekes nämligen den onödiga omgång, som blefve en följd
häraf, att afgiften måste erläggas och först efter särskild ansökan i hvarje
fall, öfver hvilken ansökan yttranden skulle inhämtas af åtskilliga myndigheter,
kunde återbekommas.
Rörande begreppet amatör ville riksförbundet påpeka, hurusom
man i allmänhet icke ansett sig böra stadga förbud för sådana att mottaga
bidrag till täckande af de direkta utgifter, som voro förbundna med
resor för täfling å annan ort än hemorten. Detta gällde äfven vårt land,
såsom framginge af riksförbundets amatörbestämmelser, hvari föreskrefves,
att amatör — som vore förbjuden att mot betalning deltaga i idrottstäfling
eller uppvisning — ägde rätt att, vid deltagande i idrottstäfling eller uppvisning,
af den förening, han tillhörde, eller med sagda förenings medgifvande
af förening, som anordnade idrottstäfling eller uppvisning,
emottaga ersättning för rese- och underhållskostnader utan att förlora
Bill. till Riksd. Prof. 1910. 5 Sami. 1 Afd. 24 Höft. B
18
Bevillningsutskottets Betänkande Nr 27.
sitt amatörskap. Utbetalning för dylik resa finge dock endast ske genom
den förening, hvilken lian vid täflingen representerat.
Genom föreskrifterna i nådiga kungörelsen den 13 november 1908
angående rätt för utlänning m. fl. att här i riket gifva offentlig föreställning
m. m. eller att därvid medverka funnes ju full säkerhet för,
att vederbörande myndighet i hvarje fall erhölle kännedom om utländska
idrottsmäns deltagande i täflingar, och gällde det då endast att afgöra,
huruvida vederbörande borde betraktas såsom professionist eller amatör.
I tvifvelaktiga fall torde utredning härom lätt nog kunna vinnas, om
ej annorledes genom riksförbundets förmedling.
Under åberopande af hvad sålunda anförts, hemställer därför riksförbundet,
att Kungl. Maj :t ville hos Riksdagen göra framställning därom,
att i 4 § 10 mom. i meranämnda förordning måtte intagas bestämmelse om,
att frihet från erläggande af bevillningsafgift enligt denna § skall åtnjutas
äfven af amatöridrottsmän vid deltagande i idrottstäflingar.
På grund af nådig remiss har statskontoret afgifvit underdånigt
utlåtande öfver framställningen, därvid statskontoret emellertid ansett
sig icke kunna förorda densamma. Såsom skäl härför har statskontoret
framhållit, att med den föreslagna ändrado lydelsen skulle tillämpningen
af stadgandet helt visst i många, kanske de flesta fall, vålla villrådighet
och osäkerhet hos vederbörande myndigheter. Härtill komme, att den
ifrågavarande afgiften i allmänhet icke torde blifva mera betungande, än
att den borde kunna bäras af den, som påkallat utländsk idrottsmans medverkan,
och att det knappast skulle kunna anses fullt rättvist, om den
generella befrielsen från bevillningsafgift inskränktes till amatörer af detta
slag, samt att i alla de fall, då särskilda omständigheter därtill föranledde,
befrielse från afgifts erläggande kunde af Kungl. Maj:t medgifvas.
I anledning af detta statskontorets uttalande har riksförbundet
genom sitt förvaltningsutskott i en till Ivungl. Maj:t ytterligare ingifven
skrift af den 4 nästlidne mars till bemötande häraf framhållit, att, då
icke några som helst motiv anförts till stöd för statskontorets uppfattning,
att tillämpningen af det föreslagna stadgandet skulle vålla villrådighet
och osäkerhet, och densamma ej heller blifvit närmare utvecklad,
icke alltför mycket afseende torde böra fästas vid densamma.
Skulle emellertid i något fall osäkerhet förefinnas, gåfves, såsom redan
i den underdåniga framställningen påpekats, alltid möjlighet att vinna
fullkomlig klarhet genom hänvändelse till riksförbundet. I den mån
frågor af hithörande slag oftare blefve föremål för myndigheternas
Bevillningsutskottets Betänkande Nr 27. 19
pröfning'', skulle för öfrig! någon villrådighet och osäkerhet alltmera
sällan förekomma.
Statskontorets uttalande, att den ifrågavarande afgiften i allmänhet
icke vore särdeles betungande, kunde visserligen synas hafva ett visst
fog för sig, men, enligt hvad erfarenheten gifvit vid handen, åstadkommes
i allt fall genom densamma, att den ringa vinst, som eljest
måhända skulle uppstått för den förening, som anordnat täflingar, i
hvilka utländska idrottsmän deltagit, bortfölle och ofta nog utbyttes
mot en ren förlust.
Hvad anginge statskontorets uttalande därom, att genom den
föreslagna bestämmelsen orättvisa skulle tillfogas amatörer af andra
slag, syntes vara nog erinra därom, att begreppet amatör knappast kunde
tänkas hafva någon tillämplighet på andra än här ifrågavarande område.
Statskontoret, som för öfrig! principiellt syntes vara af den uppfattningen,
att befrielse från erläggande af ifrågavarande slags afgifter
borde åtnjutas af utländska amatöridrottsmän, ansåge likväl något
generellt stadgande härom ej erforderligt, med hänsyn till den redan
nu förefintliga möjligheten att genom framställning till Kungl. Maj:t
i hvarje särskild! fäll ernå dylik befrielse. Häremot ville riksförbundet
endast erinra om sitt tidigare gjorda uttalande, hurusom med nuvarande
bestämmelser erfordrades rätt mycket arbete och omgång för alla parter
för att i ett enstaka fall erhålla restitution af erlagda bevillningsafgifter.
Hufvudsyftet med 1908 års förordning angående bevillningsafgifter
för särskilda förmåner och rättigheter torde kunna sägas vara att undanröja
den privilegierade ställning, utlänningar dessförinnan i vissa fall
intogo gent emot landets egna invånare, hvilka för sin inkomst af
arbete erlade direkt beskattning till stat och kommun.
Berörda synpunkt torde emellertid icke med fog kunna göras
gällande beträffande in- och utländska amatöridrottsmän, ty lika litet
som det kan sägas, att den utländska amatöridrottsmannen i förhållande
till den inländske vid uppträdande här i landet intager en priviligierad
ställning, lika litet kan det blifva tal om något slags konkurrens mellan
de båda kategorierna. Vid sådant förhållande synes ock den bärande
grunden för förordningens tillämplighet å de ifrågavarande utlänningarna
hafva bortfallit.
Därtill kommer den omständigheten, att det i allt fall synes vara
föga tilltalande, att utländska amatöridrottsmän, som, på inbjudan af
svenska idrottsförbund, besöka vårt land för att mäta sina krafter med
våra egna idrottsmän, för sitt uppträdande här betungas med särskild
20
Bevillningsutskottets Betänkande Nr 27.
afgift till stat och kommun, vare sig denna afgift faktiskt erlägges
af dem sjkifva eller af vederbörande svenskt idrottsförbund. Särskilt
starkt framträder denna synpunkt vid tanke på de Olympiska spelen,
hvilka såsom bekant år 1912 komma att förläggas till Stockholm. Det
synes mig nämligen ligga stor vikt uppå, att vid denna, världens
säkerligen förnämsta idrottstäfling, hvars anordnande och genomförande
på ett värdigt sätt får anses vara en hederssak för hela vårt land och
hvars betydelse, äfven ur andra synpunkter än de idrottsliga, icke torde
böra underskattas, någon beskattning af de i spelen deltagande utländska
amatöridrottsmännen icke får förekomma.
Under sådana förhållanden synes det mig angeläget, att det redan
nu fastslås, att afgift icke skall utgå för amatöridrottsmän vid deltagande
i idrottstäflingar. Äfven om i åtskilliga fall, på sätt statskontoret
framhållit, svårighet kunde uppstå att konstatera, huruvida de
främmande idrottsmännen äro att räkna till professionist^- eller amatörer,
bör man dock icke för den skull uppställa hinder för ett fritagande
från skattskyldighet i alla de fall, där, såsom t. ex. vid förestående olympiska
spel, förhållandena äro alldeles uppenbara. Visserligen synes ifrågavarande
författningsrum, sådant detsamma lyder, innebära rätt för Kungl. Maj:t
att i förekommande fall medgifva befrielse från skatts utgörande. Men
utom det att sådant villkorligt medgifvande i allmänhet måste, på sätt
riksförbundet framhållit, ställa sig hinderligt för deltagarna i täflingar,
kan ej heller förbises, att enligt motiveringen till författningsrummet
nämnda rätt närmast har afseende å föreställningar gifna för välgörande
ändamål.»
Bevillningsutskottet, som emot Kungl. Majrts förevarande framställning
icke har något att erinra, hemställer fördenskull,
att Riksdagen, med bifall till hvad Kungl. Maj:t
i förevarande proposition nr 193 föreslagit, ville besluta,
att 4 § 10 mom. i förordningen den 23 oktober
1908 angående bevillningsafgifter för särskilda förmåner
och rättigheter skall från dag, som Kungl.
Maj:t bestämmer, erhålla följande ändrade lydelse:
Frihet från erläggande af bevillningsafgift enligt
denna § åtnjutes:
a) för offentligt föredrag, som är att hänföra
till andaktsöfning eller föreläsning vid läroanstalt;
21
Bevillningsutskottets Betänkande Nr 27.
b) för amatöridrottsmän vid deltagande i idrottstäflingår;
samt
c) då Kung!. Maj:t, till följd af särskilda omständigheter,
för visst fäll medgifvit befrielse från bevillningsafgift.
Stockholm den 24 maj 1910.
På bevillningsutskottets vägnar:
ALEXIS HAMMARSTRÖM.
Bih. till Riksd. Prof. 1910. 5 Sami,
1 Afd. 24 Käft.
4