Bevillningsutskottets Betänkande Nr 22.
1
Nr 22.
Ånkom till Riksdagens kansli den 6 maj 1910 kl. 3 e. m.
Betänkande i anledning af Kungl. Maj ds proposition med förslag
till förordning angående ändrad lydelse af vissa §§
i förordningen angående villkoren för tillverkning af
brännvin den 11 oktober 1907.
Genom proposition, nr 140, af den 4 april 1910, som hänvisats till
bevillningsutskottets behandling, har Kungl. Maj:t, under åberopande af
vid propositionen fogadt utdrag af statsrådsprotokollet öfver finansärenden
för samma dag, föreslagit Riksdagen att antaga ett propositionen bilagdt
förslag till förordning angående ändrad lydelse af 2, 12, 13 och 21 §§
i förordningen angående tillverkning af brännvin den 11 oktober 1907.
Berörda af Kungl. Maj:t framlagda förslag till förordning i ämnet
är af följande lydelse:
Förslag
till
Förordning
angående ändrad lydelse af 2, 12, 13 och 21 §§ i förordningen
angående tillverkning af brännvin den 11 oktober 1907.
Härmed förordnas, att 2, 12, 13 och 21 §§ i förordningen angående
tillverkning af brännvin den 11 oktober 1907 skola erhålla följande
ändrade lydelse:
Bih. till Biksd. Prof. 1910. 5 Sami. 1 Afd. 20 Käft. (Nr 22.)
1
2
Bevillningsutskottets Betänkande Nr 22.
2 §•
1. Brännvinstillverkning vare i allmänhet tillåten allenast från
klockan tolf på dagen första helgfria dag i oktober månad till första
helgfria dag i maj månad det därpå följande året vid samma timme.
2. I sammanhang med pressjästberedning äfvensom vid bränneri,
där allt det tillverkade brännvinet göres till förtäring obrukbart (denatureras)
eller utföres ur riket, må jämväl under den del af året, då
brännvinstillverkning på grund af 1 mom. i allmänhet icke är tillåten,
brännvinstillverkning äga rum under de särskilda villkor, Kungl. Maj:t
pröfvar erforderliga.
3. Brännvinstillverkning eller mäskberedning därtill vare ej medgifven
från klockan tio om aftonen näst före sön- eller helgdag till
klockan tio om aftonen å sådan dag; dock att, om för särskilda tillverkningsmetoders
begagnande undantag från denna bestämmelse skulle
finnas oundgängligen nödigt, Kung!. Maj:t vill på särskild underdånig
ansökning pröfva, huruvida sådant undantag må medgifvas.
4. Kungl. Maj:t vare, oberoende af hvad förut i denna § är
stadgadt, obetaget att, där högst viktiga omständigheter sådant föranleda,
föreskrifva inställande under viss tid af all brännvinstillverkning.
12 §.
1. För brännvin, tillverkadt inom landet, skall efter afdrag af
två procent, som äro skattefria, tillverkaren påföras skatt med 65 öre
för hvarje liter af normalstyrka, hvarmed förstås brännvin, som vid
+ 15° å Celsii termometer innehåller 50 volymprocent alkohol.
2. Inbetalning af tillverkningsskatt verkställes till länsstyrelsen,
dock hvarje gång för minst 1,500 liter.
3. Vid utförsel af brännvin må, efter hvad särskildt finnes stadgadt,
åtnjutas restitution med 66.3 öre för hvarje liter renadt och med 65 öre
öre för hvarje liter icke renadt brännvin af normalstyrka.
4. Restitution af tillverkningsskatt må under de villkor och den
kontroll, Kungl. Maj:t vill föreskrifva, åtnjutas:
för brännvin, som vid staten tillhörigt krutbruk användes för tillverkning
af krut, afsedt för krigsbruk eller för öfningar i försvarsändamål
;
för finkelolja, afsedd till tekniskt ändamål; samt
för brännvin, som denaturerats.
3
Bevillningsutskottets Betänkande Nr 22,
För brännvin,^som denaturerats vid bränneri, där tillverkningsrätt
gäller, må åtnjutas skattefrihet.
Afgift för undersökning af finkelolja i och för restitution af tillverkningsskatt
utgår med två öre och för denaturering af brännvin med
ett öre för hvarje liter af normalstyrka; dock att sistnämnda afgift icke
utgår för brännvin, tillverkadt vid bränneri, där allt det tillverkade
brännvinet denatureras eller utföres ur riket.
13 §.
1. klar tillverkningen icke uppgått till 8,000 liter beskattningsbart
brännvin för hela den tid, tillverkningsrätten gällt, då skall förutom
stadgad skatt erläggas eu afgift af 10 öre för hvarje liter, hvarmed
det tillverkade litertalet understiger nämnda belopp; och likaledes skall,
i händelse tillverkningen ej uppgått till 500 liter i medeltal för hvarje
tillverkningsdygn, utgå en afgift af 10 öre för hvarje liter, hvarmed det
tillverkade brännvinet understiger ett efter eu medeltillverkning af 500
liter beräknadt tillverkningsbelopp. Dessa afgifter skola dock ej utgå,
då tillverkningsrättens upphörande grundar sig på anmälan efter olyckshändelse,
hvarom i 6 § sägs, eller Kungl. Maj:ts därom meddelade föreskrift;
och ankomme på Kungl. Maj:ts pröfning, huruvida eller i hvad
mån befrielse från desamma må medgifvas, då brännvinet erhålles såsom
biprodukt vid annan tillverkning.
2. Har tillverkningen vid ett och samma bränneri under tiden
från den 1 oktober till den 1 därpå följande maj öfverstigit 600,000
liter beskattningsbart brännvin eller under tiden från den 1 maj till
den 1 oktober öfverstigit 435,000 liter, då skall förutom stadgad skatt
erläggas en afgift af 5 öre för hvarje liter, hvarmed det tillverkade
litertalet öfverstiger, i förra fallet 600,000 liter och i det senare
435,000 liter.
3. De enligt 1 och 2 mom. utgående särskilda afgifter skall tillverkaren
inom fjorton dagar efter tillverkningsrättens upphörande inbetala
till länsstyrelsen. !Sker det ej, läte Kungl. Maj:ts befallningshafvande
ofördröjligen utmäta afgifterna; och skall emellertid det vid
bränn er i et tillverkade och vid tillverkningstidens slut under offentlig
vård kvarvarande brännvinet utgöra pant för afgifterna.
4. För brännvin, tillverkadt vid bränneri under tid, då jämlikt
anmälan enligt 8 § 1 mom. majs eller utländsk potatis där användes
för brännvinstillverkning, skall tillverkaren påföras en särskild afgift
af 5 öre för hvarje liter. Denna afgift inbetalas förskottsvis till läns
-
Aktiebolaget
Ethyl.
4 Bevillningsutskottets Betänkande Nr 22.
styrelsen, dock hvarje gång för minst 10,000 liter; för mycket erlagd
afgift restitueras efter tillverkningsrättens upphörande på därom af tillverkaren
gjord framställning.
5. Hvad i denna § är stadgadt om tilläggsafgift vid brännvinstillverkning
gälle icke i fråga om bränneri, där allt det tillverkade
brännvinet denatureras eller utföres ur riket.
21 §.
1. Därest å landsbygden på grund af lokala förhållanden sådant
erfordras, vare tillverkare på öfverkontrollörens tillsägelse skyldig dels
att mot två kronor om dagen, som afKungl. Maj:ts befallningshafvande
godtgöras genom afdrag å kontrollörsarfvodet, tillhandahålla kontrollören
lämplig kost samt ett möbleradt, eldadt och städadt boningsrum å plats,
som af öfverkontrollören godkännes, dels ock att mot ersättning enligt
gällande skjutstaxa åt honom anskaffa skjuts till öfriga tjänstgöringsställen
inom distriktet.
2. Vid bränneri, där allt det tillverkade brännvinet denatureras
eller utföres ur riket, åligger det tillverkaren att godtgöra statsverket
hvad enligt de i 20 § 2 mom. angifna grunder utgått i arfvode eller
ersättning till kontrollör vid bränneriet.
Denna förordning träder i kraft den 1 oktober 1910.
Af det i propositionen åberopade utdraget af statsrådsprotokollet
inhämtas, att chefen för finansdepartementet vid ärendets föredragning
inför Kungl. Maj:t anfört följande:
»Enligt nådig resolution den 26 februari 1909 har Kungl. Maj:t,
jämlikt stadgandet i 3 § 2 mom. i gällande brännvinstillverkningsförordning,
medgifvit, att Stora Kopparbergs bergslags aktiebolag finge
vid bolagets vid Skutskär belägna sulfitcellulosafabrik tillsvidare under
tiden från och med den 1 april 1909 till den 1 oktober 1910 försöksvis
under angifna villkor framställa sprit utan iakttagande af de i brännvinstillverkningsförordningen
meddelade bestämmelser.
Med förmälan hurusom under den tid, tillverkningen i enlighet
med berörda medgifvande ägt rum, det lyckats att praktiskt genomföra en af
ingenjören G. Ekström gjord uppfinning att ur den vid sulfitcellulosafabrikationen
uppkomna affallsluten framställa etylalkohol har nu i en till Kungl.
5
Bevillningsutskottets Betänkande Nr 22.
Maj:t ställd skrift aktiebolaget Ethyl i underdånighet anfört, att bolaget,
på sätt framginge af skriften bifogade handlingar, förvärfvat all rätt till
berörda uppfinning, samt att det vore bolagets mening att till Sveriges
olika sulfitfabriker försälja rätten att vid deras respektive anläggningar
tillgodogöra sig densamma. De särskilda förhållanden, under Itvilka
tillverkningen och försäljningen af den enligt berörda uppfinning framställda
spriten vore afsedda att äga rum, gjorde emellertid, att de nuvarande
bestämmelserna angående tillverkning af brännvin vore otillräckliga
och delvis olämpliga. Bolaget har därför gjort framställning
om vidtagande af vissa ändringar i gällande brännvinslagstiftning; och
har bolaget efter att hafva lämnat en närmare redogörelse för ofvanberörda
tillverkningsmetod, till stöd för framställningen anfört följande.
Med hänsyn till de restriktioner, som nu vore gällande vid spritfabrikationen
och med hänsyn till de intressen, som onekligen vore
knutna vid den nuvarande tillverkningen och hvilka måhända skulle
kunna äfventyras genom den öfverproduktion, som skulle uppstå, om
den af Sveriges samtliga sulfitfabriker tillverkade spriten — beräknad
till c:a 30,000,000 liter 90 % alkohol — skulle kastas ut på den inhemska
marknaden, hade det synts bolaget nödigt att tillsvidare göra anordningar
för export af den vid sulfitfabrikerna tillverkade spriten, som ej
lämpligen borde denatureras eller användas för tekniska ändamål inom
landet. I sådant afseende hade bolaget för afsikt att vid öfverlåtandet
åt licensen till de särskilda fabrikerna göra som villkor, att fabriken
skulle förbinda sig att till ett tillämnadt bolag (Aktiebolaget Spritexport)
öfverlåta försäljningen af hela dess tillverkning enligt sagda metod.
Genom ett sådant gemensamt försäljningsbolag, i hvilket det vore
meningen, att de sammanslutna tillverkarna ensamma skulle vara aktieägare,
vunnes ju en viss möjlighet att reglera marknaden. Beträffande
grunderna för försäljningsbolagets verksamhet vore det meningen, att
hvarje fabrik skulle en gång i veckan till bolaget insända rapport angående
storleken af sin inneliggande tillverkning destillerad sprit, hvarefter
bolaget, då tillräckligt stor kvantitet samlats och förhållandena i
öfrigt det tilläte, skulle försälja spriten, vid export, om möjligt, fob i
närmast fabriken belägna svenska hamn. Leveranserna skulle ske i särskilda
järnfat af gemensam typ. Något gemensamt nederlag för uppläggande
af den tillverkade spriten komme till en början icke att anordnas,
men vore försäljningsbolaget betänkt på att senare, allteftersom
flera fabriker påbörjade sprittillverkning, anordna sådana åtminstone i
Stockholm och Göteborg. Under den första tiden komme således hvarje
fabrik att ligga med ett lager, som, beroende på försäljningsmöjlig
-
Kontroll
styrelsen.
6 Bevillningsutskottets Betänkande Nr 22-
het,oroa, kunde blifva större eller mindre; kela tillverkningen komme
emellertid att vara förvarad i de omnämnda järnfaten af standardtyp
eller möjligen i mindre cisterner. Vid de tilltänkta gemensamma nederlagen
komme dock troligen större cisterner att anordnas, möjligen i förening
med särskilda reningsverk.
På grund af det anförda har bolaget hemställt, att Kungl. Maj:t
måtte vidtaga åtgärder dels för eu omedelbar förändring af 2 mom.
2 § i förordningen angående tillverkning af brännvin sålunda, att vid
brännvinstillverkning, där sullitaffallslut tjänade som råämne, tillverkningen
finge under föreskrifna villkor äga rum jämväl under den del af
året, då brännvinstillverkning på grund af mom. 1 i denna § i allmänhet
icke vore tillåten, allt under förutsättning att den sålunda tillverkade
spriten, hvilken icke denaturerades, exporterades eller användes för tekniskt
ändamål vid den tillverkande fabriken, samt dels för de öfriga förändringar
i afseende å gällande bestämmelser för tillverkning, kontroll,
beskattning, uppläggande å nederlag och försäljning af brännvin, som
Kungl. Maj:t kunde, med hänsyn till det anförda, finna lämpliga.
I anledning af ifrågavarande framställning har kontrollstyrelsen
den 28 sistlidne januari afgifvit infordradt underdånigt utlåtande.
Med erinran hurusom i 2 § 1 mom. af gällande förordning angående
tillverkning af brännvin vore stadgadt, att brännvinsbränning i allmänhet
skulle vara tillåten från första helgfria dag i oktober till första helgfria
dag i maj månad därpå följande år, anför styrelsen till en början, att
bestämmelserna om den tid, hvarunder brännvinstillverkning i allmänhet
skulle vara tillåten, växlat högst betydligt. Sålunda hade dylik tillverkning
enligt 1810 års förordning varit tillåten under hela året, blef
1813 inskränkt till 8 månader för att 1815, hvad beträffade husbehofsbränningen,
och 1824 beträffande all tillverkningen, utsträckas öfver
hela året. Genom 1835 års förordning hade tillverkningstiden bestämts
till sex månader. I proposition till 1853—1854 års Riksdag angående
njr brännvinslagstiftning hade föreslagits, att brännvinstillverkning »förminskning
i brännvinets mängd» skulle inskränkas till två månader om
året, en om hösten och en om våren. Det särskilda utskott, som behandlade
dessa frågor, hade tillstyrkt detta förslag under uttalande att
utskottet befarade, att, om tillverkningen gåfves fri till tiden, skulle vid
öfvergången till det nya systemet »en öfverdådig tillverkning för ögonblicket
uppstå, som slutade med stora enskilda förluster och missnöje».
Berörda förslag vann ock Riksdagens godkännande. Redan 1860 hade
emellertid tillverkningstiden utsträckts till fem och 1867 till sju månader
båda gångerna med indelning i terminer å 1 månad; terminsindelningen
7
Bevillningsutskottets Betänkande Nr 22.
hade sedermera borttagits i 1871 års förordning, genom hvilken nu
gällande bestämmelser blifvit införda.
Frågor om ändring i tillverkningstidens längd hade än flera gånger
varit föremål för Riksdagens behandling. Utom det redan antydda skälet
för tillverkningstidens inskränkning — att den skulle medföra minskning
i brännvinsproduktionen — hade därvid anförts, att dylik inskränkning
vore nödvändig för näringens bibehållande vid jordbruket och för att
hindra dess öfvergång till fabriksrörelse. Såsom skäl för förlängning
hade å andra sidan framhållits, att denna näring borde få åtnjuta samma
frihet som andra, med blott de inskränkningar, som fordrades för skattens
vederbörliga indrifvande; att afsikten med 1854 års lagstiftning just
varit att utveckla näringen till industri samt att konsumtionen ej vore
beroende af produktionen utan tvärtom den senare rättade sig efter den
förra. Det hade dock medgifvits, att frågan om tillverkning under
sommarmånaderna vore af mindre betydelse.
Äfven i afseende å rättighet för pressjästfabrikerna att tillverka
brännvin under de tider, då sådan i allmänhet vore förbjuden, hade
bestämmelserna växlat. I 1851 års förordning hade dylik rättighet
medgifvits, men förbjudits i förordningen af år 1855. Genom 1871 års
förordning hade brännvinstillverkning i sammanhang med jästberedning
åter medgifvits under sommaren, hvarvid sedermera förblifvit fastän
under växlande villkor.
Efter att hafva erinrat, hurusom vid 1905 års Riksdag; vidtagits
sådan ändring i brännvmstillverkningsförordningen, att tillverkning vid
bränneri, där allt det tillverkade brännvinet göres till förtäring obrukbart
(denatureras), må fortgå jämväl under den del af året, då brännvinstillverkningen
i allmänhet icke vore tillåten, anför kontrollstyrelsen vidare
följande.
Såsom af den underdåniga ansökningen framginge, hade vid brännvinstillverkningen
affallsluten vid cellulosafabrikationen börjat att, såsom
det ville synas, med framgång användas såsom råämne. Brännvinstillverkning
däraf skedde för närvarande icke endast vid Skutskär utan
ock vid en fabrik vid Köpmanholmen i Västernorrlands län. Om det skulle
lyckas att på ett ekonomiskt fördelaktigt sätt tillgodogöra detta råämne,
som hittills utan nytta och sannolikt till stor skada för fisket utsläppts
i vattendragen, vore ju detta af stor nationalekonomisk betydelse. Tillverkarna
hade med nu gällande bestämmelser två olika vägar att gå,
antingen att i allt ordna tillverkningen såsom vid ett vanligt bränneri
och således inskränka densamma till tiden 1 oktober—1 maj, eller ock
att begagna sig af det i 2 § 2 mom. i förordningen angående till
-
Departementschefen.
8 Bevillningsutskottets Betänkande Nr 22.
verkning af brännvin lämnade medgifvandet att få bedrifva tillverkningen
under hela året under förutsättning, att allt det tillverkade brännvinet
denaturerades.
Den förstnämnda utvägen skulle vara synnerligen ödesdiger för
Sveriges öfriga bränneriindustri och därmed äfven för landtbruket i vissa
trakter. Med den ofantliga tillgång på billigt råämne, som cellulosafabrikerna
hade, skulle de kunna åtminstone till större delen fylla landets
behof af brännvin till pris, hvarmed jordbruksbrännerierna ej skulle
kunna täfla. Ej heller den andra utvägen vore att anbefalla, enär ännu
icke funnes afsättningsmöjlighet inom landet för så stora kvantiteter
denatureradt brännvin, som cellulosafabrikerna skulle kunna producera,
och dessutom äfven i detta fall en för jordbruksbrännerierna farlig
konkurrens skulle kunna uppstå.
Som emellertid den ifrågasatta tillverkningen, för att med fördel
kunna bedrifvas, måste ske i stor skala, men afsättningen af allt det
tillverkade brännvinet inom landet ej vore önsklig, återstode endast den
utväg, som sökandebolaget angifvit, eller export till utlandet. För att
möjliggöra tillverkning äfven under sommarmånaderna af det för export
afsedda brännvinet fordrades emellertid vissa af kontrollstyrelsen angifna
och förordade ändringar i gällande brännvinstillverkningsförordning.
Hvad åter anginge den af bolaget ifrågasatta rätten att utan föregången
denaturering för tekniskt ändamål använda brännvinet vid den
tillverkande fabriken, hade inga skäl förebragts för medgifvande af en
sådan rätt. Styrelsen erinrar i detta sammanhang, att dylik rätt för
närvarande tillkommer endast staten för dess tillverkning af krut vid
Åkers krutbruk.
Slutligen framhåller kontrollstyrelsen, att några särskilda bestämmelser
rörande ifrågavarande brännvins uppläggande på nederlag eller
export icke syntes behöfliga, då allmänt gällande bestämmelser därom
redan funnes meddelade.
På sätt kontrollstyrelsen erinrat vidtogos vid 1905 års riksdag, i
enlighet med Kungl. Maj:ts därom aflåtna proposition, vissa ändringar i
brännvinstillverkningsförordningen i syfte att bereda lättnader åt sådana
brännerier, där allt det tillverkade brännvinet denatureras. Bestämmelserna
ifråga återfinnas i 2 § 2 mom., 12 § 4 mom., 13 § 5 mom. och
21 § 2 mom. af gällande förordning angående tillverkning af brännvin
den 11 oktober 1907. Enligt 2 § 2 mom. må sålunda vid dylikt
bränneri tillverkning af brännvin under de särskilda villkor, Kungl.
Maj:t pröfva!'' erforderliga, äga rum jämväl under del af året, då bränn
-
9
Bevillningsutskottets Betänkande Nr 22.
vinstillverkning; i allmänhet icke är tillåten. De i 12 och 13 §§ förekommande
stadganden afse befrielse för ifrågavarande brännerier dels från
den för denaturering eljest stadgade afgift af ett öre för hvarje liter
af normalstyrka, dels ock från de särskilda tilläggsafgifter, som enligt
13 § skola i vissa fall utgå. På grund af den ifrågavarande brännerier
sålunda tillerkända befrielse från denatureringsafgift har tillverkaren i
stället jämlikt 21 § 2 mom. ålagts godtgöra statsverket hvad som åtgått
i arfvode eller ersättning till kontrollör vid bränneriet.
Vid det tillfälle den 7 april 1905, då beslut fattades om aflåtande
af nyssberörda proposition, yttrade dåvarande chefen för finansdepartementet,
bland annat, följande.
Under senare tid hade en sträfvan gjort sig gällande att söka
anskaffa billigare material för tillverkning af brännvin, särskildt sådant, som
afsåges till denaturering. Sålunda hade försök anställts med såväl sågspån
som torf. Ehuru i Sverge försök, åtminstone i större skala, ej gjorts att
framställa brännvin af nämnda råämnen, vore dock, enligt hvad till
departementschefens kännedom kommit, planer å bane för anläggande
af en fabrik för tillverkning af brännvin af torf. Då det uppenbarligen
vore af synnerligen stor betydelse för landet, ifall de stora tillgångar
af torf, som funnes i våra torfmossar, skulle kunna på ett ekonomiskt
fördelaktigt sätt tillgodogöras för tillverkning af brännvin, afseclt ej till
förtäring utan uteslutande till denaturering, och därigenom inom landet
frambringas ett material, användbart, utom till andra ändamål, särskildt
såsom bränsle och måhända ägnadt att i stor utsträckning ersätta
det från utlandet i stor myckenhet importerade fotogenet, ansåge departementschefen
det vara synnerligen angeläget, att lagstiftningen inrättades
så, att, om möjligt, en dylik industri måtte kunna inom landet uppstå
och på ett lönande sätt bedrifvas. Oäfvet vore, att de lättnader, som
för sådant ändamål syntes böra medgifvas, borde gälla icke blott det
fall att vid tillverkningen användes ett visst råämne, t. ex. torf, utan
att desamma borde äga tillämpning å hvarje bränneri, där allt det tillverkade
brännvinet denaturerades.
De synpunkter, hvilka voro bestämmande för framläggande af 1905
års förslag, torde äga sin tillämpning jämväl nu, då det gäller att söka
få till stånd, hufvudsakligen för export, en brännvinstillverkning i stor
skala med den vid cellulosafabrikationen uppkomna afiallsluten såsom
råämne. Om det skulle lyckas att på ett ekonomiskt fördelaktigt sätt
tillgodogöra detta råämne, skulle detta, på sätt kontrollstyrelsen framhållit,
blifva af stor nationalekonomisk betydelse.
Bih. till Riksd. Prat. 1910. 5 Sami. 1 Afd. 20 Höft.
2
10
Bevillningsutskottets Betänkande Nr 22.
Under det att de år 1905 vidtagna ändringarna i brännvinstillverkningsförordningen,
som nämnts, afsågo att bereda lättnader för sådana
brännerier, där allt det tillverkade brännvinet denatureras, innebär den
nu föreliggande framställningen, att enahanda lättnader måtte tillgodokomma
sådana brännerier, där sulfitaffallslut tjänar som råämne och där
all den tillverkade spriten, hvilken icke denatureras, skulle exporteras
eller användas för tekniskt ändamål vid den tillverkande fabriken.
Hvad angår den del af framställningen, som afser att åt ifrågavarande
brännerier skulle medgifvas rätt att äfven utan föregången
denaturering afgiftsfritt använda brännvinet för tekniskt ändamål vid
den tillverkande fabriken, anser jag lika med kontrollstyrelsen någon
dylik rätt icke böra ifrågakomma. Därest brännerierna i fråga skola
tillerkännas den privilegierade ställning, som nu tillkommer de brännerier,
där allt det tillverkade brännvinet denatureras, bör naturligen såsom
förutsättning gälla, att den del af brännvinet, som ej behandlas på dylikt
sätt, i sin helhet exporteras.
Anledningen till den tillärnade exporten är förut angifven, och jag
behöfver ej ytterligare påpeka, hvad äfven i kontrollstyrelsens utlåtande
framhållits, att en dylik åtgärd står i öfverensstämmelse med jordbruksbränneriernas
intressen. Det synes mig vid sådant förhållande föreligga
desto mindre anledning att ej i allo likställa ifrågakomna brännerier med
dem, där allt det tillverkade brännvinet dénatureras. De förmåner, som
tillkomma brännerier af sistnämnda slag, äro, såsom jag ofvan redan
påpekat, dels att tillverkningen under af Ivungl. Maj:t föreskrifna villkor
får bedrifvas jämväl å tid, då brännvinstillverkning eljest ej är tillåten,
dels ock befrielse från vissa afgifter.
Tydligt är, att de lättnader, hvilka sålunda enligt min mening
böra tillgodokomma de brännerier, där allt det tillverkade brännvinet
denatureras eller utföres ur riket, böra, därest lagstiftningen i berörda
syfte ändras, äga tillämpning oafsedt det råmaterial, som vid tillverkningen
användes.
I öfverensstämmelse med de af mig nu uttalade åsikter har jag
låtit verkställa erforderlig omarbetning af hithörande bestämmelser i
bränn vinstillverkninsfsförordnineren.
Därest de föreslagna ändringarna bifallas, torde däraf föranledas
vissa ändringar i ordningsstadgan för brännvinsbrännerierna i riket, och
torde det tillåtas mig att framdeles därom framlägga förslag.
De föreslagna ändringarna i tillverkningsförordningen torde lämpligen
böra träda i kraft den 1 nästkommande oktober, då nytt tillverkningsår
tager sin början.»
Bevillningsutskottets Betänkande Nr 22. 11
Bevillningsutskottet, som icke funnit något att erinra mot Kung!
Maj:ts ifrågavarande proposition, hemställer fördenskull,
att Riksdagen ville antaga förevarande förslag
till förordning angående ändrad lydelse af 2, 12, 13
och 21 §§ i förordningen angående villkoren för tillverkning
af brännvin den 11 oktober 1907.
Stockholm den 6 maj 1910.
På bevillningsutskottets vägnar:
ALEXIS HAMMARSTRÖM.
Utskottet.