Riksdagens Skrifvelse N:o 63.

1

N:o 63.

Uppläst och godkänd hoa Första Kammaren den 1 april 1909.
— — — — Andra Kammaren den 1 — —

Riksdagens skrifvelse till Konungen, i anledning af väckt motion
om åvägabringande af lagbestämmelser för betryggande
af skogens återväxt å område, hvarest afverkningsrätt
upplåtits åt utlänning.

(Lagutskottets utlåtande n:o 34).

Till Konungen.

Vid innevarande års riksdag har enskild motionär framställt förslag
om åvägabringande af lagbestämmelser i syfte att betrygga skogens återväxt
å område, hvarest afverkningsrätt upplåtits åt utlänning.

Utlännings rätt att tillgodogöra sig naturtillgångar här i landet
eller här idka näring är i åtskilliga afseenden inskränkt. Sålunda skall
enligt kungl. förordningen angående utvidgad näringsfrihet den 18 juni
1864 i hvarje fall på särskild pröfning af Konungen bero, om utländsk
man eller kvinna må här i riket idka handels- eller fabriksrörelse, handtverk
eller annan handtering, drifva masugn eller hytta, stångjärnsbruk,
manufakturverk eller annan inrättning, som afser tillgodogörande eller
förädling af mineralrikets alster och ej är att anse såsom handtverk.
Ansökning om rätt att idka handels- eller fabriksrörelse, handtverk eller
annan handtering skall åtföljas bland annat af vederhäftig borgen eller
Bih. titt Riksd. Prof. 1909. 10 Sami. 1 Afd. 1 Band. Hl Raft. (N:o 63.)

2

Riksdagens Skrifvelse N:o 63.

annan säkerhet för utskylder till staten och kommunen. Vidare har i
kungl. kungörelsen den 3 oktober 1829 stadgats, att utländsk undersåte
icke skall vara berättigad att i riket förvärfva och besitta fast egendom,
utan att han därtill undfått Eders Kungl. Maj:ts tillstånd. Utlänning får ej
heller här i landet inmuta mineralfyndighet eller utan särskildt tillstånd
förvärfva eller bearbeta inmutad mineralfyndighet eller idka grufdrift, eller
vara hufvudredare i svenska fartyg eller idka flottning i allmän flottled inom
svenskt område utan att ställa vederbörligen godkänd säkerhet för fullgörande
af hvad flottande åligger m. m. Enligt hvad Riksdagen inhämtat
lär det aldrig förekomma, att Eders Kungl. Maj:t meddelar utlänning, som är
bosatt utom riket, tillstånd, hvarom ofvan nämnts, utan att därvid det
villkoret knytes, att sökanden skall hafva ett i orten bosatt ombud, som
är svensk undersåte, hvilken äger för honom tala och svara. Är fråga
om rätt att förvärfva och besitta fast egendom, uppställes detta villkor
äfven om sökanden är bosatt i Sverige.

Utlännings rätt att här i riket afverka skog torde ej kunna anses
såsom sådan rörelse eller handtering, som afses i ofvanberörda bestämmelser
i näringsfrihetsförordningen. Denna rätt är icke heller eljest underkastad
några särskilda inskränkningar utöfver de för svenskar i detta afseende
gällande. Detta förhållande synes desto mera ägnadt att påkalla
lagstiftarens uppmärksamhet, som med afverkningsrättens utöfvande
följa särskilda skyldigheter, hvilkas fullgörande äro af vikt för det allmänna.

Enligt 1 § i lagen angående vård af enskildes skogar den 24 juli
1903 åligger skyldigheten att vidtaga åtgärder, som erfordras för betryggandet
af återväxten af skogen å mark, som blifvit utsatt för vanskötsel,
den, som låtit sig komma vanskötseln till last. »År af ägare
afverkningsrätt upplåten till annan och har denne gjort sig till vanskötsel
skyldig, vare», säger lagen, »jämväl ägare ansvarig för att sådana åtgärder
vidtagas, äge dock af den skyldige söka åter hvad han sålunda
nödgas utgifva.» Beträffande ifrågavarande paragraf, som erhållit sin
formulering af det särskilda utskott, som vid 1903 års riksdag behandlade
förslaget till lagen, anförde samma utskott bland annat följande: »Till
fullo delande den af högsta domstolen uttalade uppfattning, att den, som
öfverträdt lagens föreskrifter, bör drabbas af de för öfverträdelsen stadgade
påföljder och att således, då vanskötsel af skogsmark ägt rum, den,
som låtit vanskötseln komma sig till last, skall vara pliktig att vidtaga
de åtgärder, som för återväxtens betryggande äro erforderliga, har ut -

Riksdagens Skrifvelse N:o 63. •’

skottet låtit donna grundsats främst erhålla sitt uttryck i nämnda paragraf.
Men af praktiska skäl och med hänsyn till angelägenheten däraf,
att lagen varder i möjligaste måtto effektiv, har utskottet tillika funnit
nödvändigt att, för den händelse af ägare afverkningsrätt upplåtits till
annan och denne gjort sig skyldig till vanskötsel, jämväl ägare — den,
som meddelat upplåtelsen eller hans efterträdare i rätten till fastigheten
— blifver ansvarig för att sådana åtgärder vidtagas. En ägare af skogsmark
skulle nämligen eljest alltför lätt kunna kringgå lagens bestämmelser
genom skenupplåtelse af afverkningsrätt till annan person, som
saknade medel att verkställa de åtgärder för återväxtens betryggande,
hvartill han enligt lagen blefve skyldig, eller som genom att afvika
undandroge sig berörda skyldighet.»

Äfven om det enligt Riksdagens uppfattning är tydligt, att stadgandena
i denna paragraf skola så tolkas, att ägare är i samma ordning
ansvarig för vidtagande af här afsedda åtgärder som afverkningsrättshafvare,
bär dock, enligt hvad Riksdagen inhämtat, stadgandena understundom
så förståtts, att skogsvårdsstyrelserns ansett sig förhindrade hålla
sig till ägare, förrän åtgärder mot afverkningsrättshafvaren visat sig
fruktlösa. Bortsedt emellertid från denna omständighet, kommer dock
utlänning, om han såsom afverkningsrättshafvare gör sig skyldig till sådan
vanskötsel, som här afses, faktiskt ofta i en i iörhållande till landets egna
invånare gynnad ställning, hvilken här särskild! framträder i processuellt
hänseende.

Stämning i hithörande mål skall ske till den domstol, där skogen
är belägen, såvida ej skogsvårdsstyrelse enligt lagens 4 § på den försumlige
utlänningen-afverkningsrättshafvarens bekostnad verkställt på styrelsen
ankommande åtgärder för skogens återväxt, och denna kostnad
af styrelsen återsökes, eller fråga är om ägares regressrätt mot afverkningsrättshafvare
enligt 1 § i lagen. Att gifva i utlandet vistande
utlänning del af stämning till domstol här i landet eller af hos öfverexekutor
här i riket gjord ansökning om afverkningsförbud, möter naturligtvis
störa svårigheter. I de fall, där rättegång i hithörande mål kan
anhängiggöra^ vid utländsk domstol, d. v. s. om anspråket afser ersättning,
som nyss nämnts, till skogsvårdsstyrelse eller skogens ägare, äro om
gången och kostnaderna för rättegången naturligen vida större än i allmänhet
är fallet, om afverkningsrättshafvaren är svensk. Men äfven om
utlänning skulle anträffas med stämning här i landet och dömas af
svensk domstol, återstår svårigheten att få domen verkställd i utlandet,

'' Riksdagens Skrifvelse N:o 63.

där detta kan ifrågakomma och vara nödvändigt på grund af att utlänningen
saknar egendom i Sverige.

Att afverkningsrättshafvare är utlänning, kan alltså såväl för skogsvårdsstyrelse
som för ägare af skogsmarken innebära en ingalunda
oväsentlig inskränkning i den dem eljest i allmänhet tillkommande möjlighet
enligt ifrågavarande lag. För eu sådan inskränkning synes Riksdagen
allt fog saknas. Enligt Riksdagens uppfattning kan det därför icke vara
annat än riktigt, att åtgärder vidtagas i af motionären föreslaget svfte.
Beträffande det närmare innehållet af en blifvande lagstiftning i detta
afseende — hvilket blott efter en närmare utredning lärer kunna angifvas
— vill Riksdagen endast framhålla, att utlänning för erhållande af
rätt till skogsavverkning här i landet synes böra åläggas skyldighet
dels att ställa säkerhet för fullgörande af de åtgärder, som för återväxtens
betryggande enligt lag ankomma på honom, dels ock att, i den
mån så kan anses erforderligt, för sig hafva här i landet bosatt svenskt
ombud, som för honom kan tala och svara.

På grund af hvad sålunda anförts, får Riksdagen anhålla om lagbestämmelser
för att gentemot utlänning, till hvilken upplåtits afverknmgsrätt
till skog, må vinnas större säkerhet för fullgörande af de till
återväxtens betryggande å skogsmarken erforderliga åtgärder.

Stockholm den 31 mars 1909.

Med undersåtlig vördnad.

Stockholm, Nya Tryckeri-Aktiebolaget, 1909.