14
Riksdagens Skrifvelse N:o 49.
N:r 49.
Uppläst och godkänd hos Första Kammaren den 16 mars 1909.
— — — — Andra Kammaren — 16 — 1909.
Riksdagens skrifvelse till Konungen, i anledning af väckt
motion om skrifvelse till Kungl. Maj:t angående villkorlig
doms användande utan inskränkning beträffande
fylleri eller därmed sammanhängande förseelser.
(Lagutskottets utlåtande n:o 17.)
Till Konungen.
Vid innevarande åra riksdag har enskild motionär framställt förslag
om verkställande af utredning i fråga om användande af villkorlig dom
utan inskränkning beträffande fylleri eller därmed sammanhängande förseelser.
Enligt den erfarenhet, som vunnits under de två år institutet villkorlig
dom tillämpats, hafva verkningarna däraf visat sig synnerligen
tillfredsställande. För att än fullständigare ernå det syfte, man med denna
lagstiftning velat vinna, beslöt nästlidet års Riksdag aflåta skrifvelse till
15
Riksdagens Skrifvelse N:o 49.
Eders Kungl. Maj:t med begäran om utredning, huruvida och i hvad mån
ett öfvervakande öfver villkorligt dömda lämpligen kunde anordnas. Att
under sådana förhållanden tanken på en vidsträcktare och mera effektiv
tillämpning af detta rättsinstitut framställer sig och önskningar göra sig
hörda om ett fortsättande på den inslagna vägen, ligger i öppen dag.
Erfarenheten har visat, att enligt gällande lag angående villkorlig
dom sådan dom endast i sällsynta fall kommit till användning i fråga om
bötesstraff. Anledningen härtill är naturligen i främsta rummet att söka
i den begränsning, som lagen själf gifvit åt ifrågavarande institut vid
fråga om bötesstraff, då för dess tillämpning beträffande sådana straff
gjorts till förutsättning, att anledning finnes antaga, att den tilltalade till
följd af fattigdom och bristande förvärfsförmåga skall nödgas aftjäna böterna
med frihetsstraff. Tillvaron af denna förutsättning har naturligen
endast sällan ansetts konstaterad. Härtill kommer, att nuvarande system
med straffregister och uppgifter till och från detsamma ej är inrättadt
och helt visst icke utan svårighet skulle kunna inrättas för en vidsträcktare
användning af villkorlig dom vid bötesstraff.
Att motionären särskildt beaktat fylleri och därmed sammanhängande
förseelser framför andra fall, där bötesstraff ådöinas, torde hafva
berott dels på dessa förseelsers öfvervägande stora antal i förhållande till
öfriga fall, där böter ådömas, dels ock på den ringa effektiviteten af ett
bötesstraff eller ett sådant kortvarigt fängelsestraff, hvartill böter förvandlats,
å särskildt de personer, som begå fylleriförseelser. Förnämligast ur
sistnämnda synpunkt synes det Eiksdagen önskvärdt, att möjlighet beredes
att i större utsträckning än för närvarande kan ske inverka på den felande
genom den återhållande varning, som en villkorlig dom kan för honom
innebära. I de fall, där en fylleriförseelse begåtts af mera tillfälliga orsaker
eller eljest under omständigheter, som ej sammanhänga med ett mer
eller mindre inrotadt dryckenskapsbegär, torde ofta en gynnsam verkan
af en sådan dom ej uteblifva. I andra fall åter, då förseelsen härleder
sig från en dryckenskapslast, som blifvit en försvagad vilja öfvermäktig,
lärer föga hopp finnas, att det återhållande moment, som en villkorlig
dom kan innebära, skall kunna visa sig verksamt. Härutinnan får naturligen
pröfning i hvarje fall äga rum af domstolen, hvilken synes böra
tillkomma största möjliga frihet att bestämma, när villkorlig dom, som
här ifrågasatts, lämpligen bör användas.
Å andra sidan måste beaktas, att en utsträckning af användningen
af villkorlig dom endast i fråga om bötesstraff för fylleriförseelser skulle
16 Riksdagens Skrifvelse N:o 49.
kunna skapa den föreställningen, att särskildt detta slags förseelser vore
mindre svåra och från samhällets synpunkt mera ursäktliga än andra förseelser,
för hvilka bötesstraff adömas. Ur denna synpunkt synes det
Riksdagen med skäl kunna ifrågasättas, om ej med en sådan utsträckning
af den villkorliga domens användbarhet, som ofvan tillämnats, lämpligen
bör följa enahanda möjlighet för dess tillämpning äfven vid fråga om
bötesstraff för andra förseelser.
Hvad beträffar den redan berörda frågan om villkorliga bötesdomars
registrering torde, som motionären ifrågasatt, en förändring af nu gällande
föreskrifter i detta afseende böra blifva en följd af utsikten till en betydligt
större förekomst af dylika domar. Skulle nämligen till straffregistret,
sådant det för närvarande är anordnadt, inflyta uppgifter angående
villkorliga domar i den omfattning, som är att förvänta af den ifrågasatta
utsträckningen, torde man, förutom ökadt arbete för domstolarna
och ökad tidsutdräkt för den tilltalade, kunrfa befara, att straffregistret
svällde ut tiU sådan omfattning, att dess användande blefve förenadt med
betydande svårigheter. I hvarje fall skulle säkerligen ett dylikt ökadt
tillflöde af uppgifter till straffregistret nödvändiggöra betydligt ökade
kostnader för dess förande. Motionären har med fästadt afseende å de
olägenheter, som skulle föranledas af att det centrala straffregistret finge
en alltför stor omfattning, satt i fråga, att vid hvarje domstol skulle upprättas
ett särskildt straffregister öfver dem, som vid samma domstol dömts
till böter för af motionären åsyftade förseelser eller som i anledning af
dylika förseelser erhållit villkorlig dom. Efter hvad som meddelats Riksdagen,
lära sadana lokala register angående för vissa förseelser lagförda
personer redan för närvarande föras vid en del rådstufvurätter i större
städer. Utan att närmare uttala sig angående huru härmed lämpligast
bör förhallas, har Riksdagen beträffande en olägenhet, som skulle kunna
följa af ett sadant system — nämligen att straff understundom kunde
komma att ådömas, utan att hänsyn toges till förut meddelad villkorlig
dom ansett sig höra erinra, dels att detta lärer kunna inträffa redan
enligt gällande rätt, dels ock att man med afseende å de ifrågavarande
förseelsernas beskaffenhet ej torde böra tillmäta den antydda olägenheten
allför stor betydelse.
Under åberopande af hvad sålunda anförts, får Riksdagen anhålla,
att Eders Kungl. Maj:t måtte lata verkställa utredning, huruvida och på
hvilka villkor villkorlig dom må komma till användning jämväl beträffande
personer, som för fylleri och därmed sammanhängande förseelser
17
Riksdagens Skrifvelse N:o 49.
dömts till böter, utan afseende å den omständigheten, huruvida .vid
domens afkunnande kan antagas, att den tilltalade skall nödgas aftjäna
böterna med frihetsstraff, samt därefter för Riksdagen framlägga de förslag,
hvartill utredningen kan föranleda.
Stockholm den 16 mars 1909.
Med undersåtlig vördnad.
Bih. till Riksd. Prof. 1909.
10 Sami.
1 Afd. 1 Band. 18 Raft.
3