Riksdagens Skrifvelse N:o 48.

11

Wro 48.

Uppläst och godkänd hos Första Kammaren den 16 mars 1909.
_ — — — Andra Kammaren — 16 — 1909.

Riksdagens skrifvelse till Konungen i anledning af väckt
motion om ändring af 5 kap. 3 strafflagen.

(Lagutskottets utlåtande n:o 16.)

Till Konungen:

Vid innevarande års riksdag har enskild motionär framställt förslag
om ändring af 5 kap. 3 § strafflagen.

Såsom motionären framhållit, lära ekonomiska skäl hafva medverkat
därtill, att i lagen den 27 juni 1902 angående ändring bland annat i 5
kap. 3 § strafflagen möjligheten för domstol att förordna om däri afsedda
unga förbrytares insättande i uppfostringsanstalt begränsades till dem,
som blifvit ådömda böter eller fängelse i högst sex manader. Motionären
har föreslagit den ändring i detta stadgande, att sadant förordnande matte

12

Riksdagens Skrifvelse N:o 48.

kunna meddelas, äfven då domen lyder å straffarbete i högst sex månader.
Det är tydligt, att i fråga om unga förbrytare starkare skäl än eljest tala
för att vid samhällets reaktion mot brottsligheten hänsyn tages till brottslingens
beskaffenhet, de omständigheter, som gjort honom till den ban är,
och de förutsättningar till förbättring, som hos honom kunna förefinnas.
Att därför i fråga om unga personer uppfostran oftare är ett verksammare
medel än straff, då det gäller att rätta en rättsstridig vilja, torde vara
obestridligt. Gällande lag har härvid så förfarit, att i fråga om förbrytelser
af personer under 15 år straff ej kan användas. I fråga om förbrytare
mellan 15 och 18 år åter ankommer det på domstolen att inom
angifna gräns efter omständigheterna bestämma om straff skall undergås
eller om den brottslige i stället skall hänvisas till allmän uppfostringsanstalt.
Riksdagen anser, att den sistnämnda utvägen lämpligen bör kunna
anlitas i större omfattning, än gällande lag medgifver.

En närmare granskning af motionärens förslag i denna del har emellertid
gifvit vid handen, att på samma gång det i fråga om straffarbete
omfattar de fall, där domen lyder a sadant straff ända till sex månader,
detsamma beträffande fängelsestraff stannat vid den nuvarande begränsningen,
eller att dylikt straff adömts i högst sex månader, hvilket ju motsvarar
endast tre månaders straffarbete. Redan på denna grund har Riksdagen
icke ansett sig kunna förorda motionärens förslag, som härutinnan
tydligen afviker från den i strafflagen eljest antagna grundsatsen beträffande
straffarternas inbördes förhållande. Hvad därefter angår frågan om
kostnaden för en ifrågasatt vidgad tillämpning af tvångsuppfostringsprincipen
i det förevarande afseendet lärer utrymmet vid statens uppfostringsanstalt
å Bona i Östergötlands län — förutom den för yngre kvinnliga förbrytare
afsedda anstalten Viebäck i Jönköpings län, den enda anstalt inom
riket, som har att mottaga förbrytare, hvarom här är fråga — med redan
gällande lagstiftning i allmänhet vara taget i anspråk i den utsträckning,
att något afsevärdt större antal elever där icke kan med anstaltens nuvarande
omfattning mottagas. Men äfven om kostnadsfrågan icke skulle
lägga något afgörande hinder i vägen för en önskvärd lagändring i nu
föreslaget syfte, har dock Riksdagen i saknad af utredning härutinnan icke
kunnat bilda sig någon bestämd mening angående konsekvenserna af motionärens
förslag i detta afseende.

Med stöd af hvad sålunda anförts får Riksdagen anhålla, att Eders
Kungl. Maj:t täcktes låta utreda, i hvad mån ändring må kunna ske af
5 kap. 3 § strafflagen i syfte, att där omförmälda unga förbrytare må

Riksdagens Skrifvelse N:o 48.

13

i större utsträckning, än för närvarande är medgifvet, kunna insättas i
allmän uppfostringsanstalt, samt för Eiksdagen framlägga de förslag, hvartill
en dylik utredning kan föranleda.

Stockholm den 16 mars 1909.

Med undersåtlig vördnad.