Riksdagens Skrifvelse N :o 29.

3

N:o 29.

Uppläst och godkänd hos Första Kammaren den 9 mars 1909.

— — — — Andra Kammaren den 9 — —

Riksdagens skrifvelse till Konungen i anledning af väckt motion
om skrifvelse till Kungl. Maj.t angående borttagande
ur strafflagstiftningen af på följden förlust af medborgerligt
förtroende.

(Lagutskottets utlåtande n:o 12.)

Till Konungen.

Vid innevarande års riksdag hafva enskilda motionärer gjort irain-''
stallning om borttagande ur strafflagstiftningen af påföljden förlust af
medborgerligt förtroende.

De reformsträfvanden på allmänna stratfrättens område, som föregingo
utfärdandet af nu gällande 1864 års strafflag, togo sig uttryck bland
annat i yrkande på inskränkning i möjligaste mån af användningen af
sådana straff, som afsågo att tillskynda den brottslige det slags lidande,
som kunde ligga i ett offentligt stämplande af honom såsom i ett
visst afseende straffvärd. Redan äldre lagberedningen polemiserade i sitt
år 1844 afgifna förslag till ny straffbalk mot dylika straff. Hvad
särskildt beträffade förlust af medborgerligt förtroende, hvilket såsom
lagteknisk term tidigast synes hafva användts af lagkommittén, framhöll
beredningen, att förlusten däraf, uttalad såsom bestraffning för brott,
syntes mycket närma sig till straffet ärans förlust, hvilket enligt beredningens
uppfattning borde ur lagen uteslutas. I enlighet med hvad bered -

4

Riksdagens Skrifvelse N :o 29.

ningen sålunda anförde affattades 20 och 21 §§ af 2 kap. i beredningens
förslag till straffbalk sålunda:

»20 §. I vissa fall straffas brott med påföljder utom dem, som nu
sagda äro, efter ty därom i lagen särskildt stadgadt finnes.

21 §. En af de påföljder, som i 20 § omtalas, är, att den dömde
ej må i allmänt värf brukas; och vare den, som till sådan påföljd gjort
sig förfallen, oberättigad utöfva ämbete, tjänst eller allmän befattning, att
till allmän befattning välja, så ock att föra annans talan inför rätta.»

I det slutliga förslaget till strafflag hade ändring skett i denna del
af beredningens förslag, mot bvilket anmärkts hufvudsakligen, att genom
detsamma villrådighet skulle uppstå, huruvida den sålunda föreslagna påföljden
skulle blifva att anse såsom vanfrejdande eller ej, men att visshet
härom borde äga rum för tillämpning af de särskilda författningar, hvilka
stadgade god frejd såsom villkor för erhållande eller utöfvande af vissa
rättigheter. Lagutskottet vid 1862—1863 års riksdag framhöll också, att
genom att i strafflagen införa definition på vanfrej d skulle åt detta begrepp
gifvas en efter utskottets mening nyttig begränsning. »Namnet på dennna
påföljd, förlust af medborgerligt förtroende,» anförde lagutskottet vidare,
»må efter olika åsikter finnas mindre lyckligt, ehuru utskottet ej för att
rätt uttrycka begreppet kunnat finna något egentligare, men själfva saken
kan svårhgen stöta, såvidt nödig varsamhet vid principens genomförande
i lagen iakttages.»

Huru efter 1864 ifrågavarande straffpåföljd under åren 1873, 1890
och 1905 varit föremål för lagstiftning, hvarigenom dess tillämplighet
alltmer inskränkts, är af motionärerna omtaladt.

Enhgt 2 »kap. 19 § strafflagen har den, som dömts förlustig medborgerligt
förtroende, förverkat ämbete, tjänst eher annan allmän befattning,
som af honom innehafves; så länge han är medborgerhgt förtroende
förlustig, är han ock utestängd från alla sådana rättigheter och förmåner,
för hvilkas tihgodonjutande god frejd erfordras. Hvilka de rättigheter
och förmåner äro, som härmed åsyftas, därom stadgas i särskilda lagar
och förordningar. Sammanfattas hvad sålunda är i olika författningar
stadgadt rörande förlust af medborgerhgt förtroende, skall denna påföljd
finnas innebära hufvudsakligen:

1) förlust af ämbete, tjänst eller allmän befattning, som den dömde,
då han underkastas påföljden, kan innehafva, äfvensom obehörighet att,
så länge påföljden varar, erhålla sådan befattning;

2) uteslutning från kommunal rösträtt och i följd däraf från rätten
att deltaga i riksdagsmannaval;

Riksdagens Skrifvelse N :o 21). 5

3) obehörighet att aflägga vittnesed och partsed, äfvensom att vara
rättegångsombud eller skiljeman;

4) obehörighet att idka handel, varutillverkning eller annan yrkesmässig
handtering, annat än i viss ringare omfattning, samt obehörighet att
öfver hufvud utöfva vissa näringsyrken.

Nya lagberedningen, hvars förslag låg till grund för nyssnämnda, år
1890 företagna lagändring, framhöll beträffande den ifrågavarande straffpåföljden
bland annat, att dess syfte ej vore att tillfoga brottslingen något
lidande genom att utsätta honom för andra människors afsky och förakt,
utan endast att förebygga, att den, som blifvit dömd för nesligt brott,
Unge framdeles eller, där påföljden ådömdes för viss tid, förrän någon tid
förflutit efter det han lämnat straffanstalten, inträda i sådan verksamhet
inom samhället, hvars betroende åt en person ansetts böra förutsätta, att
denne gjort sig förtjänt af allmän tillit — något, hvarom själfva benämningen
förlust af medborgerligt förtroende, riktigt förstådd, enligt beredningens
förmenande, innehölle en antydan.

Då frågan om ändring i strafflagens bestämmelser rörande förlust af
medborgerligt förtroende år 1905 förevar, uttrycktes från många håll en
förhoppning, att den inskränkning i dess tillämplighet, som då genomfördes,
måtte vara ett steg i riktningen mot denna straffpåföljds snara afskaffande,
åtminstone i dess nu föreliggande form.

De anmärkningar, som ur straffrättslig synpunkt riktats mot ifrågavarande
bistraff, äro hufvudsakligen, att, då alla andra straff, som gå å
äran, blifvit afskafläde, detsamma äfven borde ske med nu ifrågavarande
straffpåföljd, samt att denna påföljd i tillämpningen visat sig vara
därutinnan fördärflig, att den pa ett betänkligt sätt lade hinder i vägen
för den frigifne fångens återupprättande. Att en person genom domstols
dom förklaras under viss tid eller för alltid vara förlustig medborgerligt
förtroende, kan otvifvelaktigt af den allmänna meningen uppfattas såsom
ett slags honom åsatt ärelöshetsmärke, på grund hvaraf den, som däraf
drabbas, icke blott finner sig i saknad af vissa rättigheter, utan äfven
betraktas såsom den där i större eller mindre grad förverkat rätten till
medmänniskors aktning och förtroende. Den ifrågavarande förklaringen
har också, visserligen utan lagstiftarens afsikt, därför understundom kommit
att framstå såsom en varning, riktad till andra människor, för den ovärdige,
som drabbats af en sådan dom. Följden häraf har blifvit, att den,
som sålunda ansetts af samhället vara framställd såsom föraktlig, helt
säkert ofta just på grund däraf afhållits eller hindrats från att blifva en
nyttig samhällsmedlem. En dylik verkan af straff — redan tidigt i vårt

Bih. till Riksd. Prot. 1909. 10 Samt. 1 Afd. 1 Band. 15 Häft. 2

«

Riksdagens Skrifvelse N :o 29.

land beaktad och funnen olämplig — står än mycket mindre i öfverensstämmelse
med vår tids uppfattning om straffets ändamål. Yår nuvarande
rättsutveckling måste nämligen ä priori taga afstånd från en straffpåföljd,
som är ägnad att i sedligt afseende nedsätta den straffade brottslingen och
därmed hindra honom från upprättelse och återbördande åt samhället. Af
nu angifna skäl lärer därför ifrågavarande påföljd i sin nuvarande form
ej längre böra i vår strafflagstiftning bibehållas.

Men om alltså det menliga, som, enligt hvad numera tämligen allmänt
torde erkännas, ifrågavarande bistraff medför, enligt Riksdagens mening
bör förekommas och för sådant ändamål erforderliga lagstiftningsåtgärder
vidtagas, får å andra sidan icke förbises, att de påföljder, som förlust af
medborgerligt förtroende för närvarande innebär, icke kunna helt och
hållet borttagas. Yissa brott måste alltid anses vara af den beskaffenhet,
att den, som därtill blifvit förvunnen, bör äfven efter därför utståndet
straff vara diskvalificerad till utöfvande af vissa medborgerliga funktioner
eller rättigheter, vare sig för alltid eller för någon viss tid framåt.
Därför bör enligt Riksdagens mening en utredning äga rum, huruvida och
i hvilken omfattning de påföljder, som för närvarande rättsligen innefattas
i förlusten af medborgerligt förtroende, böra i en eller annan form
uppehållas. Yid bestämmande, på hvad sätt detta bör utföras i lagstiftningen,
torde ledning kunna hämtas från främmande länders strafflagar.

På grund af hvad sålunda anförts, får Riksdagen anhålla, det Eders
Kungl. Maj:t täcktes låta utreda, under hvilka förutsättningar straffpåföljden
förlust af medborgerligt förtroende må kunna ur lagstiftningen borttagas,
samt för Riksdagen framlägga det förslag till lagbestämmelser,
hvartill en dylik utredning kan föranleda.

Stockholm den 9 mars 1909.

Med undersåtlig vördnad.

Stockholm 1909. Stockholms Bokindnstri Aktiebolag.