4

Riksdagens Skrifvelse N:o ''46.

N:o 26.

Uppläst och godkänd hos Första Kammaren den 9 mars 1909.

— — — — Andra Kammaren den 9 — —

Riksdagens Skrifvelse till, Konungen, i anledning af väckta motioner
dels om skrifvelse till Kungl. Maj:t angående vidgad
rått för medlem af svenska kyrkan att därur utträda,
dels ock om ändrad lydelse af 4 § i förordningen om
kyrkostämma samt kyrkoråd och skolråd.

(Lagutskottets utlåtande n:o 3.)

Till Konungen.

Vid innevarande års riksdag hafva enskilda motionärer framställt
förslag dels om vidgad rätt för medlem af svenska kyrkan att därur
utträda, dels ock om ändrad lydelse af 4 § i förordningen om kyrkostämma
samt kyrkoråd och skolråd.

1908 års lagutskott hemställde i anledning af en vid samma års
riksdag afgifven motion om vidgad rätt till utträde ur svenska kyrkan,
att Riksdagen måtte besluta skrifvelse till Eders Kungl. Maj:t i enlighet
med den då väckta motionen. I motiveringen till denna hemställan
anförde utskottet, att utskottet i öfverensstämmelse med den uppfattning,
hvilken gjort sig gällande hos flera föregående Riksdagars lagutskott,
hölle före, att en sådan lagändring, som den af motionären föreslagna,
horde vidtagas; och åberopade utskottet till stöd för denna åsikt samma

5

Riksdagens Skrifvelse N:o 26.

skäl, som af 1903 ars lagutskott blifvit i dess utlåtande i ämnet med
afseende härå anförda. Uti nämnda utlåtande bär 1903 års utskott
anfört följande:

»Äfven om 3 § i 1873 års förordning tolkas så, att medlem af
svenska kyrkan kan öfvergå till hvilket kristet trossamfund som helst,
kvarstår dock den inskränkningen, att eu person, hvilkens religiösa uppfattning
i eu eller flera punkter skiljer sig från svenska kyrkans, icke
kan utträda ur denna kyrka, såvida han icko kan uppgifva ett bestämdt
trossamfund, till hvilket han vill ansluta sig. Det kan icke förnekas,
att oaktadt den mångfald af olika trossamfund, som vår tids religiösa
lif framkallat, mången kan finnas, som icke känner sitt samvete tillfredsställdt
med att öfvergå till något af dessa samfund. Han har då att
välja mellan att kvarstå inom svenska kyrkan, hvilkens åskådning han
kanhända i väsentliga delar ogillar, eller att öfvergå till ett annat
religionssamfund, i hvars läror han icke heller kan instämma.

Visserligen fordrar nämnda förordning icke öfvergång, utan endast
uppgift om tillämnad öfvergång till ett visst trossamfund. Men den utväg,
som härigenom beredes att undvika ett val af nyss angifna beskaffenhet,
är onekligen föga tilltalande, åtminstone för personer med mera känsligt
samvete. Följden af inskränkningen har också blifvit, att många kvarstannat
inom kyrkan, hvilka icke blott afvika från hennes läror, utan
mot henne hysa ett rent af hatfullt sinnelag, hvilket, om ej framkallas,
åtminstone i väsentlig mån ökas af tvånget att kvarstå inom kyrkan.
Ett sådant förhållande står enligt utskottets uppfattning i‘ strid mot
religionsfrihetens grundsatser och kan ej vara annat än till skada för
kyrkan själf.

Vid sidan af denna synpunkt af individens rätt att i trossaker vara
fri från alla tvingande band och i religiöst hänseende slippa gälla för
annat, än han verkligen är, kan man ställa synpunkten af kyrkans rätt
att värna sig för fientliga angrepp från dess egna medlemmar. Är
kyrkan ett samfund, som för sitt bestånd krafvel- enhet i öfvertygelse
och handlingssätt samt ett kraftigt församlingslif, torde det vara hennes
obestridliga rätt att icke behöfva inom sin gemenskap kvarhålla olika
tänkande, hvilka kunna befaras motarbeta kyrkans mål och skada hennes
verksamhet. Vidare bör här tagas i betraktande, att vår tids skiftande
mångfald af trosläror har att uppvisa mera än en dylik lära, hvars
beskaffenhet att vara kristen eller icke kan vara tvifvel underkastad,
samt att vid sådant förhållande det mången gång torde vara en vansklig

6

Riksdagens Skrifvelse N:o 26.

sak för eu samvetsgrann själasörjare att afgöra, huruvida den lära, som
omfattats af ett trossamfund, till hvilket en församlingsmedlem anmält
sig vilja öfvergå, kan anses kristen och utträde ur statskyrkan alltså
får beviljas.»

Ofvanberörda af 1908 års lagutskott gjorda hemställan blef emellertid
af båda kamrarna afslagen, af Andra Kammaren likväl med föranledande
af, ett vid frågans behandling i kammaren framställdt yrkande om viss
ändring af den ifrågasatta skrifvelsens innehåll.

Riksdagen anser nu, att rätt bör beredas för hvarje till mogen ålder
hunnen svensk undersåte, som sådant önskar, att utträda ur statskyrkan,
utan att därvid nödgas uppgifva som sin afsikt att öfvergå till annat
trossamfund, men kan å andra sidan icke annat än biträda den uppfattningen,
att ett medgifvande af rätt till utträde ur statskyrkan af så
vidsträckt omfattning måste medföra nödvändigheten af ändringar i åtskilliga
förhållanden, som beröra såväl det borgerliga samhället som ock
särskilt kyrkan. I främsta rummet framställer sig därvid till besvarande
frågan, hur tillfälle må kunna beredas främmande trosbekännare eller dem,
som blott anmält sig till utträde ur statskyrkan, att fortfarande utöfva
inflytande på sådana till kyrkostämmas handläggning hörande ärenden,
som icke äro af beskaffenhet att böra allenast af kyrkans medlemmar
afgöras. Denna fråga kräfver i själfva verket sin lösning redan under
nu bestående förhållanden med afseende på villkoren för rätt till utträde
ur statskyrkan.

Yid innevarande riksdag har också, utan att vidgad rätt till utträde
ur statskyrkan därvid ifrågasatts, hemställts om ändring i angifvet syfte
af förordningen om kyrkostämma samt kyrkoråd och skolråd den 21 mars
1862. Om emellertid ordnandet af denna angelägenhet redan under
nuvarande förhållanden synes af behofvet påkalladt, lärer det vara uppenbart,
att så i ännu högre grad blefve fallet, därest vidgad rätt till utträde
ur statskyrkan skulle medgifvas. Huru särskild! denna fråga lämp ligast

bör lösas äfvensom i hvilken omfattning ändringar i öfrigt af
gällande lagstiftning må kunna påkallas af ett medgifvande till utträde
ur statskyrkan utan uppgifven afsikt att öfvergå till annat trossamfund,
anser sig Riksdagen likväl icke vara i tillfälle att närmare angifva.

Riksdagen får alltså, med stöd af hvad ofvan anförts, anhålla, att

Eders Kungl. Maj:t ville taga i öfvervägande, under hvilka villkor det
må kunna tillåtas medlem af svenska kyrkan att, äfven utan uppgifven
afsikt att öfvergå till annat trossamfund, utträda ur kyrkan, äfvensom

Riksdagens Skrifvelse N:o 26. ''

huru gällande lagstiftning lämpligast må kunna ändras därhän, att
främmande trosbekännare och de, som anmält sig till utträde ur kyrkan,
ej på grund däraf uteslutas från rätt att deltaga i afgörandet af frågor,
som icke pröfvas vara af beskaffenhet att böra allenast af kyrkans medlemmar
handläggas, samt låta utarbeta och för Riksdagen framlägga de
förslag, som af denna utredning kunna föranledas.

Stockholm den 9 mars 1909.

Med undersåtlig vördnad.