Riksdagens Skrifvelse N :o 245.
1
N:o 245.
Uppläst och godkänd hos Första Kammaren den 25 Maj 1909.
_ _ — — Andra Kammaren — 25 — —
Riksdagens skrifvelse till Konungen angående ändrade bestämmelser
rörande automobiltrafik.
[Första Kammarens tillfälliga utskotts (N:o 1) utlåtande N:o 27].
[Andra Kammarens tillfälliga utskotts (N:o 2) utlåtande N:o 30],
Till Konungen.
Uti en inom Riksdagen Täckt motion har ifragasatts utfärdande af
skärpta bestämmelser rörande automobiltrafik till förekommande af de talrika
olyckor, som föranledas genom ovarsam automobilåkning å våra allmänna
vägar.
Riksdagen anser det ostridigt, att det, synnerligen på landsbygden,
mångenstädes råder en ovilja mot automobilerna, hvartill dessas ägare och
förare ingalunda alltid torde vara utan skuld. Den sålunda befintliga
konflikten mellan å ena sidan befolkningens berättigade intresse af verksamt
skydd till lif och gods samt å andra sidan det obestridliga samhällsintresset
af en fri utveckling utaf ifrågavarande kommunikationsmedel,
hvilket torde kunna förväntas med tiden komma alltmera till användning,
bar synts Riksdagen böra rätteligen så lösas, att lagstiftaren, under det
ban omsorgsfullt undviker att försvåra automobilens användning i förBih.
till Riksd. Prof. 1909. 10 Samt. 1 Afd. 1 Band. 70 Raft. (N:is 245—247.) 1
2
Riksdagens Skrifvelse N :o 245.
hållanden, då alldeles ingen fara kan anses föreligga, däremot uppställer
tillräckligt långt gående och tydliga inskränkningar beträffande verkligt
farliga situationer, och framför allt gör dessa inskränkningar fullt effektiva
genom allvarsamma straff- och skadeståndsbestämmelser. Strängheten i
sistnämnda bestämmelser borde lämna den i hufvudsak oberörd, som på
förståndigt och försiktigt sätt använder kommunikationsmedlet, och endast
drabba den oförsiktige eller oskicklige. En utredning synes Riksdagen
böra redan inom den närmaste tiden göras rörande behofvet af ändrade
bestämmelser rörande automobiltrafik.
Hvad som man vid lagstiftning i ifrågavarande ämne bör i främsta
rummet taga i ögonsikte är att söka förhindra, att automobilister genom
oförsiktighet, vårdslöshet, öfvermod, bristande tillmötesgående mot andra
vägfarande eller genom oskicklighet misskreditera automobiltrafiken och
göra den förhatlig för allmänheten.
Härvidlag förtjänar helt visst speciellt att tagas i närmare öfvervägande,
huruvida höjning af bötesminimum och utsträckande af skadeståndsskyldigheten
böra äga rum.
Riksdagen, som helt naturligt ej kunnat ingå på utstakande af några
bestämda riktlinjer för möjligen behöflig ändring i nu gällande automobillagstiftning
och som ej ansett sig kunna bedöma hvilken väg för vinnande
af berörda ändamål är den riktigaste, anser dock att frågan är af
vikt, samt att, om utredningen visar hän på behöfligheten af ändring i
lagstiftningen eller i automobilförordningen, åtgärder härutinnan böra
vidtagas.
På grund af hvad sålunda anförts får Riksdagen anhålla det Eders
Kungl. Maj:t täcktes låta utreda, huruvida erfarenheten ådagalagt behofvet
af ändrade bestämmelser om automobiltrafik, och, därest så finnes
vara förhållandet, vidtaga åtgärder, samt, där så erfordras, för Riksdagen
framlägga förslag i ärendet.
Stockholm den 25 maj 1909.
Med undersåtlig vördnad.