Riksdagens Skrifvelse N:o 220.

1

X:o 220.

Uppläst och godkänd hos Första Kammaren den 22 maj 1909.
— — — — Andra Kammaren den 22 — —

Riksdagens skrifvelse till Konungen i anledning af dels Kungl.

Maj:ts proposition med förslag till lag om arrende af
viss jord ä landet inom Norrland och Dalarne samt till
lag angående uppsikt å vissa jordbruk i Norrland och
Dalarne, dels ock i samband därmed stående motioner.
(Lagutskottets utlåtande n:o 64 och memorial n:o 74.)

Till Konungen.

Genom en den 1 april 1909 dagtecknad proposition, n:o 154, har
Eders Kungl. Maj:t föreslagit Riksdagen att antaga propositionen bilagda
förslag till lag om arrende af viss jord å landet inom Norrland och
Dalarne samt till lag angående uppsikt å vissa jordbruk i Norrland och
Dalarne.

Riksdagen, som icke kunnat i oförändradt skick bifalla Eders Kungl.
Maj:t förevarande proposition, har, i anledning af propositionen samt inom
Riksdagen i ämnet väckta motioner, för sin del antagit följande

Lag

om arrende af viss jord å landet inom Norrland och Dalarne.

Härigenom förordnas, att med afseende å arrende af jord å landet
inom Nedan-Siljans, Ofvan-Siljans och Väster-Dals fögderier samt Envikens
Bih. till Riksd. Prot. 1909. 10 Sami. 1 Afd. 1 Band. 63 Höft. (N:o 220.) 1

2

Riksdagens Skrifvelse N:o 220.

och Svärdsjö socknar i Kopparbergs län, inom Ofvanåkers, Voxna, Los,
Färila, Ramsjö och Hassela socknar samt Hamra Kapellag i Gäfleborgs län
och inom Västernorrlands, Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län
följande bestämmelser skola lända till efterrättelse, där arrendet omfattar
inrösningsjord, till en vidd af minst fyra hektar och jorden vid arrendeaftalets
ingående äges af bolag eller förening för ekonomisk verksamhet
eller af enskild person, hvilken icke är mantalsskrifven å fastigheten
eller å fastighet, som är i sambruk med densamma:

1 §•

Arrendeaftal skall upprättas skriftligen, och varde i afhandlingen
upptagna samtliga villkor, som betingas. Ändring eller tillägg, som ej affatta
skriftligen, vare utan verkan.

Brukar någon mot lega jord, som i denna lag afses, och har skriftlig
afhandling därom ej upprättats, vare jordägaren pliktig att, där brukaren
sådant äskar, genom skriftlig handling bekräfta den brukaren sålunda
tillkommande arrenderätt. Vill jordägaren ej utgifva sådan handling,
må domstol på yrkande af brukaren stadfästa arrenderätten sådan densamma,
enligt hvad om aftalet kan utredas och med denna lag öfverensstämmer,
finnes höra lagligen bestämmas. Sådant beslut af domstol medför
samma verkan som skriftligt, af vittnen styrkt arrendekontrakt, dock
att, där inteckning sökes på grund af beslutet, ansökningen ej må bifallas,
innan beslutet vunnit laga kraft.

2 §• ''

Upplåtelse på arrende skall ske för viss tid, ej understigande femton
år, eller ock för arrendatorns lifstid; dock att aftal för viss tid, hvilket varit
gällande femton år, må förlängas jämväl för kortare tid. År icke arrendetiden
så bestämd, som nu sagts, skall aftalet anses ingånget för en tid af
femton år.

3 §•

Den, som till annan upplåter jord på arrende, må ej i vidare mån
än som öfverensstämmer med hvad här nedan stadgas förbehålla sig eller
annan ägare af fastigheten rätt att frånträda aftalet före arrendetidens slut.

Har arrendatorn i aftalet förbehållit sig rätt att före arrendetidens
utgång uppsäga arrendet, vare det gällande.

Riksdagens Skrifvelse N:o 220.

3

4 §•

Har vid arrende gällande för viss tid arrendatorn fortfarit med brukningen
efter arrendetidens utgång, och har ej inom sex månader därefter
jordägaren anmanat honom att afflytta, skall aftalet anses förlångdt
på femton år.

5 §•

Lega kan utsättas i penningar, naturalster eller arbete och skall vara
till beloppet bestämd.

Utgöres arbete, som nu sagts, af jordbruksdagsverken, skall lända
till efterrättelse hvad i 2 kap. 7 § första stycket lagen om nyttjanderätt
till fast egendom stadgas. Annat arbete må ej till tiden så utkräfvas, att
arrendatorn hindras att ordentligt sköta sitt jordbruk.

Ej må i aftalet intagas förbehåll om skyldighet för arrendatorn att
utöfver fastställdt antal dagsverken eller annorlunda bestämdt arbete på
tillsägelse betjäna jordägaren eller annan med någon tjänstbarhet.

Inträffar i orten allmän svårare missväxt, njute arrendatorn, där
legan är utsatt i penningar eller naturalster, skälig nedsättning i densamma.

6 §•

Utan jordägarens medgifvande må ej arrendatorn åt annan till
brukande upplåta fastigheten eller del däraf.

År arrendeaftal slutet för viss tid öfverstigande tjugu år, och vill
arrendatorn lämna från sig arrendet, bjude då jordägaren att återtaga
fastigheten mot skyldighet att gälda arrendatorn skälig lösen. Vill ej jordägaren
det, eller har han ej inom en manad efter det hembudet gjordes
förklarat sig därtill villig, vare arrendatorn öppet att i sitt ställe sätta
annan, med hvilken jordägaren skäligen kan nöjas. Vill jordägaren återtaga
fastigheten, men kan ej öfverenskommelse träffas om hvad i lösen
bör utgå, varde beloppet bestämdt vid afträdessyn, som nedan sägs.

"År arrendeaftal gällande för viss tid ej öfverstigande tjugu år, må
arrendatorn jämväl på sätt nu är sagdt lämna från sig arrendet, sedan
fem arrendeår tilländagått.

7 §•

Dör arrendatorn före arrendetidens utgång, skall, där ej för sådant
fall arrendeaftalet innefattar annat förbehåll, aftalet fortfarande vara gäl -

4 Riksdagens Skrifvelse N:o 220.

lande, men delägarne i boet äge i ty fall lämna från sig arrendet på sätt i
6 § sägs, ändå att sådan rätt ej skulle tillkommit arrendatorn; dock ålio-o-e
delägarne, där de vilja göra bruk af sin rätt, att inom sex månader efter
dödsfallet hembjuda jordägaren att återtaga fastigheten.

Vid lifstidsarrende skall arrendatorns hustru, där äktenskapet var
ingånget innan aftalet slöts, efter mannens död så länge hon förblifver
änka. njuta arrendet till godo, med mindre annorledes var aftaladt; o-år
hon i nytt gifte, må jordägaren uppsäga aftalet.

8 §•

Jordägaren åligge att vid tillträdet tillhandahålla arrendatorn för
jordbrukets bedrifvande nödiga byggnader samt att, där under arrendetiden
nödigt hus tarfvar ombyggnad, sådan verkställa, så ock att ombesörja
de för nödig byggnads bibehållande i brukbart skick erforderliga
större reparationer; för skada, som arrendatorn vållat, svare dock
denne.

Brister jordägaren i hvad sålunda åligger honom, äge arrendatorn
fordra att vid syn, som i denna lag sägs, förelägges jordägaren viss tid,
inom hvilken han skall hafva fullgjort arbetet, äfvensom beräknas den
kostnad, arbetet anses betinga. Utför jordägaren icke arbetet inom föreskrifven
tid, äge arrendatorn utföra det i jordägarens ställe och, sedan
det blifvit godkändt vid ny syn, undfå godtgörelse med det vid den
första synen fastställda belopp; vill arrendatorn hellre uppsäga aftalet,
vare det honom öppet, där ej. bristen är af allenast ringa betydelse. För
den tid fastigheten är i bristfälligt skick njute arrendatorn skälig nedsättning,
i arrendeafgiften; äge ock rätt till skadestånd.

Vid tillträdet skall jordägaren jämväl hafva utfört alla erforderliga
mindre reparationer å nödiga byggnader äfvensom öfverlämna fastighetens
trädgård, åker och äng, beteshagar, hägnader, diken, vägar, broar,
brunnar, vattenledningar och andra inrättningar i ett efter ortens sed
behörigt skick. Eftersätter jordägaren hvad sålunda är föreskrifvet, må
arrendatorn bättra hvad som brister samt därför niuta ersättning-, efter
ty i 13 § stadgas.

Med mindre reparation å byggnad förstås i denna lag aflöpande
af smärre brister å golf, vägg- och takbeklädnad, fönster, dörrar, trappor,
eldstäder, murar och fast inredning äfvensom andra åtgärder, hvilka äro
att anse såsom tillfällig lagning.

Riksdagens Skrifvelse N:o 220. 5

9 §•

Arrendatorn åligger att väl häfda jorden, afhjälpa sådana under
arrendetiden å de nödiga byggnaderna uppkomna brister, som endast föranleda
mindre reparationer, samt vårda och underhålla de i 8 § tredje
stycket omförmälda ägor och inrättningar, så att icke något under arrendetiden
försämras; äge dock till botande af brandskada, som utan arrendatorns
vållande timat å byggnad, af jordägaren undfå skälig godtgörelse
för kostnaden. Eftersätter arrendatorn hvad sålunda åligger honom, ersätte
han jordägaren efter ty i 13 § stadgas.

10 §.

Finnes å fastigheten byggnad, som enligt hvad vid tillträdessynen
bestämts icke är att hänföra till de för jordbrukets bedrifvande nödiga
hus, skall den anses undantagen från arrendet, där ej i aftalet annorlunda
stadgas. Ingår byggnaden i arrendet, galle, såframt ej annorledes är
aftaladt, angående nybyggnads- och underhållsskyldighet hvad angående
nödig byggnad är stadgadt.

Har i arrendeaftalet jordägaren utfäst att å fastigheten uppföra
byggnad eller att eljest försätta fastigheten i visst skick, men underlåter
han det, vare lag som i 8 § andra stycket sägs.

11 §•

Har arrendatorn genom nyodling eller annan jordförbättring än sådan,
som afser bättrande af brister efter ty i 8 § tredje stycket sägs, på ett
varaktigt sätt förökat fastighetens värde, njute han ersättning därför af
jordägaren, när fastigheten afträdes; dock att ersättning för nyodling ej
utgår med mindre jordägaren lämnat skriftligt samtycke till nyodlingen
eller arrendatorn före dess företagande hos jordägaren anmält sin afsikt
att odla samt därvid angifvit platsen och de ungefärliga gränserna för
det tillämnade odlingsområdet äfvensom genom intyg af behörig person
styrkt, att området lämpar sig för odling, samt att odlingen är för fastigheten
fördelaktig. Behörig att utfärda intyg, som nu sagts, är i statens
eller hushållningssällskaps tjänst anställd landtbruksingenjör, agronom eller
jordbrukskonsulent, så ock annan, som Konungens befallningshafvande tillerkänt
behörighet därtill.

Ersättning, som nu sagts skall beräknas efter det ökade värde, fastigheten
till följd af nyodlingen eller jordförbättringen kan anses äga, då

6

Riksdagens Skrifvelse N:o 220.

den af arrendatorn afträdes; dock må ersättningen ej öfverstiga den för
arbetets utförande nödiga kostnad.

Har arrendatorn i aftalet tillförsäkrats rätt till ersättning för förbättring
i vidare mån än nu är sagdt, vare det gällande.

12 §.

Till efterrättelse mellan jordägaren och arrendatorn skall å fastigheten
förrättas tillträdessyn. Sådan syn må ej hållas tidigare än sex
månader före tillträdesdagen eller senare än sex månader efter samma dag.

Vid tillträdessyn skall undersökas allt hvad till fastigheten hör; och
tillhör det synemännen särskildt:

1. att bestämma, hvilka å fastigheten befintliga hus äro nödiga för
jordbrukets bedrifvande; att insyna dessa så ock annan byggnad, som på
grund af bestämmelse i aftalet må ingå i arrendet; att afgöra, huruvida
nybyggnad eller större reparation erfordras för att fastigheten skall vara
behörigen bebyggd; samt att, där sådant arbete finnes erforderligt, uppgöra
plan därför med kostnadsberäkning och förelägga jordägaren viss tid
för arbetets utförande;

2. att efterse, hvilka mindre reparationer må erfordras å de i
arrendet ingående byggnaderna samt i hvad mån de i 8 § tredje stycket
omförmälda ägor och inrättningar icke äro i sådant skick, som där
sägs; så ock att i penningar uppskatta fastighetens sålunda befunna tillträdesbrist.

13 §.

Vid arrendets upphörande skall å fastigheten hållas afträdessyn
tidigast sex månader före afträdesdagen och senast sex månader efter
nämnda dag.

Vid afträdessyn skall undersökas allt hvad till fastigheten hör; och
tillhör det synemännen särskildt:

1. att efter enahanda grunder, som finnas stadgade beträffande
fastighetens tillträdesbrist, bestämma och i penningar uppskatta dess
afträdesbrist, samt att, där afträdesbristen är större än tillträdesbristen,
ålägga arrendatorn att godtgöra jordägaren skillnaden, men i motsatt fall
förplikta jordägaren att ersätta arrendatorn;

2. att, där arrendatorn är berättigad till lösen vid jordägarens
återtagande af fastigheten före arrendetidens slut eller till ersättning efter
ty i 11 § sägs, bestämma beloppet af hvad sålunda tillkommer honom så

Riksdagens Skrifvelse N:o 220. 7

ock att i fall, hvarom i 19 och 20 §§ förmäles, verkställa erforderlig uppskattning.

14 §.

Under arrendetiden må hållas särskild syn för ändamål, som i. 8 §
andra stycket omförmäles, så ock där part äskar afgörande, huruvida jordägaren
behörigen utfört byggnadsarbete eller reparation, som enligt
åtagande eller meddeladt föreläggande ålegat honom.

15 §.

Syn, som i denna lag afses, skall förrättas af tre därtill utsedda
män, af hvilka jordägaren och arrendatorn välja hvar sin af nämnden
eller bland ledamöterna i ägodelningsrätten eller de för landtmäteriförrättningar
utsedda gode män i det tingslag, där fastigheten ligger, eller
ock bland dem, som förut innehaft sådan befattning och äro därtill valbara,
och de sålunda utsedda tillkalla tredje synemannen. Tredskas part
att utse synemän, eller kunna de utsedda ej förena sig om valet af tredje
synemannen, äge Konungens befallningshafvande eller domaren eller
utmätningsmannen i orten att på ansökning af den, som påkallat syn,
förordna om valet.

Den, hvilken såsom synemän deltagit i syn, därvid föreläggande
meddelats om utförande af byggnads- eller reparationsarbete, skall anses
vald till synemän jämväl vid sådan särskild syn, som skall äga rum för
att utröna, hur arbetet utförts.

Mot synemän galle de jäf, som enligt hvad särskildt är stadgadt
gälla mot skiljeman.

16 §.

När syn skall hållas, utsatte tredje synemannen dag för förrättningen
å tid, då marken därför är tjänlig, och underrätte öfriga synemännen
äfvensom jordägaren och arrendatorn om dagen. Uteblitver någondera
parten, må synen icke hållas, där icke den uteblifne bevisligen underrättats
om tiden för förrättningen.

Menar part, att synemän är jäfvig, anmäle det vid synen, och gifve
synemännen däröfver beslut. Ej må af part, som varit vid synen tillstädes,
fråga om jäf senare väckas, där ej jäfvet blifvit veterligt först
efter synen, ej heller må i något fall jäf göras gällande annorledes än i
sammanhang med klander af förrättningen; skolande beträffande rättighet
för part att* i rättegången göra gällande jäf mot synemän hvad i fråga om
domarejäf är i allmänhet stadgadt i rättegångsbalken äga motsvarande

8

Riksdagens Skrifvelse N:o 220.

tillämpning. Hvad nu stadgas skall ock gälla, där part menar, att synemän,
som förut suttit i nämnd eller ägodelningsrätt eller varit god ''man
vid landtmäteriförrättningar, icke vidare är valbar till den befattning.

Där ersättningsbelopp skall af endera parten gäldas, varde beloppet
af synemännen utdömdt.

Yppas hos synemännen olika meningar, galle den, hvarom två förena
sig, eller, om de alla äro af olika mening, tredje synemannens.

öfver allt hvad vid synen förekommit skall upprättas skriftlig handling,
som af synemännen undertecknas. Saknas synemans underskrift,
föranleder detta icke synehandlingens ogiltighet, där den undertecknats
af två synemän och dessa å handlingen intygat, att den, hvilkens underskrift
saknas, deltagit i synen.

17 §.

Kostnaden för tillträdessyn och för afträdessyn skola jordägaren och
arrendator^ gemensamt vidkännas. Kostnaden för särskild syn skall gäldas
enligt de i 21 kap. 3 § rättegångsbalken för kostnad i rättegång stadgade
grunder.

Där ej annorlunda aftalats, må ej part förpliktas att till synemän
gälda högre ersättning än som enligt resereglemente tillkommer nämndeman.

18 §.

År jordägaren eller arrendatorn missnöjd med syn, som hållits på
sätt och inom tid i denna lag sägs, äge efter stämning klandra densamma
vid domstol; instämme dock sin talan inom nittio dagar från det synehandlingen
delgafs honom, eller vare synen gällande. Om hvad missnöjd
part sålunda har att iakttaga skall i synehandlingen lämnas tydlig hänvisning.

Har vid syn, hvarom i denna lag sägs, part förpliktats att gälda visst
belopp, gånge, sedan synen vunnit laga kraft, beslutet i verkställighet lika
med domstols laga kraft ägande dom.

19 §.

Har arrendatorn på egen bekostnad å fastigheten uppfört byggnad,
eller har han utöfver hvad honom ålegat verkställt plantering af fruktträd,
bärbuskar eller prydnadsträd eller eljest å fastigheten nedlagt kostnad,
hembjude det jordägaren till inlösen, när han frånträder arrendet

9

Riksdagens Skrifvelse N:o 220.

Vill jordägaren lösa, inen kan ej öfverenskommelse träffas om hvad i lösen
bör utgå, skall frågan därom afgöras, där så ske kan, vid afträdessynen,
men eljest af skiljemän i den ordning, som i 2 kap. 8 § af lagen om
nyttjanderätt till fast egendom för däri afsedt fall stadgas. Vill ej jordägaren
lösa, eller har han ej inom en månad efter det hembud gjordes
förklarat sig därtill villig, äge arrendatorn bortföra hvad han påkostat;
återställe dock jord eller byggnad i det skick, hvari lian mottog den.

År ej hvad arrendatorn sålunda äger från fastigheten skilja därifrån
bortfördt inom tre månader från det arrendet upphörde, tillfälle det
jordägaren utan lösen.

Äro till byggnad eller annan anläggning ämnen hämtade från fastigheten,
må byggnaden eller anläggningen ej borttagas, innan värdet af hvad
från fastigheten tagits blifvit jordägaren godtgjordt; skolande ersättningen,
där ej öfverenskommelse kan träffas, fastställas i den ordning nyss är sagdt.

20 §.

Utan jordägarens samtycke äge arrendatorn ej bortföra gödsel från
fastigheten, ej heller, innan arrendet upphör, därifrån föra stråfoder; har
arrendatorn, när han skall afflytta, stråfoder kvar, vare han, där ej annorlunda
aftalats, pliktig att till pris motsvarande hälften af det i orten för
dylikt foder gångbara öfverlåta det till jordägaren. Kan ej öfverenskommelse
träffas om den ersättning, hvilken sålunda bör utgå, skall denna
bestämmas i den ordning, som 19 § för däri afsedda fall stadgar.

21 §.

Arrendatorn vare oförhindrad att å den arrenderade jorden verkställa
nyodling, dock ej utan jordägarens medgifvande å mark, därå finnes
ståndskog eller växtligt ungskogsbestånd. Utan jordägarens tillstånd må
arrendatorn ej å fastighetens ägor svedja eller verkställa bränning af jord.

Arrendatorn vare berättigad att på lämpligt ställe å den arrenderade
jorden eller, om denna utgör allenast visst område af en jordägaren tillhörig
fastighet, å annan mark, som hör till fastigheten, efter anvisning
taga erforderligt virke till vedbrand och till de arrendatorn åliggande
reparationer äfvensom till nödiga hägnader, hässjor och täckdikning samt
nödiga redskap. Har genom jordägarens åtgöranden skogstillgången å fastigheten
under arrendetiden så medtagits, att arrendatorn ej däraf kan erhålla
sitt fulla virkesbehof, vare jordägaren pliktig att på annat för arrendatorn
lägligt sätt tillhandahålla denne det felande.

Bill. till Riksd. Prof. 1909. 10 Sami. 1 Afd. 1 Band. 63 Håft.

2

10

Riksdagens Skrifvelse N:o 220.

Utöfver hvad ofvan är stadgadt, må arrendatorn ej i annan mån
än arrendeaftalet bestämmer nyttja fastighetens skog; äge ej heller afhända
fastigheten torf eller annat, som icke är att hänföra till dess årliga afkastning.

22 §.

Finnes ej å den arrenderade jorden erforderligt bete för de hästar
och nötkreatur, som kunna vinterfödas därå, och utgör denna jord allenast
visst område af en jordägaren tillhörig fastighet, vare arrendatorn berättigad
till nödigt bete jämväl å öfrig skog eller utmark, som hör till
fastigheten; dock att därvid må af jordägaren undantagas mark, hvarå i
skogsvårdssyfte vidtagits anordningar, som af betesrätten skulle lida
märkligt intrång.

O o

23 §.

Angående arrendatorns rätt till jakt och fiske å fastigheten är särskilt
stadgadt. Ej må arrendatorn förbjudas att för husbehof nyttja det
fiske, som hör till den arrenderade jorden, i vidare mån än såvidt angår
visst fiskevatten, där särskilda åtgärder af jordägaren vidtagits till fiskets
förbättrande.

24 §.

Arrendatorn må ej förpliktas att ansvara för annan för fastigheten
utgående skatt eller allmän tunga än som, enligt föreskrift i därom utfärdad
lag eller författning, åligger brukare så ock för vägunderhållet
in natura.

25 §.

Försättes arrendatorn i konkurs, äge borgenärerna uppsäga aftalet;
sker ej uppsägning sist å trettionde dagen från inställelsedagen i konkursen,
svare borgenärerna för legoaftalets fullgörande till legotidens utgång eller,
där uppsägning sker efter utgången af först sagda tid, intill dess på grund
däraf aftalet upphör att gälla.

Vill jordägaren själf uppsäga aftalet och återtaga fastigheten, äge
därtill rätt, dock, där aftalet var ingånget för viss tid öfverstigande tjugu
år eller gällde för viss kortare tid, hvaraf fem år tilländagått, endast mot
skyldighet att gälda lösen, som i 6 § sägs. Var aftalet slutet med förbehåll
om rätt för arrendatorn att sätta annan i sitt ställe, och inträffar

11

Riksdagens Skrifvelse N:o 220.

konkursen efter det arrendatorn tillträdt fastigheten, må jordägaren ej
uppsäga aftalet, där borgenärerna inom tre månader från inställelsedagen
i konkursen gitta visa, att öfverlåtelse skett i enlighet med aftalet; sker
öfverlåtelse senare men innan jordägaren gjort bruk af sin rätt, vare han
samma rätt förlustig.

Uppsäges aftalet af anledning, som nu sagts, vare jordägaren berättigad
till skadestånd, utan så är att han själf uppsade aftalet och ägde
rätt därtill endast mot skyldighet att gälda lösen.

26 §.

Arrenderätten vare förverkad och jordägaren förty berättigad att
uppsäga aftalet:

1. om arrendatorn dröjer med erläggande af arrende, som utgår i
penningar eller naturalster, utöfver en månad efter förfallodagen eller,
där arrendatorn äger njuta nedsättning i arrendet enligt 5 § och före
förfallodagen sådant påyrkat, efter det arrendets lägre belopp blifvit slutligen
bestämdt, eller om han undandrager sig att utgöra honom enligt
aftalet åliggande arbete eller vid arbetets utförande visar tredska;

2. om han gör sig skyldig till vanvård af fastigheten, eller om han,
där jordägaren, efter ty i 2 kap. 24 § i lagen om nyttjanderätt till fast
egendom sägs, lämnat honom kreatur eller redskap till fastighetens bruk,
eftersätter hvad enligt sagda § åligger arrendator och icke på tillsägelse
vidtager rättelse;

3. om han nyttjar fastigheten till annat ändamål än vid upplåtelsen
förutsattes eller, där aftalet innefattar bestämmelse angående fastighetens
häfd, afviker från hvad sålunda bestämts och icke på tillsägelse vidtager
rättelse;

4. om han åt annan till brukande upplåter fastigheten eller del
däraf utan jordägarens medgifvande eller i fall, som 6 § andra eller tredje
stycket eller 7 § första stycket afser, öfverlåter arrendet å annan, utan
att där gifna föreskrifter iakttagits;

5. om han mot stadgandet i 20 § från fastigheten bortför stråfoder
eller gödsel;

6. om han å fastigheten eller annan jordägaren tillhörig mark föröfvar
åverkan eller olofligen jagar eller fiskar;

7. om han å fastigheten olofligen försäljer brännvin, vin eller Öl;

8. om han, där någon, som är i hans tjänst, så förbryter sig som
under 6 eller 7 är sagdt, underlåter att, efter tillsägelse åt jordägaren,
så snart ske kan skilja den brottslige från tjänsten;

12

Riksdagens Skrifvelse N:o 220.

9. om han å fastigheten för eller tillåter andra föra ett lastbart
eller lösaktigt lefverne, så att egendomen däraf varder beryktad; eller

10. om han, där aftalet eljest innehåller bestämmelse, hvars iakttagande
måste anses vara för jordägaren af synnerlig vikt, åsidosätter
sådan bestämmelse.

Finnes i fall, som denna § afser, hvad arrendatorn låtit komma sig
till last vara af ringa betydenhet eller har jordägaren i aftalet fritagit arrendatorn
från påföljd af arrenderättens förlust, må ej arrendatorn skiljas
från arrendet.

Uppsäges aftalet, vare jordägaren berättigad till skadestånd.

27 §.

Har arrendatorn gjort sig skyldig till sådant förhållande, som i
26 § 1, 2, 3, 8 eller 9 sägs, men sker rättelse, innan jordägaren gjort
bruk af sin rätt att uppsäga aftalet, eller har i fall, som i 26 § 4, 5,
6, 7 eller 10 afses, jordägaren icke uppsagt aftalet inom sex månader
från det han fick kunskap om förhållande, som där afses, äge ej sedan
jordägaren åberopa förhållandet såsom grund för arrendator^ skiljande
från arrendet.

28 §.

Sker uppsägning i fall, som 26 § omförmäler, äge arrendatorn kvarsitta
till nästa fardag, där ej rätten eller öfverexekutor pröfvar skäligt
ålägga honom att afflytta tidigare. Skall eljest arrende upphöra efter uppsägning,
skall afträde ske å den fardag, som inträffar näst efter sex månader
från det uppsägningen skedde. Hade arrendatorn ej tillträdt fastigheten,
när uppsägningen skedde, skall aftalet genast upphöra att gälla.

Vid lifstidsarrende skall, när arrendet upphör till följd af arrendatorns
eller hans änkas död, afträde ske å den fardag, som inträffar näst
efter sex månader från dödsfallet.

29 §.

Har i arrendeaftalet intagits villkor, som strider mot hvad ofvan i
denna lag stadgats, vare det villkor utan verkan.

30 §.

Utöfver de bestämmelser, denna lag innehåller, skola i afseende å
arrendeupplåtelse, hvarå lagen har afseende, lända till efterrättelse stad -

13

Riksdagens Skrifvelse N:o 220.

»■andena i 1 kap. af lagen om nyttjanderätt till fast egendom, i hvad
dessa stadganden angå arrende, samt i 2 kap. af samma lag 4 6
22 é 24—28 §§, 29 § i hvad den angår ändring eller tillägg, som affatta
skriftligen, 30-32 §§, 34 §, 35 §, 38 §, 40 §, 41 § samt i tillämpliga
delar 42 §.

31 §•

Visas särskilda omständigheter böra föranleda därtill, att skriftligen
upprättadt arrendeaftal undantages från tillämpning af denna lag eller
nå^on dess föreskrift, och innehåller aftalet förbehåll, att medgifvande
därtill må sökas, ankomme på Konungens befallningshafvande i det län,
där fastigheten är belägen, att medgifva sådant undantag.

Såsom sådan omständighet, som nu sagts, skall särskildt anses, om
det arrenderade området till beskaffenhet och omfattning icke är sådant,
att själfständigt jordbruk kan idkas därå, så ock om jordägaren är enskild
person och det ej är uppenbart, att han besitter det arrenderade området
eller fastighet, hvaraf det utgör en del, hufvudsakligen för att tillgodoföra
sig skogsafkastningen. Vid pröfning af frågan, huruvida fastighet
besittes för skogsafkastningens tillgodogörande eller . för annat ändamål,
skola i samma ägares hand befintliga, genom ägostyckning eller jordafsön
rin0* skilda områden af samma hemman betraktas såsom en fastighet.

Öfver Konungens befallningshafvandes beslut i ärende, som nu sagts,
må klagan föras i den ordning, som föreskrifvits för ekonomimål i allmänhet.

Skall arrendeaftal undantagas från tillämpning af denna lag eller
någon dess föreskrift, gälle i stället hvad om arrende i allmänhet är

stadgadt. '' .

Afslås ansökning, som nu sagts, skall, därest arrendeaftalet ej annoi lunda

stadgar, detsamma anses förfallet.

Denna lag träder i kraft den 1 september 1909. I afseende å lagens
tillämplighet å aftal, som träffats före nämnda dag, samt lagens förhållande
till äldre lagstiftning galle de grunder, hvilka beträffande arrende
i allmänhet finnas stadgade i lagen om hvad iakttagas skall i afseende å
införande af lagen om nyttjanderätt till fast egendom.

14

Riksdagens Skrifvelse N:o 220.

Lag

angående uppsikt å vissa jordbruk i Norrland och Dalarna.

För Nedan-Siljans, Ofvan-Siljans och Väster-Dals fögderier samt Envikens
och Svärdsjö socknar i Kopparbergs län, för Ofvanåkers, Voxna,
Los, Färila, Ramsjö och Hassela socknar samt Hamra kapellag i Gäfleborgs
län äfvensom för Västernorrlands, Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens
län förordnas som följer:

1 §•

Finnes å fastighet på landet, tillhörig bolag eller förening för ekonomisk
verksamhet, åker och äng i den omfattning, att själfständigt jordbruk
därå kan idkas, skall uppsikt, på sätt nedan förmäles, hållas däröfver
att jordbruket å fastigheten icke nedlägges eller ägor och byggnader
eljest så vanvårdas, att jordbrukets vidmakthållande därigenom äfventyras.

Lag samma vare, där fastigheten tillhör enskild person, hvilken uppenbarligen
besitter fastigheten hufvudsakligen för att tillgodogöra sig skogsafkastningen
och icke är mantalsskrifven å fastigheten eller å fastighet, som
är i sambruk med densamma.

Av fastigheten utarrenderad i enlighet med lagen om arrende af
viss jord å landet inom Norrland och Dalarne, skall hvad nu sagts äga
tillämpning allenast Eden mån jordägaren är enligt nämnda lag för vidmakthållande
af fastigheten ansvarig.

Vid pröfning af frågorna, huruvida å fastighet finnes åker och än oaf
sådan omfattning att själfständigt jordbruk därå kan idkas och om
fastighet besittes hufvudsakligen för skogsafkastningens tillgodogörande,
skola i samma ägares hand befintliga genom ägostyckning eller jordafsöndring
skilda områden af samma hemman betraktas såsom en fastighet.

2 §•

Till sådan vanhäfd, som ofvan förmäles, är ej att hänföra nedläggande
af jordbruk å äga, som till sin naturliga beskaffenhet är så dålig,
att Jordbrukets nedläggande därå måste anses fördelaktigt för en till
fastighetens jordbruk för sin utkomst hänvisad åbo.

Riksdagens Skrifvelse N:o 220

15

3 §•

Till utöfvande af den uppsikt, hvarom ofvan sägs, tillsätter Konungen
för hvarje län en jordbrukskommission, bestående af ordförande och två
ledamöter, hvilka samtliga utses för en tid af tre år.

Jordbrukskoinmissionen har att vid fullgörande af sin uppgift ställa
sig till efterrättelse det reglemente, som Konungen, efter kommissionens
förslag samt landstingets och hushållningssällskapets förvaltningsutskotts
hörande, fastställer.

4 §•

Där på grund af inkommen anmälan eller eljest kommissionen finner
skälig anledning antaga, att jordbruk är utsatt för sådan vanhäfd, som
ofvan förmälts, äger kommissionen att till företagande af syn å fastigheten
förordna tre gode män, hvilka utses bland dem, som i orten äro valda till
nämndemän eller till ledamöter i ägodelningsrätt eller till gode män vid
landtmäteriförrättning. Till synemän må ock, där så finnes lämpligt, väljas
landtbruksingenjör, länsagronom eller jordbrukskonsulent.

De sålunda utsedda synemännen skola å stället undersöka förhållandet
och däröfver till kommissionen afgifva redogörelse jämte förslag till
de åtgärder, som för vanhäfdens afhjälpande må finnas nödiga.

5 §•

Finner kommissionen efter öfvervägande af synemännens utlåtande,
att fastighet vanhäfdats såsom ofvan sägs, söke kommissionen med ägaren
träffa skriftlig öfverenskommelse, hvarigenom denne åtager sig att inom
viss tid, högst fyra år, vidtaga erforderliga, i öfverenskommelsen angifna
åtgärder till vanhäfdens afhjälpande.

Kan ej sådan öfverenskommelse träffas, eller fullgör ej jordägaren
sitt åtagande, äger kommissionen att vid domstol i den ort, där jorden
ligger, anhängiggöra och utföra talan mot jordägaren.

6 §•

Har jämlikt 5 § talan blifvit till domstol instämd, äger domstolen
föreskrifva de åtgärder, som erfordras för vanhäfdens afhjälpande, samt
förelägga ägaren viss skälig tid, dock ej öfver fyra år, inom hvilken
samma åtgärder skola vara vidtagna.

16

Riksdagens Skrifvelse N:o 220.

Verkställas ej föreskrifna åtgärder inom bestämd tid, äger domstolen,
på yrkande af jordbrukskommissionen, gifva jordägaren det nya föreläggande
i fråga om vanhäfdens afhjälpande, som med afseende å fastighetens
tillstånd vid tillfället må finnas erforderligt.

Ö

7 §•

Eftersättes hvad jordtägaren enligt 5 § åtagit sig eller enligt 6 §
förklarats skyldig utföra, skall, där jordägaren är bolag eller förening,
en hvar, som under den jämlikt 5 eller 6 § bestämda tid lagligen ägt
företräda bolaget eller föreningen, dömas att höta minst två hundra, högst
två tusen kronor; dock vare den, som finnes ej hafva i afsevärd grad bidragit
därtill, att åtagandet eller föreläggandet icke blifvit fullgjord t, från
ansvar fri. År jordägaren enskild person, skall hvad nu är sagdt om
företrädare för bolag eller förening äga motsvarande tillämpning å honom
och den eller dem, under hvilkas målsmanskap han må hafva stått.

8 §•

Upplåtes jord på arrende enligt den i 1 § omförmälda lag efter det
jorden varit föremål för syn, hvarom ofvan sägs, ansvare likväl jordägaren
för befintlig vanhäfds afhjälpande.

Har, efter det åtagande enligt 5 § eller föreläggande enligt 6 §
skett, fastigheten genom köp, byte eller gåfva öfvergått till ny ägare,
svare likväl den förre ägaren för åtagandets eller föreläggandets fullgörande,
där ej med jordbrukskommissionens medgifvande ansvarigheten af
nye ägaren öfvertagits.

Innehafvare af jord vare skyldig tåla att annan, som är ansvarig för
afhjälpande af befintlig vanhäfd, vidtager de åtgärder å fastigheten, som
därför erfordras.

9 §•

Anser jordbrukskommissionen, att tillämpning af den i 7 § stadgade
bötespåföljd bör äga rum, uppdrage åt allmän åklagare att utföra
åtalet. Utan uppdrag, som nu sagts, må dylikt åtal ej af allmän åklagare
anhängiggöras.

10 §.

Böter, som enligt denna lag ådömas, tillfalla kronan och må, i händelse
af bristande tillgång till deras gäldande, ej till frihetsstraff förvandlas.

Riksdagens Skrifvelse N:o 220.

17

11 §•

För syneförrättning njute synemännen ersättning af allmänna medel
enligt hvad särskildt stadgas.

Har åtagande enligt 5 § eller föreläggande enligt 6 § ägt ruin, vare
jordägaren skyldig gälda kostnaden för den i ärendet enligt 4 § förrättade
syn.

12 §.

Mål, som enligt denna lag vid domstol anhängiggöres, skall behandlas
i den för brottmål stadgade ordning; skolande om jordbrukskommissionens
rätt att i målet fullfölja talan mot hofrätts utslag gälla hvad i 30 kap.
7 § rättegångsbalken är rörande allmän åklagare föreskrifvet.

Denna lag träder i kraft den 1 september 1909; dock att lagen ej
må tillämpas med afseende'' å fastighet, som genom aftal träffadt före
nämnda dag är till annan upplåten med nyttjanderätt på sådana villkor,
att brukaren icke i händelse af fastighetens vanvårdande kan från nyttjanderätten
skiljas.

Stockholm den 22 maj 1909.

Med undersåtlig vördnad.

Bill. till Riksd. Prat. 1909. 10 Sami. 1 Afd. 1 Band. 63 Håft.

3