Riksdagens Skrifvelse N:o 217.
1
N:o 217.
Uppläst och godkänd hos Första Kammaren den 22 maj 1909.
_ — — — Andra Kammaren den 22 — —
Riksdagens skrifvelse till Konungen i anledning af dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag om ändrad lydelse
af 33, 35 och 37 §§ i förordningen den 16 juni 1875
angående inteckning i fast egendom, till lag om ändrad
lydelse af 79 och 104 §§ utsökning slag en, till lag om
särskild värdering af af söndrad lägenhet samt till lag
om ändrad lydelse af 1 § andra stycket och 2 § andra
stycket i lagen den 18 oktober 1907 angående ryttare-,
soldat- och båtsmanstorps befriande i vissa fall från ansvar
för inteckningar i stamhemmanet, dels ock en i samband
därmed stående motion.
(Lagutskottets utlåtande n:o 72.)
Till Konungen.
Genom en den 19 mars 1909 dagtecknad proposition, n:o 106, har
Eders Kungl. Maj:t föreslagit Riksdagen att antaga propositionen bilagda
förslag till lag om ändrad lydelse af 33, 35 och 37 §§ i förordningen den
16 juni 1875 angående inteckning i fast egendom, till lag om ändrad lyBih.
till Riksd. Prot. 1909. 10 Sami. 1 Afd. 1 Band. 60 Höft. (N:o 217.) 1
2 Riksdagens Skrifvelse N:o 217.
delse af 79 och 104 §§ utsökningslagen, till lag om särskild värdering af
arsöndrad lägenhet samt till lag om ändrad lydelse af 1 § andra stycket
och 2 § andra stycket i lagen den 18 oktober 1907 angående ryttaresoldat-
och båtsmanstorps befriande i vissa fall från ansvar för inteckningar
i stamhemmanet. °
Förevarande lagförslag, som närmast äro hämtade ur lagberedningens
föislag till jordabalk, afse två hufvudfrågor, som båda beröra intecknin^sförhållanden,
men eljest icke stå i närmare samband med hvarandra. Den
ena rör det i 35 § af gällande inteckningsförordning omhandlade ämnet
om verkan af relaxation af inteckningar, som besvära flera egendomar.
Den andra afser att ordna afsöndrad lägenhets ansvarighet för inteckning,
som meddelats i stamhemmanet, innan afsöndringen skedde.
Lagförslaget i den förra delen är föranledt af Riksdagens skrifvelse
den 19 april 1901, däruti Riksdagen anhållit, att Eders Kung], Maj:t täcktes
taga under öfvervägande, huruledes de med nuvarande lydelsen af 35 §
lntecknmgsförordningen förenade olägenheter lämpligast kunde undanröjas.
Med. den lydelse förslaget i denna del enligt propositionen erhållit
skulle däri kunna inläggas den meningen, att samtycke, som i förslaget
afses, skall erfordras af alla dem, Indika vid beslutet om dödnino-en eller
nedsättnmgen äro ägare af vederbörande fastigheter, samt af alla,°som vid
samma tidpunkt kunna äga fordran eller rättighet för hvilken egendomarna
häfta bland annat enligt 11 kap. 2 § jordabalken. Med en sådan tolkning
åt stadgandet blefve det emellertid för domstolarna förenadt med snart
sagdt oöfvervinneliga svårigheter att afgöra, om förutsättningarna för det
beslut, som skall meddelas, äro för handen. Är åter meningen, att bestämmelsen
bör tolkas så, att såsom ägare skola anses de, som senast erhållit
lagfart å fastigheterna, och att med fordran eller rättighet för
hvi ken egendomarna jämlikt 11 kap. 2 § jordabalken må häfta, endast
skall förstas fordran eller rättighet, hvarför egendom kan häfta i dens
hand, som senast å densamma. erhållit lagfart, lär detta icke fullt tydligt
framgå af stadgandets affattning. Då i hvarje fåll omfattningen af den
rättsverkan, som bör tillerkännas ett af domstol meddeladt beslut af innehåll,
som här afses, icke synes Riksdagen så viss som önskligt vore, och
da enligt Riksdagens mening olägenheter, som vidlåda den gällande lagstiftningen
i det förevarande ämnet, undanröjas genom det inom justitiedepiirtementet
först utarbetade och en gång af högsta domstolen godkända
förslaget, har Riksdagen ansett detta förslag vara att föredraga framför
det nu närmast_ föreliggande. Hvad inom högsta domstolen emot förslaget
anförts synes Riksdagen icke ägnadt att rubba denna uppfattning.
3
Riksdagens Skrifvelse N:o 217.
Häraf följer, att den genom propositionen föreslagna ändringen i 1
och 2 §§ af lagen angående ryttare-, soldat- och båtmanstorps befriande
i vissa fall från ansvar från inteckningar i stamhcmmanet icke blir erforderlig.
öfriga delar af de i den förevarande propositionen innefattade lagförslagen
innebära, dels att för dylik inteckning lägenheten skall ansvara
endast subsidiärt, så att i första hand det intecknade beloppet uttages ur
stamhcmmanet och allenast bristen ur lägenheten, dels att lägenhetens
ansvarighet skall kunna ytterligare begränsas genom en i viss ordning
verkställd värdering af lägenheten, dels slutligen att för dödning af sådan
inteckning, såvidt den besvärar lägenheten, beredes den lättnad, att inteckningshandlingen
kan för ändamålet uppvisas vid annan rått än den,
hvarunder fastigheten lyder. _
Initiativet till dessa förslag har äfven tagits af Riksdagen, som i
skrifvelse den 8 maj 1900 anhöll, att Eders Kungi. Maj:t täcktes taga
under öfvervägande, i hvad man, utan skada för fastighetskrediten, ägare
af frånstyckacf hemmansdel eller afsöndrad lägenhet kunde beredas lättnad
att frigöra sin fastighet från inteckningar, som gemensamt besvärade
denna och den fastighet, från hvilken afstyckningen eller afsöndringen skett.
Vidkommande denna del af den ifrågavarande lagstiftningen, är det
uppenbart, att vid fråga om en lagstiftning med dennas syfte olika metoder
kunna väljas. Utgår man från att utan rubbning af de principer,
hvarå den i vårt land gällande lagstiftningen angående flera fastigheters
ansvarighet för gemensam inteckning hvilar, söka skapa enklare regler i
i omnämnda afseende, synes Riksdagen den lösning frågan härom erhållit
i det föreliggande förslaget vara i det hela tillfredsställande. _ Genom den
subsidiära ansvarighet för den i stamfastigheten meddelade inteckningen,
hvari afsöndringen enligt förslaget inträder, befrias dennas ägare från den
skyldighet gällande lagstiftning ålägger honom att oaktadt vid köpesummans
bestämmande för afsöndringen hänsyn kanske icke tagits till
inteckningen — i första hand svara för den å afsöndringen belöpande del
af gälden. Samtidigt härmed öppnas en under andra förhållanden icke
förefintlig utsikt för afsöndringens ägare att utverka inteckninghafvarens
medgifvande till inteckningens dödande i lägenheten, då ju detta icke utöfvar
något inflytande på inteckningshafvarens rätt att uttaga hela fordringen
ur stamfastigheten och alltså ej heller den ofvan omtalade procedur,
som eljest erfordras för rätt därtill, här behöfver ifrågakomma. Enär å
andra sidan inteckningshafvaren, i den mån stamfastigheten icke lämnar
tillgången till fordringens gäldande, äger hålla sig äfven till det frånskilda
4 Riksdagens Skrifvelse ÅT:o 217.
området, förminskas icke genom den föreslagna anordningen den säkerhet
denne förut ägt och hvilken han kanske icke kan undvara.
Då Riksdagen alltså anser, att det föreliggande förslaget i ifrågavarande
del ur den synpunkt, som kommit till uttryck i 1900 års omförmälda
riksdagsskrivelse, erbjuder beaktansvärda fördelar framför nu gällande
hithörande rättsregler, har Riksdagen ansett sig böra principiellt
förorda detsamma. \ isserligen skulle det kunna anses hafva varit till
fördel, om i öfverenstämmelse med den uppfattning, som legat till o-rund
föi nyssnämnda skrifvelse, utväg kunnat beredas att i än större utsträckning,
och oberoende af hur styckning af en fastighet formellt utföres
erhålla möjlighet för undanröjande af de hinder gällande intecknino-slagstiftning
erbjuder för bildande af småbruk och egna hem. Utan &en
fullständig omläggning af denna lagstiftnings allmänna principer, hvilket
af lagberedningen, icke ansetts höra ifrågasättas, synes emellertid Riksdagen
detta icke möjligt eller lämpligt. Hvarje lagstiftning på detta område
måste, i allt fall taga behörig hänsyn till såväl inteckningshafvares rätt
som till de faror ur fastighetskreditens synpunkt, hvilka en rubbning däraf
kan medföra. På denna grund har äfven Riksdagen ansett det riktigt,
att den ifrågavarande lagstiftningen ej gifvits tillämpning å redan skedda
afsöndringar.
Såsom ofvan blifvit framhållet, har genom det i propositionen innefattade
förslaget till lag om särskild värdering af afsöndrad lägenhet och
den möjlighet till begränsning i lägenhetsägares ansvar för sådan inteckning,
hvarom här är fråga, som därmed beredts, afsetts att ytterligare
understödja de sträfvanden, den ifrågavarande lagstiftningen skulle tillgodose.
Riksdagen finner den tanke, som häruti kommit till uttryck, synnerligen
beaktansvärd, likasom Riksdagen äfven ansett sig kunna i det
hela godkänna de principer, som i detta lagförslag vunnit uttryck. Redan
lagberedningen framhåller emellertid, att det för vinnande af det med
denna lagstiftning afsedda syfte vore af synnerlig vikt, att kostnaden för
värderingsförrättningen icke stege till belopp, som kunde afhålla från det
föreslagna värderingsinstitutets anlitande. 1 öfverensstämmelse med hvad
sålunda anmärkts finner Riksdagen, att förslagets bestämmelser i nämnda
afseende icke äro tillfredställande. Det synes Riksdagen tydligt, att ändamålet
.med den föreslagna lagen väsentligen skulle förfelas utan en ändring
af värderingsförfarandet till större billighet för den, som vill däraf begagna
sig. Den förändring i landtmätares arfvodesförmåner, som blir en
följd af den af Riksdagen innevarande år beslutade lönereglering för landtmäteristaten,
föranleder ej ett uppgifvande af denna Riksdagens uppfattning.
Utan att med de medel, som stått Riksdagen till buds, nu kunna
5
Riksdagens Skrifvelse N:o 217.
i detalj angifva, hur för vinnande af antydda ändamål den ifrågavarande
värderingen lämpligast bör anordnas, vill det dock synas Riksdagen, som
om vid valet mellan den anordning, förslaget innehåller, och t. ex. den
inom högsta domstolen ifrågaställa, hvarigenom denna förrättning skulle
uppdragas åt utmätningsmannen jämte två ledamöter i ägodelningsrätt
eller gode män vid skiftesförrättningar, den senare anordningen skulle ur
kostnadssynpunkt vara att föredraga. Ytterligare utredning lärer emellertid
böra ske för vinnande af ett förfaringssätt härutinnan, hvilket samtidigt
som det betryggande garanterar inteckningshafvarens rätt, behörigen
tillgodoser de anspråk, som därå måste ställas pa billighet och
enkelhet.
På grund af hvad Riksdagen nu anfört och då ett uppskof med antagande
af nu afsedda lagförslag icke behöfver hindra, att lagförslagen i
öfrigt bringas till giltighet, har Riksdagen ansett sig böra afstyrka antagande
af förslaget till lag om särskild värdering af afsöndrad lägenhet i
dess föreliggande skick, och har Riksdagen vidtagit däraf påkallade ändi ingår
i förslagen till ändrad lydelse af 37 § inteckningsförordningen och
104 § utsökningslagen.
I sammanhang med ifrågavarande proposition har Riksdagen till
behandling förehaft en af enskild motionär gjord framställning, att den i
lagen den 18 oktober 1907 angående ryttare-, soldat- och båtsmanstorps
befriande i vissa fall från ansvar för inteckningar i stamhemmanet stadgade
tid intill den 1 juli 1908, inom hvilken de i § 1 i denna lag föreskrifna
åtgärder skulle vara fullgjorda, måtte utsträckas till den 1 juli
1911, och att 1 § i samma lag i öfverensstämmelse därmed måtte ändras.
Enligt hvad Riksdagen inhämtat har statsrådet och chefen för justitiedepartementet
i skrivelser den 15 december 1908 anmodat Eders Kungl.
Maj:ts befallningshafvande i samtliga län att, efter vederbörande domhafvandes
hörande, inkomma med yttranden dels rörande den utsträckning,
hvari sistnämnda lag vunnit tillämpning inom länet, och dels om och i
hvad mån inom länet behof yppats att stadga ny tid för ansökning, jämlikt
1 § i nämnda lag, af ägare till lägenhet, som upplåtits före lagens
ikraftträdande.
Beträffande frågan i hvilken omfattning förevarande lag tillämpats
inom de olika länen framgår af de till justitiedepartementet inkomna svaren
å berörda skrivelser, att något ärende af denna beskaffenhet icke förekommit
i Kristianstads, Malmöhus, Hallands, Västernorrlands och Jämtlands
län, men att inom de öfriga länen lagen kommit till användning i
sammanlagdt omkring 1,500 olika fall.
6
Riksdagens Skrifvelse N:o 217.
Med afseende å det ifrågasatta behofvet, att ny tid stadgades för
ansökning jämlikt 1 § i lagen, hafva Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande
i samtliga sist afsedda län, med undantag af Blekinge, Gäfleborgs
och Göteborgs och Bohus län, samt därjämte Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande
i Kristianstads och Västernorrlands län förklarat, att behof
åt ny tid för sådan ansökning förelåge. I samma riktning hafva omkring
sextio domhafvanden direkt uttalat sig. öfriga domhafvanden hafva an°
tingen icke yttrat sig om behofvet åt'' ny tid eller ock ansett, att dylikt
behof ej förefunnes.
Af Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i tio särskilda län har
äfven berörts frågan, i hvad mån tiden för ingifvande af ansökning utaf
förevarande beskaffenhet borde utsträckas, därest medgifvande därtill
gåfves, och har i allmänhet i sådant afseende föreslagits, att dylik möjlighet
borde stå öppen under ytterligare minst ett år.
Af hvad sålunda förekommit synes ådagalagdt, att den af motionären
föreslagna lagändringen bör vidtagas.
Riksdagen får alltså för Eders Kungl. Maj:t anmäla, att Riksdagen,
i anledning af ifrågavarande proposition och omförmälda motion, för sin
del antagit följande
Lag
om ändrad lydelse af 33, 35 och 37 §§ i förordningen den 16 juni 1875
angående inteckning i fast egendom.
Härigenom förordnas, att 33, 35 och 37 §§ i förordningen den 16
juni 1875 angående inteckning i fast egendom skola erhålla följande
ändrade lydelse:
33 §.
Finnes ej, när gemensam inteckning i flera egendomar beviljas, visst
värde å hvarje egendom af gäldenären utsatt i inteckningshandlingen; då
skall, för bestämmande af ansvarsbeloppet efter 32 §, hvarje egendoms
värde beräknas efter den uppskattning därå till allmän bevillning, som
var gällande året näst före den tid, då inteckningen söktes, eller, där sådan
uppskattning för det året ej finnes, den som efter nämnda tid först
skedde; finnes, när en eller flera af egendomarna skola utmätningsvis säljas,
för någon af dem ej sådan uppskattning, skall fördelningen af ansvaret
7
Riksdagens Skrifvelse N:o 217.
bestämmas efter de värden, som efter ty i utsökningslagen stadgas af utmätningsmannen
åsättas egendomarna.
35
Har den, som fått gemensam inteckning i flera egendomar, låtit
inteckningen i någon af dem helt och hållet eller till viss del dödas eller
ock förfalla eller nedsättas, vare då ej berättigad att för ansvarsbelopp,
som skulle falla å den egendom, efter ty i 32 och 34 §§ sägs, hålla sig
till de andra egendomarne, där ej mellan honom och öfriga rättägande
är annorlunda aftaladt.
Varder aftal, hvarom nu är sagdt, vid rätten styrkt, skall det i inteckningsprotokollet
anmärkas, och teckne rätten bevis därom å de inteckningshancllingar,
hvilka för aftalets styrkande blifvit vid rätten företedda.
Har aftalet blifvit i inteckningsprotokollet anmärkt, vare det jämväl mot
ny rättägande gällande.
37 §.
1 mom. Har egendom, sedan inteckning däri beviljades, blifvit
styckad, skall, så vidt ej nedan i denna paragraf annorlunda stadgas, i
fråga om de särskilda delarnes ansvar för intecknade beloppet tillämpas
hvad om flera egendomar ofvan är sagdt.
2 mom. Skedde styckningen genom jordafsöndring, svare stamfastigheten
för hela intecknade beloppet och lägenheten allenast för hvad
däraf icke kan utgå ur köpeskillingen för stamfastigheten; dock att inteckningshafvaren
äger att på en gång söka betalning ur stamfastigheten
och lägenheten. Äro från stamfastigheten flera lägenheter afsöndrade,
gånge lägenhet, hvarå lagfart senare är sökt, i betalning före den, hvarå
lagfart sökts tidigare; har å samma dag lagfart sökts å flera lägenheter,
eller är fråga om lägenheter, hvarå lagfart ej blifvit sökt, gånge den, som
senare öfverlåtits, förr i betalning; äro lägenheterna öfverlåtna samma
da<r, vare ansvaret dem emellan fördeladt efter de grunder, som i 32—34
§§ äro stadgade.
Varder någon af egendomarne särskildt utmätt för annans fordran
eller afträdd till konkurs, äge innehafvaren af den gemensamma inteckningen
rätt att, i den ordning som i 36 § sägs, erhålla utmätning jämväl
af lägenhet, som för inteckningen ansvarar först efter den egendom, som
blifvit särskildt utmätt eller afträdd till konkurs.
8
Riksdagens Skrifvelse N:o 217.
3 inom. Vill någon låta inteckning, för hvilken stam fastighet och
lägenhet ansvara på sätt i 2 mom. sägs, dödas, så vidt inteckningen besyärar
lägenheten, må inteckningshandlingen uppvisas vid annan underrätt
än den, hvarunder lägenheten lyder. Den rätt läte, då sådant sker, i sitt
inteckningsprotokoll göra anteckning om ansökningen samt korteligen angifva
hvad inteckningshandlingen innehåller med dag och årtal, då den
utgafs, af hvilken rätt inteckningen är beviljad, när och under hvilken
§ i protokollet det skedde, och när inteckningen förnyats, nedsatts eller
annorledes förändrats, om det skett; teckne ock bevis å handlingen om
uppvisandet och ändamålet därmed. Sedan må protokollet i ärendet ingifvas
till rätten i den ort, där lägenheten ligger; och vare det så gildt,
som hade inteckningshandlingen dit ingifvits.
4 mom. Huru i visst fall afsöndradt område, som förut tillhört
ryttare-, soldat- eller båtsmanstorp, må befrias från ansvar för inteckningar
i stamhemmanet, där är särskildt stadgadt.
Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1910 och tillämpas
jämväl i fråga om inteckning, som tillkommit före nämnda dag, men icke
beträffande afsöndring, som därförinnan skett.
Lag
om ändrad lydelse af 79 och 104 §§ utsökningslagen.
Häigenom förordnas, att 79 och 104 §§ utsökningslagen skola erhålla
följande ändrade lydelse:
79 §.
Utmätes fast egendom, skall utmätningsmannen upprätta beskrifning
däröfver; och galle om egendomens värdering hvad förut om värdering af
lös egendom är sagdt. Utmätningsmannen affordra ock gäldenären de
handlingar, som visa hans äganderätt eller tjäna till upplysning om ser
-
Riksdagens Skrifvelse N:o 211. 9
vitut, nyttjanderätt eller rätt till afkomst eller annan förmån, som skall
af egendomen utgå. Utmätas flera egendomar på en gång; varde de hvar
för sig beskrifna och värderade.
Har öfverexekutor enligt 28 § förordnat om försäljning af fast egendom,
läte han den af utmätningsmannen beskrifvas och värderas.
År fast egendom, som skall utmätningsvis säljas, intecknad gemensamt
med andra egendomar, och finnes för någon af egendomarne icke
uppskattning till allmän bevillning, skall värdering ske jämväl af egendom,
som ej skall säljas; skolande om förrättningen ägaren underrättas på sätt
i 60 § stadgas.
104 §.
Skola flera fasta egendomar, som för en fordran äro gemensamt
intecknade, säljas; varde, så framt någon af dem häftar för särskild inteckning
eller kommit i särskild ägares hand, hvarje egendom för sig till
försäljning utropad. Gå ej vid denna försäljning egendomarne så högt,
att fordran, för hvilken de äro gemensamt intecknade, fullt kan gäldas;
då skola, där ej innehafvaren af denna fordran samtycker, att vid de
skedda utropen må förblifva, eller hvad för honom ur köpeskillingarna
brister genast erlägges, alla egendomarne gemensamt utropas till försäljning.
Äro två eller flera bland egendomarne i samme ägares hand, skall
ock, där han det äskar, gemensamt utrop äga rum af de egendomar, som
honom tillhöra. Ej skola dock fastigheter i särskilda län eller städer,
eller fastighet å landet och sådan i stad gå i en försäljning, där ej fastigheterna
tillhopa utgöra en egendom, eller alla rättägande det medgifva.
Gå ej vid det gemensamma utropet egendomarne öfver sammanlagda
beloppet af det, som bjudits vid de särskilda utropen; stånde vid första
utropen fast: gå de högre; galle sista försäljningen, och varde öfverskottet
på de gemensamt utropade egendomarne fördeladt efter de uppskattningsvärden,
hvarefter allmän bevillning utgick för nästföregående år. Har
någon af egendomarne blifvit styckad, och finnes ej sådant uppskattningsvärde
för hvarje del; då skall den på egendomen belöpande andel i öfverskottet
mellan delarne skiftas efter den för hvarje del bjudna köpeskilling.
Har från egendom, däri inteckning beviljats, lägenhet afsöndrats,
och ansvarar lägenheten för den inteckning allenast på sätt i 2 mom. af
37 § i förordningen angående inteckning i fast egendom sägs, må inteckningen
ej föranleda försäljning af den afsöndrade lägenheten, utan så är
att vid utropet af stamfastigheten den därför bjudna köpeskillingen funnits
2—091259
10
Riksdagens Skidfvelse N:o 217.
icke förslå till falla gäldandet af inteckningshafvarens fordran och icke
lägenhetens ägare genast erlägger hvad däri brister.
Då beräknas skall, huruvida de först bjudna köpeskillingarna förslå
till gäldande af den gemensamma inteckningen, skall, med tillämpning åt
de i 127, 128 och 129 §§ stadgade grunder, hvarje fordran, som på frågan
inverkar, upptagas till det belopp, hvartill den beräknas uppgå den dag,
å hvilken enligt 121 § sammanträde för köpeskillingens fördelning skall
äga rum. ______
Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1910.
Lag
om ändring af 1 § i lagen den 18 oktober 1907 angående ryttare-, soldatoch
båtsmanstorps befriande i vissa fall från ansvar för inteckningar
i stamhemmanet.
Härigenom förordnas, att den i 1 § af lagen den 18 oktober 1907
angående ryttare-, soldat- och båtsmanstorps befriande i vissa fall från
ansvar för inteckningar i stamhemmanet stadgade tid, den 1 juli 1908 inom
hvilken ägare af i lagen afsedda lägenheter i vissa fall skola hafva gjort
ansökning, hvarom i samma § förmäles, utsträckes till den 1 juli 1911.
Denna lag träder i kraft genast efter utfärdandet.
Vidare får Riksdagen, som icke kunnat bifalla den förevarande
propositionen, i hvad den rör lag om ändrad lydelse af sistnämnda lag
samt lag om särskild värdering af afsöndrad lägenhet, i anledning af
propositionen, i sist afsedda del anhålla,
att Eders Kungl. Maj:t snarast möjligt täcktes låta utreda, huruvida,
hufvudsakligen i det syfte, som med detta lagförslag afses, en värdering
kan anordnas, som utan att inteckningsinnehafvares säkerhet därigenom
Riksdagens Skrifvelse N:o 217.
äfventyra, bättre än i förslaget sker, tillgodoser
uppställas i afseende å värderingsförfarandets bild
för Riksdagen framlägga det förslag, som däraf
Stockholm den 22 maj 1909.
Med undersåtlig vördnad.