Riksdagens Skrifvelse N:o 207.
1
N:o 207.
Uppläst och godkänd hos Första Kammaren den 25 maj 1909.
— — — — Andra Kammaren den 25 — —
Biksdagens skrifvelse till Konungen, i anledning af Riksdagens
dr 1908 församlade revisorers berättelse angående verkställd
granskning af statsverkets jämte därtill hörande fonders
tillstånd, styrelse och förvaltning under år 1907.
(Statsutskottets Utlåtande N:o 204.)
Till Konungen.
Efter pröfning af hvad Riksdagens nästlidet år församlade revisorer
rörande verkställd granskning af statsverkets jämte därtill hörande fonders
tillstånd, styrelse och förvaltning under år 1907 uti afgifven berättelse
anmält samt vederbörande förvaltande verk och myndigheter uti däröfver
afgifna förklaringar hos Eders Kungl. Maj:t an dragit, får Riksdagen i
nedan nämnda ärenden anföra följande:
Arméförvaltningen.
Enligt hvad revisorerna inhämtat hade fortifikationsbefälhafvaren å
Gottland, å statens vägnar, jämlikt kontrakt den 31 maj 1907 för en
köpeskilling af 515 kronor till handlanden K. F. Smitterberg försålt afverk
Bih.
tiU Rikta. Prot. 190.9. 10 Sami. 1 Afd. 1 Band. 56 Häft. (N:o 207.) 1
2
Riksdagens Skrifvelse N-.o 207.
ningsrätten till tre skogslotter vid Fårösund. Samme fortifikationsbefälhafvare
hade vidare enligt kontrakt den 8 juni 1907 till majoren A. L.
Törner försålt bland annat omkring 3,000 vanliga famnar barrved (4 alnar
långa och 13 kvarter höga) väl kvistad och sorterad samt upplagd vid
kronans bryggor vid Fårösund till ett pris af 8 kronor för hvarje famn.
Sistberörda kontrakt hade därefter med fortifikationsbefälhafvarens tillstånd
den 1 juli 1907 öfverlåtits å grosshandlaren J. Andersson i Stockholm.
Vid granskning af Vaxholms kustartilleriregementes räkenskaper hade
revisorerna funnit, att i kostnaden för eldning och belysning inginge ett
belopp af 770 kronor, utgörande likvid för ett parti ved om 70 famnar,
som regementets detachement vid Fårösund för ett pris af 11 kronor per
famn inköpt af handlanden K. F. Smitterberg. Äfven under år 1908
hade, enligt hvad för revisorerna uppgifvits, för nämnda detachements
räkning inköpts ved, som levererats af grosshandlaren J. Andersson till ett
pris åt 14 kronor famnen. Vidare hade enligt hvad räkenskaperna utvisade
för regementets behof i Vaxholm enligt kontrakt den 27 juli 1907
med handlanden C. Andersson i Stockholm inköpts ett parti ved, som
betalts med 23 kronor 25 öre per famn.
> Revisorerna hade funnit anmärkningsvärdt, att aftal icke träffats de
militära myndigheterna emellan rörande inköp af ved för kustartilleriets
räkning och i all synnerhet, att de priser kustartilleriet nödgats betala
betydligt öfverstigit hvad, på sätt ofvan nämnts, fortifikationen vid försäljning
till enskild person erhållit.
Denna anmärkning har besvarats af marinförvaltningen i yttrande
den 15 januari 1909, däruti nämnda ämbetsverk anfört följande:
»Då marken närmast omkring batterierna vid Fårösund för några år
sedan förvärfvades för sjöförsvarets räkning i syfte att fria skjutfält skulle
åstadkommas genom undanröjande af den inpå batterierna växande skogen
erhöll fortifikationsbefälhafvaren å Gottland uppdrag att låta utföra detta
röjningsarbete på för kronan förmånligaste sätt. Då eget folk för arbetets
utförande ej stod denne till buds och det skulle blifvit alltför dyrt att
lega sådant, synnerligast för röjning vid det öfver en mil från Fårösund
liggande 2:a batteriet, ansåg fortifikationsbefälhafvaren det vara förmånligast
att söka sälja afverkningsrätten till skogen. Vid utbjudandet häraf
inkommo emellertid ej några anbud eller i allt fall ej några antagliga sådana;
och torde anledningen härtill hafva varit, att allt virke, såväl dugligt
som odugligt, måste borttagas, för att fria skjutfält skulle erhållas.
Då sedermera försök gjordes att lega folk för ifrågavarande röjning, kröntes
ej heller dessa med någon större framgång.
3
Riksdagens Skrifvelse N:o 207.
För försäljning af upphuggen ved hade fortifikationsbefälhafvaren
äfven vändt sig till detachementsbefälhafvaren i Fårösund, som, enligt hvad
denne upplyst i en till marinförvaltningen den 9 innevarande januari
ställd skrifvelse, visserligen år 1905 af fortifikationsbefälhafvaren upphandlat
ved för detachementets behof, men ansett det år 1907 begärda
priset vara väl högt i betraktande af, att den då utbjudna veden skulle
levereras vid den på långt afstånd från kustartillerietablissementet i Fårösund
liggande bryggan vid 2:a batteriet.
Fortifikationsbefälhafvaren sökte äfven genom personligt hänvändande
till dem, som kunde antagas vilja köpa afverkningsrätt till områdena införskaffa
antagliga anbud. "Detta hänvändande medförde likväl ej heller
önskadt resultat, ehuruväl handlanden K. F. Smitterberg köpte afverkningsrätten
till ett par mindre skogslotter.
Emellertid hade röjningsarbetet så småningom kunnat börjas och
slutligen utförts, därvid den upphuggna veden, som icke var af prima
beskaffenhet, upplagts ofvanför bryggan vid 2:a batteriet. Vid ett besök,
som majoren A. L. Törner sedermera gjorde å platsen, lyckades fortifikationsbefälhafvaren
att med denne uppgöra om köp af hela vedpartiet till
ett pris af 8 kronor per famn, hvilket pris, med hänsyn till såväl vedens
beskaffenhet som kostnaderna för dess transport först till båt vid den
mycket långa bryggan och sedan därifrån, måste anses fullt nöjaktigt.
Angeläget var ju äfven att få bort de skymmande vedtrafvarna från batteriets
skjutfält.
Den ved, som detachementsbefälhafvaren under år 1907 inköpt af
Smitterberg för ett pris af 11 kronor per famn, var, enligt hvad nämnda
befälhafvare i sin förberörda skrifvelse till marinförvaltningen upplyst,
huggen på Smitterberg tillhörig mark; och torde vedens pris hafva betingats
dels af dess beskaffenhet och dels däraf, att densamma levererats
vid själfva kasernetablissementet. Att kronan vid inköp under år 1908
af ved fått liksom enskilda vidkännas afsevärdt högre pris än under föregående
år, lärer vara helt naturligt med hänsyn till denna artikels nuvarande
prisläge, särskild! efter Riksdagens den 9 maj 1908 fattade beslut
angående skogsvårdslag för Gottland».
Riksdagen har funnit anmärkningsvärd!, att, såsom i förevarande fall
ägt rum, en militär myndighet till enskilda personer, däraf en officer
i tjänst, försålt en vara, hvilken en annan militär myndighet, tillhörande
samma truppförband som omförmälda officer, under samma år från enskild
person för det allmännas räkning upphandlat till högre pris, än
4
Riksdagens Skrifvelse N:o 207.
den förstnämnda myndigheten erhållit; hvarvid upphandlingen försiggått
dels å samma plats, där försäljningen ägt rum, och dels å annan förläggningsort,
i sistnämnda fall med högst betydlig prisskillnad. Med
anledning af hvad sålunda förekommit får Riksdagen anhålla, att Eders
Kungl. Maj:t täcktes taga i öfvervägande på hvad sätt en bättre samverkan
mellan olika förvaltande statsmyndigheter må kunna åvägabringas i syfte
att vid köp och försäljning undvika mellanhänder.
Statskontoret.
Beträffande rikshufvudboken hafva revisorerna anfört följande:
»Med hänsyn till det betydande anlitande af utländsk kredit för statens
räkning, som under senaste åren ägt rum och framdeles än vidare
kan ifrågakomma, hafva revisorerna funnit önskvärdt, att kännedom om
svenska statens tillgångar må blifva lättare tillgänglig och mera allmänt
spridd än hvad för närvarande torde vara fallet.
Visserligen angifver statskontoret hvart nionde år räknadt från år
1867 — senast år 1903 — en mycket detaljerad redogörelse för det mesta
af statens egendom; men denna redogörelse offentliggöres endast uti ett
af statsutskottet afgifvet memorial och lärer vara för de flesta och framför
allt för utlandet obekant. Alltsedan år 1888 har i statsrevisorernas berättelse
angående statsverket såsom inledning intagits en öfversikt af statsverkets
finansiella ställning vid slutet af revisionsåret. Denna redogörelse
torde dock vara föga uppmärksammad. Likaså förekommer sedan 1901 i
»Sammandrag af Sveriges officiella statistik» en kortfattad tabell öfver
statens tillgångar och skulder, men äfven denna är säkerligen icke så känd,
som önskligt vore. Fastmer är att befara, att utlandets bankirer och börsmän
företrädesvis i »Kapitalkonto till Rikshufvudboken» söka upplysning
i detta ämne, därtill föranledda icke minst af själfva titeln på detta sammandrag
af statsverkets räkenskaper.
Som bekant upptager emellertid kapitalkontot till rikshufvudboken
blott vissa slag af statens egendom. Andra knappt mindre betydande poster
saknas fullständigt, så t. ex. det bokförda värdet af telegrafverkets egendom
samt taxeringsvärdet å de under domänstyrelsens förvaltning stående kronoegendomar
och kronoparker m. m. Däremot upptagas bland tillgångarna
flera fonder, som icke tillhöra staten och som därför synas böra redovisas
utan sammanblandning med statens egendom.
Ett önskemål vore, enligt revisorernas mening, att ändring i nu be -
5
Riksdagens Skrifvelse N:o 207.
rörda afseende kunde ske i rikshufvudboken samt därigenom i »Kapitalkontot
till rikshufvudboken», så att denna publikation mera än hvad nu
är fallet koinme att motsvara sin titel.
På grund af kungl. brefvet den 30 december 1874 fanns vid kapitalkonto
till rikshufvudboken för åren 1873, 1874 och 1875 fogad eu öfversikt
af svenska statens finansiella ställning, hvilken sammanfattning af
statens tillgångar och skulder dock var mycket summarisk och ofullständig.
Efter nämnda tid och enligt föreskrift i kungl. brefvet den 12 april 1878
har någon sådan öfversikt icke vidare bilagts det tryckta kapitalkontot.
Denna öfversikt upphörde nämligen i sammanhang därmed att på grund af
sistnämnda kungl. bref från och med år 1876 den ändring vidtogs i rikshufvudboken,
att statens tillgångar i järnvägsanläggningar med därtill hörande
byggnader, rörlig materiel samt förråd af materiali er och inventarier m. m.
i densamma redovisades och upptogs under rubrik »Statens järnvägar med
därtill hörande materiel och förlag». En sådan fristående öfversikt torde
också vara öfverflödig, därest åt rikshufvudboken beredes erforderlig fullständighet;
och lämpligast torde vara, att just från denna räkenskap må
kunna inhämtas alla erforderliga upplysningar om statens finansiella ställning.
Ett sådant syfte synes kunna vinnas, om i rikshufvudboken införes
ej mindre en räkning eller s. k. fond för statens telegraf och telefoner
med därtill hörande materiel och förlag på sätt beträffande järnvägarne
redan äger rum, än äfven, på enahanda sätt, de under domänstyrelsens
förvaltning ställda jordbruksdomäner och skogsfastigheter samt vattenfall
jämte annan egendom äfvensom riksbankens fonder i likhet med hvad nu
sker i fråga om riksgäldsverkets fonder.
Med afseende å vikten däraf, att den kreditgifvande allmänheten, särskilt
utlandets, må äga tillgång till en för landets kredit betydelsefull
öfversikt af dess tillgångar, hafva revisorerna velat uttala önskvärdheten
af att rikshufvudboken må varda i angifna hänseenden fullständigad och
rättad samt att följaktligen dess kapitalkonto, som årligen till trycket befordras,
må erhålla de uttömmande och tillförlitliga uppgifter, som af en
sådan publikation måste förväntas.»
Statskontoret, som den 14 januari 1909 afgifvit utlåtande i anledning
af revisorernas ofvanintagna framställning, har däröfver yttrat sig sålunda:
»I likhet med revisorerna anser statskontoret det vara önskvärdt, att
kännedom om svenska statens tillgångar må blifva lättare tillgänglig och
mera allmänt spridd än hvad för närvarande torde vara fallet. Hvarken
den i ett statsutskottets memorial hvart nionde år förefintliga, af statskontoret
upprättade redogörelse för det mesta af statens egendom eller
6
Riksdagens Skrifvelse N:o 207.
den i statsrevisorernas berättelse sedan 1888 årligen intagna öfversikt af
statsverkets finansiella ställning vid slutet af revisionsåret synes vara af
beskaffenhet att fylla behofvet af en lätt tillgänglig framställning i berörda
hänseende. Och den kortfattade tabell, som sedan år 1901 förekommit
i »Sammandrag af Sveriges officiella statistik», lärer hafva tillkommit
på enskildt initiativ och kan när som helst upphöra.
Rikshufvudboken har i första rummet till syfte att utgöra en budgetredovisning,
alltså en. redovisning af de enligt riksstaten påräknade inkomsterna
och de enligt samma stat medgifna utgifterna. I rikshufvudboken
har dessutom inrymts redogörelse för vissa af statsverket förvaltade
fonder. Att dessa olika i rikshufvudboken ingående medelsredovisningar
sammanfattats uti vissa kapitalkonton har endast bokföringstekniska skäl,
och dessa sammanfattande konton göra icke anspråk på att äga värde
såsom uttömmande statistiskt material till bedömande af statens finansiella
ställning på det hela.
Om därför enskilda personer — inom eller utom landet — af det från
trycket utgifna utdrag ur rikshufvudboken, som benämnes »kapitalkonto
till. rikshufvudboken med tablåer och bilagor», låta förleda sig till felaktiga
slutsatser om svenska statens finansiella ställning, är detta visserliga
ganska beklagligt, men torde knappast kunna undgås ens genom en
fullständig omläggning af hela räkenskapsmetoden, enär en räkenskap
öfver en så mångskiftande och vidtomfattande förvaltning som statsverkets,
riksgäldsverkets och bankoverkets icke kan undgå att för den utanför
stående te sig ganska invecklad och svårfattlig.
Om. man anser, att rikshufvudboken, hvilken, såsom statskontoret redan
framhållit, i hufvudsak afser att att göra en budgetredovisning, för närvarande
är tillfredsställande ur bokföringsteknisk synpunkt, lärer det af
revisorerna uppställda önskemålet nödtorftligen kunna vinnas genom offentliggörande
i sammanhang med kapitalkontot till rikshufvudboken af
tablåer öfver statens finansiella ställning på det hela, däri kunde inrymmas
förutom uppgifter om värdet å staten tillhöriga fastigheter, skogar,
vattenfall och dylikt jämväl riksbankens fonder in. in. Denna öfversikt
borde då för att vinna erforderligt beaktande erhålla plats främst i publikationen,
före själfva budgetredovisningen och dess kapitalkonto. Det
af revisorerna afsedda syftet skulle ytterligare befrämjas, om denna
öfversikt meddelades jämväl i fransk öfversättning.
Något hinder för en sådan anordning synes icke föreligga och om
densamma vidtages, lärer det icke vara erforderligt att, som revisorerna
synas afse, inrymma statens fastigheter och samtliga kapitaltillgångar,
Riksdagens Skrifvelse N:o 207.
7
enkannerligen riksbankens fonder, i rikshufvudboken, hvilket utan tvifvel
skulle möta flere formella svårigheter och dessutom skymma dess hufvudändamål,
som är att utgöra en budgetredovisning. De missuppfattningar
om statens finansiella ställning, till hvilka kapitalkontot, enligt revisorernas
förmenande, gifvit anledning, torde just hafva uppkommit däraf, att i
rikshufvudboken inrymts statsjärnvägarnes kapitaltillgångar, under det att
andra likställda kapitaltillgångar där saknas. Riktigare synes vara att
utlämna nämnda tillgångar vid rikshufvudbokens upprättande, så att densamma
komine att framstå såsom en ren budgetredovisning. I sammanhang
härmed kunde man ock förändra titeln å den publikation, som nu
innefattar »kapitalkonto till rikshufvudboken», så att densamma komme
att benämnas: »öfversikt af svenska statens finansiella ställning samt
budgetredovisning».
Därest Eders Kungl. Maj:t och Riksdagen finna revisorernas framställning
böra föranleda till vidare åtgärd, lärer statskontoret undfå nådig
föreskrift att i ämnet framlägga förslag».
Då det måste betraktas såsom en afsevärd brist hos rikshufvudboken
i dess nuvarande skick, att af densamma icke kan erhållas fullständig
kännedom om statsverkets finansiella ställning, har Riksdagen med anledning
af revisorernas förevarande framställning ansett sig böra hos Eders
Kungl. Maj:t anhålla, att Eders Kungl. Maj:t täcktes taga i öfvervägande,
huruvida icke i afseende å rikshufvudbokens innehåll och uppställning må
vidtagas sådan förändring, att i densamma kommer att intagas en fullständig
sammanfattning af statsverkets samtliga tillgångar och skulder.
Stämpeluppbörden.
Vidare hafva revisorerna anfört följande:
»I förordningen angående stämpelafgiften den 18 september 1908 är, i
likhet med hvad som finnes intaget i föregående förordning angående samma
ämne, stadgadt, bland annat, att »fullmakt å ämbete och tjänst» skall, med
vissa uppgifna undantag, »förses för den, som första gången undfått befordran
till ämbete eller tjänst med ordinarie lön, med stämpel till belopp
af 3 kronor för hvarje fulla 100 kronor af lönen, men för den, som erhållit
befordran, som medför högre lön, till belopp af 3 kronor för hvarje
fulla 100 kronor af skillnaden mellan den stämpelafgift underkastade lön,
löntagaren näst förut innehaft, och den, som erhålles; dock att stämpel
8
Riksdagens Skrifvelse N:o 207.
för fullmakt å ämbete eller tjänst, som icke medför rätt till tjänstgöringspenningar,
beräknas för endast två tredjedelar af lönen.
Vid löneförhöjning i följd af ålderstillägg, därmed jämförlig uppflyttning
från lägre till högre lönegrad eller lönereglering utgöres stämpel
med 3 kronor för hvarje fulla 100 kronor af skillnaden mellan den stämpelafgift
underkastade lön, löntagaren näst förut innehaft och den, som erhålles».
Härjämte stadgas i samma förordning, att protokoll, hvarigenom
ämbete eller tjänst tillsättes, är beträffande stämpelbeläggning lika med
fullmakt.
Det sätt, på hvilket stämpelbeläggningen enligt anförda bestämmelser
skall utföras, eller den ursprungliga utnämningshandlingens förseende med
stämpel ej blott vid första befordran till ämbete och tjänst utan äfven
sedermera vid löneförhöjning i följd af ålderstillägg, uppflyttning från
lägre till högre lönegrad eller lönereglering, synes icke innebära tillfyllestgörande
kontroll öfver, att stämpelbeläggningen i föreskrifven ordning
äger rum, då det i dessa fall lärer ankomma på den, som är skyldig utgöra
stämpelafgift, att själf ombestyra vederbörande handlings förseende
med stämpel. På grund häraf och med hänsyn till de omfattande löneregleringar,
som under revisionsåret trädt i kraft och alltjämt torde komma
att åvägabringas, hafva revisorerna velat framhålla vikten däraf, att bestämmelser
utfärdas till vinnande af skärpt kontroll öfver, att föreskrifven
afgift för stämpel i angifna fall kommer statsverket till godo.»
Med anledning af hvad revisorerna sålunda anfört har statskontoret i
utlåtande den 24 december 1908 till en början erinrat därom, att såväl i
då gällande kungl. förordning af den 2 juni 1899 angående stämpelafgiften
(4 § 4 mom.) som i den kungl. förordningen af den 18 september 1908
angående stämpelafgiften (5 §), hvilken med 1909 års ingång trädt i kraft,
funnes stadgadt, att ämbets- eller tjänsteman ej finge tillgodonjuta honom
tillagd lön eller förhöjning däri, innan han hos den myndighet, där han
ägde uppbära lönen, uppvisat fullmakten, behörigen försedd med stämpel.
Uti nu anförda bestämmelse läge otvifvelaktigt — anför ämbetsverket
vidare — den kraftigast verkande påföljd, som kunde stadgas till förekommande
af underlåtenhet i fråga om stämpelbeläggning af fullmakt å
ämbete eller tjänst och därmed jämförlig handling.
Det gällde alltså endast att söka komplettera nu åberopade stadgande
i stämpelförordningen med en bestämmelse om skyldighet för viss myndighet
att öfvervaka, det samma stadgande jämväl efterlefdes i hvarje särskilt
fall.
Statskontoret föreställde sig, att ett sådant öfvervakande lämpligast
borde öfverlämnas åt den granskande myndighet, till hvilken redogörelse
9
Riksdagens Skrifvelse N:o 207.
för utbetalta aflöningsmedel författningsenligt skulle ingå; och att därför
en allmän föreskrift borde utfärdas därom, att vid hvarje årsredogörelse
för utbetalta aflöningsmedel redogöraren skulle foga särskild förklaring af
innehåll, att enhvar af de i redogörelsen upptagna löntagare, som under
året tillträdt tjänst eller kommit i åtnjutande af högre aflöning än han
förut ägt uppbära, för redogöraren uppvisat fullmakt, konstitutorial eller
annan handling, på grund af hvilken lön blifvit till honom utbetald, samt
att den företedda handlingen därvid befunnits vara belagd med stämpel
till behörigt belopp.
Då Riksdagen har anledning antaga, att ifrågavarade stämpelafgift i
många fall icke, såsom vederbort, erlagts, samt kontrollen öfver stämpeluppbörden
i detta afseende alltså icke kan anses nöjaktigt ordnad, får
Riksdagen, på grund af revisorernas förenämnda framställning och med
afseende å hvad statskontoret i ämnet anfört, anhålla, att Eders Kungl.
Maj:t täcktes låta verkställa utredning, huruvida icke — i syfte att åstadkomma
skärpt kontroll öfver efterlefnaden af stadgandet angående stämpel
å fullmakt å ämbete eller tjänst i gällande stämpelförordning — nämnda
stadgande lämpligen kunde fullständigas med en bestämmelse om skyldighet
för vederbörande myndighet att öfvervaka, att stadgandet jämväl i hvarje
särskilt fall efterlefves, samt därefter för Riksdagen framlägga det förslag,
hvartill utredningen må föranleda.
Stockholm den 25 maj 1909.
Med undersåtlig vördnad.
Bih. till Rikad. Prof. 1909. 10 Sami. 1 Afd. 1 Band. 50 Haft.
2
Stockholm, Ivar Hseggströms Boktryckeri A. B., 1909.