2

Riksdagens Skrifvelse N:o 101.

N:o 101.

Uppläst och godkänd hos Första Kammaren den 27 april 1909.

— — — — Andra Kammaren den 27 — —

Riksdagens skrifvelse till Konungen i anledning af Kungl. May.ts
proposition med förslag till lag om gemensamhets fiske
samt lag angående ändrad lydelse af 10, 13 och 14 §§
i lagen om rätt till fiske den 27 juni 1896.

(Lagutskottets utlåtande n:o 39.)

Till Konungen.

I en den 31 december 1908 dagtecknad proposition N:o 18 har Eders
Kungl. Maj:t föreslagit Riksdagen att antaga vid propositionen fogade förslag
till

l:o) lag om gem ensamhetsfiske; samt

2:o) lag angående ändrad lydelse af 10, 13 och 14 §§ i lagen om
rätt till fiske den 27 juni 1896.

Riksdagen har funnit de grundsatser, som fått sitt uttryck uti ifrågavarande
lagförslag om gemensamhetsfiske i många afseenden väl motsvara
det ändamål, man med denna lagstiftning afsett att vinna. Sålunda är
Riksdagen villig godkänna förslagets hufvudprincip — att bereda möjlighet
för fiskets rationellare utnyttjande med afseende å fiskevatten, däri
flera äga del, äfven om en minoritet af mer kortsynta eller oföretagsamma
delägare skulle sätta sig däremot. Då förslaget med afseende å sättet
för realiserandet af denna möjlighet skiljer mellan tre olika fall, gemensamhetsfiskets
nyttjande af delägarna i bolag, fiskets upplåtande på arrende

3

Riksdagens Skrifvelse N:o 101.

och fiskets brukande enligt fastställd plan af delägarna hvar för sig, synes
Riksdagen denna anordning fullt motiverad. Lika med hvad förslaget
härutinnan förutsätter, anser Riksdagen, att arrende bör blifva den form
för fiskevattnets användande, som man i verkligheten i främsta rummet
med utsikt till framgång bör söka åstadkomma. Härigenom torde i allmänhet
enklast vinnas det bästa resultatet såväl för fiskstammens vidmakthållande
och förbättrande som för fiskeidkarnas och delägarnas ekonomi.
Genom fiskets enhetliga bedrifvande förekommes sådan för behållningen
af fisket skadlig täflan mellan de olika delägarna ifråga om fiskets nyttjande,
som eljest ofta icke kan förhindras. Äfven fiskets idkande af delägarna
hvar för sig enligt särskild plan måste i allmänhet anses vara till
sådan fördel för fiskets rationella bedrifvande, att för genomförande häraf
enskildes till äfventyr stridiga intressen i viss mån måste uppoffras.
Planen skall nämligen enligt förslaget innefatta efter förhållandena lämppade
bestämmelser till skydd för fiskyngel och fiskets fredande å lekplatser
m. in. samt i öfrigt gifva regler för fiskets vidmakthållande och nyttiggörande
för delägarna allt efter deras andel i fiskevattnet. Med de i
förslaget uppställda förutsättningarna för tillkomsten af sistnämnda båda
former för fiskets nyttjande har vunnits det för fiskenäringen väsentliga
i en sådan lagstiftning som den förevarande. När förslaget i öfriga fall
bygger på grundvalen af enhällighet intressenterna emellan och därvid
hänvisar till gällande lagstiftning om bolag beträffande delägarnas inbör
des förhållande och ordnandet af deras gemensamma angelägenheter, synes
Riksdagen äfven detta hafva fog för sig.

Det är uppenbart, att en lagstiftning af det slag, som den nu ifrågavarande,
hvilken i vårt land vill införa nya principer, hur nödvändig och
önsklig den än ur många synpunkter må vara, likväl måste framgå med
synnerlig försiktighet. För den enskilde fiskevattenägaren är det nämligen
ett afsevärdt intrång i hans rätt, särskildt när fiskevattnet är skiftadt,
att nödgas underkasta sig en viss majoritets af vattenägare mening, då det
gäller fiskets utnyttjande, och att endast blifva hänvisad till att själf och med
sitt husfolk idka mete i det honom förut oinskränkt tillkommande vatten.
I många fiskevatten hår i landet har äfven fisket med ägarens begifvande
lämnats fritt för jämväl icke fiskevattenägare, som däraf hämtat fisk för
sitt behof. Det synes Riksdagen därför vara af synnerlig vikt, att garantier
vinnas för att det intrång i den enskildes rättsliga eller faktiska ställning,
som sålunda för fiskets skull måste åstadkommas, icke af majoriteten
utnyttjas till förfång för öfriga delägare i gemensamhetsfisket. Då
fisket skall ''nyttjas af delägarna hvar för sig efter fastställd plan, synes
någon fara i sådant afseende icke föreligga. Planen skall, när icke alla

4 Riksdagens Skrifvelse N:o 101.

delägarna äro ense om densamma, enligt förslaget uppgöras af sakkunniofiskeritjänsteman,
hvarefter densamma, sedan delägarna haft tillfälle emot

den afgifva påminnelser, skall fastställas af offentlig myndighet, som _

därest påminnelser i sådant hänseende blifvit af någon defägare gjorda
har att tillse, huruvida planen kränker dennes enskilda rätt eller icke
är för fiskets främjande tjänlig. I plan får ingen tilläggas rätt att fiska
i annan delägares fiskevatten, med mindre denne lämnat medgifvande därtill.
Skall åter fisket utarrenderas och skall detta kunna ske under i förslaget
uppställda förutsättningar — minst hälften af samtliga delägares
rösttal, om fiskevattnet är oskiftadt, och minst två tredjedelar af samma
röstetal, om fiskevattnet är skiftadt, samt pröfning af Eders Kungl. Maj:ts
befallningshafvande, att beslutet i laga ordning tillkommit — blir det nödvändigt,
att i lagstiftningen med största omsorg träffas åtgärder för värnande
af. minoritetens rätt. Enligt förslaget har nu, sedan med nämnda
röstöfvervikt beslut fattats om gemensamhetsfiskes inrättande och nyttjande
genom upplåtande på arrende, ställts öppet för delägare med mer
än hälften af samtliga delägares röstetal att, om de så önska, öfvertaga
arrendet. Först om majoriteten ej begagnar denna rätt, skall utarrenderingen,
där ej delägarna enhälligt öfverenskomma om annat förfaringssätt,
ske. å offentlig auktion. Beträffande meningen med nämnda, majoriteten
enligt. förslaget sålunda tillerkända rätt att öfvertaga arrendet, yttrade de
kommitterade på hvars förslag den ifrågavarande propositionen grundats
följande:

»På sätt redan anförts, hafva kommitterade icke ansett lämpligt, att
någon fiskerättsägare skulle kunna mot sin vilja tvingas att ino-å i en
sammanslutning för utöfvande af fiske genom anställd fiskare. Den nu
föreslagna bestämmelsen om företrädesrätt för delägare i fiskeriområde
att arrendera fisket, däri kommer, enligt kommitterades åsikt, att medföra
enahanda verkan till fiskets befrämjande som ett stadgande angående
tvångssammanslutning af nämnda art utan att föranleda sådana olägenheter,
som af ett dylikt stadgande skulle orsakas. De delägare i området,
hvilka önska verka för ett rationellt utöfvande af fisket, kunna arrendera
fisket inom området och äro sedan oförhindrade att efter förmåga arbeta
för fiskets upphjälpande. De kunna jämväl på det sätt, de finna mest
förmånligt, ordna sina inbördes angelägenheter, vare sig genom att bilda
förening eller på annat sätt. De delägare åter, hvilka af en eller annan
anledning ej deltaga i dylik sammanslutning för fiskets arrenderande, beröfvas
visserligen rätten att fiska, men de bekomma i stället arrende för
sitt fiskevatten.»

Riksdagens Skrifvelse N:o 101.

5

Riksdagen för sin del har icke kunnat finna denna anordning tillfredsställande.
Den möjlighet för någon eller några få strandägare att
för lång tid framåt tilltvinga sig arrende, som sålunda föreslås, och hvilken
möjlighet innebär ett slags rätt för dem, som äga större del i fisket,
att från minoriteten expropriera rätten till fiskets nyttjande, måste enligt
Riksdagens uppfattning medföra en fara för de mindre fiskevattenägarna
att icke kunna göra sina intressen behörigen gällande. Och den garanti,
som, därest af majoriteten afgifvet anbud å arrendet icke godkännes genom
beslut i vanlig ordning af öfriga delägare, det i lagförslaget för sådant
fall stadgade skiljemannaförfarandet är afsedt att medföra, kan enligt
Riksdagens uppfattning icke anses betryggande. Riksdagen synes det, att,
om majoriteten af delägare skall vinna rätt att arrendera fisket, denna rätt
bör, när enhällighet mellan delägarna ej kan åstadkommas, kunna förvärfvas
endast på grund af anbud i eljest stadgad ordning å offentlig auktion.
Ännu en omständighet i förslaget vill Riksdagen framhålla såsom mindre
väl ägnad att vid arrende tillgodose de delägares rätt, som ej äro arrendatorer.
Enligt förslagets 16 § får, när man ej är ense om annat, högst
hälften af influten arrendeafgift användas till åtgärder för fiskets främjande,
och inom denna gräns äga delägarna beslutanderätt i sådant afseende,
därvid dock jämlikt 17 § delägare, som ensam eller jämte andra
arrenderar gemensamhetsfiske, icke äger deltaga i beslutet. Dessa bestämmelser,
som erhållit sin affattning med anledning af anmärkningar inom
högsta domstolen, hafva ansetts böra föranleda det i 11 § andra stycket
förekommande stadgandet, att, om gemensamhetsfiske utarrenderats till
delägare, de må vid erläggande af arrendeafgiften för fisket afdraga hvad
å dem belöper efter deras delaktighet i detsamma. Af dessa stadganden
följer, i strid mot hvad Riksdagen anser riktigt, att arrendator, som är
delägare i fisket, ofta kan undandraga sig att bidraga till sådana åtgärder
för fiskets främjande, som särskildt ur delägarsynpunkt måste anses vara
nödiga och nyttiga.

I fråga om tiden för gemensamhetsfiskets bestånd stadgar förslagets
3 §, att gemensamhetsfiske skall inrättas för minst 10 och högst 25 år.
I andra och tredje styckena af 31 § i förslaget samt i 32 § behandlas
åtskilliga fall, där till följd af inträffade förändrade förhållanden fattadt
beslut om gemensamhetsfiske kan förklaras upphäfdt eller ordningen för
fiskets bedrifvande undergå jämkning. Det har synts Riksdagen, som om
i sammanhang därmed möjligen bort beaktas, att fråga kan uppkomma
om vattnets användande för annat ändamål än fiske, och att det af sådan
anledning kan vara önskvärd! att, om skäl därtill äro, få gemensamhetsfisket
upphäfdt eller förändradt. Såsom en brist i förslaget synes vidare,

6

Riksdagens Skrifvelse N:o 101.

att detsamma ej gifver några som helst regler angående strändernas begagnande,
i hvad det kan erfordras för fiskets bedrifvande, eller angående
ersättning för skadegörelse å dem af arrendator utaf fisket, i den mån
denne ej är ägare af stranden. Riksdagen har vidare ansett det mindre
lämpligt, att, då enligt 21 § i förslaget till hållande af förrättning, som
där afses, kan förordnas antingen vederbörande statens fiskeri tjänsteman
eller, vid förfall för honom, annan sakkunnig, som af landtbruksstyrelsen
godkänts, Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande icke i fall, hvarom förmäles
i 29, 30 och 32 §§ medgifvits samma möjlighet att i stället för
statens tjänsteman förordna annan kvalificerad sakkunnig. Slutligen vill
Riksdagen ifrågasätta, om ej särskilda garantier bort i lagförslaget träffas
för att ett inrättadt gemensamhetsfiske, synnerligast om det upplåtits på
arrende, under tiden för sitt bestånd bedrifves rationellt och med behörigt
aktgifvande under olika förhållanden å fiskstammens uppehållande.

Om alltså Riksdagen redan med anledning af nu angifna brister i
förslaget, hvilkas afhjälpande icke utan svårighet skulle låtit sig verkställas
inom Riksdagen, kan hysa tvekan om lämpligheten af dess upphöjande
till lag, har denna tvekan ytterligare stegrats vid förslagets bedömande ur
formell synpunkt. De sakliga och formella anmärkningar, som högsta
domstolen vid sin granskning af det domstolen underställda förslaget riktade
mot detsamma, voro af den omfattande och djupgående art, att de
enligt Riksdagens uppfattning bort föranleda till en fullständigare revision
af lagförslaget, än som kunnat försiggå ensamt genom ett mer eller mindre
fullständigt inarbetande af samma anmärkningar i förslaget. Redan
de ofvan omnämnda kommitterade framhöllo i sitt betänkande, att den
ifrågasatta lagen ofta måste komma att tillämpas af mindre lagkunniga
personer, och att det därför borde om möjligt undvikas att i densamma
upptaga flera eller mera invecklade stadganden, än förhållandena nödvändigt
kräfde. I detta afseende lämnar emellertid enligt Riksdagens uppfattning
förslaget åtskilligt öfrigt att önska. Redan lagförslagets omfattning
synes Riksdagen i sin mån ägnad att verka afskräckande på dem, för
hvilka detsamma i främsta rummet är afsedt. Förslagets enligt Riksdagens
mening bristande öfverskådlighet och i vissa delar alltför ringa anpasslighet
efter naturliga faktiska förhållanden försvårar dess tolkning
och skulle, om det blefve lag, helt visst väsentligt bidraga till att minska
dennas praktiska användning. Sistnämnda anmärkningar vill Riksdagen
särskildt rikta mot stadgandena angående proceduren vid gemensamhets*
fiskes inrättande och hvad därmed bör stå i sammanhang. Bestämmelser
härom hafva meddelats hufvudsakligen i 1, 2, 4, 5, 12, 14, 21—29, 34

7

Riksdagens Skrifvelse N:o 101.

och 35 §§. En sammanställning af hithörande bestämmelser till större
enkelhet och klarhet synes Riksdagen synnerligen önsklig. Vissa i förslaget
upptagna detaljföreskrifter rörande Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvandes
åligganden i allmänhet, synas också., såsom väl omständliga eller
i allt fall liggande i sakens natur, kunna med fördel borttagas eller göras
mera kortfattade. En ytterligare omständighet, som enligt Riksdagens
uppfattning gör förslaget svårläst, är de många i detsamma förekommande
hänvisningarna till särskilda paragrafer. Exempel på sådan i alltför stor
utsträckning använd hänvisning till föregående och efterföljande paragragrafer
erbjuder bland annat 19 §.

På grund af hvad Riksdagen nu anfört, anser Riksdagen en omarbetning
af förslaget böra ske. Då denna omarbetning enligt Riksdagens
uppfattning bör blifva af tämligen ingående art, har densamma icke kunnat
företagas inom Riksdagen.

Riksdagen har sålunda icke kunnat antaga Eders Kungl. Maj:ts förevarande
proposition; hvilket Riksdagen härmed får för Eders Kungl. Maj:t
tillkännagifva.

Stockholm den 27 april 1909.

Med undersåtlig vördnad.