Kungl. Maj:ts Nåck Proposition N:o 85.

1

N:o 85.

Knngl. Maj:ts nådiga proposition till Riksdagen angående höjande
af statsbidraget till handelsflottans pensionsanstalt; gifven
Stockholms slott den 5 mars 1909.

Under åberopande af bilagda utdrag af statsrådsprotokollet öfver
Jinansärenden för denna dag vill Kungl. Maj:t härmed föreslå Riksdagen
att från och med år 1910 höja det såsom bidrag till handelsflottans
pensionsanstalt till utgående direkt af tullmedlen å riksstatens tionde
hufvudtitel uppförda ordinarie förslagsanslaget å 78,000 kronor till
101,000 kronor samt att till förbättring af pensioneringen från handelsflottans
pensionsanstalt å samma hufvud titel bevilja å extra stat för år
1910 ett förslagsanslag å 90,000 kronor.

De till ärendet hörande handlingar skola Riksdagens vederbörande
utskott tillhandahållas; och Kungl. Maj:t förblifver Riksdagen med all
kungl. nåd och ynnest städse välbevågen.

GUSTAF.

(Jarl Stearin.

Bill. till Itiksd. Prof. 1909. 1 Sami. 1 Afd. 57 Häft.

1

2

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 85.

Utdrag af protokollet öfver finansärenden, hållet inför Hans Maj:t
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 5 mars

1909.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern Lindman,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Trolle,
Statsråden: Albert Petersson,

Åt,fred Petersson,

Hederstierna,

Hammarskjöld,

Roos,

SWARTZ,

grefve Hamilton,
grefve Ehrensvärd,

Malm.

Chefen för finansdepartementet, statsrådet Swartz anförde.

Vid underdånig föredragning den 12 sistlidne januari af de till
regleringen af riksstatens tionde hufvudtitel för år 1910 hörande frågor
anmälde jag, hurusom kommerskollegium, som då ännu icke afgifvit
slutligt yttrande i anledning af det af den af Kungl. Maj:t tillsatta
sjömanspensioneringskommittén den 15 november 1904 afgifna betänkande
och förslag i fråga om förbättradt pensioneringssätt för sjöfolk,
emellertid i och för den framställning i ämnet, som tilläfventyrs kunde
i årets statsverksproposition i frågakomma, tillställt mig en förberedande
promemoria, däri angifvits kollega allmänna ståndpunkt i frågan äfven -

3

Kungl. Maj ds Nåd. Proposition No 85.

som afgifvits yttrande med afseende å de anslagsbehof, som för en
förbättring af sjömanspensioneringen, sådan kollegium tänkt sig densamma
nu böra komma till genomförande, kunde erfordras. Det direkta
ökade statsanslag, som kollegium, under förutsättning att vissa angifna
medel finge disponeras för ändamålet, ansåg behöfligt, uppgick till
87,000 kronor. I anslutning till livad i promemorian anförts samt
under erinran att det till handelsflottans pensionsanstalt för närvarande
utgående förslagsanslaget under senare åren betydligt öfverskridits
och att på grund häraf en höjning i anslaget med 23.000 kronor kunde
anses lämplig, uttalade jag, att sammanlagdt skulle således erfordras
en höjning af anslaget med 110,000 kronor. Enär emellertid definitivt
förslag i ämnet icke då kunde inför Eders Kungl. Magt framläggas,
inskränkte jag mig för det dåvarande till en hemställan, att Eders
Kung]. Maj:t måtte föreslå Riksdagen att i afvaktan på den nådiga
proposition angående ökadt bidrag till handelsflottans pensionsanstalt,
som Eders Kungl. Maj:t kunde komma att till Riksdagen aflåta, i
det såsom bidrag till handelsflottans pensionsanstalt till utgående direkt
af tullmedlen uppförda ordinarie förslagsanslaget å 78,000 kronor
måtte beräknas en förhöjning af 110,000 kronor och anslaget sålunda
beräknas till 188,000 kronor. Denna hemställan blef ock af Eders
Kungl. Maj:t gillad och godkänd.

Sedan numera kommerskollegii den 11 januari 1909 dagtecknade
utlåtande öfver kommittéförslaget inkommit till Eders Kungl. Maj:t
och ärendet undergått nödig beredning, får jag nu ånyo i underdånighet
anmäla detsamma.

De säregna förhållanden, hvarunder sjöfolket utöfvar sitt yrke,
hafva — såsom i kollegii utlåtande framhålles — i vårt land sedan
lång tid tillbaka ansetts betinga, att det allmänna borde i någon mån
sörja för åtminstone vissa af dem, som äro sysselsatta i detta yrke.
De faror och vedermödor, som de måste utstå, hafva i förening med
sjöfartsnäringens stora betydelse för det allmänna föranledt statsmakterna
att vidtaga särskilda åtgärder till förmån för dem, som på grund af
ålder, sjuklighet eller under yrkets utöfvande inträffade olycksfall
urståndsatts att försörja sig. De åtgärder, som i nyss angifna syfte
äro vidtagna, afse dock allenast det i utrikes sjöfart använda sjöfolket.

De genom statens försorg inrättade institutioner, Indika hafva
till uppgift att tillgodose sjöfolket, äro sjömanshusen i riket samt
handelsflottans pensionsanstalt. De förra handhafva ett understödsväsende
Ull förmån för behöfvande sjöfolk och den senare ett pensionsväsende
för ålderstigna sjömän.

4

Historik.

\

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 85.

Åvägabringandet af förbättrade anordningar i fråga om sjöfolks
pensionering har sedan länge utgjort ett önskemål för i främsta rummet
sjömännen själfva, men äfven i hög grad varit föremål för intresse
bland sjöfolkets arbetsgivare. Såväl inom som utom Riksdagen hafva
idkare af och målsmän för sjöfartsnäringen gjort gällande, att de nuvarande
anordningarna i nämnda syfte icke längre kunna anses fylla
berättigade kraf.

Innan jag går att redogöra för hufvudgrunderna i kommitténs
förslag och för kollegii utlåtande öfver desamma, vill jag i korthet
omförmäla hvad förut i fråga om förbättradt pensioneringssätt för
sjöfolk förekommit, därvid jag i hufvudsak följer den af kommittén
härutinnan lämnade framställning.

De af 1886 års Riksdag utsedde revisorer hemställde i sin berättelse,
huruvida icke reglementet för handelsflottans pensionsanstalt
borde underkastas ändring i syfte att bereda högre pensionsbelopp.
Samma år inkommo till Kungl. Maj:t från direktionen för Stockholms
sjömanshus, styrelsen för Göteborgs fartygsbefälhafvareförening samt
ett antal fartygsbefälhafvare, styrmän och sjömän inom Visby sjömanshusdistrikt
framställningar om ändring i gällande bestämmelser angående
såväl hyresafgifternas utgörande till sjömanshusen som i samband
därmed handelssj öfolkets pensionering. Efter vederbörandes hörande
uppdrog Kungl. Maj:t åt 1884 års arbetareförsäkringskommitté att
undersöka och afgifva förslag om, huruledes handelsflottans pensionsanstalt
skulle bättre än dittills kunna motsvara sin uppgift, samt att
taga nyssberörda framställningar under öfvervägande.

I)å den fråga, hvarom statsrevisorerna, på sätt nyss nämnts, gjort
hemställan, sålunda blifvit föremål för utredning, fann 1887 års Riksdag
någon åtgärd från Riksdagen med anledning af samma hemställan
då ej vara af omständigheterna påkallad.

Arbetareförsäkringskommittén, hvilken redan på grund af det
förut åt densamma meddelade allmänna uppdrag gått i författning om
verkställande af eu särskild undersökning om det af sjömanshusen ocli
handelsflottans pensionsanstalt handhafda understöds- och pensionsväsendets
uppkomst och dåvarande ställning (del III: 4 af samma kommittés
betänkande), afgaf den 28 juli 1888 förslag till lag om sjöfolks
.försäkring för olycksfall i tjänsten (del I: 1 af betänkandet) samt den
5 december samma år förslag till de förändringar i reglementena för
sjömanshusen och handelsflottans pensionsanstalt, som kommittén ansåg
vara påkallade Idel I: 2 af betänkandet). I det utlåtande, som åtföljde
de af kommittén den 5 december 1888 afgifna förslag, afstyrkte

Ktmgl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 85. 5

kommittén ifrågasatt borttagande af hyresafgiften och dess utbytande
möt tvångsafgifter till en särskild pensionering af sjöfolk på den grund,
att kommittén ämnade framställa förslag om en lör alla klasser obligatorisk
tvångsförsäkring, och eu dubbel tvångsförsäkring af sjöfolket
ej kunde ifrågasättas. Nämnda förslag hafva emellertid ej i vidare
mån ledt till någon lagstiftning än att förändrade bestämmelser blifvit
meddelade i fråga om ton- och liyresafgifternas utgående till sjömanshusen
i riket. Det för 1890 års Riksdag framlagda förslag till förordning
angående försäkring för olycksfall i arbetet afsåg icke sjöfolks
olycksfallsförsäkring, i afseende å hvilken enligt föredragande departementschefens
anförande till statsrådsprotokollet, äfven med tillämpning
af samma principer som för annan olycksfallsförsäkring för arbetare,
det dock vore nödigt att vidtaga vissa ytterligare anordningar, som
med hänsyn till de praktiska svårigheter, livilka därvid mötte, kråfde
särskilda undersökningar.

Nya arbetareförsäkringskommittén upptog uti sitt den 30 mars 1893
afgifna förslag till lag angående försäkring till beredande af pension vid
varaktig oförmåga till arbete bland dem, som skulle underkastas försäkringen,
jämväl besättning å svenska fartyg samt de befälhafvare a svenska
fartyg, hvilkas årslön ej uppginge till ett tusen åttahundra kronor; och
anförde nämnda kommitté i sin motivering till förslaget, att, du frågan
om en särskild pensionering af sjöfolket fortfarande vore oafgjord, då de
pensionsanstalter, som för denna yrkesgrupp redan förefunnes, icke syntes
fullt motsvara sitt ändamål och i regel lämnade lägre understöd än
dem, som skulle erhållas genom den af kommittén föreslagna försäkringen,
och då slutligen beredande af större ekonomisk trygghet åt
sjöfartsnäringens arbetare vore synnerligen behjärtansvärdt, kommittén
ansett sig icke böra undantaga dem från försäkringsplikten, utan föreslagit,
att samma stadganden skulle gälla för dem som för alla andra
emot aflöning hos arbetsgifvare anställda personer.

Emellertid framhöll kommerskollegium i sitt öfver nya arbetareförsäkringskommitténs
förslag den 30 oktober 1894 afgifna utlåtande,
hurusom det skulle möta de största svårigheter att beträffande personer
med så rörligt yrke som sjömännen tillämpa det pensionsmärkessystem,
på hvilket försäkringen enligt förslaget hvilade; och ansåg kollegium
fördenskull, att sjöfolket borde uteslutas ifrån det ifrågavarande lagförslagets
omfattning. Också blef i den kung! propositionen till 1895
års Riksdag angående försäkring för beredande af pension vid varaktig
oförmåga till arbete, på de af kommerskollegium anförda skäl, sjöfolket
från den föreslagna försäkringen uteslutet. I motiveringen till

6

Kungl. Maj ds Nåd. Proposition N;o 85.

propositionen anfördes särskild!, att hvad kommitténs förslag innehölle
om försäkring af sjöfolk, såväl besättning som befälhafvare, icke,
innan lämpligare sätt för dess anordnande kunde utfinnas, borde göras
till föremål för någon framställning till Riksdagen.

Den 5 mars 1895 sammanträdde utsedda ombud i Nässjö till ett
allmänt svenskt sjömansmöte för öfverläggning om ändradt pensionéringssätt
för sjöfolk. Detta möte utarbetade visserligen icke något förslag
i ämnet, men framlade, med öfverlämnande af protokoll öfver de förhandlingar,
som vid mötet förekommit, i skrifvelse till Kungl. Maj:t,
dagtecknad Göteborg i april 1895, sjöfolkets önskningar. Dessa innefattade
hufvudsakligen:

att pensioneringen vid handelsflottans pensionsanstalt skulle utvidgas
och omfatta jämväl sjömän i inrikes fart äfvensom änkor och
barn efter sjömän;

att till pensioneringen skulle anvisas ej mindre handelsflottans pensionsanstalts
egna fonder och inkomster än äfven sjömanshusens samlade
tillgångar, där icke särskilda donationsvillkor hindrade sådan användning,
liyresafgifter, ersatta genom fasta årsafgifter, samt tonafgifter,
möjligen något förhöjda, och därutöfver, om så erfordrades, ytterligare
årliga bidrag af staten;

att anstalten skulle, vidkommande de sjöfarande, indelas i tre pensionsklasser,
och att pensionerna skulle utgöra i första klassen fyra
hundra kronor, i andra tre hundra kronor och i tredje två hundra
kronor;

att till den första klassen skulle räknas de far tygsb efälh a f va re,
som innehade befälhafvarbref eller till sådant vore berättigade, till
andra öfriga befälhafvare, styrmän och maskinister samt till tredje
eldare, matroser och öfrig! sjöfolk;

att som villkor för pensions erhållande bestämdes: uppnådd 55
års ålder, men om möjligt lägre för manskapsklassen, att i 25 års tid
hafva varit vid svenskt sjömanshus inskrifven och därunder i minst
150 månader haft anställning å svenskt fartyg, samt att i 25 år hafva
ordentligt fullgjort sina inbetalningar;

att därförutom äfven sjöman, som drabbats af invaliditet, skulle,
såvida han häraf vore i behof, tillgodonjuta full pension, oafsedt om
han erlagt eu eller flera års premier;

samt att, för att erhålla pension i högre klass, skulle erfordras
att i minst fem år hafva erlagt däremot svarande afgifter.

Vid 1895 års Riksdag hade emellertid i andra kammaren väckts
eu motion om skrifvelse till Kungl. Maj:t med begäran, att Kungl.

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition N:o 85. 7

Maj:t måtte taga om hand och utreda frågan om förändradt och förbättradt
pensioneringssätt för sjöfolk och deras hustrur samt inkomma
med förslag därom till en blifvande Riksdag.

Andra kammarens andra tillfälliga utskott, till hvilket motionen
hänvisades och hvilket satt sig i förbindelse med det nämnda sjömansmötet
i Nässjö samt erhållit del af dettas protokoll, uttalade i sitt
betänkande den mening att sjömännens egendomliga vrkesförhållanden
gjorde lämpligt, att deras pensionering skildes från den allmänna arbetarpensioneringen
och anordnades enligt särskilda grunder. Just till
följd häraf syntes det också utskottet, som om denna fråga skulle kunna
lösas oberoende af den allmänna pensionsfrågan och därför med första
böra tagas under behandling. Sjöfolkets för det allmänna så nyttiga
samhällsklass, yttrade utskottet, torde i mer än vanlig grad hafva behof
af, att dess ålderdomsförsörjning på ett tillfredsställande sätt ordnades,
ty dels vore sjömannens yrke synnerligen slitande, dels medförde den
skarpa motsatsen mellan afspärrningen ombord och det fria lifvet i
hamnplatserna för honom alldeles särskilda frestelser till misshushållning,
och dels torde den tillbakagång, som på senare tider inträdt i
segelsjöfarten, i ej oväsentlig grad hafva minskat tillfället att göra
besparingar. Vidare förklarade utskottet, att det ville synas utskottet,
som om handelsflottans pensionsanstalt skulle kunna uppgå i den
ifrågasatta allmänna pensionsinrättningen. Nämnda anstalt vore visserligen
nu afsedd blott för sjöfolk, som å svenska fartyg tjänstgjort i
utrikes fart, men genom det uppsving, som den inrikes sjöfarten genom
ångbåtskommunikationen på senare tider tagit, torde skillnaden mellan
de båda sjömansklassernas yrkesställning i väsentlig mån hafva minskats.
Utskottet tillstyrkte skrifvelse till Kungl. Maj:t, i enlighet med motionärens
hemställan.

Andra kammaren biföll utan votering utskottets hemställan.

Sedan beslutet därefter delgifvits första kammaren samt ärendet
där hänvisats till kammarens första tillfälliga utskott, förklarade utskottet
sig visserligen dela den uppfattningen, att ett förändradt och förbättradt
pensioneringssätt af sjöfolk och deras hustrur med det första borde
komma till stånd, men ville utskottet påminna därom, att denna fråga
sedan länge utgjort föremål för Kungl. Maj:ts uppmärksamhet, då fråga
varit å bane att uti den allmänna arbetarförsäkringen äfven inbegripa
sjöfolk. Under sådana förhållanden syntes det icke vara behöfligt åt t
fästa Kungl. Maj:ts uppmärksamhet på vikten och betydelsen af frågans
snara lösning. Fördenskull afstyrktes motionen, och blef densamma
af första kammaren afslagen.

8

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 85.

Vid 1896 års Riksdag väcktes eu motion i samma ämne med
hemställan, att Riksdagen i skrifvelse till Kungl. Maj:t ville anhålla,
att Kungl. Maj:t täcktes låta utarbeta och för Riksdagen framlägga
förslag i ämnet på följande grunder, nämligen dels att i sjömanshusreglementet
vidtoges de af arbetareförsäkringskommittén föreslagna
ändringar, dock att. under viss förutsättning, hyresafgifterna borde till
pensioneringen af handelssj öfolket anvisas, dels att till fyllande af de
för pensioneringen erforderliga tillgångar anvisades ett bestämdt årsanslag
af 130,000 kronor.

Motionen remitterades till statsutskottet, hvilket uti sitt i anledning
af densamma afgifna utlåtande visserligen fann missförhållandena
i afseende å sjömanshusens organisation och pensioneringen från handelsflottans
pensionsanstalt snarligen höra afhjälpas. I dessa frågors dåvarande
skick fann emellertid utskottet mindre lämpligt, att af Riksdagen
gjordes några bestämda uttalanden angående sättet för ifrågavarande
missförhållandens undanrödjande och åstadkommande af eu
förbättrad pensionering af liandelssjöfolket, helst utskottet antoge, att
frågan icke kunde lösas utan Riksdagens medverkan; och hemställde
utskottet därför, att motionen ej för det dåvarande måtte föranleda
någon Riksdagens åtgärd.

I enlighet med utskottets hemställan blef motionen af Riksdagen
afslagen.

Uti det af Kungl. Maj:t för 1898 års Riksdag framlagda förslag
till lag angående försäkring för beredande af pension eller lifränta
blefvo af enahanda skäl, som anförts vid framläggandet af 1895 års
förslag, befälhafvare och besättning å fartyg från försäkringsplikt undantagna.
Jämväl i de till 1900 och 1901 års Riksdagar af Kungl. Maj:t
framlagda förslag angående ersättning för skada till följd af olycksfall
i arbete blef sjöfolket lämnadt å sido.

År 1900 väcktes i Riksdagens båda kamrar motioner med förslag,
att Riksdagen ville i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl.
Makt täcktes låta utreda frågan om förändradt och förbättradt pensioneringssätt
af sjöfolk och därom framlägga förslag vid eu blifvande
riksdag.

Motionärerna framhöllo därvid, hurusom osäkerheten och farorna
i sjömannens näring gjorde det önskvärdt att draga försorg om honom,
då han på grund af ålder, sjuklighet eller med yrket förenade olycksfall
blifvit urståndsatt att själf försörja sig, men att handelsflottans
nuvarande understöds* och pensionsväsende vore af sådan art, att det

Kurir)l. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 85. 9

ingalunda kunde anses fylla någon af de uppgifter, för hvilka det
vore afsedt.

I fråga om sjömanshusens understödsverksamhet framhöll o motionärerna.
att, oaktadt den sammanlagda summan af de belopp, som
utdelades från sjömanshusen icke vore ringa, man knappast kunde
påstå, att understödsverksamheten vore af någon betydelse. Länge och
ofta hade klagomål hörts dels öfver understödens ringa belopp dels
och framför allt öfver, att de ej hade pensionens form, utan mer eller
mindre godtyckligt afmättes efter råd och lägenhet, för att ej säga
efter sjömanshusdirektionernas godtfinnande. Beträffande handelsflottans
pensionsanstalt anmärkte motionärerna, hurusom på grund af det otillräckliga
antalet pensionsrum och i följd däraf den långa tid, de till
pension berättigade måste vänta för att verkligen komma i åtnjutande
af pension, förhållandena vid anstalten blifvit alltmera ohållbara.

Den i andra kammaren väckta motionen hänvisades till dess
andra tillfälliga utskott, hvilket i sitt med anledning af motionen afgifna
utlåtande erinrade, hurusom i frågan om pensionering af sjöfolk,
sedan ärendet senast varit å bane i Riksdagen, intet af betydelse åtgjorts.
Visserligen hade utskottet funnit, att vederbörande ansett, att
frågan om sjömanshusen och de därifrån till sjöfolk samt deras änkor
och barn utgående gratial först bort ordnas, innan mera ingripande
ändringar kunde äga rum, men förmenade utskottet, att kraftigare och mera
direkt till påföljd ledande åtgärder borde vidtagas och en fullständig
utredning af därtill särskildt förordnade personer verkställas.

Vidare uttalade utskottet vissa åsikter om den riktning, i hvilken
frågan borde lösas. Sålunda anfördes, bland annat, att pensioneringen,
oafsedt den historiska uppkomsten af dess nuvarande form, borde utsträckas
äfven till sjömän i inrikes fart, samt att det borde tagas
under ompröfning, huruvida icke frågan om ersättning för olycksfall
kunde lösas i sammanhang med den ifrågasatta pensioneringen.

Om sättet för anskaffande af de för en dylik pensionering nödiga
medel ansåg sig utskottet ej äga befogenhet att yttra sig. Dock ville
utskottet erinra därom, att såväl sjömanshusen som handelsflottans
pensionsanstalt ägde betydande fonder. Utskottet ville äfven fästa
uppmärksamheten på, att bland andra förslag, som i nu ifrågavarande
hänseende blifvit framställda, äfven vore ett, som afsåge, att de af
ålder sjöfartsnäringen åliggande ton- och hyresafgifterna skulle härtill
användas. I sammanhang härmed erinrade utskottet, att tanke blifvit
väckt därpå, att hyresafgifterna borde utbytas mot fasta årspremier.

Bill. till Riksd. Prof. 1909. 1 Sami. 1 Afd. 57 Höft. 2

Kommitténs

förslag.

10 Kung!. Maj;ts Nåd. Proposition N:o 85.

Huruvida ett ändamålsenligt ordnande af sjöfolks pensionering nödvändiggjorde
en höjning af det nu utgående statsanslaget, förmenade
utskottet vara förbehållet eu blifvande utredning att ådagalägga.

Att ett ordnande af frågan om vårt sjöfolks pensionering, hvilken
alltjämt uteslutits ur de förslag om arbetarförsäkring, som af Ivungl.
Maj:t eller enskilde under de senaste åren framlagts, vore en nödvändighet,
ansåg utskottet framgå redan däraf att, enligt hvad
utskottet inhämtat, antalet af de ansökningar, som vid slutet af år
1899 på grund af bristande tillgång voro hvilande, utgjorde i första
klassen 190, i andra 116, i tredje 189, i fjärde 46, bland dem inom
de tre första klasserna flera ända sedan 1891.

Andra kammaren biföll, i enlighet med af utskottet gjord hemställan,
motionen.

Den i första kammaren uti samma fråga väckta motionen, som
hänvisats till kammarens första tillfälliga utskott, behandlades där i
sammanhang med medkammarens jämväl till utskottet hänvisade beslut
i frågan. Första kammarens utskott uttalade i sitt utlåtande, att det
på frågans dåvarande stadium vore för tidigt att yttra sig om de
detaljer af frågan, hvilka andra kammarens utskott i sin motivering
berört, men fann dock utskottet motionärens förslag och hvad till
stöd därför anförts vara så beaktansvärdt, att första kammaren icke
syntes böra undandraga sig att gå medkammarens önskan om en
skrifvelse i ämnet till mötes och dymedelst äfven taga'' fasta på det
intresse för sakens slutliga ordnande, som kunde anses innebäras i det
af andra kammaren fattade beslutet. I underdånig skrifvelse af den
11 maj 1900 anhöll Riksdagen om utredning af frågan om ett förbättradt
pensioneringssätt för sjömän och framläggande af förslag därom
vid en blifvande Riksdag, men gjoi’de Riksdagen härvid för egen del
allenast det uttalande, att motionärernas framställning syntes Riksdagen
beaktansvärd, samt att enligt Riksdagens förmenande för det
åsyftade ändamålets vinnande kraftigare åtgärder än dittills borde
vidtagas.

I anledning af denna Riksdagens skrifvelse tillsatte Ivungl. Magt
den 9 november 1900 nu ifrågavarande kommitté med uppdrag att
verkställa utredning och afgifva förslag i berörda ämne.

I sitt den 15 november 1904 till Kungl. Maj:t aflämnade betänkande
i ämnet har kommittén afgifvit förslag till:

1) lag om försäkring af sjöfolk;

2) lag om ändrad lydelse af 17 kapitlet 12 § handelsbalken;

11

Kanyl. Mafts Nåd. Proposition N:o 85.

3) lag om ändrad lydelse af 105, 268 och 269 §§ sjölagen;

4) förnyadt nådigt reglemente för handelsflottans pensionsanstalt;
hvarjämte kommittébetänkandet innehåller motiv till nämnda törfattningsförslag,
eu statistisk och försäkringsteknisk afdelning in. in.

Hufvudprinciperna i kommittébetänkandet framgå af följande kortfattade
redogörelse.

Den af kommittén föreslagna försäkringen afser att bereda:

1) sjukhjälp åt försäkrad, som skadats till följd af under anställning
å fartyg timadt olycksfall, som medfört väsentlig nedsättning af
arbetsförmågan; sjukhjälpen utgår efter 14 dagars karenstid med 1 krona
om dagen:

2) lifränta å högst 300 kronor åt försäkrad, om sådant olycksfall
medfört för framtiden bestående förlust af eller minskning i arbetsförmågan
(invaliditet);

3) begrafningshjälp med 60 kronor, om olycksfallet inom 2 år
medfört döden; äfvensom, under samma förutsättning,

4) årlig lifränta åt den aflidnes änka och barn (120 kronor åt
änka, 60 kronor åt hvarje minderårigt barn, sammanlagdt högst 300
kronor);

5) pension åt försäkrad, som annorledes än genom olycksfall under
anställning ä fartyg (efter tjänstgöring under de senaste 6 åren minst
24 månader d. v. s. 3 seglationsår) ådragit sig invaliditet;

6) pension åt försäkrad, som fyllt 60 år och innehaft anställning
å fartyg under minst 160 månader (20 seglationsår);

7) pension åt änka och minderåriga barn efter afliden pensionstagare
under vissa angifna betingelser.

Af förenämnda olika försäkringsformer betecknar kommerskollegium
i sitt utlåtande för korthetens skull de under punkterna 1)—4) upptagna
såsom »olycksfallsförsäkring» och de i öfriga punkterna upptagna
såsom »ålderdomsförsäkring».

De under 5), 6) och 7) upptagna pensionernas storlek är beroende
på den försäkrades lön och anställningstid samt bestämmes i proportion
till erlagda försäkringsafgifter. Den normala ålderdomspensionen vid
60 års ålder för försäkrad, som börjat tjäna till sjöss vid 17 års ålder
och slutat vid 55 års ålder, beräknas åt kommittén uppgå till: för
sjökapten 600 kronor, för styrman 355 kronor och för sjömän 214
kronor. Lägsta pension för försäkrad skall utgå med 50 kronor.

Försäkringen, hvilken hvilar på grundsatsen af försäkringstvång,
omfattar alla personer (äfven utländingar), som hafva anställning a
svenska fartyg. Med fartyg förstås enligt förslaget bland annat:

12

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition K:o 85.

1) fartyg, som afses i 2 § sjölagen;

2) annat svenskt fartyg, som upprätthåller reguliär passagerartrafik; 3)

heldäckadt fiskefartyg;

4) bärgnings- och dykerifartyg;

5) heldäckadt bogseringsfartyg, som yrkesmässigt användes;

6) pråm, som yrkesmässigt användes.

Försäkringsafgifterna betalas af den försäkrade och fartygsägaren
med hälften hvardera, men den senare är dock ansvarig för hela afgiftens
erläggande. Å sin andel erhåller fartygsägaren afdrag för tonafgifter,
erlagda för fartyget. De sjöfolket nu påhvilande liyresafgifterna
äro afsedda att upphöra. Försäkringsafgift utgår med 6 procent af
den försäkrades aflöningsbelopp, därvid dock för hvarje klass fastställts
maximi- och minimiafgift för hel månad. Högsta månadsafgiften är
15 kronor och lägsta 3 kronor.

Med hänsyn till grunderna för försäkringsafgifters beräknande
äro de försäkrade indelade i tre klasser, de två första för befäl och
underbefäl af olika grader äfvensom restaurationspersonal och den
tredje för öfriga försäkrade.

Förslaget innebär vidare, att försäkringen handhafves af handelsflottans
pension sanstalt, som skulle för ändamålet ombildas. Sjömanshusens
fonder skulle med undantag af donationsmedel öfverlämnas till
pensionsanstalten, som ock skulle äga uppbära tonafgifterna. Anstaltens
förvaltning skulle bekostas af statsmedel. Sjömanshusens nuvarande
understödsverksamhet skulle till väsentlig del upphöra och deras förvaltning
skulle helt och hållet öfvertagas af staten.

Infordrad

utredning.

Öfver kommittébetänkandet infordrade Ivungl. Maj:t utlåtanden
af dii-ektionen öfver handelsflottans pensionsanstalt samt af kommerskollegium,
livilket tillika anbefalldes att före afgifvande af sitt utlåtande
höra vederbörande.

Nämnda direktion har i sitt utlåtande framställt erinringar mot
vissa detaljer i kommitténs förslag, men ej yttrat sig särskildt om de
hufvudprinciper, hvarå samma förslag grundas.

Kommerskollegium har, till åtlydnad af den nådiga befallningen,
i cirkulärskrifvelser till Kungl. Maj:ts befallningshafvande, jämte det
kollegium fäst uppmärksamheten ä omfattningen af den af kommittén
föreslagna försäkringen samt grunderna för gäldandet af försäkringsafgifterna,
anmodat befallningshafvandena att. en hvar för sitt län,
lämna tillfälle åt föreningar af sjöfartsidkare, fartygsägare, fiskare -

13

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 85.

befolkning, samt andra, som knnde vara af frågan intresserade, att af
förslaget taga del och däröfver yttra sig. Därjämte anmodades en
hvar af länsstyrelserna att afgifva det yttrande, hvartill den funne
anledning.

Endast ett fåtal yttranden från intresserades sida hade, enligt
hvad kollegium meddelat, på denna väg till kollegium inkommit, nämligen
från, bland andra, ångfartygsbefälhafvaresällskapet i Stockholm,
Göteborgs fartygsbefälhafvareförening, nautiska föreningen i Göteborg,
kanalflottans ångfartygsbefalhafvaresällskap och Gäfle fartygsbefälhafvaresällskap.
Bland Kungl. Maj:ts befallningshafvande hade allenast befallningshafvandena
i Gottlands, Blekinge och Kristianstads län för egen
del afgifvit motiverade yttranden om förslaget, hvarförutom befallningshafvandena
i Östergötlands, Jönköpings, Skaraborgs, Gäfleborgs och
Norrbottens län i allmänhet uttalat sig om förslaget eller förmält sig
ej hafva något att däremot erinra.

Vidare hade kollegium i cirkulärskrifvelser anmodat direktionerna
för sjömanshusen i riket att dels söka bereda tillfälle för till sjömanshusen
hörande eller inom deras distrikt boende sjöfolk att af förslaget
taga del och däröfver yttra sig, därvid särskilt borde uppmärksammas
vissa §§ (1, 4 och 15) i förslaget till lag om försäkring af sjöfolk, dels för
egen del afgifva yttrande i anledning af kommitténs betänkande, särskildt.
beträffande frågan om sjömanshusens mistning af de till dem nu hörande
fonder, med undantag af vissa särskildt donerade sådana, samt af vissa sjömanshusen
nu tillkommande utgifter, dels ock meddela kollegium, hvilken
ungefärliga kostnad, därest kommitténs förslag komme till tillämpning,
direktionerna ansåge erforderlig för uppehållande af sjömanshusens
framtida verksamhet och åligganden. Med anledning häraf hade direktionerna
för sjömanshusen med undantag af dem i Jönköping, Nyköping,
Piteå, Söderköping- och Vadstena i afgifna yttranden uttalat sig om
kommittéförslaget. I samband därmed hade aflämnats redogörelser för
de af sjömännen uttalade åsikter, i den män de begagnat sig af det
•dem lämnade tillfället att yttra sig i frågan. Därjämte hade direktionen
för sjömanshuset i Malmö insändt yttranden af Malmö sjöfartsförening
och Malmö maskinistförening.

I öfrigt hafva åtskilliga frågor, som beröra förevarande angelägenhet,
af Kungl. Maj:t öfverlämnats till kollegium och af kollegium handlagts
i samband med behandlingen af kommittéförslaget jämte däröfver
inkomna yttranden.

Jag finner lämpligt nu öfvergå till eu närmare redogörelse för
kommerskollegii utlåtande.

Kommen kollega utlåtande -

14

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 85.

Kollegium framhåller till en början, att de skäl, som föranledt
det allmänna att till förmån för personer, sysselsatta i en viss näringsgren,
anordna såväl ett särskildt understödsväsende som ock eu särskild
pensionering, enligt kollega åsikt allt fortfarande ägde giltighet. Äfven
om behofvet af dylika åtgärder från det allmännas sida i ej ringa män
stode i samband med en sjöfolket allt fortfarande ofta utmärkande
obenägenhet att genom besparingar af arbetsförtjänsten sörja för framtiden,
kvarstode dock så inånga på frågan inverkande faktorer, hvilka
läge helt och hållet utom sjömännens bestämmanderätt, att en särskild
omvårdnad från det allmännas sida om dem vore både behöflig och
berättigad. Kollegium ansåge emellertid det i inrikes sjöfart använda
sjöfolket icke i samma mån äga anspråk på en dylik omvårdnad som
sjömännen i utrikes fart, så länge en liknande omvårdnad ej komma;
utöfvare af äfven andra yrken, som bedrefves inom landet, till godo.
Den i utrikes fart använde sjömannen måste oftast längre tider vara
långt aflägsnad från hemmet och hemlandet och vore då ur stånd att
nöjaktigt tillvarataga sina intressen och personligen tillse sina hemmavarande
anhöriga. Han vore i allmänhet i högre grad bunden vid det
yrke han en gång valt. Den i inrikes sjöfart använde sjömannen
befunne sig däremot i ungefär enahanda ställning som en mångfald
andra arbetare, hvilkas yrkesutöfning hölle dem för kortare tider aflägsnade
från hemmen. Sjömannen i inrikes sjöfart hade ock själffallet
vida större möjlighet att kunna öfvergå till ett mindre ansträngande
yrke, då olycksfall tillstötte, som minskade arbetsförmågan, eller krafterna
eljest började svika. Gifvet vore dock, att gränsen mellan dessa
grupper sjöfolk ofta måste blifva svår att uppdraga.

Sjömanspensioneringens betydelse för själfva sjöfartsnäringen ock
särskildt för vår utrikes sjöfart måste ock noga beaktas. I jämnbredd
med den raskt fortgående utvecklingen af vår handelsflotta hade svårigheterna
att för den erhålla tillräcklig och duglig bemanning ökats.
Kollegium vore emellertid böj dt för att anse, att i sjöfolkets pensionsförhållanden
icke vore att söka den hufvudsakligaste orsaken till de
antydda svårigheterna och till att eu så stor del af våra sjömän hellre
tjänade å utländska fartyg än å svenska. Härtill bidroge en mängd
andra samverkande omständigheter, såsom en ofta inneboende äfventyrslusta,
önskan att undgå fullgörandet af värnplikt, det sämre kosthållet
å vissa svenska fartygskategorier samt ej minst de högre hyror, som
erbjödes å utländska fartyg. De rikliga arbetstillfällen, som den svenska
industrien under de senare åren erbjudit med jämförelsevis goda löner,
hade äfven otvifvelaktigt i sin mån föranledt en del sjöfolk att öfvergå

15

Kung!. Maj ds Nåd. Proposition N:o 85.

till industriella yrken. Visserligen hyste kollegium den uppfattning,
att det icke torde kunna med fog kräfvas eller ens läte sig praktiskt
genomföras att anordna en så riklig och förmånlig pensionering, att
den skulle verka som motvikt till nyss antydda omständigheter och
under alla förhållanden kunna tillföra vår handelsflotta en tillräcklig
bemanning, men kollegium underskattade dock ingalunda betydelsen
för densamma af ett ordnadt pensionsväsende. Utsikten att erhålla eu
om ock blygsam pension utöfvade gifvetvis på mången sjöman och
säkerligen i högre grad på de bättre elementen bland de sjöfarande
en ej ringa dragningskraft, i sin mån bidragande till att vidmakthålla
en inhemsk, dugande sjömansstam. Att saken ock hade sin betydelse
för flottans bemanningsfråga, läge i öppen dag.

Kollegium delade den från många håll uttalade uppfattningen,
att sjöfolkets pensionsförhållanden för närvarande icke vore på ett tillfredsställande
sätt ordnade, samt ansåge, att åtgärder för af hjälpande
af de härutinnan nu mest bjärt framträdande missförhållandena vore
af nöden. Hvad kollegium nu uttalat afsåge närmast frågan om ålderdomspensionering,
men hade äfven i hufvudsak sin tillämplighet a
frågan om skydd åt sjöman mot följderna af olycksfall i arbete. Den
senare frågans lösning syntes för öfrigt med så mycket större fog kunna
kräfvas, som arbetare i andra yrken redan kommit i åtnjutande af
antydda skydd. Härvid borde dock rättvisligen framhallas, att ett
stort antal redan frivilligt beredt sitt sjöfolk ett sådant skydd genom
försäkring mot olycksfall. Kollegium hade vidtagit åtgärder för att
genom Sveriges redareförening erhålla uppgift om, i hvilken omfattning
detta vore fallet.

Efter att hafva förutskickat dessa allmänna anmärkningar har
ko miner sk ol legitim öfvergått till bedömande och granskning af liufvudprinci
gerna i kommitténs förslag.

Kommittén hade sökt under ett gemensamt afgiftssystem sammanföra
två skilda försäkringsformer, nämligen försäkring mot olycksfall
och ålderdo in sförsäkring. Den del af kostnaderna för denna kombinerade
försäkring, som voi’e afsedd att täckas genom utgifter från
de närmast intresserades sida — sjöfolket och redarne skulle enligt
kommitténs förslag dessa, bära med hälften å hvardera sidan.

Angifna försäkringsformer hvilade enligt kollega uppfattning på
väsentligen olika grunder. Arbetsgifvares ersättningsplikt vid inträttadt
olycksfall i arbete — hvarmed vore att jämställa sådant försäkringstvång,
som kommittén ifrågasatt — grundade sig på den numera all -

16 Kungl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 85.

mänt erkända och i den svenska lagstiftningen genom lagen af den 5
juli 1901 beträffande ett flertal yrken genomförda grundsatsen, att
arbetsgifvaren hade skyldighet tatt i viss i lagen bestämd omfattning
skydda i hans tjänst anställda arbetare emot de ekonomiska följderna
af olycksfall, som träffade arbetaren i arbetet och gjorde denne oförmögen
att försörja sig och de sina. Kättvisan och billigheten i den
rätt såskådning, som sålunda ålade arbetsgifvaren ersättningsskyldighet,
när arbetsoförmågan vållats af en under arbetet i hans tjänst inträffad
olyckshändelse, torde icke kunna jäfvas.

I fråga åter om den oförmåga till arbete, som tilltagande ålder
medförde och hvars följder ålderdomspensioneringen hade till ändamål
att lindra, intoge arbetsgifvaren eu helt annan ställning. Denna oförmåga
hade inträd t enligt naturens ordning och ej som en direkt följd
af verksamheten i arbetsgifvarens tjänst. Att den förr eller senare
skulle inträda, måste förutses äfven af den minst förtänksamme. På
den enskildes åtgöranden, på hans omtanke och förutseende borde det
i första hand ankomma att i tid sörja för, att ett nödtorftigt uppehälle
icke måtte saknas, då tilltagande ålder minskade hans arbetsförmåga.
Om ingripande från det allmännas sida till stödjande af
den enskildes åtgöranden för att ernå trygghet i nämnda hänseende
ansåges påkalladt, borde de med ett sådant ingripande förbundna
kostnader enligt kollega förmenande icke läggas ä privata arbetsgivare
inom de särskilda yrkena, utan borde frågan härom anses såsom
en samhällets gemensamma angelägenhet.

I enlighet med denna uppfattning ansåge kollegium det så mycket
mindre böra ifrågakomma att belasta sjöfartsnäringen, hvilken
redan nu arbetade under trycket af flera tyngande pålagor, som icke
hade sin motsvarighet inom andra näringsgrenar, med en ytterligare
börda, som ej heller skulle påhvila öfriga näringar. Om den af kommittén
tillämpade grundsatsen om redarnes skyldighet att bidraga
till sjöfolkets ålderdomsförsäkring nu vunne godkännande, skulle rederinäringen
framdeles med all sannolikhet få vidkännas än mer betungande
kostnader, i den män nämligen de nu föreslagna pensionsbeloppen
ansåges otillräckliga och kraf om deras ökning uppstode. Af
kommitténs beräkningar öfver den föreslagna kombinerade olycksfallsoch
ålderdomsförsäkringens aktiva och passiva, hvilka beräkningar
sammanfattats å sid. 289—240, framginge, att summan af de poster,
som afsåge kostnader för ålderdomsförsäkringen, vore vida större än
summan af de poster, som motsvarade den nu lagstadgade ersättningsskyldigheten
för olycksfall i arbete.

17

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 85.

Kommittén hade till stöd för sitt sammanförande af förenämnda
bägge till sin natur väsentligen olika försäkringsformer icke förebragt
några som helst- skäl. Såsom grund för fördelningen af afgifterna
till hälften mellan redarne och sjöfolket hade kommittén icke
angifvit annat än att kommittén ansett detta »billigt». Det från ett
vid tiden för kommitténs arbeten föreliggande norskt lagförslag åberopade
föredömet härutinnan gåfve icke, vid det förhållande att förslaget
sedermera ansetts ogenomförbart, stöd åt kommitténs åsikt.

I anslutning till hvad sålunda anförts och då i öfrigt sammanförandet
af olycksfallsförsäkringen och ålderdomsförsäkringen under
etx gemensamt afgiftssystem skulle omöjliggöra ett fullt rättvist afvägande
af rederiernas och sjöfolkets anpart i kostnaderna, funne sig
kollegium böra bestämdt uttala sig mot denna hufvudgrund i förslaget.

Af dem, som ingått i ett bedömande af denna fråga, hade särskildt
sjömanshusdirektionerna i Falkenberg, Göteborg, Halmstad, Kristianstad,
Luleå, Oskarshamn, Ronneby, Skellefteå, Strömstad, Söderhamn,
Södertälje, Sölvesborg, Umeå, Yarberg och Visby, Göteborgs
fartygsbefälhafvareförening, nautiska föreningen i Göteborg, kanalflottans
ångfart-ygsbefälhafvaresällskap och Malmö sjöfartsförening uttalat
starka betänkligheter mot nämnda hufvudgrund, hvarå förslaget
hvilade.

I en till kollegium remitterad underdånig skrifvelse från Sveriges
redareförening hade föreningen, under framhållande af betydelsen för
den svenska handelsflottan af en allmän statspensionering för sjöfolket,
hemställt, att Eders Kungl. Maj:t täcktes tillse, att förbättring i sjöfolks
pensionering i samband med olycksfalls- och invaliditetsförsäkring
måtte skyndsamt genomföras, samt att »sådana grunder bestämmas för
bestridande af de härför erforderliga kostnaderna, att rederinäringens
utöfvare icke härmed särskildt betungas». Redareföreningen hade i afseende
härå uttalat, att en särskild ytterligare beskattning icke kunde
hafva annan följd än att hämma rederinäringens utveckling och försvaga
dess allmänna bärkraft med hänsyn till såväl skatteförmåga som
möjlighet att bereda dem, som ägnade sig åt sjötjänsten, en tillräcklig
bärgning, hvarför ett pensioneringssätt som det af kommittén föreslagna
endast komme att motverka syftet med införandet af allmän
statspensionering. Dessa uttalanden syntes kollegium förtjäna att allvarligt
beaktas vid bedömandet af den föreliggande frågan. Kollegium
ansåge för sin del farhågorna för att kostnaderna för ålderdomspensioneringen
skulle blifva allt för betungande för sjöfartsnäringen
väl grundade. Men däremot kunde kollegium icke biträda föreningens
Bih. till Riksd. Prof. 1909. 1 Sand. 1 Afd. 57 Höft. 3

18 Kungl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 8ö.

yrkande, att redarne borde vara fritagne från kostnaderna för olycksfallsförsäkringen,
och funne kollegium det ägnadt att väcka förvåning,
att ett sådant yrkande från detta håll framkommit.

Förutom de ofvan angifna principiella skäl, som kollegium ansåge
afgjordt tala emot den af kommittén föreslagna kombineringen af de
olika försäkringsformerna, hade i öfrigt tillämpningen i kommittéförslaget
af densamma ledt och måst leda till konsekvenser, som i och
för sig ej torde kunna godkännas.

Vid uppgörande af sitt förslag, såvidt det afsåge olycksfallsförsäkringen,
hade kommittén sökt — enligt kollegi mening fullt riktigt —
att i tillämpliga delar följa motsvarande bestämmelser i lagen om
ersättning för olycksfall i arbete, därest ej särskilda skäl påkallat
afvikelser. Den i denna lag stadgade ersättningsskyldigheten gällde
gent emot arbetsgifvare till förmån för en hvar, som arbetade i något
af de i lagen afsedda yrken. Några inskränkningar med hänsyn
till varaktigheten af anställningen, nationalitet eller dylikt vore icke
gjorda. Sjöfartsyrket och vissa andra yrken, som ansetts dit hänförliga,
vore icke underkastade lagens tillämpning. Kommittén, som
velat fylla denna brist, hade nu vid uppgörandet af sitt förslag utgått
från den förutsättning, att äfven en hvar arbetare i sjöfartsyrket utan
begränsningar borde erhålla skydd mot följderna af olycksfall. För att
icke vissa kategorier arbetare inom sjömansyrket skulle utestängas
från olycksfallsförsäkringens fördelar hade kommittén, som i § 1 af
förslaget utgått från att »anställning å fartyg» skulle konstituera försäkringsplikten,
måst åt begreppet »fartyg» gifva den mest vidsträckta
omfattning och ej kunnat göra skäliga begränsningar ifråga om de å
fartyg anställda personer, som skulle anses innefattade under lagens
tillämpning. Häraf hade blifvit eu följd, att enligt förslaget tvång till
ålderdomsförsäkring gjorts gällande mot åtskilliga grupper, hvilka med
hänsyn till beskaffenheten af deras anställning eller af andra skäl icke
hade något intresse af en sådan försäkring och således icke rimligen
borde blifva underkastade sagda tvång.

Därest åter kommittén iakttagit ett motsatt förfarande och uteslutit
de åsyftade grupperna från lagens tillämpning, hade detta förfaringssätt
å andra sidan medfört för dem den orättvisa, att de utestängts
från rätt till ersättning för skada vid olycksfall. Dessa konsekvenser
å bådadera hållen lade tydligt i dagen det principvidriga i att
sammanföra nämnda bägge på olika grunder byggda försäkringsformer.

Med »fartyg» förstodes enligt lagförslagets definition bland annat
hvarje fartyg, som användes till upprätthållande af regelbunden passagerare -

19

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 85.

trafik. Under lagens tillämpning skulle alltså falla all den personal,
som vore anställd i den reguljära ångslupstrafik. hvilken i stor omfattning
bedrefves i större hamnar och annorstädes. Denna personal bestode
till ej ringa del af minderåriga, som ofta endast kort tid kvarstannade
i tjänsten och ej kunde anses hafva valt sjömansyrket till
sitt lefnadskall. De borde visserligen äga anspråk på ersättning för
skada till följd af olycksfall under arbetet, men borde däremot uppenbarligen
icke vara underkastade tvång till ålderdomsförsäkring. Likaledes
borde den tjänstepersonal, som vore anställd å bärgnings- och
dykerifartyg, å bogseringsfartyg, å fartyg, som användes för vetenskaplig
expedition, samt å pråmar, i allmänhet med lika rätt som de
i land anställda arbetarne blifva skyddade mot följderna af olycksfall
under arbetet. Att däremot, såsom kommitténs förslag innebure, underkasta
en hvar å dylika fartyg anställd person under alla förhållanden
tvång till ålderdomsförsäkring syntes kollegium leda till att såväl
fartygsägaren som den försäkrade finge vidkännas dryga ekonomiska
uppoffringar, hvilka, hvad vissa tjänstekategorier anginge, skulle allenast
för jämförelsevis få motsvaras af någon förmån och beträffande
andra kategorier endast helt undantagsvis blifva på åsyftadt sätt fruktbringande.
Många å dylika fartyg anställde tjänstgjorde allenast en
del af året såsom s. k. säsongarbetare och hade öfriga tider af året
anställning i land. Detta vore ofta fallet med personalen å pråmar
och å bogserbåtar. I öfrigt vore arbetet å dylika farkoster ofta af sådan
natur, att för deras fullgörande nödig personal anställdes endast för
en begränsad tid. Åtskilliga tjänstsökande i dessa yrkesgrenar hade
ofta själfva redan från början för afsikt att förr eller senare öfvergå
till annat näringsfång.

Från många håll hade i de afgifna yttrandena uttalats betänkligheter
mot att restauratörer, restauratriser och å fartyg anställd kvinnlig
betjäning skulle underkastas försäkringstvång, och delade kollegium
dessa betänkligheter. Vore dylika personer anställda i redarens tjänst,
borde de i fråga om rätt till ersättning vid olycksfall vara jämnställda
med den öfriga besättningen. Förhållandet torde emellertid i många
fall vara, att de, som ombesörjde mathållningen ombord, ej vore att
anse såsom arbetstagare hos redaren utan själfständigt och på egen
risk utöfvade detta yrke. Under inga förhållanden syntes skäl föreligga
att i fråga om dessa personer, hvilka sällan någon längre tid
kvarblefve i yrket och endast undantagsvis så länge, att de skulle kunna
uppnå rätt till ålderdomspension, stadga skyldighet att därför erlägga
avgifter. Äfven utländske sjömän hade inbegripits under den gemen -

20

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 85.

samma försäkringen. Att en utländsk sjöman skyddades mot följderna
af olycksfall, som träffade honom under tjänst å svenskt fartyg, syntes
kollegium helt naturligt. Redan nu vore sådan sjöman i detta hänseende
enligt gällande sjölag jämnställd med svensk. Såsom redan
nämnts, vore ock lagen om ersättning för olycksfall i arbete med den
inskränkning, som i § 6 af lagen angåfves, tillämplig å arbetare af
utländsk nationalitet. Kommittén hade ej angifvit giltiga skäl, hvarför
utländske sjömän borde underkastas ålderdomsförsäkringen. Det
syntes hvarken möjligt eller ens lämpligt att genom att ställa denna
förmån i utsikt söka kvarhålla dem till stadigvarande tjänstgöring i
svenska handelsflottan. Tvärtom vore antagligt, att skyldigheten att
vidkännas ett så jämförelsevis betydande afdrag å hyran för att erhålla
rätt till en förmån, som praktiskt sedt aldrig komme att utfalla, skulle
afhålla utländingar äfven från tillfällig tjänstgöring å svenska fartyg.
Detta torde kunna för vår sjöfart medföra olägenheter.

Kommittéförslaget afsåge äfven i viss mån fiskare. Kommittén
hade i sådant afseende ifrågasatt, att försäkringsplikten skulle gälla en
hvar anställd å fartyg, som användes i fångstfart eller fiske å öppna
hafvet, dock endast för såvidt fartyget vore heldäckadt. Härmed hade
kommittén åsyftat, att de, som användas i det så kallade storfisket, skulle
innefattas i försäkringen. Frågan om fiskares olycksfallsförsäkring hade
efter kommittéförslagets framläggande kommit i ett väsentligen förändradt
läge. I anledning af Eders Kungl. Maj:ts proposition i ämnet
till 1908 års Riksdag hade Riksdagen medgifvit, att från och med år
1909 finge genom statens försorg anordnas en särskild för fiskare afsedd
försäkring mot skada till följd af olycksfall. Sedermera hade Eders
Kungl. Maj:t under den 2 oktober 1908 utfärdat nådig kungörelse i
ämnet. Enligt denna ägde en hvar svensk undersåte, som hade sitt
hemvist i Sverige och idkade fiske som yrke eller eljest för sin utkomst,
vare sig han arbetade för egen eller annans räkning, rätt att genom
försäkring i riksförsäkringsanstalten bereda sig ersättning enligt de i
lagen om ersättning för skada till följd af olycksfall i arbete stadgade
grunder, dock med viss utsträckning. Försäkringen vore grundad på
frivillighetsprincipen. Såsom skäl härför hade vid frågans förberedande
behandling af riksförsäkringsanstalten åberopats, att fiskarne i regel
vore sina egna arbetsgivare samt att tillräckliga skäl icke syntes föreligga
att pålägga näringsidkare inom ett särskildt yrke skyldighet att
låta försäkra sig, under det att utöfvarne af öfriga yrken lämnades
frihet i detta afseende. En obligatorisk försäkring af en enstaka grupp
af yrkesidkare skulle ock bereda åtskilliga svårigheter. Vid en sådan

21

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 85.

försäkring måste uppdragas bestämda gränser, angifvande Indika som
skulle komma in under försäkringen, hvilket i fråga om fiskare icke
så lätt läte sig göra, i synnerhet som det icke vore ovanligt, att fiske
drefves som bisysselsättning. Häraf och i öfrigt skulle ock föranledas
svårigheter vid utöfvande af vederbörlig kontroll öfver att alla, som
vore skyldiga att försäkra sig, därtill anmäldes. En effektiv kontroll
skulle medföra i väsentlig mån ökade förvaltningskostnader.

Förevarande kommitté syntes enligt kollegii förmenande icke
hafva beaktat de särskilda omständigheter, hvarunder fiskare merendels
utöfvade sin näring. Åtminstone hade kommittén vid uppgörandet af
sina förslag icke tagit hänsyn därtill. Såsom förutsättning för tillämpning
af den af kommittén föreslagna försäkringsplikt hade, enligt hvad redan
nämnts, kommittén uppställt i första rummet »anställning å fartyg».
Då ett stort antal äfven af de i det så kallade storfisket sysselsatta
personer utöfvade yrket för egen räkning eller arbetade efter ett
eller annat vinstandelssystem samt således ej åtnjöte lön och ej innehade
sådan anställning kommittén afsåge, skulle den föreslagna lagens
tillämpningsområde, hvad fiskare anginge, blifva mycket begränsadt
och för öfrigt ganska sväfvande. Härjämte borde uppmärksammas,
att af dem, hvilka verkligen kunde • betraktas »såsom anställda» å
fiskefartyg, ett stort antal endast jämförelsevis kort tid ägnade sig
åt yrket.

Genom den enligt förenämnda kungörelse af den 2 oktober 1908
anordnade, för fiskare afsedda försäkring mot skada till följd af
olycksfall hade emellertid syftet med kommitténs förslag, i hvad det
anginge fiskares olycksfallsförsäkring, på annan väg ernåtts.

Kommitténs förslag till lösning af frågan om förbättradt pensioneringssätt
för sjömän syntes vid första påseendet innebära, att statsverket
icke skulle i någon afsevärd grad betungas med kostnaderna
för genomförandet af de anordningar till sjöfolkets förmån kommittén
tänkt sig. Statsverkets direkta bidrag för ändamålet skulle enligt förslaget
utgöras allenast af, förutom nu utgående anslag till handelsflottans
pensionsanstalt, förvaltningsbidrag för handhafvandet af den föreslagna
försäkringen. Kommittéförslagets prisbillighet för statsverket vore dock
endast skenbar. Kommittén hade förutsatt, att sjömanshusens understödsverksamhet
skulle till väsentligaste del upphöra, samt att dels de
fonder, hvilkas afkastning nu användes för uppehållande af denna
verksamhet, skulle indragas och användas för försäkringen dels ock
de till sjömanshusen nu utgående utgifter (ton- och hyresafgifter) skulle
antingen helt och hållet upphöra att utgå eller disponeras för för -

09

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 85.

säkringen. Sjömanshusen skulle alltså gå miste om nästan alla sina
nuvarande tillgångar och inkomster. Sedan år 1900 hade Riksdagen
under benämning ersättning till sjömanshusen anvisat ett anslag af
30,000 kronor för beredande åt sjömanshusen af skälig ersättning för
dem åliggande bestyr med värnpliktiges inskrifning och redovisning
samt med utarbetande af sjöfartsstatistiska uppgifter. Beloppet hade
för hvarje år, på förslag af kommerskollegium, af Kungl. Maj:t fördelats
mellan de olika sjömanshusen hufvudsakligen i förhållande till
antalet där inskrifvet sjöfolk. I underdånig skrifvelse af den 24 oktober
1908 angående beredande af statsbidrag till sjömanshusens förvaltningskostnader
för år 1910 hade kollegium för Eders Kungl. Maj:t framhållit,
att de bestyr, för hvilkas fullgörande anslaget vore afsedt att
utgöra ersättning, på de senare åren i afsevärd grad ökats och att till
följd häraf sjömanshusens utgifter till löner och öfriga förvaltningskostnader
efter hand betydligt stegrats. Dessa förhållanden ansåge
kollegium kunna betinga en ökning af statsanslaget, på det ej sjömanshusens
understödsverksamhet måtte lida intrång. I brist på allsidig
utredning i ämnet ansåge sig emellertid kollegium icke äga tillräcklig
anledning nu ifrågasätta sådan ökning. Realiserandet af kommitténs
förslag måste emellertid föra med sig som en oundviklig konsekvens,
att staten finge ikläda sig den allra hufvudsakligaste kostnaden för
sjömanshusens förvaltning. Ehuru denna fråga vore af synnerligen stor
betydelse för bedömande af de ekonomiska konsekvenserna af kommitténs
förslag, desto mer som desamma skulle för sjömanshusen medföra ökade
bestyr, syntes kommittén ej hafva ägnat någon närmare uppmärksamhet
åt räckvidden af denna konsekvens. Kommittén hade inskränkt sig
till att i förbigående uttala den åsikt, att sjömanshusens förvaltning
borde helt och hållet af staten öfvertagas. Såsom redan omförmälts,
hade kollegium sökt från sjömanshusen erhålla utredning i denna del.
Från de flesta sjömanshus hade dylik utredning lämnats. Åtskilliga
sjömanshusdirektioner hade däremot förmält sig icke kunna afgifva
något bestämdt yttrande om de ungefärliga kostnader, som, därest
kommitténs förslag komme till tillämpning, direktionerna ansåge erforderliga
för uppehållande af sjömanshusens framtida verksamhet och
åligganden. I allmänhet hade ansetts, att en ökning af nu utgående
kostnader blefve erforderlig. Beträffande de sjömanshus, från hvilka
bestämdt besked i berörda hänseende ej lämnats, hade kollegium utgått
från de belopp, som för år 1907 utgifvits i förvaltningkostnader.
Efter en sådan beräkning skulle, under nämnda förutsättning af kommittéförslagets
genomförande, kostnaderna för sjömanshusens förvaltning

23

Kungl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 85.

kunna antagas komma att uppgå till i rundt tal 205,000 kronor.
Såsom jämförelse kunde meddelas, att under år 1907 sammanlagda
beloppet af aflöningarne vid sjömanshusen utgjort 126,110 kronor och
öfriga förvaltningskostnader uppgått till omkring 52,000 kronor. Af
dessa siffror framginge, att angifna konsekvens af kommittéförslaget
— nämligen att statsverket finge åtaga sig sjömanshusens förvaltningskostnader
— skulle åsamka detsamma betydande kostnader, vida öfverstigande
den jämförelsevis mindre afsevärda ökning af det nu utgående
statsbidraget till sjömanshusen, som redan under nuvarande förhållanden
torde vara påkallad.

Af skäl, som längre fram närmare utvecklades, kunde kollegium
icke biträda kommitténs förslag om upphörande af sjömanshusens
understödsverksamhet. Då sjömanshusens nuvarande tillgångar vore
nödvändiga för fortsatt utöfvande och vidare utveckling af denna verksamhet
och för uppehållande af sjömanshusens öfriga åligganden, kunde
kollegium icke heller nu tillstyrka, att sjömanshusen beröfvades dessa
inkomstkällor. Hvad särskildt anginge det ifrågasatta öfverflyttandet
af sjömanshusens fonder utom de donerade till pensionsanstalten, hade
ett stort antal sjömanshusdirektioner häremot inlagt kraftiga gensagor.
Därest den uppfattning kollegium uttalade om bibehållande af sjömanshusens
understödsverksamhet och om disponerande äfven framgent af
härför nu tillgängliga medel vunne godkännande, blefve häraf en följd,
att kommitténs beräkningar om de inkomstkällor, som skulle stå till
förfogande för försäkringen, blefve väsentligt rubbade. Dessa inkomstkällors
kapitalvärde hade kommittén (å sid. 239 af betänkandet) beräknat
efter 3Va procent till 46,443,000 kronor och efter 4 procent till
40,993,000 kronor. Från dessa belopp skulle, om sjömanshusens tillgångar
ej blefve att påräkna, afgå respektive 6,029,000 och 5,725,000
kronor. På samma gång som sannolikt ingen annan utväg funnes än
att betydligt höja försäkringsafgifterna för att fylla sålunda uppstående
minskning, skulle dels för sjöfolket kvarstå skyldigheten att erlägga
hyresafgifter dels för redarne bortfalla den lättnad i form af restitution
af erlagda tonafgifter, som kommittén ställt i utsikt.

I detta sammanhang hade kollegium ansett sig böra upptaga till
skärskådande kommitténs nämnda förslag, att fartygsägare skulle å sin
andel af försäkringsafgifterna erhålla afdrag för tonafgifter, som erlagts
för fartyget. Jämlikt § 34 af sjömanshusreglementet skulle tonafgift
enligt där närmare angifna grunder erläggas för fartyg, som från svensk
hamn afginge till utrikes ort. Afginge fartyg flera gånger under en
kalendermånad från samma svenska hamn, skulle afgiften erläggas

24 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 85.

endast en gång i månaden. Den af kommittén åsyftade lättnaden
skulle själffallet tillgodokomma allenast de fartygsägare, hvilka bedrefve
sådan fartygstrafik, som enligt nämnda bestämmelser medförde
skyldighet att erlägga tonafgift. För de fartyg, som ginge i regelbunden
eller eljest mera liflig trafik mellan svenska och utländska hamnar,
skulle alltså rätten till restitution i praktiken leda till en afsevärd
lindring i skyldigheten att erlägga försäkringsafgifter eller måhända i
flera fall fullständig befrielse från dylika afgifter. För andra fartyg
åter, som uteslutande eller hufvudsakligen ginge i fraktfart mellan utländska
hamnar utan att besöka hemlandet, skulle alls ingen eller
obetydlig sådan lindring ifrågakomma. Denna af kommittén föreslagna
anordning med restitution af erlagda tonafgifter hade uppenbarligen
till syfte att för de svenska fartygsägarne minska kostnaderna för försäkringen,
utan att samtidigt utländska fartyg blefve befriade från
skyldigheten att erlägga tonafgifter. Fn gifven konsekvens af den
föreslagna anordningen skulle emellertid blifva, att vissa delar af skeppsfarten
och vissa fartygsägare skulle drabbas hårdare af den nya ekonomiska
börda, försäkringen skulle medföra, än andra. Detta skulle tydligen
i sig innebära en betänklig orättvisa, så framt man icke utginge
från den uppfattning, att nu gällande bestämmelser om skyldigheten
att erlägga tonafgift hvilade på orättvisa grunder, som genom restitutionen
skulle utjämnas. En sådan uppfattning hade kommittén emellertid
icke uttalat. Kollegium kunde ej finna, att så vore förhållandet,
och ansåge för öfrigt, att den föreslagna restitutionen svårligen läte
sig förena med gällande sjöfartstraktater.

På de skäl kollegium sökt sålunda utveckla funne kollegium sig
icke kunna annat än bestämdt afstyrka anordnandet för närvarande
af en under ett gemensamt afgiftssystem sammanförd olycksfallsförsäkring
och ålderdomspensionering för sjöfolk, helst en sådan anordning
skulle för sjöfartsnäringen medföra en i ekonomiskt hänseende
ganska tryckande börda, som icke pålivilade andra näringar. Då härtill
komme, att Eders Kungl. Maj:t den 13 december 1907 uppdragit
åt en kommitté att, efter allsidig utredning af frågan om allmän ålderdoms-
och invaliditetsförsäkring, inkomma med yttrande i ämnet samt
de lagförslag, hvartill utredningen kunde föranleda, ansåge sig kollegium
icke nu kunna påyrka åvägabringandet af en ensamt för en särskild
yrkesklass och för en viss näring afsedd ny form af ålderdomsförsäkring
enligt de grunder kommittén föreslagit. Kollegium afstyrkte alltså
det föreliggande förslaget till lag om försäkring af sjöfolk jämte som
en följd däraf de öfriga författningsförslagen, hvilka anslöte sig till

25

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 85.

det förra. Vid sådant förhållande hade kollegium funnit sig icke äga
anledning ingå på någon detaljgranskning af lagförslagen. Kollegium
hemställde emellertid, att förenämnda af Eders Kungl. Maj:t den 13
december 1907 tillsatta kommitté måtte anmodas att taga det föreliggande
kommittéförslaget, såvidt det afsåge ålderdoms- och invaliditetsförsäkring
för sjöfolk, under öfvervägande vid fullgörandet af kommitténs
uppdrag.

Emellertid ansåge kollegium det vara ganska ovisst, när spörsmålet
om en allmän ålderdoms- och invaliditetsförsäkring kunde vinna
sin lösning. Frågan om förbättradt pensioneringssätt för sjöfolk borde
fördenskull icke undanskjutas i afvaktan på en sådan lösning. Såsom
redan betonats, ansåge kollegium angeläget, att förbättringar i detta
hänseende komme till stånd. Dessa borde och kunde enligt kollegii
förmenande åstadkommas genom utveckling och reformering af det nu
bestående understöds- och pensionsväsendet för sjöfolk. Därjämte borde,
såsom kommitténs förslag innebure, lagstadgadt skydd för sjöfolk mot
följderna af olycksfall i arbete genomföras.

De åtgärder och anordningar för förbättrande af sjöfolkets ställning,
som kollegium ansåge möjliga och lämpliga att vidtaga, ginge
således i tre olika riktningar, nämligen

1) vidtagandet af förbättringar i afseende å sjömanshusens understödsverksamhet; 2)

beredande af medel för förbättrande af den af handelsflottans
pensionsanstalt handhafda pensioneringen; samt

3) vidtagandet af lagstiftningsåtgärder i syfte att tillförsäkra
sjömän samma rätt till ersättning för skada till följd af olycksfall i
arbete, som nu tillkomme arbetare i åtskilliga andra yrken.

Kollegium har därefter öfvergått till behandlingen af dessa olika
frågor.

Efter erinran om att närmare redogörelse för sjömanshusens tillkomst,
ändamål, organisation och förvaltning lämnats af dels arbetareförsäkringskommittén
i dess den 5 december 1888 afgifna underdåniga
utlåtande om, bland annat, sjömanshusen, dels handels- och sjöfartskommittén
i utlåtande af den 23 november 1898 om vissa frågor rörande
sjömanshusen, dels sjömanspensioneringskommittén i det föreliggande
betänkandet (sidd. 83—95, 242—249), hänvisade kollegium till nämnda
redogörelser och inskränkte sig till att beröra allenast hvad som stode
i samband med sjömanshusens understödsverksamhet.

Bih. till Riksd. Prof. 1009. 1 Sami. 1 Afd. 57 Höft.

Sjömanshus^! s
understödsverksamhet.

4

26

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 85.

Denna understödsverksamhet reglerades af bestämmelserna i §§ 20
och 21 af gällande sjömanshusreglemente. I § 20 föreskrefves hufvudsakligen,
att, om sjöman, som erlagt hyresafgift, under utöfvandet af
sin tjänst blifvit så skadad, sjuklig eller ålderdomsbräcklig, att han vore
oduglig till vidare sjötjänst, han vore berättigad att, därest han vore
i torftiga omständigheter, för sin återstående lifstid vid det sjömanshus,
där han vore inskrifven, erhålla ett efter hans behof och sjömanshuskassans
tillgångar lämpadt årligt understöd. Enligt § 21 skulle änka
samt fader- och moderlösa barn efter sjöman, som innehaft eller varit
berättigad till understöd, äga rätt till enahanda förmåner, om sådant
erfordrades för deras nödtorftiga utkomst. För att fullgöra denna
dem sålunda åliggande understödsskyldighet äfvensom för uppehållande
af deras öfriga verksamhet hade sjömanshusen erhållit rätt af det allmänna
att uppbära hyresafgifter af sjöfolket och tonafgifter af redarne
samt därjämte vissa vites- och bötesmedel.

Förevarande kommitté hade sammanfört ett ganska rikhaltigt
statistiskt material för bedömande af sjömanshusens understödsverksamhet
(se sidd. 90—95 och 244—249 i kommittébetänkandet). Detta
material, hvilket afsåge, bland annat, förhållandena vid slutet af år
1900, torde fortfarande i hufvudsak kunna tjäna till underlag vid
bedömande af understödsverksamheten. Dock hade omfattningen af
understödsutdelningen sedan dess ej obetydligt vuxit. Sammanlagda
beloppet utdelade understöd utgjorde under år 1900 i rundt tal 144,000
kronor och hade under år 1907 ökats till 226,000 kronor.

Kommittén hade icke för sin del uttalat något omdöme om betydelsen
af sjömanshusens understödsverksamhet, men torde kommitténs
förslag innebära, att kommittén i hvarje händelse ansåge gagnet däraf
icke uppväga de fördelar, som användandet af sjömanshusens tillgångar
för den ifrågasatta försäkringen skulle medföra. Från åtskilliga andra
håll hade förut af olika anledningar missnöje med sjömanshusens understödsverksamhet
direkt uttalats. Det hade till och med gjorts gällande,
att verksamheten med hänsyn till de ringa belopp, som utdelades i understöd,
vore af i det hela föga betydelse. Äfvenledes hade uttalats den
uppfattning, att understödet hade en karaktär af nådegåfva, som vore
för en mottagare nedsättande. Vidare hade framhållits, att olikformighet
i afseende å utdelningen rådde vid de olika sjömanshusen, beroende
på dels skiftande uppfattningar hos sjömanshusdirektionerna om de
grunder, som borde tillämpas vid utdelningen, dels ock på olika medelstillgång.
Af förevarande kommitté hade särskildt betonats, att befälhafvarne
såväl för deras egen som för deras efterlefvande anhörigas

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 85. 27

räkning kunde anses oproportionerligt gynnade vid utdelningen af
gratial.

Äfven om vissa af dessa anmärkningar måste anses befogade,
ansåge kollegium dock sjömanshusens förevarande verksamhet i stort
sedt fylla sitt ändamål, nämligen att bidraga till att skydda från nöd
uttjänte eller eljest otjänstbara sjömän och deras efterlefvande. Af
åtskilliga vittnesbörd från personer, som vid sjömanshus hade att närmast
ombesörja utdelningen och alltså ägde en ingående personlig
erfarenhet om dessa förhållanden, hade kollegium fått denna sin uppfattning
bekräftad. För ett stort antal personer ur den egentliga
sjömansklassen utgjorde nämligen dessa understöd ett för deras ringa
villkor ganska afsevärdt bidrag till deras lifsuppehälle och många —
särskild! bland de medellösa sjömansänkorna — kunde tack vare detta
bidrag draga sig fram, om ock med försakelser, utan att anlita den
allmänna fattigvården, till hvilken de måhända eljest varit hänvisade.

Såsom framhållits, vore understödsbeloppen visserligen i medeltal
små, men vore härvid att märka, att de i mindre grad behöfvande
erhölle jämförelsevis lägre belopp än de mera behöfvande, hvarigenom
medelsiffran nedbringades. Beloppens storlek vore dock i stigande och
torde enligt kollegii åsikt äfven med nuvarande tillgångar kunna ej
obetydligt ytterligare ökas.

Det syntes kollegium uppenbart, att det för sjöfolket och deras
efterlefvande måste framstå såsom en vida mera tilltalande utväg att
för erhållande af behöflig! ekonomiskt bistånd kunna hänvända sig till
en enkom för deras bästa verkande institution än att anlita den allmänna
fattigvården. Det syntes ej böra vara för själfkänslan stötande
att anlita sjömanshusen, hvilka i detta hänseende närmast kunde betraktas
som ett slags lagbundna sammanslutningar till inbördes ekonomiskt
bistånd. Medlemmarne utgjordes af vissa klasser af sjöfolket
och de, hvilka fyllde förutsättningarne för understöds erhållande, ägde
därå göra rättmätigt anspråk. Om understöd utan skäl vägrades, stode
utväg öppen att genom besvär hos kollegium vinna rättelse.

Att en viss olikformighet vid understödsutdelningen gjorde sig
gällande torde ej kunna undvikas. Frånvaron af snafva bestämmelser
gjorde det möjligt för sjömanshusen, hvilkas personal i många fall själf
ägde kännedom om de sökandes personliga förhållanden eller lätt kunde
förskaffa sig sådan, att efter undersökning af graden af behofvet bringa
hjälp, där den bäst behöfdes. Särskildt inom ett sådant yrke som sjömannens
med dess många och växlande risker inträffade själffallet talrika
fall, som icke kunde inbegripas under ett pensioneringssystem

28 Kungl. Ma j ds Nåd. Proposition N:o 85.

med dess stränga former och noga utstakade gränser. En understödsverksamhet
af detta slag fyllde därför en uppgift vid sidan af ett
pensioneringsväsende och kunde enligt kollega mening ej utan olägenhet
undvaras. Af dessa skäl hade kollegium, äfven om kollegium funnit
sig kunna i hufvudsak tillstyrka kommitténs förslag till lag om försäkring
af sjöfolk, ansett sig böra påyrka vidmakthållandet af sjömanshusens
understödsverksamhet.

Såsom redan vore antydt, ansåge dock kollegium, att ganska
vägande anmärkningar kunde med fog framställas mot det sätt, hvarpå
understödsutdelningen skédde. Kollegium ansåge emellertid, att därvidlag
rådande missförhållanden borde kunna afhjälpas genom i viss
mån ändrade bestämmelser, en fullständigare kontroll samt andra åtgärder.

De enligt nådiga brefven af den 30 november 1899 och den 30 mars
1900 numera gällande bestämmelserna om fördelningen mellan de olika
sjömanshusen af liyresafgifterna och tonafgifterna hade tillkommit i syfte
att åstadkomma en rättvisare fördelning af dessa afgifter än som förut
tillämpats och utjämna de stora olikheter i afseende å den ekonomiska
ställningen, som förut förefunnits mellan de olika sjömanshusen. Den
princip vore nu genomförd, att liyresafgifterna tillfölle det sjömanshus,
där sjöman, som erlagt afgiften, vore inskrifven. Äfven tonafgifterna skulle
fördelas hufvudsakligen i förhållande till antalet vid de skilda sjömanshusen
inskrift^ sjömän, men ägde kollegium, som hade att verkställa
fördelningen, att därvid jämväl taga hänsyn till öfriga förhållanden
vid de särskilda sjömanshusen, som kunde anses inverka på deras förmåga
att fylla sitt ändamål. Gifvet vore, att ett af de förhållanden,
hvartill härvid särskild hänsyn borde tagas, vore behofvet af medel
för understödsutdelningen, men hade dock behofvet af medel för bestridande
af sjömanshusens administrationskostnader i måhända allt för
hög grad hittills varit bestämmande vid fördelningen. Detta hade i
väsentlig män haft sin förklaringsgrund däruti, att statens bidrag för
sistnämnda ändamål icke stått i skäligt förhållande till de kraf, det
allmänna numera ställde å sjömanshusen, såsom ock kollegium i en
föregående underdånig skrifvelse framhållit. Det vore emellertid kollega
afsikt att vid framdeles skeende afgiftsfördelningar mera ingående än
förut rikta sin uppmärksamhet å understödsverksamheten och därvid
söka åstadkomma de förbättringar, som syntes möjliga. En förberedande
undersökning af hithörande förhållanden hade i främsta rummet
riktat uppmärksamheten å det förhållande, att många sjömanshusdirektioner
af de årliga intäkterna till sjömanshusfonderna afsatte mera

29

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 85

än som skäligen kunde anses betingadt af tillbörlig hänsyn till framtida
behof. Sålunda vore att märka, att sjömanshusen på antydda
sätt under år 1906 besparat i rundt tal 130,000 kronor och under år
1907 149,000 kronor. En väsentlig del af dessa besparade medel hade
uppenbarligen kunnat och bort komma sjöfolket till godo i form af
understöd. Kollegium hade ock med afseende härå från sjömanshusen
införskaffat utredning dels i syfte att få utrönt, i hvad mån en förhöjning
af nu utgående understödsbelopp måtte kunna med tillhjälp
af nu tillgängliga inkomstkällor och utan åsidosättande af de öfriga
intressen, sjömanshusen hade att bevaka, snarast möjligt bringas till
stånd, dels angående de åtgärder i öfrigt för afhjälpande af nu
bestående missförhållanden ifråga om understödsverksamheten samt för
densammas främjande i allmänhet, som måtte kunna vidtagas.

Klagomålen öfver att befälhafvareklassen hittills i oproportionerligt
hög grad gynnats vid understödsutdelningen ansåge kollegium
icke kunna frånkännas fog. Detta förhållande torde i ej ringa mån
hafva sin förklaringsgrund däri, att sjöfolket af manskapsgrad i sjömanshusdirektionerna
icke haft någon speciell representant att bevaka
dess intressen. Enligt nu gällande sjömanshusreglemente skulle sjömanshusdirektion
bestå till en tredjedel af fartygsbefälhafvare och till
två tredjedelar af skeppsredare. För närvarande förelåge till pröfning
ett af särskilde kommitterade utarbetadt förslag till ny förordning om
sjömanshusen, öfver hvilket förslag kollegium hade att afgifva underdånigt
utlåtande. Enligt detta förslag skulle redareklassen utse 2
representanter i direktionen, befälhafvareklassen 1 samt styrmans- och
maskinistklasserna gemensamt 1 representant. Det öfriga sjöfolket
skulle alltså fortfarande förblifva orepresenteradt. Kollegium för sin
del hyste ingen tvekan om rättmätigheten häraf, att den egentliga sjömansklassen,
som hade förhållandevis de största ekonomiska intressena
att bevaka i fråga om handhafvande af de sjöfarandes angelägenheter,
borde tillerkännas inflytande å ledningen af desamma. Kollegium ansåge
därför ändring i förslaget i dylik riktning böra ske.

Det föreliggande förslaget till ny förordning om sjömanshusen
vore baseradt på bibehållandet af understödsverksamheten samt till
dem nu utgående afgifter. Nyssnämnde kommitterade hade icke ifrågasatt
några vidtgående ändringar i nu gällande bestämmelser om understödsverksamheten.
Kollegium hade kommit till den uppfattning, att
ytterligare bestämmelser borde tillkomma, ägnade att sätta kollegium
i tillfälle att utöfva kontroll å handhafvandet af understödsutdelningen.

30

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 85.

Önskemålet om ernående af större likformighet i fråga om utdelningen
vid de olika sjömanshusen torde dock icke uteslutande kunna
uppnås genom författningsbestämmelser utan syntes lämpligen böra
främjas genom meddelande af instruktioner och anvisningar från kollegium.
Kollegium hyste den tillförsikt att, därest understödsverksamheten
i de olika riktningar kollegium härigenom antydt reformerades,
densamma skulle komma att vida bättre än nu vore fallet fylla sitt
ändamål och blifva sjöfolket till allt större gagn.

Efter dessa uttalanden om sjömanshusens understödsverksamhet
har kommerskollegium i sitt utlåtande öfvergått till behandling af
frågan om beredande af medel för förbättrande af den af handelsflottans
pensionsanstalt handhafda pensioneringen.

fZlZZlZ. Innan .jag . red°gör för kollega utlåtande i denna del, torde en

kortfattad historik angående pensionsanstalten böra lämnas, därvid jag
till en början återgifver hvad jag inför Eders Kungl. Maj:t i detta
ämne anförde vid underdånig föredragning den 12 nästlidne januari
af frågorna rörande regleringen af tionde hufvudtiteln.

I nådig proposition vid 1862—1863 årens riksdag föreslog Kungl.
Maj:t, att Rikets Ständer måtte lämna sitt bifall till inrättande, i enlighet
med vissa i propositionen närmare angifna grunder, af en pensionsanstalt
för befälhafvare, styrmän och annat sjöfolk å svenska, till
utrikes fart använda segel- och ångfartyg, äfvensom för maskinister
och eldare å sistnämnda slags fartyg.

Samtidigt föreslog Kungl. Maj:t Rikets Ständer att medgifva, att,
såsom bidrag till pensioneringen från nämnda pensionsanstalt, måtte få
af tullmedlen utgå ett belopp, ungefärligen svarande mot den så kallade
»föringen» — en sjömän å fartyg i utrikes fart sedan gammalt tillkommande
förmån att, i vederlag för tidigare medgifven tullfrihet för
af dem utrikes ifrån införda varor, vid ankomst till svensk hamn från
utrikes resa af tullmedlen utbekomma vissa belopp — hvaremot
»föringen» ej vidare skulle till sjöfolket utbetalas.

Det föringen motsvarande belopp, som sålunda skulle tillkomma
pensionsanstalten, skulle enligt propositionen närmare bestämmas i förhållande
till lästetalet af de fartyg, till hvilkas besättningar föring
utgått, samt ökas i visst förhållande till lästetalet å sådana fartyg, så
att för det dåvarande, då lästetalet af de till utrikes sjöfart begagnade
svenska fartygen under senaste åren uppgått till emellan 110,000 och

120,000 läster, anslaget fastställdes till 24,000 riksdaler, eller närmast
det belopp, som föringen då utgjorde, men framdeles blefve ökadt med

31

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 85.

1,000 riksdaler för hvarje fullt femtusental utöfver 120,000, hvarmed
lästetalet å sådana fartyg kunde komma att tillväxa.

Sedan Rikets Ständer bifallit Kungl. Maj:ts berörda förslag, förordnade
Kungl. Maj:t den 29 januari 1864 om inrättande af en sådan
pensionsanstalt, hvarom förut nämnts, hvarjämte reglemente för anstalten
af Kungl. Maj:t samtidigt utfärdades.

Förutom omförmälda, till pensionsanstalten af tullmedlen utgående
anslag, hvilket från och med år 1867 uppfördes i riksstaten under
dåvarande nionde hufvudtiteln såsom reservationsanslag under rubriken
»bidrag till handelsflottans pensionsanstalt», utgick till en början äfven
till anstalten ett anslag å 50,000 riksdaler från handels- och sjöfartsfonden.
I samband med indragning af sistnämnda anslag höjdes vid
1869 års Riksdag det förra, af tullmedlen utgående anslaget med motsvarande
belopp, eller 50,000 kronor.

Med anledning af under årens lopp inträdd ökning i de till utrikes
sjöfart använda svenska fartygens lästetal höjdes, på Kungl. Maj:ts
framställning, anslaget af 1871 års Riksdag från förutvarande 74,000
kronor till 78,000 kronor. I sammanhang därmed förändrades anslaget
till förslagsanslag i den mening, att den utbetalning till handelsflottans
pensionsanstalt, som på grund af nämnda anslag finge äga rum, skulle,
utöfver de 50,000 riksdaler, som vid 1869 års riksdag beviljats i stället
för det förut utgående bidraget från handels- och sjöfartsfonden, utgöra,
såsom motsvarande föringen, dels 24,000 riksdaler och dels därjämte

1,000 riksdaler för hvarje fullt tal af 2,880 nyläster (5,000 svåra läster),
hvarmed lästetalet å svenska i utrikes sjöfart använda fartyg öfverstege
69,120 nyläster (120,000 svåra läster). Sedermera har ifrågavarande
anslag — numera uppfördt under tionde hufvudtiteln — alltjämt i riksstaten
upptagits med oförändradt belopp, 78,000 kronor, att såsom
förslagsanslag — i nyss angifven mening — utgå direkt af tullmedlen.

Förutom hvad jag sålunda återgifvit från mitt anförande rörande
regleringen af tionde hufvudtiteln vill jag erinra om gällande bestämmelser
in. m. angående delaktighet i pensionsanstalten, delägarnes
klassifikation, pensionernas belopp och antal samt villkoren för pensions
erhållande.

De personer, Indika kunna förvärfva delaktighet i pensionsanstalten,
äro: befälhafvare, styrmän och annat sjöfolk å svenska till
utrikes fart använda segel- eller ångfartyg äfvensom maskinister och
eldare å ångfartyg. Dessa personer indelas med afseende å beloppet
af dem tillkommande årliga pensioner i fyra klasser, nämligen:

32

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 8ö.

första klassen: fartygsbefälhafvare, som aflagt examen, erforderlig
för behörighet att föra fartyg å alla farvatten (dock icke befälhafvare,
som på sin tid aflagt sjökaptensexamen af andra klassen);

andra klassen: fartygsbefälhafvare, som på sin tid aflagt sjökaptensexamen
af andra klassen, samt styrmän, som på grund af styrmansbref
föra befäl i fart bortom Skagen och Lindesnäs;

tredje klassen: fartygsbefälhafvare, som icke aflagt någon af åsyftade
examina, samt styrmän och maskinister;

fjärde klassen: öfrigt sjöfolk, däribland eldare å ångfartyg.
Pensionernas antal och belopp inom de olika klasserna voro ursprungligen
bestämda sålunda:

i första klassen: 100 pensioner å 160 kronor;

andra ,, 100 „ ,, 120 ,, ;

,, tredje ,, 100 ,, ,, 100 ,, ,

„ fjärde „ 600 „ „ 60 „ ;

dock skulle pensionsrummens antal inom de fyra klasserna framdeles
ökas i samma proportion, i den mån tillgångarne medgåfve sådant.
Vid 1908 års slut utgjorde pensionsrummens antal inom en hvar af
de tre första klasserna 172 samt i fjärde klassen 1,032. Själfva pensionsbeloppen
hafva icke undergått någon förändring.

Villkoren för pensions erhållande äro i allmänhet: a) att hafva
uppnått 55 års ålder; b) att hafva 25 år varit å svenskt sjömanshus
inskrifven och, utan att hafva gjort sig skyldig till rymningsbrott,
tillbragt denna tid hufvudsakligen i tjänstgöring under utrikes sjöfart
med svenskt handelsfartyg eller såsom förhyrd å svenskt örlogsfartyg;
och c) att äga behörigen vitsordad god frejd. Äro de pensionssökande
flera än som med inrättningens tillgångar kunna pensioneras, äger den
till pension företräde, hvilken först blifvit därtill berättigad. Hafva två
eller flera samtidigt blifvit pensionsberättigade och finnas ej pensionsrum
för alla, afgöres genom lottning, hvem eller hvilka skola undfå pension.

Beträffande ytterligare upplysningar om pensionsanstaltens ekonomi
och andra förhållanden — därom dels sjömanspensioneringskommittén
i sitt betänkande å sid. 95—111 samt 250—264 lämnat en ganska
uttömmande redogörelse dels ock arbetareförsäkringskommitténs underdåniga
utlåtande af den 5 december 1888 innehåller åtskilliga vägledande
uppgifter — torde jag kunna inskränka mig till hvad som
förekommer i kommerskollegii utlåtande härutinnan. Det innehåller i
hufvudsak följande.

Handelsflottans pensionsanstalt hade till ändamål att bereda
uttjänt sjöfolk ekonomiskt stöd, ehuru under helt andra betingelser

33

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 85.

och villkor än sjömanshusens motsvarande verksamhet. Medan sjömanshusen
lämnade sådant stöd allenast åt verkligt behöfvande sjöfolk,
hade pensionsanstalten till uppgift att åt sjömän, som uppnått viss
ålder och längre tid tjänat i viss sjöfart med svenska fartyg, bereda
visserligen knappa, men dock verkliga pensioner, utgående oberoende
af vederbörandes ekonomiska villkor.

Anstaltens inkomstkällor utgjordes hufvudsakligen af årliga anslag
af statsmedel och afkastningen af anstaltens fonder samt till
mindre del af vissa bötesmedel, som tillfölle anstalten. Med undantag
af det såsom direkt anslag från statens sida utgående årliga fasta beloppet
af 50,000 kronor, vore statsbidraget icke att anse såsom ett
statsanslag eller understöd i vanlig mening utan som ett vederlag för
att staten frånhändt sjöfolket en häfdvunnen ekonomisk förmån, nämligen
den ofvannämnda s. k. föringen. Till följd af anslagets rörlighet
växlade, såsom närmare angifvits, totalbeloppet något med olika år.
Det förhållande att hela anslaget utginge direkt af tullmedlen, antydde
att, enär upphäfvandet af föringen i dess ursprungliga form skett i
s}Tte att underlätta tullarnes införande i vårt land, statsanslaget i dess
helhet ansetts motiveradt med hänsyn till upphörandet af den för sjöfolket
ganska betydande ekonomiska förmån, föringen på sin tid inneburit.
Pensionsanstalten hade upprättats i syfte att till sjömännens fromma
gifva föringen eu för dem fördelaktigare användning än som kunnat
ernås, då den, såsom förut skett, i småsummor utbetalades till hvarje
sjöman. Därjämte hade med anstaltens upprättande afsetts att genom
de förmåner, anstalten erbjöde, förmå svenskt sjöfolk att tvärstanna i
svensk sjötjänst och härigenom i händelse af krig kunna påräkna dugligt
sjömanskap för landets försvar.

Af anstaltens tvenne hufvudfonder, nämligen förvaltningskostnadsfonden
och pensionsfonden, för hvilkas tillkomst sjömanspensioneringskommittén
närmare redogjort, hade den förra vid 1907 års slut uppgått
till kronor 219,966: 6 7, hvarå beräknades en ränteafkastning af kronor
9,287: 17. Kostnaderna för förvaltningen hade under år 1907 utgjort
kronor 8,870: 3 0. En mindre behållning å denna fond uppstode sålunda,
men enär det kunde förutses, att den nu jämförelsevis ganska billiga
förvaltningskostnaden skulle ökas, torde någon behållning från fonden
ej lämpligen böra disponeras för pensioneringen. Enligt hvad kollegium
inhämtat, vore sannolikt att emotse någon ökning i den nu utgående
låga kostnaden för förhyrning af lokal för anstalten.

Pensionsfondens behållning hade vid 1907 års slut utgjort kronor
706,833:3 4 och den beräknade ränteafkastningen härå kronor 29,423: 17.

Bill. till Rilesd. Prof. 1909. 1 Sami. 1 Afd. 51 Höft. 5

34

Kunyl. Maj:ts Nåd. Proposition No 85.

Under loppet af år 1907 hade därjämte på grund af nådigt beslut
af den 7 december 1906 till anstalten öfverlämnats W. J. S. Westzynthius’
testamentsgåfva att såsom en särskild fond disponeras för
pensioneringen. Denna fond hade vid slutet af år 1907 utvisat en behållning
af kronor 27,800: —. Den beräknade ränteafkastningen hade
utgjort kronor 1,231: 5 0.

Anstaltens för pensioneringen afsedda fonder hade således vid
1907 års slut utgjort tillhopa kronor 734,633: 34 med en beräknad ränteinkomst
af kronor 30,654: 6 7.

Inkomsterna till pensionsfonden hade under samma år uppgått
till kronor 137,736: 9 2 och hade i pensioner utbetalts kronor 130,798: 28.
Pensionsfonden hade under året ökats med allenast 6,900 kronor.

Redan under pensionsinrättningens första verksamhetsår hade
visat sig att de inkomstkällor, som ställts till anstaltens förfogande,
varit otillräckliga för att bestrida kostnaderna för den enligt reglementet
i utsikt ställda pensioneringen. Till följd häraf hade det för
anstalten mött oöfverstigliga hinder att kunna bringa pensioneringen
till full effektivitet. Visserligen hade, tack vare den i reglementet för
anstalten fastställda regel, att antalet pensionsrum inom fjärde klassen,
omfattande sjöfolket af manskapsgrad, skulle vara dubbelt så stort som
antalet rum inom öfriga grader tillsammans, pensioneringen inom fjärde
klassen kunnat utan några nämnvärda rubbningar bringas till fullföljd,
så att de till pension berättigade erhållit sådan vid uppnådd pensionsålder
eller åtminstone efter allenast några få månaders väntan. Men
däremot hade . pensioneringen inom de tre första klasserna företett
synnerligen stora oregelbundenheter. Enär tillgångarna ej medgifvit
inrättande inom dessa klasser af tillräckligt antal pensionsrum, hade
de inom dessa klasser pensionsberättigade nödgats längre eller kortare
tider vänta på att komma i åtnjutande af pension. För att i
möjligaste mån råda bot på de missförhållanden, som häraf blifvit eu
följd, hade anstalten sökt anlita en mängd olika utvägar, såsom närmare
framginge af kommitténs omförmälda redogörelse. Då det enda
verksamma medlet för afhjälpande af missförhållandena, nämligen beredandet
af erforderliga medel för pensioneringens uppehållande, icke
kommit till användning, läge i öppen dag, att anstaltens alla ansträngningar
att nöjaktigt fullgöra sina skyldigheter gent emot pensionstagarne
måst blifva till så stor del som varit och vore fallet fruktlösa.
Då missförhållandena i något hänseende blifvit tid efter annan alltför
framträdande och anordning vidtagits för att i någon mån afhjälpa
detta, hade häraf i sin ordning framkallats olägenhet i annat hänseende,

Katigt. Maj ds Nåd. Proposition N:o 85. '' ; 35

ej sällan af än svårare beskaffenhet, än det missförhållande, som skolat
af hjälpas. Kollegium tilltrodde sig icke att bedöma, huruvida de ena
eller andra af anstaltens åtgärder i syfte att åstadkomma förbättrade
förhållanden varit de mest ändamålsenliga. För ett allsidigt bedömande
häraf skulle erfordras en synnerligen omfattande undersökning. Eu
undersökning härom samt angående orsakerna till skiftningarna i pensioneringen
inom de olika klasserna sinsemellan syntes emellertid kollegium
erbjuda ett mera underordnadt intresse för bedömandet af den
nu föreliggande frågan, hvilken i första rummet afsåge att bereda anstalten
tillräckliga medel att behörigen fullgöra pensioneringen inom
alla klasser.

Då kollegium icke ansett sig kunna förorda kommittéförslaget
om förbättradt pensioneringssätt, funne kollegium desto mer angeläget,
att kraftiga åtgärder vidtoges till rättande af missförhållandena i afseende
å den nuvarande pensioneringen. Enligt kollegii uppfattning
måste det redan i och för sig anses synnerligen beklagligt och staten
föga värdigt att — ehuru från statens sida ställts i utsikt, att svenskt
sjöfolk, som hufvudsakligen ägnade sig åt utrikes sjöfart med svenska
fartyg, skulle såsom uppmuntran härtill och belöning härför vid viss
uppnådd ålder och under vissa förutsättningar i öfrigt undfå en pension,
som för deras lifsuppehälle visserligen vore otillräcklig, men dock
kunde utgöra ett ej oväsentligt bidrag därtill — samma sjöfolk eller
rättare vissa klasser däraf, oaktadt det uppfyllt villkoren för pensionens
åtnjutande, dock måste gå i mistning däraf under en lång följd
af år och i många fäll aldrig komme i besittning däraf. Redan den
omständigheten, att viss eller vissa klasser af det under lika betingelser
pensionsberättigade sjöfolket finge vänta vida längre på pensions
utbekommande än annan eller andra klasser däraf innefattade en synnerligen
stor obillighet, som borde afhjälpas.

Kollegium hade från pensionsanstalten mottagit följande uppgifter
angående antalet pensionsberättigade, hvilka den 1 oktober 1908
ännu icke kommit i åtnjutande af pension:

36

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 85.

År då ansökningarne
inkommit

Antal

Summa

l:sta

klass

2:dra

klass

3:dje

klass

1898 .......................

4

4 :

1899 ........................

5

—

12

17 |

1900 ........................

16

—

19

35

1901 .....................

19

9

27

55

1902 .....................

25

8

16

49 1

40 ;

1903 ........................

13

16

11

1904 ........................

24

24

15

63 ;

1905 .......................

SO

20

16

66 i

1906 ......................

22

11

17

50

1907 ........................

34

21

8

63 |

1908 .......................

13

13

8

34 !

Summa

201

122

153

476 |

Af dessa ansökningar voro dock icke samtliga genom formellt
•beslut af anstalten beviljade. På grund däraf att några pensioner i
allt fall ej kunnat de sökande beredas förrän åtskilliga år fram i
tiden efter ansökningarnes ingifvande, hade nämligen direktionen under
senaste åren iakttagit det förfarande, att den icke formligen pröfvat
ansökningarne, utan allenast underkastat dessa en granskning, huruvida
de enligt reglementets bestämmelser borde afslås eller beviljas.
De ansökningar, som inkommit efter den 24 februari 1902, vore endast
granskade på sistnämnda sätt. Uppgifterna afsåge allenast sådana ansökningar,
som vid denna granskning befunnits vara af beskaffenhet
att böra godkännas. Af nämnda antal pensionsberättigade, som ännu
icke erhållit pension, eller 476, hade 122 personer inkommit med sina
ansökningar före sagda 24 februari 1902, och hade direktionen alltså
genom formligt beslut godkänt dessa ansökningar, men i brist på
pensionsrum förklarat desamma hvilande. Det återstående antalet ansökningar,
eller 354, härrörde alltså från personer, hvilka visserligen
icke tillerkänts pension, men dock af anstalten befunnits i lika grad
som de förre pensionsberättigade. För pensionering af samtliga omtörmälda
476 å pension väntande personer erfordrades ett belopp af
62,100 kronor för år enligt följande beräkning:

37

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition N:o 85.

20L i l:a klass å 160 kronor för år kronor 32,160

122 i 2:a klass å 120 „ „ „ „ 14,640

153 i 3:e klass å 100 „ „ „ „ 15,300

476 Summa kronor 62,100

Antalet personer, som sökt, men på grund af bristande tillgångar
icke kunnat erhålla pensioner i någon af anstaltens tre första pensionsklasser,
hade under de senaste åren varit någorlunda konstant och
endast företett jämförelsevis mindre betydande stegringar. Vid slutet
af år 1903 hade sålunda antalet efter samma grunder pröfvade behöriga
pensionsansökningar, för hvilkas tillgodoseende medel saknats,
utgjort tillhopa 490, däraf 152 i första, 87 i andra samt 251 i tredje
klassen. För pensionering af dessa skulle hafva erfordrats 59,860
kronor. Vid 1905 års slut hade antalet lika beskaffade ansökningar
utgjort 493, däraf 171 i första, 100 i andra och 222 i tredje klassen.
För beredande af pensioner åt dem hade erfordrats 61,560 kronor.

De af anstalten meddelade uppgifterna om de nu rådande förhållandena
i afseende å pensioneringen inom de tre första klasserna
kunde, enligt hvad framhållits, icke göra anspråk på att vara fullt
exakta. A ena sidan torde vara sannolikt, att åtskilliga af de på
pension väntande aflidit, efter det deras ansökningar _ inkommit till
anstalten. Härigenom skulle antalet opensionerade i någon mån nedbringas.
Denna minskning torde emellertid å andra sidan uppvägas
däraf, att tilläfventyrs andra, hvilkas ansökningshandlingar varit ofullständiga
och därför underkänts, numera kunde vara i stånd styrka sig
hafva uppfyllt villkoren för pensionens erhållande. Kollegium, som
sålunda utginge från att för beredande af pensioner åt samtliga på
pension väntande skulle kräfvas ett belopp af i jämnadt tal 62,500
kronor, ifrågasatte i första rummet, att anslag med detta belopp anvisades
för att sätta anstalten i stånd att fullgöra sin uppgift.

Det andra af de hufvudsakliga klagomål, som framkommit mot
den äf handelsflottans pensionsanstalt handhafda pensioneringen, hade
afsett de utgående pensionsbeloppens otillräcklighet. Kollegium ansåge
ock uppenbart, att dessa belopp, resp. 160, 120, 100 och 60 kronor
inom de 4 klasserna, vore synnerligen knappt tillmätta och under inga
förhållanden kunde fylla ens mycket små anspråk å lifsuppehälle, särskildt
med nu rådande höga lefnadskostnader. Å andra sidan finge ej förbises,
dels att pensionerna aldrig varit afsedda annat än som ett bidrag till
bestridande af dessa kostnader, dels ock att sjöfolkets löneförmåner
efter hand alltmera förbättrats. Sistnämnda förhållande gällde särskildt
det till de tre första klasserna hänförliga sjöfolket, som utgjordes af

38

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 85.

befälhafvare, styrmän och maskinister. Deras ekonomiska villkor torde
ock i allmänhet vara någorlunda goda. Det till fjärde klassen hörande
sjöfolket, sjömän och eldare, befunne sig däremot vanligen eller åtminstone
i många fall i ekonomiskt betryck och ansåge kollegium därför
särskildt angeläget, att åtgärder vidtoges till förbättrande af pensioneringen
af denna klass. En ökning af pensionsbeloppen äfven inom de
öfriga klasserna skulle medföra högst betydande kostnader, och ansåge
sig kollegium icke nu kunna framställa ytterligare kraf på statens
medverkan för förbättring af pensioneringen af dessa klasser, än som
vore erforderligt för att göra den nuvarande pensioneringen effektiv.
En eventuell ökning af allenast fjärde klassens pensioner skulle visserligen
rubba den nuvarande proportionen mellan pensionsbeloppen i de
olika klasserna, men denna konsekvens syntes kollegium i och för sig
icke innebära någon orättvisa eller obillighet, då hänsyn toges till den
ofvan framhållna väsentliga olikheten i sjöfolkets ekonomiska villkor.
Kollegium tillstyrkte för sin del, att pensionsbeloppet för denna klass
ökades från nu utgående GO kronor till 90 kronor. Antalet pensionärer
i fjärde klassen utgjorde den 1 oktober 1908 1,027, och skulle alltså
för beredande åt en hvar af dessa af en till 90 kronor förhöjd pension
erfordras tillhopa 30,810 kronor. Med hänsyn till den gradvis fortgående
ökningen inom denna klass borde detta belopp af jämnas uppåt
till 31,500 kronor.

Sammanlagdt skulle alltså erfordras ett årligt tillskott af 94,000
kronor för att i angifna bägge hänseenden förbättra pensioneringen
från anstalten.

För beredande af tillgång härtill ifrågasatte kollegium, att i
första hand måtte tagas i anspråk vissa i underdånig skrifvelse af
kollegium af den 30 januari 1907 och i statskontorets däröfver afgifna
underdåniga utlåtande af den 18 december 1907 närmare angifna medel,
samt att hvad därutöfver för ändamålet erfordrades måtte direkt anvisas
af statsmedel.

Ett omförmälande af de i kollega sistberörda underdåniga skrifvelse
lämnade faktiska upplysningar om tillkomsten af de åsyftade
medlen m. m. torde bär vara erforderlig för bedömande af kollega
förslag i denna del.

Enligt förut gällande bestämmelser hade, anförde kollegium, från
Sveriges konsuler till kommerskollegium insändts kvarlåtenskap efter i
utlandet ffaflidna sjömän, och hade kollegium vidtagit åtgärder för de
insända beloppens tillställande åt vederbörande. I ganska många fall
hade emellertid inträffat, att till medlen berättigade icke kunnat an -

39

Kungl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 85.

träffas, hvadan dem tillkommande arf förblifvit innestående under kollegii
vård. På grund häraf hade Kungl. Magt på framställning af
kollegium genom nådigt bref af den o mars 1897 meddelat bestämmelser
om huru borde förfaras med de kvarlåtenskapsmedel, hvilka icke kunnat
tillställas de därtill berättigade. I sådant afseende hade förordnats,
att kvarlåtenskapsmedel, som varit under kollega vård i fulla tio år
och livilkas tillvaro blifvit genom tillkännagifvanden kungjord i Postocb
Inrikes tidningar, skulle till statskontoret inlevereras för att därstädes
uppdebiteras bland statsverkets inkomster under rubrik »extra
uppbörd», hvarjämte föreskrifvits att, därest någon sedermera skulle
vilja göra anspråk på dylika medel gällande, fråga därom skulle behandlas
af kollegium, som i händelse anspråket funnes befogadt ägde
att hos statskontoret rekvirera beloppet, och borde sålunda återgående
medel af statskontoret anordnas från sjunde hufvudtitelns anslag till
restitutioner. På grund af nämnda föreskrifter både kollegium levererat
till statskontoret i skilda poster vissa angifna belopp.

I nådigt bref af den 20 mars 1903 både Kungl. Magt därjämte,
uppå hemställan af kollegium, funnit godt förklara, att till kvarlåten■
skapen efter svenske sjömän hörande effekter, hvilka bos kollegium
förvarats i fem år och bvilkas tillvaro blifvit kungjord genom tillkännagifvande
i Post- och Inrikes tidningar, finge genom kollega försorg å
stadsauktion till den högstbjudande försäljas, och hade tillika föreskrifvits,
att de vid sådan försäljning influtna behållna medel skulle
inlevereras till statskontoret efter i öfrigt samma grunder som de egentliga
kvarlåtenskapsmedlen. Den vid föranstaltad försäljning af dylika
effekter uppkomna behållning både emellertid visat sig blifva synnerligen
obetydlig, och både kollegium hittills levererat allenast ett mindre
belopp.

Vidare omhänderhade kollegium ett belopp, som uppkommit
genom ränteafkastning å kvarlåtenskapsmedel under den tid Sveriges
. riksbank, hos hvilken medlen varit insatta på deposition, å desamma
godtgjort ränta.

Slutligen hade kollegium under sin vård medel, som uppkommit
i sammanhang med den förmedling af svenske sjömäns penningeförsändningar
från utrikes ort, som tillförene ombesörjts af kollegium.
Enligt de förut enligt nådigt bref af den 21 november 1868 härom
meddelade bestämmelser hade gällt, att svensk sjöman emot afkunnande
till svensk konsul af penningar, afsedda för hemsändning, skulle erhålla
å kollegium utställd anvisning till viss person för beloppet, därvid skulle
iakttagas att, om medlen lämnades i främmande mynt, förvandling

40

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 85.

dåra!'' skulle ske till svenskt mynt efter kurs 18 riksdaler för 1
pund sterling. Med stadgandet att omsättningen af belopp i utländskt
myntslag, som till konsuln för ändamålet inbetalats, skulle ske efter
nämnda för sjömannen ganska ogynnsamma tvångskurs syntes hafva
varit afsedt att förebygga, det statsverket vid inlösen af anvisning
tillskyndades förlust genom kursskillnad.

Följden hade emellertid blifvit, att för statsverket uppstått en
behållning, hvilken efter hand stigit till vida större belopp än som
torde hafva afsetts. Till följd af de förändrade anordningar, som hade
införts genom nådigt bref af den 26 april 1901, hade emellertid all
vidare anledning till behållningens ökande genom kursvinst bortfallit.

Ärenden angående sjömäns kvarlåtenskap och förmedlandet af
sjömäns penningeförsändningar hade från och med den 1 oktober 1906
öfverflyttats från kollegium till utrikesdepartementet. Häri hade kollegium
funnit särskild anledning att underställa Kungl. Maj:ts pröfning
frågan om användningen af de i samband med sagda ärenden uppkomna
kapitalbehållningar med tillagda räntor.

De medel, för hvilkas tillkomst sålunda redogjorts, ledde i alldeles
öfvervägande grad sitt ursprung från hyror, som intjänts af svenske
sjömän under deras anställning ombord å fartyg, gående i utrikes sjöfart.
Med hänsyn härtill syntes det vara öfverensstämmande med rättvisa och
billighet, att samma medel, Indika dittills ej kunnat och framdeles ej
heller torde kunna — utom i något enstaka fall beträffande arfsmedlen
— tillställas sjömännens rättsinnehafvare, komma till användning för
främjande af något allmännyttigt syfte till sjömäns fromma. Såsom
den naturligaste och mest följdriktiga lösningen framställde sig härvid
enligt kollegii åsikt medlens disponerande, för pensioneringen af det i
utrikes sjöfart verkande svenska sjöfolket. Så mycket större anledning
härtill syntes föreligga, som härigenom de af kollegium förut framhållna,
för sjöfolket rådande ogynnsamma förhållandena i fråga om
pensioneringen skulle kunna åtminstone i någon mindre man varda
förbättrade.

Ehuru det icke tillkomme kollegium att bedöma, i hvilken ordningändring
af grunderna för användningen af ifrågavarande kvarlåtenskapsmedel
borde genomföras, tvekade kollegium icke att i princip uttala
sig för, att de medel af dylikt slag, hvilka hädanefter skulle från
kollegium levereras, lämpligen borde, i stället för att ingå till statsverket,
öfverlämnas till handelsflottans pensionsanstalt att af densamma
användas till pensionering af sjöfolk, och torde ett sådant öfverlämnande
böra ske efter samma grund och i samma ordning, enligt hvilken

41

Kungl. Maj. ts Nåd. Proposition N:o 85.

de eljest skolat inlevereras till statskontoret. Lika vägande skäl ansåge
kollegium tala för. att de öfriga omförmälda medlen, å hvilka ingen
enskild rättsägare torde kunna med fog göra anspråk, nämligen arfsraedelsräntor
ock behållningen af sjömansinvisningsmedel jämte räntor
a de senare, blefve för enahanda ändamål öfverlämnade till anstalten.

Med afseende å sättet för medlens disponerande af anstalten syntes
dock olika förfaringssätt höra tillämpas i fråga om de olika slagen af
medel. Hvad anginge de egentliga arfsmedlen kunde förutsättas, att
allt framgent för hvarje år medel af sådan beskaffenhet skulle blifva
att tillgå, och om än beloppen för de olika åren komme att förete
betydande växlingar, torde dock kunna beräknas, att ett rätt afsevärdt
belopp skulle årligen konstant varda disponibelt. Kollegium utginge
härvid från den förutsättning, att enahanda förfarande, som sålunda
ifrågasattes att gälla beträffande de af kollegium omhänderhafda medlen,
skulle tillämpas jämväl i afseende å de medel af samma beskaffenhet,
hvilka inkommit eller framdeles inkomma till utrikesdepartementet.
Med hänsyn till nu angifna omständigheter syntes inflytande medel af
detta slag lämpligen böra årligen i sin helhet komma till användning
för beredande af pensioner.

Beträffande arfsmedelsräntor och sjömansinvisningsmedel syntes
kollegium åter vara mest ändamålsenligt att desamma kapitaliserades,
så att allenast den årliga ränteafkastningen komme till användning
vid pensioneringen.

Sedan Kungl. Maj:t öfver denna kommerskollegii framställning
infordrat underdåniga utlåtanden från direktionen öfver handelsflottans
pensionsanstalt, statskontoret och justitiekanslersämbetet, har nämnda
direktion för sin del uttalat, att den funne synnerligen önskvärdt, att
kollega hemställan vunne nådigt bifall, men dock föreslagit, att de
ökade inkomster, som anstalten härigenom skulle erhålla, måtte företrädesvis
få användas till pensioner inom tredje klassen, där de pensionsberättigade
vida längre än sökande inom anstaltens första och andra
klasser måste vänta på pensionens åtnjutande.

Statskontoret har för sin del uttalat, att kommerskollegii berörda
förslag syntes förtjänt af synnerligt beaktande. Orsaken hvarför ifrågavarande
medel dittills inlevererats till statskontoret, där desamma enligt
gällande föreskrift tillförts statsmedlen under titel »extra uppbörd»,
torde vara att finna i den omständighet att, sedan dessa medel omhändertagits
af statsmyndighet för att till vederbörande rättsägare
utbetalas, någon rättsägare icke kunnat anträffas eller latit sig afhöra,
hvarför medlen synts hafva en viss likhet med danaarfsmedel. EmellerBih.
till Biksd. Prof. 1500. 1 Sand. 1 Afd. 57 Höft. C

42 Kungl. Maj As Nåd. Proposition N:o 85.

tid måste det erkännas, att en väsentlig skillnad mellan danaarfsmedel
och nu ifrågavarande medel förefunnes. Beträffande de förra måste
det vara styrkt, att arfsberättigade saknades, och hemföl le kvarlåtenskapen
i sådant fall enligt allmänna lagens bestämmelse till statsverket,
där ej annorlunda förordnats. Hvad däremot de senare anginge, vore
dylikt förhållande icke ådagalagdt; man visste endast, att behöriga
rättsägare hittills icke anmält sig.

Statskontoret har emellertid icke blott i princip uttalat sin
anslutning till kollegii hemställan utan äfven framställt mera vidtgående
förslag. Under uttalande att det icke kunde anses vara fullt i sin
ordning, att statsverket för sina behof toge ifrågavarande kvarlåtenskapsmedel
i anspråk, har statskontoret anfört, att, när nu fråga
väckts om de hos kollegium ännu kvarstående sådana medels successiva
användning för ett ändamål, som, på samma gång det med hänsyn till
inedlens ursprung måste anses synnerligen lämpligt, äfven vore i liöggrad
behjärtansvärdt, det ville synas statskontoret, som om vid pröfning
af det sålunda väckta förslaget jämväl borde tagas i öfvervägande,
huruvida icke de medel af samma slag, hvilka redan till statskontoret
aflämnats, lämpligen borde för pensioneringen disponeras. Dessa medel
hade visserligen, allt efter som de till statskontoret inlevererats, ingått
bland statsmedlen och tagits i anspråk för statsregleringarne. Därest
emellertid behöriga rättsägare anmälde sig, skulle godtgörelse för dem
tillkommande kvarlåtenskapsmedel utbetalas från sjunde hufvudtitelns
anslag till restitutioner. Enligt statskontorets mening borde ett belopp,
motsvarande summan af de medel af ifrågavarande slag, som kollegium
till statskontoret aflämnat, öfverföras från nämnda anslag till en fond.
som tillsvidare och intill dess ombildning af handelsflottans pensionsanstalt
genomförts borde ställas under statskontorets förvaltning med
skyldighet för statskontoret att öfverlämna fondens afkastning till
handelsflottans pensionsanstalt att användas för sjöfolks pensionering.
För vidtagande af en sådan anordning ansåge dock statskontoret, att
Riksdagens medgifvande erfordrades.

Justitiekanslersämbetet har icke haft några principiella erinringar
mot statskontorets hemställan i ärendet.

I sitt utlåtande öfver kommittéförslaget har kommerskollegium
på det lifligaste tillstyrkt statskontorets sålunda framställda förslag om
användningen för pensioneringen af jämväl de af kollegium till statskontoret
redan öfverlämnade medel af här ifrågavarande beskaffenhet.
Lika med statskontoret ansåge kollegium dessa medel böra, särskild!
med hänsyn till angelägenheten af att eventuella rättsägares anspråk

Kungi. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 85. 48>

städse skulle blifva behörigen tillgodosedda, afskild as till en särskild
fond, hvilken lämpligen torde kunna benämnas »svenska sjömäns kvarlåtenskapsmedelsfond».
Kollegium ansåge betänklighet ej böra möta
mot att öfverlämna förvaltningen af denna fond till handelsflottans
pensionsanstalt äfven med dess nuvarande organisation. Därest sä
skedde, borde anstalten tillförbindas att på rekvisition af vederbörlig
myndighet — utrikesdepartementet eller kommerskollegium — tillhandahålla
det belopp, som myndigheten pröfvade böra till sig anmälande
rättsägare utbetalas.

Vid afgifvande af statskontorets utlåtande hade förutsatts, att
fonden skulle börja med ett kapital af 115,055 kronor 33 öre. Statskontoret
hade ansett, att, innan utbetalning af ränteaf kastningen begynte,
fonden borde lämpligen uppbringas till ett jämnare belopp, exempelvis
120,000 kronor, och sedermera därvid bibehållas, så att, om något
belopp däraf blefve till rättsägare restitueradt, densamma medelst tillskott
från dess ränteaf kastning åter höjdes till det bestämda beloppet.
Kollegium biträdde i hufvudsak hvad statskontoret härutinnan föreslagit.

För sammanhangets skull och enär de medel, som afsetts skola
ingå i den föreslagna fonden, något ökats efter afgifvandet af kollegii
och statskontorets nyss omförmälda utlåtanden, har kollegium därefter
lämnat en sammanträngd redogörelse för de åsyftade medlen.

Af hos kollegium innestående kvarlåtenskapsmedel hade enligt
denna redogörelse kollegium jämlikt föreskrift i nådiga brefvet af den 5
mars 1897 inlevererat till statskontoret:

år 1898 ........................................ kronor 57,229: 55

., 1899 .......................................

„ 1900 .......................................

„ 1901 ..........................................

.. 1902 ..........................................

.. 1903 .............................................

''., 1904 .....................................

„ 1905 ....................................

„ 1906 .............................................

Härtill skulle komma:
dels ett belopp, som af kollegium
under år 1903, jämlikt nådiga
brefvet af den 20 mars 1903, inlevererats
till statskontoret och
utgjorde behållningen vid förtransport
kronor 88,365: S2

5,578: 28
3,029: 28
3,657: 90
3,882: 09
3.899: 09
4,634: 2 2
3,329: 7 4
3.125: c 7

44

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 85.

transport kronor 88.365: 82
säljning af till kvarlåtenskapen
efter aflidne sjömän hörande

effekter ................................... ,, 8: 57

dels ytterligare ett belopp, som af
kollegium under år 1899 till
statskontoret öfverlämnats, utgörande
till kapital och ränta
sjömannen Frans Oscar Karlströms
tillgodohafvande, som
alltsedan år 1873 varit under
kollegii vård, utan att Karlström
eller hans rättsinnehafvare
låtit sig afhöra, hvilket
belopp kollegium lika med statskontoret
ansåge lämpligen böra,
ehuru det icke egentligen vore
att anse som kvarlåtenskaps medel,

tilläggas fonden............ „ 359: 3 2 kronor 88,733:7 1.

Restitution af någon del af dessa inlevererade
belopp hade sedermera ej förekommit, hvadan de
bland statsverkets tillgångar ingångna medlen, som
föresloges skola öfverföras till fonden, utgjorde tillhopa
sistberörda belopp kronor 88,733: 7 1.

Vidare borde tilläggas fonden de kvarlåtenskapsmedel,
som kollegium haft eller hade att för
åren 1906—1908 leverera till statskontoret under
åren 1907—1909. I afvaktan på afgörandet af
frågan om medlens disponering hade kollegium
nämligen ansett böra med inlevererandet af dessa
medel tillsvidare bero, och innestode desamma fortfarande
hos kollegium. Beloppen jämte upplupna
räntor utgjorde den 31 december 1908: för år 1906
kronor 4,823:7 8, för år 1907 kronor 2,366:55 och

för år 1908 kronor 2,294:20 eller tillhopa ............ ,, 9,484: 62

Ytterligare tillkomme den hos kollegium innestående
behållningen af ränteafkastningen af inkomna
kvarlåtenskapsmedel, hvilken behållning utgjorde
den 31 december 1908 ....................................... ,, 7,388: 7 5

transport kronor 105,607: 0 8

45

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 85-

transport kronor 105.(507: OS
Slutligen borde till fonden öfverföras den jämväl
bos kollegium innestående behållning, som uppkommit
genom kursvinst å sjömansinvisningsmedel.

Denna behållning utgjorde den 31 december 1908 ,, 20.275: 24

Summa kronor 125,882: 32.

Kollegium ansåge, att fondens storlek borde bestämmas till 125,000
kronor och att densamma allt framgent borde bibehållas vid detta
belopp.

Kollegium hemställde, att Eders Kungl. Maj:t måtte
dels föreslå Riksdagen medgifva, att från det å sjunde hufvudtiteln
uppförda förslagsanslag till restitutioner finge afföras ett belopp
af 88,733 kronor 71 öre för att ingå i en under förvaltning af direktionen
öfver handelsflottans pensionsanstalt stående fond med benämning
»svenska sjömäns kvarlåtenskapsmedelsfond», hvars ränteafkastning
skulle af pensionsanstalten användas för pensionering af sjöfolk i
enlighet med de grunder, som nu gällde eller framdeles kunde varda
bestämda;

dels, i händelse af bifall härtill, anbefalla kollegium att till
handelsflottans pensionsanstalt inleverera ofvan omförmälda belopp 9,484
kronor 02 öre, 7,388 kronor 75 öre samt 20,275 kronor 24 öre jämte
räntor för att dels till så stor del ingå i nämnda fond, att densamma
uppginge till 125,000 kronor, dels i öfrigt tilläggas anstaltens
pensionsfond;

dels, med upphäfvande af de i nådiga brefven af den 5 mars
1897 och den 20 mars 1903 gifna föreskrifter, förordna

att sådana till kommerskollegium eller utrikesdepartementet insända
kvarlåtenskapsmedel efter i utlandet aflidna svenska sjömän, som varit
under kollegii eller utrikesdepartementets vård i fulla tio år och hvilkas
tillvaro blifvit kungjord genom tillkännagifvande i Post- och Inrikestidningar,
skulle, jämte därå möjligen upplupna räntor, från och med
år 1910 öfverlämnas till handelsflottans pensionsanstalt för att årligen
användas för pensionering af sjöfolk i enlighet med de grunder, som
i sådant afseende nu gällde eller framdeles kunde varda bestämda;

att till kvarlåtenskapen efter aflidna svenska sjömän hörande
effekter, som hos kollegium eller utrikesdepartementet förvarats i fem
år och hvilkas tillvaro blifvit kungjord på sätt nyss angifvits, skulle
genom kollegii eller utrikesdepartementets försorg å stadsauktion till
den högstbjudande försäljas och de vid sådan försäljning influtna

46

Riingl. Maj,is Nåd. Proposition N:o 85.

behållna medel från och med år 1910 för enahanda ändamål som nyss
nämnts, öfverlämnas till samma pensionsanstalt;

att, därest någon framdeles skulle göra anspråk gällande å sålunda
af kollegium eller utrikesdepartementet inlevererade medel, fråga därom
skulle behandlas af den af nämnda myndigheter, som medlen inlevererat;
och skulle kollegium eller utrikesdepartementet, i händelse anspråket
funnes befogadt, äga hos handelsflottans pensionsanstalt rekvirera
beloppet;

samt att sålunda återgående medel skulle utbetalas från nämnda
»svenska sjömäns kvarlåtenskapsmedelsfond».

Under förutsättning att hvad sålunda föreslagits godkändes,
skulle alltså pensionsanstalten årligen förfoga öfver dels afkastningen
af nämnda fond, hvilken afkastning efter en räntefot af 4 procent skulle
uppgå till 5,000 kronor, dels de kvarlåtenskapsmedel, som framgent
skulle årligen successivt öfverlämnas till pensionsanstalten från kollegium
eller utrikesdepartementet. Beräknades sistnämnda årliga tillskott till
2,000 kronor, skulle på denna väg omkring 7,000 kronor komma
pensionsanstalten till godo för bekostande af pensioneringen.

Det direkta ökade statsanslag, som under nämnda förutsättning''
vore beköfligt för genomförande af sådana ofvan angifna förbättringar
af pensioneringen från handelsflottans pensionsanstalt, hvilka kollegium
ansett mest trängande och i främsta rummet påkallade af rättvisans
och billighetens kraf, uppginge alltså till 87,000 kronor och hemställde
kollegium, att Eders Kungl. Maj:t täcktes i nådig proposition föreslå
Riksdagen att för vidtagande af förbättringar i pensioneringen från
handelsflottans pensionsanstalt anvisa ytterligare årligen från och med
år 1910 87,000 kronor.

I detta sammanhang har kollegium berört frågan i hvad mån
ändringar af det för anstalten gällande reglemente kunde vara erforderliga,
för den händelse kollegii förslag om anvisande af ökade
medel för pensioneringen från handelsflottans pensionsanstalt blefve
helt eller delvis bifallet. Reglementet hade, anför kollegium, sedan
dess tillkomst undergått helt få förändringar. Arbetareförsäkringskommittén
hade i sitt ofvan åberopade betänkande af den 5 december
1888 föreslagit vissa i allmänhet mindre betydande jämkningar af
reglementet. De viktigare af dessa ändringsförslag hade afsett dels
höjning af åldersminimum för rättighet till pension i de 3 första
klasserna från 55 till 58 år dels ock att den tid, hvarunder sjöman
skall hafva varit inskrifven vid sjömanshus för att erhålla rätt till
pension, skulle nedsättas från 25 till 20 år, äfvensom att i sammanhang

47

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 85.

därmed bestämmelse skulle meddelas om att för erhållande af sådan
rätt kvalificerad tjänstgöring under 120 månader kräfdes, Dessa och
öfriga ändringsförslag hade icke föranledt till någon åtgärd. Någon
höjning af åldersminimum inom nämnda tre klasser ansåge kollegium
än mindre under nuvarande förhållanden böra ifrågakomma. En sådan
skärpning af villkoren för erhållande af rätt till pension syntes nämligen
kollegium obillig i betraktande af de särskilt i jämförelse med
nu rådande höga lefnadsomkostnader låga pensionsbeloppen. Ej heller
de öfriga ändringsförslagen i afseende å villkoren för rätt till pension
ansåge kollegium nu böra föranleda till någon åtgärd.

Särskildt bestämmelsen i reglementets § 5 b) angående den
»tjänstgöring under utrikes sjöfart med svenskt handelsfartyg eller
såsom förhyrd å svenskt örlogsfartyg», som erfordrades för att erhålla
rätt till pension, hade varit föremål för mycket skilda tolkningar. En
fixering af denna tid skulle därför kunna synas behöflig. På senare
tid hade emellertid Kungl. Maj:t i åtskilliga Kungl. Maj:ts pröfning
underställda besvärsmål i fråga om vägrad rätt till pension träffat
afgörande i den riktning, att dylik tjänstgöring under 150 månader
vore till fyllest för erhållande af rätt till pension. Detta Kungl. Maj:ts
beslut syntes kollegium innebära ett på billighet grundadt och för sjöfolket
förmånligt afgörande af denna fråga, och då numera pensionsanstalten
tillämpade ifrågavarande bestämmelse på detta sätt, torde
någon vidare förklaring om rätta tolkningen af densamma ej erfordras.
Under förutsättning att på sätt kollegium föreslagit medel anvisades
för att bringa pensioneringen till effektivitet, blefve bestämmelserna i
reglementet om antalet pensioner i de särskilda klasserna onödiga och
kunde bortfalla. Kollegium hade i öfrigt utgått från att det nu gällande
reglementet måtte kunna till sina hufvudsakliga delar fortfarande tjäna
till efterrättelse, till dess frågan om ett mera definitivt ordnande af
sjöfolkets ålderdomsförsäkring i förening med invaliditetsförsäkring kunde
vinna sin lösning.

T samband härmed har kollegium framhållit att, därest ett på
pröfning beroende förslag till nådig förordning angående befäl å svenska
fartyg föranledde till väsentligare rubbning af den nuvarande indelningen
af befälsgraderna inom handelsflottan, särskilda bestämmelser om tillämpningen
af den nuvarande klassindelningen enligt pensionsreglementet
eller möjligen vissa jämkningar i densamma blefve erforderliga.

Vidkommande därefter frågan om olycksfallsförsäkring af sjöfolk
har kommerskollegium erinrat om att kollegium genom nådig remiss

Olycksfallsförsäkring
af
sjöfolk.

Departements chefen.

48 Kungl. Majds Nåd. Proposition N:o 85.

fått sig anbefalldt att afgifva underdånigt utlåtande öfver ett af riksförsäkrmgsanstalten
den 10 januari 1908 afgifvet utlåtande med förslag
rörande ändring i vissa delar af lagen angående ersättning till följd
af olycksfall i arbete den 5 juli 1901 in. in. I anslutning till den
uppfattning kollegium uttalat därom att frågorna om ålderdomsförsäkring
och olycksfallsförsäkring borde hvar för sig lösas hade kollegium ansett
mest följdriktigt, att frågan om skyddande af sjöfolk mot följderna af
olycksfall i arbete af kollegium behandlades i sammanhang med afgifvande
af utlåtande om riksförsäkringsanstaltens berörda förslag. Kollegium
korume sålunda att yttra sig om förevarande kommittéförslag, såvidt det
anginge olycksfallsförsäkring, vid afgifvande af nyss åsyftade utlåtande.

I mitt anförande till statsrådsprotokollet den 12 januari 1909
rörande höjning af bidraget till handelsflottans pensionsanstalt uttalade
jag, att jag vid det förberedande studium, jag haft tillfälle ägna de i
förevarande kommittéförslag afhandlade frågor, kommit till den uppfattning,
att en lösning af desamma på det sätt och i den omfattning,
kommittéförslaget innebure, redan af principiella skäl icke vore att
anbefalla, samt att säkerligen mot lösningen på en gång af hithörande
spörsmål i den omfattning, kommittén tänkt sig, skulle resa sig andra
hinder, speciellt af ekonomisk art. Härmed hade jag emellertid ingalunda
velat förneka, att särskilda delar af kommitténs förslag kunde
innefatta uppslag till önskvärda reformer å förevarande område och
möjligen framdeles, efter nödig bearbetning, läggas till grund för åtgärder
i sådant syfte.

Sedan jag nu, efter mottagande af kommerskollegii utlåtande och
detsamma åtföljande handlingar, ägnat de olika frågorna en närmare
uppmärksamhet, har jag erhållit ytterligare stöd för den uppfattning,
till hvilken jag kommit redan vid det förberedande studiet af ämnet.
På samma gång jag gifver mitt fulla erkännande åt kommitténs sträfvan
att söka i ett slag till sjöfolkets båtnad lösa de bägge stora uppgiftei’na
— olycksfallsförsäkring och ålderdomsförsäkring — finner jag
emellertid de af kollegium framhållna olägenheter och konsekvenser,
som skulle blifva förbundna med ett genomförande af kommitténs plan,
utgöra afgörande hinder däremot, och torde alltså någon närmare utläggning
af min ståndpunkt härvidlag ej vara erforderlig. I det väsentliga
kan jag biträda hvad kommerskollegium uttalat härutinnan.

För min del hyser jag den åsikt, att redarne, i likhet med hvad
redan gäller för arbetsgifvare i åtskilliga andra yrken, väl böra vidkännas
de väsentligaste kostnaderna för en eventuell olycksfallsför -

49

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 85.

säkring. Men så länge i vårt land den grundsats ej blifvit genom
lagstiftning fastslagen, att arbetsgivare i allmänhet skola bära utgifter
för ålderdoms- och invaliditetsförsäkring af sina arbetare, finner
jag det icke förenligt med rättvisa och billighet, att rederinäringens
utöfvare skola i motsats till andra yrkesidkare drabbas af någon förpliktelse
i dylik riktning. Med en sådan uppfattning låter kommitténs
förslag om fördelningen af kostnaderna för den ifrågasatta försäkringen
icke förena sig, något som belyses af kommitténs beräkningar
å sid. 240 i betänkandet. Summan af där angifna poster, som afse
ålderaomsförsäkring, uppgår efter 8V2 % till 31,264,000 kronor i kapitalvärde,
medan summan af de poster, som motsvara den nu lagstadgade
ersättningsskyldigheten för olycksfall i arbete, utgör efter samma räntefot
allenast 11,979,000 kronor i kapitalvärde.

Då sålunda i frågans nuvarande skick kommitténs angifna hufvudgrund
ej lärer kunna komma i betraktande, har för mig det spörsmål
uppställt sig, om ej någon annan rättvisare princip kan härvid komma
till tillämpning. Men häremot reser sig för närvarande redan det
hindret, att hvarken på grund af kommitténs utredning eller eljest nu
finnes att tillgå fullständigt och tillförlitligt material för frågans allsidiga
bedömande.

Bristen i sist antydda hänseende förklaras af omständigheter,
hvarom kommerskollegium upplyst i slutet af sitt utlåtande öfver
kommittébetänkandet. Kollegium har där i likhet med kommittén
framhållit, att den officiella statistiken lämnade mycket knapphändiga
upplysningar angående dem, som utöfva sjömansyrket, samt att till
följd häraf ock det statistiska material, hvarpå kommittén haft att
bygga sina beräkningar, blifvit och måst blifva ganska ofullständigt
och beräkningarne alltså säkerligen i flera, delar missvisande. En fullt
säker grundval för bedömande af de sociala och andra spörsmål, hvilkas
lösning för sjöfolket vore af stöld intresse, torde kunna vinnas allenast
genom anställande af en specialundersökning angående denna yrkesklass.
Fråga om anställande af en dylik arbetsstatistisk undersökning
hade redan förut varit å bane, men måst af åtskilliga orsaker undanskjutas.
Kollegium ville emellertid nu taga denna sak under förnyadt
öfvervägande.

Min uppfattning därom, att kommittéförslaget icke innefattar en
tillfredsställande lösning af förevarande frågor, vinner ock stöd däraf, att
de kraftiga yrkanden å ett förbättradt pensioneringssätt, som på senare
tider framställts från såväl redarnes som sjöfolkets håll, icke i samma
grad motsvarats af beredvillighet att bära därmed förbundna kostnader.

Bill. till Riksd. Prot. 1908. I Sami. 1 Afd. 57 Höft. 7

50

Kun c/l. Maj.ts Nåd. Proposition N:o 85.

Under nu angifva förhållanden böra därför enligt min mening
frågan om olycksfallsförsäkring och frågan om ålderdoms- och invaliditetsförsäkring
lösas hvar för sig.

Hvad spörsmålet om olycksfallsförsäkringen angår, har kollegium
ännu ej afgifvit slutligt yttrande om denna del af kommitténs
förslag. Då, under förutsättning att de angifna två olika slagen af
försäkring skola särskiljas från hvarandra, nyssnämnda spörsmål torde
komma att föreläggas Eders Kungl. Ma:jt i sammanhang med den på
civildepartementets föredragning beroende frågan om vissa ändringar i
lagen om ersättning för skada till följd af olycksfall i arbete, har jag
för min del så mycket mindre anledning att nu göra annat uttalande
i denna del, än att jag lika med kollegium anser angeläget, att sjöfolket
snarast möjligt erhåller samma skydd mot följderna af olycksfall
under arbete, som tillkommer arbetare i åtskilliga andra yrken.
Kommittéförslaget torde kunna tjäna till utgångspunkt för lagstiftningsåtgärder
i sådant syfte.

Frågan om ålderdoms- och invaliditetsförsäkring har efter kommittéförslagets
framläggande kommit i ett väsentligen förändradt läge.
Eders Kungl. Maj:t har nämligen, såsom kollegium erinrat, den 13
december 1907 uppdragit åt eu kommitté att, efter allsidig utredning
af frågan om allmän ålderdoms- och invaliditetsförsäkring, inkomma
med yttrande i ämnet samt de lagförslag, hvartill utredningen kunde
föranleda. Då alltså denna viktiga samhällsangelägenhet i hela dess
omfattning är föremål för utredning och ompröfning, synes mig föga
välbetänkt att vid nuvarande tidpunkt beträffande en enstaka yrkesklass
söka genomföra en partiell lösning af frågan. Äfven om de säregna
förhållanden, hvarunder sjöfolket utöfvar sitt yrke, göra det af
praktiska hänsyn nödvändigt att för genomförande af sjöfolkets ålderdomsförsäkring
— liksom väl ock i fråga om dess olycksfallsförsäkring
— vidtaga speciella anordningar, i någon män afvikande från
dem, som kunna varda träffade för andra yrkesklasser, så synes det
mig dock uppenbart, att frågan om sjöfolkets ålderdoms- och invaliditetsförsäkring
bör lösas efter i det väsentliga samma hufvudgrunder
som för med dem likställda arbetare i andra yrken. Att trots detta
redan nu söka genomföra ett nytt system för ålderdomsförsäkring af
sjöfolket — vare sig i den riktning kommittén föreslagit eller på annat
sätt — synes mig desto mindre påkalladt, som redan för närvarande
finnes anordnad eu särskild ålderdomspensionering till förmån för sjöfolket
— ehuru visserligen knapphändig och behäftad med brister.
Under dessa omständigheter framställer sig för mig som en vida mera

51

Kung!,. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 85.

naturlig och lämplig utväg att, i afbidan på resultatet af den pågående
utredningen af frågan om ålderdoms- och invaliditetsförsäkring i allmänhet,
söka afhjälpa de mest framträdande bristfälligheterna i den
nu bestående pensioneringen.

På förut angifna skäl finner jag mig icke kunna för närvarande
på grundvalen af kommittébetänkandet framlägga något positivt förslag
i den af kommittén angifna riktning. Förenämnda af Eders Kungl. Maj:t
den 13 december 1907 tillsatta kommitté torde emellertid eventuellt
böra erhålla i uppdrag att taga under öfvervägande det föreliggande
kommittéförslaget, såvidt det afser ålderdoms- och invaliditetsförsäkring.

Vidkommande de åtgärder och anordningar för förbättring af sjöfolkets
ställning, som kommerskollegium i sitt utlåtande ansett möjliga
och lämpliga att vidtaga, nämligen med afseende å olycksfallsförsäkring,
sjömanshusens understödsverksamhet samt den af handelsflottans
pensionsanstalt handhafda pensioneringen, lämnar jag af skäl,
som jag redan anfört, här åsido den förstnämnda frågan.

Pen af kollegium i utsikt ställda planen för åstadkommande af
förbättringar i afseende å sjömanshusens understödsverksamhet synes
mig innefatta beaktansvärda uppslag till önskvärda reformer å förevarande
område, men är icke af beskaffenhet att i ärendets närvarande
skick påkalla någon medverkan från vare sig Eders Kungl. Maj:ts eller
Riksdagens sida. Jag saknar alltså nu anledning att till närmare skärskådande
upptaga de af kollegium för ernående af bättre förhållanden
å detta område antydda utvägarna.

Beträffande härefter kommerskollegii förslag till förbättringar
med afseende å den af handelsflottans pensionsanstalt handhafda pensioneringen
i afvaktan å en mera definitiv lösning af de föreliggande
frågorna, så innefattar detsamma ett ämne, som kräfver Riksdagens
medverkan.

I donna angelägenhet har jag till statsrådsprotokollet den 12
januari 1909 betonat, att pensioneringen från anstalten nu är långt
ifrån tillfredsställande och att åtgärder snarast möjligt böra vidtagas
för afhjälpande af de svåraste missförhållandena härutinnan samt att
detta syntes mig ock kunna, utan rubbning af de för pensioneringen
från anstalten gällande grunder i öfrigt, ske genom de åtgärder, kommerskollegium
föreslagit i den före afgifvande af dess utlåtande mig
tillställda promemoria, hvilken utmynnade i samma hemställan, som
kollegii utlåtande innehåller i denna de!.

Såsom redan nämnts, går kollegii förslag härutinnan ut på, dels

52

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 85.

att pensioneringen af de tre första klasserna göres effektiv i så måtto,
att de, som enligt reglementets anda och mening äro berättigade till
pension, också komma i åtnjutande däraf vid den afsedda tiden, dels
ock att fjärde klassens nu med allenast 60 kronor årligen utgående
pensionsbelopp måtte höjas till 90 kronor. Huru önskvärd! det än
skulle vara, att mera omfattande förbättringar än de sålunda föreslagna
kunde bringas till stånd, finner jag mig emellertid, af hänsyn till de
än större kraf å statskassan, som däraf skulle betingas, för närvarande
icke kunna i hufvudsak gå längre, än hvad kollegii förslag innefattar.
Angående de kostnader, som förslagets genomförande i nu angifna omfattning
skulle årligen medföra, hänvisar jag först till den utredning, som
förekommer i kollegii utlåtande. Då emellertid densamma grundar sig
på förhållandena vid utgången af september 1908, har jag funnit anledning
från pensionsanstalten införskaffa upplysningar om förhållandena
vid 1908 års slut och därvid inhämtat, att vid den tiden antalet ä
pension väntande ökats i första klassen till 213, i andra klassen till
127 och i tredje klassen till 161. Medan, såsom ock kollegium framhållit
i sitt utlåtande, antalet på pension väntande i de tre första klasserna
under de senaste åren varit någorlunda konstant och endast företett
jämförelsevis mindre betydande stegringar, har följaktligen numera
en så pass betydande ökning af antalet inträdt, att clen skulle kunna
motivera någon höjning i den af kollegium beräknade totalsumman.
Häremot kan dock ställas eu omständighet, hvilken enligt min uppfattning
bör vid beräkningarna tillmätas större betydelse, än hvad kollegium
synes hafva gjort, nämligen den att med all sannolikhet ett afsevärdt
antal af de på pension väntande under årens lopp aflidit.

Då jag lika med kollegium utgår från den förutsättning, att pensioneringen
bör bringas till effektivitet, eller med andra ord att enhvar
enligt reglementet till pension berättigad också verkligen kommer i
åtnjutande däraf utan föregående väntetid, anser jag följdriktigt, att
reglementet i vissa delar undergår ändring, nämligen särskild! beträffande
§§ 4 och 7, hvarjämte § 1, som innefattar allenast redogörelse
för pensionsanstaltens tillgångar, bör, då denna redogörelse nu ej är
med verkliga förhållandet öfverensstämmande och än mindre så blifver,
därest nya medel beviljas anstalten, anpassas efter de ändrade förhållandena
eller kanske lämpligare helt och hållet utgå.

§§ 4 och 7 lyda i sin helhet sålunda:

»§ 4. Antalet af pensioner inom de olika klasserna är för närvarande
bestämdt sålunda:

53

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 85.

i första klassen: 100 pensioner, hvardera å etthundrasextio riksdaler
riksmynt;

“ i andra klassen: 100 pensioner, hvardera å etthundratjugu riksdaler
riksmynt;

i tredje klassen: 100 pensioner, hvardera å etthundra riksdaler
riksmynt;

_ i fjärde klassen: 600 pensioner, hvardera å sextio riksdaler riksmynt; skolande

dock pensionsrummens antal inom de fyra klasserna
framdeles i samma förhållande ökas, i den mån fondens tillgångar sådant
medgifva». [Såsom redan nämndt utgjorde vid 1908 års slut pensionsrummens
antal inom en hvar af de tre första klasserna 172 samt i
fjärde klassen 1,032].

»§ 7. Äro de pensionssökande flera, än som med inrättningens
tillgångar kunna pensioneras, äge den till pension företräde, hvilken
först blifvit därtill berättigad. Hafva två eller flera samtidigt blifvit
pensionsberättigade, och finnas ej pensionsrum för alla, afgöres genom
lottning, hvem eller hvilka skola pension undfå.»

Under nyss angifna förutsättning bör den i § 4 stadgade begränsning
i antalet pensionsrum, som betingats af hänsynen till hittillsvarande
medelstillgång, likasom ock föreskriften om viss proportion
mellan pensionsrummens antal i de olika klasserna bortfalla, hvarjämte
själffallet bestämmelsen i samma paragraf om beloppet af pensionen för
tjärde klassen bör undergå ändring. Därjämte varda, alltjämt under
angifna förutsättning, bestämmelserna i § 7 ändamålslösa, och bör följaktligen
paragrafen i sin helhet utgå. De sålunda ifrågasatta ändringarna
i reglementet torde böra af Eders Kungl. Maj:t bringas till
stånd, sedan det visat sig, att mitt förslag om beredande af erforderliga
medel åt anstalten vinner Riksdagens godkännande.

Den förutsättning, från hvilken jag sålunda utgår, nämligen att
pensioneringen bör bringas till effektivitet, i förening med den omständighet
att behofvet af medel för ernående af detta syfte icke
låter sig med full visshet på förhand beräknas, utan kommer att i
någon om än mindre mån växla, betingar enligt min åsikt, att det
statsbidrag, som erfordras utöfver det redan till anstalten af tullmedlen
utgående anslaget, erhåller karaktär af förslagsanslag i den mening,
att detsamma må kunna tagas i anspråk så långt som erfordras för
att de ofvan angifna förbättringarna skola kunna bringas till fullföljd.
Det nuvarande direkt af tullmedlen utgående anslaget är nämligen,

54

Kungl. Maj;ts Nåd. Proposition N:o 85.

såsom redan är omförmäldt, icke något förslagsanslag i nyss angifna
mening. Detsamma är nämligen begränsad^ dock icke med hänsyn
till behofvet, utan till storleken af vårt i utrikes sjöfart använda fartygstonnage.
Då härtill kommer, att den ökning af statsbidraget, som
betingas af de af mig nu förordade förbättringarna i pensioneringen,
icke liksom det hittills utgående anslaget skulle komma att till sitt
ursprung och syfte stå i något som helst samband med vårt tullväsende,
har jag funnit mest principenligt, att det nya anslaget icke
belastar tullmedlen. Vid sådant förhållande och då å andra sidan de
skäl, som betingat det nuvarande anslagets utgående direkt af tullmedlen,
icke förlorat sin giltighet, anser jag följdriktigt och äfven i
öfrigt mest ändamålsenligt, att det nya anslaget blifver ett själfständigt
sådant vid sidan af det hittillsvarande.

Det nya anslaget torde uppföras å extra stat under tionde
hufvudtiteln och lämpligen benämnas »anslaget till förbättring af
pensioneringen från handelsflottans pensionsanstalt».

"Vid beräknandet af det nya anslagets storlek utgår jag i likhet
med kollegium från att sammanlagdt skulle erfordras ett årligt tillskott
af ungefär 94,000 kronor för att i angifna två hänseenden förbättra
pensioneringen från anstalten. Däremot kan jag icke obetingadt
förorda de utvägar, kollegium anvisat för beredande af tillgång härtill.
I kollega kalkyl öfver de tillgångar, som skulle bilda den ifrågasatta
»svenska sjömäns kvarlåtenskapsmedelsfond» å 125,000 kronor,
ingår såsom den största posten en summa å kronor 88,733:7 1, utgörande,
såsom förut omnämnts, från kollegium till statskontoret redan
inlevererade och under titeln »extra uppbörd» statsmedlen tillförda
penningebelopp, hufvudsakligen kvarlåtenskapsmedel efter i utlandet
aflidne svenske sjömän. Då nyssnämnda belopp redan tagits i anspråk
för statsbehof, synes det mig icke lämpligt, att motsvarande belopp i
form af direkt anslag frånhändes statsverket, helst som beloppets öfverlämnande
till pensionsanstalten skulle åsamka denna ökade förvaltningsbestyr
samt i allt fall, under den uppställda förutsättningen, att det
nya anslaget får karaktären af verkligt förslagsanslag, åtgärden skulle
varda ändamålslös.

I fråga om de öfriga posterna, nämligen å kronor 9,484: c. 2,
kronor 7,388:7 5 och kronor 20,275:2 4, Indika enligt kollegii kalkyl
äfven skulle ingå i nämnda »svenska sjömäns kvarlåtenskapsmedelsfond»,
anser jag, att dessa belopp, tillhopa kronor 37,148: G i, böra
jämte räntor därå öfverlämnas från kommerskollegium till pensionsanstalten.
Sistnämnda belopp, med tillägg af därå vid öfverlämnandet

55

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 85.

ytterligare upplupna räntor, bör bilda en anstaltens kapitaltillgång,
som för framtiden ej må minskas. För vinnande af detta syfte synes
mig det ej behöflig^ eller ens lämpligt att af denna jämförelsevis
obetydliga återstod bilda en sådan fristående fond, som kollegium
ifrågasatt, utan synes för målets vinnande mera ändamålsenligt att
låta beloppet ingå i anstaltens redan befintliga »pensionsfond». Denna
fonds behållning uppgick vid 1908 års slut, enligt uppgift från pensionsanstalten,
till kronor 711,960: so.

Afkastningen å nämnda tillskott, kronor 37,148: G i, hvilken afkastning
utgör efter 4 procent i rundt tal kronor 1,500 om året,
bör årligen i sin helhet användas för pensioneringen. Därjämte bör
i sin helhet tagas i anspråk för den årliga pensioneringen de i
kollega utlåtande åsyftade, till 2,000 kronor för år beräknade kvarlåtenskapsmedel,
som dels kollegium från och med år 1910 dels i sinom
tid utrikesdepartementet hafva enligt nu gällande bestämmelser att
leverera till statskontoret; och böra dessa medel till pensionsanstalten
årligen successivt afiämnas jämte möjligen upplupna räntor.

Jag utgår härvid från den förutsättning, att, därest behöriga
rättsägare till medel, som sålunda tillställts pensionsanstalten, anmäla
sig, godtgörelse för samma medel skall utbetalas från sjunde hufvudtitelns
anslag till restitutioner. Det skulle visserligen kunna synas
principiellt riktigare att, då fråga uppstår om restitution af sådana
medel, som öfverlämnats till pensionsanstalten, denna skulle hafva att
utbetala de eventuelle rättsägare tillkommande belopp, men då en
dylik utbetalning skulle återverka med motsvarande belopp å det
ifrågasatta nya förslagsanslaget och således statsverket ändock i sista
hand drabbas af utlägget, synes det vara mest praktiskt, att utbetalningar
på grund af ifrågakommande arfsanspråk utan undantag utgå
från omförmälda anslag till restitutioner. Saken lärer för öfrigt icke
få någon afsevård ekonomisk betydelse, då, enligt hvad jag erfarit,
sedan åtskilliga år icke i något fall kvarlåtenskap, som hos kollegium
innestått 10 år, utbetalts.

Efter afdrag för nyssnämnda årliga intäkter å 1,500 kronor och
2,000 kronor erfordras för den årliga förbättringen i pensioneringen
90,500 kronor, till hvilket belopp, lämpligen afrundadt till 90,000
kronor, alltså det af mig ifrågasatta nya förslags.anslaget torde böra
bestämmas.

I mitt anförande i ämnet till statsrådsprotokollet den 12 januari
1909 erinrade jag därom, att det nuvarande statsbidraget till pensionsanstalten
under senare åren betydligt öfverskridits. Utbetalningarne

56 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 85.

från anslaget både sålunda under perioden 1903—1907 uppgått år
1903 till 100,000 kronor, år 1904 till 99,000 kronor, år 1905 till
98,000 kronor, år 1906 till 101,000 kronor och år 1907 till 105,000
kronor eller i medeltal 100,600 kronor om året. Då detta förhållande
gifvetvis beror af en under årens lopp skedd tillväxt i de svenska,
till utrikes sjöfart använda fartygens lästetal, och någon nedgång i
utbetalningarne från anslaget tydligen icke är att emotse, synes mig
önskvärdt att i detta sammanhang vidtaga den höjning af detta anslag,
som betingas af nyssberörda omständighet, och torde i sådant afseende
en höjning i anslaget med 23,000 kronor kunna anses lämplig. Alltså
skulle detta till utgående direkt af tullmedlen uppförda ordinarie
förslagsanslaget sluta å tillhopa 101,000 kronor.

Såsom Eders Kungl. Maj:t täcktes finna, innebära de slutsatser,
till hvilka jag kommit efter öfvervägande af de nya omständigheter,
som framlagts i kollegii utlåtande, afvikelser i vissa, i realiteten mindre
väsentliga hänseenden från hvad jag hemställt till statsrådsprotokollet
den 12 januari 1909.

Sedan det visat sig, att Riksdagen beviljat ytterligare anslag till
pensionsanstalten i den omfattning jag angifvit, vill jag underställa
Eders Kungl. Maj:t åtskilliga förut i detta mitt anförande berörda
frågor, hvilkas afgörande icke kräfver Riksdagens medverkan. Sålunda
ämnar jag ifrågasätta, såsom jag redan omförmält, dels att Eders Kungl.
Maj:t täcktes anbefalla den af Eders Kungl. Maj:t den 13 december 1907
tillsatta kommitté för utredning af frågan om allmän ålderdoms- och
invaliditetsförsäkring att vid fullgörandet af sitt uppdrag taga under
öfvervägande det föreliggande kommittéförslaget, såvidt det afser ålderdoms-
och invaliditetsförsäkring, dels ock att Eders Kungl. Maj:t måtte
vidtaga ofvan antydda ändringar i reglementet för pensionsanstalten.

Vidare ämnar jag, under nämnda förutsättning, föreslå, bland
annat, att Eders Kungl. Maj:t måtte

dels anbefalla kommerskollegium att till handelsflottans pensionsanstalt
inleverera förut närmare omförmälda, hos kollegium innestående
medel, tillhopa kronor 37,148: 6 i jämte räntor, för att tilläggas anstaltens
pensionsfond,

dels meddela bestämmelse i syfte att äfven framgent kvarlåtenskapsmedel
af förut angifven art skola af utrikesdepartementet eller kommerskollegium
successivt öfverlämnas till anstalten för att årligen användas
för pensioneringen,

dels ock lämna föreskrifter hur förfaras skall, därest någon skulle
framdeles göra anspråk å dylika kvarlåtenskapsmedel.

57

Kring!. Majits Nåd. Proposition N:o 85.

På grund af hvad jag sålunda anfört, hemställer jag nu, att Eders
Kungl. Maj:t måtte i nådig proposition föreslå Riksdagen att från och
med år 1910 höja det såsom bidrag till handelsflottans pensionsanstalt
till utgående direkt af tullmedlen å riksstatens tionde hufvudtitel uppförda
ordinarie förslagsanslaget å 78,000 kronor till 101,000 kronor
samt att till förbättring af pensioneringen från handelsflottans pensionsanstalt
å samma hufvudtitel bevilja å extra stat för år 1910 ett förslagsanslag
å 90,000 kronor.

Till denna af statsrådets öfriga ledamöter biträdda
hemställan behagade Hans Magt Konungen
lämna bifall och förordnade, att nådig proposition af
den lydelse, bilagan litt. . . . vid detta protokoll utvisar,
skulle till Riksdagen aflåtas.

Ur protokollet:

Axel Alexanderson.

Bill. filI Riksd. Prut. 1809. 1 Sand. 1 Afd. 57 Höft.