Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition N:o 80.

1

N:o BO.

Kungl. Maj.is nådiga proposition till Riksdagen med förslag till
ändrad lydelse af § 60 regeringsformen; gifven Stockholms
slott den 5 mars 1909.

Under åberopande af bifogade i statsrådet förda protokoll vill
Kungl. Maj:t härmed till Riksdagens pröfning i grundlagsenlig ordningframlägga
följande

Förslag

till

ändrad lydelse af § 60 regeringsformen.

Till bevillningar räknas tull- och accismedlen, postmedlen, chartsesigillatEeafgiften,
husbehofsbrännerimedlen samt hvad hvarje Riksdag
dessutom särskildt såsom bevillning sig åtager.

Har Konungen beslutit att för Riksdagen framlägga förslag om
höjande af tull å kaffe, socker, tobak, vin eller spritvaror eller af tillverkningsskatt
å brännvin eller socker, må Konungen tillika förordna,
att den ifrågasatta högre tullafgiften eller tillverknings3katten skall
tillämpas, intill dess Riksdagens beslut i anledning af samma förslag
kungjorts. Varder genom detta beslut tullafgiften eller tillverkningsskatten
bestämd lägre än Konungen föreslagit, äge den, som till följd
af förordnande, hvarom nyss är sagdt, erlagt afgift eller skatt, att
Bill. till Rilcsd. Prof. 1909. 1 Sami. 1 Afd. 53 Höft. 1

/

2 Kungl. Majis Nåd. Proposition N:o 80.

återfå skillnaden mellan hvad han sålunda erlagt och det belopp, som
skolat utgå efter förut gällande afgift eller skatt eller, om den af
Riksdagen bestämda afgiften eller skatten är högre, efter denna. Förordnande,
som här sägs, må ej af Konungen meddelas å annan tid,
än då Riksdag är samlad eller högst femton dagar före Riksdags början;
och skall förslag i ämnet föreläggas Riksdagen, därest förordnandet
meddelats under riksdag, inom femton dagar efter det förordnandet
meddelats, men eljest inom samma tid efter Riksdagens början.

I öfrigt må ej några allmänna afgifter, af hvad namn och beskaffenhet
som helst, titan Riksdagens samtycke kunna förhöjas, tullen å
inkommande och utgående spannmål allena undantagen. Ej heller må
Konungen statens inkomster förpakta eller, till vinning för Sig och
kronan eller enskilda personer och korporationer, några monopolier
fastställa.

Kungl. Maj:t förblifver Riksdagen med all kungl. nåd och ynnest
städse välbevågen.

GUSTAF.

Albert Petersson.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 80.

3

I

Utdrag af protokollet öfver justitiedepartementsärenden, hållet
inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott fredagen den 5 mars 1909.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern Lindman,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Trolle,
Statsråden: Albert Petersson,

Alfred Petersson,

Hederstierna,

Hammarskjöld,

ROOS,

Swartz,

grefve Hamilton,
grefve Ehrensvärd,

Malm.

Efter gemensam beredning med chefen för hnansdepartementet anförde
chefen för justitiedepartementet, statsrådet Albert Petersson följande.

Vid 1905 års riksdag framlades till Riksdagens pröfning i grundlagsenlig
ordning förslag till sådan ändring af § 60 regeringsformen,
att i denna paragraf skulle inflyta en bestämmelse af följande lydelse:

Har Konungen beslutit, att för Riksdagen framställa förslag om
åsättande eller höjande af tull å kaffe, socker, tobak, vin eller spritvaror
eller af tillverkningsskatt å brännvin eller socker, äge Konungen,
utan afvaktan å Riksdagens beslut, tillika förordna, att den sålunda
föreslagna afgiftsberäkningen skall omedelbart tillämpas. Sådan före -

Chefens för
justitiedepartementet
yttrande
1905.

4 Kungl. Maj ds Nåd. Proposition No 80.

skrift må dock ej meddelas å annan tid, än då Riksdagen är samlad
eller högst tre veckor före Riksdags början.

Omförmälda proposition blef emellertid icke af Riksdagen bifallen;
men då frågan om vidtagande af åtgärder i syfte, att en beslutad förhöjning
af tull eller tillverkningsskatt af större finansiell betydelse må
såvidt möjligt i sin fulla utsträckning komma statsverket till godo,
lärer få anses vara af stor vikt och betydelse, har jag, efter samråd
med chefen för finansdepartementet, funnit anledning att nu ånyo upptaga
denna fråga. Innan jag öfvergår till att yttra mig om det sätt, på
hvithet frågan synes mig böra lösas, tillåter jag mig att något närmare
redogöra för motiveringen till det vid 1905 års riksdag framlagda förslaget
äfvensom för hvad vid behandlingen af detsamma inom Riksdagen
förekom.

Af protokollet öfver justitiedepartementsärenden för den 13 april
1905 inhämtas, att dåvarande chefen för justitiedepartementet i frågan
anfört följande.

Ej sällan hade det inträffat att, sedan Kungl. Maj:t för Riksdagen
framlagt förslag, afseende att belägga en vara med tull- eller tillverkningsafgift
eller att höja en förut stadgad dylik afgift, införseln eller
tillverkningen af den afsedda varan äfvensom uttagningarna från nederlag
af därå befintligt gods af ifrågavarande slag väsentligen stegrats
under tiden mellan förslagets framläggande och den dag, då Riksdagens
beslut i ämnet trädt i tillämpning. Syftet med afgiftens åsättande eller
höjande hade i följd däraf ofta mer eller mindre förfelats. Det hade
därför af chefen för finansdepartementet ansetts kunna ifrågasättas,
huruvida icke sådan ändring af gällande lag borde vidtagas, att Kungl.
Maj:t erhölle rätt att, sedan beslut om framläggande för Riksdagen af
förslag till åsättande eller höjande af tull eller tillverkningsafgift af
Kungl. Maj:t fattats, tillika förordna, att hvad i enlighet därmed blefve
föreslaget skulle, utan afvaktan å Riksdagens beslut i ämnet, omedelbart
vinna tillämpning. För närmare utredning af denna fråga hade chefen
för finansdepartementet från kommerskollegium och generaltullstyrelsen
infordrat utlåtanden rörande lämpligheten af en sådan lagändring.

Af de yttranden, som till kommerskollegium inkommit från åtskilliga
af föreliggande fråga intresserade korporationer och sammanslutningar
på näringslifvets område, framginge, att meningarna i landet
om den ifrågasatta åtgärdens lämplighet vore delade. Mot en lagändring
i den antydda riktningen hade anförts, att, enär inom såväl handeln som
industrien varuförsäljningen i stor omfattning vore grundad på långt i för -

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 80■ 5

väg till fastställda priser ingångna leveransaftal, den stegrade import
eller tillverkning, som ägt rum närmast före eu tullförhöjning, icke
skett uteslutande af begär efter vinst utan ofta till väsentlig del för
att därigenom förekomma en ruinerande förlust. Skulle nu tull- eller
tillverkningsafgiften kunna böjas, utan att affärsmännen erbölle något
rådrum att inrätta sig efter de nya förhållandena, kunde följderna
däraf för dem blifva mycket allvarsamma. De betänkligheter, som
anförts mot den ifrågasatta lagändringen, hade äfven till stor del
grundats på uppfattningen därom, att nederlagsinstitutionen icke skulle
under den angifna nya ordningen kunna bereda de svenska köpmännen
den lättnad, som med nämnda institution afsetts. Enär några större
försäljningar svårligen kunde komma till stånd till priser, reglerade dels
efter gällande tullsatser och dels efter eventuella tullförhöjningar, skulle
nämligen den förtänksamme köpmannen under den tid på året, då en
plötslig tullförhöjning kunde ifrågakomma, knappast våga använda nederlagsinstitutionen
eller göra några försäljningar på grundvalen af förråd,
som han upplagt å nederlaget. Men utom den osäkerhet i affärsförhållandena,
som skulle blifva en följd af den föreslagna åtgärden, komme
den att medföra en stor olägenhet jämväl härutinnan, att det då blefve
mindre angeläget för Riksdagen att påskynda afgörandet af en föreslagen
afgiftsförhöjning, hvadan frågan därom skulle kunna hållas sväfvande
under en längre tid. Ytterligare en olägenhet förefunnes i de
tvära prisrubbningar, som skulle uppstå i det fall, att Riksdagen ej
bifölle Kungl. Maj:ts förslag om tullförhöjning. Och slutligen kunde,
under förutsättning att i sistnämnda fall restitution af för högt uttagen
afgift skulle medgifvas, en svårighet af rent praktisk ant uppställa
sig. Om nämligen Kungl. Maj:t föreslagit en afgift att utgå efter
viss beräkningsgrund, men Riksdagen därefter antoge en afgift, beräknad
efter en helt annan grund, så blefve det säkerligen ej möjligt att
genomföra en fullt rättvis restitution.

Å andra sidan hade med styrka framhållits — utom angelägenheten
däraf, att alla de inkomster i form af tull eller tillverkningsskatt,
hvilka af Riksdagen anslagits, måtte komma statsverket till godo - -att den nuvarande ordningen medfört svåra olägenheter för den lugna
och jämna omsättningen i handel och industri. Till följd af de spekulationer,
som förekommit närmast före en förhöjning af tull- eller tillverkningsafgiften
för viss vara, hade, enligt hvad erfarenheten visat, i
landet hopats sådana mängder af den ifrågavarande varan, att prissättningen
därå i betänklig grad rubbats och oförskyllda förluster drabbat
många affärsmän. Dessa spekulationer hade icke hållit sig inom

6

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 80.

landet allena, utan grannländernas köpmän liade vid ifrågasatta tullförhöjningar
till stor skada för de svenska köpmännen öfverfyllt den
svenska marknaden med den afsedda varan. Och uppenbart vore, att
de prisrubbningar, som genom sådana spekulationer uppkomme, skulle
blifva rent af ödesdigra, i händelse ett af Kungl. Maj:t framlagdt förslag
om tullförhöjning ej blefve af Riksdagen antaget.

Att en lagändring i den antydda riktningen vore för statsverket
af stor betydelse framginge af beräkningar, som chefen för finansdepartementet
låtit verkställa.

Den förhöjning i tullen å spritvaror och viner, som på Kungl.
Maj:ts förslag år 1903 af Riksdagen beslutits, hade brådt i tillämpning
den 30 januari. Under tiden från och med den 16 till och med den 29
januari hvart och ett af åren 1901, 1902 och 1903 hade i riket förtullats
följande kvantiteter af nedanstående varor:

Brännvin och

Likör

Vin

sprit

på fat

på but.

liter

liter

kilogram

liter

år 1901 ................................

80,961

1,386

90,123

10,960

> 1902...............................

156,365

2,543

124,386

22,053

» 1903 .................................

1,825,146

34,656

1,504,569

185,017

Skillnaden mellan förtullade kvantiteter under angifna tid i januari
hade således utgjort:

Brännvin och

Likör

Vin

sprit

på fat

på but.

.

liter

liter

kilogram

liter

1903:

1903:

1901 ..........................

1902 ...........................

1,744,185

1,668,781

33.270

32,113

1,414,446

1,380,183

174,057

162,964

i

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition N:o SO.

Eu beräkning af tullafgiften å förestående skillnadssummor visade

följande belopp:

Tull afgift

. •

enligt de före den so/i
1903 gällande tullsatser

enligt de efter den so/i
1903 gällande tullsatser

Tullskillnad j

|

kronor

kronor

kronor

1903: 1901 ..........................

1903: 1902 ...........................

2,327,160

2,235,038

3,070.536

2,948,551

743,376 i
713,513

Statens förlust i följd af de osedvanligt stora förtullningar å spritvaror
och viner, som ägt rum omedelbart innan den år 1903 vidtagna
förhöjning i tullen å dessa varor trädt i tillämpning, kunde således
i rundt tal uppskattas till 700,000 kronor.

I sammanhang med nämnda tullförhöjning hade jämväl tillverkningsskatten
å brännvin blifvit ökad. De kvantiteter brännvin, för
hvilka tillverkningsskatt erlagts under januari och februari månader
nedanstående år, hade utgjort i liter:

1901

1902

1903

1904

! Från 1—15 januari......

1,094,950

690,747,4

910,289,9

631,798,2

» 15 januari—1 febru-ari ..........................

1,114,082,s

910,397,8

23,094,833,8

692,163,0

Under februari...............

1,891,005,4

3,099,824,0

892,375,1

988,161.2

Häraf syntes kunna antagas, att det parti brännvin utöfver den
vanliga myckenheten, för hvithet under tiden närmast före skatteförhöjningen
erlagts skatt, uppginge till omkring 22,000,000 liter. Då omförmälda
skatteförhöjning utgjort 15 öre för hvarje liter, kunde således
statens förlust i följd däraf att för nämnda parti erlagts den lägre tillverkningsskatt,
som före den 30 januari 1903 varit gällande, antagas
hafva uppgått till 3,300,000 kronor.

Vikten af en anordning, hvarigenom dylika förluster skulle kunna
förekommas, syntes genom de anförda siffrorna få anses ådagalagd.
Uppenbart vore emellertid, att en från statsverkets synpunkt nyttig
lagändring på ifrågavarande område ej borde vidtagas, om därigenom

8

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:ö 80.

handelns och industriens trefnad och förkofran skulle äfventyras. Kommerskollegium,
som, icke minst i handelns och de industriella näringarnas
egna intressen, ansett den ifrågasatta lagändringen önskvärd
och lämplig, hade också vid sitt tillstyrkande fäst det förbehåll, att
med ändringen förbundes vissa inskränkande bestämmelser i syfte att i
möjligaste mån förtaga verkan af de olägenheter, som i vissa fall
skulle kunna härflyta af åtgärden.

I sådant hänseende hade det för kollegium framstått såsom synnerligen
angeläget, att den tid, under hvilken den provisoriska tillämpningen
skulle fortgå, måtte blifva så kort, som omständigheterna kunde
medgifva, och vidare hade kollegium ansett, att den åsyftade anordningen
borde bestämmas att afse endast ett fåtal konsumtionsartiklar,
så kallade kassaartiklar.

Om de sålunda föreslagna inskränkningarna iakttoges vid genomförande
af den tilltänkta lagstiftningen, skulle helt visst, under förutsättning
tillika att Kungl. Maj:ts propositioner i åsyftade ämnen blefve
af Riksdagen med all möjlig skyndsamhet behandlade och afgjorda, de
mot lagändringen uttalade betänkligheterna hafva förlorat sin egentliga
betydelse. Därigenom att den ifrågasatta rättigheten bundes vid några
få artiklar, blefve det för köpmännen lättare att genom privaträttsliga
aftal trygga sig mot eventuella förluster till följd af en hastigt tillkommen
afgiftsförhöjning; en utväg, som, enligt hvad uppgifvits,
redan hittills ganska ofta anlitats. Vid sådant förhållande torde
invändningen därom, att svårighet skulle uppstå att begagna nederlagsinstitutionen,
ej kunna tillmätas någon större vikt. Och ett medgifvande,
att, såsom från några håll påyrkats, de varor, som vid provisorisk
tillämpning af en utaf Kungl. Maj:t föreslagen ny eller höjd
afgift vore befintliga å nederlag, skulle inom viss kort tid få förtullas
efter förut gällande tullsats, syntes så mycket mindre kunna lagfästas,
som därigenom verkningarna af den afsedda åtgärden skulle helt och
hållet upphäfvas. Erinringen rörande de tvära prisrubbningar, som
skulle följa i de fall, att Riksdagen ej antoge Kungl. Maj:ts förslag, vore
helt säkert af ringa praktisk betydelse; åtminstone hade det dittills
ytterst sällan inträffat, att sådana Kungl. Maj:ts propositioner, hvarom
här vore fråga, af Riksdagen afslagits.

Rättigheten för Konungen att förordna om omedelbar tillämpning
af föreslagen ny eller höjd tull- eller tillverkningsafgift borde naturligen
närmast afse den tid, under hvilken Riksdagen vore samlad. Då emellertid,
såsom kommerskollegium erinrat, de spekulationer, hvilka man ville
förebygga, kunde förekomma äfven innan Riksdagen sammanträdde, i

9

Kungl. Maj.is Nåd. Proposition No 80.

synnerhet efter det beräkningen öfver statsverkets ställning och behof
kommit till allmänhetens kännedom, syntes försiktigheten bjuda att åt
Kungl. Maj:t inrymma omförmälda rättighet äfven under någon kort
tid före Riksdags början, och detta, såsom kommerskollegium anmärkt,
jämväl för den händelse, att urtima Riksdag skulle få till behandling
sig förelagda frågor om nya eller ökade skatter.

Beträffande de särskilda varuslag, hvilka den ifrågasatta lagändringen
borde afse, samt de villkor i öfrigt, som tilläfventyrs borde
därvid uppställas, ankomme det på chefen för finansdepartementet att
därom afgifva underdånigt yttrande.

I sådant afseende anförde chefen för finansdepartementet därefter
följande.

I öfverensstämmelse med de åsikter, som uttalats af chefen för chefens för
justitiedepartementet, borde rättigheten för Konungen att provisoriskt
åsätta eller höja tull- eller tillverkningsafgift afse allenast några få rande 1900.
kassaartiklar. De varor, i afseende hvarå det kunde blifva fråga att
omedelbart tillämpa föreslagen ny eller höjd tullafgift, torde böra
inskränkas till kaffe, socker, tobak, vin och spritvaror. Och möjligheten
att omedelbart kunna tillämpa föreslagen ny eller höjd tillverkningsafgift
torde för det dåvarande böra tagas i anspråk endast i
fråga om brännvin och socker.

Såväl kommerskollegium som ock generaltullstyrelsen, hvilken
senare jämväl förordat ifrågavarande lagstiftning, hade vid sitt tillstyrkande
utgått från den förutsättning, att, därest Kungl. Maj:ts förslag
om ny eller höjd afgift icke blefve af Riksdagen godkändt eller
Riksdagen fastställde en lindrigare afgift än som af Kungl. Maj:t föreslagits,
rätt till restitution af det för högt uttagna afgiftsbeloppet skulle
medgifvas. Den uppfattning, som sålunda kommit till uttryck, hade,
såvidt de afgifna yttrandena utvisade, grundats dels på billighetsskäl
och dels på det. antagande, att den, som erlagt ny eller höjd afgift, i
åtskilliga fall icke kunde blifva i tillfälle att med motsvarande prisstegring
afyttra de varor, för hvilka han måst gälda den högre afgift
en.

Hvad sistnämnda fråga anginge, syntes man kunna antaga, att
importörerna under den tid, som förflöte innan Riksdagen fattat beslut
rörande en af Kungl Maj:t föreslagen ny eller höjd afgift, skulle i full
utsträckning begagna sig af nederlagsinst.itutionen och således ej till
förtullning uttaga andra partier af ifrågavarande varuslag, än som
oundgängligen erfordrades. I öfrigt, äfven om varupriset efter eu föreBih.
till Iiiksd. Prof. 1900. 1 Sand. 1 Afd. 53 Höft- 2

10

Frågans
behandling
vid 1905 år
riksdag.

Kunyl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 80.

slagen förhöjning af afgiften icke alltid stegrades med förhöjningens
hela belopp, åtföljdes afgiftshöjningen i allmänhet omedelbart af en
prisstegring, som åtminstone icke mycket understege afgiftens ökning.
Och i allt fall kunde det med visshet förutses, att affärsmännen komme
att genom privaträttsliga aftal skydda sig mot förlust till följd af
plötslig afgiftsförhöjning.

Möjligheten att medelst begagnande af nederlagsinstitutionen
undgå förlust i följd af provisorisk tillämpning af föreslagen ny eller
höjd afgift förutsatte, att de varor, hvarom här vore fråga, kunde uppläggas
å nederlag. Rättighet härtill vore ock i nuvarande tullagstiftning
medgifven utom beträffande brännvin och sprit af säd, potatis
eller andra jordfrukter. Införseln af dessa artiklar vore emellertid icke
af någon större betydenhet, hvadan, äfven om den åsyftade grundlagsändringen
genomfördes, det knappast kunde anses nödigt att i fråga
om dem medgifva nederlagsrätt. Skulle likväl ett sådant medgifvande
finnas böra lämnas, syntes något hinder ej möta att borttaga det
nu gällande förbudet mot uppläggande på nederlag af ifrågavarande
artiklar.

Kunde det således ej med fog sägas, att några större olägenhetei
uppkomme, därest rätt till restitution ej medgåfves, så vore det
å andra sidan ej svårt att uppvisa, att ett motsatt system skulle innebära
en ganska afsevärd oegentlighet. I sakens natur läge nämligen,
såsom ock af handelns egna representanter vitsordats, att eu af Kungl’
Maj.t föreskrifven afgiftsförhöjning i regel ytterst drabbade konsumenterna.
Men då dessa icke kunde tänkas annat än i undantagsfall
komma i åtnjutande af hvad som, därest Kungl. Maj:ts förslag ej vunne
Riksdagens godkännande, skulle återbäras, blefve restitutionens verkan
i allmänhet ingen annan än den, att importörer eller detaljhandlare
äfvensom tillverkare erhölle en obehörig vinst. Hvarken billighet eller
rättvisa syntes tala för en dylik anordning, och då i öfrigt ej i någon
mån visats, att anordningen skulle vara behöflig eller nyttig, borde, i
öfverensstämmelse med hvad som vore gällande i fråga om Konungens
befogenhet att höja tullen å inkommande spannmål, rätt till restitution
för nu afsedda fall ej ifrågakomma.

Konstitutionsutskottet vid 1905 års riksdag, som i sammanhang
med den framlagda propositionen förehade en inom Första Kammaren
väckt motion, hvari hemställts, att propositionen icke måtte vinna
Riksdagens bifall, anförde till en början, att tiden icke medgifvit utskottet
att åt frågan ägna den ingående behandling, som frågans vikt

11

Iiungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 80.

onekligen kräfde, men att utskottet dock ville framhålla de hufvudsakliga
synpunkter, som för utskottet vid frågans bedömande varit bestämmande.
I detta hänseende yttrade utskottet hufvudsakligen följande.
Visserligen kunde vid tillämpningen af nu i allmänhet gällande
föreskrifter i fråga om åsättande eller höjande af tull eller tillverk -ningsafgift olägenheter uppkomma och statsverket tillskyndas betydande
förluster till följd däraf att en viss tidrymd måste förflyta, innan af
Kungl. Maj:t för Riksdagen framlagd t förslag i sådant syfte trädde i
kraft, men utskottet vore dock icke öfvertygadt, att den anordning,
som föi’eslagits till förekommande af dylika olägenheter, vore tillfredsställande.
Den Riksdagen tillkommande beskattningsrätten skulle onekligen,
därest förslaget blefve genomfördt, lida en inskränkning, som
visserligen kunde synas i och för sig icke vara af större betydelse, men
som dock kunde innebära, att Riksdagen med hänsyn till en af Kungl.
Maj:t pålagd tull eller tillverkningsskatt funne sig bunden vid utöfvandet
af sin beskattningsrätt. Vidare hade åt det föreslagna stadgandet
icke gifvits den mera allmängiltiga karaktär, som ett grundlagsbud
borde äga. Ofvanberörda olägenheter syntes, äfven med bibehållande
af gällande bestämmelser, i väsentlig mån kunna afhjälpas
genom snabba och klokt afvägda åtgärder. Och slutligen kunde andra
sätt att lösa frågan, utan att intrång skedde i Riksdagens beskattningsrätt,
äfven tänkas. På grund häraf hemställde utskottet, att Riksdagen,
med bifall till motionen, måtte finna ifrågavarande proposition
icke kunna bifallas.

De anmärkningar, som inom kamrarna framställdes vid behandlingen
af propositionen, voro hufvudsakligen följande. Det föreslagna
sättet för frågans lösning innebure ett definitivt öfverlåtande till Kungl.
Maj:t af Riksdagens beskattningsrätt, om också blott för någon tid.
I förslaget saknades nämligen bestämmelse om den höjda tullens eller
tillverkningsskattens återbärande, i händelse Riksdagen icke skulle bifalla
förslaget om höjningen eller satte densamma lägre än hvad som
föreslagits. Under sådan förutsättning komme alltså enligt förslaget
att under någon tid uttagas en skatt, hvilken icke godkänts af Riksdagen.
I öfrigt vore den tid af tre veckor före Riksdagens början,
under hvilken ifrågavarande rätt skulle tillkomma Kungl. Maj:t, längre
än som kunde anses nödvändigt, och det ingrepp i Riksdagens beskattningsrätt,
som förslaget onekligen innebure, alltså större än som vore
oundgängligen erforderligt. Vidare anmärktes, att från kommersiellt
håll yppats åtskilliga betänkligheter mot förslaget, hvilka icke kunde
anses nöjaktigt vederlagda, äfvensom att den frågan icke vore behöri -

12

Chefens för
justitiedepartementet

yttrande.

Kungl. Majds Nåd. Proposition N:o 80.

gen utredd, huruvida den, som hade varor upplagda å nederlag, borde
äga rätt att under längre eller kortare tid för dem undgå ny eller
höjd skatt, eller om lian, utan någon honom till last liggande försummelse,
skulle kunna plötsligt drabbas af högre skattebelopp, än som
ålegat honom, då han för sina varor anlitade nämnda institution.
Slutligen framhöllo åtskilliga talare, i likhet med konstitutionsutskottet,
att för frågans lösning kunde utfinnas andra sätt, hvilka icke gjorde
intrång i Riksdagens beskattningsrätt, under det däremot andra förklarade
sig anse ett stadgande i den föreslagna riktningen vara det
lämpligaste sättet, dock under förutsättning, att rätt till restitution
vore medgifven i fall, då på grund af förordnandet om den föreslagna
tullens eller tillverkningsskattens provisoriska tillämpning högre
dylik afgift utkräfts än som jämlikt Riksdagens efterföljande beslut
skolat utgå.

Uppenbarligen måste det ur statsfinansiell synpunkt alltid vara
af synnerlig vikt, att en beslutad förhöjning af tull eller tillverkningsafgift
för vara af större finansiell betydelse i största möjliga utsträckning
vinner tillämpning å den konsumtion af varan, som äger rum
efter beslutet om tull- eller afgiftsförhöjningen. Denna förhöjning har
nämligen gifvetvis till ändamål att bereda statsverket ökade inkomster
till täckande af nya eller ökade behof, som göra sig gällande senast
vid följande statsregleringsår. Att med den nuvarande ordningen för
behandlingen af frågor af förevarande beskaffenhet detta syftemål äfventyras,
torde emellertid framgå af hvad som i detta hänseende anförts
i ofvan återgifna statsrådsprotokoll af den 13 april 1905. Tydligen
måste hvarje proposition om höjning af tull eller tillverkningsafgift å
varor af större betydelse i finansiellt hänseende föregås af en utredning,
som tarfvar en mer eller mindre lång tid. Det torde icke vara möjligt
att vinna fullt betryggande garantier däremot, att icke under sagda tid
och under tiden för propositionens affattande den tilltänkta förhöjningen
kommer till allmänhetens kännedom. På grund häraf har man, såsom
jag här skall visa, ingen säkerhet att icke genom forcerad import och
uttagning från nederlag förslagets beräknade finansiella innebörd i större
eller mindre mån omintetgöres. Detta kunde uppenbarligen icke förekommas
därigenom, att en för fyllandet af statsverkets behof af ökade
inkomster afsedd förhöjning af en tullsats eller tillverkningsskatt icke
omnämndes i statsverkspropositionen utan först i en sedermera framlagd
särskild proposition i ämnet.

Men äfven om det vore möjligt att hindra, det ett tilltänkt för -

13

Kungl. Maj:ts Nåd- Proposition N:o 80-

slag om höjning af tull eller tillverkningsskatt i förväg komme till
allmänhetens kännedom, är det dock tydligt, att olägenheter af ofvanberörda
art i allt fall skulle uppstå, sedan förslaget framlagts till
Riksdagens pröfning, och att sålunda åt Riksdagens eventuella beslut
om förslagets bifallande icke skulle kunna beredas behörig effektivitet.
Ty huru snabbt en fråga af omförmälda slag än blefve handlagd, skulle
dock alltid, såsom ock framhölls vid 1905 års riksdag, någon tid förflyta,
innan frågan kunde blifva. afgjord samt kungörelse i ämnet utfärdad;
och under denna tid skulle helt visst en afsevärd import från
frihamnen i Köpenhamn eller eventuella svenska frihamnar kunna medhinnas
och — något som sannolikt skulle vara af än större betydelse
— från nederlagen inom landet kunna uttagas därå befintliga förråd
af den vara, om hvilken fråga vore. I sistnämnda hänseende är det
af en talare vid 1905 års riksdag omförmälda förhållande synnerligen
belysande, nämligen att i början af år 1904, då man trodde, att förslag
om höjd tull å tobak skulle föreläggas Riksdagen, under en tidrymd
af blott två dagar från nederlag i Stockholm förtullades nära eu
million kilogram oarbetad tobak. Det bör dessutom icke förbises, att
en alltför forcerad behandling inom Riksdagen af en fråga af förevarande
beskaffenhet kan vara förbunden med olägenheter och att i
allt fall behofvet af en föreslagen höjning af en tull eller tillverkningsafgift,
hvad Riksdagen vidkommer, icke alltid med säkerhet låter sig
konstateras, innan åtminstone större delen nya anslagsäskanden pröfvats.
Den naturliga ordningen vore i många fall att först afgöra frågan
om dessa anslag och därefter pröfva, huruvida den föreslagna höjningen
af tullen eller skatten kan vara erforderlig.

Det är sålunda af vikt såväl för Kungl. Maj:t som för Riksdagen,
att icke den tid, som erfordras för behandling af frågor i syfte att
tillgodose statsverkets behof af ökade inkomster, af importörer och tillverkare
användes på sådant sätt, att beslut i frågan helt eller delvis
eluderas. Redan i det föregående har jag omnämnt ett af de sätt,
livilka, till förekommande häraf, antydningsvis framkommo vid 1905 års
riksdag, eller att ett tillämnadt förslag om höjning af tull eller tillverkningsskatt
icke skulle behöfva omnämnas i statsverkspropositionen, och
framhållit, att detta sätt enligt min åsikt icke är ägnadt att bereda tillfyllestgörande
säkerhet för statsverkets intresse. Icke heller lärer det
i Norge tillämpade förfaringssättet — att hålla förhandlingar rörande
ärenden af ifrågavarande beskaffenhet inför slutna dörrar kunna
medföra öfva nberörda åsyftade verkan. De olägenheter, för hvilka
förslaget af år 1905 afsåg att råda bot och livilkas befintlighet icke

14

Kungl. Maj ds Nåd. Proposition No 80.

blifvit bestridd, kunna, synes det mig, icke på något annat sätt än
det då ifrågasatta lika fullständigt undanröjas. Det torde härvid förtjäna
beaktande, att en med sagda förslag analog författning är gällande
i Frankrike. Genom en under år 1897 antagen lag är nämligen
föreskrift, att hvarje af regeringen framlagdt förslag om höjning af
tullen å spannmål, produkter däraf, vin, lefvande djur eller färskt kött
skall åtföljas af ett dekret, som anbefaller omedelbar tillämpning af
den föreslagna höjda tullsatsen, äfvensom att, därest förslaget icke godkännes,
importören äger rätt återfå den för högt erlagda tullen.

Eu bestämmelse i hufvudsakligen samma riktning som 1905 års
förslag har i motsats till ofvan nyss omförmälda förfaringssätt,
hvilka förutsätta en väsentlig förändring med afseende å de former!
hvari frågor af hithörande beskaffenhet sedan länge behandlats i vårt
land redan nu sin motsvarighet i § 00 regeringsformen i fråga
om tullen å spannmål, i det att sagda paragraf, som förbjuder höjning
af allmänna afgifter utan Riksdagens samtycke, från detta förbud undantager
tullen å inkommande och utgående spannmål. Förslaget innebar
sålunda allenast, att deri i fråga om ett varuslag Kungl. Maj:t
redan nu tillkommande rättighet skulle, ehuru i mindre vidsträckt omfattning,
utsträckas till vissa andra, ur statsfinansiell synpunkt viktiga
artiklar. Också synas de anmärkningar, som af åtskilliga talare gjordes
mot 1905 års förslag, i allmänhet hafva berott mindre på betänkligheter
mot en sådan utsträckning i och för sig än på vissa andra
omständigheter. Någon anledning att nu frångå det sätt, hvarpå nyssnämnda
förslag sökte lösa förevarande fråga, synes mig icke vara för
handen, och har jag därför funnit mig böra i hufvudsak återupptaga
samma förslag, ehuru visserligen med åtskilliga ändringar, för hvilka
jag nu går att redogöra.

Förslaget af år 1905 afsag, såsom framgår af ofvan lämnade redogörelse,
befogenhet för Kungl. Maj:t att förordna om provisorisk
tillämpning icke blott af föreslagna förhöjningar i befintliga tullar
eller tillverkningsskatter å vissa uppräknade artiklar utan äfven af föreslagna
nya dylika afgifter, om också befogenheten i sistnämnda hänseende,
\id det förhållande att dessa artiklar vid tiden för förslagets
fiamläggande voro belagda med tull eller tillverkningsskatt, icke dä
kunde hafva någon praktisk betydelse, utan först i händelse någon af
dessa tullar eller skatter blefve uppkäfd. Det synes mig emellertid
icke lämpligt att ifrågasätta befogenhet för Kungl. Maj:t att förordna
om provisorisk tillämpning af framlagdt förslag om åsättande af tullar
eller tillverkningsskatter å artiklar, som icke äro underkastade dylika

15

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o SO afgifter.

Hvad särskild! beträffar tillverkningsskatter, erfordras ju för
kontrollen å desammas erläggande oftast en vidlyftig apparat, som i
regel icke kan i hast anordnas och i allt fall icke lämpligen bör igångsättas,
innan förslaget blifvit definitivt antaget. För öfrigt blir frågan
om åsättandet af tull- eller tillverkningsafgift å en tullfri eller skattefri
artikel, som allmänt och i stor utsträckning användes —- och om några
andra är ju icke nu fråga —, af så stor principiell betydelse, att
någon provisorisk tillämpning af ett förslag i sådant syfte synes mig
icke böra förekomma. Enligt min åsikt bör därför icke nu ifrågasättas
annan befogenhet för Kungl. Maj:t än att, då förslag skall framläggas
om höjande af befintliga tullar eller tillverkningsskatter å vissa viktigare
konsumtionsartiklar, utan afvaktan å Riksdagens beslut förordna
om förslagets omedelbara tillämpning.

En af de mot 1905 års förslag gjorda anmärkningarna var riktad
mot bestämmelsen, att rättighet att meddela förordnande om provisorisk
förhöjning af tull eller tillverkningsskatt skulle tillkomma Kungl.
Maj:t, förutom å tid då Riksdagen vore samlad, jämväl under en tidrymd
af högst tre veckor före Riksdags början. Det ansågs nämligen,
att sagda tidrymd vore längre än som kunde vara nödvändigt. Det
torde icke kunna förnekas, att denna anmärkning har ett viss fog för sig;
och anser jag för min del, att en tidrymd af femton dagar före Riksdags
början, vare sig lagtima eller urtima, kan vara för ändamålet tillräcklig.
Därjämte synes mig lämpligt, att viss kort tidrymd, inom hvilken, sedan
förordnande om tillämpning af höjd tull eller tillverkningsskatt meddelats,
proposition i ämnet skall föreläggas Riksdagen, varder i regeringsformen
fastslagen. Nämnda tidrymd torde böra bestämmas, därest
förordnandet meddelats å tid, då Riksdagen är samlad, till högst femton
dagar efter det förordnandet meddelats, men eljest till samma tid efter
Riksdagens början.

En annan af de mot 1905 års förslag riktade anmärkningarna
grundades på den omständigheten, att i detsamma icke fanns intagen
någon bestämmelse om rätt till restitution af, på grund af Kungl. Maj:ts
förordnande, erlagd ny eller förhöjd tull eller afgift, för den händelse
Riksdagen antingen icke bifölle Kungl. Maj:ts förslag eller ock bestämde
tullen eller afgiften till lägre belopp än Kungl. Maj:t föreslagit. Mot
en föreskrift i sådant syfte hafva visserligen uttalats åtskilliga betänkligheter.
Öfver dessa betänkligheter står dock fordran, att icke genom
den föreslagna ändringen i regeringsformen göres ingrepp i Riksdagens
beskattningsrätt. Genom ett restitutionsförfarande kommer den för
Kung]. Maj:t ifrågasatta rättigheten att erhålla allenast en provisorisk

Chefens för
finansdepartementet
yttrande.

16 Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition N:o 80.

karaktär, och det blefve Riksdagen, som i sista hand komme att bestämma,
hvilka afgifter skulle erläggas. Enligt min åsikt borde därigenom
de mot 1905 års förslag ur konstitutionell synpunkt framhållna
betänkligheter förlora sin betydelse.

Chefen för finansdepartementet, statsrådet Swartz yttrade härefter.

I likhet med chefen för justitiedepartementet anser jag, att frågan
om tillvaratagande af statsverkets intresse, då beslut fattats om framläggande
för Riksdagen af förslag om höjning af tull eller tillverk -ningsskatt å vissa artiklar af större finansiell betydelse, är af den vikt,
att frågan ånyo bör upptagas till pröfning; och synes mig denna fråga
böra lösas i den år 1905 föreslagna riktning med de af chefen för
justitiedepartementet nu angifna ändringar, hvilka äfven enligt min
åsikt äro ägnade att undanröja de betänkligheter, som ur konstitutionell
synpunkt yppades vid behandlingen af 1905 års proposition. På
sätt chefen för justitiedepartementet redan nämnt, åsyftas med förslaget
att bereda effektivitet åt vissa Riksdagens beslut om anskaffande af
nödiga medel till täckande af statsverkets behof. En sådan anordning
får emellertid, såsom ock vid behandlingen af 1905 års förslag med
styrka framhölls, icke i någon mån betaga Riksdagen dess grundlagsenliga
rätt att ensam besluta i fråga om bevillningar. När Riksdagen,
efter en af Kungl. Maj:t vidtagen åtgärd, hvarigenom tull eller tillverk -ningsskatt interimistiskt höjts, fattar sitt beslut, bör alltså, om nämnda
åtgärd icke vinner Riksdagens bekräftelse, något medel förefinnas att
upphäfva verkningarna af den provisoriskt vidtagna åtgärden, så vidt
därigenom för hög tull eller skatt blifvit erlagd.

Genom medgifvande af restitution skulle emellertid, på sätt chefen
för justitiedepartementet redan framhållit, Riksdagens beskattningsrätt
bevaras oförkränkt. Utan att vidare uppehålla mig vid denna sida af
saken vill jag nu allenast yttra några ord om restitutionens praktiska
inverkan på näringslifvet.

Det har mot ett medgifvande af restitution anmärkts, att densamma
icke skulle, annat än möjligen i enstaka undantagsfall, tillgodokomma
den konsumerande allmänhet, som af importörer eller
tillverkare köpt varor, hvilka på grund af det provisoriska förordnandet
drabbats af förhöjd tull eller tillverkningsskatt, utan närmast utgöra
en godtgörelse åt de sistnämnde för den tull eller skatt, som de
för mycket nödgats utgifva. Restitutionen skulle alltså innebära en importörer
eller tillverkare tillgodokommande vinst på allmänhetens bekostnad.
Med afseende härå får jag till en början framhålla, hurusom

17

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No SO.

vid en förhöjning af tull eller tillverkningsskatt stegringen af varans
pris icke omedelbart plägar uppgå till höjningens hela belopp, utan
endast småningom närma sig detta. Detta förhållande beror uppenbarligen
därpå, att köpmännen i allmänhet innehafva lager, inköpta
till de före höjningen gällande priserna, och att konkurrensen
dem emellan hindrar dem från att, så länge dessa lager
räcka, fullt utnyttja höjningen. Då nu den tid, hvarunder den provisoriskt
höjda tullen eller skatten komme att utgå, skulle blifva i största
möjliga mån inskränkt, torde det få anses föga sannolikt, att
priset å den vara, som drabbats af förhöjning i tull eller skatt, skulle
röna sådan inverkan däraf, att någon märkbar olägenhet härigenom
skulle tillskyndas den konsumerande allmänheten. Å andra sidan
kräfver billigheten, att importören eller tillverkaren, som erlagt höjd
tull eller skatt, berättigas återbekomma hvad han, vid det förhållande
att förslaget om höjningen icke bifallits, för mycket utgifvit. Äfven
om härigenom i något fall vinst för dem skulle uppstå, torde det
dock, på grund af hvad nyss nämnts om förloppet af prisstegringen
och den korta tid, hvarunder den provisoriska höjningen kan förekomma,
med säkerhet kunna antagas, att vinsten icke skall kunna
uppgå till något mera afsevärdt belopp och i alla händelser blifva
väsentligt mindre än den vinst, som under nuvarande förhållanden kan
uppkomma genom spekulationer i anledning af framställda eller förväntade
förslag om höjning af tull eller tillverkningsskatt.

Hvad angår själfva förfarandet vid beviljandet af restitution, torde
några särskilda föreskrifter i detta hänseende icke behöfva intagas i
den paragraf af regeringsformen, om hvars ändring nu är fråga.
Därest Eiksdagen afslår en proposition om höjning af tull eller tillverkningsskatt
eller bestämmer höjningen lägre än som föreslagits,
måste tydligen det före eller vid propositionens framläggande meddelade
förordnandet om provisorisk tillämpning af den höjda tullen eller
skatten återkallas. I sammanhang härmed synes lämpligen föreskrift
böra meddelas, att det vid nyss angifna förhållande för högt erlagda
tull- eller skattebeloppet skall af den myndighet, som uppburit beloppet,
på därom gjord ansökning restitueras till vederbörande, som visar sig
hafva erlagt detsamma.

Beträffande de särskilda varuslag, hvilka den tilltänkta bestämmelsen
bör afse, anser jag, att någon förändring i 1905 års förslag
icke bör ifrågakomma.

Vid 1905 års riksdag gjordes mot det då framlagda förslaget
vissa anmärkningar ur kommersiell synpunkt, hvilka, ehuru de delvis

Bih. till Biksd. Prof. 1909. 1 Sami. 1 Afd. 53 Höft. 3

18 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 80.

redan bemötts i ofvan återgifna statsrådsprotokoll, jag likväl finner
anledning vidröra. Sålunda framhölls, att varuförsäljning ofta i stor
omfattning vore grundad på långt i förväg till fastställda priser ingångna
leveransaftal och att i följd häraf affärsmännen, därest tull eller tillverkningsafgift
kunde höjas, utan att något rådrum lämnades dem att
inrätta sig efter de nya förhållandena, skulle kunna lida betydliga
förluster. Då emellertid förslaget är inskränkt att afse allenast ett
fåtal större konsumtionsartiklar, synes det icke böra möta någon svårighet
för affärsmännen att genom förbehåll vid försälj ningsaftalens uppgörande
skydda sig mot en dylik eventualitet. Likaledes kan en detaljhandlande,
som under tid, då höjd tull eller tillverkningsskatt provisoriskt
tillämpas, af importör eller tillverkare köper vara, för hvilken
sålunda höjd afgift erlagts, genom förbehåll vid aftalets uppgörande
tillförsäkra sig rätt till den restitution af tull eller skatt, som, enligt
hvad ofvan anförts, skulle för viss händelse tillgodokomma de senare.
Vidare anmärktes, att utredning saknades, huruvida den, som hade
varor upplagda på nederlag, borde äga rätt att under längre eller
kortare tid för dem undgå höjd skatt eller om han skulle kunna
drabbas af högre skattebelopp, än som ålegat honom, då han för sina
varor anlitade nämnda institution. I detta hänseende tillåter jag mig
framhålla, att den omständigheten, att en vara är upplagd på nederlag,
icke medför någon rätt för vederbörande nederlagshafvare att få
disponera varan mot den tull eller skatt, som gällde, då varan upplades
å nederlaget. Denna grundsats är tydligen uttryckt, såväl i § 73
af tullstadgan "den 1 juli 1904, där det föreskrifves, att nederlagsgods
skall förtullas efter de taxor och författningar, hvilka äro gällande,
då det till förtullning angifves, som äfven i 17 § af förnyade nådiga
stadgan för allmänna brännvinsnederlag den 3 april 1908, där föreskrift
lämnas, att tillverkningsskatt för brännvin, som är upplagdt på
allmänt brännvinsnederlag, skall erläggas enligt de författningar och
föreskrifter, som äro gällande, då skatten inbetalas.

Slutligen anhåller jag få erinra, att, på sätt ofvan omförmälda
statsrådsprotokoll utvisar, såväl kommerskollegium som generaltullstyrelsen,
hvilka före framläggandet af 1905 års förslag afgifvit yttrande
i ämnet, därvid tillstyrkt en lagändring i hufvudsak öfverensstämmande
med hvad nu ifrågasatts och att därvid kommerskollegium såsom skäl
åberopat icke minst handelns och industriens egna intressen.

Chefen för justitiedepartementet uppläste härefter ett i enlighet
med de nu afgifna yttrandena affattadt förslag till ändrad lydelse af

19

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 80.

§ 60 regeringsformen samt hemställde, att detta förslag måtte föreläggas
Riksdagen till pröfning i grundlagsenlig ordning.

Denna af statsrådets öfriga ledamöter biträdda
hemställan behagade Hans Maj:t Konungen bifalla;
och skulle proposition till Riksdagen aflåtas af den
lydelse, bilaga vid detta protokoll utvisar.

Ur protokollet
Erik Öländer.