Kungl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 79.

1

N:o 79.

Kungl. Maj:ts nådiga proposition till Riksdagen med förslag till
lag om förhud mot viss försäljning af tobak; gifven
Stockholms slott den 5 mars 1909.

Under åberopande af bilagda i statsrådet och högsta domstolen
förda protokoll vill Kungl. Maj:t härmed, jämlikt § 87 regeringsformen,
föreslå Riksdagen att antaga härvid fogade förslag till lag om förbud
mot viss försäljning af tobak.

Kungl. Maj:t förblifver Riksdagen med all kungl. nåd och ynnest
städse välbevågen.

GUSTAF.

Albert Petersson.

Bih, tiil Riksd. Prof. 1909. 1 Sami. 1 Afd. 52 Höft.

1

2

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 79.

Förslag

till

Lag

om förhud mot viss försäljning af tobak.

Härigenom förordnas som följer:

1 §-

A sön- eller högtidsdag må ej någon utomhus till salu hålla

tobak eller hvad däraf är förfärdigadt, med mindre han har Konungens
befallningshafvandes tillstånd. Sådant tillstånd må gifvas allenast för
visst tillfälle och då särskilda omständigheter därtill föranleda.

2 §‘

Hvar, som i strid mot hvad i 1 § är stadgadt till salu håller

tobak eller hvad däraf är förfärdigadt, straffes med böter från och med

fem till och med tjugu kronor. Till samma straff vare ock den för fallen,

för hvars räkning sådant utbjudande äger rum, därest det sker
med hans vetskap.

3 §•

Böter, som ådömas enligt denna lag, skola tillfalla kronan.

Saknas tillgång till böternas fulla gäldande, skola de förvandlas
enligt allmän strafflag.

4 §•

Hvad i denna lag stadgas afser ej försäljning, som bedrifves i
samband med värdshusrörelse.

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition N:o 79.

3

Utdrag ur protokollet öfver justitiedepartementsårenden. hållet
inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott fredagen den 29 januari 1909.

Närvarande:

Hans excellens statsministern herr Lindman,

Hans excellens ministern för utrikes ärendena herr Trolle,

Statsråden: Albert Petersson,

Alfred Petersson,

Hederstierna,

Roos,

Swartz,

grefve Hamilton,
grefve Ehrensvård,

Malm.

Chefen för justitiedepartementet statsrådet Albert Petersson anförde
i underdånighet:

»På Riksdagens förslag utfärdades den 9 juni 1893 nådig förklaring,
att med det i 7 kap. 3 § strafflagen stadgade förbud mot
öppnande till salu å sabbatstid af kramlåda eller annan dylik bod afses
jämväl bod, där tobak eller hvad däraf är förfärdigadt hålles till salu.

Sedermera anhöll Riksdagen i skrifvelse den 28 mars 1905, det
täcktes Kungl. Maj:t låta utarbeta och för Riksdagen framlägga förslag
till sådan ändring i gällande författningar, att under tider, då cigarr -

RUadagene
ekrifvelee den
2S mars 1905.

Myndighiternat
yttranden.

4 Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition N:o 79.

bodar enligt lag skola hallas stängda, förbud äfven må gälla för handel
med tobak å gator och allmänna platser. Till stöd för denna hemställan
anförde Riksdagen följande. Den allmänna stängningen af cigarrbodarna,
som förklaringen den 9 juni 1893 medförde, hade som bekant
töranledt, att tobakshandeln a sön- och helgdagar i stället genom kringvandrande
försäljare flyttats ut på gator och allmänna platser. Denna
tiafik hade alltmer ökats och hade numera i afseende a såväl säljarnas
antal som afsättningens storlek tagit en omfattning, hvarom man i allmänhet
ej hade någon föreställning. Att medgifvandet af denna ambulatoriska
tobakshandel innefattade en illojalitet mot cigarrhandlarna vore
obestridligt. Detta tramstode så mycket tydligare, som rörelsen ägde
rum just om helgdagarna men i det stora hela afstannade om hvardagarna,
då publiken hellre uppsökte de då tillgängliga cigarrbodarna.
Gatuhandeln med tobak vore i ett annat afseende till orättmätigt förfång
också för såväl tobaksfabrikanter, hvilka förde äkta vara med ett eget
upparbetad t märke, som allmänheten. Förfalskning af cigarrer och
isynnerhet af cigarretter började nämligen, enligt hvad för Riksdagen
uppgifvits, alltmer förekomma i stor skala, och afsättningen af dessa
förfalskade fabrikat syntes företrädesvis möjliggöras genom söndagshandeln
å gatorna, i hvilket fall kontroll å varorna och beifran af förfalskningen
blefve synnerligen svår. Denna handel vore naturligtvis i
de _ afseenden, som framhållits uti en riksdagsskrifvelse af år 1890,
otvifvelaktigt skadlig äfven för de unga personer af uppnådda fjorton
års ålder, som fortfarande mångenstädes användes som försäljare. Den
ansåges äfven bereda minderåriga särdeles lägliga tillfällen till åtkommande
af tobak och därigenom hafva ökat minderårigas rökning.

På grund af nådig remiss den 29 november "l907 hafva öfverståthållarämbetet
och, efter vederbörande magistraters hörande, Kungl.
Maj:ts befallningshafvande i länen afgifvit underdåniga utlåtanden öfver
Riksdagens berörda framställning. Denna har därvid tillstyrkts af det
väsentligt öfvervägande antalet myndigheter, af ganska många under
framhållande att en lagstiftningsåtgärd i det af Riksdagen angifna
syfte vore synnerligen behöflig och önskvärd. Dock synes myndigheternas
uppfattning i detta hänseende i all hufvudsak vara grundad
på förhållandena i de större städerna. Såvidt handlingarna utvisa*hafva
nämligen några olägenheter af tobaksvarors kringförande till försäljning
icke annat än undantagsvis förekommit i smärre städer och än mindre
på landsbygden.

De skäl myndigheterna åberopat för tillstyrkande af förslaget sammanfalla
i allmänhet med dem Riksdagen anfört. Härjämte har öfver -

Kungl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 79. 5

ståthållarämbetet framhållit, att ifrågavarande handel åtminstone i
Stockholm bedrifves genom personer af ofta mycket tvifvelaktig existens,
hvilka kringföra sina varor till salu såväl under gudstjänsttid som eljest på
ett för den allmänna samfärdseln och trefnaden i hög grad hindrande
sätt. Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Kalmar län, som likaledes
påpekat, att tobakshandeln å gatorna vanligen sker genom ovederhäftiga
personer, har funnit denna handel böra vara förbjuden å sabbatstid redan
af den orsak, att den är lika kränkande för sabbatens helgd som öppenhållandet
af tobaksbodar. En liknande uppfattning har uttalats äfven af
andra myndigheter. Poliskammaren i Göteborg bär omförmält, att
under åren 1905—1907 utöfvare af sådan försäljning blifvit där anmälda
till åtal för förskingring i tjuguåtta fall. I flera af dessa hade
ådagalagts, att ynglingar erbjudit sig att mottaga tobaksvaror till försäljning
efter förut fattadt beslut att för egen del använda de penningar,
som komme att inflyta. Det hade sålunda visat sig, att dylik försäljning
gåfve tillfälle till förbrytelser. Magistraten i Askersund har erinrat om,
att ett af ändamålen med 1893 års lagförklaring torde hafva varit att
bereda handelsbiträdena i tobaksbodarna en välbehöflig ledighet, men
att, då detta vunnes genom att andra, oftast minderåriga, biträden förlorade
sin söndagshvila, fördelen af bodarnas stängning syntes i detta
afseende vara omtvistlig. Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Malmöhus
län har anfört, att förevarande handelsrörelse vore illojal jämväl därigenom,
att den i regel undginge beskattning. Flera myndigheter hafva
påpekat, att berörda handel innebär ett kringgående af gällande bestämmelser
om tiden för stängning af bod, där tobak eller hvad däraf är
förfärdigadt hålles till salu.

Att minderåriga personer pläga användas för gatuhandeln med
tobak har från många håll omnämnts, men endast en myndighet, nämligen
magistraten i Skanör, har antydt, att så skulle vara händelsen
äfven med barn under fjorton år.

Några myndigheter hafva ifrågasatt, att det föreslagna förbudet
bör afse handel äfven med andra varor än tobak. Sålunda har
Kung!. Maj:ts befallningshafvande i Uppsala län, som, på sätt jag vidare
skall omförmäla, yttrat en viss tvekan angående lämpligheten af den
begärda lagstiftningen, erinrat om, att de kringvandrande försäljarna
verkade störande, ehvad de handlade med tobaksfabrikat eller, såsom
stundom hände, med choklad, apelsiner, vykort m. in.; från det förbud,
som kunde komma att utfärdas, syntes dock undantag böra göras för
handel med tidningar. Magistraten i Malmö har ansett böra stadgas,

6

Kungl- Maj:ts Nåd. Proposition N:o 79.

att handel å torg- och gator med varor, rörande hvilkas försäljning från
butik viss tid är bestämd, icke får å annan tid utöfvas. Likaså hafva
magistraterna i Falkenberg, Mariestad och Arboga föreslagit, att förbudet
skall gälla alla varor, hvilkas försäljande i bod är förbjudet under
sabbatstid. Magistraterna i Askersund och Falun hafva hemställt, att
försäljning utomhus af såväl tobak som andra handelsvaror under sabbatstid
skall förbjudas.

I en del afgifna yttranden hafva särskilda förslag framställts i
afseende å bestämmandet af de platser, där det ifrågasatta förbudet
skall gälla. Öfverståthållarämbetet har tillstyrkt, att förbud måtte
utfärdas för att å sabbatstid idka handel med tobak utomhus å väg,
gata, torg eller annan plats, som är upplåten för allmän samfärdsel
eller eljest allmänneligen befares, hvaremot tobakshandel syntes liksom
nu böra vara tillåten å öfriga, i tredje stycket af 11 kap. 15 §
strafflagen omförmälda allmänna ställen, såsom restauranter m. fl. Fn
liknande uppfattning bär uttalats af Kungl. Maj:ts befallningshafvande
i Västerbottens län. Magistraten i Fihpstad har äfvenledes ifrågasatt,
huruvida icke från förbudet borde uttryckligt undantagas viss handel med
tobak å en del af de platser, som omförmäldes i 11 kap. 15 § tredje
stycket strafflagen, särskildt sådan försäljning af tobak, som bedrefves af
person, hvilken å dylik plats samtidigt tillit an dahölle allmänheten mat eller
dryck till förtäring. Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Malmöhus län
och magistraten i Hälsingborg hafva påpekat, att en blifvande författning i
ämnet borde formuleras så, att icke den från gator och andra allmänna platser
förvisade tobakshandeln kunde komma att förläggas till andra öppna
områden eller till portgångar, förstugor m. m., och har sistnämnda myndighet
i sådant hänseende föreslagit, att berörda handel å sabbatstid
må äga rum allenast inom lägenhet, där utskänkning af vin och maltdrycker
eller brännvin är tillåten, och jämväl där blott i sammanhang
med dylik utskänkning. Äfven magistraten i Örnsköldsvik har framhållit,
att det föreslagna förbudet borde afse jämväl område, som
gränsade till gata eller allmän plats, då i annat fall svårighet för förbudets
tillämpning kunde uppstå. Magistraten i Strängnäs har begärt
sådan utsträckning af förbudet, att tobaksfabrikat ej måtte under
söndag kunna erhållas å ställen, hvilka väl ej anmäldes såsom cigarrbodar
men ändock delvis vore det, såsom frisersalonger och rakstugor.
Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Skaraborgs län har hemställt,
att handel med tobak under sabbatstid skall förbjudas å gator
och allmänna platser såväl i stad som på landet, och att förbudet alltså

7

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition N:o 79.

skall omfatta dylik försäljning äfven i köpingar och municipalsamhällen
samt vid järnvägsstationer.

I sammanhang härmed torde böra nämnas, hurusom några myndigheter
erinrat om, att tobaksvarors kringförande till försäljning ofta
förekommer vid folkfester, basarer eller dylika tillställningar och detta
äfven å orter, där någon ambulerande tobakshandel eljest ej äger rum.
Med hänsyn härtill har Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Blekinge
län ifrågasatt, att åt vederbörande länsstyrelse skall lämnas befogenhet
att vid särskilda sådana tillfällen medgifva undantag från tillämpningen
af det allmänna förbudet.

Åtskilliga myndigheter hafva till behandling upptagit frågan,
huruvida förbudet mot försäljning under sabbatstid bör gälla äfven
tobaksvarors hållande till salu genom automatiska försäljningsapparater.
Donna fråga har besvarats jakande af Kungl. Maj:ts befallningshafvande
i Blekinge och Västmanlands län samt magistraterna i Strängnäs, Örebro
och Örnsköldsvik, hvarvid Kungl. Maj:ts befallningshafvande i
Blekinge län och magistraten i Örebro särskildt framhållit, att automaternas
innehåll vore lätt tillgängligt för minderåriga, samt Kungl.
Maj:ts befallningshafvande i Västmanlands län anfört, att försäljningen
från de numera äfven i små samhällen mycket vanliga tobaksautomaterna
skulle, om den ej förbjödes, helt och hållet omintetgöra det med
Riksdagens framställning åsyftade ändamålet. Kungl. Maj:ts befallningshafvande
i Västernorrlands län har ansett det böra komma under pröfning,
om icke förbudet bör afse äfven cigarrautom åter. Samma åsikt
har uttryckts af magistraten i Nyköping, som till stöd härför anfört,
att en del bland anmärkningarna mot den ambulatoriska tobakshandeln
drabbade äfven försäljningen genom automat, hvilken dessutom, enligt
hvad erfarenheten ådagalagt, innebure en stark frestelse att söka medelst
falska mynt eller dylikt åtkomma genom automaterna tillhandahållna
varor. Äfven magistraterna i Västerås, Köping och Sala hafva funnit
det böra tagas i öfvervägande, huruvida tobakshandeln medelst automat
borde genom lagbestämmelser regleras. Kungl. Majrts befallningshafvande
i Malmöhus län och magistraten i Trelleborg hafva afstyrka att förbudet
mot tobaksvarors tillhandahållande under sabbatstid utsträckes
till automatförsäljning.

Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Blekinge län har anfört, att
ett allmänt förbud mot saluhållande under helgdag af tobaksvaror å
gator och allmänna platser syntes för att blifva fullt verksamt böra
förenas med den påföljd, att de saluhållna varorna blefve förbrutna, då
denna påföljd vore den enda, som kunde afhålla minderåriga försäljare

8

Kungh Maj:ts Nåd. Proposition N:o 79.

från att öfverträda förbudet. En liknande farhåga för att förbudets
verkningar skulle väsentligen omintetgöras, därigenom att till försäljare
användes personer under femton år, af livilka straff ej kunde utkräfvas,
har uttalats af magistraterna i Uddevalla och Ronneby. Sistnämnda
myndighet har emellertid ansett, att en bestämmelse om det salubjudna
lagrets förverkande visserligen innebure en utväg att bereda förbudet
effektivitet, men att det förhållande, som omförmäldes i Riksdagens skrifvelse,
icke vore af tillräcklig vikt att berättiga införandet i vår strafflag
af eu sådan för densamma i öfrigt främmande straffpåföljd.

Bland de myndigheter, som icke haft något att invända mot
en lagstiftningsåtgärd i det af Riksdagen angifna syfte, har Kungl.
Maj:ts befallningshafvande i Gäfleborgs län intagit en särskild ståndpunkt
såtillvida, som han hemställt, huruvida icke berörda åtgärd
borde inskränkas till att städer och andra samhällen, för livilka ordningsstadgan
för rikets städer vore gällande, finge rätt att i den ordning,
som vore angifven i § 20 af nämnda stadga, för dylikt samhälle
antaga och erhålla fastställelse å lämpliga föreskrifter i ämnet.

Såsom jag förut omnämnt, har Kungl. Maj:ts befallningshafvande
i Uppsala län uttryckt en viss tvekan beträffande Riksdagens framställning.
Befallningshafvanden har i sådant afseende anfört, att den
alltmer ökade tobakshandeln på gatorna i hög grad bekräftade de farhågor,
som kunnat hysas, att 1893 års förklaring skulle blifva föremål
för kringgående. Då en ambulerande söndagsbandel med andra till
bodhandel om söndagarna förbjudna varor än tobaksfabrikat åtminstone
icke i nämnvärd utsträckning försports, syntes äfven framgå, att sistnämnda
fabrikat i afseende å efterfrågan och afsättning icke vore jämförliga
med sådana varor, som tillhandahölles i »kram låda». Det vore
därför högst antagligt att, om den gällande bestämmelsen fullständigades
med ett förbud mot ambulerande tobakshandel på gator och allmänna
platser, nya mer eller mindre framgångsrika försök att kringgå lagen
ingalunda skulle saknas, äfven om dessa försök möjligen komme att
ske mindre öppet och att mera få karaktären af smygvägar. Det syntes
alltså befallningshafvanden tvifvelaktigt, om man ens genom upprepade
repressiva lagstiftningsåtgärder kunde lyckas verksamt stäf ja den obehöriga
konkurrensen med cigarrhandlarna, minderårigas tobaksköp samt afsättningen
af förfalskade fabrikat, och om det ej vore lämpligare att utrota
den ambulerande handeln genom att med vissa villkor och begränsningar
åter frigifva den ur åtskilliga synpunkter vida oskyldigare bodhandeln.
Då emellertid oförnekligen de ambulerande försäljarna, vare sig de
handlade med tobak eller med andra varor, verkade störande och den

9

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition N:o 79.

ambulerande handeln ofta vore skadlig för de unga personer, hvilka
användes som försäljare, ville befallningsliafvanden, oafsedt de af honom
antydda förhållanden, icke göra någon erinran mot ett allmänt förbud
mot ambulerande söndagshandel på gator och därmed jämförliga platser,
med undantag dock, såsom jag förut nämnt, för tidningar.

Äfven några andra myndigheter hafva framkastat tanken, huruvida
icke, i stället för det föreslagna förbudet eller jämte detta, borde
meddelas tillstånd att hålla tobaksbodar öppna under sabbatstid. Sålunda
har Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Örebro län yttrat, att två
utvägar syntes kunna komma ifråga, den ena att meddela bestämdt
förbud mot all gatuhandel med tobak å sön- och helgdagar och den
andra att lösgöra butikshandelu med tobak under dylika dagar. Det
vore svårt att säga, hvilkendera af dessa utvägar vore den lämpligaste.
Den senare vore i vissa afseenden den mest följdriktiga, men befallningshafvanden
ville dock ej förorda densamma, då enligt hans åsikt
snarare en inskränkning än en utvidgning borde äga rum i fråga om
den nu tillåtna söndagshandeln. Kungl. Majrts befallningshafvande i
Malmöhus län har funnit tvifvelaktigt, om det vore lämpligt att alldeles
afstånga allmänheten från möjligheten att under sön- och helgdagar
få köpa tobak. Eu sådan inskränkning beträffande en vara, som så
allmänt användes icke minst under dylika dagar, kunde befaras medföra
lagöfverträdelser och möjligen leda till ökning af frekvensen på
krogarna, där tobak under alla förhållanden blefve tillgänglig. Till
förekommande af dessa missförhållanden syntes böra medgifvas, dels
att tobaksautomater finge användas jämväl sön- och helgdagar, dels att
tobaksbutiker sådana dagar finge hållas öppna en eller två timmar.
Magistraten i Landskrona har likaledes ansett lämpligast att i sammanhang
med inskränkning af gatuhandel något lindra bestämmelserna
om tobaksbutikernas stängning angifna dagar genom tillstånd att hålla
dem öppna t. ex. en timme på förmiddagen och två timmar på eftermiddagen.
Kungl. Maj;ts befallningshafvande i Södermanlands län har
uttalat den mening, att det måhända hade varit lämpligast, om 1893 års
lagförklaring ej kommit till stånd, men att ett återkallande af densamma
ej skulle vara tillräckligt att göra slut på tobaksliandeln under
sabbatstid å allmänna platser.

Jämväl eljest hafva på några håll betänkligheter i afseende å
Riksdagens förslag framträdt. Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Stockholms
län, som ansett sig icke böra afstyrka förslaget, har dock velat
framhålla, dels att det vore hardt för t. ex. en arbetare att icke få köpa
tobak den enda dag i veckan han vore ledig, dels att den fara, som
Bih. till Riksd. Prof. 1909. 1 Sami. 1 Afd. 52 Höft. 2

10

Kungl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 79.

kunde ligga uti minderårigas användande i dylik gatuhandel, syntes
kunna aflägsnas med andra och lämpligare medel än införandet af ifrågavarande
förbud, helst som frågan om afvärjande af sådan fara tillhörde
ett helt annat lagstiftningsområde än nu förevarande ämne. Magistraten
i Hjo har velat påpeka, att den fattigaste delen af befolkningen
i våra största och större städer skulle genom den föreslagna bestämmelsen
beröfvas möjligheten till förvärf af en visserligen ringa men
efter förhållandena alltför väl behöflig inkomst. Från åtskilliga håll har
betonats, att den illojala konkurrens med försäljarna i bod, som gatuförsäljarna
påstodes bedrifva, icke utgjorde något mera vägande skäl för den ifrågasatta
lagstiftningen, då de senare ofta vore utsända af de förra.

Riksdagens framställning har afstyrkts af magistraten i Jönköping,
då de Skäl, som åberopats för framställningen, synts magistraten något
sökta och ohållbara samt i allt fall tobaks försälj ningen å allmänna
platser icke kunde verka mera skadligt för cigarrhandlandena eller allmänheten
än tobaksvarors afyttrande genom automater eller å utskänkningsställen.
Magistraten i Ronneby har, med erkännande af önskvärdheten
att förhindra ifrågavarande försäljning, förklarat sig emellertid hålla före,
att ett stadgande i den af Riksdagen angifna riktning aldrig kunde blifva
effektivt, och att det icke vore lämpligt att skapa en lag, som säkerligen
komme till endast för att kringgås. Magistraten i Nora har anfört
att, då fruktbodar och konditorier samt försäljningsställen för hufvudsakligen
matvaror finge hållas öppna under sabbat,stid och till och
med handel med maltdrycker vore tillåten under viss tid på sön- och
helgdagar, cigarrbodars öppnande dylika dagar så mycket hellre syntes
kunna medgifvas, som otvifvelaktigt handel med tobaksvaror ofta förekomme
i eu del bland förenämnda butiker. Till afvärjande af de i
Riksdagens skrifvelse anmärkta missförhållanden vore ändamålsenligast
att återgå till förhållandena före utfärdandet af 1893 års förklaring.

Slutligen torde böra nämnas, att magistraten i Örebro erinrat om
det synnerligen nära sammanhang, hvari föreliggande lagstiftningsfråga
stode till frågan om en effektiv allmän lagstiftning mot de missförhållanden,
som alltmer blifvit rådande i afseende a tillhandahållande
och begagnande af tobak. Det kunde, enligt hvad magistraten anfört,
befaras att, därest Riksdagens ifrågavarande förslag, som endast vore
att anse såsom en detalj i en för afhjälpande af berörda missförhållanden
nödvändig lagstiftning, ensamt för sig vunne lagstiftarens bifall,
frågan för öfrigt tillsvidare undanskötes. På grund häraf har magistraten
hemställt, att Kungl. Maj:t ville i samband med pröfning af Riksdagens
förslag taga under öfvervägande lämpligheten och nödvän -

11

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 79.

digheten af eu effektiv allmän lagstiftning emot tobaksmissbruk bland
minderåriga, i hvilken lagstiftning magistraten dristade föreslå upptagande
af följande förbud, nämligen för person under aderton år att
röka å allmän plats, mot all försäljning af tobak efter klockan nio på
aftonen samt mot försäljning af tobak genom automat.

Frågan om utfärdande af föreskrifter i det af sistnämnda myndighet
angifna syfte har förut hänskjuta till Kungl. Maj:ts pröfning genom
Riksdagens skrifvelse den 3 mars 1906. I denna har Riksdagen särskilt
"ifrågasatt meddelande af nya bestämmelser i skolförfattningarna
samt förbud att sälja eller utlämna tobak till minderåriga. Såsom
Riksdagen vidare yttrat, skulle utredningen tilläfventyrs gifva vid handen,
att äfven andra åtgärder kunde vidtagas. Hufvudsaken vore emellertid,
att frågan i hela dess vidd komme under ompröfning. Riksdagen
har därför anhållit, att Kungl. Maj:t täcktes taga under öfvervägande,
hvilka åtgärder kunde vidtagas till hämmande af minderårigas
tobaksbruk, samt, i den mån lösningen påkallade Riksdagens medverkan,
för Riksdagen framlägga det förslag, hvartill förhållandena gåfve anledning.

Oförnekligt är också att spörsmålet om hämmande af minderårigas
tobaksbruk står i ett visst sammanhang med Riksdagens nu
förevarande framställning. En af anledningarna till att Riksdagen
begärt förbud mot tobakshandel utomhus under sabbatstid är ju, att
dylik handel ansetts bidraga till ökad tobaksrökning bland minderåriga.
Frågan om förbudets meddelande torde dock lika mycket om ej mera
böra bedömas ur andra synpunkter, och dess upptagande till behandlingoberoende
af det förra mera omfattande och svårlösta spörsmålet synes
ej kunna medföra några svårigheter eller olägenheter. Den har ej heller
af Riksdagen sammanbundits med detta.

Ett annat ärende, som i formellt afseende står det nu föreliggande
nära, är det, som öfverlämnats till Kungl. Maj:t genom Riksdagens
skrifvelse den 11 mars 1902 med hemställan, att Kungl. Maj:t täcktes
taga under öfvervägande, i hvad mån det i 7 kap. 3 § strafflagen stadgade
förbud mot handel å sabbatstid lämpligen kunde utsträckas, samt
för Riksdagen framlägga förslag till bestämmelser i sådant syfte, hvilka
mera tydligt och bestämdt än de nu gällande angåfve gränsen mellan
ä dylik tid förbjuden och tillåten handel.

Råda dessa ärenden afse sålunda förtydligande och utvidgning al
samma, nu i 7 kap. 3 § strafflagen innefattade, förbud mot handel å
sabbatstid. I sak är dock sammanhanget mellan dem icke så stort, i

Riksdagens
skri] vilt* den
S mars 1900.

Riksdagens
;Skrifvelse den
11 mars 190Z.

Riksdagens
skrifvelse den
SO februari
1906.

Tillkomsten af
stadgandet i
7 kap. t >
strafflagen och
lagförklaringen
den 9 juni
l»9S.

12 Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 79.

det att det ena gäller ett närmare uppdragande af gränserna mellan
tillåten och icke tillåten bodhandel men det andra åstadkommande af
bestämmelser angående handel utom bod. Något hinder att upptaga
dem till behandling hvar för sig torde icke finnas, och detta så mycket
mindre som det stadgande, hvartill Riksdagens nu förevarande framställning
kan föranleda, synes lämpligen erhålla formen af en fristående
lag. Frågan om söndagshandeln i allmänhet är för öfrigt ännu icke så
utredd, att den kan föreläggas Riksdagen, och dessa frågors sammanbindande
skulle alltså i afseende å det nu föreliggande ärendet medföra
ett uppskof, som för detsamma i och för sig icke synes vara behöflig!.

Fn tredje närstående framställning, nämligen den som innefattas
i Riksdagens skrifvelse den 20 februari 1900 med begäran om lagstiftning
angående stängningstid för handelsbutiker, är inom justitiedepartementet
under särskild beredning af tillkallad sakkunnig person, från
hvilken utlåtande i ämnet nyligen inkommit. Ej heller detta ärende
äger sådant sammanhang med det nu föreliggande, att de behöfva
samtidigt företagas till afgörande.

Innan jag närmare inlåter mig på spörsmålet, om och i hvad mån
lagstiftningsåtgärder kunna anses påkallade till följd af Riksdagens nu
ifrågavarande framställning, torde det vara lämpligt att lämna en kort
redogörelse för tillkomsten af gällande lagstiftning om förbud mot handel
under sabbatstid.

I 3 kap. 8 § missgärningsbalken af 1734 års lag stadgades följande: »Kramlådor

eller andra bodar skola på söndagar och högtidsdagar
ej öppnas till salu: mat och dricka må säljas till nödtorft, sedan gudstjänsten
är förbi.»

Motsvarande stadgande i den till 1862—1863 årens Riksdag aflåtna
propositionen med förslag till ny strafflag innebar snarare en utvidgning
än en inskränkning af detta förbud. 7 kap. 3 § i berörda förslag hade
nämligen denna lydelse:

»Idkar någon handtverk eller annat arbete å sön- eller högtidsdag
emellan klockan sex om morgonen och Idockan nio om aftonen, straffes
med böter, högst femtio riksdaler, utan det sker till egen eller annans
nödtorft, som uppskof ej tåla kan. Lag samma vare, om kramlåda eller
annan bod å sådan sabbatstid till salu öppnas.»

I häröfver afgifvet utlåtande erinrade lagutskottet, att ifrågavarande
förseelser, liksom de öfriga i nämnda kapitel under rubriken »religionsbrott»
sammanförda, blefve föremål för den borgerliga lagstiftningen
icke på grund af det immoraliska i handlingen utan för den för -

13

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 79.

argelse de uppväckte genom religionskänslans sårande. Att bibehålla
stadgandet i 3 §, hvars borttagande blifvit ifrågasatt, ansåge utskottet
oundgängligen nödigt ej mindre i anseende till det synnerligen förargelseväckande
och för andras frid störande i utöfvandet på sabbat af
vissa slags arbeten än äfven och isynnerhet på det husbönder, fabriksidkare
m. fl. icke måtte kunna förmå underhafvande med eller mot
deras vilja att arbeta å söndag. Hvad särskildt an ginge handel å sabbat,
funne väl utskottet sådan kunna vara för andras frid störande och förty
ingalunda böra i allmänhet lämnas onäpst. Men fall kunde gifvas, då
nämnda grund — fridens störande eller förargelses väckande — icke
förefunnes, och utöfver lagens grund borde icke dess stadgande sträckas.
Brödbodar, mjölkmagasin, sockerbagerier och andra dylika butiker, där
en handel drefves, som till rörelsens omfång och art ingalunda vore
jämförlig med den, som idkades i egentliga kramlådor, höllcs redan
förut ofta öppna på sabbat, utan att, såvidt utskottet försport, någon
förargelse därigenom åstadkommits. För att utmärka, att sådana försäljningsställen
icke vore inbegripna under det i sista punkten af förevarande
§ stadgade förbud, både utskottet vid uttrycket »kramlåda eller
annan bod» emellan de två sista orden inskjutit ordet »dylik». Därvid
hade utskottet icke förbisett, att de i början af samma punkt förekommande
orden »lag samma vare» kunde tolkas såsom hänförande sig jämväl
till den nyss förut gjorda restriktionen »utan det sker till egen
eller annans nödtorft, som uppskof ej tåla kan»; men utskottet hade
ansett en sådan nödtorft icke böra behöfva särskildt bevisas, då fråga
ej vore om andra försäljningsställen än de af utskottet nyss åsyftade.
Det högsta bötesbeloppet för öfverträdelse af ifrågavarande stadganden
nedsattes af utskottet till tjugu riksdaler.

I enlighet med hvad utskottet föreslagit, erhöll sista punkten i
7 kap. 3 § af 18G4 års strafflag följande affattning: »Lag samma vare,
om kramlåda eller annan dylik bod å sådan sabbatstid till salu öppnas.»

Sedermera framträdde olika meningar, huruvida bod, där tobak
hölles till salu, vore att anse såsom »kramlåda eller annan dylik bod»
och följaktligen inbegrepes under förbudet att hålla bodar öppna
å sabbatstid. Genom utslag den 25 juni 1884 fällde högsta domstolen
enhälligt en person till ansvar, för det han under sön- och helgdagar
hållit salubod öppen och därvid sålt cigarrer, snus och tobak. Då ett
liknande mål några år senare förekom hos högsta domstolen, förordnades,
att det skulle afdömas af domstolens båda afdelningar samfäldt,
och när målet därefter den 2 december 1887 föredrogs i plenum, fann
domstolens flertal, bestående af nio ledamöter, skäligt fiilla den tilltalade

14

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition N:o 79.

till ansvar, hvaremot sju ledamöter funno den af honom idkade handel
med tobak, snus och cigarrer ej kunna hänföras till den i 7 kap. 3 §
strafflagen förbjudna handel från kramlåda eller annan dylik bod och
därför ogillade den i målet förda ansvarstalan. Hos underrätterna lär
en uppfattning motsatt den af högsta domstolens flertal uttalade flerstädes
hafva gjort sig gällande.

1893 års Riksdag, som ansåg det vara af vikt att undanröja den
vacklande lagtillämpningen på ifrågavarande område, antog i sådant
syfte för sin del den lagförklaring, som, efter att hafva blifvit af Kungl.
Maj:t godkänd, utfärdades den 9 juni samma år. I den skrifvelse, hvarmed
berörda lagförklaring öfverlämnades till Kungl. Maj:t, framhöll
Riksdagen, att enligt dess förmenande tobak, snus och cigarrer icke kunde
anses vara nödvändighetsvaror af den beskaffenhet, att de icke kunde
utan olägenhet på förhand anskaffas, eller sådana varor, som 18G2—1863
årens Riksdag velat undantaga från förbudet mot kramlådas öppenhållande
under sabbatstid.

Sätuuppfait- Under de förhandlingar, särskilt vid 1904 års Riksdag, som före ■ningen

i/råga gingo Riksdagens nu förevarande skrifvelse af den 28 mars 1905, uttoJEfapå
trycktes på vissa håll den meningen, att tobakshandeln på gatorna borde
satom<i. kunna förhindras redan med tillämpning af gällande bestämmelser angående
villkoren för rätt att idka handel. Att någon sådan möjlighet
icke finnes, torde dock vara den allmänna uppfattningen, och, såvidt jagvet,
har ej heller förekommit något försök att ställa utöfvare af dylik
handel till ansvar för densamma.

Olika åsikter hafva emellertid framträdt angående spörsmålet, på
hvilken grund gatuhandel med tobak måste anses tillåten enligt gällande
lag.

Från några håll har påståtts, att ifrågavarande handel skulle bedrifvas
under skydd af stadgandet i 11 § tredje stycket i förordningen den
18 juni 1864 angående utvidgad näringsfrihet, enligt hvilket stadgande
det är en hvar, vare sig i stad eller på landet, medgifvet att utan anmälan
eller tillstånd till salu kringföra lifsförnödenheter, jordbruks- och
ladugårdsprodukter samt alster af inhemsk husslöjd. Rimligast vore
väl — om berörda stadgande öfver hufvud taget skulle kunna vara
tillämpligt — att betrakta tobaksvaror såsom jordbruksprodukter.

Andra anse, att friheten till idkande af berörda försäljning beror
på det allmänna stadgandet i 1 § näringsfrihetsförordningen. Icke ens
någon anmälan vore behöflig såsom förutsättning för sådan försäljning.
Skyldighet att göra skriftlig anmälan i Stockholm hos öfverståthållarämbetet,
i annan stad hos magistraten eller, där sådan icke

15

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 79.

linnés, hos vederbörande stadsstyrelse och på landet hos Kungl. Maj:ts
befallningshafvande har nämligen i 9 § 1 och 2 inom. af samma förordning
ålagts endast den, som vill idka grosshandel eller försälja varor i bod
eller från annat upplagsställe eller med biträde af annan än hustru och
hemmavarande barn till afsalu tillverka fabriks- och handtverksarbeten
eller såsom yrke utöfva annan handtering. Ifrågavarande försäljning
tillhörde emellertid ej något bland de särskildt uppräknade slagen af
rörelse och utöfvades ej såsom yrke. Skulle den någon gång kunna
betraktas såsom ett yrke, vore det i alla händelser hvar och en, som
hade god frejd samt rådde öfver sig själf och sin egendom, obetaget
att genom vederbörlig anmälan vinna rätt till rörelsens utöfvande.

En ytterligare uppfattning är att ifrågavarande handel, äfven om
den idkas mera yrkesmässigt, icke förutsätter någon anmälan. Hvad
näringsfrihetsförordningen i 9 § 1 och 2 mom. stadgar för det fall, att
annan handtering än de särskildt angifna utöfvas såsom yrke, skall
nämligen icke afse handel. Då vidare berörda förordning uppställer
villkor endast för vissa angifna slag af handel, nämligen i nyssnämnda
lagrum för grosshandel och handel i bod eller från annat upplagsställe
samt i 3 och 4 mom. af samma § för viss försäljning utom den ort, där
handlanden anmält sig till handels idkande eller är bosatt, skall häraf
följa att annan handel och särskildt den, som bedrifves genom varors
kringförande å den ort, där vederbörande är bosatt, måste, med stöd af
det allmänna stadgandet i 1 § näringsfrihetsförordningen, betraktas
såsom alldeles fri.

Den sistnämnda uppfattningen lär, enligt hvad som meddelats
mig, vara den, som omfattas af polismyndigheten i Stockholm. Polismyndigheten
ingår därför icke i någon undersökning, huruvida inom
staden kringvandrande försäljare af tobaksvaror, tidningar m. m. anmält
sig hos öfverståthållarämbetet till idkande af handel. Annat blir förhållandet,
så snart försäljningen skall äga rum från stånd eller dylik
anordning. I sådant fall fordras tillstånd till försäljningen, och denna
får ske endast från den plats, som anvisats därtill. Särskilda ordningsregler,
utöfver de i allmänhet gällande, äro icke meddelade för gatuhandeln
med tobak. Något hinder finnes sålunda icke att t. ex. idka
dylik handel under gudstjänsttid.

Det torde icke vara nödigt att nu inlåta sig på pröfning, huruvida
någon och i så fall hvilken bland ofvan återgifna uppfattningar bör
anses riktig. Tydligt är i hvarje fall att nuvarande bestämmelser icke
lämna myndigheterna något säkert stöd för inskridande till att hämma
tobakshandeln på gatorna utan särskilda lagstiftningsåtgärder äro be -

Riksdagens
tkrijvd.se
Si april 1S9G.

Före dragandens yttrande.

16 Kungl. Maj ts Nåd. Proposition No 79.

höfliga, om man vill hastigt och allmänt undanröja de missförhållanden,
som äro förenade med denna handel.

I afseende å berörda missförhållanden har Riksdagen i sin förevarande
framställning bland annat hänvisat till en lidigare riksdagsskrifvelse
af år 1896. I denna skrifvelse, af den 24 april 1896, erinrade
Riksdagen om, att genom förordningen den 10 juli 1891 medgifvits
länsstyrelse rätt att i stad, vare sig efter förslag af stadsfullmäktige
eller efter stadsfullmäktiges hörande, utfärda förbud för barn att
under viss tid af dygnet å gator eller andra allmänna platser eller
å utskänkningsställen eller andra offentliga lokaler till salu utbjuda
eller utdela tryckalster, blommor, kramvaror eller annat, dock att förbudet
ej finge utsträckas utöfver tiden från klockan åtta eftermiddagen
till klockan åtta förmiddagen och ej gälla för andra än barn af mankön
under fjorton år och af kvinnkön under femton år. Denna förordning
hade visserligen medfört lyckliga verkningar med afseende å de ungas
såväl intellektuella som fysiska och moraliska utbildning, men den på
sista tid uppkomna gatuhandel med tobak under sön- och helgdagar
genom minderåriga försäljare gjorde ett tillägg till förordningen ytterst
nödigt. Att det genom berörda handel förauledda gatulifvet vore högst
skadligt för barnens sedliga och moraliska utveckling syntes påtagligt.
De minderåriga, som användes för cigarr försäljningen under sön- och
helgdagar, förlorade aktningen för sabbaten; de frestades till oärlighet
och finge smak för utelif; ganska snart började de röka själfva och
förledde äfven sina skolkamrater härtill. Då de icke finge någon sabbatshvila,
komme helt naturligt skolarbetet under de följande dagarna att
lida. Riksdagen, som tillika redogjorde för och åberopade ett af folkskolinspektören
i Stockholm afgifvet utlåtande i ämnet, anhöll, att Kungl.
Maj:t måtte utfärda sådant tillägg till 1891 års förordning, att förbudet
för barn att under viss tid af dygnet idka de i förordningen angifna
slag af försäljning måtte, i den ordning samma författning bestämde,
kunna utsträckas under sön- och helgdagar till hela dygnet. I anledning
häraf utfärdades förordningen den 4 december 1896 angående förbud
för barn att idka viss försäljning, i hvilken förordning bestämmelsernas
räckvidd utvidgades på sätt Riksdagen föreslagit.

För min del biträder jag Riksdagens uppfattning, att tobakshandel
å gator och allmänna platser bör vara förbjuden under sönoch
helgdagar. Förutom de skäl, på hvilka Riksdagen grundat sin
framställning, vill jag till stöd för en lagstiftningsåtgärd i denna riktning
blott åberopa, att syftet för det genom 7 kap. 3 § strafflagen
och förklaringen af samma lagrum den 9 juni 1893 stadgade förbud

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 79. 17

mot. tobaksvarors försäljning i bod under sabbatstid synes mig ovillkorligen
klaf va förbudets utsträckning till den vid nämnda stadgandens
tillkomst icke, eller åtminstone endast högst obetydligt, förekommande
tobakshandeln utomhus. Det förefaller mig uppenbart att, då bodhandel^,
på sätt. grunderna för strafflagens stadgande i ämnet utvisa,
förbjudits väsentligen med hänsyn till den förargelse den vore ägnad
att väcka, det icke kan vara riktigt att tillåta en gatuhandel, som i och
för sig .måste vara lika förargelseväckande och genom de former den
iklädt sig säkerligen i sjkifva verket föranleder större förargelse och
obehag, än som behöfde följa af bodhandeln. Äfven den hänsyn till
han delsbiträdenas sabbatshvila, som medverkat till föreskriften om handelsbodarnas
stängning, bör föranleda förbud mot arbetskrafters användande
till tobakshandel utomhus under sabbatstid.

Enligt den af Riksdagen föreslagna formuleringen skulle det begärda
förbudet gälla under tider, då cigarrbodar enligt lag skola hållas
stängda. Härunder inbegripes för närvarande endast sabbatstid, enligt
7 kap. 3 § strafflagen bestämd till sön- och högtidsdagar mellan klockan
sex . om. morgonen och klockan nio om aftonen. Såväl Riksdagens
motivering som myndigheternas yttranden visa också, att det är för
sabbatstid förbudet hittills visat sig behöfligt. Sannolikt är att med
lagstiftningen om stängningstid för handelsbutiker under söckendagarna
ÄT, sådan lagstiftning kommer till stånd — böra förenas bestämmelser
till förhindrande af att varor säljas utomhus under tid, då butiker för
försäljning af samma varor skola hållas stängda. Hit hör då äfven
frågan om förbud mot tobaksvarors försäljning utomhus på dylik tid.
Endast 1 förbindelse med utvidgad lagstiftning om butikstängning får
ett sådant förbud, i hvad det afser annan tid än sabbatstid, någon betydelse,
och den bestämmelse i ämnet, som kan komma att meddelas,
bor gifvetvis byggas på samma grunder som berörda lagstiftning i
ofngt. Nu förevarande lagstiftning däremot synes, i öfverensstämmelse
med stadgandet i 7 kap. 3 § strafflagen, böra begränsas till sabbatstid.
»Jag har emellertid funnit sön- och högtidsdagarna i sin helhet böra
innefattas under förbudet, särskildt enär det torde vara olämpligt att
frigifva gatuhandeln efter klockan nio på aftonen nämnda dagar.

Mot det föreslagna stadgandet kan med något fog invändas att,
om tobakshandeln utomhus under sön- och helgdagar skall förbjudas
ett liknande förbud bör utfärdas jämväl mot all annan försäljning genom
varors kringförande under dylika dagar. Den gatuhandel; som, jämte
tobakshandeln, förekommer under sabbatstid, torde emellertid hufvudsakligen
afse antingen varor, Indika, såsom konditorivaror, äfven sådan
Bih. Ull Rik sd. Prof. 1909. 1 Sami. 1 Afd. 59 Hiift. 3

18 Kungl. Majds Nåd. Proposition N:o 79.

tid få försäljas i bod, eller ock tidningar och synes ej hafva föranledt
några olägenheter, som göra förbud mot densamma af behofvet påkalladt.

Att, såsom en länsstyrelse föreslagit, inskränka den blifvande lagstiftningen
i ämnet till att gifva lokala myndigheter rätt att, om de finna
skäligt, utfärda förbud mot söndagshandel med tobak utomhus har jagansett
olämpligt på den grund, att ifrågavarande lagstiftning ju afser ett
fullständigande af bestämmelsen i 7 kap. 3 § strafflagen och kommer att
stå detta lagrum så nära, att skillnaden mellan de fall, då det ena eller
det andra stadgandet bör vinna tillämpning, mången gång kan blifva
mycket obetydlig. Äfven det nya stadgandet synes fördenskull böra erhålla
naturen af en lag med allmän giltighet. Det bör därför också gälla
såväl för landsbygden som för städerna.

Åt det åsyftade förbudet bär emellertid gifvits formen af en fristående
lag, då detsamma, i synnerhet om det icke skall afse handel
med andra varor än tobak, funnits vara af alltför speciell natur att
lämpligen få sin plats i strafflagen. En särskild anledning att icke
införa den erforderliga bestämmelsen i sistnämnda lag är dessutom den,
att Kungl. Maj:ts befallningshafvande synas böra erhålla rätt att för
visst tillfälle och då särskilda omständigheter föranleda därtill medgifva
undantag från förbudets tillämpning. Såsom några myndigheter
påpekat, äger nämligen försäljning af tobaksvaror utomhus icke sällan
rum vid tillfällen, då ett flertal människor sammankommit för öfverläggningar,
välgörenhet, nöje eller andra ändamål, och det finnes knappast
tillräckligt skäl att alldeles omöjliggöra tobaksförsäljning vid sådana
tillfällen, om de inträffa å sön- eller helgdag.

En invändning, hvars berättigande jag icke vill helt och hållet
underkänna, är den att det för en afsevärd del af befolkningen i de
större städerna skulle vara en afsaknad, om man beröfvade dem
hvarje tillfälle att, utom å restauranter och dylika ställen, under
sabbatstid förse sig med tobaksvaror. Redan det förhållandet, att
tobaksbodarnas stängning föranledt en gatuhandel, som i afseende å
andra varor icke har någon nämnvärd motsvarighet, antyder oförneklio-en
att det för många i viss män kännes såsom ett behof att äfven
sabbatstid hafva tillfälle till inköp al tobak. Såsom förut omnämnts,
hafva några myndigheter ifrågasätta huruvida icke med hänsyn häitill
det skulle vara lämpligt att, om tobakshandeln på gatorna förbjudes,
i stället frigifva tobakshandeln i bod under någon kortare tid af sönoch
helgdagar; och det förefaller mig ej osannolikt, att eu sådan åtgärd
skulle redan i och för sig väsentligt bidraga till att göra slut på gatu -

19

Kungl Maj.ts Nåd. Proposition N:o 79.

handeln. Att inskränka en förefintlig bestämmelse om sabbatshvila är
dock ej någon tilltalande åtgärd, och detta så mycket mindre då det
gäller en^ klass af handelsbiträden, som på grund af den vanligen förekommande
arbetstidens längd mer; än någon annan torde vara i behof
af ledighet'': under söndagarna. Enligt hvad en af centralförbundet för
socialt arbete nyligen anordnad‘ undersökning af frågan om butikernas
stängningstid i Stockholm ger vid handen, hafva omkring tre fjärdedelar
af tobaksaffärerna en daglig expeditionstid af femton timmar eller
därutöfver. Då härtill kommer att dylika affärer i allmänhet om söndagarna
öppnas klockan nio eftermiddagen för att hållas öppna några
timmar, är det tydligt att biträdenas ledighet under söndagarna i öfrigt
icke tål vid någon inskränkning.

Det torde ej vara lämpligt att i detta sammanhang upptaga frågan
om begränsning af rätten till tobaksförsäljning å restauranter och liknande
lokaler — hvilken fråga ej heller beröres i Riksdagens skrifvelse
— utan synes förbud nu böra meddelas endast i afseende å försäljning
utomhus. Såsom några myndigheter påpekat, lär man emellertid vid
bestämmande af de platser, där förbudet skall gälla, icke kunna nöja
sig med att förbjuda tobakshandel å gator och allmänna platser, enär
då den möjligheten icke vore utesluten, att platser angränsande till
dessa komme att'' användas för försäljningen. Af samma anledning är den
af vissa myndigheter föreslagna, från 11 kap. 15 § första stycket strafflagen
hämtade beteckningen »väg, gata, torg eller annan plats, som är
upplåten för allmän samfärdsel eller eljest allmänneligen befares» icke
nog omfattande. Mot användande af beteckningen »utomhus» kan måhända
göras den anmärkningen, att, såsom några myndigheter påpekat,
den från gatorna förvisade handeln skulle kunna förläggas till portar,
förstugor med flera dylika ställen, och att det då stundom kunde blifva
tvifvelaktigt, huruvida försäljningen vore förbjuden. Jag föreställer
mig dock att, om förbud finnes stadgadt å ena sidan, enligt 7 kap.
3 § strafflagen, mot försäljning i bod och å andra sidan, enligt den nu
föreslagna lagen, mot försäljning utomhus, dessa stadganden tillsammans
skola hafva sådan räckvidd, att försök till deras kringgående skola
kunna stäfjas.

På grund af det förut berörda nära sammanhanget mellan stadgandet
i 7 kap. 3 § strafflagen och den nu föreslagna lagen synas i denna samma
straffpåföljder som i det förra lagrummet böra bestämmas. Till följd
häraf torde det ej heller vara lämpligt att med öfverträdelse af förbudet
mot gatuhandel förknippa den påföljd, att de till salu utbjudna va -

20 Katigt. Majds Nåd. Proposition N:o 79.

Torna skola förverkas. Visserligen skulle en sådan påföljd gifva förbudet
ökad effektivitet, särskildt mot försäljare under femton år, hvilka
icke kunna fällas till ansvar, men det torde dock saknas anledning till
farhåga, att icke äfven därförutan försäljningen skall kunna hämmas med
stöd af förbudet, i synnerhet som vid försäljning genom minderårig
ansvar väl oftast skall kunna utkräfvas af någon person, för hvars
räkning och med hvars vetskap försäljningen ägt rum.

Beträffande slutligen den af en del myndigheter berörda frågan,
huruvida förbudet skall gälla tobaksvarors försäljning utomhus under
sön- och helgdagar äfven genom automatiska försäljningsapparater, har
jag för min del icke funnit mig böra tillstyrka något undantag i detta
afseende. De af Riksdagen anförda skälen för ett förbud mot gatuhandel
synas i det väsentligaste äga giltighet äfven beträffande handel
genom automat. Särskildt torde denna handel för minderåriga innebära
en lockelse till tobaksköp.

I öfverensstämmelse med de af mig nu angifna grunder har jag
låtit inom justitiedepartementet utarbeta ett förslag till lag om förbud
mot viss försäljning af tobak.»

Föredraganden uppläste härefter ifrågavarande lagförslag af den
lydelse bilaga vid detta protokoll utvisar och hemställde i underdånighet,
att högsta domstolens utlåtande öfver förslaget måtte, för det ändamål
§ 87 regeringsformen omförmäler, genom utdrag ur protokollet
inhämtas.

Till denna af statsrådets öfriga ledamöter biträdda
hemställan täcktes Hans Maj it Konungen i nåder lämna
bifall.

Ur protokollet
Carl Stålhammar.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Ko 79.

21

Bilaga.

Förslag

till

Lag

om förbud mot viss försäljning af tobak.

Med ändring af hvad lag eller författning innehåller häremot
stridande förordnas som följer:

1 §-

Å sön- eller högtidsdag må ej någon utomhus till salu hålla
tobak eller hvad däraf är förfärdigadt, med mindre han har Konungens
befallningshafvandes tillstånd. Sådant tillstånd må gifvas allenast för
visst tillfälle och då särskilda omständigheter därtill föranleda.

2 §<

Hvar, som i strid mot hvad i 1 § är stadgadt till salu håller
tobak eller hvad däraf är förfärdigadt, straffes med böter från och med
fem till och med tjugu kronor. Till samma straff vare ock den förfallen,
för hvars räkning sådant utbjudande äger rum, därest det sker
med hans vetskap.

3 §• ''

Böter, som ådömas enligt denna lag, skola tillfalla kronan.

Saknas tillgång till böternas fulla gäldande, skola de förvandlas
enligt allmän strafflag.

Denna lag skall träda i kraft genast efter utfärdandet.

22

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition N:o 79.

Utdrag af protokollet öfver ett lagärende, hållet uti Kungl. Maj:ts
högsta domstol tisdagen den 16 februari 1909.

Tredje rummet.

Närvarande:

Justitieråden: Carlson,

Billing,

Bohman,

Westring,

friherre Marks von Wurtemberg.

_ Ledamoten och sekreteraren i försäkringsinspektionen Herman Falk
uppviste dels utdrag af protokollet öfver justitiedepartementsärenden,
hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet den 29 januari 1909,
utvisande, bland annat, att Kung]. Maj:t förordnat, att högsta domstolens
utlåtande skulle, för det ändamål § 87 regeringsformen omförmäler,
inhämtas öfver upprättadt förslag till lag om förbud mot viss försäljning
af tobak, dels ock en af chefen för justitiedepartementet den
29 januari 1909 afbiten skrifvelse, däruti tillkännagifvits, att Kungl. Maj:t
samma dag förordnat Falk att, i egenskap af revisionssekreterare, i
högsta domstolen föredraga nämnda lagförslag.

Förslaget föredrogs och är detsamma bilagdt detta protokoll.

Justitierådet friherre Marks von Wurtemberg, med hvilken justitierådet
Carlson förenade sig, yttrade:

»Från det föreslagna försäljningsförbudet torde undantag böra
göras för försäljning, som sker i samband med värdshusrörelse. Då
det står en världshusidkare fritt att inomhus sälja tobaksvaror jämväl
å sön- eller helgdag, synes något giltigt skäl ej föreligga att förbjuda

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 79. 23

dylika varors försäljande i det fria, och ett dylikt förbud skulle svårligen
kunna efterlefvas.

Då förevarande lag, som innehåller straffbestämmelser för förut
icke med straff belagda handlingar, icke bör komma i tillämpning förrän
så lång tid från dess kungörande förflutit, att lagen kan antagas hafva
hunnit blifva för allmänheten bekant, och därtill får anses åtgå minst
den tid af fyra veckor, som enligt lagen den 1 juni 1894 angående
tiden för allmänna författningars trädande i kraft i regel skall förflyta
mellan en författnings kungörande och dess ikraftträdande, hemställes
att slutbestämmelsen måtte utgå.»

Justitierådet Billing anförde:

»Uttrycket i 1 § »utomhus till salu hålla» är tvetydigt och synes
kunna lämna rum för den otillfredsställande och säkerligen ej åsyftade
tolkningen, att däri skulle innefattas förbud mot att å sön- eller högtidsdag
tillhandahålla tobak åt gäster, som i trädgård eller å annan öppen
plats utanför restauranter eller kaféer intaga förtäring. Till förebyggande
häraf är alltså enligt min åsikt någon jämkning i affattningen
af denna paragraf erforderlig.

I fråga om slutbestämmelsen i lagen är jag ense med justitierådet
friherre Marks von Wiirtemberg.»

Justitieråden Bohman och Westring instämde i justitierådet friherre
Marks von Wurtembergs yttrande i hvad det afsåg slutbestämmelsen
i lagen.

Ur protokollet
Erik Öländer.

I

24

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 79.

Utdrag ur protokollet öfver justitiedepartementsärenden, hållet
inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott fredagen den 5 mars 1909.

Närvarande:

Hans excellens statsministern herr Lindman,

Hans excellens ministern för utrikes ärendena herr Trolle
Statsråden: Albert Petersson,

Alfred Petersson,

Hederstierna,

Hammarskjöld,

Roos,

Swartz,

grefve Hamilton,
grefve Ehrensvärd,

Malm.

Justitieråden: Petrén,

Gullstrand.

Chefen för justitiedepartementet statsrådet Albert Petersson anmälde
högsta domstolens genom utdrag ur protokollet öfver justitiedepartementsärenden
för den 29 sistlidna januari inhämtade utlåtande öfver det vid
samma protokoll fogade förslag till lag om förbud mot viss försal min u
af tobak. J

Efter att hafva redogjort för utlåtandets innehåll yttrade föredraganden: »Tre

af högsta domstolens ledamöter hafva uttryckt farhåga, att
det föreslagna förbudet skall erhålla tillämpning å den försäljning af
tobaksvaror, som i samband med värdshusrörelse ofta äger rum utomhus,
särskildt i trädgårdar eller å andra öppna platser utanför restau -

25

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 79.

ranter och kaféer. En dylik tillämpning, hvilken icke är med förslaget
åsyftad, skulle enligt min mening ej heller behöfva följa af detsamma,
men då åsikterna härom äro delade, torde det vara lämpligt, att berörda
försäljning uttryckligt undantages från förbudet.

På skäl, som af högsta domstolen anförts, synes den föreslagna
slutbestämmelsen böra utgå.

Förslagets ingress har underkastats en jämkning, som är af endast
formell natur.»

Föredraganden uppläste härefter det sålunda ändrade lagförslaget
och hemställde, att detsamma måtte jämlikt § 8regeringsformen genom
nådig proposition föreläggas Riksdagen till antagande.

Statsrådets öfriga ledamöter biträdde föredragandens hemställan;

och täcktes, med bifall till densamma, Hans Maj:t
Konungen förordna, att nådig proposition i ämnet af
den lydelse bilaga vid detta protokoll utvisar skulle
till Riksdagen aflåtas.

Ur protokollet
Erik Öländer.

Bih. till Riksd. Prot. 1909. 1 Sami. 1 Afd. 52 Höft.

4