Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 45.
1
N:o 45.
Kungl. Maj:ts nådiga proposition till Riksdagen angående
efterskänkande af fordringsbelopp hos f. d. underlöjtnanten
i armén Nils Gustaf Zetterberg, f. d. fanjunkaren Johannes
Jonsson och f. d. sergeanten Anders öqvist; gifven Stockholms
slott den 30 oktober 1908.
Under åberopande af närlagda utdrag af protokollet öfver landtförsvarsärenden
för denna dag vill Kungl. Maj:t härmed föreslå Riksdagen
medgifva,
att de fordringar, statsverket genom utbetalning af pensioner till
högre belopp, än som vederbort, erhållit hos f. d. underlöjtnanten i
armén Nils Gustaf Zetterberg med tvåtusenetthundrafyrtiofem kronor,
hos f. d. fanjunkaren vid Värmlands regemente Johannes Jonsson med
tretusentjugufem kronor och hos f. d. sergeanten vid Norrbottens fältjägarkår
Anders Öqvist med ettusenfemhundrasextio kronor, må efterskänkas.
De till ärendet hörande handlingar skola Riksdagens vederbörande
utskott tillhandahållas; och Kungl. Maj:t förblifver Riksdagen med all
kungl. nåd och ynnest städse välbevågen.
GrUS T AF.
O. B. Malm.
Bill. till Riksd. Prof. 1 Sami. 1 Afd. 30 Häft. (N:o 45.)
1
2
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 45.
Utdrag af protokollet öfver landtförsvarsärenden, hållet inför
Hans Maj\t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den
30 oktober 1908.
Närvarande:
Hans excellens herr statsministern Lindman,
Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Teolle,
Statsråden: Albert Petersson,
Alfred Petersson,
Hederstierna,
Hammarskjöld,
Roos,
Swartz,
grefve Hamilton,
grefve Ehrensvård,
Malm.
Departementschefen, statsrådet Malm anförde härefter:
»Genom nådiga cirkuläret den 9 februari 1858, angående förbättrad
pensionering af arméns befäl och tjänstemän, stadgades, att den
militära pensionstagare, som åtnjöte aflöning eller pension af andra allmänna
medel eller innehade beställning på rikets stat, icke vore berättigad
till fyllnadspension.
Sedan förenämnda bestämmelse oförändrad upptagits i punkt 9 af
nådiga cirkuläret den 22 juni 1877, angående ny pensionsreglering för
armén, har genom nådigt cirkulär den 29 november 1878, angående
ändring i nämnda punkt, förordnats, att den, som åtnjuter lön på rikets
KungI. Maj. ts Nåd. Proposition N:o 45.
stat, hvarmed pensionsrätt enligt de genom nådiga cirkuläret den 22
juni 1877 fastställda pensioneringsgrunder icke är förenad, eller uppbär
pension från andra allmänna medel än dem, som för arméns pensionering
äro anvisade, skall i den för innehafd tjänst vid landtförsvaret honom
tillkommande fyllnadspensionen lida en minskning, motsvarande två
femtedelar af hvad han sålunda från annat håll uppbär.
Slutligen är genom nådig kungörelse den 31 januari 1879 föreskrifvet,
att den, som vid afskedstagandet innehar eller efter afskedet
kommer i besittning af annan lön på rikets stat eller pension från andra
allmänna medel än dem, som äro till arméns pensionering anslagna,
skall till direktionen därom göra anmälan, samt att jämväl vederbörande
militära myndigheter skola i berörda hänseende meddela vissa
uppgifter till direktionen.
Med stöd af nämnda bestämmelser har direktionen öfver arméns
. pensionskassa förklarat f. d. underlöjtnanten i armén, f. d. fanjunkaren
vid Jämtlands fältjägarkår Nils Gustaf Zetterberg, f. d. fanjunkaren
vid Värmlands regemente Johannes Jonsson samt f. d. sergeanten vid
Norrbottens fältjägarkår, f. d. kronojägaren Anders öqvist, hvilka
under en följd af år uppburit lön eller pension för tjänster utom landtförsvaret,
utan att vidkännas minskning i samtidigt till dem utgående
fyllnadspensioner, skyldiga att till direktionen återbetala, Zetterberg
2,145 kronor, Jonsson 3,025 kronor samt Öqvist 1,560 kronor. Såväl
Zetterberg som Jonsson och öqvist hafva nu hos Eders Kungl. Maj:t
anhållit, att denna återbetalningsskyldighet måtte dem af nåd efterskänkas.
Af handlingarna i ärendet rörande Zetterberg inhämtas hufvudsakligen:
att han den 28 februari 1870 erhållit afsked från beställning såsom
fanjunkare vid Jämtlands fältjägarkår med rätt till pension från arméns
pensionskassa med 180 kronor och till fyllnadspension af statsmedel
med 220 kronor;
att han, som efter afskedet ur krigstjänsten haft anställning
såsom kronojägare, i denna sin egenskap uppburit först lön och därefter
pension af 450 kronor från allmänna indragningsstaten samt därjämte
fyllnadspensionen oförminskad;
att direktionen öfver arméns pensionskassa den 18 november 1907
förklarat, att, då Zetterberg såsom f. d. kronojägare uppbure pension
från allmänna indragningsstaten, den fyllnadspension, som till honom
utbetalats med 220 kronor årligen, skulle på grund af bestämmelserna
i nådiga cirkuläret den 9 februari 1858 från och med den 1 oktober
1907 innehållas;
4
Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition N:o 45.
att beträffande de medel, Zetterberg såsom fyllnadspension redan
uppburit, återbetalningsskyldigbeten ansetts förfallen utom för de tio
sistförflutna åren;
att direktionen den 4 december 1907 förklarat Zetterberg skyldig
att till pensionskassan inbetala af honom under tiden från och med
den 1 januari 1898 till och med den 30 september 1907 uppburna
fyllnadspensionsbelopp med tillhopa 2,145 kronor samt beslutat anmoda
honom att till kassan inbetala berörda belopp;
att Zetterberg med anledning af detta beslut hos Eders Kungl.
Maj:t i underdånighet anhållit att af nåd ej mindre varda befriad från
skyldighet att till pensionskassan återbära nämnda belopp, 2,145 kronor,
än äfven medgifvas rätt att för sin återstående lefnad från pensionskassan
komma i åtnjutande af samma pensionsbelopp som hittills samt till stöd
härför åberopat, dels att han, som enligt prästbetyg uppnått 96 års ålder
och till följd af slaganfall vore i behof af daglig och stundlig vård af särskild
person, för sin utkomst uteslutande vore hänvisad till sina pensionsinkomster,
hvadan en förminskning af desamma med 220 kronor under
nuvarande dyra tider skulle medföra, att han för sina återstående dagar
icke kunde få åtnjuta behöflig omvårdnad och uppehälle, dels ock att
han blott ägde ett enkelt mindre lösörebo, hvilket han, i händelse återbetalningsskyldigheten
fastställdes, skulle nödgas afträda till konkurs,
utan att dock pensionskassan därigenom skulle erhålla mer än en obetydlig
del af sin fordran;
att direktionen öfver arméns pensionskassa uti den 8 april 1908
afgifvet underdånigt yttrande, jämte bifogande af intyg, att sökanden
under år 1907 taxerats för en inkomst af 850 kronor, anfört, att redan
den minskning uti sökandens inkomster, som föranleddes af det beslutade
innehållandet från och med den 1 oktober 1907 af den fyllnadspension,
som till sökanden från pensionskassan med 220 kronor årligen
utgått, måste blifva särdeles kännbar för honom, samt att utsökandet
därjämte af förenämnda 2,145 kronor säkerligen komme att, på sätt
sökanden framhållit, leda till hans ekonomiska ruin utan att likväl helt
kunna genomföras, hvadan direktionen tillstyrkte den gjorda ansökningen
i denna del, men däremot beträffande Zetterbergs ansökan att af nåd
för sin återstående lefnad få från pensionskassan åtnjuta samma pensionsbelopp
som hittills funne densamma icke mot bestämmelserna uti
ofvannämnda nådiga cirkulär den 9 februari 1858 kunna tillstyrkas;
samt
att statskontoret, som den 24 augusti 1908 i ärendet sig yttrat,
därvid anfört, att, då sökanden Zetterberg befunne sig i sitt nittiosjunde
5
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 45.
lefnadsår och, såvidt handlingarna utmärkte, vore för sin utkomst hänvisad
uteslutande till de pensionsbelopp, han såsom fanjunkare och såsom
kronojägare intjänat och hvilka uppginge, oafkortade, till 850 kronor
om året, men med iakttagande af stadgad afkortning af den militära
fyllnadspensionen till endast 630 kronor, enligt statskontorets uppfattning
så bevekande skäl förelåge för efterskänkande å statens sida åt de pensionsmedel,
Zetterberg emot gällande föreskrifter uppburit, att statskontoret
ansåge sig böra, lika med direktionen öfver arméns pensionskassa,
tillstyrka Zetterbergs ansökning i denna del. Statskontoret hemställde
fördenskull, det Eders Kungl. Maj:t täcktes hos Riksdagen göra
framställning därom, att Zetterberg måtte varda befriad från skyldigheten
att återbära ifrågavarande belopp. I afseende å Zetterbergs ansökning
att af nåd få under sin återstående lefnad åtnjuta fyllnadspensionen
såsom f. d. fanjunkare funne statskontoret visserligen tveksamt,
huruvida ett dylikt undantag från en allmän pensionsbestämmelse borde
ifrågasättas, men då det stadgande, som bär kommit till tillämpning, i
och för sig torde vara nog strängt — hvarför det också i senare fastställda
grunder för fyllnadspensions utgående blifvit förmildradt — och
då i det nu föreliggande fallet särskilt ömmande omständigheter syntes
vara för banden, ansåge statskontoret sig böra hemställa, det Eders
Kungl. Maj:t täcktes jämväl föreslå Riksdagen att för sökanden i hans
egenskap af f. d. fanjunkare vid Jämtlands fältjägarkår å allmänna indragningsstaten
uppföra en årlig fyllnadspension af 220 kronor, att, räkuadt
från och med den 1 oktober 1907, utgå till honom under hans återstående
lifstid.
Enligt nådigt beslut denna dag har Eders Kungl. Maj:t funnit
Zetterbergs ansökning att af nåd få för sin återstående lefnad åtnjuta
fyllnadspensionen såsom f. d. fanjunkare icke kunna bifallas.
Beträdande Jonssons ifrågavarande underdåniga ansökning framgår
af handlingarna:
att Jonsson vid afgång från beställning såsom fanjunkare Mid
Värmlands regemente den 22 augusti 1895 tillagts i årlig pension från
arméns pensionskassa 180 kronor och i fyllnadspension åt statsmedel
690 kronor;
att sökanden alltsedan sitt afsked ur krigstjänsten å fångvårdens
stat uppburit lön, uppgående under tiden till och med den 31 december
1902 till 800 kronor och därefter till 750 kronor, utan att få vidkännas
afdrag i den samtidigt af honom uppburna fyllnadspensionen;
att direktionen öfver arméns pensionskassa genom beslut den 18
november 1907 förklarat, att, då Jonsson såsom underofficer i fångvår
-
6
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 45.
den uppbure lön med 750 kronor årligen, lian i sin fyllnadspension,
690 kronor, skulle på grund af bestämmelserna i nådiga cirkuläret den
29 november 1878 från och med den 1 oktober 1907 lida minskning
med 300 kronor årligen, motsvarande 40 procent af berörda 750 kronor;
att beträffande de medel, Jonsson, utöfver hvad honom rätteligen
bort tillkomma, uppburit såsom fyllnadspension, återbetalningsskyldigheten
ansetts förfallen utom för de tio sistförflutna åren;
att direktionen den 4 december 1907 förklarat Jonsson skyldig att
till arméns pensionskassa inbetala, hvad han för mycket uppburit för
tiden från och med den 1 januari 1898 till och med den 30 september
1907 eller 3,025 kronor samt beslutat anmoda honom att till kassan
inbetala berörda belopp;
att Jonsson, som öfver detta beslut anfört underdåniga besvär, tilllika
hemställt, dels att, därest besvären icke kunde bifallas, han måtte
af nåd befrias från skyldigheten att återbära ifrågakomna belopp,
dels ock att fortfarande få bibehållas vid den af honom hittills innehafda
fyllnadspensionen, äfvensom till stöd härför åberopat, att han,
som uppnått 62 års ålder och enligt bifogadt, af direktören vid centralfängelset
i Härnösand utfärdadt intyg sedan den 1 juni 1907, med
undantag af en månad, på grund af sjukdom varit urståndsatt att tjänstgöra,
vid fortsatt tjänstledighet nödgades afstå dels tjänstgöringspenningar
med 450 kronor, dels bidrag till hyra och ved, samt att han, som
varit försatt i konkurs, hvilken enligt intyg af vederbörande domhafvande
afslutats den 16 november 1904, på grund af ålder och sjukdom
icke hade möjlighet att förvärfva sig något vid sidan af de blygsamma
inkomster, han för närvarande innehade, hvadan ytterligare
afdrag å hans pension och gäldande af pensionskassans fordran skulle
för honom medföra ekonomiska bekymmer efter en mer än trettioåttaårig
verksamhet i statens tjänst;
att direktionen öfver arméns pensionskassa uti sitt i ärendet afgifna
underdåniga yttrande funnit Jonssons ansökning att af nåd varda
befriad från återbäringsskyldighet vara i allo behjärtansvärd, hvarför
direktionen, som uti annat på dess pröfning beroende ärende angående
Jonssons årsinkomst för 1907 inhämtat, att densamma förutom från
pensionskassan utgående pension 180 kronor och fyllnadspension 390
kronor endast utgjordes af den sökanden från fångvårdens stat tillerkända
lön, ansett sig böra tillstyrka den underdåniga ansökningen i
denna del, men däremot beträffande Jonssons ansökan att af nåd fortfarande
bibehållas vid den af honom hittills uppburna fyllnadspensionen
funnit densamma trots de ömmande omständigheterna i förevarande
fall icke kunna mot gällande bestämmelse tillstyrkas; samt
7
Kungl. Maj:t Nåd. Proposition N:o 45.
att statskontoret, som den 27 augusti 1908 i ärendet sig yttrat, i
likhet med direktionen öfver arméns pensionskassa hemställt, det Eders
Kungl. Maj:t täcktes hos Riksdagen göra framställning därom, att Jonsson
måtte varda befriad från skyldigheten att återbära ifrågavarande
fyllnadspensionsbelopp å tillsammans 3,025 kronor, hvars utkräfvande
otvifvelaktigt skulle medföra klagandens ekonomiska ruin.
Enligt nådigt beslut denna dag har Eders Kungl. Maj:t dels förklarat
Jonssons underdåniga besvär icke föranleda ändring i öfverklagade
beslutet, dels funnit hans ansökning att af nåd få för sin återstående
lefnad oförminskad åtnjuta förut uppburen fyllnadspension icke
kunna bifallas.
Beträffande slutligen öqvists underdåniga ansökning framgår af
handlingarna:
att Öqvist, som vid afgång från beställning såsom sergeant af första
klassen vid Norrbottens fältjägarkår våren 1878 tillagts i årlig pension
från arméns pensionskassa 180 kronor och i fyllnadspension af statsmedel
330 kronor, samtidigt uppburit först lön såsom kronojägare och
därefter pension från allmänna indragningsstaten med 400 kronor årligen
utan att få vidkännas afdrag i nämnda fyllnadspension;
att direktionen öfver arméns pensionskassa på grund häraf genom
beslut den 18 november 1907 förklarat, att Öqvist skulle från och med
den 1 oktober samma år i den af honom dittills uppburna fyllnadspensionen
lida afdrag med 160 kronor årligen, motsvarande 40 procent af
sistberörda belopp, 400 kronor;
att beträffande de medel, Öqvist, utöfver hvad honom rätteligen
bort tillkomma, uppburit såsom fyllnadspension, återbetalningsskyldigheten
ansetts förfallen utom för de tio sistförflutna åren;
att direktionen den 4 december 1907 förklarat Öqvist skyldig att
till arméns pensionskassa inbetala, hvad han för mycket uppburit för
tiden från och med den 1 januari 1898 till och med den 30 september
1907 eller 1,560 kronor samt beslutat anmoda honom att till kassan
inbetala berörda belopp;
att sökanden, hvilken icke fört talan mot detta direktionens beslut,
framhållit såsom stöd för sin underdåniga ansökning om beloppets
efterskänkande, att han, som snart vore 81 år gammal och hade en
sjuklig, sängliggande och öfver 88 år gammal hustru att försörja, på
grund af obotlig sjukdom (bråck) voro oförmögen till arbete och icke
utan ekonomiskt trångmål vore i stånd att återbetala ifrågavarande
1,560 kronor;
8
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 45.
att direktionen öfver arméns pensionskassa i sitt öfver ansökningen
afgifna underdåniga yttrande, jämte bifogande af intyg att sökanden
under år 1907 taxerats för en inkomst af 1,000 kronor, däraf 45 kronor
såsom inkomst »af kapital» och återstoden »af tjänst eller pension»,
anfört, att ett fullföljande af direktionens beslut skulle efter den minskning
uti sökandens inkomster, som föranleddes af det beslutade afdraget
af 160 kronor årligen från fyllnadspensionen, för sökanden blifva
ytterligt kännbart, på samma gång som det säkerligen komme att blifva
skäligen fruktlöst, hvadan direktionen hemställde, att skulden måtte efterskänkas;
samt
att jämväl statskontoret enligt underdånigt utlåtande den 24 augusti
1908 ansett så bevekande omständigheter föreligga för efterskänkande
af ifrågavarande pensionsmedel, att statskontoret ansåge sig böra förena
sig uti den af direktionen öfver arméns pensionskassa gjorda hemställan.
Jämte förut angifna, af direktionen öfver arméns pensionskassa
anförda skäl för efterskänkande af ifrågavarande fordringsbelopp har
direktionen framhållit, att de till grund för återbetalningsskyldigheten
liggande stadgandena syntes alltför stränga och särskildt beträffande
de lägst pensionerade militära pensionstagarna ej vara vederbörligen
afvägda. För denna åsikt ägde direktionen stöd, bland annat, däri, att
arméns år 1903 församlade fullmäktige gjort underdånig framställning
om lindring i dessa stadganden, hvilken framställning blifvit till sitt
syfte af statskontoret tillstyrkt. Ytterligare utredning har sedermera
i detta hänseende blifvit åvägabragt för ärendets pröfning af Eders
Kungl. Maj:t och Riksdagen.
I proposition den 8 december 1905 föreslog Kungl. Magt af enahanda
anledning, som föranledt nu ifrågavarande ansökningar, att Riksdagen
måtte medgifva, att de fordringar, statsverket genom utbetalning
af pension till högre belopp, än som vederbort, erhållit hos kaptenen
i armén Rudolf Bolling och hos f. d. underlöjtnanten i armén Gustaf
Ludvig Syrén, måtte efterskänkas, hvilken framställning af Riksdagen
bifölls.
Då Riksdagens skrifvelse härom den 11 maj 1906 föredrogs inför
Kungl Maj:t, anbefalldes direktionen öfver arméns pensionskassa att gå
i författning om sådana åtgärders vidtagande, att direktionen städse
måtte kunna äga kännedom om pensionstagares förhållanden af den
9
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 45.
beskaffenhet, att de kunde utöfva inflytande på pensionsbeloppens
storlek.
I anledning häraf har direktionen den 25 september 1907 i underdånighet
anmält, att direktionen genom cirkulärskrifvelse den 28 augusti
samma år anmodat samtliga pensionstagare att på heder och samvete
meddela uppgift, huruvida de, förutom den pension och fyllnadspension,
de uppbure genom arméns pensionskassa, ägde inkomst af andra statsmedel
i form af aflöning eller pension, hvar jämte direktionen samtidigt
erinrat pensionstagarna därom, att det jämlikt nådiga kungörelsen den
31 januari 1879 ålåge dem att, om de kommen besittning af lön på
rikets stat eller pension från andra allmänna medel än dem, som vore
till arméns pensionering anslagna, därom hos direktionen göra anmälan.
Om dylika uppgifter med lämpliga mellantider jämväl framdeles
inhämtas, torde ej behöfva befaras, att oriktiga utbetalningar af ifrågavarande
slag vidare skola förekomma.
Huruvida någon medveten försummelse beträffande fullgörandet åt
den sökandena enligt nådiga kungörelsen den 31 januari 1879 åliggande
anmälningsskyldigheten må kunna läggas dem till last, torde
icke kunna tillförlitligen utrönas. För egen del uppgifva de, att de
saknat kännedom om denna skyldighet. Vid sådant förhållande och då
de utaf sökandena till stöd för deras framställningar åberopade omständigheter
äro af ömmande beskaffenhet, anser jag mig höra, i likhet
med direktionen öfver arméns pensionskassa och statskontoret, tillstyrka,
att statens ifrågavarande fordringar må efterskänkas.
Af hvad jag förut anfört, framgår, att sökandena Zetterberg och
Jonsson jämväl anhållit att fortfarande få uppbära dem tillagda fyllnadspensioner
oafkortade, men att Eders Kungl. Maj:t funnit denna
anhållan icke kunna bifallas. Emellertid torde någon lindring i deras
bekymmersamma belägenhet kunna dem beredas genom att tilldela dem
efter behofvet till storleken afpassade gratifikationer af medel, som för
sådant ändamål stå till Eders Kungl. Maj:ts förfogande.
Under åberopande af hvad jag sålunda anfört, får jag i underdånighet
hemställa, det Eders Kungl. Maj:t täcktes föreslå Riksdagen
medgifva,
att de fordringar, statsverket genom utbetalning af pensioner till
högre belopp, än som vederbort, erhållit hos f. d. underlöjtnanten i
armén Nils Gustaf Zetterberg med tvåtusenetthundrafyrtiofem kronor,
hos f. d. fanjunkaren vid Värmlands regemente Johannes Jonsson med
tretusentjugufem kronor och hos f. d. sergeanten vid Norrbottens fältjägarkår
Anders öqvist med ettusenfemhundrasextio kronor, må efterskänkas.»
Bill. till Riksd. Prot. 1909. 1 Sami. 1 Afd. 30 Haft. 2
10
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 45.
Hvad departementschefen sålunda hemställt täcktes
Hans Maj:t Konungen, på tillstyrkan af statsrådets
öfriga ledamöter, i nåder bifalla; och skulle proposition
af den lydelse, bilaga vid detta protokoll utvisar, till
Riksdagen aflåtas.
Ex protocollo:
Erik von Horn.
Stockholm, K. L. Beckmans Boktr., 1909.