Kungi. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 38.

1

N:o 38.

Kung!. Maj:ts nådiga proposition till Riksdagen angående fullföljande
af den föregående år påbörjade omorganisationen
af landtmåteristaten i orterna; gifven Stockholms
slott den 12 februari 1909.

Under åberopande af bilagda utdrag af statsrådsprotokollet öfver
jordbruksärenden för denna dag, vill Kungl. Maj:t härmed föreslå Riksdagen
att

dels godkänna den i statsrådsprotokollet intagna, af departementschefen
föreslagna aflöningsstaten för landtmåteristaten i orterna äfvensom
de villkor och bestämmelser, som departementschefen föreslagit för
åtnjutande af de i samma stat för distriktslandtmätare upptagna
aflöningsförmånerna;

dels förklara, att de förutvarande innehafvare af kommissionslandtmätarbefattning,
Indika icke erhålla befordran till distriktslandtmätartjänst,
skola varda bibehållna vid den rätt till pension, som hittills tillkommit
dem:

dels höja det i riksstaten under nionde hufvudtiteln uppförda
ordinarie anslag till landtmäteristaten i orterna från 161,400 kronor
med 322,000 kronor till 483,400 kronor; samt i anledning däraf jämväl
höja anslaget till landtmäteristaten i dess helhet, nu 233,400 kronor,
med samma belopp eller till 555,400 kronor;

dels ock å extra stat för år 1910 bevilja ett förslagsanslag å 30,000
kronor till bestridande af kostnaderna för vissa af distriktslandtmätare
företagna tjänsteresor.

Bih. till Biksd. Prof. 1909. 1 Sami. 1 Afd. 25 Höft.

1

2

Kungl. Ma):ts Nåd. Proposition N:o 38.

De till ärendet hörande handlingar och karta skola Riksdagens
vederbörande utskott tillhandahållas; och Kungl. Maj:t förblifver Riksdagen
med all kungl. nåd och ynnest städse välbevågen.

GUSTAF.

Alfred Petersson.

Kungl. Maj:ts Nåd Proposition N:o 38.

3

Utdrag af protokollet öfver jordbruks ärenden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den
12 februari 1909.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern Lindman,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Trolle,

Statsråden: Albert Petersson,

Alfred Petersson,

Hederstierna,

Hammarskjöld,

Roos,

SWARTZ,

grefve Hamilton,
grefve Ehrensvärd,

Malm.

Departementschefen, statsrådet Alfred Petersson anförde följande.

Af landtmäteristyrelsen har den 3 augusti 1903 till Kungl. Maj:t
afgifvits förslag till förändrad organisation af landtmäterikåren in. m.

Redan dessförinnan hade styrelsen den 7 juni 1902 afgifvit förslag
till förnyad taxa på arfvode för landtmäteriförrättningar.

Genom remiss den 27 juni 1904 hafva från samtliga Eders Kungl.
Maj:ts befallningshafvande infordrats underdåniga utlåtanden öfver samma
förslag.

Sedan sådana utlåtanden afgifvits, har genom remiss den 4 oktober
1905 landtmäteristyrelsen fått sig anbefalldt att inkomma med yttrande
i anledning af hvad Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i nämnda
utlåtanden anfört.

Lantmäteristaten
i
orterna.

4

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 38.

Efter det dylikt utlåtande deri 1 december sistnämnda år afgifvitsT
har i anledning af remiss statskontoret den 18 juni 1907 yttrat sig i ärendet.

Genom remiss den 20 juni 1907 har därefter uppdragits åt den
för revision af skiftesstadgan och därmed sammanhängande författningar
tillsatta kommitté att i ärendet afgifva underdånigt utlåtande.

Sådant utlåtande har afgifvits den 29 oktober 1907.

Samtliga dessa handlingar jämte nytt förslag till arfvodestaxa,
som på mitt föranstaltande utarbetats inom landtmäteristyrelsen under

1907 års höst, hafva genom jordbruksdepartementets försorg utgifvits
af trycket ; och anhåller jag angående frågans detaljer, såvidt desamma
icke i det följande komma att af mig uttryckligen beröras, få hänvisa
till innehållet af de sålunda tryckta handlingarna.

Därefter har styrelsen för Sveriges landtmätarförening den 3
september 1908 inkommit med en framställning i detta ämne, och har
skiftesstadgekommittén, till följd af nådiga remisser den 16 oktober

1908 yttrat sig öfver såväl landtmäteristyrelsens senare taxeförslag som
sistberörda framställning.

Hufvudgrunderna uti landtmäteristyrelsens förenämnda organisationsförslag
voro, att förste landtmätartjänsterna skulle ombildas till hufvudsakligen
byråtjänster, helt och hållet aflönade af staten, och med uppgift,
bland annat, för nämnda tjänsters innehafvare att vara förmän för öfriga
landtmätare samt hålla uppsikt öfver det sätt, på hvilket de utförde dem
anförtrodda förrättningar, att de på eget ansvar arbetande landtmätarna
skulle vara dels distriktslandtmätare med hvar sitt område såsom arbetsdistrikt
samt dels extra landtmätare med uppgift att öfvertaga sådana
förrättningar, som distriktslandtmätarna ej medhunne, att såväl distriktslandtmätare
som extra landtmätare skulle till en del aflönas af statsverket,
samt att i stället arfvodena enligt taxa skulle nedsättas.

Den 13 januari nästlidna år anmälde jag inför Eders Kungl. Maj:t
de till dess inkomna framställningarna och utlåtandena samt redogjorde tör
hufvudinnehållet i desamma. Jag yttrade därefter, att jag fann landtmäteristyrelsens
ifrågavarande förslag i hufvudsakliga delar synnerligen
behjärtansvärdt. Det syntes mig ej råda något tvifvel om, att icke en
omorganisation af landtmäterikåren i hufvudsaklig öfverensstämmelse
med hvad landtmäteristyrelsen föreslagit skulle komma att i väsentlig
mån afhjälpa de olägenheter, som redan allt för länge vidlådt denna
kårs organisation, och blifva till fromma ej mindre för landtmätarna
själfva än äfven för landets jordägande befolkning. Jag yttrade vidare,
att det varit min önskan att redan då kunna förelägga Eders Kungl.
Magt fullständigt förslag till omorganisation af landtmäteristaten i orterna,

5

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition N;o 38.

men att dels tidens knapphet och dels hänsynen till de stora anspråk i
öfrigt, som måste ställas på 1908 års Riksdags offervillighet, gjort, att
jag ansett frågan om en dylik fullständig omorganisation af nämnda
stat böra få ännu någon tid anstå. Af närmare angifna skäl fann jag
emellertid omständigheterna kräfva, att frågan i ett hänseende, nämligen
så vidt anginge förste landtmätarnas ställning, redan då upptoges till
pröfning. Jag framlade därför förslag till ändrad organisation af dessa
tjänster jämte höjda aflöningsförmåner för dem med mera. I öfverensstämmelse
med mitt förslag härutinnan afiät Eders Kungl. Maj:t till
Riksdagen nådig proposition, hvilken af Riksdagen bifölls utan annan
ändring, än att Riksdagen såsom villkor uppställde, att, då förste landtmätartjänsten
i Stockholms län blefve ledig, denna tjänst skulle tillsvidare
endast tillsättas medelst förordnande.

Eders Kungl. Maj:t har sedermera den 17 juni nästlidna år
fastställt ny stat för landtmäteristaten i orterna samt utfärdat kungörelse
angående villkoren för åtnjutande af de i staten för förste
landtmätare upptagna aflöningsförmåner. Vidare har Eders Kungl.
Maj:t den 23 oktober 1908 utfärdat instruktion för landtmäteristyrelsen
och rikets landtmätare, hvari bland annat intagits bestämmelser föranledda
af omorganisationen af förstelandtmätartjänsterna.

Önskvärdheten af att den vid nästlidna års Riksdag påbörjade
omorganisationen af landtmäterikåren med det snaraste bringas till fullbordan,
föranleder mig att nu ånyo framlägga detta ärende till Eders
Kungl. Maj:ts nådiga bepröfvande samt hemställa om aflåtande af framställning
i ämnet till Riksdagen.

Innan jag öfvergår till att redogöra för landtmäteristyrelsens förberörda
förslag i de delar, som ännu icke slutligen afgjorts, samt för
hvad i anledning däraf anförts och erinrats i de afgifna utlåtandena,
anhåller jag att få lämna en kortfattad redogörelse för landtmäterikårens
nuvarande organisation.

Landtmäteristaten i länen består, förutom af afvittringslandtmätare,
om hvilka i detta sammanhang ej är i fråga, för närvarande af förste
landtmätare, en i hvarje län, samt kommissionslandtmätare, vice kommissionslandtmätare,
landtmäteriauskultanter och landtmäterielever, fördelade
till olika antal å de olika länen, hvartill enligt nästlidna års
riksdagsbeslut kommit sex amanuenser för biträde åt vissa förste landtmätare.
Hela antalet kommissionslandtmätare har år 1885 blifvit fixeradt
till 120. Enligt den officiella statistiken för år 1907 uppgick dåvarande
antalet af vice kommissionslandtmätare till 76, hvaraf dock 2 voro sysselsatta
vid rikets allmänna kartverk, af auskultanter till 112 och elever till 98.

Landtmäteristatens
utevarande
organisation.

6

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 38.

Förste landtmätare och kommissionslandtmätare utnämnas af
Kungl. Maj:t. På landtmäteristyrelsen ankommer däremot att antaga
elever, att utfärda konstitutorial för landtmäteriauskultanter och att
meddela tillstånd för auskultanter, som fullgjort föreskrifven tjänstgöring,
att såsom vice kommissionslandtmätare på eget ansvar verkställa
landtmäteriförrättningar. För att kunna blifva antagen till elev
erfordras, bland annat, att hafva aflagt studentexamen å realgymnasiet
vid något af rikets högre allmänna läroverk med minst betyget
godkänd i matematik, fysik och kemi eller efter studentexamen
undergått fyllnadspröfning med enahanda vitsord. Efter att hafva i
minst två år oafbrutet arbetat hos någon landtmätare och därvid vitsordats
hafva förvärfvat säker och tillförlitlig kännedom om allt, som
hör till landtmäteriets praktiska utöfning, är elev berättigad att begagna
sig af den undervisning till landtmäteriexamen, som hvarje år anordnas af
landtmäteristyrelsen. Denna undervisning, som omfattar vissa föreskrifna
ämnen, tager sin början på hösten ena året och afslutas med examen före
midsommar påföljande år. Efter afläggandet af godkänd examen kan elev
erhålla konstitutorial att vara landtmäteriauskultant. Såsom sådan äger
han, efter vunnen anställning som medhjälpare hos kommissionslandtmätare
eller vice kommissionslandtmätare, befogenhet att jämväl i dennes
frånvaro, men på landtmätarens ansvar verkställa landtmäterigöromål,
dock ej af viss angifven viktigare beskaffenhet. Sedan medhjälpare
två år med goda vitsord arbetat i dylik egenskap, kan han
med vissa inskränkningar förordnas till vikarie för landtmätare. Efter
tre års tjänstgöring kan han förordnas till afvittringslandtmätare. Efter
förloppet af fem år efter konstituerandet till auskultant har medhjälpare,
därest han under tiden arbetat med flit och skicklighet samt förskaffat
sig säkra och pålitliga insikter i allt, som hör till landtmäteriets praktiska
utöfning, förvärfvat kompetens att söka tillstånd att såsom vice
kommissionslandtmätare få på eget ansvar verkställa landtmäteriförrättningar.
Anställning såsom vice kommissionslandtmätare beviljas i den
mån behof förefinnes att förstärka antalet landtmätare, som arbeta på
eget ansvar. Till kommissionslandtmätare kan vice kommissionslandtmätare
vinna befordran efter ytterligare två års arbete samt afvittningslandtmätare
efter 4 års tjänstgöring, därunder säkra prof på skicklighet
och ordentlighet, nit och rättskaffenhet ådagalagts.

Såsom hufvudsakligaste funktion ålåg det före omorganisationen
förste landtmätarna samt åligger fortfarande kommissionslandtmätare
och vice kommissionslandtmätare att efter förordnande af Eders Kungl.
Maj:ts befallningshafvande verkställa mätningar, graderingar och del -

7

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 38.

ningar af jord m. m., uppgå och utstaka rågångar, förrätta ägoutbyten
med mera, anställa. afvägningar, uppgöra förslag till vattenaftappningar
och vägars anläggning äfvensom handlägga en del andra förrättningar
samt efter anmodan biträda vid ägodelningsrätter och andra domstolar.

Landtmätarna äro tillika pliktiga dels att till vederbörande landtmäterikontor
aflämna koncepthandlingarna rörande af dem verkställda
landtmäteriförrättningar och dels att i afsevärd omfattning och utan
särskild ersättning tillhandahålla generallandtmäterikontorets kartarkiv
renovation af kartor och beskrifniugar öfver vissa sådana förrättningar.

Aflöning af staten åtnjutes för närvarande endast af förste landtmätarna
samt af de sex nya amanuenserna.

Kommissionslandtmätare och vice kommissionslandtmätare äro för sin
utkomst uteslutande beroende af de uppdrag, de kunna erhålla, och för
hvilka de äro berättigade till ersättning enligt gällande landtmäteritaxa.

Landtmäteriauskultanter eller medhjälpare åtnjuta efter öfverenskommelse
med vederbörande landtmätare arfvode, hvars storlek i brist
på åsämjande bestämmes af landtmäteristyrelsen.

Elev erhåller i regel fritt vivre hos sin arbetsgivare.

Förste landtmätare hade förut pensionsrätt enligt särskilda regler,
men äro numera underkastade 1907 års pensionslag.

Hvad kommissionslandtmätarna angår, har 1885 års Riksdag medgifvit,
att, under förutsättning att antalet kommissionslandtmätare för
hela riket bestämdes till 120, oberäknad! dem, som voro sysselsatta vid
rikets allmänna kartverk samt vid storskiftes- och afvittringsverken, 48
pensioner Ange å allmänna indragningsstaten uppföras till belopp af
1,600 kronor för hvarje, att af Kungl. Maj:t, i den mån nämnda pensionsrum
därtill lämnade tillfälle, vid kommissionslandtmätares afgång
från landtmäteristaten äfvensom från anställning vid ekonomiska kartverket,
därest sådan innehades, tilldelas kommissionslandtmätare, som
uppnått 65 lefnadsår och tjänat minst 30 år samt under sammanräknade
25 år varit anställde vid generallandtmäterikontoret eller vid ekonomiska
kartverket eller såsom storskiftes- eller afvittringslandtmätare,
vice kommissionslandtmätare eller kommissionslandtmätare och af Kungl.
Maj:t pröfvades hafva under förenämnda 25 år varit verksamma såsom
landtmäteritjänstemän. Kommissionslandtmätare är emellertid icke skyldig
att efter uppnådd pensionsrätt afgå från tjänsten, utan äger att
utöfva landtmäteriverksamhet, så långt in i ålderdomen det honom lyster.
Och så länge han på sin verksamhet kan skaffa sig eu inkomst, som
öfverstiger det belopp af 1,600 kronor, han vid afskedstagandet skulle
erhålla i pension, lär han i allmänhet föredraga att stå kvar i tjänsten.

8

Äldre omorganisationsförslag.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 38.

Den hufvudsakliga innebörden af den omorganisation af förstelandtmätartjänsterna,
som Eders Kungl. Maj:t nästlidna år föreslog Riksdagen,
angafs af mig i förenämnda anförande till statsrådsprotokollet
den 13 januari 1908 vara, att på samma gång förste landtmätarna betoges
rättigheten att verkställa landtmäteriförrättningar åt enskilda,
deras tjänstgöring blefve ordnad så, att de komme att livar inom sitt
verksamhetsdistrikt blifva verkliga förmän för öfriga landtmätare med
vissa närmare angifna åligganden, bland andra, att granska landtmäteriförrättningar
före deras fastställande, att på anmodan af enskilda utan
särskild ersättning granska landtmätares arfvodesräkningar, att tjänstgöra
såsom sakkunniga åt domare och domstolar, att föra det jordregister,
hvars inrättande Eders Kungl. Maj:t beslutat föreslå Riksdagen,
samt att, i den mån deras öfriga göromål det medgåfve, deltaga i jordregistrets
första uppläggande. Riksdagen, som biföll omförmälda förslag
i fråga om jordregister, godkände, som ofvan nämnts, jämväl förslaget
i fråga om förstelandtmätartjänsterna. Aflöningen för förste
landtmätare är i den nya staten upptagen till 4,000 kronor lön och
2,000 kronor tjänstgöringspenningar, hvartill kommer ortstillägg för en
förste landtmätare till belopp af 400 kronor samt för 5 förste landtmätare
till belopp af 200 kronor. Efter 5 år kan lönen höjas med 500 kronor.
Därjämte äro i staten upptagna arfvoden å 2,000 kronor åt en hvar
af de sex amanuenserna, samt ett belopp af 4,000 kronor till vikariatsersättning
för uppehållande af förstelandtmätartjänst under semester.
Statens slutsumma uppgår till 161,400 kronor.

Mot landtmätarkårens organisation hafva redan länge klagomål försports,
och olika förslag hafva framkommit, afseende dels att förbättra
landtmätarnas ställning och dels att lätta den börda, som de för för landtmäteriförrättningar
enligt gällande landtmäteritaxa utgående ersättningar
utgöra för vederbörande jordägare. Sålunda yttrades redan i en underdånig
skrifvelse den 22 december 1856 af öfverdirektören för landtmäteriet
— vid fråga om undanrödjande af de många olägenheterna af
sättet för meddelande af förordnanden till landtmäteriförrättningar
att en god utväg i sådant afseende vore den af landtmätarna i Malmöhus
län då föreslagna indelning af länen i vissa landtmäteridistrikt
med hvart och ett sin landtmätare, hvarigenom äfven vunnes, att landtmätaren
erhölle bättre kännedom om folket och lokala förhållanden, än
som förut kunnat ske; att han vore närmare till hands för nödiga upplysningars
vinnande i tjänsten; att resekostnaderna, som vid smärre förrättningar
ofta vore högre än förrättningsarfvodet, blefve obetydliga,

9

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition N:o 38.

och, viktigast af allt, att landtmätaren för erhållna förrättningar, d. v. s.
för möjligheten att försörja sig, icke redan vid förrättningens början stode
i tacksamhetsskuld hos någon viss jordägare.

Samma uttalande gjordes af landtmäteristyrelsen i ett den 13
augusti 1869 afgifvet utlåtande öfver dels en af åtskilliga landtmätare i
Kristianstads län gjord framställning om nämnda läns indelande i distrikt
samt dels ett af särskilda af Sveriges allmänna landtmätarförening
utsedda kommitterade utarbetadt förslag.

Vidare gjorde dåvarande förste landtmätaren i Norrbottens län
J. E. Nyström under år 1886 hos Kungl. Maj:t underdånig framställning
i fråga om landtmäterikårens omorganisation i enlighet med af
honom angifna grunder. Med denna framställning åsyftades hufvudsakligen
att vinna lindring för jordbruket genom landtmäteritaxans nedsättning,
bättre ställning för landtmätarna genom en lönereglering för
dem och slutligen ändam ål senligare ordnande af det ekonomiska kartverket.
Öfver denna framställning afgaf landtmäteristyrelsen underdånigt
utlåtande den 26 oktober 1886, däri styrelsen förklarade sig anse framställningen
i hufvudsakliga delar förtjänt af nådig uppmärksamhet.

Sedan Kungl. Maj:ts befallningshafvande i rikets samtliga län
inkommit med yttranden i ärendet, hemställde landtmäteristyrelsen i
underdånigt utlåtande under år 1891, att Kungl. Maj:t täcktes af Riksdagen
begära:

l:o) för åstadkommande af granskning genom förste landtmätarna
utaf landtmätarnas rese- och arfvodesräkningar jämte öfriga tjänstehandlingar
ett årligt förslagsanslag till belopp af 19,000 kronor;

2:o) för beredande af etthundra löner för kommissionslandtmätare
å 1,200 kronor 120,000 kronor, med skyldighet för dem, som åtnjöte
dessa löner, dels att, då det af Kungl. Maj:t pröfvades nödigt, vara
underkastade förflyttning från ett län till ett annat, och dels att efter
uppnådd pensionsålder afgå från tjänsten med pension från allmänna
indragningsstaten;

3:o) till ålderstillägg för femtio i tjänsten äldste kommissionslandtmätare
med lön, att utgå efter minst 10 års tjänstgöring, 20,000 kronor;

4:o) för att såväl åt förste landtmätarna som åt de kommissionslandtmätare
och vice kommissionslandtmätare, hvilka icke innehade lön
på stat, bereda ersättning, motsvarande en nedsättning af deras arfvoden
enligt taxa till 2/3 af stadgadt belopp, ett årligt förslagsanslag af
130,000 kronor; och

5:o) att Riksdagen ville medgifva, att landtmätarna tillkommande
arfvoden, reseersättningar och lösen för kartor och handlingar för alla
Bih. till Itilcsd. Prut. 1909. 1 Sand. 1 Afd. 25 Höft. 2

10 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 38.

förrättningar, som anginge ägoskiften, efter vederbörlig granskning af
handlingarna och efter då stadgade grunder, finge af landtränterierna
utbetalas med skyldighet för skiftesdelägarna att — senast vid den
kronouppbörd, som ägde rum under tredje året efter den dag, då
enligt 105 § skiftesstadgan förrättningen af landtmätaren tillkännagifvits
vara afslutad — återbetala reseersättningen och lösen för kartor
och handlingar till fulla beloppet samt arfvoden till s/3 af de utbetalade
beloppen;

allt under nådig förklaring att, om dessa framställningar blefve
af Riksdagen bifallna, Kungl. Maj:t ville förordna, att, så länge de
nödiga anslagen utginge, de arfvoden och ersättningar till landtmätare
och deras biträden, som i då gällande landtmäteritaxa bestämdes, med
undantag af reseersättningar samt lösen för kartor och handlingar,
skulle utgå med endast 2/s af då stadgade belopp.

Sedan detta ärende blifvit den 12 februari 1894 inför Kungl.
Maj:t föredraget, fann Kungl. Maj:t de däri gjorda framställningarna
icke böra föranleda något förslag till Riksdagen rörande omorganisation
af landtmäterikåren.

I november månad 1895 tillsattes vid allmänt landtmätarmöte en
kommitté för afgifvande af förslag till landtmäteriets omorganisation.
Sedan kommittén utarbetat ett utkast till sådant förslag, blef detta
utkast öfversändt till förste landtmätarna i riket med anhållan, att de
ville hvar och en för sitt län föranstalta om öfverläggning rörande
detsamma och till kommittén insända redogörelse öfver hvad vid sammanträden
för sådana öfverläggningar kunde hafva förekommit. Med
anledning af från länen inkomna yttranden gjorde kommittén ändring i
vissa delar af förslaget, hvilket därefter företogs till granskning af
ett uteslutande för sådant ändamål under hösten 1896 hållet allmänt
landtmätarmöte. Detta möte uppdrog åt kommittén att på grund af
den utredning af frågan, kommittén verkställt, samt med afseende å
de från länen inkomna yttranden och hvad vid mötet förekommit upprätta
sådant omorganisationsförslag, som kommittén funne öfverensstämmande
med landtmäterikårens bästa, samt att å mötets vägnar
ingifva detsamma till landtmäteristyrelsen med anhållan, att styrelsen
ville verka för genomförande af en tillfredsställande omorganisation af
landtmäterikåren.

Med anledning häraf ingaf kommittén den 6 mars 1897 till landtmäteristyrelsen
tryckt exemplar af ett utarbetadt betänkande jämte
motiv rörande de hufvudgrunder, som borde iakttagas vid svenska landtmäteriets
omorganisation.

11

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 38.

Enligt dessa hufvudgrunder skulle landtmäteripersonalen bestå af
öfverlandtmätare, distriktslandtmätare, extra landtmätare och landtmäterielever.
Ofverlandtmätarna, likasom deras distrikt, skulle blifva 15; de
skulle icke äga rätt att handlägga förrättningar åt enskilda och de
skulle erhålla en del nya uppgifter åt sig anförtrodda. Distriktslandtmätarnas
antal skulle vara 100, fördelade på länen efter förekommande
behof, men utan bestämda distrikt, med lön af 1,600 kronor, som skulle
kunna höjas efter 10 år med 400 kronor och efter 20 år med ytterligare
400 kronor, hvar jämte distriktslandtmätarna skulle äga uppbära arfvode
och reseersättning enligt en i viss mån nedsatt taxa. Antalet extra
landtmätare beräknades till 80 och skulle till hvar och en af 50 hos
distriktslandtmätarna anställda extra landtmätare utgå ett arfvode af
500 kronor samt till hvar och eu af ytterligare 30 extra landtmätare
400 kronor att fördelas af landtmäteristyrelsen.

Härefter har landtmäteristyrelsen inkommit med härförut först omförmälda
förslag af den 3 augusti 1903.

De grunder, från hvilka styrelsen utgått vid uppgörandet af detta
förslag, hafva af styrelsen angifvits vara hufvudsakligen följande:

l:o) Rikets landtmätare befunne sig i ekonomiskt afseende i en
delvis betryckt och i allmänhet bekymmersam eller osäker ställning.
För att råda bot härför syntes åt ett begänsadt antal kommissionslandtmätare
böra beviljas fasta löner. Dessas belopp syntes böra motsvara
ungefär en tredjedel af hvad vederbörande skäligen kunde anses behöfva
för sitt eget och sina familjers uppehälle.

2:o) Emedan den del af rikets jord, som ännu icke undergått
laga skifte, i allmänhet utgjordes af den mindre bördiga och därför
mindre värdefulla jorden, som alltså hade svårare att bära de med laga
skiften förenade kostnaderna, samt, hvad öfriga landtmäteriförrättningar
anginge, dessa i regeln berörde ett mindre antal delägare och därför
drabbade enskilda delägare mera kännbart, än förrättningarnas omfattning
borde föranleda, syntes, till minskande af jordägares kostnader
för landtmäteriförrättningar, de till landtmätarna efter taxa utgående
arfvoden böra nedsättas i mån af storleken af de löner, som kunde
varda landtmätarna tillerkända.

3:o) Enär klagomål ofta med rätta försports öfver det sätt, hvarpå
laga skiften och andra landtmäteriförrättningar verkställts och hvarigenom
skada och olägenhet ofta tillskyndats jordägarna, vore det af
största vikt, att en noggrannare tillsyn öfver landtmätarnas göromål,
än hvad under nuvarande förhållanden kunde åstadkommas, blefve före -

Landtmäteristyrelsens
omorganisationsförslag
den 3
augusti 1903.

12

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 38.

skrifven. Då eu sådan tillsyn, som icke lämpligen kunde utöfvas af
annan än förste landtmätarna i länen, dock icke skulle kunna anförtros
åt dem under annan förutsättning, än att de icke själfva ägde rätt att
verkställa landtmäteriförrättningar åt enskilda, men förste landtmätarna,
genom att dem betoges denna rätt, skulle förlora en väsentlig del af
sina nuvarande inkomster, syntes ersättning böra beredas dem genom
höjning af deras nuvarande lön till sådant belopp, att de därigenom
finge sin skäliga bärgning. Vidare borde å förste landtmätarna läggas
utom berörda granskningsgöromål vissa andra viktiga arbeten, som nu
icke ålåge dem.

4:o) Det syntes uppenbart, att det svenska landtmäteriet icke
vunnit den utveckling, att dess utöfvare i allmänhet kunde anses besitta
sådan kunskapsgrad och utbildning, att de uppfyllde senaste tiders
anspråk på noggrannhet vid ägors mätning eller kunde på tillfredsställande
sätt verkställa en del landtmäteriet närstående göromål, som
de redan nu ägde åtaga sig eller som borde anses tillhöra området för
landtmätarnas verksamhet. Men innan säkra utsikter funnes för dem,
som ägnade sig åt landtmäteriyrket, att ett omsorgsfullt och nitiskt
arbete skulle skänka dem en i ekonomiskt afseende tryggad ställning,
torde kompetensvillkoren å denna tjänstemannabana icke rimligen kunna
i någon väsentlig grad skärpas.

I sin motivering har styrelsen till en början ansett sig böra i
någon mån belysa en fråga, som vid tal om lönereglering för landtmätarna
ej sällan väcktes, nämligen huruvida icke staten, vid det förhållande
att laga skifte redan öfvergått större delen af Sveriges jord,
snart nog skulle kunna alldeles undvara landtmätarna.

På denna fråga ansåge styrelsen sig böra svara ett bestämdt nej.
Så länge delar af fäst egendom på land och i stad kunde förvärfvas
genom köp och arf eller andra fång, kunde staten icke undvara landtmätarna.
Staten skulle nämligen aldrig kunna medgifva, att personer, som
icke ägde en viss, af staten fastslagen kompetens, skulle äga att verkställa
jorddelningar, ej heller att jord delades, utan att därvid iakttoges
vissa genom lag stadgade former. Ty eljest skulle betänklig oreda och
osäkerhet uppstå i fråga om synnerligen viktiga rättsförhållanden. Det
vore väl sant, att större delen af rikets jord undergått laga skifte och
att till följd däraf den del af landtmäteriet, som benämndes skiftesverket,
men som rätteligen borde kallas skiftesverket i inskränkt bemärkelse,
inom en icke så synnerligen lång tid skulle, med undantag för några
få län, vara bragt till sin fullbordan. Men skiftesverket i vidsträckt
bemärkelse synes däremot allt jämt komma att påkalla landtmätares

13

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition N:o 88.

tjänsteverksamhet. Utom för nu nämnda slag af landtmäteriförrättningar,
komme naturligen såsom hittills landtmätares arbete att erfordras för
ägoutbyten, delning af vägar, hägnader, vattenfall och fiskvatten, uppgående
och utstakande af rågångar, afvägningar, uppgörande af förslag
till vattenaftappningar och väganläggningar samt vid syner af ägodelningsrätter
och andra domstolar med mera. Härtill komme, att, ifall
staten funne för godt att bereda tjänstemännen inom landtmäterikåreD
en i ekonomiskt afseende tryggad ställning, utsikt förefunnes, att, genom
bibringande åt landtmätarna af högre utbildning, landtmäteriets uppgifter
kunde utvecklas och utsträckas till områden, som i vårt land hittills
ansetts icke tillhöra landtmätarnas verksamhet, men där man i utlandet
redan länge tillgodogjort sig landtmätarnas fackkunskaper.

En af styrelsen upprättad, vid utlåtandet fogad grafisk tabell öfver
omfattningen af de under hvart och ett af åren 1879—1902 afslutade
landtmäteriförrättningar utvisade för öfrigt riktigheten af styrelsens
antagande, att laga skiftenas aftagande i antal icke medfört minskning
i de göromål, till livilkas utförande landtmätares biträde erfordrades.

Till ådagaläggande af, att rikets landtmätare i ekonomiskt afseende
befunne sig i en delvis betryckt och i allmänhet bekymmersam och
osäker ställning, har styrelsen efter en erinran om förste landtmätarnas
dåvarande låga aflöningar framhållit följande, som har betydelse för
den nu förevarande frågan.

Kommissionslandtmätarna och vice kommissionslandtmätarna hade
ingen aflöning utan vore för sin utkomst helt och hållet beroende af
de uppdrag till landtmäteriförrättningar, som de af jordägarna i länen
kunde förskaffa sig och hvilka ersattes efter en taxa, som visserligen
ofta kändes betungande för jordägarna, men som, oaktadt alltjämt
fallande penningvärde och därigenom fördyrade lefnadskostnader, icke
blifvit höjd efter 1874 års ingång och genom hvilken, på sätt dess
17 § ansåges utmärka, för landtmätaren beräknats en normalinkomst
af allenast tio kronor per arbetsdag, och det fastän arbetsdagen ofta
tillbringades fjärran från hemmet, så att landtmätaren måste för kost
och husrum afstå en väsentlig del af detta dagarfvode, hvithet vore
afsedt att utgöra hans lön och således icke kunde likställas med det
dagtraktamente, som enligt resereglementet tillkomme tjänstemän med
lön på stat. Men hvad som dock ännu mera än landtmäteriarfvodenas
låga belopp gjorde de lönlösa landtmätarnas ställning så synnerligen
vansklig, vore den omständigheten, att deras inkomster vore i så hög
grad osäkra, emedan de uteslutande vore beroende på uppdrag af enskilda
jordägare, hvilka, diir de vore ense i valet om förrättningsman, enligt

14

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 38.

gällande bestämmelser ägde rätt att med sina uppdrag vända sig till
hvilken landtmätare inom länet de själfva önskade, så att, ehuru landtmäterigöromålen
i ett län, om de någorlunda jämnt fördelades emellan
samtliga landtmätare i länet, skulle räcka till att bereda dem alla en
någorlunda god utkomst, förhållandet ej sällan varit, att vissa landtmätare
haft goda inkomster, under det andra ej ens kunnat skaffa sig
eu torftig utkomst. Att länets landtmätare måste med hvarandra konkurrera
om förrättningarna verkade naturligen också nedsättande både
i moraliskt och socialt afseende och hade, till stor skada för kåren,
framkallat det ackorderande med jordägarna angående nedprutning af
arfvodena, hvaröfver så mycken klagan af landtmätarna med rätta förts
och som förledt mången landtmätare att genom åsidosättande af gifna
föreskrifter och ett så mycket som möjligt summariskt tillvägagångssätt
motverka följderna af ett för honom ofördelaktigt ackord.

Beträffande medelårsinkomsten på grund af utförda landtmäteriförrättningar
för hvarje på eget ansvar arbetande landtmätare i riket
har landtmäteristyrelsen med ledning af statistiska uppgifter å landtmätarnas
arfvoden för under åren 1898—1902 afslutade landtmäteriförrättningar
gjort eu beräkning. Härvid har landtmäteristyrelsen
utgått från medeltalet af årlig bruttoinkomst för samtliga landtmätare
i riket af arfvoden för landtmäteriförrättningar eller 1,125,532 kronor.
Sedan härifrån gjorts afdrag för dels reseersättningar, 88,774 kronor
och dels vivre in. in. till landtmäterielever å 1,000 kronor för hvarje
eller 81,400 kronor, samt återstående 955,358 kronor uppdelats mellan
landtmätarna och deras medhjälpare, därvid det beräknats tillkomma
de. förra 722,020 kronor, så bär detta belopp fördelats å medeltalet
under ifrågavarande femårsperiod på eget ansvar arbetande landtmätare
eller 212,8. Efter ytterligare afdrag å 10 % för renskrifning och kartritning
från hvarje landtmätares härvid befunna årsinkomst har landtmäteristyrelsen
funnit medelinkomsten af utförda förrättningar för hvarje
landtmätare under samma årsperiod uppgå till 3,053 kronor 66 öre.

Landmäteristyrelsen har därefter antört, att då kommissionslandtmätarnas
inkomster uppenbarligen icke kunde i någon väsentlig mån
förbättras genom allmän betydlig förhöjning af landtmäteritaxans arfvoden,
enär den därigenom ökade kostnaden för landtmäteriförrättningar
åt enskilda komme att för jordbruket blifva allt för betungande, syntes
de enda utvägarna för förbättring af landtmätarnas villkor vara dels
landtmäteripersonalens inskränkning till minsta möjliga antal med särskildt
tjänstgöringsdistrikt för hvarje landtmätare och dels statens mellankomst
med anslag till löner.

15

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 38.

För att största möjliga arbetsprodukt måtte kunna åstadkommas,
kölle styrelsen dock före, att landtmäterigöromålen borde hufvudsakligen
ersättas efter taxa, hvilken borde till fromma för jordägarna nedsättas
i förhållande till storleken af de löner, som komme alt beviljas landtmätarna.
Att staten borde bidraga ej blott till förste landtmätarnas
utan äfven, till kommissionslandtmätarnas aflöning, syntes styrelsen så
mycket billigare, som de viktigaste landtmäteriförrättningarna i regeln
icke verkställdes på alla de därvid intresserades begäran utan tvärtom
ofta mot vissa jordägares önskan såsom ett slags tvångsåtgärder för
ändamål, som staten erkänt för sina och som gjorde det af stor vikt
för staten, att den ägde en duglig och pålitlig landtmäteripersonal.
För statens plikt att deltaga i landtmätarnas aflöning talade äfven den
omständigheten, att staten ålagt landtmätarna skyldighet att utan ersättning
till generallandtmäterikontoret afkunna renoveradt exemplar af
en mängd förrättningskartor med beskrifningar. Denna skyldighet,
hvartill någon verklig motsvarighet icke funnes hos andra, ehuru aflönade
tjänstemän, hade två hufvudsakliga ändamål, det ena att betrygga
och lämna upplysning om äganderättsförhållanden, och det andra att
tjäna till material vid utarbetande af geografiska och statistiska kartor
och beskrifningar öfver riket. Denna renovationsskyldighet, som först
blifyit ålagd under en tid, då alla landtmätare hade lön på stat, hade
alltjämt förklarats åligga dem och alltid innefattat en i hög grad tryckande
börda för landtmätarna, hvilka naturligen icke kunde anses hafva
större förpliktelse att utan ersättning medverka till dessa statsändamål
än hvarje annan medborgare. Därtill komme, att, om man ock kunde
anse, att landtmätarna i de åt dem utgående arfvoden hade ersättning
jämväl för renovationsgöromålen, billigheten syntes fordra, att utgifterna
för de med renovationsskyldigheten tillgodosedda statsändamål drabbade
icke ensamt rikets jordägare utan staten såsom sammanfattningen af
rikets alla medborgare.

Emot kommissionslandtmätarnas förseende med fast lön hade man
hört den invändningen göras, att, därest den aflönade landtmätaren ej
erhölle förrättningar till beräknadt antal eller omfång, han finge uppbära
lön utan motsvarande arbete; hvarjämte han möjligen kunde undandraga
sig att verkställa landtmäteriförrättningar och sålunda uppbära
lön utan att göra något arbete därför. Häremot ville styrelsen anföra,
att enligt. styrelsens mening det vid en lönereglering för landtmätarna
skulle blifva nödigt, att visst tjänstgöringsdistrikt anvisades åt eu hvar
kommissionslandtmätare, att distrikten naturligen måste göras så stora,
att, efter hvad som kunde med en till visshet gränsande sannolikhet

16 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 38.

beräknas, landtmäterigöromålen inom distriktet, livilka samtliga med
oväsentligt undantag skulle åligga distriktets landtmätare, icke ens
undantagsvis blefve af så ringa omfattning, att icke landtmätaren gjorde
skäl för lönen, hvilken för öfrigt icke skulle utgöra den hufvudsakliga
delen af hans beräknade inkomster; hvarförutom stadgande borde finnas,
hvarigenom distrikt med aftagande göromål kunde sammanslås med
angränsande distrikt och lönen indragas, när tillfälle yppades att placera
landtmätaren i annat distrikt. Och om en landtmätare med bestämdt
tjänstgöringsområde utan laga förfall undandroge sig göromålen inom
distriktet, funnes ju mot honom samma lagliga tvångsmedel som mot
andra tjänstemän; hvartill komme, att beloppet åt den landtmätaren
anslagna lönen, vid det förhållande att hans hufvudsakliga inkomster
skulle utgöras af arfvoden enligt taxa, uppenbarligen icke skulle innebära
någon lockelse för honom att icke med tacksamhet mottaga och
utföra de uppdrag å förrättningar, som erbjödes.

Landets jordägare hade, anför styrelsen vidare, vant i hög grad
betungade med utgifter för skiftesväsendet i landet, i det de utan
nämnvärdt bidrag från staten måst betala alla med skifte af jord förenade
kostnader. Då rikets landtmätare, som utan kostnad för staten tillfört
landtmäterikontoren i länen och i hufvudstaden ett rikligt materiel af
kartor med beskrifningar, med undantag af förste landtmätarna haft
nästan sin enda aflöning i de arfvoden, de af vederbörande jordägare
bekommit för verkställda skiften, kunde alltså jordägarna anses, hafva
bekostat den dyrbara och för en mängd ändamål anlitade samling af
kartor och handlingar, som förvarades i nämnda arkiv.

Af dessa orsaker och med hänsyn till hvad styrelsen förut i sin
skrifvelse anfört, ansåge styrelsen rättvisa och billighet fordra, att staten
beredde rikets jordägare någon lindring i kostnaderna för landtmäteriförrättningar.
Därigenom skulle staten säkerligen befordra befolkningens
tillväxt och förkofran, särskildt i de nordligaste delarna af
riket, hvarest skiften och klyfningar med däraf följande odlingar och
jordförbättringar eljest icke syntes kunna mera allmänt under den närmaste
framtiden komma till stånd.

Den minskning uti ifrågavarande kostnader, som enligt styrelsens
åsikt alltså borde beredas rikets jordägare, syntes lämpligast kunna
åstadkommas genom nedsättning i de landtmätarna enligt landtmäteritaxan
tillkommande arfvoden. Nedsättningen i taxan skulle emellertid
icke kunna medföra en verklig lindring i jordägarnas börda, om den
ej gjordes tämligen ansenlig. För att en hvar delägare i. skiftesförrättning
måtte erhålla en verklig lättnad, syntes nedsättningen icke

17

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 38.

böra göras mindre, än som motsvarade åtminstone en tredjedel af landtmäteriarfvodet.
Men i samma mån som arfvodena enligt landtmäteritaxan
nedsattes, måste naturligen de löner, med hvilka man ville bereda landtmätarna
ersättning'' för nedsättningen, ökas. För att emellertid statsverkets
utgifter till löner åt de nu oaflönade landtmätarna icke skulle
blifva större, än landtmätarnas billiga anspråk på en anständig utkomst
fordrade, blefve det nödigt att till det minsta möjliga antal nedbringa
landtmäteripersonalen. Men det vore ej nog härmed. Staten borde
uppenbarligen bättre än hittills sörja för, att landtmäterigöromålen, så vidt
som möjligt, någorlunda jämnt fördelades emellan landtmätarna, så att
det icke, såsom nu ej sällan hände, kunde inträffa, att en landtmätare
erhölle flera uppdrag, än han ens med biträde af landtmäterielever och
de tre landtmäteriauskultanter, en kommissionslandtmätare enligt då
gällande instruktion högst ägde använda till medhjälpare i tjänsten,
hunne att med erforderlig skyndsamhet fullgöra, under det en eller
kanske flera andra landtmätare i länet lede väsentlig brist på arbete
och alltså jämväl på inkomster af tjänsten. Landtmätarna borde därför
i fråga om arbetstillgång göras oberoende af den jordägarna i 13 §
skiftesstadgan medgifna rätt att i visst fäll sjkifva välja förrättningsman.
. För sådant ändamål ansåge styrelsen, att det skulle blifva nödvändigt
att begagna den redan genom Kungl. Maj.ts den 6 augusti 18G4
utfärdade landtmäteriinstruktion i dess 16 § angifna utväg eller länens
indelande i vissa landtmäteridistrikt, hvart och ett med sin landtmätare.

Frågan om länens indelande i landtmäteridistrikt vore en fråga,
hvilken i ett hälft århundrade varit på tal i sammanhang med spörsmål
rörande förbättrande af landtmätarnas ställning. Styrelsen ville i
sådant afseende erinra om förut omförmälda skrifvelse den 22 december
1856 af öfverdirektören för landtmäteriet samt vidare åberopa ett anförande
i jämväl förut omnämnda underdåniga skrifvelsö den 13 augusti
1869 af styrelsens dåvarande chef, generaldirektören Falkman.

I styrelsens förberörda underdåniga utlåtande den 26 oktober
1886 hade styrelsen beträffande behofvet af landtmätare och deras
antal uttalat den mening, att det vore sannolikt, att, därest förste
landtmätarna bibehölles vid rättigheten att verkställa förrättningar med
undantag af ägoskiften, inom en icke aflägsen framtid omkring ett
hundra kommissionslandtmätare jämte tills vidare förordnade vice kommissionslandtmätare
skulle nöjaktigt kunna utföra förekommande förrättningar.
En begränsning af de aflönade kommissionslandtmätarnas antal
till etthundra eller till ungefär hälften af de år 1903, utom förste landtmätarna,
på eget ansvar arbetande landtmätarna, ansåge sig styrelsen
Bih. till Riksd. Prot. 1909. 1 Sami. 1 Afd. 25 Höft. 3

18

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 38.

numera icke kunna föreslå, i det styrelsen funne behofvet nödvändigt
kräfva ett antal af minst 120 distriktslandtmätare. Styrelsen hölie
nämligen före, att en ändamålsenlig organisation af landtmäterikåren
med nödvändighet fordrade, att förste landtmätarna i ännu större grad,
än hvad i styrelsens berörda utlåtande af den 26 oktober 1886 angifvits,
betoges rätt att handlägga landtmäteriförrättningar, hvadan redan åt
denna orsak betydligt mera landtmäterigöromål komme att åligga k.ommissionslandtmätarna,
än styrelsen år 1886 antagit. Härtill komme,
hvad för denna frågas belysande vore af ännu större vikt, nämligen
att landtmäterigöromålen, i stället för att, såsom år 1886 antagits skola
ske, hafva aftagit i omfång, tvärt om tilltagit, i det att förrättningax-na
efter år 1888 ökats både i omfattning och i antal. Till utredning häraf
åberopades särskilda vid styrelsens utlåtande fogade tabeller.

Den af 1895 års landtmätarmöte tillsatta kommitté för utarbetande
af förslag till hufvudgrunder att iakttagas vid landtmäteriets omorganisation
hade vid afgifvande af sitt förslag utgått från den uppfattningen,
att landtmäterigöromålen i riket kräfde en personal, utom förste
landtmätarna, af 180 på länen arbetande landtmätare, däraf 100 distriktslandtmätare
och 80 extra landtmätare. Och denna uppfattning hade
delats af 1896 års landtmätarmöte.

Detta antal af 180 med egentliga landtmäterigöromål arbetande
landtmätare ansåge styrelsen med afseende å de ökade göromål, 1896
års lag om hemmansklyfning, ägostyckning och jordafsöndring tillfört
landtmätarna, beteckna storleken af den landtmäteripersonal, utöfver
förste landtmätarna, som minst behöfdes, om landtmäterigöromålen
skulle med önskvärd skyndsamhet kunna handläggas.

Landtmäteripersonalens faktiska storlek och de särskilda landtmätarnas
verksamhetsgrad gåfve också vid handen, att ett mindre antal
arbetande kommissions- och vice kommissionslandtmätare än 180 icke
skulle kunna fylla det verkliga behofvet af landtmätare i riket. Vid
det förhållande att kommissionslandtmätarnas antal vore bestämdt till
120 och förste landtmätarnas till 24, berodde personalens storlek i
sjkifva verket på mängden af befordringar till vice kommissionslandtmätare.
Men då anställning såsom vice kommissionslandtmätare i ett
län icke plägade af landtmäteristyrelsen beviljas, utan att Eders Kungl.
Maj:ts befallningshafvande efter förste landtmätarens hörande tillkännagifvit,
att behof förefunnes att förstärka den på eget ansvar arbetande
landtmäteripersonalen i länet, samt förste landtmätarna icke gärna förordade
någon ökning af personalen, hvarigenom arbetsutsikterna för
de redan å länet arbetande landtmätarna skulle minskas, om icke ett

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 38. 19

verkligt behof förelåge, så måste man anse, att den personal, som med
full v erksamhetsgrad vore arbetande i länen, i regeln också uttryckte
det antal landtmätare, som vore af behofvet påkalladt.

upplysning om landtmäteripersonalens storlek under de senaste
25 åren och växlingarna inom densamma åberopades en vid utlåtandet
fogad tabell, af hvilken framginge:

att under åren 18 <9 1891 antalet i hela riket varit i aftagande
och vid sistnämnda års utgång nått ett minimum af 206, däraf 202
varit verksamma,

att efter 1897 antalet varit i stigande till 1902 års ingång, då
det var 221, hvarefter det under 1902 något nedgått, samt

att antalet inom skiftesverket ej verksamma eller sysselsättning
saknande landtmätare varit år 1878 ej mindre än 41, hvilken siffra år
efter åi nedgått, så att antalet overksamma de senaste åren före 1903
varit endast en eller två.

Etter det af förenämnda 221 landtmätare 9 '' afgått, utgjorde
personalen år 190o 217 landtmätare, däraf 23 förste landtmätare. Af
kommissionslandtmätare och vice kommissionslandtmätare funnes således
tillsammans 194, däraf två vore overksamma inom landtmäteriväsendet
samt 24 utgjordes af officerare och andra, som kunde anses utöfva
verksamhet, motsvarande endast ungefär hälften af landtmätarnas i
allmänhet. Enligt denna beräkningsgrund skulle man sålunda komma
till ett antal kommissions- och vice kommissionslandtmätare år 1903
af 180. Då nu största delen af de rena landtmäterigöromål, som dittills
verkställdes af rikets förste landtmätare, skulle komma att läggas
å de öfriga landtmätarna, syntes det vara ännu mera uppenbart, att
personalen af i distrikten arbetande kommissions- och vice kommissionslandtmätare
icke borde bestämmas till mindre än 180. Fråga syntes i
stället. kunna uppstå, om dessa 180 landtmätare skulle anses med erforderlig
skyndsamhet kunna medhinna dem åliggande göromål. Landtmäteristyrelsen
vågade dock hysa förhoppning därom, och grundade
denna dels därå, att vid ökad arbetstillgång mången Jandtmätares verksamhetsgrad
skulle kunna höjas, och dels därå, att den ökning af landtman
rigö rom ålen, som blifvit en följd af ägostyckningslagens tillkomst,
möjligen icke blcfve framdeles lika stor som under den före år 1903
sist förflutna femårsperioden.

Då pa grund af hvad sålunda anförts landtmäteristyrelsen hölle
före, att under en tämligen lång följd af år en landtmäteripersonal i
distrikten till ett antal af 180 vore af behofvet påkallad, kunde styrelsen
vid fråga om lönereglering för landtmätarna icke föreslå, att lön på

20

Kungl. Majds Nåd. Proposition N:o 38.

stat tillerkändes ett mindre antal än 120. Denna siffra syntes uppenbarligen
vara väl lågt tilltagen och hade af landtmäteristyrelsen valts
allenast af den orsak, att 1885 års Riksdag vid beviljandet af 48 pensioner
för kommissionslandtmätarna såsom villkor härför föreskrifvit,
att antalet kommissionslandtmätare, oberäknadt dem, som vore sysselsatte
vid rikets allmänna kartverk samt vid storskiftes- och afvittringsverken,
bestämdes till 120.

Landtmäteristyrelsen tilläte sig i detta sammanhang uttala den
bestämda mening, att, därest, såsom all anledning vore att förmoda,
landets jordbruk komme att utvecklas och förkofras, 120 landtmätare
blefve det minsta antal tjänstemän inom ifrågavarande förvaltningsområde,
som, äfven efter det alla oskiftade byar undergått laga skifte,
erfordrades för tillgodoseende af landtmäteriväsendets behof i riket.

De återstående behöfliga 60 landtmätarna borde benämnas extra
landtmätare.

Styrelsen har därefter anställt åtskilliga beräkningar angående
det antal distriktslandtmätare och extra landtmätare, som borde anställas
i de särskilda länen, hvilka beräkningar utmynnat i följande preliminära
förslå»-.

11

11

11

11

11

ii

ii

ii

ii

ii

ii

ii

ii

11

ii

ii

ii

i

Stockholms

län

4

distrikts-

0

extra

landtmätare

Uppsala

11

2

11

1

11

V

Södermanlands

11

2

11

1

11

11

Östergötlands

11

3

11

1

11

11

Jönköpings

11

2

11

2

11

11

Kronobergs

11

2

11

1

11

11

Kalmar

11

3

11

1

11

11

Gottlands

11

o

O

11

3

11

11

Blekinge

11

2

11

0

11

11

Kristianstads

11

2

11

1

11

11

Malmöhus

11

3

11

1

11

11

Hallands

11

2

11

1

11

11

Göteborgs och Bohus

11

4

11

1

11

11

Ålfsborgs

11

3

11

1

11

11

Skaraborgs

11

3

11

1

11

11

Värmlands

11

5

11

o

O

11

11

Örebro

11

3

11

1

11

11

Västmanlands

11

2

11

0

11

11

Kopparbergs

11

12

11

5

11

11

Transport

62

distrikts-

25

extra

landtmätare

21

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition N:o 38.

Transport 62 distrikts- 25 extra landtmätare

I Gäfleborgs

län

8

4

„ Västernorrlands

It

8

•n

4

,, Jämtlands

y>

12

v

10

„ Västerbottens

•n

16

12

,. Norrbottens

v

14

•n

5

Summa

120

V)

60

Vid distriktsindelningen och under öfvergången till denna organisation
borde uppenbarligen vissa särskilda af Kungl. Maj:t stadgade
föreskrifter iakttagas. Ehuru frågan härom icke kunde förekomma till
pröfning, förr än styrelsens förevarande underdåniga framställning i
öfriga delar blifvit af Kungl. Maj:t och Riksdagen afgjord, ville styrelsen
dock angifva de hufvudsakliga bestämmelser, som enligt styrelsens
mening borde meddelas rörande distriktsindelningens genomförande.
Styrelsen ansåge sålunda, att det borde stadgas, bland annat:

att anstånd med distriktsindelning finge ske i de län, där sådana
förhållanden förekomme, som ansåges innefatta giltigt skäl till uppskof,
såsom t. ex. i Kopparbergs och möjligen Norrbottens län;

att distriktslandtmätare skulle utnämnas af Kungl. Maj:t på förslag
af landtmäteristyrelsen;

att distriktslandtmätare skulle vara skyldig bo inom distriktet och
i hvarje fall ej finge beräkna reseersättning för längre väg än från
distriktsgränsen;

att, därest i framtiden skulle visa sig, att göromålen i ett distrikt
blefve så obetydliga, att distriktslandtmätaren ansåges icke göra skäl
för sin lön af staten, det skulle åligga förste landtmätaren att ofördröjligen
anmäla förhållandet hos landtmäteristyrelsen, som skulle hafva
att bos Kungl. Maj:t göra framställning om distriktets sammanslagning med
ett eller flera angränsande distrikt och lönens indragande till statsverket,
när tillfälle yppades att kunna förflytta landtmätaren till annat distrikt;

att såväl distriktslandtmätare, för hvilken göromål möjligen trofé,
som äfven kommissionslandtmätare och vice kommissionslandtmätare,
som ej erhöllo distrikt, skulle äga rätt att såsom medhjälpare tjänstgöra
hos distriktslandtmätare; samt

att arfvode för de förrättningar, hvilka vid tiden för distriktsindelningens
trädande i kraft vore påbörjade men ej afslutade, skulle
beräknas efter gällande taxa för de förrättningsåtgärder, som vid sagda
tid vore påbörjade, men för öfriga förrättningsåtgärder utgå efter den
nedsatta taxan.

22

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 38.

Hvad härefter anginge frågan om storleken af de löner, som borde
tillkomma distriktslandtmätarna, vore denna fråga, såsom af det föregående
framginge, hufvudsakligen beroende på storleken af den nedsättning
i landtmäteritaxan, som till jordbrukets fromma skulle göras.
Men då den nuvarande landtmäteritaxan, på sätt styrelsen i förut omförmälda
den 7 juni 1902 gjorda underdåniga framställning om förändrad
landtmäteritaxa närmare utvecklat, icke vore tillräcklig för att,
sedan lefnadskostnaderna under den senaste tiden så väsentligt stegrats,
bereda de lönlösa landtmätarna, hvilka ju icke såsom andra tjänstemän
kunnat erhålla något dyrtidstillägg, en skälig godtgörelse för sitt arbete,
hvarförutom de i gällande landtmäteritaxa ingående arfvoden icke vore
väl afpassade efter graden af landtmätarens å de olika landtmäterigöromålen
nedlagda arbete och besvär, äfvensom delvis utgående efter
en invecklad beräkningsgrund och till följd däraf svåra att till beloppet
kontrollera, så ansåge landtmäteristyrelsen det vara nödvändigt, att
taxenedsättningen beräknades å en landtmäteritaxa, som undergått de i
styrelsens berörda framställning af den 7 juni 1902 föreslagna förändringar,
medförande en förhöjning af i medeltal omkring 15 procent. Den
nedsättning uti arfvodena enligt den sålunda förändrade landtmäteritaxan,
som styrelsen ansåge böra göras till jordbrukets lindring mot vederlag
i lön till landtmätarna, ansåge styrelsen skäligen böra bestämmas till Yio
af alla landtmäteriarfvoden utom resekostnads- och traktamentsersättningar
samt lösen för karta och handlingar, hvarigenom nedsättningen
komme att ungefärligen motsvara en nedsättning af Va i arfvodena efter
nu gällande taxa.

Den af landtmäteristyrelsen åi* 1891 föreslagna lön af 1,200 kronor
hade tydligen varit beräknad att utgöra Va af eu årsinkomst i
arfvoden efter nu gällande taxa af 3,600 kronor. Men vid det förhållande
att en sådan årsinkomst efter nu gällande taxa skulle enligt den
af styrelsen år 1902 föreslagna förnyade taxa, hvarigenom arfvodena
blefve höjda med omkring 15 procent, komma att stiga till omkring
4,000 kronor, så syntes det afdrag af 710, som, enligt hvad landtmäteristyrelsen
nu föreslagit, landtmätarna skulle till jordägarnas fromma
vidkännas å sina arfvoden, böra ersättas med en lön, beräknad till 4/10
af 4,000, eller 1,600 kronor.

Till den föreslagna lönen syntes ett ålderstillägg å 400 kronor
böra läggas efter fem års tjänstgöring; hvar]ände landtmäteristyrelsen,
med hänsyn därtill, att landtmätarna mera än de fleste andra tjänstemän
vore utsatta för att under sin tjänsteverksamhet nödgas slita ondt
och få sina krafter i förtid nedsatta eller brutna, vågade i underdånig -

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 38. 23

het hemställa, att distriktslandtmätarna måtte anses förtjänte att efter
10 års tjänstgöring undfå ett ytterligare ålderstillägg å 400 kronor.

Styrelsen hade med afseende å utsikterna till befordran till distriktslandtmätare
beräknat, att 80 distriktslandtimitare möjligen kunde på en
gång vara berättigade till ålderstillägg och att 40 af dem tjänat i tio
år och således kunde göra anspråk på det andra ålderstillägget.

Såsom villkor för erhållande af dessa ålderstillägg syntes lämpligen
böra stadgas skyldighet för distriktslandtmätare att, under föregående
tjänstgöi ing i denna egenskap, hafva afslutat landtmäteriförrättningar, som
betingat arfvoden till belopp i medeltal årligen af 3,200 kronor; likasom
skyldighet borde åläggas, distriktslandtmätare att afgå från tjänsten
vid fyllda 65 år, om han då innehade så många tjänstår, att han vore
berättigad till pension.

Då distriktslandtmätare och extra landtmätare skulle hafva alldeles
samma tjänsteåligganden och således tillgodoföra det allmänna och rikets
jordägare alldeles samma Slag af arbete, samt kommissionslandtmätare och
vice kommissionslandtmätare hittills åtnjutit ersättning för sina arbeten
efter samma taxa, syntes det icke vara billigt, att efter distriktsindelningens
genomförande de extra landtmätarna, hvilka icke afsåges erhålla lön på stat,
eller de kommissions- och vice kommissionslandtmätare, som af en eller
annan anledning icke erhölle distrikt, skulle nödgas verkställa landtmäteriförrättningar
mot ersättning, som, trots dyrare tider, blifvit till
jordägarnas bästa så nedsatt, som landtm äter istyr elsen föreslagit. På
dessa^ skäl ansåge styrelsen, att ett särskilt förslagsanslag borde stå
till Kungl. Maj:ts förfogande för att nu nämnda slag af landtmätare,
till ett antal af högst 60, därur kunde beredas vederlag för den nedsättning
af deras arfvoden, som skulle blifva en följd af taxenedsättningen
till jordbrukets fromma.

Hvad anginge storleken åt detta vederlag, borde detsamma, om
dessa landtmätare kunde anses äga laglig rätt att erhålla vederlag, bestämmas
till belopp, motsvarande 4/j0 af utaf dem intjänade arfvoden,
dock ej utöfver sannnanlagdt 1,600 kronor. Då emellertid någon verklig
rätt härtill väl knappast kunde anses finnas ens för de vid organisationens
genomförande befintliga kommissions- och vice kommissionslandtmätare,
utan deras ansjirak i förevarande afseende syntes få grundas
allenast å billigheten att icke nödgas få sina tjänstegöromål godtgjorda
efter en för dem mindre fördelaktig grund än den, som varit
gällande, då de utnämndes eller konstituerades till sina innehafvande
befattningar, hölle styrelsen före, att vederlaget borde bestämmas till
maximum 1,200 kronor och alltså utgå med Vio af intjänade arfvoden
enligt den föreslagna förhöjda taxan, dock högst med 1,200 kronor.

24

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 38.

I fråga om fördelningen af göromålen emellan distriktslandtmätarna
och de i länen anställda extra landtmätare ansåge landtmäteristyrelseu,
att det borde tillkomma Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande,
som fortfarande syntes böra meddela landtmätarna förordnanden
å de förrättningar, som åt dem uppdroges, att tillse, det distriktslandtmätare
icke finge så många tjänstegöromål sig anförtrodda, att de icke
kunde inom behörig tid fullbordas, och att, i sådant fall, efter förste
landtmätarens hörande, förordna någon extra landtmätare eller distriktslandtmätare,
som tilläfventyrs saknade full sysselsättning i tjänsten.

Om landtmäteristyrelsens underdåuiga framställning rörande rikets
eller tills vidare de flesta länens indelande i landtmäteridistrikt äfvensom
styrelsens mening rörande sättet för de extra landtmätarnas förseende
med förrättningar gillades, syntes till 13 § skiftesstadgan böra
fogas ett tillägg af ungefär följande innehåll:

»År län indeladt i landtmäteridistrikt, skall, där ej för särskildt
fall är annorlunda stadgadt eller laga hinder eljest möter, vederbörande
distriktlandtmätare förordnas att förrättningen verkställa, så vida han
ej redan har så många ofullbordade landtmäteriförrättningar, att nya
tjänstegöromål icke kunna med önskvärd skyndsamhet af honom fullbordas,
i hvithet fall Konungens befallningshafvande må, efter förste
landtmätarens hörande, förordna annan behörig landtmätare inom länet.»

Utom den lindring för jordbruket, som skulle komma detsamma
till godo genom nedsättning i landtmäteritaxan, borde enligt landtmäteristyrelsens
mening äfven en annan lättnad kunna beredas jordägarna
i den på dem hvilande bördan för landtmäteriväsendet nämligen
därigenom, att statsverket försköte den del af landtmäteriarfvodena,
som det skulle åligga jordägarna att gälda, dock med undantag af
resekostnads- och traktamentsersättning samt lösen för karta och handlingar.
Om, i sammanhang med bestämmelse härom, tillika medgåfves
jordägarna något anstånd med förskottens återbetalande, komme härigenom
stor fördel att beredas både jordägare och landtmätare. Hvad
de senare anginge, hade landtmäteriarfvodenas direkta uppbörd hos
jordägarna alltid satt landtmätarna i en beroende ställning till jordägarna
och ofta gifvit anledning till misstanke om väld, hvartill komme,
att landtmätarna ej sällan varit nödsakade att låta förfallet arfvode
innestå och därigenom drabbats af förluster.

Men om staten skulle åtaga sig att förskjuta landtmäteriarfvodena,
blefve det nödvändigt, att arfvodesräkningarna först granskades af
förste landtmätarna. Denna granskning komme äfven jordägarna till

25

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 38.

godo, så att de icke, såsom nu ofta vore fallet, behöfde känna oro öfver
att betala en räkning, hvars alla poster de icke ägde förmåga att skälfva
granska. För att räkningarnas granskning af förste landtmätarna måtte
kunna verkställas utan allt för mycket arbete å hvarje räkning, blefve
det emellertid nödvändigt, att en enklare och mindre invecklad grund
fastsloges för arfvodenas beräknande än i nu gällande taxa.

I 1891 års underdåniga förslag till omorganisation af landtmäterikåren
hade landtmäteristyrelsen föreslagit, att arfvoden allenast för förrättningar,
som anginge ägoskiften, skulle förskjutas af statsverket.
Men då det framför allt för jordägarna men jämväl för landtmätarna
vore högeligen önskvärd!, om arfvodena för alla slag af landtmäteriförrättningar
blefve förskotterade af staten, samt olägenheterna för staten
att äfven förskottera arfvoden för förrättningar, som icke kunde hänföras
till ägoskiften, så vidt styrelsen kunde förstå, icke komme att
blifva stora, syntes det styrelsen icke vara lämpligt att i nu ifrågavarande
afseende göra skillnad emellan olika slag af landtmäteriförrättningar.

I fall statsverket skulle komma att förskjuta landtmäteriarfvodena,
syntes däraf följa, att förändrade bestämmelser blefve erforderliga i 17
kap. handelsbalken till beredande af säkerhet för staten att återfå utlagda
arfvoden, för hvilket ändamål landtmäteriarfvoden borde i fråga
om förmånsrätt likställas med afgäld af fast egendom, hvarom stadgades
i 6 § i samma kapitel.

I fråga om tiden, då det förskjutna landtmäteriarfvodet borde vara
till återbetalning förfallet, ansåge styrelsen den böra bestämmas till
senast den kronouppbörd, som ägde rum under tredje året efter förrättningens
afslutande.

Sedan landtmäteristyrelsen vidare utförligt yttrat sig ifråga om
omorganisationen af förste landtmätartjänsterna, hvilken fråga genom
Riksdagens beslut nästlidna år redan afgjorts och därför ej torde här
behöfva vidare utvecklas, har styrelsen framlagt förslag till stat för
landtmäteripersonalen.

Slutligen har landtmäteristyrelsen föreslagit vissa vilkor och bestämmelser
för åtnjutande af de för landtmäteripersonalen ifrågasatta
aflöningsförmåner, hufvudsakligen öfverensstämmande med hvad vid
tiden för förslagets afgifvande i allmänhet fanns stadgadt. Anmärkas
Jbör emellertid, att styrelsen bland dessa villkor och bestämmelser jämväl
upptagit stadgande, att innehafvare af befattning vid landtmäteristaten
skulle vara underkastad den jämkning i löneförmåner, som kunde
varda föreskrifven.

Bih. till Riksd. Prof. 1909. 1 Sami. 1 Afd. 25 Höft.

4

26

Föreslagen
stat för landimäteristaten

i orterna.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 38.

Landtmäteristyrelsens ifrågavarande skrifvelse utmynnar i de delar,
som nu äro föremål för pröfning, i hemställan, att Kungl. Maj:t måtte
dels föreslå Riksdagen

att godkänna den föreslagna staten för landtmäteripersonalen i
orterna och de villkor för den nya aflöningens åtnjutande, hvilka i sammanhang
därmed tillstyrkts; samt

att medgifva, att landtmätarna enligt taxa tillkommande arfvoden,
med undantag af rese- och traktamentsersättningar samt lösen för kartor
och handlingar, finge, efter det arfvodesräkningarna blifvit vederbörligen
granskade och godkända, af statsverket utbetalas till landtmätarna
med skyldighet för vederbörande jordägare att, efter åtnjutande
af det betalningsanstånd, Riksdagen kunde finna godt bevilja, i sammanhang
med utskylderna till kronan återgälda det förskotterade beloppet
jämte af Riksdagen bestämd ränta därå;

dels besluta och för Riksdagen till antagande framlägga förslag

1) till sådan ändring i 17 kap. 6 § handelsbalken, som funnes erforderlig
för beredande af säkerhet för statsverket att återfå förskotterade
landtmäteriarfvoden, samt

2) till det af landtmäteristyrelsen antydda tillägg till 13 § i nådiga
skiftesstadgan den 9 november 1866, hvilket tillägg påkallades af
förslaget angående länens indelande i särskilda landtmäteridistrikt;

dels ock — jämte utfärdande, enligt af landtmäteristyrelsen afgifvet
underdånigt förslag, af förnyad nådig taxa på arfvode för landtmäteriförrättningar
— under förutsättning af Riksdagens godkännande af de
utaf landtmäteristyrelsen föreslagna löner för distriktslandtmätarna, i
nåder förordna, att de i taxan upptagna landtmäteriarfvoden, med undantag;
af resekostnads- och traktamentsersättningar samt lösen för
kartor och handlingar, skulle utgå med endast sextio procent af de i
taxan stadgade belopp, samt, i fall Riksdagen skulle medgifva, att
landtmäteriarfvodena finge af statsverket förskjutas, i taxan meddela
erforderliga föreskrifter rörande arfvodesräkningars granskning.

Sammanföres den af nästlidna års Riksdag godkända aflöningsstaten
för landtmäteristaten i orterna med de delar af den af landtmäteristyrelsen
i förberörda utlåtande den 3 augusti 1903 föreslagna
staten, som icke ingå i förstnämnda stat, skulle aflöningsstaten för
landtmäteristaten i orterna i sin helhet få följande utseende:

Kungl■ Maj:ts Nåd. Proposition No 38-

27

— " —

—

—

--------------

K

o n o

r.

Lön.

Tjänst-

görings-

penningar.

Orts-

tillägg.

Arf-

vode.

Summa.

1 förste landtmätare

4,000

2,000

400

6,400

1 » »

4,000

2,000

200

—

6,200

Efter 5 år kan

4 » »

16,000

8,000

800

—

24,800

lönen höjas

1 » »

4,000

2,000

—

—

6,000

med 500 kr.

17» »

68,000

34,000

—

—

102,000

1 distriktslandtmä-

Lönen kan hö-

ture

1,600

190,400

1,600

190,400

| jas efter 5 år
'' med 400 kro-1 nor och efter
’ 10 år med yt-

119 »

—

—

—

1 extra landtmätare,

högst......

—

_

—

1,200

1,200

terligare 400
kronor.

högst 59» »

högst......

—

—

70,800

70,800

1 amanuens

2,000

10,000

4,000

2,000

10,000

4,000

5 amanuenser

vikariatsersättning .....

—

Summa

—

—

425,400

1

i

Den årliga utgiften för ålderstillägg liar af landtmäteristyrelsen
beräknats till 9,600 kronor för förste landtmätare och 48,000 kronor
för distriktslandtmätare eller tillhopa till 57,600 kronor.

Då det nuvarande anslaget till landtmäteristaten i orterna uppgår
till 161,400 kronor, skulle alltså, frånsedt utgifterna för ålderstillägg,
landtmäteristyrelsens omorganisationsförslag i nu förevarande, återstående
delar föranleda en ökad statsutgift af 264,000 kronor.

Därest detta omorganisationsförslag bifölles, borde emellertid, anför
landtmäteristyrelsen, nedsättning med 40 proc. göras i styrelsens taxeförslag
af år 1902, hvilket höjt de nuvarande taxeafgifterna med 15
proc. Inalles skulle alltså de nuvarande afgifterna, hvilka landtmäteristyrelsen
med utgångspunkt från de faktiska landtmäteriarfvodena under
femårsperioden 1898—1902 och efter afdrag af reseersättningar samt
lösen för kartor och handlingar beräknat till i medeltal 965,000 kronor
årligen, nedsättas med ungefär V3. Härtill komme den minskning i
resekostnadsersättningar, som föranleddes af resornas förkortande till

28

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 38.

följd af distriktsindelningen, och som skulle blifva mycket betydande,
särskilt i de norrländska länen. Den ökade statsutgiften skulle alltså
antagligen till fullo motsvaras af lindringar för jordägarna.

Innan jag afslutar redogörelsen för landtmäteristyrelsens ifrågavarande
förslag torde jag till sist böra här erinra, att detsamma, i
hvad det angår frågan om ordnande af landtmätarnas pensionsförhållanden,
enligt nådigt beslut den 14 december 1908 öfverlämnats till
finansdepartementet för den handläggning, som kunde ankomma på
nämnda departement.

Yttranden af
Kungl. Maj.ts
befallningshafvande.

Från de yttranden, som i ämnet afgifvits af Eders Kungl. Maj:ts
befallningshafvande, är, såvidt angår de delar af landtmäteristyrelsens
förslag, som nu äro i fråga, hufvudsakligen följande att anteckna.

Behofvet af ändring i landtmäterikårens organisation och lämpligheten
af att denna ändring genomföres i hufvudsak enligt det af landtmäteristyrelsen
framlagda förslaget hafva i mer eller mindre direkta
ordalag vitsordats af samtliga Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande,
med undantag af Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Stockholms
län och i Värmlands län.

Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Södermanlands län
uttalar sålunda, att en förändrad anordning af landtmäterikåren syntes
påkallad ej blott för landtmätarnas utan äfven för det allmännas skull.
Särskildt hade det förefallit otillbörligt, att hela ifrågavarande klass af
tjänstemän, hvars arbete dock vore för staten af mycket stor betydelse,
varit och vore i jämförelse med andra tjänstemannakårer synnerligen
vanlottad i fråga om löneförmåner, i det att förste landtmätarnas dåvarande
löner vore alltför låga och öfriga landtmätare ej af statsmedel
åtnjöte någon som helst aflöning, utan blott fått sig anvisade efter
afskedstagande! pensioner till otillräckligt antal och belopp. Kostnaden
för omorganisationen vore visserligen hög, men vid frågans afgörande
borde kostnadsfrågan ej få i alltför hög grad göra sig gällande utan
därjämte borde beaktas, förutom landtmätarnas obestridliga behof af och
berättigade anspråk på förbättrad ekonomisk ställning, den högst betydande
minskning i jordägares kostnader för landtmäteriförrättningar
och de stora fördelar för det allmänna, som förslagets genomförande
skulle medföra.

Eders Kungl. Majtts befallningshafvande i Malmöhus län har
anfört, bland annat, att ett förslag, som afsåge att förhjälpa rikets landtmäteri!^
ur den ekonomiskt betryckta och för öfrigt otrygga och ofria

29

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 38.

ställning, hvari den nu befunne sig, icke kunde anses annat än som
tilltalande. Att landtmätarnas ekonomiska villkor vore ringare än
skäligt vore, torde vara obestridd och deras bekymmersamma ställning
förvärrades än mera därigenom, att de i regel hunnit till den mänskliga
medelåldern eller öfverskridit densamma, då de blefve i tillfälle
att genom sjelfständig verksamhet söka förvärfva sitt uppehälle. Härtill
komme, att de, som ej hunnit till beställning som förste landtmätare,
vid inträffande sjukdom och skröplighet vore alldeles utan inkomster,
eftersom någon lön ej vore dem beredd. Men de flesta landtmätare,
äfven de, hvilka finge sig förrättningar uppdragna i så stor omfattning,
som tid och krafter medgåfve, och hvilka icke heller hemsöktes
af sjukdom, kunde icke påräkna en så stor årlig inkomst, att de kunde
lefva någorlunda bekymmerfritt. Landtmäteristyrelsen hade beräknat
årsinkomsten för hvarje på eget ansvar arbetande landtmätare till 3,053
kronor, men en åberopad tabell utvisade, att årsinkomsten i vissa län
varit vida lägre och i ett län utgjort endast 852 kronor. Frånsedt inkomsternas
otillräcklighet intoge dessutom landtmätare en synnerligt otillfredsställande
ställning till de jordägare, hvilka de skickades att betjäna
i landtmäteriärenden, ity att det hufvudsakligen berodde på jordägarna
att påkalla biträde af den landtmätare, de själfva önskade anlita, likasom
landtmätaren ock vore med afseende på sin utkomst beroende af
det förtroende och den välvilja, hvarmed han af jordägarna i länet omfattades.
Att en dylik ställning skulle kunna ofördelaktigt påverka
hans sjelfständighet vid förrättningars utförande vore uppenbart, och
det vittnade fördelaktigt om den svenska landtmäterikåren, att icke
menliga följder af denna landtmätarnas i viss mån beroende ställning
till dem, mellan hvilka de hade att ordna högst viktiga rättsliga angelägenheter,
låtit sig förnimma. Genom en sådan anordning, som landtmäteristyrelsen
föreslagit, skulle landtmätarnas ekonomiska villkor icke
oväsentligt förbättras och genom pension beredas dem trygghet på
äldre dagar, hvarförutom landtmätarna skulle komma att intaga en
själfständig ställning gent emot jordägarna. Tillika skulle vinnas, att
arbetet blefve jämnare föivleladt, så att icke, såsom nu stundom kunde
vara förhållandet, några landtmätare vore öfverhopade med förrättningar,
under det att andra saknade tillräcklig sysselsättning.

Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Västmanlands län har
såsom ett skäl för omorganisationen åberopat, att landtmäteritjänstemännens
nuvarande ekonomiskt svaga ställning hindrade staten att på
dem ställa högre anspråk på utbildning.

30

Kun yl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 38.

Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Norrbottens län har
såsom en fördel af omorganisationen särskildt framhållit den afsedda
lindringen i jordägarnas skifteskostnader. Behofvet af sådan lindring
vore särskildt framträdande i detta län och hade varit föremål för utförlig
utredning i tidigare underdåniga skrifvelser af Eders Kungl.
Maj:ts befallningshafvande.

Såsom jag nyss nämnde, har en afvikande ståndpunkt intagits af
Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Stockholms och i Värmlands län.

Eders Kungl. Mai:ts befallningshafvande i förstnämnda län har
under erkännande, att förslaget innehölle goda uppslag i många afseende^
såsom i fråga om införande af landtmäteridistrikt, landtmätarnas
förseende med aflöning af statsmedel samt minskning i jordägarnas
kostnader, vidare anfört, att det förefölle tveksamt, huruvida en reform
sådan som den ifrågavarande redan nu borde genomföras. Landtmäteriet
kunde nämligen sägas för närvarande befinna sig i en öfvergångsperiod,
då af de större laga skiftena ännu ej få funnes kvar, men man
likväl såge den tid ej aflägsen, då dessa helt och hållet eller med få
betydelselösa undantag skulle taga slut och landtmätarens göromål
komma att inskränkas till förrättningar af jämförelsevis ringa omfattning.
Det syntes därför kunna sättas i fråga, huruvida icke den åsyftade
reformen borde uppskjutas, till dess denna tid inträdt och fört med sig
större stabilitet i förhållandena. På grund häraf och med hänsyn till
vissa framställda erinringar mot förslaget i fråga om förstelandtmätartjänsterna
har Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande förklarat sig
icke kunna tillstyrka landtmäteristyrelsens förslag till omorganisation
af landtmäterikåren.

Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Värmlands län har
förklarat sig visserligen behjärta såväl landtmäterikårens osäkra ställning
och önskvärdheten att bereda kommissionslandtmätarna någon fast aflöning,
som ock jordägarnas befogade anspråk på lindring i kostnaderna
för landtmäteriförrättningar, men dock icke kunna för närvarande tillstyrka
förslaget i dess helhet. Eders Kungl. Majrts befallningshafvande
säger sig nämligen antaga, att lagberedningen vid pågående revision
af jordabalken med tillhörande författningar skall komma att ägna uppmärksamhet
åt ordnande af en del nu bristfälliga jordförhållanden. Men
komrne skiftesväsendet till större eller mindre del att undergå förändring
och andra grunder att tillämpas vid fastighetsinskrifningarna, finge
såväl landtmätarna ett ökadt maktpåliggande arbete sig ålagdt som
jordägarna betydligt större kostnader för landtmäteriförrättningar m. m.
Detta syntes i sin ordning kunna hafva till följd, å ena sidan att behofvet

31

Kungl. Maj-.ts Nåd. Proposition No 38.

af fasta löner för en del af landtmäteripersonalen kunde blifva mindre
framträdande, och å andra sidan att anspråken från jordägarna på
lindring i kostnaderna för de nya jordmätningar, som af en del förändringar
i jordlagstiftningen torde ifrågakomma, blefve vida större och
borde i vidsträcktare grad tillgodoses, än som landtmäteristyrelsen i
sitt nu framlagda förslag satt i fråga. Eu förändring af de lägre landtmäteritjänstemännens
ställning kunde under sådana förhållanden också
tänkas genomförd på annat än nu föreslaget sätt. Då Eders Kungl.
Maj:ts befallningshafvande dessutom hyste en viss tvekan om lämpligheten
af en indelning af länen i landtmäteridistrikt samt distriktslandtmätarens
företrädesrätt till förrättningar inom sitt distrikt, hade
Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande ansett, att frågan om beredande
af lön å stat åt vissa kommissionslandmätare (distriktslandtmätare) borde
anstå, tills den emotsedda revisionen af jordabalken förelåge, och sättas
i visst samband med omfattningen af denna revision och de förändringar
i fastighetsboksregistrens förande samt i skiftes- och hemmansklyfnings-,
ägostycknings- och afsöndringsförfattningarna, som tilläfventyrs torde
ifrågakomma, samt hemställde fördenskull, att landtmäteristyrelsens
förslag om anställande al distriktslandtmätare och deras uppförande å
lönestat icke för det närvarande måtte vinna nådigt afseende.

Åtskilliga af de Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande, som i
hufvudsak tillstyrkt landtmäteristyrelsens nu förevarande förslag, hafva
dock framställt erinringar mot vissa delar af detsamma.

I fråga om länens uppdelande i landtmäteridistrikt med hvar sin
landtmätare, hvilken skulle äga att, så långt hans tid medgåfve, erhålla
förordnanden till alla inom distriktet förefallande landtmäterigöromål,
anför Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Uppsala län, att en sådan
anordning visserligen utan tvifvel skulle vara ägnad att betrygga landtmäterikårens
ställning, särskild! ur ekonomisk synpunkt, men att det
syntes kunna ifrågasättas, huruvida man ej genom att förbinda distriktsindelningen
med ett sådant monopol för distriktslandtmätaren skulle gå
den enskildes rätt att själf bestämma i sina enskilda angelägenheter för
nära. Landtmäteristyrelsen hade själf påpekat, att det föreslagna systemet
under vissa förutsättningar kunde komma att vålla olägenheter för
den enskilde, men styrelsen hade ansett dessa olägenheter icke vara
större än den. att inom hvarje domsaga funnes blott eu häradshöfding,
inom hvarje fögderi blott en kronofogde och en häradsskrifvare. Dessa
ämbets- och tjänstemän vore emellertid i sin verksamhet på ett helt
annat sätt begränsade af lagar och författningar, än hvad fallet vore
med landtmätaren, som väl snarare borde jämföras med skogstjänste -

32

Kungl. Maj:ts Nått. Proposition N:o 38.

mannen och landtbruksingenjören. * 1i e fal hd ngsh a fv a n d en ansågo för sin
del, att lika litet som man borde ovillkorligen förbinda allmänheten att
för sina skogars och ägors indelande för behörigt bruk använda en viss
jägmästare eller en viss landtbruksingenjör, lika litet borde allmänheten
ovillkorligen bindas vid en viss landtmätare för förefallande landtmäterigöromål.
Det förefölle befallningshafvanden, som om allmänhetens valfrihet
i detta afseende borde kunna bibehållas vid det mått, nu gällande
författningar medgåfve, utan att därför den åsyftade reformen behöfde
uppgifvas. I regel komme väl i hvarje fall allmänheten att vända sig till
vederbörande distriktslandtmätare, hvars resekostnader blefve mindre
än andras.

Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Jönköpings län har
anfört, att, enär för närvarande icke alla län torde äga så skickliga och
ordentliga landtmätare, att de vore lämpliga till distriktslandtmätare,
uppskof med distriktsindelningen syntes böra för sådana tills vidare
meddelas.

Med anledning af landtmäteristyrelsens yttrande, att anstånd med
distriktsindelningen torde på grund af särskilda förhållanden böra medgifvas
för Kopparbergs och Norrbottens län, hafva Eders Kungl. Maj:ts
befallningshafvande i dessa län yttrat sig härom. Eders Kungl. Maj:ts
befallningshafvande i förstnämnda län ansluter sig till ett i ärendet afgifvet
yttrande af förste landtmätaren i länet, hvari denne anfört följande.
Skälet "till det ifrågasatta uppskofvet för detta län skulle möjligen vara,
att skiftesvitsordet vore i största delen af detta län eller den del däraf,
hvars socknar blifvit storskiftade med bidrag af statsmedel, betydligen
inskränkt, hvaraf följde, att laga skifte kommit till stånd i ganska ringa
utsträckning i dessa socknar. Skulle nämnda inskränkning i skiftesvitsordet
borttagas, hvilket troligen komme att ske inom en ej allt för lång
tid, så kunde laga skiftena inom ett eller annat distrikt blifva så många
och omfattande, att distriktslandtmätaren och de i distriktet antagna extra
landtmätare ej kunde medhinna desamma i önsklig tid, men denna
olägenhet undanröjdes ju genom Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvandes
rätt att förordna distriktslandtmätare och extra landtmätare inom ett distrikt,
uti hvilket ej full sysselsättning funnes, att verkställa förrättningar å
andra distrikt, hvari öfverflöd af arbete funnes, och skulle arbetena
inom länet blifva så många och omfattande, att de icke kunde i önsklig
tid medhinnas af de i länet anställda distriktslandtmätare och extra
landtmätare, kunde ju andra inom öfriga länen stationerade landtmätare
på samma sätt förordnas. Redan år 1899 hade en stor del af länets
landtmätare jämte länets dåvarande förste landtmätare framlagt ett

33

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 38.

motiveradt förslag till länets indelning i distrikt, och som förste landtmätaren
fortfarande ansåge, att det skulle vara för både länets jordägare
och dess landtmätare nyttigt och önskligt, att sådan distriktsindelning
blefve så fort som möjligt verkställd, föresloge han, att länets indelning
i landtmäteridistrikt måtte företagas så fort som möjligt, åtminstone ej
senare än i rikets öfriga län.

Eders Ivungl. Maj:ts befallningshafvande i Norrbottens län har
anfört, att landtmäteristyrelsen vid förslaget om uppskof med distriktsmdelningen
i detta län uppenbarligen haft sin tanke fäst på den omständigheten,
att landtmäterigöromålen i länets lappmarker, som nyligen
undergått eller för närvarande underginge afvittring, under någon tid
framgent komme att mera än länets öfriga delar taga landtmätarnas
tid och krafter i anspråk för laga skiftesförrättningar, samt föreställt
sig, att på den grund svårighet tills vidare skulle möta att få en efter
arbetets omfattning afpassad och i öfrigt lämplig indelning i landtmäteridistrikt
till stånd. Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande hölle
dock före, att betänkligheterna i detta afseende måste förfalla, om vid
tillsättandet af distriktslandtmätare dessa tillförbundes att underkasta
sig den förändring i verksamhetsområde, hvartill förhållandena kunde
föranleda.

Eders Kungl. Majrts befallningshafvande i Västerbottens län bär
däremot ansett sannolikt, att anstånd med distriktsindelningen skulle
visa sig erforderligt i detta län.

Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Jämtlands län har anfört,
att det skulle mången gång kunna medföra olägenheter för distriktslandtmätarna,
om dessa, på sätt landtmäteristyrelsen föreslagit, skulle
vara skyldiga att bo inom distriktet. Oafsedt att för den, som ej hade
jordbruk, kostnaden för många förnödenheter ställde sig högre på landsbygden
än i eu stad, så vore de kommunala beskattningsförhållandena
pa landet enligt nu gällande bestämmelser och de metoder, som brukades
vid fastighetstaxeringen, ofta sådana, att de, som skattade för inkomst,
fånge bära en oskäligt stor del af kommunens bördor. I Jämtlands län
funnes tdl exempel kommuner, där utskylderna tidtals uppgått ända
till 33 kronor på bevillningskronan. För den, som önskade gifva sina
barn en omsorgsfull uppfostran, vore det också olägligt att bo aflägset
från de i städerna förlagda högre undervisningsanstalterna. Det syntes
därför tillräckligt, om för distriktslandtmätare stadgades allenast skyldighet
att bo inom det län, där hans distrikt vore beläget. Då han i
alla händelser ej skulle vara berättigad till reseersättning för den del
af resorna till eller från förrättningsställena, som folie utom distriktet,
Bih. till Riksd. Prof. 1909. 1 Sami. 1 Afd. 25 Höft. 5 ’

34 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 38.

komme lian i regel att bosätta sig i detta, där ej särskilda förhållanden
nödgade honom att välja annan boningsort.

1 fråga om det erforderliga antalet landtmätare har Eders Kungl.
Maj:ts befallningshafvande i Södermanlands län yttrat följande. Äfven
om en landtmäteripersonal till ett antal af 180 kunde vara erforderlig
— något hvarom Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande emellertid,
med hänsyn till den ringa grad af tjänsteverksamhet, som eu och annan
landtmätare för närvarande utöfvade, ej vore förvissad — syntes dock
inrättande på eu gång af 120 aflönade distriktslandtmätartjänster kräfva
af staten större kostnader än Riksdagen kunde förväntas medgifva.
Och Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande hade ej heller af landtmäteristyrelsens
utredning i ärendet blifvit. öfvertygad om, att inrättande
af ett så stort antal distriktslandtmätartjänster åtminstone för
närvarande vore oafvisligen behöfligt. För öfrigt syntes landtmätarekårens
medlemmar ej själfva hafva ställt sina anspråk högre än till
anordnande af 100 dylika tjänster. Af landtmäteristyrelsens skrifvelse
fram gin ge nämligen, såväl att den kommitté, som af 1895 års landtmätarmöte
tillsattes för utarbetande af förslag till hufvudgrunder att
iakttagas vid landtmäteriets omorganisation, vid förslagets afgifvande
utgick från den uppfattningen, att landtmäterigöromålen i riket kräfde,
utom förste landtmätare, en personal af 180 på länen arbetande landtmätare,
däraf 100 distriktslandtmätare och 80 extra landtmätare, som
äfven att denna uppfattning delats af 1896 års landtmätarmöte. I underdånigt
utlåtande öfver en år 1886 af dåvarande förste landtmätaren i
Norrbottens län J. E. Nyström gjord framställning i fråga om landtmäterikårens
omorganisation hade äfven landtmäteristyrelsen år 1891
hemställt, att Eders Kungl. Maj:t täcktes af Riksdagen begära anslag
för beredande af löner åt 100 kommissionslandtmätare. För den skull
ansåge Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande tillräckliga skäl knappast
vara anförda för inrättande af större antal distriktslandtmätartjänster
än 100.

Uti sin i 1903 års förslag gjorda beräkning af det för hvarje län
erforderliga antalet landtmätare har, som nämndt, landtmäteristyrelsen,
bland annat, kommit till den slutsatsen, att i Västerbottens län skulle
erfordras 16 distriktslandtmätare och 12- extra landtmätare samt i Norrbottens
län 14 distriktslandtmätare och 5 extra landtmätare.

Häremot hafva erinringar framställts af vederbörande förste landtmätare
uti ''deras af Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande åberopade
yttranden.

35

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 38.

Sålunda framhåller förste landtmätaren i Västerbottens län, att
det för detta län föreslagna antalet distrikslandtmätare syntes vara för
högt, åtminstone för den närmaste framtiden.

Förste landtmätaren i Norrbottens län anför, att den statistik,
som lagts till grund för beräkningen af det antal landtmätare, som
inom länet skulle för framtiden erfordras, tydligen vore vilseledande,
samt att, därest icke särskilt gynnsamma förhållanden, hvarom man
icke för det dåvarande hade någon kännedom, inträffade, förste landtmätaren
liölle före, att för framtiden inom länet 15 landtmätare kunde
erhålla någorlunda full sysselsättning och att af dessa 12 borde vara
distriktslandtmätare och 3 extra landtmätare.

I fråga om sättet för landtmäterikostnadernas bestridande hafva
samtliga Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande förordat förslaget,
att aflöning af statsmedel måtte beredas landtmätarna, jämte det de
erhölle ersättning för utförda förrättningar enligt taxa.

Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Skaraborgs län har
emellertid uttalat, att Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande icke
kunde biträda, hvad landtmäteristyrelsen anfört och föreslagit i fråga
om minskning i jordägarnas utgifter för landtmäteriförrättningar. Väl
måste landtmäteriväsendets behöriga upprätthållande anses vara ett
statsändamål, för hvithet staten borde i mån af behof anvisa erforderliga
medel. Men däraf följde alldeles icke skyldighet för staten att medelbart
eller omedelbart till större eller mindre del betala kostnaden för
landtmäteriförrättning, som ägde rum på enskildas begäran och uteslutande
för främjande af deras intressen. Om nu den gällande, år 1881
utfärdade arfvodestaxan för de särskilda förrättningarna bestämde sådana
ersättningsbelopp, som då utgjort skälig ersättning för det därå nedlagda
arbete, och jordägarna således då icke ansetts vara för hårdt betungade,
så syntes, de väl, sedan penningevärdet fallit, icke rättvisligen kunna
göra anspråk på annan lindring, än den, som redan komme dem till
godo, därest taxans bestämmelser i afseende å arfvodenas belopp blefve
i hufvudsak orubbade, hvilket Eders Kungl. Majrts befallningshafvande
för sin del förordade. Att ytterligare lindring skulle för jordägarna i
allmänhet vara oundgängligen nödig, vore icke af styrelsen på något
sätt bevisadt.

Den föreslagna lönen af statsmedel till distriktslandtmätarna vore
emellertid nog, äfven om arfvodestaxan icke höjdes, väl behöflig, för
att dessa landtmätare skulle vinna en verklig och stadigvarande god
ekonomisk ställning motsvarande vikten af deras arbete och ansvar.

36 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 38.

Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande afstyrkte därför den föreslagna
taxenedsättningen, men tillstyrkte icke desto mindre aflöningen
af statsmedel.

Beträffande aflöningsbeloppen hafva endast Eders Kungl. Maj:ts
befallningshafvande i Södermanlands och i Jämtlands län framställt
erinringar. Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i förstnämnda län
har anmärkt, att i fråga om arfvoden af statsmedel till extra landtmätare
landtmäteristyrelsens anspråk syntes sträcka sig utöfver de önskningar,
som framställts af den utaf 1895 års landtmätarmöte tillsatta kommitté,
hvilken föreslagit arfvoden med 500 kronor till hvar och en af 50
extra landtmätare och med 400 kronor till hvar och en af ytterligare
30 extra landtmätare, under det att landtmäteristyrelsen nu föresloge
arfvoden å högst 1,200 kronor till högst G0 extra landtmätare.
De af kommittén föreslagna beloppen förefölle emellertid vara allt för
låga såsom vederlag för den nedsättning i taxearfvoden, som enligt
landtmäteristyrelsens nu ifrågavarande förslag skulle inträda i samband
med den föreslagna omorganisationen. Däremot och med hänsyn äfven
till den af Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande ifrågasatta minskningen
i antalet distriktslandtmätartjänster från 120 till 100 syntes
det måhända vara lämpligt, att dessa arfvoden af statsmedel ej utginge
med lika belopp till alla extra landtmätare utan t. ex. bestämdes till
800 kronor för högst 80 extra landtmätare — om ett så stort antal
extra landtmätare funnes behöfligt — med förhöjning enligt landtmäteristyrelsens
bepröfvande af 400 kronor till högst 20 af dem.

Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Jämtlands län har
anfört, att af vårt lands betydande utsträckning i norr och söder med
däraf härrörande stora klimatiska skiljaktigheter och den ofantliga
skillnaden i befolkningstätheten mellan dess sjulliga och nordliga delar
följde, att de ekonomiska förhållandena ställde sig särdeles ogynnsamt i de
nordliga delarna i jämförelse med de sydliga, med andra ord, att levnadskostnaderna
i Norrland, som innehölle mer än hälften af hela rikets
areal, vore vida högre än i rikets öfriga delar. Det ofta framställda
påståendet, att dylika skiljaktigheter korume att utjämnas, i den mån
kommunikationerna förbättrades, ägde visserligen sin riktighet med
afseende på de landsdelar, hvarest de hufvudsakligaste lefnadsförnödenheterna
producerades, men ingalunda i fråga om Norrland, där det
mesta af dylika förnödenheter måste hämtas från långt aflägsna orter
och där likställighet med det öfriga landet i fråga om lefnadskostnaderna
i följd häraf sannolikt aldrig kirnde uppnås. Värdet af en i penningar
bestämd lön vore sålunda betydligt mindre i Norrland än i det öfriga

37

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 38.

landet, och det vore därför ej blott af billighet och rättvisa utan ock
af statens intresse af, att statstjänsten äfven i de af naturen mindre
gynnade landsdelarna uppekölles af lika goda krafter som i andra, påkalladt,
att genom någon förhöjning i aflöningarna i Norrland olikheterna
i letnadsförhållandena så vidt möjligt utjämnades. Enligt Eders
Kungl. Maj:ts befallningshafvandes mening borde en sådan, hittills i
växt land endast undantagsvis tillämpad anordning uppställas såsom
regel vid alla löneregleringar. Men i fråga om landtmäterikåren vore
denna princips iakttagande i särskildt hög grad behöflig med hänsyn
därtill, att i Norrland under göromålen ute å marken landtmätarna
ständigt måste underkasta sig strapatser och umbäranden, till hvilka
tjänstgöringen i de sydligare orterna med deras täta befolkning och
bekväma kommunikationer blott sällan kunde uppvisa motstycken, och
genom hvilka hälsa och arbetskrafter ofta i förtid komme att brytas.
Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande ansåge på grund häraf, att
lönerna till distriktslandtmätare i Norrland borde ökas med tio procent
åt de belopp, hvartill enligt 1 andtm ät eri s tyre Isens beräkning dessa
tjänstemäns sammanlagda inkomster af lön och arfvode ansåges böra
uppgå, och att för extra landtmätare och kommissionslandtmätare, som
ej kunde få anställning såsom distriktslandtmätare, en motsvarande
förhöjning borde medgifvas i vederlaget för den ifrågaställda nedsättningen
i arfvodestaxan.

Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Malmöhus län har med
anledning af förslaget, att såsom villkor för distriktslandtmätares rätt att
komma i åtnjutande af ålderstillägg skulle stadgas, att sådan landtmätare
skulle under de närmast föregående fem åren hafva afslutat
landtmäteriförrättningar, som betingat arfvoden till belopp i medeltal
årligen af 3,200 kronor, anfört att, därest emellertid undantagsvis omständigheterna
skulle så foga, att förordnanden icke under perioden
stått till buds i den omfattning, att nämnda inkomst kunnat uppnås,
det. syntes vara för landtmätaren kännbart att a:å i mistning- af ålderstiliägg.

Förslaget att landtmäteriarfvodena skulle förskotteras af statsmedel,
har afstyrkts, förutom åt Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande
i Stockholms län, äfven af Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i
Uppsala, Jönköpings, Kalmar, Hallands och Skaraborgs län, hvarjämte
Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Södermanlands och Gottlands
samt Göteborgs och Bohus län uttalat anmärkningar mot förslaget utan
att likväl bestämdt afstyrka detsamma. Eders Kungl. Majrts befallningshafvande
i Jönköpings län har i detta ämne anfört följande.

38

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 38.

Då jordägare ej kunde betagas rätten att klandra landtmätares
ersättningsräkningar, hvilken rätt ock uttryckligen upptagits uti den
föreslagna nya landtmäteritaxan, skulle kronan, om den förskotterat det
i räkningen upptagna arfvodet, livilket landtmätaren borde vara berättigad
att, oafsedt klandret, ofördröjligen utbekomma, lätt kunna blifva
invecklad uti ett flertal rättegångar angående dylikt klander. Det kunde
visserligen invändas, att, då arfvodesräkningarna skulle komma att
granskas af förste landtmätarna, skäl till klander ej skulle förefinnas
så ofta som nu, men så länge som misstrogenhet och processlystnad
funnes, skulle nog klander af dylika räkningar förekomma, om ock
möjligen icke i samma myckenhet som nu, och det kunde ju dessutom
tänkas, att räkningarna vore behäftade med fel, som vid granskningen
antingen icke kunnat — såsom beroende på aftal mellan förrättningsmannen
och jordägarna eller dylikt — upptäckas eller ock förbisetts
eller varit tvifvelaktigt. Förskotterandet skulle äfven medföra ett frångående
af den nu gällande och i den föreslagna nya landtmäteritaxan
jämväl upptagna principen, att landtmäteri arfvodet skulle gäldas af den,
som vid förrättningens slut eller fastställelse vore innehafvare af jorden.
Kronan måste nämligen — såsom ock landtmäteristyrelsen tänkt sig,
då den föreslagit ändring i 17 kap. 6 § handelsbalken —hafva förmånsrätt
till jorden, och detta äfven för det fall, att jorden efter förrättningens
af slutande eller fastställande bytte om ägare, h vilket sistnämnda
fall landtmäteristyrelsen däremot ej syntes hafva tänkt sig, emedan den
ej föreslagit ändring i landtmäteritaxans 23 §. Ett sådant fastbindande
af landtmäteriarfvodet vid själfva jorden skulle emellertid kunna leda
till betänkliga följder och äfven menligt inverka på fastighetskrediten.
För landtmätarna själfva skulle förslaget medföra den olägenheten, att
de utfinge sitt arfvode en eller annan månad senare än eljest.

Ungefär enahanda synpunkter hafva framhållits af de öfriga Eders
Kungl. Maj:ts befallningshafvande, livilka afstyrkt eller ställt sig tveksamma
mot detta förslag. Det har äfven anförts, att en sådan anordning
skulle medföra mycket besvär och vidlyftiga redovisningar. Den
tysta förmånsrätten, som skulle göra en ny skåra i fastighetskrediten,
har flerstädes framkallat betänkligheter, dock har Eders Kungl. Maj:ts
befallningshafvande i Kalmar län, samtidigt som förskotten af statsverket
afstyrkts, tillstyrkt, att dylik förmånsrätt måtte beredas landimätarna
själfva. Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Hallands
län bär påvisat de invecklade förhållanden, som kunde orsakas däraf,
att landtmätarna ofta under gången af en förrättning uppburit förskott
af delägarna. Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Skaraborgs

Kanyl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 38. 39

län har framhållit att, därest förslaget vunne godkännande, skulle däraf
säkerligen framkallas anspråk på liknande förmåner från andra förvaltningsområden.

I det utlåtande, som landtmäteristyrelsen afgifvit den 1 december
1905 med anledning af hvad Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i
sina yttranden anfört, har styrelsen uti nu ifrågavarande hänseenden,
och därvid först med anledning af den utaf Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande
i Stockholms län uttalade åsikt, att landtmäterikårens
omorganisation borde uppskjutas, yttrat följande.

Enligt landtmäteristyrelsens ämbetsberättelse för år 1904 hade
vid samma års slut laga skifte eller därmed i afseende å orubblighet
likställd delning öfvergått eller börjats å alla ägorna eller åtminstone
inägorna till hemman om ungefär 47,700 mantal af sammanlagda skattetalet
å landsbygden eller 67,300 mantal. Återstoden eller omkring
19,600 mantal betecknade storleken af den jord i riket, som då ej ännu
undergått laga skifte eller därmed likställd delning. Men då i detta
mantalsbelopp inginge dels mantalet å en mängd så kallade enstaka
hemman af såväl skatte- som krononatur, hvilka ej legat i samfällighet
med andra hemman och hvilkas ägor således ej behöfde genom laga
skifte utbrytas, och dels de många, ofta af flera hela mantal bestående
större jordegendomar (herrgårdar och bruksegendomar), som af ålder
haft sina ägoområden behörigen skilda från angränsande hemmans
ägor och utan sammanblandning med dessa, hade landtmäteristyrelsen
enligt berörda ämbetsberättelse ansett, att vid 1904 års slut funnes
hemman med sammanlagdt mantal af 10,300, hvilka troligen icke
komme att undergå laga skifte, och att hemman om allenast 3,300
mantal sannolikt komme att blifva föremål för laga skifte på alla
ägorna eller åtminstone inägorna.

Dessa statistiska uppgifter ådagalade tydligen, att rikets jord till
allra största delen undergått laga skifte. Hvad som ej framginge af
dessa uppgifter, men som för landtmäteristyrelsen och jämväl i allmänhet
vore ett kändt förhållande, vore, att med få undantag, särskildt
beträffande Kopparbergs län med sin från öfriga delar af riket afvikande
skifteslagstiftning, alla de stora byarna med många delägare redan
undergått laga skifte.

Landtmäteristyrelsen»
utlåtande
den
1 december

190a.

40

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 38.

Den stabilitet i förhållandena, som Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande
i Stockholms län ansett böra fordras såsom villkor för reformens
genomförande, syntes alltså redan hafva inträda Detta ansåge
landtmäteristyrelsen äfven framgå dels af vissa vid styrelsens underdåniga
förslag fogade bilagor och dels af styrelsens ämbetsberättelse för år 1904.
Dessa handlingar utvisade nämligen, att antalet årligen afslutade laga
skiften vore synnerligen obetydligt i förhållande till antalet andra
årligen verkställda förrättningar eller under år 1904 endast 149 laga
skiften mot 4,367 andra förrättningar. Då antalet distriktslandtmätare
enligt styrelsens förslag skulle blifva 120, af hvilka 58 skulle anställas
i de norrländska länen, där laga skiften förekomme i jämförelsevis större
mängd än i rikets mellersta och södra delar, borde det vara uppenbart,
att hvarje distriktslandtmätare årligen ej skulle hafva omhänder mer
än ett eller högst två laga skiften och att hans hufvudsakliga göromål
skulle afse andra förrättningar eller förrättningar af i allmänhet mindre
omfattning än laga skiftena i regeln hittills varit.

Det kunde möjligen antagas, att i en ej så synnerligen aflägsen
framtid de stora jordegendomarna komme att ganska allmänt utstyckas
i mindre jordbruk och att laga skifte för sådant ändamål måste öfvergå
dem. Men då sådana skiften icke, såsom fallet varit vid laga skiftena
å de stora byarna, komme att verkställas mellan en mängd delägare
med stridiga anspråk, föranledande långvariga förhandlingar samt pröfning
af en mängd tvistefrågor och uppgörande af vidlyftiga likvider,
utan blefve inskränkta till jämförelsevis summariska förrättningar för
utbrytande af de särskilda i egendomarna ingående jordeboksenheterna
(hemmansnumren) för att, dessa sedermera skulle genom ägostyckning
kunna delas, så blefve dessa laga skiften, ehuru antagligen åtskilliga
blefve af ganska stor omfattning beträffande arealen, dock icke förrättningar
af stor omfattning i jämförelse med laga skiftena å de stora tätt
sammanbyggda byarna i riket.

För öfrigt hände redan nu och komme säkerligen i framtiden
att oftare inträffa, att jäjnförelsevis stora rubbningar genom förnyadt
laga skifte enligt 3 §''skiftesstadgan gjordes häldre laga skiften och
att vissa, vid hemmansklyfning utbrutna, af särskilda anledningar sammanslagna
ägolotter genom förnyad hemmansklyfning indelades på
annat sätt. Sådana förrättningar kunde uppenbarligen blifva ganska
invecklade och äfven stora till omfång, hvadan, äfven om alla hvar
och hemman i riket vore delade genom laga skifte, denna omständighet
dock icke i och för sig innebure, att ej förrättningar af invecklad -

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 38. 41

beskaffenhet och stort omfång kunde blifva anförtrodda åt rikets
landtmätare.

Landtmäteristyrelsen hölle alltså före, att, i fall den föreslagna
reformen, hvilken ej allenast af styrelsen utan äfven af Eders Kungl. Majrts
befallningshafvande i nästan alla rikets län ansåges vara af behofvet
synnerligen påkallad, skulle uppskjutas till den af Eders Kungl. Maj:ts
befallningshafvande i Stockholms iän afsedda tidpunkt, då landtmätarnas
göromål vore inskränkta till förrättningar af jämförelsevis ringa omfattning
och större stabilitet i förhållandena inträdt, reformen säkerligen
komme att få anstå till en ganska aflägsen framtid, i det att
först sedan all rikets jord blifvit så styckad och sammandragen, att
den vore indelad i så kallade småbruk med ett eller högst två skiften,
landtmäterigöromålen måste blifva inskränkta till förrättningar af jämförelsevis
ringa omfattning. Men i ett land med så gles befolkning
och till större delen så karg natur som vårt land, torde jordbrukets
utveckling till sådan grad af intensitet och kultur, att jorden af förhållandenas
makt blefve, såsom i länder med gynnsammare klimatiska
förhållanden, allmänneligen indelad i småbruk, icke kunna antagas
försiggå annat än synnerligen sakta.

Emot Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Värmlands län ville
styrelsen erinra, att, i fall eu reform, som i allmänt ansåges önskvärd,
likväl skulle tills vidare anstå, på det att tillfälle måtte erhållas att
utreda, huruvida lagändringar, som väl ej blifvit ifrågasatta men som
tilläfventyrs kunde ifrågakomma, möjligen skulle påkalla reformens
genomförande på annat än det föreslagna sättet, så torde reformen
komma att uppskjutas till en synnerligen oviss framtid, ja kanske aldrig
komma till stånd, och att, såvidt styrelsen kunde finna, skiftesväsendet
dock ej genom nu pågående revision inom skifteslagstiftningens område
kunde blifva sa förändradt, att behofvet af fasta löner för landtmäteripersonalen
kunde anses därigenom blifva mindre framträdande.

1 fråga om Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvandes i Uppsala
län anmärkning om det »monopol» till förrättningar, som skulle tillkomma
distriktslandtmätarna, ville landtmäteristyrelsen framhålla: att
samfälld jords delande mellan dem, som ägde rätt till andel däri, icke
vore någon enskild angelägenhet för delägarna, enär staten hade intresse
af att de fastigheter, som uppstode vid jords delning, blefve utbrutna
på sådant sätt, att oreda och osäkerhet ej uppkomme i fråga om äganderätt
till och sakrätt i fast egendom; att landtmäteriförrättningar därför
måste verkställas i noggrann öfverensstämmelse med lagar, författningar
och detalj föreskrifter i vida högre grad, än då en jordägare för sina
Bill. till Itik sd. Prof.. 190!). I Sand. 1 Afd. 25 Höft. 0

42 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 38.

skogars ock ägors indelande för lämpligt bruk anlitade en statens skogstjänsteman
eller landtbruksingenjör; samt att, då landtmäteriförrättningar
därför vore och måste vara tjänsteförrättningar, det ej kunde anses
vara ett monopol för landtmätare, som blifvit anställd i visst distrikt,
att verkställa därinom förefallande landtmäteriförrättningar, utan i stället
en ämbetsplikt för honom, om ock de jordägare, som påkallade hans
tjänstebiträde, helt eller delvis måste ersätta honom för hans arbete.

Med anledning af Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvandes i Jönköpings
län antagande, att uppskof med distriktsindelningen skulle i
vissa län erfordras af det skälet, att icke alla län hade tillräckligt antal
lämpliga landtmätare, har landtmäteristyrelsen framhållit, att då innehafvare
af distriktslandtmätarbefattningarna finge sökas både inom koirimissionslandtmätarnas
och vice kommissionslandtmätarnas krets, någon
brist på kompetenta personer icke behöfde befaras.

På grund af hvad Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i
Kopparbergs och Norrbottens län anfört, funne landtmäteristyrelsen, att
hinder ej borde möta för distriktsindelnings genomförande samtidigt i
hela riket.

I afseende å Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Jämtlands
län erinran rörande det föreslagna stadgandet om distriktslandtmätarnas
bostad vidhölle landtmäteristyrelsen, att denna borde vara belägen inom
distriktet, dock med rätt för Eders Kungl. Maj:t att i särskilda fall medgifva
befrielse därifrån.

Emot Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvandes i Södermanlands
län yttrande, att tillräckliga skäl knappast torde vara anförda för inrättandet
af större antal distriktslandtmätartjänster än ett hundra, har
landtmäteristyrelsen åberopat hvad styrelsen härom anfört i sin underdåniga
framställning den 3 augusti 1903 med därvid fogade statistiska
bilagor, hvaraf styrelsen ansåge otvetydigt framgå, att efter ägostyckningslagens
tillkomst under år 1896 en landtmäteripersonal i länen
till ett antal af 180 vore af behofvet oundgängligen påkallad. Med
hänsyn därtill borde landtmäteristyrelsen således rätteligen hafva hemställt
om löner till 180 distriktslandtmätare, då ordinarie tjänstemäns
åligganden icke syntes lämpligen böra uppdragas åt extra ordinarie
tjänstemän. Endast af den utaf styrelsen angifna orsak, att Riksdagen
anslagit medel till 48 pensioner åt kommissionslandtmätare under villkor,
att dessas antal bestämdes till 120, hade landtmäteristyrelsen förmåtts
att afstå från hemställan om löner till större antal distriktslandtmätare.

Jämförelsen mellan de af 1895 års landtmätarmöte föreslagna arf -

48

Kungl. Majis Nåd. Proposition N:o 38

voden till extra landtmätare och de nu åt'' landtmäteristyrelsen för dem
föreslagna arfvoden vore ej riktig, tv det vore i de bägge fallen fråga
om olika slags tjänstemän. Landtmätarmötet både med denna benämning
afsett medhjälpare, motsvarande de nuvarande landtmäteriauskultanterna
och som icke skulle äga utöfva verksamhet på eget ansvar.

Med anledning af Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvandes i
Malmöhus län betänkligheter angående föreskrifter om intjänade arfvoden
till belopp af 3,200 kronor i medeltal årligen såsom villkor för
rätt till ålderstillägg har landtmäteristyrelsen anfört, att ett mindre
medeltal skulle beteckna undantagsfall, som ytterligt sällan komme att
inträffa. Det föreslagna villkoret, som innebure fordran å viss grad
af verksamhet, hade emellertid sin betydelse äfven därutinnan, att landtmätare,
i motsats till hvad för närvarande understundom hände, blefve
angelägna att i sina årsredogörelser upptaga äfven sådana landtmäterigöromål,
som de på enskildas uppdrag utan förordnande af Eders Kungl.
Maj:ts befallningshafvande verkställde, såsom afsöndrade lägenheters uppmätande
och affattande på karta med mera, hvarigenom således statistiken
öfver i riket förekommande landtmäteriförrättningar kunde blifva mera
exakt, än hvad för närvarande vore händelsen.

Då landtmäteristyrelsens förslag angående rätt för landtmätarna
att förskottsvis af statsverket utbekomma de dem enligt taxa tillkommande
arfvoden, med undantag af rese- och traktamentsersättningar
samt lösen för kartor och handlingar, af flera utaf Eders Kungl. Maj:ts
befallningshafvande blifvit afstyrka och detta förslag, hvars godkännande
ej utgjorde någon förutsättning för hufvudsakligt bifall till den
af landtmäteristyrelsen föreslagna omorganisationen, i första rummet
tillkommit i syfte att bereda rikets jordägare lättnad i den på dem
hvilande bördan för landtmäteriväsendet i riket, samt landtmätarna utan
synnerliga olägenheter skulle kunna framdeles, såsom hittills, åtnöjas
med att direkt hos jordägarna uppbära sina arfvoden, öfverlämnade
landtmäteristyrelsen till Eders Kungl. Maj:ts nådiga pröfning, huruvida de
mot samma förslag gjorda erinringar borde föranleda förslagets ogillande.

I fråga om förslaget till landtmäteritaxa har styrelsen framhållit,
att därest omorganisationsförslaget bifölles, borde taxeförslaget omarbetas
så, att hvarje arfvode nedsattes med 40 procent.

Uti sitt den 18 juni 1907 i ärendet afgifna utlåtande har statskontoret
utgått från den förutsiittning, att det föreliggande omorganisationsförslaget
komme att godkännas, samt yttrat sig endast angående
den föreslagna lönestaten för landtmäteripersonalen och hvad därmed

Slalskcnloreti
utlåtande den
18 juni 1907

44 Kungl. Muj:ts Nåd. Proposition No 38-

ägde direkt samband äfvensom i frågan om landtmäteriarfvodenas förskotterande
af statsverket. Såvidt nu är i fråga, har ämbetsverket i
dessa hänseenden yttrat följande.

I sammanhang med frågan om löner för de föreslagna distriktslandtmätarna,
hvilka enligt omorganisationsförslaget skulle aflösa de
nuvarande oaflönade kommissionslandtmätarna, stode frågan om jordägarnas
behof af lindring i kostnaderna för landtmäteriförrättningar.

Hvad Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Skaraborgs län
härvid anfört i fråga om obehöfliglieten af taxenedsättning samt landtmätarnas
behof att likafullt erhålla den föreslagna aflöningen af statsmedel
ansåge statskontoret vara förtjänt af nådigt beaktande.

Landtmäteristyrelsen hade för distriktslandtmätare föreslagit eu lön
af 1,600 kronor med två ålderstillägg å 400 kronor, så att aflöningen
efter 10 års tjänst kunde uppgå till 2,400 kronor. Med hänsyn till de
kraf, som måste ställas på dessa tjänstemän och de ovissa förhållanden,
under hvilka de kunde förvärfva hvad de därutöfver behöfde för sitt
och de sinas uppehälle, skulle, enligt hvad statskontoret vidare anfört,
denna lön utan tvifvel under nuvarande dyra tider vara alltför ringa,
därest den nedsättning i taxan på arfvode för landtmäteriförrättningar
med 40 procent, hvarom landtmäteristyrelsen gjort förslag, vunne Eders
Kungl. Maj:ts godkännande. Härtill komme, att dessa tjänstemän efter
löneregleringens genomförande torde böra underkastas den nya pensionslagens
bestämmelser och förty varda förpliktade att med af sevärd a
årliga afdrag å sin lön bidraga till sin egen pensionering. På de
principiella skäl, som af Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i
Skaraborgs län framhållits, tillstyrkte statskontoret, att någon nedsättning
i arfvodestaxan till jordägarnas förmån icke måtte äga rum. Då
emellertid, å andra sidan, skäl icke torde förefinnas att öka jordägarnas
utgifter för landtmäteriväsendet och då för den nya taxans bringande
i öfverensstämmelse med den äldre taxan, erfordrades en reduktion
nedåt med 15 procent, hemställde statskontoret, att den omarbetning af
taxeförslaget i syfte att nedbringa hvarje arfvode med 40 procent, hvarom
landtmäteristyrelsen uti sitt utlåtande den 1 december 1905 framställt
förslag, måtte begränsas till ett nedbringande med 15 procent.

Ett bifall till statskontorets förslag härutinnan skulle, utan höjning
i jordbrukets nuvarande onera för landtmäteriet, tillförsäkra distriktslandtmätarna
en inkomst, som —- jämte den af landtmäteristyrelsen
föreslagna lönen af 1,600 kronor med två ålderstillägg efter respektive
5 och 10 års tjänst å 400 kronor hvardera, så att slutaflöningen kunde
efter 10 år bestiga sig till 2,400 kronor — kunde anses tillfredsställande.

45

Kungl. Majds Nåd. Proposition N:o 38.

Landtmäteristyrelsen både föreslagit, att såsom villkor för erhållande
af ålderstillägg skulle stadgas skyldighet för distriktslandtmätare, att
under föregående tjänstgöring i denna egenskap, hafva afslutat landtmäteriförrättningar,
som betingat arfvoden till belopp i medeltal årligen
af 3,200 kronor, däri inberäknad den del af arfvodena, som icke påförts
jordägarna. Då enligt det nya organisationsförslaget riket skulle indelas
i landtmäteridistrikt och distriktslandtmätaren skulle äga företrädesrätt
att utföra alla inom distriktet förekommande landtmäterigöromål, ville
det synas, som om det sålunda föreslagna villkoret — för såvidt det
afsåge framtvingande af viss grad af verksamhet — icke skulle vara af
något behof påkalladt. Däremot skulle det kunna medföra en orättvisa,
därest undantagsvis en landtmätare inom sitt distrikt funne så ringa
sysselsättning, att hans arfvoden icke komme att uppgå till 3,200 kronor
i medeltal årligen, i hvilket fall han tvärtom väl måste anses vara i än
större behof af lönetillökning. På af Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande
i Malmöhus län gifven anledning hade emellertid landtmäteristyrelsen
antydt, att förslaget om detta villkor tillkommit för att framtvinga
en fullständig statistik öfver landtmäteriförrättningarna. Då statskontoret
icke kunde föreställa sig, att ett dylikt aflöningsvillkor vore
berättigadt af sådan anledning, måste statskontoret afstyrka detsamma.

Förslaget om landtmäteriarfvodenas förskjutande har afstyrkts af
statskontoret.

Den för revision af skiftesstadgan och därmed sammanhängande
författningar tillsatta kommitté har i sitt utlåtande af den 29 oktober
1907 till en början anfört, hurusom kommittén väl funnit vissa betänkligheter
kunna yppas emot att redan nu, då arbetet med lösandet af
kommitténs hufvudsakliga uppgift ännu icke framskridit så långt, att
definitivt förslag till ändrad skifteslagstiftning förelåge, afgifva utlåtande
angående förslaget till omorganisation af landtmäterikåren, helst vissa
ändringar i skiftesstadgan i sammanhang härmed blifvit ifrågasatta.
Men å andra sidan hade de olägenheter, som följde af kårens nuvarande
organisation, redan länge varit öfverklagade. Då det nu föreliggande
förslaget syntes kommittén väl ägnadt att af hjälpa dessa och tillika i
sin mån befordra den utveckling till större snabbhet, ändamålsenlighet,
rättssäkerhet och billighet i skiftesförfarandet, som man velat ernå
genom ny skifteslagstiftning, hade kommittén icke ansett sig böra tillstyrka
anstånd med kårens omorganisation, till dess förslag till nya
skiftesförfattningar förelåge. Kommittén hade så mycket mindre funnit
tillfyllestgörande skäl för ett sådant dröjsmål, som de särskilda önskemål

Skiftes stadgekommitténs

utlåtande den
29 oktober
1907.

46

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 38.

beträffande ändringar i skiftesväsendet, hvilka hittills under kommitténs
arbete yppats, icke vore af den art, att de syntes föranleda några
väsentliga ändringar i den organisation af landtmäterikåren, som med
förslaget afsåges.

Kommittén hade vid granskning af förslaget väl i första rummet
sökt pröfva, huruvida detsamma under nu bestående skiftesförhållanden
fyllde de kraf på förbättrad organisation af landtmäterikåren, som gjort
sig kännbara. Men tillika hade kommittén ägnat uppmärksamhet åt
frågan, om den ifrågasatta organisationen kunde lämpas efter det antagliga
innehållet i de förslag till nya skiftesförfattningar, som i sin
tid kunde framgå ur kommitténs hufvudsakliga arbete.

Från båda dessa synpunkter hade kommittén funnit förslaget i
hufvudsakliga delar synnerligen behjärtansvärdt.

Hvad anginge länens indelande i landtmäteridistrikt med rättighet
för distriktslandtmätare att i regel verkställa alla förrättningar inom distriktet,
innebure förslaget härutinnan ett försök att genomföra en reform, som
länge haft ifriga och öfvertygade förespråkare inom de sakkunnigas krets.
I den vid tiden för utlåtandets afgifvande gällande landtmäteriinstruktionen
af den 6 augusti 1864 16 § 2 mom. ställdes äfven i utsikt, att Kungl. Maj:t
kunde komma att på därom gjord framställning medgifva en sådan anordning.
Dådetta skulle innebära upphäfvande af den jordägarna i 13 § skiftesstadgan
medgifna rätt att i visst fall själfva välja förrättningsmän, vore.
det uppenbart, att man vid ifrågavarande uttalande utgått från den vid
denna tid gällande och tillämpade uppfattningen, att skiftesförfattningarna
hörde till den ekonomiska lagstiftning, som ankomme på Kungl.
Maj:t utan medverkan af Riksdagen. Fn förändrad uppfattning i detta
stycke hade emellertid därefter gjort sig gällande och vunnit sitt slutgiltiga
uttryck i ett af Kungl. Maj:t den 29 juni 1S83 meddeladt förklarande,
af innehåll att, enär de väsentligaste delarna af skiftesstadgan
tillhörde allmänna lagen, fråga om ändring i denna stadga skulle behandlas
i den ordning, som vore föreskrifven för ändring af civillag.

Det syntes emellertid vara obestridligt, att olägenheterna af den
nuvarande ordningen för meddelande af landtmäteriförordnanden vore i
flera afseenden så kännbara, att de påkallade ändring af skiftesstadgan
i syfte att bereda rum för en annan ordning därutinnan.

Dessa olägenheter funne kommittén hufvudsakligen kunna sammanfattas
däri, att möjlighet icke funnes att tillse, att landtmäterigöromålen
blefve något så när jämnt fördelade mellan landtmätarna. I följd häraf
inträffade det icke sällan, att en landtmätare erhölle flera uppdrag än
han ens med biträde af landtmäteriauskultanter och elever hunne att

47

Kungl. Majds Nåd. Proposition N:o 38.

med erforderlig skyndsamhet fullgöra. Att han ej afvisade en del af
dessa uppdrag, kunde ej i högre grad läggas honom till last. Han kunde
nämligen icke vara förvissad om, att han, äfven vid ett exemplariskt
utförande af de honom anförtrodda uppdrag, fortfarande skulle komma
att åtnjuta det förtroende hos allmänheten, hvaraf hans bärgning berodde.
Häraf föranleddes han att mottaga de uppdrag, som kunde för en tid
framåt betrygga honom mot arbetslöshet och bristande utkomst. Uppenbart
vore, att landtmäteriförrättningamas utförande och afsilande härigenom
fördröjdes till stort men för jordägarna, som alltid blefve lidande
af det med skiftesexekutionen följande osäkerhetstillstånd. Men ej nog
härmed. De många uppdragens samlande på eu hand gåfve, enligt
hvad erfarenheten visat, stundom anledning till att landtmäteriförrättningar
utfördes på ett mindre omsorgsfullt sätt och sålunda ej tillgodosåge
enskildt och allmänt väl i den grad, som kunnat och bort ske.
Under tiden kunde en annan landtmätare i länet, måhända lika skicklig
i sitt yrke men ej i besittning af samma förmåga att gorå sig känd
af allmänheten, lida brist på arbete. Allvarliga invändningar af principiell
art kunde jämväl med skäl göras gällande emot en anordning, som hade
till följd, att landtmätaren redan vid början af en förrättning, som afsåo-e
att lösa grannlaga rätts- och intressefrågor mellan flera jordägare, stode
i tacksamhetsskuld till eu af dem, för det han erhållit förrättningen
och därmed tillfälle till utkomst. Finge man än hos honoYn förutsätta
den karaktärsfasthet, att han icke däraf läte sig förledas att gynna
denne delägare på de andras bekostnad, så vore redan en ogrundad
misstanke i det afseendet nog att i väsentlig grad förringa hans förmåga
att i en för skiftet ändamålsenlig riktning inverka på jordägarna
i de _ många frågor, som det ankomme på dem att afgöra genom
föreningar.

Emot det sätt, hvaruppå landtmäteristyrelsen sökt bäfva dessa
olägenheter och grundlägga en bättre ordning inom landtmäteriet, hade
hufvudsakligen två anmärkningar under ärendets behandling framkommit.
Den ena utginge därifrån, att förslaget att upphäfva den enskilda jordägarens
rätt att i vissa fall själf välja förrättningsman, ansetts innebära
ett ingrepp i den enskildes rätt att bestämma i sina egna angelägenheter.

Denna anmärkning vore nog uttryck för en ganska allmänt gängse
uppfattning. Och tvifvelsutan kunde det understundom vara af en viss
vikt för jordägaren att äga vända sig till en landtmätare, för hvilken
han både särskildt förtroende, och kanske ännu mera att kunna undgå
att få ett skiftesärende handlagdt af en landtmätare, till hvilken han
ej hade tilltro. Medgifvandet åt jordägare att välja landtmätare hade

48 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 38.

ock helt visst på sin tid varit nödvändigt för att minska allmogens
naturliga misstro och ovilja mot en så genomgripande och till sina
följder svåröfver skådl ig förändring af jordbesittningsförhållandena, som
laga skiftet innebure. Detta misstroende torde emellertid numera hafva
förbytts i ett allmänt erkännande af att verkningarna af laga skiftet
varit till oskattbar nytta för landet och särskild!, för dess jordbrukande
befolkning. Vid en'' sådan förändring af den allmänna uppfattningen
syntes det ej vara af nöden att, trots däraf härflytande olägenheter,
bibehålla en ordning för förordnande till landtmäteriförrättningar, som
syntes bättre stå tillsammans med förrättningsmannens ställning vid
det gamla storskiftesförfarandet, än enligt nu gällande lagstiftning.
Vid det förra hade nämligen afgörande! af så godt som alla frågor
beträffande skiftet legat i jordägarnas händer. Nu åter tillkomme det
landtmätaren att tillsammans med de gode männen under ämbetsmannaansvar
afgöra ett flertal af de viktigaste i skiftet ingående frågor.
Den trygghet mot att få skiftesförrättningen öfverlämnad till en mindre
lämplig landtmätare, som jordägarens inflytande på förordnande af förrättningsman
afsett att bereda, vore ock ofta mera skenbar än verklig.
Jordägaren hade nämligen till ledning för sitt val sällan en på erfarenhet
grundad uppfattning angående förrättningsmannens förmåga och
noggrannhet. Ofta läte han sig i stället ledas af hörsagor eller jämförelsevis
ogrundade tycken angående en landtmätares personliga egenskaper
och uppträdande, kanske i sådana afseenden, som vore af föga betydelse
för hans ämbetsverksamhet.

Härtill komme, att, utom de redan antydda, äfven andra afsevärda
fördelar för jordägarna vore att vänta af den anordning, att länen indelades
i distrikt, försedda hvart med sin landtmätare, som vore pliktig
att vara bosatt inom distriktet å ort, som af Eders Kungl. Maj:ts
befallningshafvande godkändes. Landtmätarnas reseersättningar skulle
nedbringas. I den mån förrättningarna öfverginge till att. blifva mindre
till omfånget men flera till antalet, innebure detta en allt större ekonomisk
fördel för jordägarna. Härjämte torde det vara till nytta för
jordägarna att kunna utan långa och kostsamma resor personligen rådgöra
med landtmätaren. Och denne skulle inom sitt mera begränsade
verksamhetsområde förvärfva en grundligare kännedom om ortsförhållandena,
som icke vore utan betydelse för förrättningarnas ändamålsenliga
och skyndsamma utförande.

Emot befarade olägenheter af, att jordägaren skulle sakna befogenhet
att själf utse förrättningsman, komme helt visst ett synnerligen
kraftigt korrektiv att ligga i förste landtmätarnas tekniska gransk -

49

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 38.

ning af förrättningarna. Då distriktslandtmätarna skulle utnämnas af
Eders Kungl. Maj:t på förslag af landtmäteristyrelsen, innebure ju detta
ock trygghet för, att den vid den ifrågasatta organisationen oafvisliga
fordran på ett synnerligen omsorgsfullt urval vid besättandet af dessa
viktiga platser blefve väl tillgodosedd.

För att undanröja det binder mot länens indelning i vissa landtmäteridistrikt,
som mötte i nuvarande lydelsen af 13 § skiftesstadgan,
hade landtmäteristyrelsen hemställt, att Eders Kungl. Magt måtte besluta
och för Riksdagen till antagande framlägga förslag till tillägg till nämnda
lagrum. I denna hemställan ansåge sig kommittén på ofvan angifna skäl
böra i underdånighet instämma.

Den andra anmärkningen mot länens indelning i landtmäteridistrikt
utginge därifrån, att en någorlunda jämn tillgång på landtmäterigöromål
icke skulle kunna beräknas. Kommittén hölle dock före,
att med stöd af vunna erfarenheter indelningen skulle kunna i det afseendet
på ett i allmänhet tillfredställande sätt verkställas. Erforderlig
omreglering skulle ju ock enligt landtmäteristyrelsens förslag kunna
verkställas på det sätt, att distrikt, där göromålen förminskades, sammansloges
med ett eller flera angränsande distrikt, under det att distrikt,
där ett motsatt förhållande inträdde, kunde delas. Med denna möjlighet
till framtida omregleringar hade kommittén icke något att erinra emot
att distrikten, på sätt föreslagits, bestämdes till 120.

Landtmäteristyrelsen hade emellertid ansett, att landtmäterigöromålen
i riket icke skulle kunna ombesörjas af detta antal förrättningslandtmätare,
utan hemställt, att jämte distriktslandtmätarna skulle anställas
60 extra landtmätare, fördelade på de olika länen. På Eders
Kungl. Maj:ts befallningshafvande skulle det ankomma att tillse, att
distriktslandtmätarna icke finge så många tjenstegöromål sig anförtrodda,
att de icke kunde inom behörig tid fullbordas och att, i sådant fall,
efter förste landtmätarens hörande, förordna någon extra landtmätare
eller distriktslandtmätare, som till äfventyrs saknade full sysselsättning
i tjänsten.

Kommittén funne det möjligen kunna dragas i tvifvelsmål, huruvida
nämnda antal extra landtmätare för närvarande vore behöfligt. Antagligt
torde det väl vara, att det i framtiden skulle blifva erforderligt,
då skiftesärendenas antal redan nu visade tendens att ökas, samt ytterligare
ökning syntes vara att vänta i följd af föreslagna lindriugar i
skifteskostnaderna samt tilltagande benägenhet för bildande af småbruk.
Lämpligast syntes emellertid vara, om extra landtmätare tillsattes i mån
Bih. till Riksd. Prof. 1909. 1 Sami. 1 Afd. 25 Hälft. 7

50

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 38.

af det växlande behof vet, på sätt nu ägde rum med förordnande af vice
kommissionslandtmätare.

I fråga om de extra landtmätarnas ställning syntes en viss oklarhet
råda i det föreliggande förslaget, särskildt beträffande frågan huruvida
de skulle anställas i vissa extra landtmätardistrikt eller jämte någon
distriktslandtmätare tjänstgöra inom dennes distrikt eller slutligen vara
anställda inom länet med skyldighet att tjänstgöra, hvarhelst behof af
ytterligare arbetskrafter yppade sig. Det syntes kommittén, som skulle
någon allmängiltig regel i detta afseende knappast kunna uppställas.
I de trakter, där flera byar ännu återstode att skifta eller af andra
skäl många och vidlyftiga landtmäteriförrättningar vore att förutse,
syntes lämpligast vara, att extra landtmätarna förlädes inom vissa distrikt.
Där åter det egentliga skiftesverket vore afslutadt och allenast
smärre landtmäteriförrättningar i olika trakter af länet till ungefär lika
antal och beskaffenhet vore att vänta, skulle antagligen svårighet möta
att bestämma området för extra landtmätarnas tjänstgöring på annat
sätt, än att det finge ankomma på Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande
att tilldela dem förordnanden, hvar inom länet behof därtill
yppade sig. Lämpligast syntes därför vara, att det öfverlämnades åt
landtmäteristyrelsen att efter Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvandes
hörande lämna erforderliga föreskrifter om extra landtmätarnas verksamhetsområden
och fördelning inom de olika länen. Dock syntes böra
stadgas, att jordägare icke i något fall finge betungas med ersättningtill
extra landtmätare för längre resa än från den i förrättningsmannens
väg till förrättningsstället närmast liggande distriktsgränsen.

Beträffande de föreskrifter landtmäteristyrelsen förutsatt, att Eders
Kungl. Maj:t skulle meddela till iakttagande vid distriktsindelningen
och under öfvergången till denna organisation, hade kommittén icke
annat att erinra, än att det, på de af förste landtmätaren i Kopparbergs
län anförda, af Eders Kung!. Maj:ts befallningshafvande i länet
biträdda grunder, syntes kommittén önskvärdt och möjligt, att organisationen
genomfördes i nämnda län på samma gång som i öfriga delar
af landet. Den undantagsställning i skiftesafseende, som sedan gammalt
tillerkänts Kopparbergs län, hade nämligen enligt kommitténs uppfattning
ingalunda i alla afseenden varit till fromma för länets jordbesittningsförhållanden.

Landtmäteristyrelsens förslag, att lindring i kostnaderna skulle
beredas jordägarna på det sätt, att en del af ersättningen för landtmätarens
arbete godtgjordes honom af statsverket i form af lön åt distriktslandtmätare
och af årligt arfvode åt extra landtmätare, funne kommittén

51

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 38.

synnerligen behjärtansvärdt. Näringslifvets kraf på stöd och omvårdnad
från statsmakternas sida blefve i våra dagar allt mera erkändt.
Toge^ man därtill hänsyn till de stora fördelar, i form af ökad rättssäkernet
i jordbesittningsförhållanden och intensivare utnyttjande af
landets jordområde, som det allmänna hade att vinna af ett väl ordnadt
skiftesväsende, borde man vara benägen att anse, att knappast
något annat sätt för statsunderstöd till jordbruket kunde väntas bära
sa rika frukter och föranleda så ringa betänkligheter, som en kraftigare
medverkan till en efter förefintliga behof lämpad delning och sammandragning
af de enskilda jordägarnas områden. Då härtill komme, att
skiftesverket tillförde staten ett yärdefullt och i flera afseenden oumbärligt
material i kartor och ägobeskrifningar, syntes hvarje tvekan om
lämpligheten af statens bidrag till lindring af de enskilda jordägarnas
skifteskostnader höra förfalla.

Landtmäteristyrelsens förslag, att detta bidrag skulle motsvara
omkring en tredjedel af de utgifter, som hittills från jordägarna utgått
i form af arfvode enligt taxa, syntes kommittén vara väl afvägdt efter
de förhållanden, som i allmänhet rådde inom landet. Vid bedömandet
häraf borde uppmärksammas, att eu ytterligare lindring af afsevärd betydelse
skulle, i händelse af distriktsindelningens genomförande, tillgodokomma
jordägarna genom minskning i reseersättningar åt landtmätarna.
I vissa delar af landet syntes emellertid, vare sig i följd af synnerligen
låga jordvärden, eller, såsom i Kopparbergs län, i följd af inägojordens
af naturen spridda läge, brister i där gällande skifteslagstiftning och
allt för länge bibehållna egendomliga sedvänjor i afseende på jordbesittningen,
sådana förhållanden råda, att ett kraftigare ekonomiskt understöd
från statsverket finge anses vara påkalladt, därest befolkningen
skulle blifva delaktig af fördelarna af ordnade skiftesförhållanden. Då
möjligen erforderliga åtgärder i detta syfte emellertid icke stode i nödvändigt
sammanhang med nu förevarande organisationsfråga, antoge
kommittén, att den framdeles vid fullgörande af sitt hufvudsakliga uppdrag
skulle få tillfälle att återkomma härtill.

Emot förslaget, i hvad det afsåga de å jordägarna fallande landtmäterikostnadernas
förskotterande af statsverket och förmånsrätt för
statens på sadana förskott grundade fordringar, hade^ betänkligheter uttalats
af .flera af de myndigheter, som yttrat sig i ärendet. Kommittén
kunde ej undgå att dela dessa betänkligheter och hemställde sålunda,
att hvad landtmäteristyrelsen därutinnan föreslagit ej" måtte vinna afseende.
Då emellertid i de af naturen mindre gynnade delarna af landet
och särskilt i gränstrakterna mot Finland vore ensidigt, att. lin -

52

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 38.

äring kunde beredas jordägarna i skifteskostnaderna jämväl genom
dessas fördelande på en längre tid, syntes detta mål lämpligen kunna
vinnas på det sätt, att ett förslagsanslag ställdes under statskontorets
förvaltning för beviljande af amortisabla skifteslan mot säkerhet, som
kunde af kontoret godkännas.

I fråga om storleken af distriktslandtmätarnas och extra landtmätarnas
tjänsteinkomster ansåge kommittén, att dessa borde på grund
af ökade lefnadskostnader och med hänsyn till på andra områden genomförda
löneregleringar tillmätas något rikligare än i landtmäteristyrelsens
förslag skett, På grund af sin redan uttalade öfvertygelse angående
behofvet åf lindring i skifteskostnaderna för jordägarna ansåge kommittén
emellertid, i olikhet mot statskontoret och Eders Kungl. Maj:ts
befallningshafvande i Skaraborgs län, denna inkomstökning böra beredas
icke genom bibehållande af nu gällande taxa å arfvoden för landtmäteriförrättningar
utan genom någon höjning i de föreslagna lönerna för
distriktslandtmätarna och årliga arfvodena för extra landtmätarna.

Landtmäteriauskultanternas ställning berördes ej i landtmäteristyrelsens
förslag. Kommittén hade emellertid ansett, att svårighet
kunde komma att möta för landtmäterikårens rekrytering, därest den
föreslagna organisationen komme att leda till nedsättning i ersättningen
för auskultanternas göromål. För närvarande åtnjöte auskultanterna
vanligen af sina principaler en viss andel af arfvodet enligt taxan,
växlande i olika fall mellan hälften och tre fjärdedelar. Därmed bereddes
dem i allmänhet en årsinkomst af 2,000 till 3,000 kronor. Med den
betydande nedsättning, som nu föresloges i landtmäteritaxan, skulle af
arfvodet för de af medhjälparen verkställda göromålen föga eller intet
återstå för principalen, därest medhjälparen skulle bibehållas vid samma
inkomster som hittills. Då någon del af arfvodet emellertid antagligen
skulle komma att tagas i anspråk såsom godtgörelse för principalens
ledning, ansvar, granskning, redovisning och öfvertagande af förekommande
förluster, vore det icke osannolikt, att nedsättnmgen i taxan
komme att medföra eu minskning i auskultanternas inkomster. Och om
än en sådan i någon mån skulle motvägas af de säkrare framtidsutsikter,
som genom omorganisationen komme att erbjudas auskultanterna, maste
man dock sörja för, att medhjälparnas inkomster icke skulle sjunka i
den grad, att'' deras möjligheter att bärga sig under den långa medhjälpartiden
äfventyrades. 1 sådant syfte hemställde kommittén, att ett
mindre arfvode, t. ex. 600 kronor om aret, skulle af statsmedel beredas
en hvar af de 50 i tjänsten äldsta landtmäteriauskultanterna.

53

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N;o 38.

Förslaget till förnyad taxa på arfvode för landtmäteriförrättnmgar
hade ingifvits till Eders Kungl. Maj:t före utarbetandet af förslaget till
omorganisation af landtmäterikåren och till den i sammanhang därmed
föreslagna lindringen i jordägarnas skifteskostnader. I anledning af
den inbördes ordning, hvari dessa ärenden i landtmäteristyrelsen behandlats,
hade det inträffat, att taxeförslaget innebure en förhöjning af
landtmätarnas arfvoden. Den tilltänkta lindringen i skifteskostnaderna
hade sedan föreslagits skola genomföras genom en nedsättning med omkring
40 procent af de föreslagna tarifferna. Redan af denna anledning
hade det blifvit mindre lätt att öfverskåda verkningarna af de ifrågasatta
ändringarna i landtmäteritaxan. Eu fullständig omarbetning af
taxan, i sjffte att åstadkomma en nedsättning af i medeltal omkring eu
tredjedel i kostnaderna enligt nu gällande tariffer, syntes därför vara
att anbefalla.

Uti skrifvelse den 5 november 1907 anmodade jag härefter landtmäteristyrelsen
att med särskildt iakttagande af största möjliga förenklingar
i uppställning och arfvodesberäkning, utarbeta förslag till förnyad
taxa på arfvode för landtmäteriförrättnmgar. I samband därmed
framhöll jag önskvärdheten af att taxeförslaget blefve så upprättadt, att
arfvoden, beräknade efter det sålunda uppgjorda förslaget, komme att
uppgå till ett belopp, som med en tredjedel understege, hvad som
utgår enligt nu gällande landtmäteritaxa. Med anledning häraf har
landtmäteristyrelsen med underdånig skrifvelse den 14 december 1907
öfverlämnat nytt förslag till landtmäteritaxa, åtföijdt af två jämförelsetablåer
jämte sammandrag af sistnämnda handlingar.

Sedan departementschefen härefter redogjort för innehållet i dessa
handlingar, af hvilka förslaget till taxa jämte nyssnämnda sammandrag
skulle såsom bilagorna A och B fogas till detta protokoll, anförde han
vidare följande.

Till upplysning angående de hufvudgrunder, styrelsen tillämpat
vid taxeförslagets utarbetande, har styrelsen anfört följande.

I likhet med föregående landtmäteritaxor upptoge jämväl detta
förslag den till landtmätare utgående ersättning under tre hufvudrubriker
nämligen: arfvoden, reseersättningar samt lösen för kartor och handlingar.

Hvad först anginge de till landtmätare utgående arfvoden, hade
landtmäteristyrelsen vid uppgörande af förslaget vidhållit såsom hufvud -

Landtmäteristyrelsent
förslag
den H
december 1907
till ny landtmäteritaxa.

54

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 38.

princip, att de särskilda arfvodesposterna borde afvägas åtminstone
hufvudsakligen efter det arbete, de olika åtgärderna kräfde, och följaktligen
taxeras hvar för sig. Jämte det denna grundsats ovedersägligen
vore öfverensstämmande med billighet och rättvisa, medförde densamma
också den praktiska fördel att gifva en bestämd grund för arfvodets
utbetalande i de fall, där några, men icke alla arbetsåtgärder utförts,
eller där de verkställts af olika förrättningsmän.

Landtmäteristyrelsen hade vid uppgörande af nu föreliggande
taxeförslag sökt att så vidt möjligt införa förenklade och för den stora
allmänheten mera lättfattliga och öfverskådliga bestämmelser. Genomförandet
af dessa förenklingar hade i viss mån underlättats däraf, att
den till landtmätare efter taxa utgående ersättning hädanefter skulle
komma att utgöra endast en del af den honom tillkommande betalning
för verkställdt arbete.

Genomgripande förenklingar hade sålunda kunnat ske beträffande
samtliga i taxan förekommande tariffer och därigenom hade åstadkommits,
att priset per ägofigur eller eventuellt ägolott numera kunde erhållas
direkt ur vederbörande tariff utan den omständliga sortering af ägofigurer
och den tidsödande och för allmänheten svårfattliga interpolation
af öretal, som förekomme vid tillämpning af nu gällande taxa.

Styrelsen hade äfven verkställt utredning om möjligheten af ännu
längre gående förenklingar, men därvid funnit, att allt för få och summariska
bestämmelser i taxan skulle kunna medföra, att vederbörande
jordägare komme att drabbas ojämnt af de med landtmäteriförrättningar
förenade kostnader. Landets stora utsträckning och den stora olikheten
i naturförhållandena inverkade nämligen i så hög grad på landtmäteriarbetenas
beskaffenhet, att taxan, om densamma ej skulle verka allt för
ojämnt, borde så vidt möjligt vara afpassad efter olika ortsförhållanden.

För upprättande af karta med beskrifning öfver lägenhet, som
tillkommit genom jordafsöndring, hade uti förslaget intagits enkla taxebestämmelser,
hvarigenom arfvodet i regeln skulle komma att utgå med
ett belopp af endast 10 kronor.

Vid verkställande af den äskade nedsättningen af nu gällande
landtmäteritaxa hade landtmäteristyrelsen haft två utvägar att välja.
Den skenbart enklaste utvägen hade därvid varit, att med matematisk
noggrannhet nedsätta hvarje i nu gällande taxa förekommande pris.
Genom ett dylikt förfaringssätt skulle taxan dock ej blifva förenklad
utan snarare tvärtom, i det att en mängd brutna öretal därigenom komme
att träda i stället för de i taxan nu förekommande hela öretal. Därtill

55

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 36.

Lomme, att de i taxan upptagna tariffer, Indika för den enskilde syntes vara
mest svårfatt-liga, härvid skulle komma att bibehållas vid förutvarande
uppställning. Den andra utvägen, som stått landtmäteristyrelsen till
buds vid verkställandet af ifrågavarande nedsättning, hade"varit den,
att låta den äskade nedsättningen komma till stånd beträffande de största
och i en arfvodesräkning vanligast förekommande arfvodesposter, under
det att några smärre lämnades orubbade. Landtmäteristyrelsen hade
vält sistnämnda utväg, då styrelsen ansett det vara tillfyllest, om ett
förslag . Lomme till stånd, som i genomsnitt gåfve en nedsättning med
en tredjedel af de landtmäteriarfvoden, som för förrättningar i allmänhet
utginge enligt nu gällande taxa. Landtmäteristyrelsen hade haft så
nrycket större skäl att välja sistnämnda utväg, som förenklingar i taxans
uppställning härigenom möjliggjordes, på samma gång som vissa ojämnheter,
som vidlådde nu gällande landtmäteritaxa, därigenom kunde blifva
undanröjda.

Såsom. landtmäteristyrelsen redan vid afgifvande! af 1902 års
taxeförslag i underdånighet framhållit, vore nämligen bestämmelserna i
nu gällande taxa ej väl afvägda i förhållande till de särskilda göromålens
arbetsvärde. Vid uppgörandet af nu ifrågavarande taxeförslag
nade landtmäteristyrelsen sålunda ansett sig böra taga hänsyn till sistberörda
förhållanden och hade detta skett på det sätt, att vissa arfvoden
bibehållits vid nu utgående belopp, under det att andra arfvoden sänkts
med väsentligt mer än den ifrågasatta tredjedelen. Sistnämnda förhållande
ägde rum beträffande de på det hela så betydande arfvodesposterna
för mätning, gradering och delning, på hvilka sänkningen uti
de i jämförelsetablåerna anförda exempel i genomsnitt belöpte sig till
respektive 36,3 5, 36,8 5 och 39,5 0 procent. Då af verkställd utredning
framginge, att sistnämnda arfvodesposter, hvilka därjämte vore de vanligast
förekommande posterna i en landtmätares arfvodesräkning, i allmänhet
utgjorde sammanlagdt omkring 81 procent af landtmätaren tillkommande
arfvode för en landtmäteriförrättning, samt då härtill komme,
att af de återstående arfvodesposterna i det närmaste hälften blifvit
sänkta med i genomsnitt 32 procent, syntes det vara tydligt, att de
gjorda nedsättningarna belöpte sig till minst 33,3 procent eller V3 af
landtmäteriarfvodena, utan att behöfva utsträckas till hvarje särskild
detalj af gällande taxa. Gifvetvis medförde dock såväl sistberörda förhållande
som i synnerhet den omständigheten, att taxan blifvit afsevärdt
förenklad, att nedsättningarna beträffande en viss förrättning ej alltid
motsvarade nedsättning med en tredjedel af hvad enligt nu gällande
taxa utginge. Landtmäteristyrelsen ville i samband härmed framhålla, att

56 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 38

sänkningen i de fall, där mätning, gradering och de1 ning inginge såsom
hufvudsakliga poster i en arfvodesräkning, blefve ej obetydligt större
än den ifrågasatta tredjedelen. Att delningsarfvodet därvid kommit att
blifva föremål för en särskildt stor nedsättning, hade kommit sig däraf,
att delningsarbetet ofta kunde verkställas i landtmätarens hemvist och
att till följd häraf arfvodet för detsamma bättre än andra kunde bära
en nedsättning.

Hvad beträffade de till landtmätarna utgående reseersättningar, rå
hade bestämmelserna för desammas beräknande i hufvudsak bibehållits
vid nuvarande lydelse. I samband härmed ville styrelsen framhålla, att,
på grund af de i''taxan förekommande inskränkningar beträffande resornas
antal, landtmätarna ej härigenom skulle beredas ersättning för mer än det
minsta möjliga antal resor till och från f örrättningsstället, under det att i regeln
ytterligare resor måste af dem företagas, för hvilka sistnämnda någon
ersättning ej alls skulle utgå. Komme den föreslagna distriktsindelningen
till stånd, skulle dock sistberörda kostnader blifva af mindre betydelse
för landtmätarna, emedan resornas längd därigenom komme att i regeln
minskas högst ansenligt. För rikets jordägare komme emellertid distriktsindelningen
att medföra en högst betydlig nedsättning i kostnaden för
landtmätares förrättningsresor, en minskning,^ som i genomsnitt måste
anses uppgå till minst en tredjedel af nu utgående belopp.

Beträffande lösen för kartor och handlingar hade förutvarande
bestämmelser likaledes bibehållits i det närmaste oförändrade. Anledningen
härtill hade varit, att denna lösen redan nu vore sa lag, att
densamma i och för sig ej tillförde landtmätaren någon nämnvärd
inkomst. När härtill komme, att landtmätarna, beträffande vissa landtmäteriförrättningar,
vore skyldiga att utan ersättning verkställa publik
renovation af karta och beskrifning, syntes giltiga skäl finnas för att
nämnda lösen bibehölles vid nu utgående belopp.

I de uti tabellbilagorna vid utlåtandet upptagna exempel, hvilka
tillsammans vore af den omfattning, att de motsvarade omkring en
sjättedel af det belopp, som af samtliga landtmätare under ett. års tid
i medeltal påförts rikets jordägare för verkställda landtmäteriförrättningar,
hade i genomsnitt en sänkning ägt rum af 33,3 4 procent. Med
framhållande af detta resultat ansåge sig styrelsen således hafva fullgjort
det styrelsen gifna uppdrag i fråga om den gällande landtmäteritaxans
förenkling och sänkning.

Landtmäteristyrelsen har därjämte med anledning af en af Arjeplogs
kommun hos Eders Kungl. Maj:t gjord framställning i fråga om ned -

57

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 38.

bringande af kostnaderna för ägostyåkning och jordafsöndring, hufvudsakligen
anfört, att, om landtmätarna, på sätt föreslagits, blefve af staten
aflönade och taxan på deras arfvoden nedsattes i öfverensstämmelse med
styrelsens förslag, skulle allmogens kostnader för landtmäteriförrättningar
af alla slag nedbringas så betydligt, att enligt styrelsens mening de i
, berörda framställning öfverklagade missförhållanden därmed skulle bortfalla.
Ur förslaget till nedsatt landtmäteritaxa ville styrelsen särskild!
framhålla det billiga arfvodet för jordafsöndringsförrättningar. Att utgifterna
för sådana förrättningar i hvarje fall på grund af dryga resekostnader
någon gång skulle kunna ställa sig oproportionerligt höga i
förhållande till värdet af den fastighet, förrättnings åtgärden afsåge, vore
likväl att förutse, och har landtmäteristyrelsen med hänsyn därtill till
Eders Kungl. Maj:ts nådiga bepröfvande hemställt, huruvida icke för
befrämjandet af den viktiga angelägenhet, som egnahemssträfvandena
innebure, staten kunde finnas villig att bidraga till gäldande af resekostnaderna
för dylika landtmäteriförrättningar.

Jag har vidare att något redogöra för innehållet uti förenämnda
till mig den 3 sejfiember 1908 ingifna framställning från styrelsen för
Sveriges landtmätarförening.

Med hänsyn såväl till de i det nya taxeförslaget afsevärdt nedsatta
arfvodesbeloppen som till de dyra lefnadskostnaderna och de
alltjämt stegrade utgifterna för biträden, papper samt skrif- och ritmaterialier
har i denna skrifvelse hemställts, att lönerna till distriktslandtmätarna
måtte bestämmas till 2,500 kronor jämte två ålderstillägg
å 500 kronor hvartdera. Härigenom skulle dessa tjänstemäns löner
llPP£?å till samma slutliga belopp, 3,500 kronor, som för närvarande
vore bestämdt för statens landtbruksingenjörer, med hvilka de äfven
syntes närmast kunna jämföras i afseende å såväl utbildning och verksamhet
som aflöningssätt och social ställning.

Af enahanda skäl vore det för extra landtmätare föreslagna arfvodet
af 1,200 kronor otillräckligt, och hemställdes att detta belopp måtte höias
till 1,800 kronor.

I full anslutning till de af skiftesstadgekommittén anförda skäl ville
föreningens styrelse vidare framhålla nödvändigheten af, att landtmäteriauskultanternas
ställning måtte i någon mån betryggas, så att möjlighet
för landtmäterikårens lämpliga rekrytering icke äfventyrades. Detta
kunde endast ske därigenom, att ett visst antal landtmäteriauskultanter,
i likhet med hvad nu vore förhållandet inom skogsstaten och landtbruksingenjörskåren,
tillförsäkrades visst fast årligt arfvode* såsom ersättning
Bill. till. Riksd. Prot. 1909. 1 Sami. I Afd. 25 Höft. 8

Framställning
af styrelsen
för Sveriges
landtmätarförening.

58

Kungl. Maj:t$ Nåd. Proposition N:o 38.

för den minskning i inkomster, som skulle förorsakas dem genom påbjudande
af den föreslagna reducerade landtmäteritaxan. Det syntes
billigt, att åtminstone hälften af de i tjänst varande landtmäteriauskultanterna
finge komma i åtnjutande af en sådan föreslagen aflönings''
ersättning och då antalet dylika tjänstemedhjälpare kunde för närvarande
beräknas till i medeltal 120 för år, erfordrades alltså arfvoden till 60
auskultanter. För att bibehålla dessa auskultanter, af hvilka ganska
många redan vore familjefäder, vid deras nu varande torftiga inkomster,
borde arfvodesbeloppet icke sättas lägre än 800 kronor. I motsats mot
skiftesstadgekommittén, som föreslagit, att tillskottet skulle tilldelas de
i tjänsten äldsta auskultanterna, framhölles lämpligheten af, att dessa
arfvoden efter landtmäteristyrelsens bepröfvande tilldelades de mest förtjänta
bland de äldre auskultanterna.

Det nya taxeförslaget vore på ett fördelaktigt sätt förenkladt,
hvarigenom det från förrättningssynpunkt fullkomligt improduktiva och
tidsödande arbetet å arfvodesräkningarnas upprättande kunnat i någon
mån inskränkas. Emellertid ansåge föreningsstyrelsen, att den i taxeförslaget
vidtagna åtgärden att utesluta det i nuvarande taxans § 20
förekommande medgifvandet att träffa öfverenskommelse om arfvodet
vore ur såväl landtmätarnas som allmänhetens synpunkt mycket olyckligt.
Vid de många ägostycknings- och andra förrättningar af mycket
ringa omfattning, som numera inom många län allt oftare förekomme
och inom vissa län utgjorde landtmätarnas hufvudsakliga sysselsättning,
vore upprättandet och utskrifvandet af arfvodesräkningar en högst betydlig
del af själfva förrättningsarbetet och vore praktiskt sedt högst
onödigt, då en öfverenskommelse om arfvodet visat sig vara till nytta
icke minst för jordägaren. I många fall, såsom vid expropriationer,
egnahems- och tomtstyckningsförrättningar samt bolagsaffärer i allmänhet,
plägade vederbörande jordägare, bolagschefer eller ombud fordra ett
fast afgifvet kostnadsförslag, innan de bestämde sig för arbetets utförande.
Rätten till ackordsaftal borde förresten icke rättvisligen fråntagas
landtmätarna vid alla sådana arbeten, som enligt gällande författningar
kunde utföras af andra personer, såsom t. ex. trigonometriska
uppmätningar, upprättande af förslag till byggnadsplan^ vägdelningar,
syner m. m., och detta af det skäl, att landtmätaren måtte kunna bestå
i konkurrensen om dylika arbeten. Det enda skälet till tvång å afgifvande
af räkning vore, att efter distriktsindelningen landtmätarna
skulle kunna tänkas vilja ackordsvis tilltvinga sig förhöjd betalning för
att skyndsamt utföra en begärd förrättning. Men detta vore ett. svårt
tjänstefel, och knappast någon landtmätare skulle våga utsätta sig för

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 38. 59

åtal därför. För öfrigt skulle det ju stå en hvar fritt att fordra specifik
räkning.

Till följd af särskilda nådiga remisser liar, som nämnts, skiftesstadgekommittén
den 16 oktober 1908 yttrat sig såväl öfver landtmäteristyrelsens
nya förslag till landtmäteritaxa som öfver nyssberörda
skrift från landtmätarföreningens styrelse. Kommittén bär därvid förklarat
sig anse, att det i kommitténs förra utlåtande uppställda önskemålet,
att kostnaderna för jorddelning måtte nedbringas med i medeltal
omkring en tredjedel af nu utgående belopp, skulle genom det nya
taxeförslaget fullt vinnas. Kommittén bär vidare anfört följande.

Vid bedömandet af de sannolika verkningarna af den föreslagna
landtmäteritaxan hade kommittén fäst sin uppmärksamhet vid, att genomförandet
af rikets indelning i landtmäteridistrikt skulle i betydande mån
nedbringa ersättningarna för landtmätarnas förrättningsresor. I allmänhet
och särskildt vid medelstora och större förrättningar blefve reseersättningarna
därför säkerligen icke afsevärdt betungande.

Kommittén ansåge dock, att vid vissa mindre förrättningar såsom
afsöndringar och styckningar af mindre jordlotter samt andra därmed
jämförliga landtmäteriåtgärder jordägarna borde genom statens mellankomst
beredas större lindring i eller helst befrielse från reseersättningarna.
I denna riktning hade jämväl landtmäteristyrelsen uttalat sig,
under framhållande af, att utgifterna för jordafsöndringsförrättning på
grund af dryga resekostnader någon gång kunde ställa sig oproportionerligt
höga i förhållande till värdet af den fastighet, förrättningsåtgärden
afsåge. Att reseersättningarna för dylika förrättningar stundom
skulle komma att uppgå till eller öfverskrida förrättningsarfvodena,
funne kommittén uppenbart. Enligt uppgifter, som kommittén hämtat
ur landtmätarnas årsredogörelser för år 1907, vore missförhållandet
mellan reseersättning och förrättningsarfvode under nuvarande förhållanden
ofta framträdande.

Kommittén har därefter anfört några exempel härå från skilda
delar af landet samt förklarat, att äfven med den nedsättning i resekostnaderna,
som distriktsindelning skulle medföra, utgifterna för sådana
förrättningar syntes blifva alltför betungande.

Kraftiga skäl talade, enligt kommitténs mening, för statens fortsatta
medverkan till främjande af uppkomsten af småbruk. Talrika
större jordegendomar vore af den beskaffenhet, att ett lönande jordbruk
för närvarande ej kunde där drifvas på grund af kostnader och svårighet
för anskaffande af nödiga arbetskrafter. Vidsträckta delar af landet

Skifleaatadgekommittent
utlåtande
den 16
oktober 1908.

60

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 38.

väntade ännu på odlarens plog. Det syntes ej kunna bestridas, att ett
af hindren för lämplig parcellering af den redan odlade jorden och ut''
sträckt kolonisering å de odlingsbara vidderna läge i det tunga och
kostsamma sättet för jorddelning. A andra sidan måste bestämdt
fasthållas, att staten ej kunde gifva efter på sin fordran på ordning
och reda i parcelleringen. Hvad särskildt beträffade den vanligaste formen
för upplåtelse af mindre jordområden, jordafsöndringsinstitutet, framträdde
från alla delar af landet, såväl från myndigheternas som från
befolkningens sida, bestämda kraf på ökad trygghet för jordbesittningen
genom afsöndringarnas kartläggning. Detta önskemål stode ej att vinna
utan ökade kostnader. Till dessa borde staten utan större uppoffring
kunna verksamt bidraga genom att öfvertaga kostnaderna för landtmätarnas
resor för dylika förrättningar.

Om ock förrättningar för utbrytning af jordafsöndringar vore de,
för hvilka företrädesvis lindring i kostnaderna tarfvades, kunde behof
däraf anses föreligga äfven för åtskilliga andra mindre landtmäteriförrättningar.
Hit räknade kommittén mindre hemmansklyfningar och
ägostyckningar, vissa ägoutbyten och rågångsutstakningar af obetydligare
omfattning samt förrättningar enligt 11 § i lagen den 5 juli 1907
om enskilda vägar på landet. Blefve lagberedningens förslag till lag
om särskild värdering af afsöndrad lägenhet för begränsande af dess
ansvarighet för å stamhemmanet hvilande inteckningar, framdeles antaget,
tillkomme en ny art af landtmäteriförrättningar, där förrättningskostnaderna
syntes böra nedbringas till det minsta möjliga.

Kommittén hade tänkt sig, att ett särskildt statsbidrag till jordafsöndrings-
och därmed jämförliga förrättningar medelst statens öfvertagande
af reseersättningen lämpligen skulle kunna anordnas på följande
sätt.

För verkställande af förrättningar af angifvet slag borde det åligga
distriktslandtmätarna, hvar i sitt distrikt, att årligen å på förhand tillkännagifna
tider företaga resor inom distriktet. Kostnaden för dessa
resor skulle gäldas af statsverket. Resorna borde i allmänhet företagas
i ett sammanhang, en eller två gånger om året, och begränsas att omfatta
bestämd tid, förslagsvis sammanlagdt högst sex veckor årligen.
Under sådana resor skulle i allmänhet få företagas allenast de förrättningar,
som ansökts med begäran om befrielse från resekostnad och
som pröfvades vara af beskaffenhet att böra åtnjuta sådan kostnadslindring.
I ansökning borde de skäl uppgifvas och så vidt möjligt
styrkas, som ansåges stödja begäran om kostnadslindring. Vidare borde
sökande angifva den tid, förrättningen beräknades taga, samt lämna
uppgift om närmaste skjuts-, järnvägs- eller ångbåtsstation.

61

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition N:o 38.

Förslag till resplan skulle uppgöras af distriktslandtmätaren samt
pröfvas och fastställas af förste landtmätaren i länet. Resplanen skulle
så anordnas, att de förrättningar i främsta rummet medtoges, som afsåge
fastigheter, belägna på större afstånd från landtmätarens hemvist,
och tillika vore åt så ringa omfattning, att reseersättning efter vanliga
grunder skulle blifva alltför betungande i jämförelse med förrättningsarfvodet
och i förhållande till värdet af den fastighet, förrättningen
afsåge. I förslaget till resplan borde skälen till förrättnings medtagande
eller uteslutande angifvas. Fastställd resplan skulle bekantgöras genom
distriktlandtmätarens försorg medelst annons i någon af ortens tidningar.
Missnöje öfver förrättnings uteslutande från resplan borde inom
viss kort tid, efter det sådan annonsering skett, få anföras hos landtmäteristyrelsen,
som skulle äga att, där skäl därtill pröfvades föreligga,
föreskrifva, att förrättningen skulle medtagas i följande års resplan.
Öfver landtmäteristyrelsens beslut i sådant ärende borde klagan icke
få föras. ö

Ansökta förrättningar, hvilka ansåges böra åtnjuta befrielse från
reseersättning, men icke medhunnes under det löpande årets resor, borde
intagas i följande års resplan.

Genom ett i hufvudsak sålunda ordnadt förfarande skulle en afsevärd
lättnad beredas i kostnaderna för de förrättningar, där sådant företrädesvis
vore af nöden. Det kunde väl invändas, att urvalet bland de
ansökta förrättningarna blefve en grannlaga sak, och att det icke torde
kunna undvikas, att ojämnhet härutinnan understundom komme att inträffa.
Kommittén hölle dock före, att för mycket afseende ej borde
fästas vid denna möjlighet. Största vikten läge däruppå, att saken
ordnades praktiskt och under de enklaste former.

Kostnaderna för dylika förrättningsresor, begränsade till omkring
sex veckor årligen, hade kommittén beräknat till i medeltal 300 kronor
för hvarje landtmäteridistrikt. Det hade härvid antagits, att distriktslandtmätaren
skulle årligen hafva att tillryggalägga 40 till 80 mil efter
skjuts förutom järnvägsresor, allt efter distriktens storlek och förrättningsfrekvensen.
Utarbetet till 20 å 30 mindre förrättningar borde i
de flesta distrikt medhinnas under den föreslagna tiden, sålunda omkring
3,000 förrättningar för landet i dess helhet.

Fn exakt siffra för reskostnaderna läte sig emellertid icke beräknas.
Kommittén hemställde därför, att Eders Kungl. Magt ville föreslå Riksdagen
att bevilja ett förslagsanslag å 36,000 kronor såsom statsbidragtill
distriktslandtmätarnas tjänsteresor för utförande af vissa jordafsöndrings-
och därmed jämförliga förrättningar.

62

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 38.

Skulle det framdeles visa sig, att det föreslagna beloppet blefve
för lågt, eller att den resetid, kommittén föreslagit, vore otillräcklig,
återstode utvägen att icke fullständigt befria vederbörande jordägare
från reseersättning utan endast lindra denna. Enklaste möjligheten
härtill vore måhända, att staten ersatte en lämpligt anordnad årlig
rundresa inom landtmäteridistriktet, under det att jordägarna själfva i
allmänhet erlade reseersättning från närmaste i resplanen ingående skjutseller
dvlik station till förrättningsställe, som icke vore beläget vid de i
resplanen upptagna vägarna.

I fråga om uppställningen af det nya taxeförslaget hade kommittén
intet väsentligt att erinra. Önskemålet om förenkling i tarifferna
hade visat sig kunna ernås till synnerlig lättnad för arfvodesräkningars
upprättande och granskning. Därjämte hade utjämning skett i taxan
på sådant sätt, att de arfvoden, söm hittills visat sig någorlunda tillräckliga,
sänkts i högre grad än de, hvilka, enligt hvad erfarenheten
gifvit vid handen, lämnat alltför låg arbetsersättning. Härvid hade
arfvodena för mätning, gradering och delning företrädesvis blifvit föremål
för nedsättning. Då dessa förrättningsåtgärder vore de, som till
hufvudsaklig del — i allmänhet till omkring 81 % — tyngde landtmätarnas
arfvodesräkningar, hade kommittén icke funnit något att
invända mot, att vissa, mindre ofta förekommande arfvoden undergått
mindre nedsättning eller bibehållits oförändrade.

Kommittén hade emellertid funnit sig böra hemställa om några
mindre tillägg till taxeförslaget. Af dessa tillägg torde endast det, som
sammanhängde med styrelsens för Sveriges landtmätarförening hemställan
om bibehållande af nuvarande medgifvande för landtmätare att
öfverenskomma med jordägare om förrättningsarfvode, här behöfva något
närmare beröras. Såsom skäl härför antyddes det improduktiva men
tidsödande arbetet särskildt vid smärre förrättningar med upprättande
af arfvodesräkningar, jordägares fordran i vissa fall att erhålla fasta
kostnadsförslag samt svårigheten för landtmätarna vid konkurrens om
sådana förrättningar, som äfven utfördes af andra personer.

Kommittén hade icke i allo kunnat dela nämnda styrelses åsikter
i denna fråga. Ackordsaftal om landtmäteriarfvode torde nämligen
få anses synnerligen vanskligt för jordägaren, som ytterst sällan ha,de
förutsättning att bedöma, huruvida ackordet öfverstege ersättning enligt
taxa. Ett köpslående om arfvodet syntes ock få anses oförenligt
med landtmätarens tjänstemannaställning. Då tillgång funnes till väl
afpassade arfvodestariffer, vore ackord obeliöfligt. Den förenklade taxan
reducerade arbetet med arfvodesräkningar till ett minimum. Och där

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 38. 63

ett kostnadsförslag önskades, borde landtmätaren utan svårighet kunna
angifva ett belopp, som ersättning enligt taxa icke komrae att öfverstiga.
För vissa göromål, som stundom verkställdes af landtmätare,
stundom af andra personer med teknisk utbildning, funnes emellertid
ännu inga lämpliga arfvodestariffer. Hit hörde trigonometriska mätningar,
upprättande af förslag till byggnadsplaner m. m. Det syntes
kommittén, som om möjligheten till ackordsaftal borde för sådana förrättningar
bibehållas. Då förrättningar af sådan art icke funnes uppräknade
bland de göromål, landtmätarna enligt då gällande landtmäteriinstruktion
vore skyldiga utföra, syntes ändamålet kunna vinnas genom en
bestämmelse, att landtmäteritaxan ovillkorligen skulle gälla endast de
landtmätarna enligt landtmäteriinstruktionen åliggande tjänsteförrättningarna.

Hvad slutligen anginge frågan om storleken af de löner och arfvoden,
som borde tillkomma landtmätarna, stode denna fråga i direkt
sammanhang med graden af nedsättning i nu gällande landtmäteritaxa.
Det vore nämligen tydligt, att en nedsättning af landtmäteritaxan icke
borde lända till minskning i landtmätarnas inkomster, helst den ersättning,
landtmätarna för närvarande i genomsnitt kunde beräkna för sitt
ansvarsfulla, arbete, ej vore större, än att den beredde en knapp bärgning.
Statistiken öfver landtmäteriarfvoden visade, att dessa uppginge
i rundt tal till 1,200,000 kronor årligen. Nedsättning med en tredjedel
skulle sålunda för rikets jordägare inbespara omkring 400,000 kronor
årligen. Fördelad på det föreslagna antalet distrikts- och extra landtmätare
skulle nedsättningen motsvara en aflöning af omkring 2,200
kronor för hvar och en af dem.

Kommittén ansåge emellertid, att den sträfvan efter något förbättrade
inkomster, som sedan längre tid gjort sig gällande bland landtmätarna
och föranledt landtmäteristyrelsens förslag den 7 juni 1902 om
förhöjd landtmäteritaxa, borde i någon mån tillgodoses. Äfven tycktes i
detta afseende endast en mening hafva rådt hos hörda myndigheter,
bland livilka Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i länen såsom
landtmätarnas närmaste förmän finge antagas noga känna landtmäterikårens
nuvarande ekonomiska villkor. Tydligt vore, att under den tid
af omkring 35 år, som förflutit från det landtmäteriarfvodena bestämdes
till sina nuvarande belopp, förhållanden inträdt, som motiverade någon
höjning af landtmätarnas inkomster. Liksom vid genomförandet af
andra löneregleringar, syntes ock här den grundsats böra följas, att
lönerna ej finge tilltagas så knappt, att behofvet af ökning alltför snart
blefve kännbart.

64

Departements chefen.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 38.

På grund häraf och under åberopande af sitt yttrande år 1907
angående skälen för beviljandet af arfvoden till ett antal landtmäteriauskultanter
ville kommittén föreslå:

att lönen för distriktslandtmätarna måtte bestämmas till 2,500
kronor, hvilken lön efter 5 år skulle kunna höjas med 500 kronor ocli
efter 10 år med ytterligare 500 kronor;

att. arfvodet för extra landtmätarna måtte bestämmas till 1,800
kronor; och

att arfvoden måtte beviljas högst 60. landtmäteriauskultanter till
belopp af 600 kronor.

De belopp af löner och arfvoden, kommittén här tillstyrkt, öfverensstämde
med hvad landtmätarföreningens styrelse föreslagit utom
i fråga om auskultanternas arfvoden. Kommittén bulle före, att landtmäteriauskultanterna
efter taxans nedsättning skulle komma att åtnjuta
något större arfvodesandel än hittills, så att det föreslagna beloppet
kunde anses bereda den skäliga inkomstökning, hvaraf de efter några
års tjänstgöring skulle blifva i behof. Då ifrågavarande arfvode borde
betraktas närmast jämförligt med ett ålderstillägg, ansåge kommittén
det böra beviljas till de auskultanter, som under längsta tiden med godt
vitsord tjänstgjort och fortfarande tjänstgjorde uteslutande såsom landtmätare
tjänstemedhjälpare.

Med föreslagna löner och arfvoden skulle staten för den med
utförande af landtmäteriförrättningar åt enskilda sysselsatta delen åt
landtmäterikåren uppgå till omkring 500,000 kronor, hvarigenom omkring
100,000 kronor eller 8 procent af nuvarande medelinkomst
skulle tillförsäkras landtmätarna till förbättring af deras ekonomiska
ställning.

Redan då jag nästlidna år anmälde frågan om landtmäterikårens
omorganisation, yttrade jag, att jag tann landtmäteristyrelsens i sådant
afseende framlagda förslag synnerligen behjärtansvärdt. Detta omdöme
gäller icke minst den del af förslaget, som jag nu underställer Eders
Kungl. Maj:ts pröfning. Om än vissa jämkningar i förslaget synas
behöfva vidtagas, är dock sj kifva behofvet af en omorganisation på ett
så tydligt och öfvertygande sätt ådagalagdt såväl af landtmäteristyrelsen
som af alla i ärendet hörda myndigheter, att det synes mig öfverflödigt
att nu ytterligare utveckla denna sak. Om de grundlinjer, efter hvilka
omorganisationen bör ske, har likaledes stor enighet rådt,.och då jag
i allt hufvudsakligt delar de härom uttalade åsikterna, kan jag i_väsentliga
afseenden inskränka mig till att åberopa hvad som andragits i de
framställningar och utlåtanden, som nu utförligt refererats.

65

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 38.

De af Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Stockholms och
i Värmlands län framställda betänkligheter mot att för närvarande
upptaga frågan till pröfning, synas mig hafva blifvit till fullo vederlagda
såväl af landtmäteristyrelsen i dess yttrande den 1 december 1905
som genom de skäl, som i öfrigt åberopats för förslagets omedelbara
genomförande. Särskildt torde mot de af Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande
i Värmlands län anförda betänkligheter böra erinras,
att arbetena på förändringar i jordlagstiftningen numera framskridit så
långt, att det med visshet torde kunna förutses, att däraf icke kommer
att föranledas något behof af ändringar i den nya organisationen af
landtmäteristaten. Skiftesstadgekommittén har funnit förslaget behjärtansvärdt
äfven från synpunkten af det antagliga innehållet i de förslag
till nya skiftesförfattningar, som i sin tid kunde komma att framläggas
af kommittén. Med hänsyn till dessa omständigheter och då särskildt
de af Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Stockholms län gjorda
erinringar icke hindrade statsmakterna att nästlidna år verkställa omreglering
af förste landtmätartjänsterna, hyser jag ingen tvekan att nu
tillstyrka, att den erforderliga omorganisationen måtte genomföras utan
vidare uppskof.

Hufvudgrunderna i förslaget äro, såsom af det föregående framgår,
dels utbytande af det nuvarande systemet, enligt hvilket ifrågavarande
landtmätare uteslutande aflönas genom arfvoden enligt taxa af
de enskilda personer, som anlita deras tjänstebiträde, mot ett system,
hvarigenom de skulle aflönas såväl af staten med vissa bestämda belopp
som af den allmänhet, hvilken anlitar dem, genom arfvoden enligt en
väsentligen nedsatt taxa, dels ock borttagandet af den nuvarande friheten
för allmänheten att inom vissa gränser välja den förrättningsman, den
önskar, samt af den därmed sammanhängande konkurrensen mellan
landtmätarna om förordnanden och införandet i stället af distriktsindelning
med skyldighet och rättighet för distriktslandtmätaren att i regel utföra
alla förrättningar inom distriktet. Genom taxans nedsättning skulle en
afsevärd lindring beredas allmänheten i dess landtmäterikostnader.

Dessa grundtankar gillar jag till fullo. De hafva också af nästan
alla i ärendet hörda myndigheter lifligt förordats. Medgifvandet af
aflöning af statsmedel jämväl åt den del af den sjelfständigt arbetande
landtmäteripersonalen, som i första hand skulle hafva till uppgift att
biträda den stora allmänheten med förrättningars utförande, har sålunda
icke från något håll rönt invändning. De i flera afseenden skarpt framträdande
olägenheterna och missförhållandena vid det nuvarande aflöningssättet
hafva också med styrka framhållits. Att helt och hållet förändra
Bill. till Riksd. Prot. 1309. 1 Sami. 1 Afd. 25 Höft. 9

66 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 38.

landtmätarnas tjänsteinkomster till fast aflöning af staten har däremot
icke från något håll ifrågasatts, utan har det föreslagna blandade systemet
utan meningsskiljaktighet tillstyrkts. Likaså har, med blott två undantag,
alla mvndigheter uttalat sig för att landtmäteritaxans avgifter måtte
sänkas, om statsaflöning medgåfves landtmätarna. Nämnda bägge undantag
utgöras af Eders Kungl. Maj :ts befallningshafvande i Skaraborgs län
och statskontoret, hvilka ansett en dylik sänkning onödig och hållit
före, att någon lindring i sådant afseende icke vore erforderlig för den
jordägande allmänheten. De af dessa myndigheter anförda skäl för
sin åsikt synas mig dock icke tillfyllestgörande gent emot hvad såväl
landtmäteristyrelsen och flera länsstyrelser som isynnerhet skiftesstadgekommittén
anfört. Om än staten i äldre tider ansett sig kunna ålägga
landets jordägare att nästan alldeles ensamma bestrida kostnaderna för
fullföljande af det statsändamål, som ligger i, att landets jord blir på
ett lagenligt och rättssäkerheten betryggande sätt delad samt att till
bevis å vidtagna landtmäteriåtgärder behöriga akter ingifvas till vederbörande
landtmäterikontor och i vissa fall renoverade exemplar till
landtmäteristyrelsen, torde dock uppfattningen i detta hänseende hafva
under tidernas lopp förändrats. De nuvarande jorddelningsförrättningarna
hafva ock, såsom skifteskommittén framhållit, en helt annan
karaktär än äldre tiders motsvarande förrättningar. Det gäller nu icke
blott att rättvist fördela jorden mellan ett större eller mindre antal
delägare, utan ock att göra detta på ett med statens intressen af ej
mindre ordning och reda i jordförhållandena än äfven jordbrukets
höjande till allt större intensitet öfverensstämmande sätt. Den tvångsmakt,
staten i sistnämnda hänseenden utöfvar, är, såsom ett studium af
enskiftes- och laga skiftesförfattningarna gifver vid handen, icke ringa.
Då staten därjämte numera anser sig böra i flera afseenden ingripa
stödjande och hjälpande för näringarnas förkofran, synes det vara helt
naturligt, att detta sker äfven på det sätt, att staten icke blott genom
lagar och föreskrifter utan jämväl i största möjliga utsträckning genom
af densamma aflönade tjänstemän söker befordra ordning och säkerhet
i fråga om rätten till jord och hvad därmed äger sammanhang,
hvilket allt ju är en nödvändig förutsättning för trygghet och blomstring,
icke blott af jordbruket utan äfven af andra näringar, som
på ett eller annat sätt stå i förbindelse med jordens brukande. På
senare tider har härtill kommit jämväl ett annat förhållande. Den
primära delningen af jorden har nu fortskridit så långt, att i allmänhet
all jord af något högre värde är laga skiftad. De skiften, som
återstå, afse till största delen de delar af landet, där den jordbrukande

67

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition N:o 38.

befolkningen besitter den minsta ekonomiska bärkraften och bär svårast
att bära skifteskostnaderna. Däremot ökas de sekundära delningsförrättningarna,
hemmansklyfningarna, ägostyckningarna och j ord afsöndringarna.
Dessa förrättningar stå emellertid i nära samband med en
rörelse, som statsmakterna på sista tiden ansett sig böra på det ifrigaste
befordra, den s. k. egnahemsrörelsen. Af hvilken betydelse från dessa synpunkter
ett billigt jorddelningsförfarande är, torde icke behöfva vidare
utvecklas.

Det synes mig åt dessa skäl, som om ej blott en minskning af de
enskildas kostnader för landtmäteriförrättningar vore väl motiverad utan
ock tidpunkten därför synnerligen lämplig.

Distriktsindelning är, såsom af handlingarna framgår, ett mer än
femtio år gammalt önskemål från landtmäteripersonalens sida. De af
en sådan indelning härflytande fördelarna af jämnare arbetstillgång,
snabbare handläggning af ärendena, kortare och billigare resor, m. m.
synas mig vara af afgörande beskaffenhet. I afseende å den närmare
utvecklingen af dessa fördelar tillåter jag mig hänvisa till handlingarnas
innehåll. Det låter ju visserligen tänka sig, att äfven olägenheter
kunna uppstå genom distriktsindelning såsom ojämn arbetsmängd i de
olika distrikten och dylikt. Garantier mot sådana olägenheter torde
emellertid i ganska stor utsträckning kunna vinnas dels genom omsorgsfull
pröfning af förhållandena vid planläggandet af distriktsindelningen
och dels genom att möjlighet hålles öppen att verkställa jämkningar
däri efter sig företeende omständigheter o. s. v. I detta hänseende
torde jag böra erinra, att fthenämnda af landtmäteristyrelsen
uppgjorda förslagsberäkning öfver behofvet af distriktslandtmätare i de
olika länen torde böra underkastas åtskilliga af förändrade förhållanden
och andra hänsyn betingade jämkningar. Särskilt torde vid distriktsindelningens
slutliga genomförande tillbörlig hänsyn böra tagas till den
bestående judiciella och administrativa indelningen.

De anmärkningar, som framställts af Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande
i Uppsala län angående förmenta faror af distriktslandtmätarnas
»monopol» på förrättningar, synas mig vara fullt vederlagda
af hvad landtmäteristyrelsen och skiftesstadgekommittén i anledning
däraf yttrat.

Distriktslandtmätarna böra alltså i regel, såsom förut antydts, hafva
såväl rättighet som skyldighet att utföra alla landtmäteriförrättningar
inom distriktet. Undantag härifrån bör dock göras dels för sådana förrättningar,
hvilka enligt gällande bestämmelser böra utföras af förste landtmätaren
i länet, och dels för sådana förrättningar, som, i anledning däraf

68

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 38.

att distriktslandtmätaren har laga förfall eller antages ej kunna inom
rimlig tid medhinna dem, öfverlämnas till extra landtmätare eller till
annan distriktslandtmätare, som själf ej har tillräcklig verksamhet.

Såsom förutsättning för distriktsindelnings genomförande fordras,
såsom landtmäteristyrelsen och skiftesstadgekommittén framhållit, ändring
i 13 § skiftesstadgan. Chefen för justitiedepartementet, med hvilken
jag i denna fråga samrådt, kommer ock att under dagens lopp förelägga
Eders Kungl. Maj:t förslag i detta hänseende.

Den nedsättning i nuvarande landtmäteritaxans afgifter, som bör
ske i samband med landtmäterikårens omorganisation i nu angifna riktning,
synes mig med hänsyn till de härom lämnade utredningar lämpligen
kunna '' bestämmas till ungefär en tredjedel. Landtmäteristyrelsens den
14 december 1907 framlagda förslag till ny landtmäteritaxa finner jag mig
således i princip kunna tillstyrka med några mindre jämkningar, väsentligen
föranledda af de anmärkningar mot detsamma, sona gjorts.af skiftesstadgekommittén.
Särskildt den ifrågasatta inskränkningen i den nuvarande
rätten för landtmätare att ackordsvis aftala om godtgörelse för utförande
af förrättningar finner jag välbetänkt. Hänsyn måste emellertid därvid
tagas till det af skiftesstadgekommittén påpekade förhållandet, att
beträffande vissa slag af förrättningar lämpliga arfvodestariffer icke
finnas. I den mån bristande erfarenhet eller andra dylika omständigheter
ännu icke medgifva utarbetande af sådana tariffer, måste uppenbarligen
undantag medgifvas. Likaledes synas mig vissa undantag från regeln kunna
medgifvas ifråga om en del förrättningar, beträffande hvilka landtmätarna
hafva att utstå konkurrens från annat håll, hälst i dessa fall undantagen
uppenbarligen endast kunna blifva till fördel för allmänheten. Det
är alltså min afsikt att, därest förslaget om landtmäterikårens omorganisation
bifalles af Riksdagen, förelägga Eders Kungl. Maj:t förslag till ny
landtmäteritaxa i hufvudsaklig öfverensstämmelse med de af mig sålunda
angifna grunderna, att träda i kraft samtidigt med omorganisationen.

I detta sammanhang torde jag äfven böra erinra, att genom bestämmelser
i den nya landtmäteriinstruktionen och i samband därmed
företagna ändringar i andra författningar försorg dragits därom, att dels
vid bestämmandet af den skala, i hvilken karta skall affattas, tillbörlig
hänsyn kommer att tagas äfven till värdet af den mark, som skall uppmätas,
så att ej mätningen göres kostbarare än erforderligt är, samt dels
biträde vid granskningen af landtmätares arfvodesräkningar kommer att
kostnadsfritt lämnas allmänheten af vederbörande förste landtmätare.

Från dessa förutsättningar bör alltså den ifrågasätta nya organisationen
af landtmäterikåren anordnas. Först möta därvid frågorna om

69

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 38.

det erforderliga antalet landtmäteritjänstemän och deras fördelning'' i olika
kategorier, hvarmed sammanhänger frågan om antalet landtmäteridistrikt.

Landtmäteristyrelsen har i skrifvelsen den 3 augusti 1903 efter åtskilliga
utredningar förklarat sig anse ett antal af 180 på eget ansvar
arbetande landtmätare vara af nöden. Denna beräkning har icke rönt
gensaga i vidare mån, än att dels Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande
i Södermanlands län, utan att dock göra något yrkande, förmält
sig icke vara förvissad om dess riktighet och detta med hänsyn
till den ringa grad af tjänsteverksamhet, som en och annan landtmätare
utöfvade, dels ock skiftesstadgekommittén, utan att göra någon
erinran i fråga om antalet distriktslandtmätare, funnit det möjligen
kunna dragas i tvifvelsmål, huruvida det föreslagna antalet extra landtmätare
för närvarande vore bebo digt. Af berörda antal af 180 arbetande
landtmätare har landtmäteristyrelsen i nyssnämnda skrifvelse
föreslagit, att 120 skulle vara distriktslandtmätare, och att alltså landet
skulle indelas i samma antal landtmäteridistrikt, samt att de återstående
60 skulle vara extra landtmätare. Mot denna fördelning har Eders
Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Södermanlands län anmärkt, att
distriktslandtmätarnas antal syntes kunna begränsas till 100, hvaremot
de extra landtmätarnas antal i stället borde ökas till SO.

Till belysning af frågan om det erforderliga antalet på eget ansvar
arbetande landtmätare anhåller jag att få enligt den officiella statistiken
meddela följande uppgifter angående landtmäterigöromålens omfattning
under senare tid i medeltal årligen, dock med undantag för längdmätningar.

I

Antal
på eget
ansvar
arbetande
landt-mätare

Laga skiften

Andra förrättningar

Alla förrättningar

Antal

förrätt-

ningar

Skiftade

hektar

Antal

förrätt-

ningar

Skiftade

hektar

Antal

förrätt-

ningar

Skiftade

hektar

1881 — 1890

251,8

192

184,284

1,824

117,019

2,016

301,303

1891—1900

216.6

158

260,956

2,143

174,391

2,301

435,347

1901

220

152

138,817

3,448

428,310

3,600

567,127

1902

218

167

215,434

3,846

576,309

4,013

791,743

1903

211

141

223,168

3,944

521,455

4,085

744,623

1904

208

149

284,294

4,367

634,251

4,516

918,545''

1905

204

173

187,951

4,409

499,084

4,582

687,035|

1906

215

165

200,868

4,143

319,112

4,308

519,980

1907

218

165

145,696

4,609

285,431

4,774

431,127

70

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 38.

Af den i landtmäteristyrelsens skrifvelse den 3 augusti 1903 intagna
statistik öfver samtliga landtmäteriförrättningar, hvarvid längdmätningar
blifvit efter vissa grunder reducerade till arealmätningar,
kompletterad med en del af landtmäteristyrelsen under hand lämnade
upplysningar, framgår, att totalbeloppet mätta, skiftade eller delade
hektar samt de debiterade ersättningsbeloppen utgjort i runda tal:

År

Areal

Debiterade arfvoden och reseersättningar

Laga skiften j förrtuJ™gar

Alla

förrättningar

1898

1,120,000

554,300 507,500

1,061,800

1899

860,000

489,800 568,000

1,057,800

1900

880,000

476,000 647,500

1,123,500

1901

850,000

363,600 697,500

1,061,100

1902

1,140,000

513,300 810,000

1,323,300

Medeltal

970,000

479,400 i 646,100

1,125,5001)

1903

1,100,000

485,000 j 783,000

1,268,000

1904

1,330,000

646,000 799,000

1,445,000

1905

1,000,000

469.000 890,000

1,359,000

1906

840,000

496,000 817,000

1,313,000

1907

700,000

365,000 934,000

1,299,000

j Medeltal

994,000

492,200 ! 844,600

1,336,8002)

Uti förestående uppgifter på kostnaderna för landtmäteriförrättningar
ingå icke kostnaderna för sådana förrättningar, hvilka landtmätama
utfört utan särskilt förordnande. Sistnämnda kostnader hafva
af landtmäteristyrelsen beräknats för femårsperioden 1903—1907 icke
understiga 126,000 kronor om året.

Af den första af dessa sammanställningar framgår bland annat att
antalet landtmätare, som föröfrigt år 1860 utgjorde 500, år 1870 400
och år 1880 350, ännu under 1880-talet varit i starkt nedgående för
att därefter sedan 1891 hålla sig ungefär konstant. Antalet förrättningar
visar däremot en mycket stark stegring, helt och hållet beroende
på andra förrättningar än laga skiften, under det att arealen skiftade

Häraf: arfvoden 1,036,750, reseersättningar 88,750.
s) „ „ 1,210,800, „ 126,000.

71

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 38.

hektar, från att hafva nått sitt maximum år 1904, därefter väsentligt
altagit. . Samma stegring och minskning visar äfven kolumnen för
»areal» i de ^ senare tabellerna. Detta innebär, att isynnerhet på sista
tiden de många förrättningarna varit af jämförelsevis mindre omfattmng
hvar och en. Medeltalet debiterade arfvoden och reseersättningar
är högre under den senare femårsperioden än under den förra.

Liksom ökningen af landtmäteriförrättningarnas omfattning under
perioderna 1891—1900 och 1901—1904 uppenbarligen till största delen
beror på införandet af ägostyckningsinstitutet från och med ingången af
ar 1897, beror den sedermera inträdda minskningen i antalet skiftade
hektar till hufvudsaklig del på minskade ägostyckningar, hvilket i sin
tur säkerligen beror på de vidtagna inskränkningarna i detta jorddelmngsinstituts
användning i Norrland. Antalet ägostyckade hektar har
1007 a A?edSått från 522,317 hektar år 1904 till 140,543 hektar år
1907. Af dessa tal komma på de norrländska länen år 1904 419 000
hektar och år 1907 49,000 hektar. I de bägge senare tabellerna utöfvas
afse värd inverkan på summan areal af det reducerade talet för längdmätning
vid vägdelningar och dylikt.

Vill man nu från de angifna siffrorna söka draga slutsatser angående
det behöfliga antalet landtmätare, måste man emellertid gå till väga
med största försiktighet. A ena sidan får man sålunda icke af den
nedgång i antalet skiftade hektar, som under en följd af år ägt rum
sluta till en minskning i landtmätarnas arbete. Denna minskning torde
mer än val uppvägas af den ökning i antalet förrättningar, som samtmigt
inträffat. Dels kommer nämligen härigenom en större del af
andtmätarnas tid att upptagas af resor, dels ock torde jämväl ett flertal
mindre förrättningar lätt kunna ställa sig relativt mera tidsödande
och arbetsammare än ett fåtal större. Å andra sidan kan emellertid ej
heller af förrättningarnas antal någon säker slutsats dragas angående
det. _ arbetskvantum, som fordras af landtmätarna, då ju uppenbarligen
ökningen i antal till en stor del beror på de sekundära delningarnas
öfverhandtagande och dessa ofta äro af enklare beskaffenhet. En säkrare
utgångspunkt för bedömandet lämnar summan af årligen utbetalda förrättnmgskostnader.
Den ökning i medeltalet af denna summa, som femårsperioden
1903 1907 företer, måste tyda på en ökning i arbetsmängd,

som i sm ordning borde, därest alla vid landtmäteristaten anställda personer
hade full sysselsättning, kräfva ökning i personalen. Emellertid
ar detta långt ifrån fallet. Det är ju all bekant, att en del landtmätare
knappast arbeta något i sitt yrke, medan en stor del andra icke på långt
när prestera fullt arbete. Man torde således lugnt kunna utgå ifrån att

72 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 38.

större antal landtmätare, än som nu finnas, icke på länge blir erforderligt,
därest ej nya omständigheter komma till. Ej ens den minskning i
antalet af de landtmätare, som äga och äro i tillfälle att utföra förrättningar
åt enskilda, hvilken blir en följd af omorganisationen af förste
landtmätartjänsterna och af arbetet på jordregistret, torde härvidlag vara
af någon betydelse, om i stället genom distriktsindelningen sörjes för att
samtliga öfriga arbetande landtmätare erhålla full sysselsättning.

Hela antalet kommiseionslandtmätare och vice kommissionslandtmätare
utgör för närvarande 197. Därtill komma 24 förste landtmätare,
alltså tillhopa 221. Af dessa äro emellertid, enligt de uppgifter jag erhållit,
inemot ett fyrtiotal icke eller åtminstone i mindre grad verksamma.
Återstår således omkring 185, som kunna anses fullt verksamma. Därvid
är emellertid att märka, att omkring 60 af dessa äro vice kommissionslandtmätare,
som enligt hittills gällande bestämmelser i regel icke
ägt använda tjänstemedhjälpare. Under förutsättning, att, på sätt medgifvits
i den nya instruktionen, samtliga själfständigt verksamma landtmätare
för framtiden komma att äga sådan rätt, skulle man således
kunna vara berättigad att antaga, att ett något mindre antal än 180
skulle vara tillfyllest. Landtmäteristyrelsen har ock under hand meddelat,
att den numera anser ett antal af 160 tillräckligt för det förhandenvarande
behofvet.

Om så är fallet, återstår att tillse, om ej förhållanden kunna väntas
tillkomma, som kunna göra en ökning erforderlig. Härvid uppställer
sig först spörsmålet, huruvida det ej är antagligt, att den ifrågasatta
nedsättningen af taxan kommer att medföra en ökning i anlitandet af
landtmätares biträde. För min del är jag böjd att antaga, att så kommer
att blifva fallet till att börja med. Jag är emellertid öfvertygad, att
denna ökning i arbetet till en stor del kommer att blifva af tillfällig
art. Hvad de egentliga jorddelningarna angår, torde det nämligen vara
fallet, att behofvet af desamma i längden blir bestämmande för. deras
antal. Endast ifråga om afsöndringsförrättningarna synes det mig, att
man har att vänta en permanent ökning. Men dessa förrättningar äro
ju i regel af skäligen enkel och föga tidsödande beskaffenhet. Äfven
det särskildt för städernas del med säkerhet alltjämt växande krafvet
på noggrannare mätningar, särskildt så kallade triangelmätningar, kommer
säkerligen att åtminstone under någon tid tillföra landtmäteristaten en
del arbete. Ej ens på detta område är det emellertid med säkerhet att
förutsätta, att arbetsökningen blir permanent. Anledning finnes nämligen
att förvänta, att landtmätarna inom kort på detta område liksom redan

73

Kungl. Maj-.ts Nåd. Proposition N:o 38.

på det vattentekniska komma att blifva utsätta för konkurrens med
särskildt för ändamålet utbildade tekniker.

En viss ökning i landtmätarnas arbete kan äfven tänkas blifva
en följd af nu pågående arbeten på revision af skiftesstadgan. Denna
revision är emellertid ännu ej slutförd och kan således ej inverka på förhållandena
under den allra närmaste tiden.

Äfven om på grund af nyss berörda omständigheter landtmätarnas
göromål skulle komma att i afsevärdare mån ökas, är emellertid att
märka, att icke någon visshet finnes för att ej, å andra sidan, den
rörelse, som nu pågår i riktning mot styckning af större jordbrukskomplexer
och som gifvit landtmätarna så mycket arbete, åtminstone
tidvis kan komma att i väsentligare mån afstanna. Erfarenheten gifver
snarast anledning antaga, att äfven på detta område liksom på så många
andra utvecklingen kommer att fortgå mera stötvis.

Skiftesstadgekommittén har ju också ifrågasatt, om ej det af landtmäteristyrelsen
ursprungligen föreslagna antalet extra landtmätare kunde
något minskas.

Vid nu angifna förhållanden, och då det är af synnerlig vikt, att
icke personalen göres talrikare, än att alla med säkerhet kunna få full
sysselsättning, anser jag mig böra föreslå, att antalet själfständigt
arbetande förrättningslandtmätare bestämmes till det af landtmäteristyrelsen
senast angifna eller 160. Skulle en tillfällig ökning i detta
antal tidtals visa sig önsklig, erbjuder sig alltid den i den nya instruktionen
redan förutsedda utvägen att förordna vissa af de äldre och
mera meriterade auskultanterna att öfvertaga en del förrättningar på
eget ansvar. Landtmäteristyrelsen har, som nämndt, i skrifvelsen den
3 augusti 1903 föreslagit, att 120 distriktslandtmätartjänster skulle inrättas
och att de återstående 60 landtmätare, hvilka då ansågos erforderliga,
endast skulle anställas såsom extra landtmätare samt aflönas med arfvode.
En sådan uppdelning af nu ifrågavarande del af landtmäterikåren i distriktslandtmätare
och extra landtmätare, mot hvilken icke någon anmärkning
framställts i de afgifna yttrandena, synes mig välbetänkt. Därigenom
vinner nämligen organisationen en smidighet, som särskildt i detta fall,
där behofvet af arbetskrafter kan komma att växla ganska afsevärdt,
synes mig högeligen önskvärd. Denna smidighet skulle än ytterligare
ökas, om, såsom jag har för afsikt att hemställa, antalet extra landtmätare
icke fastslås en gång för alla utan endast ett maximum för det antal
dylika tjänstemän, som får anställas, bestämmes. Nedsättes hela antalet
själfständigt arbetande förrättningslandtmätare till 160, torde emellertid
Bih. till Riksd. Prof. 1909. 1 Sami. 1 Afd. 25 Höft. 10

74 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 38.

denna nedsättning icke böra afse antalet distriktslandtmätarbefattningar.
Visserligen bör antalet distriktslandtmätare icke vara större, än att
distrikten kunna afpassas så, att visshet finnes, att i hvarje distrikt
full sysselsättning kan beredas distriktslandtmätaren med lämpligt antal
biträden. Mot styrelsens förslag har, som nämndt, från ett par håll
anmärkts, att den åtminstone för vissa orter beräknat antalet för högt.
Emellertid hafva ytterligare beräkningar, som under ärendets beredning
på mitt föranstaltande gjorts inom landtmäteristyrelsen, gifvit vid
handen, att, om än, såsom jag redan antydt, jämkningar böra göras
i det för ett eller annat län af styrelsen beräknade antalet distriktslandtmätare,
styrelsens beräkning af det behöfliga antalet distriktslandtmätare
i dess helhet snarare innefattar ett minimum än motsatsen.
Det torde i detta sammanhang särskildt böra påpekas vikten af, att
distrikten ej göras större än att ett effektivt nedbringande af de nu
för jordägarna synnerligen betungande resekostnaderna blir möjligt
genomföra. Vidare synes icke antalet ordinarie tjänstemän böra sättas
så lågt i förhållande till de extra, att befordringsförhållandena blifva
allt för ogynnsamma. Under de senare åren har, som nämndt, antalet
landtmätare hållit sig tämligen jämnt. Då kommissionslandtmätarnas
antal alltsedan år 1885 varit fixeradt till 120, har således antalet
vice kommissionslandtmätare hållit sig omkring åttiotalet. Med
denna proportion har medelåldern vid befordran till kommissionslandtmätare
för de nuvarande kommissionslandtmätarna varit 40,8 år, en
ålder, som för tjänster af dylik beskaffenhet måste anses väl hög. Bestämmes
för framtiden antalet distriktslandtmätare till 120 och antalet
extra landtmätare till 40, böra således redan af denna grund befordringsförhållandena
något förbättras. Lägges härtill den förbättring, som
skulle vinnas genom skyldigheten för samtliga ordinarie tjänstemän vid
landtmäteristaten att afgå vid uppnådd pensionsålder, synas befordringsförhållandena
för framtiden böra blifva tillfredsställande.

Jag hemställer alltså, att antalet distriktslandtmätarbefattningar
bestämmes till 120 samt att det därutöfver må kunna anställas högst
40 extra landtmätare med allmän befogenhet att själfständigt utföra
förrättningar.

Distriktslandtmätarna synas böra utnämnas af Eders Kungl. Maj:t,
som äfven synes böra bestämma om distriktsindelningen och om det
antal extra landtmätare, som vid hvarje tidpunkt må finnas, hvaremot
förordnanden för extra landtmätarna torde böra utfärdas af landtmäteristyrelsen.
I afseende å sättet att ordna de extra landtmätarnas verksamhetsområden
och göromål ansluter jag mig i hufvudsak till de

75

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 38.

af skiftesstadgekommittén angifva synpunkter. Närmare bestämmelser
härom torde böra framdeles införas i landtmäteriinstruktionen.

Utom de nu nämnda på eget ansvar arbetande landtmätarna böra
fortfarande finnas landtmäteriauskultanter och elever till obestämdt antal.
De böra liksom nu förordnas och antagas af landtmäteristyrelsen.

Hvad aflöningarna till distriktslandtmätare och extra landtmätare
beträffar, är förut framhållet, att de böra först och främst utgöra vederlag
för minskningen i inkomster genom taxans nedsättning. Beloppet af
denna inkomstminskning kan, då taxenedsättningen föreslagits till ungefär
Vs af de nuvarande beloppen, anses uppgå till en tredjedel af landtmätarnas
nuvarande årsinkomster för förrättningar. Denna årsinkomst
har af landtmäteristyrelsen beräknats i medeltal för åren 1898—1902
hafva utgjort 3,053 kronor 66 öre. Detta belopp har angifvits såsom
nettoinkomst, och har vunnits sålunda, att, sedan från sammanlagda
medelbruttoinkomsten, 1,125,532 kronor, afdrag gjorts för reseersättningar,
för vivre m. m. till landtmäterielever, för renskrifning och kartritning
samt för den del af arfvodena, som utgått till medhjälpare, en
sammanlagd nettoinkomstsumma af 649,818 kronor fördelats på 212,8
landtmätare. Enligt denna beräkning skulle nedsättningen i taxan motsvara
en inkomstminskning för hvarje landtmätare af i medeltal omkring
1,000 kronor. Mot nämnda beräkning vill jag emellertid göra den
anmärkningen, att nedsättningen i taxan drabbar ej blott nettoinkomsten
utan hela den del af bruttoinkomsten, som består uti arfvoden i egentlig
mening, d. v. s. i stort sedt hela den de!, som icke utgöres af reseersättningar
och lösen, uti hvilka poster någon nedsättning icke
föreslagits. På grund häraf och med hänsyn därtill, att summan
landtmäteriarfvoden under senare år något öfverstigit det af landtmäteristyrelsen
för perioden 1898—1902 angifna medeltal, finner jag
minskningen i inkomst för landtmätare genom taxenedsättningen böra
beräknas något högre än nyss angifvits. Till samma slutsats kommer
man äfven med en annan utgångspunkt, som af mig framhölls till
statsrådsprotokollet för den 13 januari 1908 vid framläggande af förslag
till förändrad organisation af förste-landtmätartjänsterna. Jag erinrade
då, att landtmäteristyrelsen vid sin uträkning af medelårsinkomsten ej
tagit hänsyn till det förhållande, att, till följd af den nu rådande
ojämna fördelningen mellan landtmätarna af förekommande göromål,
ett flertal landtmätare för närvarande saknade full sysselsättning, utan
uppdelat den af styrelsen funna summan af samtliga landtmätarnas inkomster
för förrättningar å hela antalet med landtmäterigöromål sysslande
landtmätare. Fördelades däremot samma summa å endast det antal

76

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 38.

landtmätare, som ungefär erfordrades för att kunna med önskvärd
skyndsamhet handlägga förekommande landtmäterigöromål, kunde medeltalsiffran
för årsinkomsten beräknas till något mer än 3,500 kronor.
Detta belopp torde äfven nu böra tagas till utgångspunkt för beräkningarna.
Inkomstminskningen genom taxenedsättningen skulle då blifva
omkring 1,200 kronor, ett belopp, som dock torde böra anses såsom
mycket lågt beräknadt.

Det torde emellertid vid bestämmandet af statsaflöningen åt dessa
landtmätare icke vara möjligt att låta den endast utgöra vederlag för en
dylik inkomstminskning. Samtliga myndigheter utom en, som helt och
hållet afstyrkt förslaget, hafva också uttalat, att statslönen borde jämväl
innebära någon aflöningsförbättring. Jag finner det också uppenbart,
att en förbättring i dessa tjänstemäns ställning, ungefärligen motsvarande
den, som genom nyligen genomförda löneregleringar beredts stora grupper
af andra statstjänare, är af nuvarande förhållanden oundgängligen påkallad.

Landtmäteristyrelsen föreslog ursprungligen för distriktslandtmätarna
en aflöning af 1,600 kronor jämte två ålderstillägg å 400 kronor
hvartdera, så att slutlönen skulle uppgå till 2,400 kronor. Häremot har
från Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvandes sida ingen annan anmärkning
gjorts, än att Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Jämtlands
län under åberopande af särskilda norrländska förhållanden hemställt,
att aflöningen måtte för landtmätare i Norrland höjas med 10 procent
af det belopp, hvartill landtmätarnas sammanlagda inkomster såväl af
lön som förrättningsarfvoden ansåges böra uppgå. Eders Kungl. Maj:ts
befallningshafvande i Skaraborgs län och statskontoret hafva ansett den
af landtmäteristyrelsen föreslagna aflöningen tillfredsställande under
förutsättning att taxan icke sänktes. I händelse dylik sänkning sker
med V3, torde de tjänsteinkomster, dessa myndigheter velat bereda landtmätarna,
kräfva en begynnelselön af allra minst 2,800 kronor. Skiftesstadgekommittén
har i sitt, första utlåtande endast framhållit behofvet
af, att distriktslandtmätarnas löner tillmättes något rikligare, än landtmäteristyrelsen
då föreslagit. Landtmätarföreningen har hemställt, att
distriktslandtmätarnas lön måtte sättas till 2,500 kronor jämte två ålderstillägg
å 500 kronor hvartdera samt till stöd härför åberopat, att slutlönen
da skulle blifva den samma, som nu vore bestämd för landtbruksingenjörer.
I sitt senare yttrande har skiftesstadgekommittén instämt
i detta förslag. Kommittén har därvid beräknat, att, då landtmäteriarfvodena
enligt statistiken uppginge till i medeltal 1,200,000 kronor
årligen, en nedsättning med Vs skulle medföra en minskad inkomst för

77

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 38.

landtmätarna å 400,000 kronor, hvilket skulle för en hvar af 180 landtmätare
utgöra 2,200 kronor. Mot denna beräkning synes dock kunna
anmärkas, bland annat, att afdrag ju icke är gjordt för reseersättningar
samt för lösen för kartor och handlingar.

Af dessa olika beräkningar och förslag finner jag framgå, att,
därest någon afsevärd aflöningsförbättring skall beviljas distriktslandtmätarna,
det icke låter sig göra att stanna vid de belopp, landtmäteristyrelsen
först föreslagit, och detta desto mindre som distriktslandtmätarna
gifvetvis böra underkastas skyldighet att jämlikt den nya
pensionslagen gälda bidrag till sin egen pensionering. Å andra sidan
kan jag icke finna det nödvändigt att gå fullt så långt, som landtmätarföreningen
och skiftesstadgekommittén föreslagit.

Myndigheterna hafva enstämmigt förordat jämte viss grundlön två
ålderstillägg. För en sådan tjänstemannaklass som distriktslandtmätarna
synes det mig emellertid vara ett särdeles lämpligt system att låta en
något väsentligare del af aflöningen utgå i form af ålderstillägg samt
därför bestämma dessas antal till tre. Såsom skäl härför kan anföras,
att utsikt till befordran står denna tjänstemannaklass till buds i jämförelsevis
ringa mån samt att med tilltagande ålder ökadt behof torde
uppstå att anlita medhjälpare, som då måste för sin del taga en del
åt de inflytande arfvodena för förrättningar.

Sättes grundlönen till 2,000 kronor och härtill fogas tre ålderstillägg
å 400 kronor hvart efter 5, 10 och 15 år, hvarigenom slutlönen
uppgår till 3,200 kronor, kommer enligt min mening en lämpligt afvägd
aflöningsförbättring att beredas distriktslandtmätarna.

Då landtmätarnas inkomst af förrättningar torde få anses motsvara
de för andra statstjänstemän medgifna tjänstgöringspenningarna, bör
aflöningen i sin helhet betraktas såsom lön, och bör, af samma anledning,
i afseende å pension bestämmas, att lönen med därtill hörande ålderstillägg
skall utgöra pensionsunderlag. Jämlikt gällande pensionslag
måste bestämmelse härom inryckas i aflöningsstaten. Pensionen kommer
då att i mån af intjänade ålderstillägg utgå med 2,000—3,200 kronor.

Något ortstillägg, såsom Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande
i Jämtlands län ifrågasatt, synes, om dessa aflöningsbelopp medgifvas,
icke behöfva ifrågakomma, särskildt som på grund af vissa förhållanden
inkomsten för arbetsår efter taxa torde komma att blifva större i de
norrländska länen än i de södra delarna af riket.

För de extra landtmätarna har landtmäteristyrelsen föreslagit
arfvoden å 1,200 kronor. Skiftesstadgekommittén har i sitt första
utlåtande funnit detta belopp för lågt och, sedan landtmätarföreningen

78

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 38.

hemställt om dess höjande till 1,800 kronor, har kommittén instämt
häri. Då arfvodet till extra landtmätare först och främst bör motväga
den inkomstminskning, dessa enligt förut angifna beräkning skulle få
vidkännas genom taxans nedsättning, eller i medeltal ungefär 1,200
kronor samt därjämte bereda dem i någon män förbättrad ställning,
bör arfvodet af statsmedel tydligen sättas något högre än sistnämnda
belopp, och anser jag det lämpligen böra bestämmas till 1,600 kronor.

I afseende å auskultanterna har landtmäteristyrelsen i skrivelser!
af den 3 augusti 1903 icke föreslagit någon ändring i nuvarande förhållanden,
enligt hvilka de åtnjuta af sina principaler arfvode, hvars
storlek i brist på åsämjande bestämmes af landtmäteristyrelsen. Skiftesstadgekommittén
har, som nämndt, upplyst, att denna aflöning vanligen
utginge med viss andel af arfvodet efter taxan, växlande mellan hälften
och tre fjärdedelar, samt att härigenom bereddes auskultanterna en årsinkomst
af 2,000 till 3,000 kronor. Kommittén har vidare påvisat, att
det vore sannolikt, att taxans nedsättning skulle medföra, att dessa
inkomster skulle minskas, då ju principalen måste af närmare angifna
orsaker för egen del göra anspråk på någon del af arfvodet, ehuru
troligen proportionsvis mindre än hittills. Kommittén har därför föreslagit,
att arfvoden af statsmedel, hvart till belopp af 600 kronor, måtte
beredas de 50 i tjänsten äldsta auskultanterna. Landtmätarföreningen har,
under framhållande af vikten att kårens lämpliga rekrytering icke äfventyrades,
hemställt, att arfvodena måtte blifva 60 samt bestämmas till 800
kronor och utgå efter något ändrade grunder. Skiftesstadgekommittén har
därefter vidhållit sitt förra förslag, dock att antalet arfvoden nu föreslagits
till 60. Att på detta sätt söka bereda landtmätarna en särskild ersättning
för nedsättningen i taxan synes mig mindre lämpligt, helst densamma,
äfven om antalet med arfvoden aflönade auskultanter bestämdes till 60,
icke skulle komma på långt när alla landtmätare till godo. Om jag
således ej kan förorda att på de af skiftesstadgekommittén angifna skäl
söka bereda ett större antal auskultanter arfvoden af statsmedel, finnes
det emellertid å andra sidan enligt min uppfattning giltigt skäl att bereda
denna förmån åt ett mindre antal auskultanter. Vid den begränsning af
antalet själfständigt arbetande landtmätare, jag härförut föreslagit, kan det
med stor sannolikhet antagas, att det åtminstone tidtals blir erforderligt
att i icke ringa utsträckning anlita den af den nya instruktionen öppnade
utvägen att lämna äldre auskultanter förordnanden att utföra förrättningar
på egen hand. De auskultanter. som kunna komma i fråga till
dylika förordnanden, böra emellertid enligt min uppfattning icke ställas
i allt för ogynnsam ekonomisk ställning med de faror för osjälfstän -

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 38. 79

dyighet, soni däraf kunna blifva on följd, bör detta ändamål torde emellertid
ett trettiotal arfvoden blifva tillräckliga. De sålunda aflönade auskultanterna
skulle härigenom komma i ungefär samma ställning som de
äldie landtbruksstipendiaterna. Beloppet åt auskultantarfvode torde kunna
lämpligen bestämmas till det af skiftesstadgekommittén föreslagna, 600
kronor.

I fråga om de villkor, som böra stadgas för åtnjutande af de af
mig föreslagna aflöningarna för distriktslandtmätare, anhåller jag att få
anföra följande.

Då det är att antaga, att förändringar i behofvet af landtmäteribiträde.
inom vissa orter kunna föranleda ej blott mindre jämkningar
i distriktsindelningen utan äfven större eller mindre omläggning^
denna, höra uppenbarligen distriktslandtmätarna tillförbindas att underkasta
sig såväl erforderliga jämkningar i nämnda indelning som de
förflyttningar, som vid en omläggning af distrikten kunna blifva behöfliga.

Edors Kungl. Maj.ts bofallningshafvande i Malmöhus län har vändt
sig mot landtmäteristyrelsens förslag, att för rätt till ålderstillägg skulle
fordras, att landtmätaren under nästföregående femårsperiod afslutat
förrättningar, som betingat arfvoden till i medeltal visst belopp årligen.
Äfven statskontoret har af närmare anförda skäl afstyrkt detta villkor.
Med hänsyn till hvad nämnda bägge myndigheter härom anfört, anser
jag det hvarken erforderligt eller lämpligt att uppställa ett sådant
villkor.

Det kan ifrågasättas, huruvida nuvarande kommissionslandtmätare
hvilka blifva utnämnda till distriktslandtmätare, böra för rätt till ålderstillägg
få tillgodoräkna sig den tid, hvarunder de gjort tjänst såsom
kommissionslandtmätare.. Som emellertid distriktslandtmätarnas blifvande
funktioner äro fullständigt desamma som de nuvarande kommissionslandtmätarnas,
och distriktslandtmätarnas blifvande årliga intäkter med
frånräknande af ålderstilläggen, synas ej komma att i afsevärd’ mån
öfverstiga kommissionslandtmätarnas årsinkomster, har jag funnit med
rättvisa och billighet öfverensstämmande, att de förutvarande kommissionslandtmätare,
Indika undfå utnämning till distriktslandtmätare, må i
fråga om rätt till ålderstillägg tillgodoräkna sig de år, som förflutit
från det de bekommit fullmakt å sin kommissionslandtmätartjänst.

Någon semester synes icke behöfva medges nu ifrågavarande
landtmätare. Enär inkomsten af förrättningar ju motsvarar tjänstgöringspenningar,
bör tjänstledig distriktslandtmätare, som ej med vikarien
träffat aftal om dennes aflöningsvillkor, tillförbindas att till denne
afstå det arfvode enligt taxa, hvilket belöper å de af vikarien verkställda

80 Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition N:o 38.

tjänstegöromål, och torde därjämte böra meddelas föreskrift om skyldighet
att enligt vanliga regler i vissa fall afstå så mycket af lönen, som
pröfvas erforderligt för tjänstens uppehållande.

I afseende å de extra landtmätarna bör, i enlighet med skiftesstadgekommitténs
förslag, stadgas, att jordägare icke må betungas med
gäldande af ersättning till dylik landtmätare för längre resa än från
den i förrättningsmannens väg till förrättningsstället närmast liggande
distriktsgränsen. Denna bestämmelse torde lämpligast hafva sin plats
i taxan. De extra landtmätarna torde i ganska stor utsträckning ej komma
att stationeras inom visst distrikt. Då det emellertid vore oberättigadt att
fordra, att de skulle af egna medel bestrida kostnaden för resa till
nvssberörda gräns, synes det icke kunna undvikas, att denna resekostnad
gäldas af statsmedel, och torde den böra utgå af nionde hufvudtitelns
förslagsanslag till rese- och traktamentspenningar samt enligt i
landskontoret granskade räkningar utanordnas af den Eders Kungl.
Maj:ts befallningshafvande, som förordnat extra landtmätaren att utföra
ifrågavarande förrättning. Någon höjning af berörda förslagsanslag
synes åtminstone tillsvidare icke behöfva häraf föranledas, särskildt som
uppenbarligen hänsyn därtill, att statsverket icke må ådragas oskäliga
kostnader, måste tagas såväl vid bestämmandet af extra landtmätarnas
placering som vid förordnandens meddelande.

Jag tillåter mig med afseende å öfvergången från det nuvarande
systemet till det nu föreslagna, erinra, att Eders Kungl.. Maj:t den 23
oktober 1908 föreskrifvit att, därest vid tiden för den slutliga pröfmngen
af inkomna ansökningar om tillstånd att såsom vice kommissionslandtmätare
på eget ansvar verkställa landtmäteriförrättningar, frågan om
förändrad organisation af landtmäteristaten i orterna är föremål för
Eders Kungl. Maj:ts och Riksdagens afgörande, på Eders Kungl. Maj:ts
pröfning skall bero, om och i hvilken utsträckning sadant tillstånd ma
meddelas. Jag torde vidare få meddela, att enligt uppgjorda beräkningar
det synes icke komma att möta svårighet att bereda dem af
nuvarande kommissionslandtmätare och vice kommissionslandtmätare,
som skäligen kunna göra anspråk därpå, lämplig anställning. Detta
beror dels på att åtskilliga förste landtmätarbefattningar blifva lediga
under år 1909, dels på att anställning under de närmaste åren kan
beredas en del landtmätare vid arbetet på jordregistrets uppläggande
och dels på att till landtmäteristaten höra en del personer, som antingen
innehafva annan statstjänst eller redan åtnjuta pension af stats ver et
på annat håll.

SI

Kungl. Majds Nåd. Proposition N:o 38.

Hvad skiftesstadgekommittén anfört och föreslagit i fråga om bekostande
med statsmedel af distriktslandtmätares reseersättningar för verkställande
af jordafsöndrings- och därmed jämförliga mindre förrättningar
enligt särskild resplan, finner jag vara synnerligen behjärtansvärdt, enär
just för dylika smärre förrättningar resekostnaderna ofta stiga till oproportionerligt
stora belopp, allra mest, därest förrättningarna företagas hvar
och en för sig. Landtmäteristyrelsen har i sitt utlåtande den 5 november
1907 jämväl hemställt om beredande af anslag för dylikt ändamål.
Jag anser, emellertid, att de af statsmedel bekostade resorna böra inskränkas
till en rundresa hvarje år genom distriktet i enlighet med af
vederbörande förste landtmätare uppgjord resplan. Vid upprättande af
denna bör iakttagas, att främst sådana förrättningar upptagas, som
kunna utföras på kortare tid och i afseende å hvilka resekostnaderna
eljest i förhållande till såväl det utförda arbetet som fastighetens värde
blefve särskildt betungande. De resor, som erfordras emellan förrättningsstället
och den närmast belägna skjutsstationen, gästgifvargården,
ångbåts- eller järnvägsstationen, anser jag emellertid äfven i dessa fall
böra bekostas al den eller dem, som påkalla förrättningen. Den tid,
som årligen bör anslås till sådan rundresa, får gifvetvis i viss mån afpassas
efter de i hvarje fall föreliggande ansökningarna. De närmare
föreskrifter, som erfordras för genomförandet af den sålunda föreslagna
anordningen, synas böra, sedan landtmäteristyrelsen afgifvit förslag i
ämnet, meddelas af Eders Kungl. Maj:t. Medel för dessa resor måste
emellertid redan nu beredas och torde det vara lämpligast, att detta
sker genom ett anslag på extra stat. Om anslaget i fråga beviljas i
form af förslagsanslag, synes mig beloppet utan fara för större missräkning
kunna sättas något lägre, än skiftesstadgekommittén föreslagit,
och anslås till 30,000 kronor.

De anmärkningar, som framställts mot landtmäteristyrelsens förslag
om landtmäteriarfvodenas förskotterande af statsverket, synas vara
af den vikt, att detta förslag icke kan af mig tillstyrkas. Vid sådant
förhållande förfaller äfven det därmed sammanhängande förslaget om
ändring i 17 kap. (J § handelsbalken.

Bih. till Riksd. Prof. 1909. 1 Sami. 1 Afd. 25 Höft.

11

82

Kungi. Maj ds Nåd. Proposition N:o 38.

Under förutsättning att hvad jag sålunda föreslagit i fråga om
fullföljande af omorganisationen af iandtmäteristaten i orterna vinner
bifall, tillåter jag mig framlägga följande förslag till aflöningsstat, att
tillämpas från och med ingången af år 1910.

Kronor

Lön |

Tjänst- i
görings- |

Orts-

tillägg

Arf- i
voden

Summa

penningar •

1 förste landtmätare

4,000

i

2,000

400

|

i

i

6,400

1 » »

4,000

2,000

200

—

6,200

4 » »

16,000

8,000

800

—

24,800

1 » »

4,000

2,000

—

—

6,000

17» »

68,000

34,000

—

—

102,000

1 distriktslandtmä-

ture ..............

2,000

_

—

—

2,000

119 distriktslandtmä-

tare ....................

238,000

_

—

—

238,000

1 extra landtmätare
högst 39 extra landtmä-

1,600

1,600

tare ............

—

—

—

62,400

62,400

1 nmnmiens ..........

_

.

_

2,000

2,000

5 n/m n,n nen ser ...........

_

_

_

10,000

10,000

1 auskultant ........

_ ■

_

_

600

600

99 ansknltanter ...........

_

_

_

17,400

17,400

vikariatsersättning för

—

—

—

uppehållande af förste
landtmätartjänst un-

i

i 4,000

4,000

der semester ............

—

—

—

Summa

—

.

! —

—

483,400

Efter 5 år kan
lönen höjas
med 500 kr.

j Efter 5 år kanj
| lönen höjas >
| med 400 kroI
nor, efter ytter-;
’ ligare 5 år likaledes
med 400;
kronor samt
efter än ytter
ligare 5 år
äfvenledes
med 400 kr.

Anm. För
pensionsunderlag.

distriktslandtmätare skall lönen med därtill hörande ålderstillägg utgöra

För åtnjutande af de i den sålunda föreslagna staten för distriktslandtmätare
upptagna aflöningsförmånerna torde, i hufvudsaklig öfverensstämmelse
med hvad som redan enligt 1908 års Riksdags beslut föreskrifvits
ifråga om åtnjutande af de för förste landtmätare upptagna
aflöningsförmånerna, böra stadgas följande allmänna villkor och bestämmelser,
nämligen:

83

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 38.

att distriktslandtmätare skall vara underkastad såviil den vidsträcktare
tjänstgöringsskyldighet eller jämkning i åligganden som ock
den reglering af tjänstgöringsområde, eller förflyttning till annat tjänstgör!
ngsområde, som kan varda föreskrifven, vare sig vid en möjligen
inträdande förändrad organisation af landtmäteristaten eller särskilda
delar däraf eller eljest, samt i sådant hänseende särskildt vara pliktig
att med bibehållande af den lön han innehar fullgöra de nya eller förändrade
tjänstegöromål, som efter en dylik omorganisation kunna varda
honom ålagda;

att med distriktslandtmätartjänst icke må förenas annan tjänst å
rikets, Riksdagens eller kommuns stat;

att med distriktslandtmätartjänst icke heller må förenas vare sig
uppdrag såsom ordförande eller ledamot i styrelse för verk eller bolag,
som är med Kungl. Maj:ts oktroj försedt eller blifvit såsom aktiebolag
registreradt, eller befattning såsom tjänsteman i sådant verk eller bolag
eller annan tjänstebefattning af hvad slag som helst, så framt ej landtmäteristyrelsen,
uppå därom gjord framställning och efter pröfning, att
ifrågavarande uppdrag eller tjänstebefattning ej må anses inverka hinderligt
för tjänstgöringen vid landtmäteristaten, finner uppdraget eller
befattningen kunna få tills vidare mottagas och bibehållas;

att distriktslandtmätare, som åtnjuter tjänstledighet, skall, därest
han ej träffat aftal med vikarien om dennes aflöningsvillkor, till vikarien
afstå det arfvode enligt taxa, hvilket belöper å de af vikarien verkställda
tjänstegöromål;

att den, som af sjukdom hindras att förrätta sin befattning, äger
uppbära hela lönen, men att den som undfår ledighet för svag hälsas
vårdande, enskilda angelägenheter, tjänstgöring hos Riksdagen, dess
utskott eller revisorer eller andra särskilda uppdrag eller i behörig
ordning afstänges från tjänstgöring eller eljest är lagligen förhindrad
att sköta befattningen, kan förpliktas att under ledigheten, utöfver arfvode,
som nyss är sagdt, afstå så mycket af lönen, som för tjänstens
uppehållande erfordras eller eljest pröfvas skäligt;

att aflöning ej må utgå till tjänsteman för tid, hvarunder han
af hållit sig från tjänstgöring utan att hafva i vederbörlig ordning erhållit
tjänstledighet eller kunna styrka giltigt förfall;

att, därest tjänsteman varder afstängd från tjänstgöring eller i
häkte tagen, den del af hans lön, som icke af landtmäteristyrelsen
pröfvas böra användas. till befattningens uppehållande, skall under tiden
innehållas, såvida ej landtmäteristyrelsen finner skäligt låta honom
uppbära något däraf;

84

Kungl. Maj.is Nåd. Proposition N:o 38.

att, vid sjukdomsförfall eller när det erfordras för beredande af
semester, distriktslandtmätare skall vara skyldig att, om han förordnas
att uppehålla förstelandtmätartjänst, densamma, mot åtnjutande i förstnämnda
fall af de för befattningen anslagna tjänstgöringspenningar, men
i senare fallet af däremot svarande belopp, bestrida, dock ej längre än
sammanlagdt tre månader under ett och samma kalenderår;

att beträffande tidpunkterna för de förhöjningar af lönen efter viss
tids fortsatt innehafvande af distriktslandtmätartjänst, som äro i staten
medgifna, tidpunkten för första förhöjningen bestämmes att inträda efter
fem år, under villkor att innehafvaren under mer än fyra femtedelar af
den tjänstetid, som erfordras för att vinna nämnda förhöjning, med
godt vitsord bestridt sin egen eller, på grund af förordnande, annan
statens tjänst eller fullgjort annat offentligt uppdrag, och för andra förhöjningen,
efter ytterligare fem år, på samma villkor, samt för tredje
förhöjningen, efter än ytterligare fem år, äfvenledes på samma villkor,
under iakttagande, hvad hvar och en af omförmälda löneförhöjningar
angår, att den högre aflöningen ej får tillträdas förr än vid början åt
kalenderåret näst efter det, hvarunder den stadgade tjänsteåldern blifvit
uppnådd; börande löntagare, som förut varit kommissionslandtmätare,
därvid tillgodoräknas den tid, som före den nya aflöningsstatens trädande
i kraft förflutit från det han tillträdt kommissionslandtmätarbefattningen;

att likväl löntagare, som, då han intjänat stadgad tid för erhållande
af löneförhöjning, redan uppnått den lefnads- och tjänsteålder,
som berättigar honom till pension, icke må tillträda samma förhöjning;

att vid afgång från tjänsten till följd af afskedstagande, entledigande
eller dödsfall lönen utgår till månadens slut;

att i fråga om skyldighet att från tjänsten afgå äfvensom i fråga
om rätt till pension skall gälla hvad i särskild lag angående civila tjänstinnehafvares
rätt till pension är vid tiden för samma lönestats ikraftträdande
eller, såvidt angår innehafvare af befattning, som därefter tillträdes,
vid tillträdet till befattningen stadgadt; samt

att den, som tillträder den nya aflöningsstaten, skall vara skyldig
underkasta sig, efter Kungl. Maj:ts bestämmande, omreglering af de
extra inkomster, som kunna åtfölja tjänstebefattning eller utgå för bestyr
i sammanhang därmed.

Slutligen torde böra förklaras, att de nuvarande kommissionslandtmätare,
k vilka icke erhålla utnämning till distriktslandtmätartjänst, skola
varda bibehållna vid den dem hittills tillkommande rätt till pension.

Den nu föreslagna nya aflöningsstaten slutar på eu summa af

85

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition N:o 38.

483,400 kronor. Då den för år 1909 gällande staten för landtmäteristaten
i orterna uppgår till 161,400 kronor, innebär den nja aflöningsstaten
en ökning i anslagsbehof å 322,000 kronor. Därvid är emellertid
hänsyn icke tagen till vare sig de ökade utgifter för ålderstillägg,
som komma att blifva en följd af den nya aflöningsstatens antagande,
eller till den ökade kostnad för landtmätarnas pensionering, som är att
förvänta, och ej heller till det nya anslaget å 30,000 kronor till vissa
reseersättningar åt distriktslandtmätare.

Den kostnad, som sålunda kommer att ådragas statsverket, torde
emellertid till allra största delen uppvägas af den besparing för rikets
befolkning, förnämligast den jordbrukande, som blir en följd såväl af
nedsättningen i landtmäteritaxans arfvodesbelopp som af minskningen
i reseersättningarna på grund af distriktsindelningen samt de af staten
bekostade förrättningsresorna enligt fastställd reseplan.

På grund åt hvad jag sålunda anfört hemställer jag i underdånighet,
att Eders Kungl. Maj:t måtte föreslå Riksdagen att

dels godkänna den af mig föreslagna aflöningsstaten för landtmäteristaten
i orterna äfvensom de villkor och bestämmelser, som jag föreslagit
för åtnjutande af de i denna stat för distriktslandtmätare upptagna
aflöningsförmånerna;

dels förklara, att de förutvarande innehafvare af kommissionslandtmätarbefattning,
livilka icke erhålla befordran till distriktslandtmätartjänst,
skola varda bibehållna vid den rätt till pension, som hittills tillkommit
dem;

dels höja det i riksstaten under nionde hufvudtiteln uppförda ordinarie
anslag till landtmäteristaten i orterna från 161,400 kronor med
322,000 kronor till 483,400 kronor samt i anledning däraf jämväl höja
anslaget till landtmäteristaten i dess helhet, nu 233,400 kronor, med
samma belopp eller till 555,400 kronor;

dels ock å extra stat för år 1910 bevilja ett förslagsanslag å 30,000
kronor till bestridande af kostnaderna för vissa af distriktslandtmätare
företagna tjänsteresor.

Tillika tillstyrker jag, att Eders Kungl. Maj:t måtte förklara sig
vilja, därest hvad sålunda föreslagits varder af Riksdagen bifallet, utfärda
ny taxa på arfvode för landtmäteriförrättningar, att träda i kraft
samtidigt med den nya aflöningsstaten, i hufvudsaklig öfverensstämmelse
med det af landtmäteristyrelsen den 14 december 1907 i sådant
hänseende afgifna förslag.

86

%

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 38.

Hvad departementschefen sålunda hemställt och
tillstyrkt, däri statsrådets öfriga ledamöter instämde,
behagade Hans Maj:t Konungen i nåder gilla samt
förordnade, att proposition i ämnet af den lydelse,
bilaga. . . till detta protokoll utvisar, skulle till Riksdagen
aflåtas.

Ur protokollet:

A. Stael von Holstein.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 38.

87

Bil. A.

Landtmäteristyrelseus den 14 december 1907 afgifna underdåniga

F S rs 1 a g

till förnyad taxa på arfvode för landtmäteriförrättningar.

1 §■

1 mom. Vid ägoskifte eller annan tjänsteförrättning, som landtmätare
verkställer, skall han erhålla reseersättning och arfvode för förrättningen
samt lösen för karta och handlingar enligt här nedan gifna
bestämmelser.

2 mom. För medhjälpare, som landtmätare begagnar till biträde
vid förrättning, må, utom reseersättning enligt 3 § och arfvode efter
hvad i 17 § sägs, arfvode eller ersättning, under hvilken förevändning
som helst, jordägare icke påföras, utan skall betalning för sådant
biträde anses inbegripen i hvad landtmätare i ett för allt för förrättningen
åtnjuter.

2 §•

För resa till och från förrättningsstället njute landtmätare ersättning,
för resekostnad enligt fjärde klassen i gällande resereglemente,
hvars bestämmelser härutinnan lända till efterrättelse, samt för kost och
tidsspillan, efter vägens längd, med 12 öre för kilometer vid resa med
skjuts och med 4 öre för kilometer vid resa på ångfartyg eller järnväg.
Ersättningen beräknas i allmänhet från landtmätarens hemvist
och dit åter, men, när landtmätare skall å tjänstens vägnar, på vederbörande
myndighets kallelse, infinna sig såsom bitriide vid domstol,
skattläggning eller dylikt och lian är med tjänstegöromål utom sitt
•hemvist sysselsatt, från den ort, å hvilken han befinner sig och dit åter;
allt med iakttagande att, om landtmätare har sitt hemvist eller är med

88

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 38.

tjänstegöromål sysselsatt utom det distrikt, där lian är anställd, ersättningen
beräknas från den i landtmätarens väg förrättningsstället närmast
liggande distriktsgränsen och dit åter.

Lägsta ersättning för kost och tidsspillan under resa utgår med
två kronor.

3 §•

1 mom. Medhjälpare njute reseersättning lika med landtmätare,
såsom i 2 § sägs, dock att ersättningen för resekostnad utgår efter
resereglementets femte, klass och att denna ersättning likasom ersättningen
för kost och tidsspillan ej får påföras för större väglängd än
landtmätaren enligt 2 § äger beräkna.

2 mom. Ej må landtmätare för annan förrättning än den, som
upptager minst åtta månaders arbete för en person, beräkna reseersättning
för mera än en medhjälpare, ändå att flere medhafvas.

3 mom. Vid förrättning af så inskränkt omfattning, att den af
en person på till och med sex dagar kan verkställas, må jordägare med
rese_ eller annan ersättning till medhjälpare icke betungas, ändå att
sådan medföljer.

4 §•

1 mom. År landtmäteriförrättning så vidlyftig, att den med oafbrutet
arbete icke kan på ett år, under därtill tjänlig tid, afslutas,
njute landtmätare reseersättning, efter hvad i 2 och 3 §§ bestämmes,
eu gång om året, så länge förrättningen på sådant sätt fortvara^

2 mom. Finnes det nödigt eller medförande besparing åt skog
eller handtlangning och kostnader att afbryta ägomätning, för att densamma,
hvad angår skogbevuxna sjöstränder, öar, holmar eller större
sjöar, kärr eller mossar, pa is fortsätta, och maste särskilda iesor fördenskull
företagas, vare landtmätare till ersättning för densamma berättigad.
Varder förrättningen eljest utan landtmätares vållande uppskjuten,
vare ock då landtmätare, när han på förrättningsstället åter
skall sig infinna, till reseersättning berättigad. År däremot landtmätare
till uppskofvet vållande, eller uppskjuter han börjad förrättning för att
annorstädes än å förrättningsstället densamma fortsätta, ellei utsätter
han, utan jordägares egen begäran, förrättning på sådan årstid, att
marken till dess företagande icke finnes tjänlig, och förrättningen därför
måste uppskjutas, äge i dessa fall ingen reseersättning rum.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 38. 89

3 mom. Uppskjutsa landtmäteriförrättning derföre att tvist mellan
jordägare uppstår, huruvida densamma må äga rum, eller därför att
j®n,..''iest ]n^s^e vederbörande myndighets pröfning underställas, eller
därför att jordägare under slåtter- och skördetiderna icke vilja nödig
handtlangning för landtmätare utgöra; äge landtmätare rätt att af den
eller dem, som obehörigen föranledt uppskofvet, eller, där ingen särskild
delägare uppskofvet sålunda vållat, af dem alla gemensamt erhålla
förutom reseersättning, jämväl godtgörelse för den af uppskofvet vållade
tidsspillan efter dagberäkning enligt 17 § för den tid, uppskofvet varar,
dock icke för längre tid än två dagar. Till enahanda ersättning vare
landtmätare berättigad, om jordägare återkallar begäran om förrättning
senare än fjorton dagar före kungjord sammanträdesdag, eller om
förrättning, sedan den börjad blifvit, utan landtmätares vållande inställes.
I alla dessa fall äge dock någon ersättning för nyss omförmälda tidsspillan
icke rum, om landtmätare under tiden varit svsselsatt med
annat landtmäterigöromål.

5 §•

1 mom. Vid alla landtmäteriförrättningar må det bero af landtmätare
att själf förskaffa sig kost och husrum, endera eller bägge. Vill
han det ej, åliggedet jordägare att på tillsägelse anskaffa så väl tjänhgt
husrum, hvartill räknas uppassning, ljus och värme, säng och säno--klader, som ock god husmanskost, ej blott för landtmätare,''utan äfven
för medhjälpare och elev, då sådana medhafvas; och betale landtmätare
för husrum 60 öre samt för kost 1 krona 90 öre för hvarje person om
dagen, hvilken betalning å landtmäteriarfvodet afräknas.

2 mom. Tredskas jordägare att, när därom tillsagdt blifvit, anskaffa
kost och husrum för landtmätare, medhjälpare eller elev, njute
landtmätare handräckning hos närmaste kronobetjent till dessa förnödenheters
erhållande på den tredskandes bekostnad.

0 §•

• 1 mom. Arfvode för ägors mätning utgår sålunda:

a) när kartan är upprättad i åkerskalan (1: 4,000) med en efter
ägofigurernas medelareal lämpad afgift för hvarje ägofigur enligt
följande tariff: jo» »

Bih. till Riksd. Prof. 1909. 1 Sami. 1 Afd. 25 Höft.

12

90

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 38.

Tariff 1.

-

Medelareal

Öretal per figur

■ , l

Medelareal

1

Öretal per figur

för tomter, träd»

: gärdax, åker och

cirkulationsj ord

! för äng ock od-

lingsmark

för skogsmark och.

annan duglig mark

för tomter, träd-gärdar, åker och
cirkulationsj ord

för äng och od-lingsmark

för skogsmark och |

annan duglig mark j

Öfver

0 t.

o. m. 2

!

ar

4

3

3

öfver 50 t. o. m. 55

ar

i

70

48

»

2

» 4

>

8

6

6

»

55 »

60

»

75

51

38 ''

>

4

» 6

>

12

9

8

60

65

»

80

54

41 i

»

6

» 8

>

15

12

10

»

65 »

70

»

84

57

43 1

i

8

> 10

19

14

12

»■

70

80

91

61

46 :

>

10

» 12

»

22

16

13

»

00

o

90

»

100

67

49

12

> 14

>

25

18

15

»

90 »

1

hkr

109

73

53 i

»

14

> 16

27

20

16

»

1 hkr »

1.20

122

80

58 |

16

» 18

30

22

18

»

1.20 > »

1.40

»

138

90

i 65 i

1 I

»

18

> 20

33

24

19

1.40 » >

1.70

158

102

| 73

i »

20

> 22

»

35

25

20

1.70 J> >

2. —

>

O

00

rH

116

i 81 1

22

» 25

>

38

: 27

22

3>

2.— » »

2.50

1 208

! 132

92 i

i »

25

» 28

»

42

30

23

»

2.50 » »

3.—

»

j 242

| 156

105

>

28

» 30

45

32

25

>

3.— » ......

290

! 181

122

»

30

» 35

I 49

! 84

27

med tillägg för hvarje hel

*

35

» 40

54

38

29

hektar därutöfver

50

30

| 20

1 »

40

» 45

»

60

j 41

32

''

1 »

45

> 50

»

65

! 45

34

i

(Exempel. Om vederbörande beskrifning upptager 120 ägofigurer
åker med en sammanlagd areal af 90 hektar, utgör medelarealen pei
figur —0,7 5 hektar eller 75 ar. Emot denna medelareal svarar
enligt tariffen ett pris af 91 öre per figur. Hela mätningsarfvodet blifver
alltså, därest åkerskalan användts vid mätningen, 120 gånger 91 eller
109 kronor 20 öre.)

91

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition N:o 38.

Arfvode för mätning af impediment utgår efter samma tariff, som
arfvode för mätning af skogsmark; dock med den inskränkning att den
areal, som sjö, hafsfjärd eller vik innehåller öfver 500 hektar, ej ingår
vid beräkning af impedimenternas medelareal.

b) när kartan är upprättad i tomtskalan (1: 2,000), må det här
ofvan bestämda arfvode höjas med Vs;

c) när kartan är upprättad i skogsskalan (1: 8,000), skall det
enligt punkten a) utgående arfvode minskas med Vs;

d) när kartan är upprättad i större skala än 1:2,000 eller mindre
skala än 1 : 8,000, skall mätningsarfvodet utgå efter dagberäkning
enligt 17 §.

2 mom. Landtmätare vare skyldig att för mätningsarfvodet verkställa
mätningen, upprätta konceptkarta i fullständigt skick, densamma
färglägga samt med ram, rubrik, kringskrifning, skala och norrstreck
förse, äfvensom uppsätta för mätningen erforderligt protokoll samt i
ägobeskrifningen införa ägofigurernas nummer, ägornas namn och fördelning
i särskilda ägoslag.

7 §■

1 mom. För gradering och för jordvärdering utgår arfvode med
Vi af hvad i 6 § 1 mom. punkten a) för mätning är stadgadt, utan
afseende å den skala, i hvilken mätningen skett.

För impediment eller sådant område, som ej blifvit till något
gradvärde upptaget, må arfvode för gradering ej fordras.

2 mom. För graderingsarfvodet skall landtmätaren urskilja inrösnings-
och afrösningsj orden, verkställa ägograderingen, uti ägobeskrifningen
införa uppgift om ägornas naturliga beskaffenhet, gradtalet
och uppskattningsinnehållet samt det sistnämnda summera, äfvensom
uppsätta i samband med graderingen erforderliga protokoll och föreningar.

3 mom. Arfvode för uträkning af karta utgår lika för alla ägoslag,

a) när kartan är upprättad i åkerskalan (1 : 4,000), med ersättning
för hvarje ägofigur enligt tariff 2;

b) när kartan är upprättad i tomtskalan (1 : 2,000), med den i
punkten a) bestämda afgift fördubblad;

c) när kartan är upprättad i skogsskalan (1. : 8,000) eller i skala
1 : L6,000 eller 1 : 20,000, med den i punkten a) bestämda afgift, förminskad
med respektive Vio, G/io eller Vio.

92

Kungi. Maj:ts Nåd. Proposition No 38.

Tariff 2.

Med

e 1 a r e a 1

Öretal
per figur

öfver

0

ar

t. 0.

in. 5

ar .......................

4

:»

5

»

13

» ........................

5

»

13

»

))

19

» ........................

6

»

19

»

)>

29

» ........................

7

»

29

»

»

37

» .......................

8

»

37

»

))

50

» .......................

9

»

50

))

»

60

» .......................

10

)>

60

))

))

76

» ........................

11

»

76

:»

))

90

....................

12

»

90

»

»

1.10

hektar ......................

13

1.10

hektar

1.30

)> .......................

14

)>

1.30

»

»

1.55

5) ........................

15

»

1.5 5

»

»

1.80

» ........................

16

»

1.80

»

2.15

» ......................

17

2.16

:»

2.5 0

)> .......................

18 1

»

2.50

O

»'')

))

)) ..

»

3.00

» ......................

19

21

med tillägg för

hvarje

hel hektar därutöfver..........

3 i

4 mom. År kartan upprättad i större skala än 1 : 2,000 eller
mindre skala än 1 : 20,000, skall uträkningsarfvodet utgå efter dagberäkning
enligt IT §.

5 mom. För det här ofvan bestämda uträkningsarfvode skall
arealen uträknas och kontrolleras, ägofigurernas och, där ägogradering
eller jord värdering skett, graderings- eller jordvärderingsfigurernas nummer
tecknas å kartan, samt en i afseende å arealen fullständig ägobeskrifning
med därtill hörande sammandrag upprättas och summeras.

6 mom. Arfvode för upprättande och summering af häf''deför teckning
upptagande de tegar och ägostycken, som hvar och en delägare eller
skifteslaget samfälldt innehar, utgår för de härför nödiga samman -

Kungl. Maj.is Nåd. Proposition N:o 38. 93

träden, med delägarne efter dagberäkning enligt § 17 samt för hvarje
påbörjad sida, som förteckningen med dess sammandrag upptager
med 50 öre. l t 6 7

8 §•

1 mom. Delning sarf vode skall för hvarje ägolott, som särskildt
utbrytes, utgå:

. dels efter ägolottens areal af inrösnings- och afrösningsjord enligt
tariff 3 ;

. dels ock med b öre för hvarje inom ägolotten befintlig ägofigur,
impedimentfigurerna häruti inberäknade.

Tariff 3.

Ägolottens

areal

Ersättning då mot-stående areal ut-göres af

inrös- j afrös-ningsj ord j ningsj ord

Kr.

öre

Kr.

öre

| öfver

0

ar t.

O.

m. 25

ar

1

so

1

I »

25

»

»

50

>

2

so

1

70

>

50

»

»

1 hektar

3

40

2

! 3>

1

hektar

2

4

SO

2

60

2

>

4

»

6

SO

3

50

>

4

>

»

6

»

8

0 0

4

CO

>

6

8

10

30

5

70

»

8

>

10

>

12

_

6

6 0

»

10

>

»

13

»

18

70

7

SO

>

13

»

16

»

15

00

8

60

»

16

»

»

20

»

17

SO

9

80

»

20

»

»

25

»

19

70

11

20

»

25

»

»

30

»

22

_

12

60

30

>

40

»

25

_

14

SO

»

40

»

»

50

»

29

_

16

60

»

50

>

60

>

32

—

18

—

Ägolottens

areal

Ersättning då mot-stående areal ut-göres af

inrös- | afrös-ningsjord ningsj ord

Kr.

öre

Kr.

öre

>fver

60 t. o. m.

80 hektar

37

21

»

80 »

100

>

43

—

24

__

100 »

120

»

47

_

26

_

120 »

140

52

_

28

_

»

140

170

»

57

_

31

_

»

170 »

200

»

63

_

35

.

»

200

250

>

71

_

39

_ ''

»

250 »

300

79

_

43

_

300

400

»

91

_

49

_

»

400 >

600

»

no

—

59

_

»

000

800

,,

130

_

71

_

»

800

1.000

»

150

_

83

»

1,000 hektar ..

164

_

90

med tillägg för hvar

e helt hundra-

tal hektar dflrutöfver.....

6

—

4

—

.2 monL Delningsarfvode för utläggande af samfällda undantag
utgår efter den i 1 mom. stadgade grund; och skola därvid alla sådana
undantag tillsammans räknas såsom en ägolott.

94

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 38.

Med ägolott menas sammanfattningen af alla de skiften, Indika
tilläggas hvarje hemman, hemmansdel, utjord, urfjäll eller lägenhet,
som särskildt utbrvtes.

3 mom. Genom delningsarfvodet skall betalning anses vara erlagd
för sammanträden med delägare, uppsättande af föreningar och protokoll
utom de i 6 och 7 §§ omnämnda, provisionel! plan till skiftet och
dess utvisande på marken, alla till skiftet hörande grunders bestämmande,
skiftenas uträkning och utläggning på kartan samt upprättande af delningsbeskrifningen
och sammandrag efter skiftet.

9 §''

1 mom. Vid beräkning af de i 6, 7 och 8 §§ stadgade arfvoden,
hvaruti inbegripes ersättning för så kallade berednings-, konnektcrings-,
uppritnings- och delningsdagar äfvensom godtgörelse för. skrit- och ritmaterialier
till koncepthandlingar och kartor, iakttages a idare.

l:o) Med ägofigur förstås hvar och en å karta upptagen, inom
vissa linjer eller afprickningar innesluten areal, som blifvit bestämd,
i fråga om tillämpning af 6 och 7 §§, genom mätning eller gradering
samt, i fråga om tillämpning af 8 §, jämväl genom styckning medelst
skifteslinjer; och böra således ägofigurernas areal och antal beräknas i
de båda förstnämnda fallen enligt ägo- eller häfdebeskrifningens samt i
sistnämnda fallet enligt delningsbeskrifningens innehåll; skolande de
ägofigurer, hvilka gränsa intill hvarandra och blifvit till samma gradvärde
uppskattade, men ej äro atskilda g''enom sadana föremål pa maiken
som väg, stängsel, dike eller vattendrag, eller genom häfdegränser eller
gräns emellan skilda ägoslag m. in. dylikt, vid arfvodets beräkning
såsom en anses.

2:o) Då vid affattning af skog och utmark de därinom belägna
inägor endast till yttre gränserna af mätas, må arfvode för samma
inägor icke till högre belopp åtnjutas än som för afrösningsjord är stadgadt.
För torfmosse, då sådan mellan delägarna skiftas, beräknas
graderings- och delningsarfvode efter dagberäkning enligt 17 . §.

3:o) Om skifte vid det sammanträde, då provisionel! plan till skiftesläggning
för delägarna utvisas, återkallas eller eljest alldeles inställes,
må endast hälften af delningsarfvodet tillgodonjutas.

4:o) När delning efter areal äger rum, må endast hälft delnmgsarfvode
påföras.

2 mom. Då förut upprättad karta vid landtmäteriförrättnmg begagnas,
skall för densammas undersökning och nödiga rättelsers insättande
därå, äfvensom för ''granskning af uträkningen, betalning er -

95

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 38.

läggas enligt 17 §. Om kartans kopiering eller ny uträkning erfordras,
godtgöres kopieringen efter 13 § och uträkningen efter 7 §, hvarmed
öfriga i 7 § 5 mom. uppräknade arbeten skola anses ersatta, Ej må
likväl landtmätaren sålunda tillkommande ersättning öfverstiga hvad för
ny kartas upprättande och uträkning bort gäldas.

10 §.

1 mom. Vid ändring af verkställdt laga skifte, enligt domstols
beslut, utgår ersättning till landtmätaren för de åtgärdar och besvär,
som af beslutet föranledas, sålunda:

a) för den uträkning, som i följd af föreskrifna rättelser i ägograderingen
kan erfordras, enligt den i 7 § utsatta grund;

b) för upprättande af ny ägobeskrifning i koncept, med 40 öre
för hvarje påbörjad sida och dessutom 2 öre för hvarje ägofigur, hvars
gradvärde blifvit ändradt;

c) för upprättandet af ny häfdeförteckning i koncept, med 40 öre
för hvarje påbörjad sida;

d) för bestämmande, genom uträkning, af de nya skifteslinjernas
läge å kartan, i allmänhet med delningsarfvode enligt 8 §, likväl beräknadt
endast för de rubbade skiftena, men, när skifteslinje mellan
nämnda skiften till någon del bibehålies, allenast med så stor anpart
af det sålunda beräknade delningsarfvodet, som belöper på den eller
de nya skifteslinjernas sammanräknade längd i förhållande till summan
af de nya och de bibehållna gränslinjerna omkring de rubbade skiftena;
skolande rubbade skiften, i fråga om bestämmandet af det i delningsarfvodet
ingående figurarfvode, tillsammans betraktas såsom ett nytt
delningsområde och figurarfvodet således utgå för hvarje inom detta
område befintlig- ägofigur, dock ej sådan, som uppkommit gonom styckning
medelst någon i följd af ändringen försvinnande skifteslinje;

e) för upprättande af ny delningsbeskrifning i koncept, med 40
öre för hvarje påbörjad sida, räknadt för de delar af beskrifningen,
som angå icke rubbade skiften; och gällo såväl härvid, som vid beräkning
af ofvan nämnda ersättning för upprättande af ny ägobeskrifning
och ny häfdeförteckning, hvad i 14 § om radernas antal och sifferkolumnernas
bredd stadgas; samt

f) för öfriga åtgärder, efter taxans särskilda bestämmelser.

2 mom.. När verkställdt skifte af annan anledning, än i föregående
mom. sagd! är, ändras, skola i samma mom. stadgade grunder
för ersättningens bestämmande i tillämpliga delar jämväl följas.

96

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 38.

11 §•

1 mom. Vid förrättning angående rågång emellan län, härad,
socknar eller särskilda skifteslag, till hvilken förrättning ej må räknas
rågångsrätning genom ägoutbyte, njute landtmätare, förutom reseersättning,
betalning:

a) för kungörelser och kallelser enligt hvad i 14 § sägs;

b) för de dagar, som åtgå till sammanträden med rågrannar,
enligt 17 §;

c) för mätning och kartläggning af råskillnads- eller tvistelinjer,
när sådana äro räta, med 2 kronor, men när de följa bäckar, strömmar,
sjöstränder eller krokiga gärdesgårdar eller ock omgifvas af skog, med
4 kronor för hvarje kilometer; dock att arfvodet efter denna punkt ej
må beräknas i det fall, att marken å endera sidan skall afmätas och
därvid rågången eller tvistelinjerna å karta upptagas;

d) för utstakning af rågång i skoglös mark med 2 kronor och i
skogbeväxt mark med 4 kronor för hvarje kilometer; samt

e) för rörläggning och rösebeskrifnings upprättande, efter antalet
nedlagda laga rör, emellan län, härad och socknar med 2 kronor, samt
emellan byar och hemman med 60 öre för hvarje sådant rör; äfvensom
med 40 öre för hvarje i röse kringskolad utliggare, visare eller ledare,
som å karta ut märkes; men för råstenar, Indika utan kringskolning
nedläggas, med endast 15 öre.

2 mom. För utstakning af skifteslinjer betalas, då sådan sker i
skoglös mark, 2 kronor och i skogbeväxt mark 4 kronor för hvarje
kilometer. Rörläggning af sådana linjer betalas med 40 öre för hvarje
råsten, som i ände- och brytningspunkter nedlägges samt med 15 öre
för hvarje sådan mindre sten eller träpåle, som enligt föreskriften i
104 § skiftesstadgan skall i hvarje linje finnas.

3 mom. För vägars mätning betalas 1 krona 50 öre, för deras
gradering, med hvad därtill hörer, 3 kronor och lör deras delning 3
kronor, allt för hvarje kilometer, dock att, när delning sker utan gradering,
af delningsarfvodet endast hälften erlägges. Dessutom betalas
för hvarje väglott, som å marken utmärkes, 40 öre. Varder vägen å
karta lagd, ökas mätningsarfvodet, om vägen går genom skoglös mark,
med 70 öre och, om den omgifves af skog, med 2 kronor för hvarje
kilometer; dock att, där vägen kartlägges på det sätt, att vägsträckan
endast med räta linjer utmärkes, mätningsarfvodet ökas med allenast
50 öre för hvarje kilometer; skolande i båda dessa fall såväl väglotterna
som broar, trummor, rågångar m. m. å karta utmärkas.

97

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 38.

4 mom. För hägnad ers mätning betalas 1 krona 50 öre, för deras
gradering, med hvad därtill hörer, 60 öre och för deras delning 2
kronor, allt för hvarje kilometer; dock att, när delning sker utan gradering,
af delningsarfvodet endast hälften erlägges, samt att, om delningen
verkställes efter förut befintlig karta, därå hägnadernas längd
uttages, mätningsarfvodet minskas med 3/4. Dessutom betalas för hvarje
hägnadslott, som å marken särskild! utmärkes, 40 öre. Varder hägnaden
å karta lagd, ökas mätningsarfvodet, som om väg i näst föregående
moment sagdt är.

5 mom. Uti de i 2, 3 och 4 mom. af denna § stadgade arfvoden
är betalning för sammanträden med delägarne, äfvensom för protokolls
och beskrifningars författande i koncept, jämväl inbegripen.

6 mom. För upprättandet af karta med beskrifning öfver afsöndra^
lägenhet äge landtmätare undfå arfvode med 10 kronor. Erfordras
vidlyftigare mätnings- eller utredningsgöromål, än som under en förrättningsdag
hinna utföras, njute landtmätare härför ersättning med
det i 17 § stadgade dagarfvode.

12 §.

Vid ägostyckning utgår till landtmätaren, förutom reseersättning,
betalning enligt följande bestämmelser:

l:o) Då i fråga om gränserna omkring ägor, som skola styckas,
erfordras åtgärd, hvarom i 45 och följande §§ af 5 kap. skiftesstadgan
förmäles, njute landtmätare därför betalning enligt de grunder, som
gälla i fråga om ei''sättning för förrättning angående rågång mellan
särskilda skifteslag:

2:o) Då för utmärkande å karta af skillnadslinjerna mellan de
särskilda hemmanslotternas ägoområden eller af gränserna för mark,
som undantages för gemensamt behof eller eljest afsättes såsom för de
särskilda hemmanslotterna gemensam, mätning sker af dessa skillnadslinjer
eller gränser, utgår arfovde för mätningen enligt den i 11 § 1
mom. c) stadgade grund; dock att för mätning af gränserna för mark,
som undantages för väg eller dike, arfvodet minskas med hälften och
att särskild! arfvode för mätning, som i denna punkt afses, icke må
beräknas i det fall, att fullständig karta öfver hemmanet upprättas.

3:o) Styckningsarfvode skall utgå dels för hvarje skifte, som till
hemmanslott lägges, dels ock för hvarje väg, dike eller annat för
gemensamt behof undantaget eller eljest för de särskilda hemmanslotterna
gemensamt afsatt område, som särskildt uträknas och beskrifves, efter
dess areal, enligt tariff 4.

Dih. till Piksd. Prof. 1909. 1 Samt. 1 Afd. 25 Höft.

13

98

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition N:o 38-Tariff 4.

Are

a 1

Ersättning

öfver 0

t. o. in.

50

ar .....................

Kr.

1

öre

»

50

»

1

hektar...............

1

30

»

1

»

2

y> ..................

1

60

2

»

3

» ..................

1

90

»

3

))

5

» .................

2

40

»

5

»

7

» .................

3

—

»

7

))

10

» ..................

3

60

»

10

»

15

» ..................

4

60

2>

15

20

» ................

5

50

)>

20

»

30

» ..................

7

—

))

30

»

50

» ..................

9

—

))

50

))

80

» ..................

11

—

))

80

»

150

» .................

14

—

))

150

»

300

» ..................

17

—

»

300

»

500

» ..................

22

—

»

500

))

1,000

» .................

30

—

))

1,000

hektar ....

36

—

med tillägg för hvarje
dn.rnt.öfver

helt hundratal hektar

1

Erfordras särskild värdering af sådan lägenhet, som omförmäles
i andra stycket af 12 § lagen om hemmansklyfning, ägostyckning och
jordafsöndring, eller af sådan andel i ägor, som finnes omnämnd uti
13 § samma lag, njute landtmätare härför ersättning efter dagberäkning
enligt 17 §.

Minsta styckningsarfvode vare 10 kronor.

Genom styckningsarfvodet skall betalning anses vara erlagd för
sammanträden med sakägare, uppsättande af protokoll och föreningar,
utmärkande å kartan och uträknande af de särskilda hemmanslotternas
ägoområden samt af vägar, diken och andra områden, som undantagas
för gemensamt behof eller eljest afsättas såsom för de särskilda hemmanslotterna
gemensamma, fördelning af hemmanets mantal mellan de särskilda
lotterna eller, där ägostyckning verkställes å lägenhet, bestämmande
af det inbördes förhållande, efter hvilket lotterna skola deltaga

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 38■ 99

i utgörandet af lägenhetens allmänna utskylder och besvär, äfvensom
verkställande af den uppskattning, som för nämnda ändamål erfordras,
samt upprättande af beskrifning öfver styckningen.

_ 4.o) För utstakning af skillnadslinjerna erlägges betalning enligt
den i 11 § 2 mom. för utstakning af skifteslinjer stadgade grund.

5:o) För skillnadslinjernas rörläggning och upprättande af beskrifning
däröfver utgår ersättning med 60 öre för hvarje råsten, som nedlägges
i ände- eller brytningspunkter, samt med 15 öre för hvarje
låsten eller påle, som i skillnadslinjerna mellan ände- och brytningspunkter
nedsättes.

6:0) I afseende å betalningen för andra åtgärder, såsom utfärdande
af kallelser och kungörelser, där annans rätt än sökandens är vid förrättningen
i fråga, undersökning af förut upprättad karta, upprättande
af fullständig karta, där sakägare det begär eller sådant varder för
verkställande af föreskrifven uppskattning erforderligt m. in., äfvensom
i fråga om lösen för karta och handlingar, gäller hvad därom finnes
för hvarje fall i taxan bestämdt.

13 §.

1 mom. Lösen för kopia eller utdrag af geometrisk karta utgår,
där ej annorlunda här nedan stadgas, med enahanda belopp, som det
för uträkning af karta i 7 § 3 mom. bestämda arfvode med tillägg
efter. kartans storlek af 3 kronor för första regalarket och 50 öre för
hvarje ark där utöfver.

2 mom. För kopia af sådan till beredande af laga skifte eller
afvittring upprättad karta, hvilken före skiftets verkställighet kan begäras
och hvarå således delningslinjerna icke äro utmärkta, erlägges endast
3/4 af nu stadgad lösen och den återstående V4, när skiftet blifvit afslutadt
och å kartan utmärkt.

3 mom. För kopia eller utdrag af geometrisk karta i större skala
än 1: 2,000, för karta i mindre skala är 1: 20,000, för geometrisk karta,
som icke eller blott till någon del är uträknad, för äldre så kallad
delineation eller afritning, samt för äldre geografisk karta, som icke
är i detalj utförd, betalas i förhållande till därå användt arbete, som
genom värdering bestämmes, i länen af förste landtmätaren och i generallandtmäterikontoret
af landtmäterifiskalen. Uppstår tvist om beloppet,
afgöres den af landtmäteristyrelsen och bör vid dess yttrande i ämnet
förblifva.

100

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 38.

4 mom. Lösen för kopia af efter år 1845 upprättad härads- eller
sockenkarta eller af annan geografisk karta bestämmes efter arbetets
beskaffenhet af landtmäteristyrelsen.

5 mom. För kopia eller utdrag af karta öfver rågång eller annan
längdsträckning af hvad slag som helst, äfvensom för sådant utdrag
af geometrisk karta, som endast afser att utvisa rågång eller annan
längdsträckning, erlägges såsom lösen dels betalning efter kartans storlek
enligt hvad i 1 mom. är bestämdt, dels ock, då kartan är upprättad
i åkerskalan, för första kilometern 2 kronor, för den andra 1
krona 50 öre, för den tredje 1 krona 25 öre, samt för hvarje följande
kilometer 1 krona. År karta upprättad i tomtskalan, höjes den efter
längdmått utgående lösen med halfva beloppet, hvaremot, om skogsskalan
eller mindre skala är använd, samma lösen nedsättes med en
tredjedel.

6 mom. Minsta lösen för karta, som i denna § afses, utgör 5
kronor.

7 mom. För stämpladt papper bör särskild betalning erläggas.

14 §.

1 mom. För afskrift af ägo- och delningsbeskrifning samt häfdeförteckning,
protokoll, förening och annan sådan handling eller utdrag
däraf skall i lösen, ersättning för papper inberäknad, erläggas 1 krona
25 öre arket, då trettio rader med tät stil böra vara skrifna på hvarje
sida, med högst 3 centimeters marginal; och bör, därest formulär för
uppställning af sådan handling, som är inrättad med sifferkolumner,
blifvit af landtmäteristyrelsen utfärdadt, detsamma jämväl i afseende å
alla sifferkolumnernas sammanlagda bredd tjäna till efterrättelse, så att
denna bredd ej öfverskrides.

2 mom. För hvarje utfärdad kallelse och kungörelse till förrättning,
hvarvid annans rätt än sökandens är i fråga, betalas 20 öre. I
det fall att landtmätaren själf vållat behofvet af kallelsen eller kungörelsen,
erhålles därför ingen ersättning.

15 §.

1 mom. För ståndskogslikvid utgår ersättning:
a) när ståndskogen värderas hufvudsakligen genom mätning och
räkning af träden med dels Va öre för hvarje uppmätt och räknadt

Kungl. Majds Nåd. Proposition N:o 38. 101

träd och dels 15 öre för hvarje hektar af den i ståndskogslikviden ingående
ägovidd;

b) när ståndskogen på annat sätt värderas, efter dagberäkning
enligt 17 §.

2 mom. Skulle arfvode för slåndskogslikvid, beräknadt efter den
i punkt a) bestämda grund, understiga det arfvode, som skulle erhållas
efter dagberäkning enligt 17 §, må betalning i stället utgå efter sistnämnda
grund.

3 mom. Arfvode för ståndskogslikvid, hvilket arfvode skall beräknas
antingen efter den i punkt a) eller i punkt b) utsatta grund,
men icke efter båda, skall anses utgöra godtgörelse för sammanträden
med delägarna, uppsättande af föreningar och protokoll, trädens uppmätning,
räkning och värdering, upprättande af besiktnings- och värderingsinstrument
samt likvid emellan delägarna.

16 §.

1 mom. Begär någon att lösa protokoll eller karta med tillhörande
beskrifning eller annan handling angående verkställd landtmäteriförrättning
eller utdrag däraf, må sådant icke förvägras. Ingen
jordägare vare skyldig att lösa vid landtmäteriförrättning upprättade
kartor och handlingar, utan så vida rågångsförrättning, skifte, ägoutbyte
eller ägostyckning skett, då därmed förhålles på sätt i skiftesstadgan
och lagen om hemmansklyfning, ägostyckning och jordafsöndring
sägs.

2 mom. För kopia eller utdrag af karta, beskrifning, landtmäteriprotokoll
eller annan dylik handling, som från landtmäterikontoren i
länen utgifves, erlägges lösen efter hvad i 13 och 14 §§ sagdt är. I
afseende å annan expedition skall gällande förordning angående expeditionslösen
tjäna till efterrättelse.

17 §•

1 mom. För sådana till en landtmäteriförrättning hörande göromål,
hvilka icke, på sätt förut är stadgadt, betalas efter figurantal,
längd- eller ytmått, äfvensom för skattläggning, afvägning, biträde vid
domstol och syn med mera dylikt, njute landtmätare så väl för sig
som för medhjälpare, då sådant biträde begagnas och, enligt hvad i
3 § är sagdt, får på jordägarnas bekostnad medhafvas, jämte reseer -

102

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 38.

sättning efter 2, 3 och 4 §§, för hvarje dag lian eller hans medhjälpare
å förrättningsstället är sysselsatt, arfvode med 10 kronor om dagen.

2 mom. För besiktningar och värderingar, som erfordras för
upprättande af likvider i fråga om ersättning för odling, häfd samt
vägbyggnads- och husflyttningskostnad eller annat dylikt, som vid
skifte förekommer, för erforderliga besiktnings- och värderingsinstruments
upprättande samt för själfva likviderna njute landtmätare betalning
enligt den i föregående mom. stadgade grund, dock att godtgörelse
för likvidernas upprättande ej må i något fall beräknas för
längre tid än en tredjedel af den, som åtgått till besiktningarnas och
värderingarnas verkställande samt besiktnings- och värderingsinstrumentets
upprättande. Till enahanda betalning som för ofvannämnda
besiktningar och värderingar vare landtmätare vid vägdelning jämväl
berättigad för de sammanträden med delägarna, som erfordras före
vägarnas mätning och gradering, äfvensom för erforderliga besiktningar
af föreslagna områden för hämtning af väglagningsämnen.

3 mom. Skulle arfvodet för förrättning, beräknadt efter figurantal,
längd- eller ytmått, understiga det arfvode, som skulle erhållas efter
dagberäkning, må betalning i stället utgå efter sistnämnda grund, om
landtmätare sådant åstundan skolande dock, därest förrättningen medtagit
öfver två dagar, frågan, i fall någon vederbörande det påkallar,
underställas landtmäteristyrelsens pröfning.

4 mom. Därest vid eu förrättning å samma dag förehafvas särskilda
arbeten, af hvilka ett skall godtgöras efter dagberäkning, ett
annat T efter annan grund, bör dagarfvodet skäligen jämkas i förhållande
till den tid, som å det därmed ersatta arbete användes; och ej må för
samma dag mera än ett dagarfvode beräknas.

18 §.

För mätning och uträkning, gradering samt delning, utstakning
och rörläggning af ägor, som till stad höra, äfvensom för rågångs,
vägs och hägnads mätning, gradering och delning å stadsägor, njute
landtmätare arfvode lika med hvad här ofvan i 6, 7, 8, 11 och 17 §§
stadgadt är, utom hvad angår mätning och uträkning af själfva stadsplanen
med förstad, hamn och dylikt, jämte därå varande tomter, för
hvilka göromål landtmätare äge beräkna arfvode antingen till tre gånger
det belopp, som i 6 och 7 §§ blifvit bestämdt, eller ock efter dagberäkning
enligt 17 §.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 38.

103

19 §.

1 mom. Vid landtmäteriforrättning å civilt boställe, hvilken har
till föremål aga skifte eller annan åtgärd till boställshafvarens enskilda
nytta, skall han, då han själf till förrättningen är sökande, i allt betala
såsom enskild. År åter boställshafvaren icke till förrättningen sökande
skall endast V6 af den på bostället belöpande andel i hela förrättningskostnaden
af honom betalas, men de öfriga 5/G, sedan räkningen i vederbörlig
ordning blifvit granskad, gäldas af allmänna medel. För landtmätenförrättning
å ecklesiastikt boställe betalas i allt såsom af enskild
jordägare; dock att boställshafvaren endast vidkännes V6 af boställets
andel 1 hela förrättningskostnaden och öfriga 76 betalas med kyrkans
eller församlingens medel.

... 2 mom. Om betalning för afvittringsförrättningar i rikets norra

lan pa kronans bekostnad galle, hvad särskildt är eller vidare kan varda
forordnadt.

3 mom. Angående arfvode för trigonometriska mätningar af städer
eller stadsliknande samhällen galle, hvad därom särskildt kan varda förordnadt.

20 §.

Vid landtmäteriförrättnings afsilande åligger det landtmätare att
upprätta specifik räkning på allt, hvad han af jordägare har att fordra
för saval resor som arfvode för förrättningens verkställande; fördele
ock kostnaden för förrättning delägarna emellan efter de grunder, som
i skiftesstadgan och för vissa fall i denna taxa finnas föreskrifna; samt
teckne sedan å räkningen inom hvad tid, hvar och i hvilken ordning
densamma må klandras. Af denna räkning upprätte landtmätare tv!
exemplar; det ena utgifves till jordägarna och det andra, försedt med
gode mannens eller jordägarnas bevis, att de sistnämnda ett likalydande
exemplar erhållit, bilägges förrättningsprotokollet.

21 §.

1 mom När landtmäteriforrättning, som icke har till föremål
agoskdte, slutad ar, och landtmätare öfver kostnaden därför afgifvit
rakning, som i 20 § sägs, vare han berättigad att sitt arfvode fullt
utbekomma.. År åter ägoskifte verkställdt, må landtmätare vid skiftets
åt slutande icke utan delägarnas medgifvande uppbära, utöfver fulla

104 Kungl. Majds Nåd. Proposition N:o 38-

reseersättningen, större andel af själfva arfvodet än Va- Den återstående
V4 må landtmätare då äfven lyfta, om han därför ställer pant eller
borgen, men i annat fall först, när skiftet genom laga kraft agande
beslut blifvit fastställdt eller domstolen, i händelse af klander å rakningen,
förklarat landtmätare berättigad att samma Va erhålla.

2 mom. Landtmätare vare skyldig att å kartor och handlmgarsom
utlämnas, teckna lösen, samt berättigad att sådan lösen vid hand,
lingarnas aflämnande genast uppbära.

22 §.

År landtmäteriförrättning af den vidlyftiga beskaffenhet, att den
första året icke kan medhinnas, eller varder den utan landtmätares
vållande uppskjuten, då må landtmätare, efter till jordägare aflämnad,
så vidt omständigheterna medgifva, specifik för skottsräkning, uppbära,
jämte full reseersättning, Va af arfvodet för det af honom verkställda
arbete utan pant eller borgen samt, om dylik säkerhet ställes, ytterligare
Va; dock skall vid förrättningens slut upprättas fullständig räkning
öfver hela kostnaden, såsom i 20 § sägs.

23 §.

Tredskas jordägare att betala landtmäteriarfvode, njute landtmätare
hos öfverexekutor skyndsam handräckning till dess utbekommande.
Utan afseende å äganderätts- eller konkurstvister, skall landtmäteriarfvode
gäldas, för förrättning, som icke erfordrar fastställelse,
af den, som vid förrättningens slut innehar jorden, och, i fråga om
förrättning, som fastställes, af den, som vid afslutandet eller senast
vid fastställandet är af jorden innehafvare. Ej må dock handräckning
till arfvodets utbekommande landtmätare lämnas, utan att han sty" -er,
att räkning, på sätt i 20 och 22 §§ sägs, blifvit upprättad, äfvensom,
när fråga är om arfvode för afslutadt laga skifte, ägoutbyte eller agostyckning,
att handlingarna i föreskrifven ordning blifvit till delägarna

utgifna.

24 §.

1 mom. Förmenar jordägare, att landtmätare i den för verkställd
förrättning enligt 20 § ''afgifna räkning i ett eller annat afseende för
mycket fordrat, och förty den räkning klandra vill, gore det a landet

105

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 38.

vid häradsrätt och i stad vid rådstufvurätt inom sex månader, sedan
förrättningen blifvit slutad och räkningen jordägare tillställd, på sätt i
nyssnämnda § sägs; och äger den, som med nämnda domstolars beslut
i dessa mål finner sig missnöjd, att besvär i vederbörande hofrätt
anföra; hvarefter målet, utan nedsättning af revisionsskilling, må hos
Kungl. Maj:t i justitierevisions-expeditionen besvärsvis fullföljas.

2 mom. Klander å för skottsräkning må å jordägares sida icke
äga rum, innan förrättningen blifvit afslutad och fullständig arfvodesräkning
aflämnats, utom i det fall, att landtmätare därförinnan blifvit
från vidare befattning med förrättningen skild. För klandertalan, där
sådan medgifven är, gälla enahanda bestämmelser, som i 1 mom. meddelats;
dock att, i händelse landtmätaren blifvit från förrättningen skild,
tiden för talans anställande räknas från den dag, beslutet därom blifvit
jordägarne kunnigt.

3 mom. Underlåter jordägare att inom tid, som i 1 och 2 mom.
sagdt är, klandra landtmäteriarfvodesräkning, hafve själf sedan ingen
rätt att talan därå anställa; men landtmäterifiskalen vare obetaget att,
då det af förste landtmätare, hvilken äfven äger arfvodesräkningar
granska, eller af annan hos honom anmäles, eller anledning därtill eljest
förekommer, för tjänstefel vid arfvodesräknings upprättande landtmätare
i laga ordning tilltala; och gånge äfven i sådant fall på sätt i nästföljande
§ sägs.

25 §.

Finnes landtmätare uti afgifven räkning hafva beräknat sig högre
betalning, än honom rätteligen tillkomma bort, återbäre till jordägare,
som sådant yrkar, hvad denne till landtmätaren för mycket utbetalt,
och ansvare såsom för tjänstefel.

t A ; V

Denna förnyade nådiga taxa på arfvode för landtmäteriförrättningar
skall träda i kraft i samband med genomförandet af föreslagen
distriktsindelning för landtmätarna, dock att för arbeten, som verkställts
å därförinnan påbörjad landtmäteriförrättning, 1881 års landtmäteritaxa
med däruti sedermera gjorda ändringar skall lända till efterrättelse.

Bih. till Riksd. Prof. 1909. 1 Sami. 1 Afd. 25 Höft. 14

106

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 38.

af jämförelse
ningar borde
ningar

Norrbottens län .
Värmlands län ...

Örebro län .........

Malmöhus län .
Västmanlands län

Samman emellan

för 65 särskilda förrättningar enligt nu gällande landtutgå
enligt ett af landtmäteristyrelsen den 14 december 1907 af(med
afdrag af reseersättningar, lösen för kartor och handlingar

Bäkningamas totala
belopp enligt:

nedsatt

nu gällande

Mätnings-

Graderings-

taxa.

taxa.

arfvode.

arfvode.

% 1

188,193

06

80,136

63

20,417

82

124,768

30

—

-

50,740

76

12,818

54

_

_

20,332

07

8,946

52

2,354

87

13,402

56

-

—

5,531

93

1,451

41

_

_

9,638

53

5,646

79

1,426

84

-

7,180

96

-

-

3,955

17

1,001

64

_

_

636

25

131

80

51

63

426

52

—

-

104

05

36

06

__

_

665

86

218

41

53

21

505

3 7

-

-

185

06

38

56

Summa enl. nu gällande taxa

—

—

219,465

77

95,080

15

24,304

37

Summa enl. nedsatt taxa

146,283

71

—

-

60,516

97

15,346

21

Nedsättning i procent

33

3 4

-

36

35

36

85

Kungl. Maj:ta Nåd. Proposition No 38.

107

9

Bil. B.

drag

mäteri taxa påförda arfvoden och de landtmäteriarf voden, som för samma förrättgifvet
underdånigt förslag till förnyad taxa på arfvode för landtmäteriförrättsamt
diverse utlägg såsom godemansarfvoden, kommissionärsarfvoden m. m.)

1

J Uträknings-arfvode.

It ågångs-reglering.

Ägo-

utbyten.

Häfde-

förteck-

ning.

Delnings-

arfvode.

Besiktnin-gar, värde-ringar och
likvider.

Utstak-

nings-

arfvode.

Rörlägg-

nings-

arfvode.

Dag-

arfvode. j

11,416

11,505

1,448
i 1,463

1,097

1,135

20

19

45

44

24

18

2 2

57

43

77

96

44

38 j
94 |

80

67

228

166

58

42

89

24

39

84

29

21

427

299

11

8

83

48

73

21

2,000

,517

75

66

4

3

1

1

30

22

1 50
50

50

50

50

53,298

32,222

4,512

2,758

870

516

361

215

227

150

87

11

87

12

37

98

96

37

07

60

5,915

5,915

260

260

10

10

-

1 =

10,789

7,192

!

2,049

1,366

36

24

21

14

15
10

78

99

57

38

60

40

3,660

2,440

344

229

36

24

31

21

18

12

40

60

60

40

80

20

50

50

100

100

520

520

5

5

14,028

23

367

57

439

56

2,112

—

59,271

14

6,185

_

12,911

95

4,090

80

675

14,168

90

276

2 9

307

69

1,609

50

35,863

18

6,185

—

8,607

77

2.727

20

675

—

24

8

30

-

23

8

39

5

-

—

33

3

33

3

_

_