Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 22.
1
N:o 22.
Kungl. Maj:ts nådiga proposition till Riksdagen med förslag till
förordning angående tullverkets och varuemottagares ömsesidiga
rättigheter och skyldigheter i fall, då tullafgift för inkommen
vara oriktigt uppdebiterats m. m.; gifven Stockholms
slott den 11 december 1908.
Under åberopande af bilagda utdrag af statsrådsprotokollet öfver
hnansärenden för denna dag, vill Kungl. Maj:t härmed föreslå Riksdagen
dels antaga närlagda förslag till förordning angående tullverkets och
varuemottagares ömsesidiga rättigheter och skyldigheter i fall, då tullafgift
för inkommen vara oriktigt uppdebiterats m. m. dels ock förklara,
att denna förordning skall träda i kraft från och med den dag, som
af Kungl. Maj:t bestämmes.
De till ärendet hörande handlingar skola Riksdagens vederbörande
utskott tillhandahållas; och Kungl. Maj:t förblifver Riksdagen med all
kungl. nåd och ynnest städse välbevågen.
GUSTAF.
Carl Stvartz.
Kih. till Riksd. Prof. 1909. 1 Sami. 1 Afl. 16 Höft.
1
2
Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition N:o 22.
Förslag
till
Förordning
angående tullverkets och varuemottagares ömsesidiga rättigheter och
skyldigheter i fall, då tullafgift för inkommen vara oriktigt
uppdebiterats m. m.
Härigenom förordnas som följer:
Har tullpliktig vara utlämnats från tullverket mot för ringa tull
eller tullfritt, är varuemottagaren, såvida kraf mot honom anställes inom
två år efter uppbördsårets utgång, pliktig ersätta vederbörande redogörare
det belopp, som det jämlikt behörigen fastställd anmärkning åligger redogöraren
att till tullverket inbetala, dock att varuemottagaren jämväl
efter berörda ''tid är tullverket ansvarig för den å varan rätteligen
belöpande tullafgift, därest han vid tullbehandlingen förfarit brottsligt
eller eljest icke varit i god tro.
Sedan inkommet varuparti, som attesterats i enlighet med den vid
tullbehandlingstillfället allmänneligen gällande uppfattning, efter vederbörligen
afslutad tullbehandling utlämnats till emottagaren, må den omständighet,
att den vid tullbehandlingstillfället i afseende å sådan vara
gängse tillämpning af tulltaxan sedermera ändrats, icke för vare sig
emottagaren eller redogöraren föranleda skyldighet att till tullverket
utgifva den tullafgift eller högre tullafgift, som enligt beslutet om
berörda ändring bort för varan erläggas.
Har för tullpliktig vara högre tull än vederbort erlagts eller har
tullfri vara belagts med tull, skall, därest anmärkning eller kraf, som
inom två år efter uppbördsårets utgång framställes, befinnes vid pröfning
i vederbörlig ordning författningsenligt grundadt, den obehörigen ut
-
3
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 22.
tagna tullafgiften till vederbörande restitueras. Därest vara tullbehandlats
i enlighet med en för dylik vara gängse tillämpning af tulltaxan
samt ändring i dylik tillämpning af taxan sedermera genom
behörigen meddeladt beslut i annat ärende skett, må dock icke restitution
medgifvas, därest icke frågan om tullbehandlingen af förstnämnda
vara dragits under generaltullstyrelsens pröfning, innan beslutet om
ändringen meddelats.
Genom denna förordning upphäfvas § 49 i nådiga resolutionen på
städernas allmänna besvär den 19 januari 1757 samt bestämmelserna i
nådiga brefvet den 15 augusti 1793 och kammarkollegii därpå grundade
kungörelse den 16 september samma år angående tiden till återsökande
och restitution af för högt beräknad eller erlagd tull vid sjötullsverket.
4
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 22.
Utdrag af ''protokollet öfver finansärenden, hållet inför Hans Maj:t
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 11 december
1908.
Närvarande:
Hans excellens herr statsministern Lindman,
Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Trolle,
Statsråden: Albert Petersson,
Alfred Petersson,
Hederstierna,
Hammarskjöld,
Roos,
SWARTZ,
grefve Hamilton,
grefve Ehrensvärd,
Malm.
Chefen för finansdepartementet, statsrådet Swartz anförde därefter:
I skrifvelse den 2 maj 1907 har Riksdagen anhållit, att Kungl. Maj:t
måtte låta verkställa utredning, i hvad mån ej mindre tullverkets rätt
att för införd vara utkräfva ytterligare tull än äfven varuägares rätt
att återbekomma redan erlagd, för högt debiterad tullafgift lämpligen
skulle kunna inskränkas samt därefter för Riksdagen framlägga de förslag,
hvartill utredningen kunde gifva anledning.
Innan jag redogör för hvad Riksdagen med afseende å nämnda
fråga i skrifvelse anfört, tillåter jag mig till en början att erinra,
hurusom berörda framställning närmast föranledts af en inom Riksdagen
5
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 22.
väckt motion, däri yrkats, bland annat, upphäfvande af § 49 i nådiga
resolutionen på städernas allmänna besvär den 19 januari 1757, hvilken
§ har följande lydelse:
»Som det skall hända, att behörige observationer väl varda författade
öfver hvad tullbetjänte för ringa kunna hafva beräknat uti
deras specialer, men icke öfver det, som, antingen af förseende eller
igenom befunnen brist i vikt och mål, eller af andra tillfällen och orsaker,
för mycket kan vara påfördt, hvilket förra skall ankomma på
förklaring och betalning flera år efter, alltså hafva vederbörande att
hålla .noga hand däröfver, det slika öfverbetalningar måge behörigen
observerade och genast ersatta blifva. Beträffande åter de observationer,
som härröra af oberäknad och för ringa uppburen tull för tullbara
varor, så pröfvar Kungl. Maj:t i nåder skäligt, det må tullbetjäningen
tillåtas, att inom tre år efter uppbördsårets förlopp af vederbörande
utfordra och indrifva sådana utestående och observerade medel, efter
hvilken tid ej någon må hafva makt att sådant påtala eller utfordra
utan svare tullbetjänten själf för ett slikt förseende.»
Under den förberedande behandlingen af nämnda motion inom
Riksdagens bevillningsutskott afgaf, efter framställning af utskottet,
generaltullstyrelsen den 28 mars 1907 yttrande i ämnet. Därvid framhöll
generaltullstyrelsen, att det icke torde kunna bestridas, att enligt
ordalydelsen i omförmälda resolution tullverket vore berättigadt att inom
tre år efter uppbördsårets förlopp af vederbörande importör utkräfva
oberäknad eller för ringa uppburen tull för ett till honom inkommet
och utlämnadt varuparti, icke blott då tullbeloppet för det samma blifvit
på grund af felräkning eller oriktiga uppgifter om varuvärdet för lågt
beräknadt, utan äfven i det fall att dylik vara, i följd af ändrad uppfattning
rörande den tulltaxerubrik, till hvilken densamma borde hänföras,
sedermera förklarats skola draga en högre tull än den, som tillämpats å
det utlämnade varupartiet. Att i förstnämnda fall denna rättighet borde
tillkomma tullverket, därom syntes styrelsen något tvifvel icke böra råda.
Hvad däremot beträffade rätten att efterdebitera tull för ett inkommet
och utlämnadt varuparti på grund af sedermera ändrad uppfattning
rörande tullsatsen för vara af samma slag, kunde det icke förnekas,
att goda skäl kunde anföras för upphäfvande af denna rätt. För sin
del hyste styrelsen den uppfattning, att det vore med billighet öfverensstämmande,
att, sedan ett vid visst tillfälle inkommet varuparti
tullbehandlats och till vederbörande ägare utlämnats, denne borde, äfven
om vara af samma slag därefter förklarats skola draga högre tull, vara
fritagen från skyldighet att erlägga skillnadstull för det redan tull
-
6
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 22.
behandlade och utlämnade varupartiet, liksom äfven att den tulltjänsteman,
som verkställt tullbehandlingen, under sådant förhållande icke
borde vara utsatt för risk att i anmärkningsväg kunna få sig ålagdt
att godtgöra tullverket sådan skillnadstull. På grund häraf och
ehuru — vid det förhållande, att utkräfvande af skillnadstull i följd af
förändrad uppfattning rörande tullsatsen för en vara endast ytterst
sällan förekommit — behofvet af en bestämmelse i nyssberörda syfte
knappast torde kunna anses särdeles trängande, hade styrelsen för sin
del icke något att erinra mot att en sådan ändring i gällande bestämmelser
genomfördes, att nu ifrågavarande rättighet för tullverket
bortfölle. Dock borde, enligt styrelsens åsikt, en bestämmelse i sådant
syfte äga tillämpning allenast, då tullbehandlingen verkligen vore afslutad,
således icke i det fall, att tullbehandlingen af ett varuparti,
som mot säkerhet för tullafgifterna utlämnats, blifvit dragen under
högre myndighets pröfning och detsamma därvid förklarats skola
beläggas med högre tull än den, som af den lokala tullmyndigheten
blifvit åsatt. I
Därest ett stadgande i förenämnda syfte blefve meddeladt, syntes
emellertid konsekvensen fordra, att då tullbehandlingen af ett visst
varuslag ändrats i motsatt riktning, eller så, att detsamma förklarats
skola draga lägre tull än tillförene, ett dylikt beslut icke skulle äga
tillämpning på redan tullbehandlade och utlämnade partier af sådan
vara. I § 187 af gällande tullstadga vore föreskrifvet, att klagan öfver
lokal tullmyndighets beslut i tjänsten i allmänhet icke vore inskränkt
till viss tid, dock att angående tid för återbekommande af tull gällde
hvad särskildt vore eller blefve stadgadt. De stadganden, som här
åsyftades, vore nådiga brefvet den 15 augusti 1793 och kammarkollegii
kungörelse den 16 september samma år, hvari föreskrefves, »att tiden
för återsökande och restitution af för högt beräknad eller öfverbetald
tull vid sjö- och landtullsverket räknas lika eller till natt och år från
förtullningsdagen, det må grunda sig på räkenskapernas revision å
samma tid eller den särskilda anmärkning, hvartill godsägare därinoin
tror sig berättigad». På grund af denna bestämmelse hade, då ett
visst varuslag förklarats skola draga lägre tull än tillförene, klagomål
öfver tullbehandlingen af inkomna partier af dylik vara, hvilka tullbehandlats
och utlämnats tidigare än beslutet om ändringen, upptagits
till pröfning, därest prof företetts, hvilkas identitet med de tullbehandlade
varupartierna vitsordats af vederbörande tullmyndighet, hvarvid
tullbehandlingen ändrats till öfverensstämmelse med nämnda beslut och
7
Kungl. Maj-.ts Nåd. Proposition N:o 22.
tullskillnaden restituerats, allt under förutsättning, att besvären anförts
inom natt och år från förtullningsdagen. Möjligheten att på detta sätt
få en lägre tullsats tillämpad på ett redan tullbehandladt och utlämnadt
varuparti samt skillnaden i tull restituerad — något som vid
flera tillfällen skett — innebure tydligen för importören en förmån,
hvarå han emellertid icke skäligen syntes kunna hafva anspråk, sedan
hans motsvarande skyldighet att i omförmälda fall gälda skillnadstull
bortfallit.
I sin ofvan omförmälda skrifvelse anför Riksdagen till en början,
att det utan tvifvel vore riktigt, att, då tullbeloppet för inkommen
vara på grund af felräkning eller oriktiga uppgifter om varans värde
beräknats för lågt, felande belopp borde kunna från tullverkets sida
utkräfvas. Med den i ämnet väckta motionen åsyftades icke heller
att borttaga en dylik rätt, om också den nu föreskrift^ tiden af tre
år efter uppbördsårets förlopp syntes vara onödigt lång och därför
utan olägenhet kunde afsevärdt förkortas.
Jämväl i fråga om sådan underdebitering, som eljest kunde hafva
berott på felaktig tillämpning af gällande författningar från tullpersonalens
sida, vore det tvifvelsutan ett missgrepp att utesluta hvarje
möjlighet till framtida rättelse, framför allt med afseende å sådana
fall, där importören icke varit i god tro. Därvidlag rörde man sig
emellertid på gränsfrågornas område, där först en närmare utredning
syntes kunna angifva, i hvilka uppenbara fall af felaktig tullbehandling
rätt till efterdebitering borde åt tullverket förvaras. Också i fråga
därom borde ett icke allt för långt tidsmått bestämmas, inom hvilket
sådan rätt finge göras gällande.
Vidkommande däremot rätten att på grund af ändring i förut
tillämpad praxis med afseende å tullbehandlingen af en vara efterdebitera
tull för ett inkommet och utlämnadt parti varor af samma
slag, funne Riksdagen goda skäl tala för upphäfvande af denna rätt.
Det kunde nämligen icke förnekas, att ett utöfvande af den ifrågavarande
rätten kunde för vederbörande importörer medföra olägenheter
af sådan art, att densamma icke vidare borde i sin nuvarande form
bibehållas. Riksdagen ansåge sig emellertid böra framhålla, att, om
ifrågavarande rätt för tullverket borttogés, bestämmelser i sådant syfte
icke syntes böra äga tillämpning i annat fall, än då tullbehandlingen
blifvit i vederbörlig ordning afslutad.
Likasom å ena sidan varuemottagaren borde under angifven förutsättning
fritagas från skyldighet att erlägga skillnadstull för ett redan
Riksdagens
skrifvelse.
Generallull
styrelscns
utlåtande.
8 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 22.
tullbeliandladt och utlämnadt varuparti, syntes å andra sidan billigheten
fordra, att icke heller vederbörande tulltjänsteman i liknande
fall i anmärkningsväg ålades att ersätta tullverket felande tullbelopp.
Likaledes ansåge Riksdagen, för den händelse bestämmelser i förenämnda
syfte komme att utfärdas, följdriktigheten kräfva, att i motsvarande
fall, då vid tullbehandlingen af viss vara densamma förklarats
skola draga lägre tull än förut, ett dylikt beslut icke skulle äga tilllämpning
på redan tullbehandlade och utlämnade partier af sådan vara.
Genom nådig remiss den 14 juni 1907 erhöll generaltullstyrelsen
befallning att inkomma med förslag till de bestämmelser, som med
anledning af den utaf Riksdagen gjorda framställningen kunde anses
påkallade.
Till åtlydnad däraf har styrelsen i underdånig skrifvelse den 28
januari 1908 afgifvit sådant förslag och med afseende därå — hvad
först beträffade sådana fall, då tullbelopp för inkommen vara på grund
af felräkning eller oriktiga uppgifter om varuvärdet beräknats för
lågt — erinrat, hurusom i § 178 i tullverkets tjänstgöringsreglemente
föreskrifves, att tullkammarföreståndare åligger ansvara för alla anmärkningar,
som till betalning fastställas, ehvad de angå beräkning och
uppbörd eller redogörelse, äfvensom att § 180 i samma reglemente
innehåller bestämmelser om, hvad redogörare, mot hvilken anmärkning
öfver för ringa beräkning af tull eller andra afgifter riktats,
har att iakttaga för att åt sig bevara den honom genom § 49 i
ofvanberörda nådiga resolution medgifna rätt att af vederbörande
varuemottagare utkräfva belopp, som det genom fastställd anmärkning
ålagts redogöraren att till tullverket inbetala. Det vore alltså
— fortsätter styrelsen — i första hand redogöraren, som ansvarade
för inbetalning till tullverket af felande tullbelopp; varuemottagaren
vore däremot, formellt taget, ersättningsskyldig gent emot redogöraren.
Denna ersättningsskyldighet, som för närvarande enligt ofvanberörda
nådiga resolution sträckte sig öfver en tid af tre år efter uppbördsårets
förlopp, ansåge styrelsen i likhet med Riksdagen böra i fall, hvarom
nu vore fråga, bibehållas, men kunna inskränkas till afsevärdt kortare
tid. Då det emellertid icke syntes med billighet öfverensstämma, att
redogörares ersättningsskyldighet gent emot tullverket skulle fortfara
längre tid än varuemottagares ersättningsskyldighet gent emot honom,
men en för alla fall fullt tillräcklig tid torde böra anslås för granskningen
af de alltjämt växande redogörelsehandlingarna, syntes tiden för varuemottagares
nu ifrågavarande skyldighet icke böra bestämmas kortare
9
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 22.
än till två år efter uppbördsårets utgång. För att varuemottagare
efter förloppet af denna tid skulle få åtnjuta frihet från ersättningsskyldighet,
hvarom nu vore fråga, borde dock enligt styrelsens åsikt
tillika den fordran uppställas, att den felaktiga beräkningen af tu 11-afgift icke föranledts af brottsligt förhållande från emottagarens sida.
Skulle så hafva varit fallet, ansåge styrelsen allmän lags bestämmelser
om skadeståndsskyldighet böra för emottagaren äga tillämplighet.
Beträffande därefter frågan om vidtagande af rättelse i underdebitering,
som i andra än nu nämnda fall kunde vara beroende på
felaktig tillämpning af gällande författningar från tullpersonalens sida,
yttrar styrelsen, att i fråga om sådana fall, då underdebitering, beroende
på felaktig tillämpning af gällande författningar, förekommit och
importören icke varit i god tro, funnes enligt styrelsens förmenande icke
någon som helst anledning att befria importören från ifrågavarande
ersättningsskyldighet eller att låta sådan befrielse inträda tidigare än
hvad allmän lag föranledde. I sådana fall, likasom äfven i ofvan omförmälda
händelse, då tullbelopp för inkommen vara på grund af brottsligt
förhållande från emottagarens sida beräknats för lågt, syntes frågan om
varuemottagares ersättningsskyldighet böra blifva beroende på domstols
pröfning i hvarje särskilt^ fall, hvarför några allmänna föreskrifter
härom icke lämpligen kunde meddelas. Men äfven i de fall, då nu
ifrågavarande slag af felaktig debitering förekommit utan att vara
föranledd af något brottsligt förhållande från varuemottagarens sida,
syntes icke skäl föreligga att medgifva denne befrielse från skyldighet
att ersätta redogöraren det belopp, denne ålagts utgifva, dock gifvetvis
med ofvanberörda begränsning af tiden till två år efter uppbördsårets
utgång. Anmärkningar om felaktigheter af nu ifrågavarande beskaffenhet
förekomme för öfrigt endast sällan, såvidt anginge tullbehandling
af varor, då vid granskningen i regel beskaffenheten af varan
icke kunde pröfvas, utan endast undersökas, huruvida för ett inkommet,
enligt viss tulltaxerubrik attesteradt varuparti rätt tullsats tilllämpats
och tullbeloppet riktigt uträknats. Enligt styrelsens åsikt
funnes fördenskull intet skäl att göra någon skillnad mellan sådana
fall, hvarom nu vore fråga, och ofvan omförmälda fall, då tullbelopp
beräknats för lågt.
Hvad vidare anginge frågan om upphäfvande af rätten att efterdebitera
tull för ett inkommet och efter afslutad tullbehandling utlämnadt
varuparti på grund af sedermera ändrad uppfattning rörande
tullsatsen för vara af samma slag och i sammanhang därmed af skyldighet
för vederbörande redogörare att utgifva sådan skillnadstull, anBih.
till Riksd. Prof. 1909. 1 Samt. t Afd. 16 Höft. 2
10
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 22.
såge styrelsen, att i sådant syfte borde meddelas bestämmelse, att,
sedan inkommet varuparti, som attesterats i enlighet med den vid tullbehandlingstillfället
allmänneligen gällande uppfattning, efter vederbörligen
afslutad tullbehandling utlämnats till emottagaren, den omständighet,
att den vid tullbehandlingstillfället i afseende å sådan vara
gängse tillämpning af tulltaxan sedermera ändrats, icke finge, vare sig
för emottagaren eller redogöraren, föranleda till skyldighet att till
tullverket utgifva, i fall då varupartiet attesterats såsom tullfritt, tull
för detsamma, eller, i annat fall, skillnaden mellan det erlagda tullbeloppet
och det högre belopp, hvartill tullen skulle hafva uppgått,
därest den senare bestämda tullsatsen tillämpats å varupartiet.
Vidkommande Riksdagens uttalande, att, för den händelse bestämmelser,
på sätt af Riksdagen blifvit ifrågasatt, komme att utfärdas,
följdriktigheten kräfde, att då vid tullbehandlingen af viss vara densamma
förklarats skola draga lägre tull än tillförene, ett dylikt beslut
icke skulle äga tillämpning på redan tullbehandlade och utlämnade
partier af sådan vara, ansåge styrelsen denna uppfattning böra uttryckas
genom en bestämmelse, att beslut, hvarigenom den i afseende
å visst varuslag gängse tillämpning af tulltaxan ändrats, icke finge
medföra rätt till restitution af erlagd tull för dessförinnan efter verkställd
tullbehandling utlämnadt annat parti af sådan vara, som attesterats
i enlighet med den vid tullbehandlingstillfället allmänneligen gällande
uppfattning, såvida icke frågan om tullbehandlingen af detsamma
dragits under styrelsens pröfning, innan beslutet om ändring meddelats.
Slutligen anför styrelsen i fråga om den enligt nådiga brefvet
den 15 augusti 1793 och kammarkollegii kungörelse den 16 september
samma år gällande bestämmelse rörande preskriptionstid för återsökande
och restitution af för högt beräknad eller öfverbetald tull, att denna
preskriptionstid vore, enligt hvad erfarenheten vid flera tillfällen
visat, alltför knappt afmätt och därför enligt styrelsens åsikt borde
utsträckas. I Sådant afseende Ijar styrelsen föreslagit, att ifrågavarande
tid bestämmes till två år efter uppbördsårets utgång, således
till samma tid, som ofvan föreslagits i fråga om varuemottagares
skyldighet att ersätta för ringa beräknad tull. Med hänsyn till
det nära sammanhang, hvari frågan om rätten att återbekomma
för högt uttagen tullafgift stode till öfriga här ofvan föreslagna bestämmelser,
särskildt till stadgandet att ändrad uppfattning om en
varas tullbehandling icke finge medföra rätt till restitution af erlagd
tull för dessförinnan utlämnadt parti af samma slags vara — ett stadgande,
som ju skulle innebära ett undantag från den allmänna regeln
11
Kungl. Majds Nåd. Proposition N:o 22.
om rätt till restitution af tull — syntes jämväl bestämmelser om rätten
att återbekomma obekörigen uttagen tull med den af styrelsen nu
föreslagna ändringen i fråga om preskriptionstiden böra meddelas i
samband med öfriga af Riksdagen ifrågasatta föreskrifter.
I anslutning till hvad sålunda anförts, har generaltullstyrelsen
utarbetat följande förslag till bestämmelser angående tullverkets och
varuemottagares ömsesidiga rättigheter och skyldigheter i fall, då tullafgift
för inlämnad vara oriktigt uppdebiterats in. m.:
Har tullpliktig vara utlämnats från tullverket mot för ringa tull
eller tullfritt och är detta icke föranledt af brottsligt förhållande från
varuemottagarens sida, vare denne, såvida kraf mot honom anställes
inom två år efter uppbördsårets utgång, pliktig ersätta vederbörande
redogörare det belopp, som det jämlikt behörigen fastställd anmärkning
åligger redogöraren att till tullverket inbetala. Sedan inkommet
varuparti, som attesterats i enlighet med den vid tullbehandlingstillfället
allmänneligen gällande uppfattning, efter vederbörligen afslutad tullbehandling
utlämnats till emottagaren. må den omständighet, att den
vid tullbehandlingstillfället i afseende å sådan vara gängse tillämpning*
af tulltaxan sedermera ändrats, icke vare sig för emottagaren eller
redogöraren föranleda till skyldighet att till tullverket utgifva, i fall
då varupartiet attesterats såsom tullfritt, tull för detsamma eller, i
annat fall, skillnaden mellan det erlagda tullbeloppet och det högre
belopp, hvartill tullen skulle hafva uppgått, därest den senare bestämda
tullsatsen tillämpats å varupartiet.
År bristande debitering af tullafgift beroende på brottsligt förhållande
från varuemottagarens sida, svare denne i enlighet med allmän
lag för bristens gäldande.
Har för tullpliktig vara högre tull än vederbort erlagts eller har
tullfri vara belagts med tull, skall, därest anmärkning eller kraf, som
inom två år efter uppbördsårets utgång framställes, befinnes vid pröfning
i vederbörlig ordning författningsenligt grundadt, den obehörigen
uttagna tullafgiften till vederbörande restitueras. Beslut, hvarigenom
den i afseende å visst varuslag gängse tillämpning af tulltaxan ändrats,
må dock icke medföra rätt till restitution af erlagd tull för dessförinnan
efter verkställd tullbehandling utlämnadt annat parti af sådan vara,
som attesterats i enlighet med den vid tullbehandlingstillfället allmänneligen
gällande uppfattning, såvida icke frågan om tullbehandlingen
af detsamma dragits under generaltullstyrelsens pröfning, innan
beslutet om ändringen meddelats.
12
Departement
ehefens
yttrande.
Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition N:o 22.
De författningsrum, som beröras af generaltullstyrelsens sålunda
afgifna förslag, äro, såsom redan upplysts, dels § 49 i nådiga resolutionen
på städernas allmänna besvär den 19 januari 1757, dels nådiga brefvet
den 15 augusti 1793 och kammarkollegii därpå grundade kungörelse af
den 16 september samma år angående tiden till återsökande och restitution
af för högt beräknad eller erlagd tull vid sjötulls verket, dels ock
§§ 178 och 180 af tullverkets tjänstgöringsreglemente, af Kungl. Maj:t
fastställdt den 1 oktober 1831.
Enligt § 178 i nämnda reglemente ansvara tulltjänstemän gent
emot kronan för att de afgifter, som, taxor och författningar likmätigt,
till tullkassan böra utgöras, varda riktigt beräknade, samt för alla de
anmärkningar, som till betalning fastställas, ehvad de angå beräkning
och uppbörd eller redovisning. I § 180 af samma reglemente stadgas,
att då anmärkning öfver för ringa beräkning af tull eller öfriga i journalerna
debiterade afgifter blifvit till förklaring utställd, skall det åligga
redogöraren, så vida han vill förvara sin rätt till ersättning för anmärkningsbeloppet,
i följd af hvad § 49 i omförmälda nådiga resolution
därom förmår, att, efter erhållen del af samma anmärkning, däraf tillställa
godsägaren en bevittnad afskrift emot bevis, som redogöraren till
sin säkerhet behåller. Och enligt berörda resolution är det slutligen
tillåtet tullbetjäningen att inom tre år efter uppbördsårets förlopp af
vederbörande utfordra och indrifva dylika anmärkningsbelopp.
Hvad därefter angår frågan om varuemottagares rätt att återbekomma
redan erlagd, för högt debiterad tullafgift, innehåller förenämnda nådiga
resolution den 19 januari 1757 i dess första punkt, med afseende å de
fall, då af förseende eller igenom befunnen brist i vikt och mål eller
af andra tillfällen och orsaker af tullbetjänte för mycket kan vara påfördt,
en uppmaning till vederbörande att hålla noga hand däröfver,
det slika öfverbetalningar måge behörigen observerade och genast ersatte
blifva. Denna tullverkets återbetalningsskyldighet fick på visst
sätt eu begränsning genom förr omförmälde nådiga bref den 15 augusti
1793 och kammarkollegii därpå grundade kungörelse af den 16 september
samma år, i det att därigenom tiden till återsökande och restitution
af för högt beräknad eller öfverbetald tull bestämdes till natt och år
från förtullningsdagen.
Att en revision af nu angifna bestämmelser är af nöden synes
mig af hvad Riksdagen liksom ock generaltullstyrelsen i ärendet anfört
vara till fullo ådagalagdt; och har jag emot det af styrelsen utarbetade
författnings förslaget, som i hufvudsak är byggdt på de af Riksdagen
13
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 22.
i förevarande syfte angifna grunder, ej annat att erinra än att ingen
åtskillnad i fråga om preskriptionstiden gjorts mellan de fall, där varuemottagaren
vid tullbehandlingen, utan att hafva förfarit brottsligt, icke
varit i god tro, och de fall, där dylik brist hos varuemottagaren icke
får anses hafva förelegat. I detta afseende tillåter jag mig framhålla,
hurusom Riksdagen beträffande vissa fall af underdebitering, som berott
på felaktig tillämpning af gällande författningar från tullpersonalens
sida, uttryckligen angifvit, att Riksdagen icke velat genom stadgande
om begränsad preskriptionstid utesluta hvarje möjlighet till framtida
rättelse, framför allt icke vidkommande sådana fall, där importören icke
varit i god tro; och liar jämväl generaltullstyrelsen, beträffande dessa
fall liksom i händelse tullbelopp på grund af brottsligt förhållande från
varuemottagarens sida beräknats för lågt, ansett frågan om varuemottagares
ersättningsskyldighet böra blifva beroende på domstols pröfning.
För egen del anser jag giltiga skäl saknas att genom starkt begränsad
preskriptionstid bereda varuemottagare, som med kännedom om
den felaktiga debiteringen undanhåller staten eu densamma tillkommande
tullafgift, en gynnsammare ställning än andra statens gäldenärer. Den
allmänna rörelsens frihet kan icke sägas påfordra en dylik undantagsställning
för importörer. Och i alla händelser skulle därigenom statens
berättigade fiskaliska intressen blifva mindre väl tillgodosedda.
Tiden för utkräfvande af tullafgift eller skillnadstull, som nu är
fastställd till tre år efter uppbördsårets utgång, har Riksdagen ansett
kunna afsevärdt förkortas. Att sätta denna tid kortare än två år efter
nämnda tidpunkt, synes mig emellertid på af generaltullstyrelsen anförda
skäl icke vara tillrådligt. Visserligen insändes flertalet af de handlingar,
hvarpå anmärkning om felaktig tulldebitering kan grundas, månadsvis
till generaltullstyrelsen, för att där granskas, men åtskilliga handlingar
såsom t. ex. nederlagsjournaler inkomma dock först efter uppbördsårets
utgång till styrelsen. Härtill kommer, att en anmärkning af styrelsens
revision icke utan föregående skriftväxling med vederbörande tullkammare
kan af styrelsen afgöras. Och ej heller kan man frånse den tidsutdräkt,
som dessutom kan uppstå i händelse styrelsens beslut i ett anmärkningsmål
genom besvär dragés under pröfning af högre instans.
Om således i statsverkets intresse en i omförmälda syfte för alla
fall gällande tid icke torde böra inskränkas i vidare mån än ofvan
angifvits, tala emellertid i varuemottagarens intresse i hufvudsak samma
skäl, som i nyssnämnda afseende anförts, för utsträckning af nu
stadgad tid för återsökande och restitution af för högt debiterad
Bih. till Rihsd. Prof. 1909. 1 Sami. 1 Afd. 16 TJäft. 3
It Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 22.
tull,. eu tid, som enligt gällande bestämmelser utgår ett år efter förtullningsdagen.
Restitution af tullafgift är nämligen i de allra flesta
fall beroende på den granskning, tulljournalerna underkastas af generaltullstyrelsens
revision. Först vid delgifning med vederbörande tullkammare
af revisionens anmärkning i fråga om tulldebitering", hvarigenom
varuemottagaren påförts högre tullafgift, än som vederbort, plägar varuemottagarens
uppmärksamhet fästas på sagda förhållande.
Det vore visserligen önskvärdt, att en ny författning af det innehåll,
hvarom nu är fråga, kunde träda i kraft så snart som möjligt
efter dess antagande. Då en sådan författning emellertid, på sätt
redan antydts, påkallar vissa ändringar i tullverkets tjänstgöringsreglemente
samt detsamma till äfventyrs torde blifva förhållandet med
afseende å vissa andra administrativa författningar, synes det vara
lämpligt, att det öfverlämnas åt Eders Kungl. Maj:t att bestämma dagen,
när ikraftträdandet skall ske.
Sedan föredragande departementschefen härefter uppläst ett i
enlighet med de af honom nu uttalade åsikter affattadt förslag till förordning
angående tullverkets och varuemottagares ömsesidiga rättigheter
och skyldigheter i fall, då tullafgift för inkommen vara oriktigt
uppdebiterats m. in., hemställde departementschefen, att Kungl. Maj:t
måtte föreslå Riksdagen dels antaga samma förslag dels ock förklara,
att nämnda förordning skulle träda i kraft från och med den dag, som
af Kungl. Maj:t bestämdes.
Denna af statsrådets öfriga ledamöter biträdda
hemställan behagade Hans Maj:t Konungen bifalla; och
skulle nådig proposition till Riksdagen aflåtas af den
lydelse bil. litt. vid detta protokoll utvisar.
Ur protokollet:
Magnus Livijn.
STOCKHOLM, ISAAC MARCUS’ BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG, 1909.