Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 214.
1
N:o 214.
Kungl. Maj:ts nådiga proposition till Riksdagen med förslag till
förordningar angående konungariket Sveriges stadshypotekskassa
och angående grunderna för stadshypoteksföreningars
bildande och verksamhet m. m.; gifven
Stockholms slott den 23 april 1909.
Under åberopande af bifogade protokoll öfver finansärenden för
den 5 nästlidne mars och för denna dag vill Kungl. Maj:t härmed föreslå
Riksdagen dels att antaga här bilagda förslag till förordningar
angående konungariket Sveriges stadshypotekskassa och angående grunderna
för stadshypoteksföreningars bildande och verksamhet, dels ock
besluta, att, sedan hypotekskassan kommit till stånd, skola från riksgäldskontor
till kassan såsom dess grundfond öfverlämnas 30,000,000
kronor i svenska statens tre och en half procent obligationer med rätt
för kassan att i enlighet med de i förordningen angående konungariket
Sveriges stadshypotekskassa gifna bestämmelser disponera sagda obligationer,
dock under villkor att, om kassans grundfond genom på kassans
rörelse uppkomna förluster skulle nedgå till 26,000,000 kronor, kassan
icke äger upptaga nytt lån, med mindre Riksdagen på Kungl. Maj:ts
framställning sådant medgifver.
De till ärendet hörande handlingar skola Riksdagens vederbörande
utskott tillhandahållas; och Kungl. Maj:t förblifver Riksdagen med all
kungl. nåd och ynnest städse välbevågen.
GUSTAF.
Carl Swarts.
Bih. till Bilcsd. Prof. 1909. 1 Samt. 1 Afd. 159 Höft.
1
2
Kungl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 214.
Bilaga A.
Förslag
till
förordning
angående
konungariket Sveriges stadshypotekskassa.
Om hypotekskassans ändamål.
§ 1.
Konungariket Sveriges stadshypotekskassa har till ändamål att
drifva lånerörelse i enlighet med de i denna förordning gifna bestämmelser.
Hypotekskassan må utlämna lån allenast åt hypoteksföreningar af
fastighetsägare i rikets städer och med städer jämförliga samhällen.
Om hypotekskassans grundfond.
§ 2.
Staten tillskjuter grundfond för hypotekskassan. Denna fond skall
utgöra trettio millioner kronor och fortfar att tillhöra staten, som dock
ej äger för annat ändamål disponera öfver densamma, så länge kassans
alla förbindelser icke äro fullgjorda. Grundfonden kan ökas genom
ytterligare tillskott af staten eller genom öfverförande af medel från
reservfonden.
Grundfonden öfverlämnas genom riksgäldskontoret i svenska statens
tre och en half procent obligationer, ouppsägbara från innehafvarens
sida.
B
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 214. .
Grundfondsobligationer må, utan föregående medgifvande af riksgäldskontoret,
tagas i anspråk dels med högst en tiondel af grundfondens
belopp till utlåning åt hypoteksföreningarna dels ock till fullgörande
af kassans förbindelser, såväl då denna för tillfället saknar egna
användbara medel därtill som ock i den ordning, som i § 14 sägs,
vid kassans likvidation.
I hvarje fall, då grundfondsobligationer blifvit använda, skall
underrättelse därom genast meddelas riksgäldskontoret.
Uå grundfondsobligationer af kassan tagits i anspråk i annat fall
än vid kassans likvidation, skall kassan godtgöra staten tre och en half
procent årlig ränta på den del af grundfonden, som blifvit använd,
och skall vid försäljning af grundfondsobligationerna möjligen uppkommande
öfverskott öfverföras till reservfonden.
§ 3.
Därest grundfonden skulle genom på kassans rörelse uppkomna
förluster nedgå till tjuguåtta millioner kronor, må hypotekskassan icke
upptaga nytt lån, med mindre Konungen därtill lämnar tillstånd.
Om hypoteJcskassans rörelse.
§ 4.
För anskaffande af erforderliga medel äger hypotekskassan att emot
räntebärande, till innehafvaren ställda obligationer upptaga lån att inom
viss, i låneaftalet angifven tid återbetalas antingen genom årlig amortering
eller efter uppsägning utan fastställd amortering.
Sammanlagda beloppet af kassans utelöpande obligationer må icke
vid något tillfälle uppgå till mera än tio gånger det belopp, kassans
grundfond och reservfond tillhopa utgöra efter afdrag af det belopp af
grundfonden, som i enlighet med bestämmelserna i § 2 må hafva
användts till utlåning åt hypoteksföreningarna.
De af hypotekskassan utfärdade obligationerna skola, för att hafva
gällande kraft mot denna, vara försedda med påteckning, att de blifvit
inregistrerade hos riksgäldskontoret.
Af hypotekskassan mot obligationer upptaget lån skall senast tio
år efter dess upptagande kunna af hypotekskassan uppsägas till inbetalning
å den förfallotid, som i sådant hänseende må vara i låneaftalet
bestämd.
4
Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition N:o 214.
I den ordning, som nu är nämnd, må lån äfven upptagas för konvertering
af äldre lån.
För tillfälliga, af förut ingångna förbindelser föranledda behof
må hypotekskassan verkställa upplåning på viss kort tid eller på kort
tids uppsägning. Sådan upplåning må ock ske för tillfälligt anskaffande
af rörelsemedel; dock må beslut därom af kassans styrelse icke fattas,
med mindre styrelsens samtliga ledamöter äro tillstädes och minst fyra
om beslutet ense.
§ 5.
Såsom säkerhet för de utaf kassan utfärdade obligationerna tjäna
de i § 6 omnämnda förbindelser och reverser med tillhörande hypotek.
§ 6.
Hypotekskassan må till liypoteksföreningarna utlämna lån att återbetalas
antingen genom viss årlig amortering (amorteringslån) eller utan
amortering efter förloppet af viss tid, minst tio och högst tjugu år
(fasta lån).
För de förbindelser, som hypoteksföreningarna för erhållna lån
utfärda till hypotekskassan, pantförskrifvas de hos föreningarna belånade
reverser med tillhörande hypotek.
§ 7.
Hypotekskassans styrelse åligger att tillse, att för alla af kassan
mot obligationer upptagna lån föreskrifven säkerhet är ställd och under
hela lånetiden bibehålies.
§ 8.
Inflyta till hypotekskassan medel, som icke genast kunna användas
till infriande af dess förbindelser eller till utlåning åt hypoteksföreningar,
äger kassan att göra sådana medel fruktbärande på kortare tid genom
medlens insättande i bankinrättning eller genom deras placering mot
fullgod säkerhet i stadsfastighet eller i statens, allmänna hvpoteksbankens
eller hypotekskassans egna obligationer.
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 214.
5
Om hypotetiska ssans förvaltning.
§ 9.
Hypotekskassan förvaltas af en styrelse med säte i Stockholm.
Styrelsen består af fem ledamöter. Af dessa utser Konungen fyra ledamöter,
däribland en till ordförande, samt fullmäktige i riksgäldskontoret
en, hvilken skall vara vice ordförande. Därjämte utser Konungen tre
suppleanter samt fullmäktige i riksgäldskontoret en, hvilken skall vara
suppleant för vice ordföranden.
Styrelsens samtliga ledamöter och suppleanter utses för eu tid af
tre år. Verkställande direktör väljes af styrelsen bland dess ledamöter.
Styrelsens ledamöter svara, en för alla och alla för en, för de beslut
rörande kassans förvaltning, till hvilka de med sin röst bidragit. Dei’as
arfvoden bestämmas af Konungen. Styrelsen utser kassans tjänstemän.
Angående grunderna för styrelsens beslutförhet stadgas i reglementet
för hypotekskassan.
Om revision m. m.
§ 10-
För revision af styrelsens förvaltning och hypotekskassans räkenskaper
skola årligen utses revisorer, af Konungen två och af fullmäktige
i riksgäldskontoret en.
§ 11.
Styrelsens och revisorernas berättelser skola i tiyck offentliggöras
samt öfverlämnas till finansdepartementet och fullmäktige i riksgäldskontoret.
Det tillkommer Konungen att pröfva styrelsens förvaltning och
meddela ansvarsfrihet.
6
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 214.
§ 12.
När Konungen finner för godt att låta anställa granskning af
hypotekskassans förvaltning och räkenskaper, skola alla handlingar,
räkenskaper och kontanta tillgångar hållas tillgängliga för sådan granskning.
§ 13-
Hypotekskassans behållna årliga vinst skall afsättas till en reservfond,
hvilken i första rummet skall användas till gäldande af de utgifter
och förluster, till hvilkas täckande inkomsterna för året icke förslå.
§ 14-
Vid likvidation af hypotekskassan skola dess egna tillgångar samt
de af hypoteksföreningarna afgifna förbindelser med tillhörande hypotek
användas, innan de af staten öfverlämnade grundfondsobligationerna må
tagas i anspråk för fullgörande af kassans förbindelser.
Hvad som återstår af kassans tillgångar efter gäldandet af samtliga
skulder skall, jämte grundfonden, tillfalla staten.
§ 15-
Reglemente för hypotekskassan fastställes af Konungen.
Kungl. Maj.ts Nåd. Proporition Nyt 214.
7
Bilaga B.
Förslag
till
förordning
angående grunderna för stadshypoteksföreningars bildande och verksamhet.
Om föreningarnas ändamål.
§ 1.
Hypoteksföreningar af fastighetsägare i rikets städer och med
städer jämförliga samhällen (stadshypoteksföreningar) hafva till ändamål
att med de medel, som från konungariket Sveriges stadshypotekskassa
erhållas, tillhandahålla sina delägare lån mot sådan säkerhet af inteckning,
som nedan omförmäles.
Om föreningarnas bildande.
§ 2.
Ansökan om bildande af dylik hypoteksförening göres hos Konungen,
på hvilken det jämväl ankommer att pröfva, huruvida föreningens verksamhetsområde
må omfatta jämväl vissa andra samhällen än städer.
Konungen meddelar jämväl föreskrift angående det minimibelopp,
för hvilket hypoteksförening, innan den må börja sin verksamhet, skall
hos hypotekskassan hafva anmält sig till erhållande af lån.
8
Kungl. Maj.-it Nåd. Proposition N:o 214.
Om föreningarnas och deras låntagares ansvarighet.
§ 3.
Hypoteksföremngarna äro i förhållande till oguldna beloppen af
sina från hypotekskassan erhållna lån ansvariga för kassans förbindelser.
För hypoteksförenings förbindelser äro medlemmarna ansvariga i
förhållande till oguldna beloppen af sina från föreningen erhållna lån.
Finnes medlem hos en förening icke kunna fullgöra den betalningsskyldighet,
som till följd af nämnda ansvarighet åligger honom, svara öfriga
medlemmar efter nyssnämnda grund för bristen.
§ 4.
Hypoteksföremngarna äro ansvariga för hypotekskassans utgifter
och förluster, i den män dessa ej kunna täckas med anlitande af
kassans inkomster för året eller egna tillgångar; och skall kassan i
sådana fall infordra erforderliga tillskott från föreningarna.
Om föreningarnas rörelse.
§ 5.
Till hypoteksförening utlämnadt amorteringslån kan, sedan tio år
förflutit från lånets utgifvande, af föreningen uppsägas till inbetalning
efter ett år, hypotekskassans styrelse obetaget, när det med hänsyn till
kassan åliggande förpliktelser finnes kunna ske, att medgifva tidigare
uppsägning af lån, i h vilket fall styrelsen jämväl har att bestämma, på
hvilka villkor inbetalningen af lånet må äga rum.
Angående gäldande af kapitalrabatt och andra kostnader, som
hypotekskassan vid låns upptagande fått vidkännas, lämnas föreskrift i
reglementet för kassan.
Underlåter hypoteksförening att fullgöra föreskrifven inbetalning,
skall föreningen å förfallna beloppet gälda ränta, beräknad efter en
half procent i månaden.
Kungl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 214.
9
§ 6.
Hypoteksförening må meddela lån allenast, mot säkerhet af inteckning
i bebyggd och mot brandskada försäkrad fastighet, belägen
inom samhälle, som enligt föreningens reglemente tillhör dess verksamhetsområde.
För hypoteksförenings utlåning lända i tillämpliga delar till efterrättelse
de bestämmelser, som gälla för utlåning från hypotekskassan
till föreningarna. Lånen skola förty i afseende å ränta, kapitalrabatt,
förvaltningsbidrag och öfriga låneomkostnader samt återbetalningssätt
af hypoteksförening beviljas låntagaren på de fördelaktigaste villkor,
som föreningens förbindelser till kassan medgifva.
§ 7-
Fastighet, hvarå lån sökes, skall besiktigas och värderas af för
sådant ändamål särskildt utsedda värderingsmän, för hvilka instruktion
fastställes af hypotekskassans styrelse.
Byggnad,* som icke hufvudsakligen är anordnad till bostäder eller
affärslokaler, må uppskattas endast till det värde, byggnaden pröfvas
äga, äfven om den icke användes för det med densamma ursprungligen
afsedda särskilda ändamål.
Fastighet, hvarå lån meddelas, skall vara brandförsäkrad i inländsk,
med vederbörligen stadfäst reglemente försedd försäkringsinrättning,
som hypotekskassans styrelse finner erbjuda full säkerhet.
§ 8.
Amorteringslån må beviljas intill hälften af det enligt § 7 uppskattade
värdet, med iakttagande däraf att lånebeloppet icke får öfverstiga
vare sig fastighetens brandförsäkringsvärde eller hälften af dess
bevillningstaxeringsvärde; dock må i fråga om större städer sådana
lån, därest hypotekskassans styrelse det medgifver, kunna inom brandförsäkringsvärdet
meddelas intill ett belopp, ej öfverstigande sex tiondelar
af vare sig det särskildt uppskattade värdet eller bevillningstaxeringsvärdet.
Fasta lån kunna meddelas, då den belånade fastighetens hufvudbyggnad
är af sten eller annat lika hållbart byggnadsämne, intill tre
fjärdedelar af det belopp, som, på sätt ofvan är stadgadt, må utlämnas
Bih. till Riksd. Prof. 19U9. 1 Sami. 1 Afd. 159 Höft. 2
10
Kungl. Majds Nåd. Proposition N:o 214.
såsom amorteringslån, samt, då hufvudbyggnaden är af mindre hållbart
ämne, intill två tredjedelar af nämnda belopp.
§ 9.
Lån må ej meddelas till lägre belopp än ettusen kronor. Lån
skall utlämnas i kontanta penningar, därest ej lånesökande begär att
till visst belopp erhålla hypotekskassans obligationer, i hvilket fall
kassans styrelse äger pröfva, om så må ske, äfvensom bestämma den
kurs, efter hvilken obligationerna må utlämnas.
§ io.
Uen årliga afbetalningen å amorteringslån skall utgöra minst en
half procent, då den belånade fastighetens hufvudbyggnad är af sten
eller annat lika hållbart ämne, samt minst en procent, då densamma
är af mindre hållbart byggnadsämne.
I mån af verkställd amortering äger låntagare förfoga öfver motsvarande
del af den för lånet ställda inteckningssäkerhet.
§ 11-
Öfvergå!- belånad fastighet till ny ägare, skall denne, om han
vill behålla lånet, inom sex månader från den dag, han blef'' ägare af
fastigheten, hos hy p otc k s fö reningens styrelse göra anmälan om lånets
öfvertagande. Sker det ej, äger styrelsen att, om den så pröfvar lämpligt,
uppsäga lånet att inbetalas efter ett år.
Försummar låntagare att erlägga föreskrifven inbetalning, skall
han å förfallna beloppet gälda ränta, beräknad efter en procent i
månaden, hypoteksföreningen dock obetaget att nedsätta berörda ränta
till lägst två tredjedels procent i månaden. Har likvid ej skett inom
trettio dagar från förfallodagen, är låntagaren skyldig att, om styrelsen
pröfvar sådant nödigt, inom tre månader gälda jämväl det återstående
kapitalet med ränta.
Har belånad fastighet genom vanvård eller annorledes under lånetiden
minskats i värde, så att panten icke anses innebära betryggande
säkerhet, äger hypoteksföreningens styrelse, därest gäldenären ej lämnar
nöjaktig fyllnadssäkerliet, uppsäga lånet att helt eller delvis inbetalas
efter ett år eller, om sådant med hänsyn till föreliggande omständigheter
pröfvas erforderligt, tidigare.
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 214.
11
§ 12.
De till hypoteksförening för erhållna lån afgifna förbindelser med
tillhörande hypotek skola ställas under offentlig vård, som utöfvas af
ett utaf Konungens befallningshafvande i det län, där föreningens
styrelse har sitt säte, förordnadt ombud. Handlingarna skola förvaras
under tre olika lås, och skola nämnda ombud och två af styrelsen därtill
utsedda, personer innehafva nyckel till hvar sitt lås.
§ 13-
Hypoteksförening äger ej rätt att drifva annan lånerörelse än i
§ 6 sägs; dock må föreningen vidtaga erforderliga åtgärder för placering
af sin reservfond.
Alla till hypoteksförening inflytande medel, som icke utgöra bidrag
till föreningens förvaltningskostnader eller afkastning af dess reservfond,
skola redovisas till hypotekskassan.
§ 14-
Bidrag till bestridande af hypotekskassans och hypoteksföreningarnas
förvaltningskostnader skola af låntagarne gäldas på sätt i vederbörande
reglementen närmare stadgas.
§ 15-
Öfverskott, som må uppstå å influtna bidrag till hypoteksförenings
förvaltningskostnader, skall afsättas till en reservfond för föreningen.
Om föreningarnas förvaltning och om revision in. in.
§ 16-
Hypoteksförenings angelägenheter liandhafves af en styrelse, utsedd
i den ordning, föreningens reglemente föreskrifver.
Sammankomst med hypoteksförenings medlemmar skall årligen
hållas, på sätt i föreningens reglemente närmare stadgas.
12
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 214.
§ 17-
Hypotekskassans förvaltning ocli räkenskaper skola underkastas
granskning af hypoteksföreningarna, för livilket ändamål ombud för
dessa årligen före maj månads utgång sammanträda i Stockholm.
Dessa ombud utses i den ordning, reglementet för kassan närmare
stadgar.
De anmärkningar, ombuden må framställa, skola bifogas de öfver
hypotekskassans förvaltning afgifna styrelse- och revisionsberättelserna
och senast åtta dagar före ofvannämnda sammankomst jämte dessa tillställas
finansdepartementet och fullmäktige i riksgäldskontor.
A dylik sammankomst skall jämväl, då sådant ifrågakommer, uppgöras
förslag till de tre ledamöter i hypotekskassans styrelse, hvilka
jämte ordföranden enligt förordningen angående konungariket Sveriges
stadshypotekskassa af Konungen utses. Sådant förslag skall upptaga
sex personer. Hypoteksföreningarna afgifva därjämte särskild t förslag
till suppleanter för sistnämnda tre ledamöter, upptagande tre personer,
och förordnar Konungen bland dessa och de tre af de å förslag till
ordinarie ledamöter uppförda, som därtill icke utsetts, tre suppleanter.
Förslag, som ofvan omförmäles, upprättas första gången å sammankomst,
hvarom Konungen förordnar.
§ 18-
Hypotekskassan företrädes inom hvarje hypoteksförening af ett
ombud, som äger deltaga i öfverläggningarna inom föreningens styrelse
och å sammankomst med föreningens medlemmar äfvensom, när hypotekskassans
styrelse så beslutar, verkställa granskning af föreningens
förvaltning och räkenskaper.
§ 19.
För revision af liypoteksförenings förvaltning och räkenskaper
skola årligen utses revisorer på sätt i föreningens reglemente stadgas.
Ombud för hypotekskassan bör jämväl deltaga i revisionen.
§ 20.
Reglemente för hypoteksförening fastställes af Konungen.
Kungl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 214.
13
Utdrag af protokollet öfver finansärenden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 5
mars 1909.
Närvarande:
Hans excellens lierr statsministern Lindman,
Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Trolle,
Statsråden: Albert Petersson,
Alfred Petersson,
Hederstierna,
Hammarskjöld,
Roos,
Swartz,
grefve Hamilton,
grefve Ehrensvärd,
Malm.
Chefen för finansdepartementet, statsrådet Swartz anförde härefter:
I skrifvelse den 2 juni 1908 anhöll Riksdagen, att Kungl. Maj:t
täcktes låta verkställa en utredning, huruvida och under Indika förutsättningar
en hypoteksbank, ägnad att på ett effektivt och billigt sätt
ordna fastighetskrediten i städerna, skulle kunna upprättas.
Vid underdånig föredragning den 13 i samma månad af Riksdagens
berörda skrifvelse uppdrog Eders Kungl. Maj:t åt eu kommitté
att verkställa nämnda utredning samt afgifva de förslag, hvartill utredningen
kunde föranleda.
14
Kommittén,
Kungl. Maj:ts Nåd. ''Proposition N:o 214.
Till fullgörande af detta uppdrag afgaf kommittén den 25 januari
innevarande år underdånigt betänkande i ämnet jämte förslag till förordning
angående konungariket Sveriges stadshypotekskassa. Vid betänkandet
var jämväl fogadt särskildt yttrande, afgifvet af en utaf
kommitténs ledamöter, vice häradshöfdingen Marcus Wallenberg, äfvensom
af honom uppgjordt särskildt förslag till förordning i ämnet, ett
förslag, som jag i det följande benämner reservantens förslag.
I detta ärende hafva fullmäktige i riksbanken och i riksgäldskontoret
den 11 februari 1909 afgifvit yttrande, hvarefter styrelsen för
allmänna hypotekskassan för Sveriges städer den 20 i samma månad
inkommit med infordradt underdånigt utlåtande.
Slutligen hafva styrelsen för Skånes stadshypoteksförening och
styrelsen för Stockholms fastighetsägareförening i särskilda underdåniga
skrivelser gjort framställningar med afseende å organisationen af en
blifvande stadshypotekskassa jämte stadshypoteksföreningar.
Efter att hafva närmare redogjort för innehållet i kommitténs
förslag till förordning angående konungariket Sveriges stadshypotekskassa
samt reservantens därpå byggda författningsförslag, anförde
departementschefen statsrådet Swartz vidare.
Med undantag för vissa af kommittén närmare angifna stadgande!!
ansluter sig, såsom kommittén ock framhållit, dess förslag i allt väsentligt
till de för allmänna hypoteksbanken gällande bestämmelser. Formellt
sedt skilde det sig dock därifrån i två hänseenden. Medan sålunda
allmänna hypoteksbanken och landthvpoteksföreningarnas verksamhet
reglerades dels genom förordningen angående Sveriges allmänna hypoteksbank
dels ock genom förordningen angående de allmänna grunder, som
vid hvpoteksföreningars bildande och framtida verksamhet skola till
efterrättelse lända, hade däremot de viktigaste föreskrifterna rörande
stadshypoteksföreningarna inrymts i samma förordning, som innehölle
stadgandena om hypotekskassan, men å andra sidan skulle enligt kommitténs
mening bestämmelser af mindre vikt och särskildt sådana, som
vore af beskaffenhet att tid efter annan behöfva undergå jämkning, hänvisas
till reglementen, som fastställdes af Kungl. Maj:t.
Från den till kommitténs efter nämnda grunder utarbetade författningsförslag
fogade motivering tillåter jag mig återgifva följande.
Beträffande de blifvande stadshypoteksföreningarnas verksamhetsområden
anmärker kommittén, att det enligt kommitténs mening vore
önskvärdt, att en reglering af stadsfastighetskrediten icke, såsom Riksdagens
skrifvelse i ämnet syntes vilja angifva, hänförde sig allenast
15
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 214.
till själfva städerna, utan äfven komme köpingar, municipalsamhallen
och andra stadsliknande samhällen till godo. Dock syntes försiktigheten
bjuda, att frågan därom med afseende å hvarje dylikt samhälle
pröfvades af Kungl. Maj:t. Tydligt vore, att eu sådan utvidgning af
den ifrågasatta hypoteksanstaltens verksamhetsfält icke obetydligt ökade
dennas kapitalbehof. Några siffror om inteckningsbelastningen för
fastigheterna i berörda samhällen hade dock icke stått kommittén till
buds, och hade det ej heller visat sig möjligt att utan alltför lång
tidsutdräkt åvägabringa utredning i sådant hänseende.
Vid stadsfastighetskreditens ordnande måste vidare uppmärksammas,
att ett tillfredsställande resultat ej torde kunna ernås utan anlitande af
utländsk kredit i afsevärd utsträckning. För kommittén stode det som
ett erkändt och obestridligt faktum, att Sverige, som vore ett på rörligt
kapital jämförelsevis fattigt land, åtminstone tills vidare måste för anskaffande
af sådant kapital vara hänvisadt till utlandet. De senare
årens erfarenhet talade i detta hänseende ett tydligt språk; men
den hade äfven visat, att upplåningen i utlandet icke alltid skett på
lyckligaste sätt, utan tvärtom i många fall medfört ganska besvärliga
följder. För staten måste det därför anses vara ett synnerligen allvarligt
intresse, att det från utlandet behöfliga kapitalet kunde erhållas
icke blott till lägsta möjliga ränta utan ock under sådan form, att den
utländska krediten ej kunde oförberedt och på kort tid uppsägas och
indragas. Vissa af kommittén angifna siffror rörande städernas inteckningsförhållanden
visade, hvilken stor nationalekonomisk vinst äfven eu
jämförelsevis obetydlig räntelindring kunde medföra, och fördelarna af
en stabil utländsk kredit framför bankernas tillfälliga upplåningar behöfde
ej vidare framhållas. Att fastighetsinteckningar inom försiktigt
hållna gränser väl lämpade sig såsom underlag för en billig och stadigvarande
upplåning i utlandet, hade erfarenheten nogsamt ådagalagt;
men då det vore lika visst, att förmånen af lag ränta och stadig placering
icke kunde vinnas utan statens medverkan, syntes staten ej böra
tveka att bär träda emellan, helst sådant borde kunna ske utan nämnvärd
risk.
Fn af staten sålunda understödd utländsk upplåning behöfde dock
enligt kommitténs mening icke innebära en ökning åt landets totala
skuld till utlandet. Genom den på gynnsamma villkor beredda tillgången
till utländskt kapital för stadsfastighetskrediten borde nämligen
det i allmänhet på mindre fördelaktiga villkor tillgodosedda behofvet
af sådant kapital för handel och näringar i motsvarande män minskas.
16
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 214.
Det gällde sålunda i stort sedt endast en fördelaktig fondering af en
mer eller mindre besvärlig sväfvande skuld. Väl torde vara att förvänta,
att i mån af städernas och de stadsliknande samhällenas fortgående
utveckling skuldsättningen till utlandet komme att ökas; men
detta syntes kunna gifva anledning till betänkligheter endast i det fall,
att en alltför riklig tillgång till billigt kapital skulle locka till en osund
spekulation i stadsfastigheter. Häremot hade man dock en gifven regulator
i de fallande hyrorna. Den stundom yppade farhågan för ökad
utländsk skuldsättning syntes alltså icke böra tillmätas någon afgörande
betydelse för ifrågavarande angelägenhet.
Af intresserade personer, som hos Kung!. Maj:t sökt fastställelse
å reglemente för en Skånes stadshypoteksförening, hade visserligen
blifvit ifrågasatt att efter mönster af de danska kreditföreningarna sörja
för de skånska stadssamhällenas behof af fastighetskredit, hvarvid af•
sikten vore att bereda medel till lån genom utgifvande af obligationer.
Kommittén vågade dock draga i tvifvelsmål, huruvida ett försök i detta
hänseende skulle krönas med åsyftad framgång. Erfarenheten såväl från
de gamla landthypoteksföreningarna från tiden före allmänna hypoteksbankens
tillkomst som äfven från de nu befintliga enskilda stadshypotekskassorna
talade i motsatt riktning. Icke heller vore det för landets
kredit i utlandet nyttigt, att en mängd enskilda anstalter konkurrerade
på lånemarknaden därstädes, utan syntes det vida bättre, att den behöfliga
upplåningen såvidt möjligt centraliserades.
Svenska staten hade allt sedan år 1861 understödt. den för jordbruksfastighetskrediten
afsedda allmänna hypoteksbanken genom att af
sina obligationer tillhandahålla en grundfond, hvilken numera uppginge
till trettio millioner kronor. Den vid denna tid häfdade och af Riksdagen
godkända uppfattningen, som ej ville i kredithänseende likställa
jordbruks- och stadsfastigheter, torde numera kunna betecknas
såsom en öfvervunnen ståndpunkt. Den farhåga, som då uttalades för
stadsfastigheters växlande värde, hade i stort sedt icke besannats. Fast
hellre hade det visat sig, att taxeringen å dessa fastigheter stigit i
långt högre grad än å landtegendomarna. De båda fastighetsgruppernas
jämbördighet i kredithänseende hade ock i viss mån blifvit af staten
erkänd. Enligt lagen om försäkringsrörelse den 24 juli 1903 finge sålunda
tillgångar, motsvarande försäkringsfonden för lifförsäkringar, redovisas
mot skuldförbindelser, intecknade i fast egendom vare sig i stad
eller å landet inom viss del af värdet. Ett likartad! stadgande funnes
i lagen angående sparbanker den 29 juli 1892.
17
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 214.
Icke heller den förut hörda invändningen, att staten borde hufvudsakligen
ägna sitt intresse åt produktionskrediten, kunde numera i förevarande
fall anses tillämplig. Äfven om städernas fastigheter icke i
likhet med den för jordbruk använda jorden direkt tjänade produktionen,
lino-e man nämligen icke frånse den betydelse, landets städer såsom
hufvudorter för dess industri ägde för det produktiva arbetet. Slutligen
kunde staten ej ställa sig likgiltig för städernas i socialt hänseende så
viktiga bostadsfråga, hvars lyckliga lösning i hög grad måste bero af
goda kreditanordningar.
Många betydelsefulla skäl talade alltså för, att staten stödde stadsfastighetskrediten
lika väl som krediten för jordbruksfastigheter. Af
en redogörelse, kommittén lämnat för förhallandena i grannländerna,
framginge, att statens omförmälda skyldighet vunnit beaktande i Danmark
och Norge, hvilka länders hypoteksbanker afsåge såväl stads- som landtfastigheter.
Ännu ett exempel härpå lämnade den franska Credit fonder.
För kommittén återstode då att afgöra, huru statens intresse för
stadsfastighetskrediten borde på lämpligaste sätt erhålla sitt uttryck.
De tillfälliga utskott, som vid 1908 års riksdag behandlade förevarande
.fråga, gjorde samstämmigt det uttalande, att det ur det allmännas
synpunkt vore riktigast, om uppgiften att tillgodose såväl landtsom
stadsfastighetsägarnes kreditbehof kunde öfverlåtas åt eu gemensam
kreditanstalt, en rikshypoteksanstalt, hvartill allmänna hypoteksbanken
skulle kunna ombildas. Då en sådan anordning emellertid icke föreslagits
och densamma dessutom till äfventyrs _ kunde stöta på alltför
störa svårigheter, särskildt med hänsyn till de olikartade grupper af låntagare,
för hvilka anstalten skulle vara afsedd, funne utskotten sig icke
bära framkomma med förslag i sådan riktning. — Äfven kommittén
ansåge otvifvelaktigt, att afsevärda fördelar skulle vinnas genom inrättande
af en dvlik rikshypoteksbank, som sannolikt skulle kunna verkställa
den nödiga upplåningen af medel i utlandet på fördelaktigare
villkor än två å penningmarknaden därstädes hvar för sig opererande
anstalter. Gällde det nu ait i ett sammanhang ordna såväl jordbrukssom
stadsfastighetskrediten, kunde det därför starkt ifrågasättas, om
icke upprättande af eu sådan för land och stad gemensam hypoteksbank
innebure den bästa lösningen. Under förhandenvarande förhållanden
och med hänsyn till nyss anförda uttalanden åt utskotten vid 1908 ars
riksdag torde emellertid ett förslag i nämnda syfte hafva föga utsiki
till framgång. o
Stadsfastighetskreditcns handhafvande måste alltså, ansåg kommittén,
Bill. till Biksd. Prof. 1909. 1 Sami. 1 Afd. 159 Höft, 3
18
Kungl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 214.
öfveiiämnas åt en särskild för detta ändamål verkande anstalt. Det läge
då nära till hands att tillse, om icke uppgiften kunde anförtros åt någon
redan '' befintlig institution, som i så fall finge undergå erforderlig omdaning.
Ett förslag i detta syfte förelåge ock i två af allmänna hypotekskassan
för Sveriges städer genom dess styrelse till Kungl. Maj:t
ingifna, till kommittén öfverlämnade underdåniga skrifvelse!'' angående
sådan ombildning af nämnda kassa, att den såvidt möjligt kunde blifva
hvad allmänna hypoteksbanken redan länge varit för landsbygden, en af
staten understödd allmän låneinrättning för städernas kypoteksföreningar.
Med en af berörda skrivelser följde af styrelsen utarbetade förslag till
förordningar »angående allmänna hypotekskassan för Sveriges städer»
och »angående de allmänna grunder, som vid stadsliypoteksföreningars
bildande och framtida verksamhet skola lända till efterrättelse».
Kommittén hade emellertid ansett sig icke kunna stanna vid att ‘
förorda en utveckling och konsolidering af allmänna hypotekskassans
verksamhet. Dels hade nämligen denna kassa till ändamål att utgifva
lån jämväl till kommuner, hvilket enligt 1908 års här ofvan omförmälda
riksdagsskrivelse i ämnet ej skulle vara föremål för det
ifrågasatta nya hypoteksinstitutets verksamhet, och dels hade kassan
genom sina grundfondsobligationer erhållit en viss prägel af privatintresse,
som torde kunna inverka ogynnsamt vid upplåning i utlandet.
För den föreliggande uppgiftens lyckliga utförande syntes det därför
bäst att skapa en helt ny anstalt, som kunde ordnas på det för
ändamålet lämpligaste sätt, oberoende af formerna för en redan existerande
likartad inrättning. Detta borde dock enligt kommitténs åsikt icke
utesluta möjligheten af den gamla hypotekskassans uppgående i den
nya anstalten. En sådan anordning syntes tvärtom synnerligen önskvärd,
och kassans ofvanberörda skrivelser gåfve anledning antaga, att kassans
delägare skulle befinnas villiga att träffa sådana förfoganden, som gjorde
kassan lämpad att intaga den plats inom landets kreditsystem, den nu
föreslagna lagstiftningen angåfve. Genom öfvertagande af den nuvarande
hypotekskassans rörelse skulle den nya anstalten från början
erhålla ett redan upparbetadt, betydande verksamhetsfält; och uppenbart
vore, att två allmänna stadshypotekskassor icke med fördel kunde
samtidigt operera på den utländska penningmarknaden. Kommittén
hade därför affattat sitt förslag så, att, under förutsättning af Kungl.
Maj:ts tillstånd, hinder ej borde möta för hypotekskassan att uppgå i det
nya institutet. Den gren af hypotekskassans hittillsvarande verksamhet,
som afsåge utlämnande af lån åt kommuner, skulle efter en dylik sam
-
19
Kungl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 214.
man slagning afvecklas, och måste därjämte framför allt åtgärder vidtagas
för inlösen af kassans grundfondsobligationer.
I fråga om bestämmande af grunderna för den nya hypoteksanstalten
hade inom kommittén framhållits, att anstalten för att kunna
fylla sin uppgift att skaffa billiga penningar borde konstrueras så, att
dess obligationer i utlandet blefve betraktade såsom likställda med statsobligationer.
Särskildt hade detta ansetts vara af vikt för den franska
lånemarknaden, som för närvarande vore och väl äfven i allmänhet torde
blifva den förmånligaste för obligationer af ifrågavarande art. För att
vinna frihet från de särskilda af gifter, som å nämnda marknad utöfver
den . vanliga stämpelafgiften drabbade alla obligationer, som icke vore
statsobligationer eller med dem likställda, hade föreslagits att efter föredöme
från Norge och Danmark bilda en central, af staten understödd
och kontrollerad hypotekskassa, med uppgift endast att tillhandahålla
medel åt hypoteksföreningarna, som skulle sakna delaktighet i kassan.
Kommittén hade emellertid icke blifvit öfvertygad om fördelarna af en
sådan anordning. Det hade synts kommittén lämpligast att i hufvudsak
följa exemplet af den likartade, för jordbruksfastighetskrediten afsedda
svenska hypoteksanstalten, allmänna hypoteksbanken, hvars verksamhet
enligt kommitténs uppfattning måste betecknas såsom synnerligen framgångsrik.
Kommitténs förslag afsåge således inrättande af en central institution
med ändamål att verkställa den för stadshypotekskrediten erforderliga
upplåningen samt fördela medlen mellan hypoteksföreningar, som
skulle förmedla utlåningen till de särskilda låntagarna. Nämnda föreningar,
i hvilka låntagarna skulle vara delaktiga i förhållande till sina
lån, skulle i sin ordning ingå såsom delägare i den centrala institutionen
med ansvar för dess förbindelser i mån af sin delaktighet. I stället för
att vara till olägenhet borde en sådan anordning i kommitténs tanke
gifva centralanstalten en ökad styrka, ej blott genom föreningarnas och
deras delägares ansvarighet, utan ock genom den möjlighet till lättare
kontroll öfver själfva kreditunderlaget, som härigenom bereddes den upplånande
institutionen.
Statsunderstödet till hypoteksanstalten, i hvars benämning kommittén
ansett sig, såsom skett i grannländerna Norge och Danmark,
böra antyda dess i viss mån statliga karaktär, syntes lämpligast kunna
lämnas under samma form som åt allmänna hypoteksbanken, eller
genom att såsom grundfond tillhandahålla svenska statsobligationer,
hvilka endast i vissa bestämda fall borde få tagas i anspråk. Med afseende
å omfattningen af den nya hypotekskassans uppgift och det före
-
20
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 214.
A
liggande lånebehofvets storlek föresloges, att grundfonden redan från
början sattes lika med allmänna hypoteksbankens nuvarande grundfond,
trettio millioner kronor.
Inom kommittén hade varit under öfverläggning, huruvida icke
kassans upplåningsrätt borde, på sätt som gällde för de norska och
danska hypoteksbankerna, begränsas, förslagsvis till åtta gånger grundfonden
och blifvande reservfond. Kommittén hade dock ej kunnat finna
en sådan föreskrift mera behöflig för hypotekskassan än för allmänna
hypoteksbanken.
Det syntes kommittén uppenbart, att statsmakterna för att främja
den nya anstaltens ändamål att bereda billiga lån borde, såsom i fråga
om allmänna hypoteksbanken vore fallet, medgifva de af den nya anstalten
utfärdade obligationerna frihet från stämpelafgift till svenska staten.
Detta torde för öfrig! vara ett nödvändigt villkor, för att nämnda obligationer
å den franska marknaden skulle kunna i beskattningshänseende
likställas med statsobligationer. Med hänsyn härtill hade kommittén
framlagt förslag till ändrad lydelse af 8 § i gällande förordning angående
stämpelafgiften.
För att göra statens kontroll öfver den nya kassan än starkare,
än förhållandet vore i fråga om allmänna hypoteksbanken, föresloges,
att delägarnes befogenhet med afseende å styrelsens sammansättning
inskränktes till afgifvande af förslag till tre af styrelsens ledamöter
jämte suppleanter för dem.
Hvad slutligen angår föreningarnas och de enskilda låntagarnes
ansvar för respektive hypotekskassans och föreningens förbindelser,
erinrar kommittén till en början, att redan 1863 års statsutskott framhållit,
att med hänsyn till den skiljaktighet, som i fråga om byggnadssätt
och däraf beroende pantsäkerhet m. m. vore rådande mellan olika städers
fastigheter, det icke vore förenligt med rättvisa och billighet att sammanföra
de större välbyggda städernas och de smärre städernas fastighetsägare
i en och samma hypoteksanstalt under gemensamt ansvar för anstaltens
förbindelser. För att bryta udden af denna anmärkning, som i våra dagar
upprepats såsom ett skäl emot upprättande af en gemensam hypoteksanstalt
för städerna, hade kommittén föreslagit den anordning, att delägarne i
hypoteksförening, hvars verksamhetsområde väl i regel finge antagas
komma att omfatta samhällen, hvilkas fastigheter utgjorde tämligen järnnställda
låneobjekt, väl subsidiärt häftade i solidarisk ansvarighet för föreningens
förbindelser till hypotekskassan, men att föreningarna endast »ro
rata parte ansvarade för hypotekskassans förbindelser. Att fastställa en
solidarisk ansvarighet för hypoteksföreningarna sinsemellan i fråga om
21
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 214.
kassans förbindelser kunde så mycket mindre anses billigt, som en
hypoteksförening ju saknade möjlighet att utöfva kontroll öfver de andra
föreningarnas verksamhet, hvaremot delägarne inom hvarje föreningborde
kunna öfvervaka dess lånerörelse. Den solidariska ansvarigheten
inom hvarje förening borde ock innebära en nyttig och allvarlig maningför
delägarne att utöfva sådan kontroll. Ur synpunkten af säkerheten
för hypotekskassans förbindelser syntes den föreslagna anordningen
icke heller gifva anledning till anmärkning.
Med afseende å hypotekskassans utlåning- har kommittén ansett
nödigt att begränsa densamma till att afse allenast bebyggda fastigheter,
enär kassan i annat fall skulle kunna befrämja den ofta osunda
spekulationen i obebyggda tomter och därigenom motverka sitt ändamål
att åstadkomma billiga bostäder.
För att få ett mera betryggande underlag för fastigheters belåning
har kommittén föreslagit införande af obligatorisk värdering genom
särskilda värderingsmän. Bevillningstaxeringsvärdet kunde nämligen
icke anses vara så tillförlitligt, att belåningen borde grundas enbart
därpå. Det vore ej osannolikt, att orsaken till Stockholms inteckningsgarantiaktiebolags
framgångsrika verksamhet till stor del vore att söka
i den noggranna uppskattning genom bolagets värderingsmän, som
föreginge hvarje fastighetslåns beviljande. Såsom framginge af de utaf
kommittén föreslagna bestämmelser, vore det ej afsikten att låta den
särskilda värderingen blifva ensamt afgörande, utan skulle nödig hänsyn
jämväl tagas till såväl brandförsäkrings- som taxeringsvärdet.
Enligt kommitténs åsikt borde hypotekskassans utlåning i regel
afse byggnader, som hufvudsakligen vore anordnade till bostäder eller
affärslokaler, med hvilket sistnämnda uttryck afsåges butiker och kontorslägenheter.
Därest lån söktes å fastighet, bebyggd för industriellt eller
öfverhufvud taget annat ändamål än något af de ofvan angifna (t. ex.
fabriker, magasin), borde sådan byggnad, med hänsyn till de växlande
konjunkturer, hvaraf dylika byggnaders värde vore beroende, icke uppskattas
till högre värde än den kunde anses äga, äfven om den icke
vidare användes för det med densamma ursprungligen afsedda ändamålet.
Såsom allmän norm i fråga om den gräns, intill hvilken fastigheter
borde få belånas i liypotekskassan, både kommittén föreslagit
hälften af det särskilt uppskattade värdet, dock så att lånebeloppet. ej
finge öfverstiga vare sig brandförsäkringsvärdet eller hälften af bevillningstaxerings
värdet. 1 fråga om större städer hade kommittén emeller
ö
o o
22 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 214.
tid ansett, att undantag från denna regel borde kunna medgifvas, nämligen
sålunda att fastighet där skulle kunna inom brandförsäkringsvärdet
belånas intill ett belopp, ej öfverstigande 6Ao af vare sig det
särskildt uppskattade värdet eller bevillningstaxeringsvärdet. Enligt
gällande lag om försäkringsrörelse ägde försäkringsanstalterna redovisa
sina fonder mot inteckningar belägna ända upp till Va af sistnämnda
värde, och därmed hade ju statsmakterna visat sig finna inteckningar
liggande till och med öfver 60 procent af taxeringsvärdet medföra betryggande
säkerhet.
Af Stockholms fastighetsägareförening hade föreslagits, att en
klassificering af rikets städer skulle i belåningshänseende verkställas,
därvid man åberopat exempel från Norge. Nu hade visserligen en dylik
klassificering varit genomförd beträffande städerna därstädes enligt ett
äldre reglemente för norska hypoteksbanken, men då erfarenheten visat,
att det vore mindre lämpligt att en gång för alla bestämma, till hvilken
grupp den ena eller andra staden skulle hänföras, hade man numera i
Norge frångått detta system. Det syntes oek kommittén lämpligare att
öfverlämna åt hypotekskassans styrelse att härutinnan bestämma efter
föreliggande omständigheter. Detta vore så mycket nödvändigare, som
det ofta till och med i en och samma stad mellan fastigheter i dess
centrum och i dess utkanter i fråga om läge, byggnadssätt m. m. föreiunnes
sådan skillnad, att, äfven om för fastigheterna i centrum belåningsgränsen
utan risk kunde sättas till 60 procent af värdet, sådant
icke borde ifrågakomma rörande de i stadens mera periferiska områden
belägna fastigheter.
De nu angifna reglerna gällde allenast anmorteringslån. Då det
vore önskvärdt, att fasta lån endast mera undantagsvis komme att meddelas
och dessa låns egenskap att under hela lånetiden kvarstå med
oförminskadt belopp ställde större kraf på hypoteket, borde en lägre
belåningsgräns bestämmas för lån af denna typ. Då amortering af dessa
lån, som sagdt, icke ägde rum, torde man ock böra göra skillnad mellan
byggnader uppförda af solidare och mera hållbart byggnadsämne, såsom
sten, järn, beton, och byggnader uppförda af trä eller annat mindre
hållbart ämne. Det vore gifvet, att efter en lånetid af exempelvis 20 år
ett trähus, äfven om detsamma nöjaktigt underhållits, icke alltid hade
samma värde som vid lånets beviljande. Däremot borde ett stenhus,
väl underhållet, i regel äga ungefär samma värde efter sådan tids förlopp.
Med hänsyn härtill hade belåningsgränsen för dessa olika slag
af byggnader satts olika för fasta lån.
23
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 214-
Reservanten liar med afseende å det förslag till stadsfastighetskreditens
ordnande, som af kommitténs pluralitet framlagts, förklarat, att
genom detta förslag enligt hans mening icke vunnes livad som afsetts,
nämligen att bereda fastighetsägarne i städerna Ulliga lån.
Efter att hafva närmare utvecklat denna sin mening anför reservanten,
att det för nämnda ändamål syntes honom nödvändigt att så
mycket som möjligt gifva hypotekskassan karaktär af statsinstitution,
och måste fördenskull framför allt hypoteksföreningarnas delaktighet i
kassan borttagas. Huruvida föreningarna betecknades såsom delägare i
kassan eller ej, torde, praktiskt sedt, icke i och för sig spela någon
nämnvärd roll och kunde deras delaktighet redan af detta skäl saklöst
bortelimineras, men detta blefve så mycket nödvändigare af den grund,
att delaktigheten i kassan gåfve denna en bestämd prägel af enskild
institution. Af samma anledning hade det synts reservanten böra föreskrifvas,
att '' i händelse af kassans upplösning eventuellt öfverskott
skulle tillfalla staten. Vidare borde, i likhet med hvad som vore förhållandet
i Danmark och Norge, kassans rätt att utfärda obligationer
begränsas till visst maximum, exempelvis till åttadubbla beloppet af
grundfonden och reservfonden sammanlagda. Därjämte borde föreskrifvas,
att till riksgäldskontoret skulle lämnas uppgift å de obligationer,
som af hypotekskassan utfärdades, och att obligationerna skulle
utmärka, att sådan uppgift blifvit lämnad. Slutligen ansåge reservanten,
att jämväl Kungl. Maj:t borde utse revisorer att granska kassans förvaltning
och räkenskaper.
Särskildt ville reservanten framhålla, att enligt hans förslag tillskottet
från staten, grundfonden, icke vore till beloppet högre än och
statens ansvarsskyldighet icke heller på annat sätt ökad utöfver hvad
pluraliteten föreslagit. Låntagarnes solidariska ansvarighet för hypoteksförenings
förbindelser till kassan borde till stärkande af statens säkerhet
bibehållas.
I det yttrande, som, enligt hvad förut anmärkts, fullmäktige i riksbanken
och i riksgäldskontoret afgifvit, hafva fullmäktige till en början
till besvarande upptagit frågan, huruvida upprättandet af en utaf staten
understödd hypoteksanstalt för tillgodoseende af stadsfastighetskrediten
kunde anses vara af behofvet påkalladt. I afseende därå torde, yttra
fullmäktige, vissa af kommittén anförda siffror otvetydigt ådagalägga,
att värdet af stadsfastigheterna under de senare åren stegrats i en omfattning,
som icke motsvarades af hypotekskassornas och därmed likställda
låneanstalters förmåga att tillhandahålla nödigt kapital till så
Reservantens
förslag.
Fullmäktige i
riksbanken
och riksgäldskontoret.
24
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 214.
kallade kassalån. Sammanställdes härmed den omständigheten, att beloppet
af den gäld, som beräknades vara i stadsfastigheterna intecknad,
under de 17 år, kommitténs undersökningar omfattade, ökats från 642
millioner till 1,666 millioner kronor, hade det varit helt naturligt, om
svårigheter mött att få stadsfastigheter belånade på skäliga villkor.
Dock torde det kunna sägas, att de anmärkta svårigheterna nog på sina
ställen, särskildt i de större städerna, endast varit och vore mer eller
mindre öfvergående.
Hvad fastighetsägarne i de största städerna anginge, hade de i
fråga om lättheten att belåna sina fastigheter otvifvelaktigt därutinnan
ett stort försteg framför fastighetsägare i de mindre städerna, att försäkringsanstalter,
kassor och andra dylika inrättningar i stor utsträckning
beviljade så kallade kassalån mot säkerhet af inteckning företrädesvis
i fastigheter uti hufvudstaden och större städer, vanligen intill % af
taxeringsvärdet. Men dessa inrättningars kapitaltillgångar hade på senare
tider i mycket stor utsträckning anlitats äfven för lån till kommuner och
köp af kommuners obligationer. Och som denna kapitalplacering ansetts
bekväm och nära öfverensstämmande med ifrågavarande inrättningars
uppgift och intresse, torde den hafva antagit en mycket betydande omfattning
och därigenom verkat hämmande på tillfällena till eu mera
utsträckt fastighetsbelåning i storstäderna.
Om således det finge anses ådagalagdt, att fastighetsägarna i
städerna vore i behof af ökad möjlighet att erhålla inteckningslån, och
inrättandet af en stadshypoteksanstalt, afsedd att tillgodose detta behof,
följaktligen borde vara till stor nytta, torde det dock kunna antagas,
att de villkor, under hvilka utlåning från eu sådan anstalt kunde ifrågakomma,
icke öfverallt skulle finnas vara de för fastighetsägarne mest
begärliga. Äfven om stadshypoteksanstalten skulle kunna utlämna lån
till något lägre ränta, än den försäkringsbolag och kassor samtidigt er b j öde,
hade man nämligen att räkna med den hos fastighetsägarne särskildt
i de största städerna rådande obenägenheten för amorteringslån, hvilken
låneform ju vore afsedd att blifva den hos anstalten företrädesvis använda.
Och dessutom kunde de af hypoteksanstalten erbjudna villkoren
äfven i det afseendet finnas mindre lockande, att lån kanske ej kunde
beviljas till så stort belopp i förhållande till fastighetens värde som af
försäkringsbolagen och kassorna. Äfven af dessa skäl vore det därför
möjligt, att en nyinrättad stadshypoteksanstalt icke vunne den anslutning
i de stora städerna, som eljest skulle blifva fallet, utan att den kanske
finge sin största betydelse för de öfriga städerna och de stadsliknande
samhällena.
25
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 214.
En låneanstalt, som skulle kafva till uppgift att tillhandahålla
städernas fastighetsägare erforderligt kapital, borde naturligtvis vara
inriktad på möjligheten att upptaga penningar äfven från den utländska
penningmarknaden. På denna marknad vore redan införda allmänna
hypoteksbankens obligationer, och på senare tider hade starkt framhållits
behofvet jämväl af en kommunal låneanstalt. Men, såsom i kommittébetänkandet
framhållits, det kunde icke vara för landet nyttigt, att flera
olika anstalter konkurrerade på den utländska marknaden. Ju mera
upplåningen från utlandet kunde centraliseras, desto bättre måste det
enligt fullmäktiges åsikt vara för riket i dess helhet. Vid sådant förhållande
hade fullmäktige ansett, att det skulle hafva varit lyckligare,
om den nu ifrågasatta anstalten fått ett mera vidsträckt verksamhetsområde
än som i kommittébetänkandet föreslagits. Detta hade lämpligen
kunnat ske genom en anordning i öfverensstämmelse med danska
hypoteksbanken. Så anordnad, hade den svenska anstalten kunnat öfvertaga
såväl allmänna hypoteksbankens och liypotekskassans för Sveriges
städer obligationer som ock kommunallån, och genom en och samma
anstalt hade således kunnat tillgodoses såväl stadsfastighetskrediten som
ock jordbruksfastighets- och kommunallånekrediten. Men då något förslag
i denna riktning ej nu förelåge, och enligt fullmäktiges öfvertygelse ett
verkligt behof af stadsfastighetskreditens tidsenliga ordnande vore för
handen, ansåge fullmäktige sig böra förorda inrättandet af en hypoteksanstalt
äfven med den begränsning, som i betänkandet afsåges.
Då den nya anstalten skulle hafva till hufvudsaklig uppgift att
skaffa tillgång till billigare penningar, och anstalten af sådan anledningtorde
komma att i väsentlig grad anlita den utländska penningmarknaden,
torde det blifva nödvändigt, att anstalten så till vida erhölle offentlig
karaktär, att statsunderstöd till viss begränsad omfattning lämnades
densamma. Den form af statsunderstöd, som kommit allmänna hypoteksbanken
till del, hade visat sig vara lämplig, och fullmäktige hyste därför
ej någon tvekan att, så som i betänkandet föreslagits, enahanda understöd
borde komma jämväl den nya hypoteksanstalten till del.
Vid en jämförelse mellan kommitténs och reservantens olika förslag
hade fullmäktige funnit skiljaktigheterna dem emellan vara af föga djupgående
natur. Den af reservanten föreslagna organisationen hade dock
synts fullmäktige vara enklare än den af majoriteten tillstyrkta. Och
då reservantens förslag äfven i det afseendet syntes innebära ett företräde,
att det kundo bereda de af anstalten utgifna obligationerna ett gynnsammare
mottagande på den iitländska marknaden, än som skulle komma
Bih. till Bikscl. Prof. 1909. 1 Sami. 1 Afd. 159 Höft. 4
Styrelsen för
allmänna
hypot ekskassan
för
Sveriges
städer.
26 Kungl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 214.
till del obligationer, utgifna af en anstalt enligt kommittémajoritetens
förslag, hade fullmäktige ansett sig böra förorda, att den ifrågasatta
anstalten inrättades i enlighet med reservantens förslag.
Härvid hade fullmäktige dock velat särskild! erinra därom, att
genom antagande af detta förslag statens ansvarighet icke i någon mån
ökades utöfver hvad af kommitténs majoritet föreslagits, d. v. s. att
ansvarigheten vore begränsad till de deponerade statsobligationerna.
Med hänsyn därtill att, enligt reservantens förslag, de af stadshypoteksanstaiten
utfärdade obligationer skulle vara försedda med påteckning,
att de blifvit inregistrerade hos riksgäldskontoret, torde det vara så
mycket mera nödvändigt att obligationerna så affattades, att därigenom
icke föranleddes någon missuppfattning i fråga om beskaffenheten af
statens understöd.
Af de fullmäktige, som vid ärendets behandling hos fullmäktige
uttalat särskilda meningar, har allenast en, nämligen ordföranden hos fullmäktige
i riksgäldskontoret, intagit en i visst afseende annan ståndpunkt
än öfrige fullmäktige, i det att han förklarat sig anse, att den föreslagna
kreditanstalten borde, såsom i Riksdagens skrifvelse af den 2 juni
1908 och i det kommittén gifna uppdrag angåfves, inskränkas att omfatta
endast städerna och således icke vissa därmed jämförliga samhällen.
I sitt omförmälda underdåniga utlåtande den 20 sistlidne februari
har styrelsen för allmänna liypotekskassan för Sveriges städer förklarat
sig finna både kommitténs och reservantens förslag innebära en
god lösning af fastighetsägarnes i städerna och med dem jämförliga
samhällen kreditfråga. I hufvudsak funne sig styrelsen böra tillerkänna
företrädet åt majoritetens förslag.
Mot de bestämmelser i reservantens förslag, som innebure, att, i
händelse af kassans upplösning, eventuellt öfverskott skulle tillfalla
staten, att uppgift skulle lämnas till riksgäldskontoret å de obligationer,
som af kassan utfärdades, att obligationerna skulle förses med påteckning,
att de blifvit inregistrerade hos riksgäldskontoret, samt att jämväl
Kungl. Maj:t skulle utse revisorer att deltaga i granskningen af kassans
förvaltning och räkenskaper, hade styrelsen dock icke funnit sig kunna
göra någon befogad invändning. I afseende å den af reservanten
föreslagna bestämmelsen, att sammanlagda beloppet af kassans utelöpande
obligationer icke finge uppgå till mera än åtta gånger det
belopp, kassans grundfond och reservfond tillhopa utgjorde, hade styrelsens
majoritet ansett sig böra uttala sina betänkligheter, emedan denna bestämmelse
lätt nog, och det inom en ej allt för aflägsen tidpunkt,
27
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 214.
kunde sätta eu gräns för kassans utveckling och för dess förmåga att
tillfredsställa de kreditanspråk, som stadsfastighetsägarne syntes äga
rätt att ställa på densamma. En ledamot af styrelsen både dock funnit
sig böra för sin del i denna punkt oförbehållsamt ansluta sig till
reservantens ståndpunkt.
Hvad slutligen beträffade den hufvudsakligaste olikheten mellan
reservantens förslag och hufvudförslaget, nämligen i fråga om det inftytande,
som hufvudförslaget tillerkände, men reservantens förslag så
godt som alldeles frånkände hypoteksföreningarna i fråga om kassans
förvaltning, funne styrelsen reservantens förslag ej stå i rätt öfverensstämmelse
med det stränga ekonomiska ansvar för kassans förbindelser,
som ålåge föreningarna, och funne sig därför böra i detta afseende
gifva ett bestämdt företräde åt hufvudförslaget. Styrelsen uppskattade
emellertid till fullo vikten däraf, att den nya stadshypoteksanstalten
inrättades så, att dess obligationer skulle kunna säljas på världens i
regel billigaste penningmarknad, nämligen den franska, utan att blifva
underkastade den synnerligen betungande så kallade abonnementsafgift,
som där drabbade obligationer, hvilka ej vore statspapper. _ Skulle
fördenskull — något hvarom styrelsen icke vore i tillfälle att bilda sig
ett säkert omdöme — den af reservanten förordade uteslutningen af
hypoteksföreningarna från delaktighet i kassans förvaltning visa sig
vara af afgörande betydelse för att tillförsäkra kassans obligationer den
gynnsamma ställning å den franska penningmarknaden, som vore förbehållen
åt statspapper, då, men också endast under denna förutsättning,
ansåge sig styrelsen böra i detta afseende förorda reservantens förslag.
Såsom ofvan anförts, har styrelsen för Stockholms fastighetsägareförening
ock ingifvit eu skrifvelse i ämnet, innehållande ett å sammanträde
med föreningen beslutadt uttalande. Föreningen uttalar häri sin
anslutning till principen i reservantens yttrande och tillstyrker antagande
af det utaf honom framlagda förslaget. Föreningen uttalar därjämte såsom
sin mening att, då genom antagande af reservantens förslag de för låntagarna
mest gynnsamma villkor syntes kunna erhållas, det ingalunda
kunde ifrågasättas, att fastighetsägarna skulle tveka att underkasta sig
den bundenhet med afseende å lånetiden, som förslaget förutsatte.
Slutligen har styrelsen för skånska stadshypoteksföreningen af anförda
skäl förklarat sig vara af den uppfattningen, att det svenska landthypoteksväsendet
icke borde tjäna såsom förebild vid organisationen af
stadshypoteksväsendet med dess växlande förhållanden och på grund
Styrelsen för
Stockholms
fastighetsägareförening.
Styrelsen för
skånska stads -hypoteksf''Öreningen.
28
Departementschef
en.
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 214.
af städernas snabba utveckling ständigt ökade behof af förlagsmedel.
På grund häraf hemställer styrelsen, att kommitténs förslag till förordning
angående konungariket Sveriges stadshypotekskassa icke i
oförändradt skick måtte läggas till grund för lagstiftning i ämnet, utan
att i stället den nya ^organisationen måtte grundas på mera själfständiga
lök alföreningar med egen inlåningsrätt samt en fristående af staten
garanterad centralkassa för den utländska upplåningen, uti hvilken kassa
lokalföreningarne icke skulle blifva delägare. Detta senare vore af så
mycket större vikt, som, efter hvad upplyst vore, ett motsatt förhållande
skulle omöjliggöra, att kassans obligationer på den franska lånemarknaden
blefve likställda med statsobligationer och droge en däraf
betingad lägre ränta.
Det stora allmänna intresse, som är förknippadt med goda kreditanordningar,
har själffallet påkallat statens medverkan i och för kreditens
organisation genom lagstiftning eller genom mera direkt understöd i en
eller annan form. Frånser man sparbankerna och andra institut, som
hafva till ändamål att uppsamla sparmedel, finner man, att kreditförhållandena
i vårt land för närvarande hufvudsakligen äro ordnade
på följande sätt. Riksgäldskontoret är statens egen upplåningsanstalt.
Handeln och den egentliga affärsverksamheten skola tillgodoses, utom
af riksbanken, af de egentliga bankinrättningarna, hvilkas organisation
regleras genom banklagarna af den 18 september 1903. För ordnande
af emissionsverksam.heten d. v. s. för tillgodoseende af industriens
behof af grund- och egentligt lörlagskapital torde vid innevarande års
Riksdag komma att framläggas förslag till lag angående emissionsbanker.
Fastighetskrediten, hvad angår jordbruksfastigheter, har staten gifvit
sitt understöd genom 1890 års förordningar dels angående Sveriges
allmänna hypoteksbank och dels angående de allmänna grunder, som
vid hypoteksföreningars bildande och framtida verksamhet skola till
efterrättelse lända.
Såsom kändt är och af det redan anförda jämväl framgår föreligger
med afseende å verksamhetsområdena för kreditinstituten en stark
sträfvan till specialisering, en sträfvan, som med det ekonomiska lifvets
utveckling och därmed följande stegring af kreditbehofvet gör sig allt
mera gällande. Detta förhållande beror ju egentligen därpå, att de
lämpliga formerna för krediten växla med kreditens art. Medan t. ex.
de egentliga bankinrättningarna uppfylla sina speciella ändamål genom
att medelst korta lån mot växlar och andra lätt realisabla papper förlägga
handel och annan affärsverksamhet, fordrar å andra sidan en god
29
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 214.
ordning för fastighetskrediten, att lån utlämnas på lång tid med eller
utan amortering. Och påtagligen måste vid all sund finansverksamhet
tillses, att utlåningen och inlåningen så att säga motsvara hvarandra.
Det vore sålunda ett fullkomligt irrationellt system, som otvifvelaktigt
inom kort skulle hämna sig, om allmänna hypoteksbanken skulle äga
rätt att basera sin utlåningsverksamhet på kort upplåning eller om de
egentliga bankinrättningarna finge upptaga långtidiga lån från allmänheten
utan uppsägningsrätt. När sålunda de ekonomiska förhållandena
i viss män genomfört en specialiserad organisation af krediten, kan det
uppenbarligen uppstå betänkliga olägenheter, om något visst större kreditbehof
icke organiskt inrymmes inom något slag af de bestående kreditinstituten.
I tider af penningknapphet reserveras gifvetvis de hos samma
institut tillgängliga medel framför allt för tillgodoseende af institutens
så att säga lagliga kundkrets, och äfven om afgörande hinder icke möter
för fyllande jämväl af kreditbehof af främmande slag, har man dock på
erfarenheten stödd anledning antaga att de, som i saknad af särskilda
för ändamålet ordnade kreditanstalter måste uppsöka institut med helt
annan kundkrets, få betala tjänsterna i form af jämförelsevis höga låneomkostnader,
ett förhållande, som bör ses ej blott ur privatekonomisk
utan äfven ur nationalekonomisk synpunkt. Härtill kommer, att t. ex.
en kredit af beskaffenhet att fordra lång afbetalningstid, som under
goda tider med beredvillighet lämnats af en vanlig affärsbank, vid
inträdande penningknapphet kan vålla detta institut samt den allmänhet
och de näringsgrenar, som äro hänvisade till samma institut, stora svårigheter.
Bankens penningar, afsedda för en affärsmässig kundkrets, kunna
i en för samma kundkrets kritisk tid måhända icke alls eller åtminstone
icke tillräckligt raskt indrifvas, utan förlust för den, som fått försträckningen,
och eventuellt äfven för banken.
I denna belysning synes mig med rätta frågan om inrättandet af
en af staten uppmuntrad allmän stadshypotekskassa böra ses. Ordnandet
af den kredit, som genom en dylik kassa skulle tillgodoses, har, såsom
det numera allmänt erkännes, ett verkligt statsintresse. De tider, då
man kunde anse ordnandet af stadsfastighetskrediten såsom af en mindre
samhällelig betydelse, hafva redan länge hört till de förgångna. Industriens
utveckling samt den däraf och af andra orsaker beroende befolkningsrörelse,
hvarigenom folkmängden raskt ökas i städer eller samhällen af
därmed jämförlig beskaffenhet, bär också i en förut oanad grad ökat
mängden och värdet af fastigheter, som i afseende å krediten stå utom
förut omförmälda kreditinstitut, Till belysande häraf tillåter jag mig
lämna några siffror angående fastighetstaxeringsvärdena, hämtade från
30
Kungl. Maj.ta Nåd. Proposition No 214.
den officiella statistiken. Som bekant indelas i denna statistik fastigheter
i två grupper, nämligen jordbruksfastighet och annan fastighet.
Bland. fastigheter af sistnämnda kategori ingå visserligen frälseräntorna,
för hvilkas räkning några särskilda kreditanordningar icke torde erfordras.
Då emellertid frälseräntornas taxeringsvärden äro förhållandevis obetvdliga
och därjämte i stort sedt konstanta, torde desamma icke i nämnvärd
män inverka på jämförelsen mellan taxeringsvärden för jordbruksfastigheter
och andra fastigheter.
Taxeringsvärdena utgjorde:
! i, år |
för jordbruks-fastighet |
för annan fastighet |
||
kronor |
å landsbygden |
i städerna |
summa kronor |
|
1880 |
2,140,899,341 2,241,688,447 2,202,419,091 2,255,328,400 2,354,869,930 2,597,860,500 2,601,117,000 3,022,079,900 |
202,900,063 250,274,166 304,171,010 376,548,650 551,582,900 717,396,000 789,684,100 1,040,756,900 |
690,984,997 938,697,027 1,107,110,915 1,223,194,340 1,595,240,050 1,990,761,950 2,185,237,460 2,802,733,200 |
893,885,060 1,188,971,193 1,411,281,925 1,599,742,990 2.146.822.950 2.708.157.950 |
.Dessa siffror visa oförtydbart, hurusom en stark förskjutning äger
rum i värdeförhållandet mellan jordbruks- och andra fastigheter. Jämför
man därtill de nu lämnade siffrorna med nationalförmögenheten, som år
1898 beräknades till i rundt tal 9,000,000,000 kronor, finner man
uppenbarligen, att kreditens organisation med afseende å »annan fastighet»
har ett väl så högt allmänt intresse som många andra kreditförhållanden.
Ty oafsedt det att höga värden äro representerade i fastigheterna
af denna kategori, får ej heller förbises, att dessa fastigheter
till mycket stor del representera ett omedelbart trängande lefnadsbehof eller
bostäder. Vid nu nämnda förhållanden och då nu angifna fastigheter
såsom underlag för kredit torde, enligt hvad erfarenheten, särskildt
utomlands, visar, kunna i värde till och med jämställas med jordbruksfastigheterna,
ligger det uppenbarligen, synes det mig, i statens intresse
att sörja för ett rationellt ordnande af den kredit, hvarom nu
är fråga.
31
Kungl. Maj.is Nåd. Proposition N:o 214.
Såsom af den af kommittén lämnade utredningen framgår, liar förevarande
fråga icke varit helt lämnad åt det privata initiativet. Allmänna
hypotekskassan för Sveriges städer, som utgör den centrala penninganstalten
för ett flertal stadshypoteksföreningar, har ju liksom dessa
föreningar och vissa andra i samma syfte bildade kreditanstalter i någon
mån erhållit en officiell prägel genom reglementen, som fastställts af
Kungl. Maj:t. Men hvarken hypotekskassan eller öfriga nämnda anstalter
hafva, såsom erfarenheten visat, erhållit den utveckling, att de
ens tillnärmelsevis tillgodosett det kreditbehof, som från vederbörande
fastighetsägares sida gjort sig gällande. Hvilka än orsakerna härtill må
hafva varit, ett står dock fast, nämligen att för anstalter, som organiserats
på ett, så godt som uteslutande, privatekonomiskt sätt, svårigheter
möta att å utländsk marknad anskaffa lån, åtminstone till kurs, som
svarar mot den säkerhet, obligationernas underlag eller fastighetsinteckningarna
utan gensägelse kunna anses lämna.
Önskvärd! vore ju otvifvelaktigt, att kreditbehofvet i allmänhet
och sålunda äfven det kreditbehof, som den ifrågasatta nya låneanstalten
skulle afse att tillfredsställa, kunde tillgodoses genom upplåning på den
inhemska penningmarknaden. Räknar man med de nuvarande penningförhållandena
inom landet, låter detta sig emellertid icke göra, åtminstone
icke i den omfattning behofvet krafvel Tvärt om torde man
kunna med skäl förutsätta, att under den utvecklingsperiod, hvari
näringarna och det kommunala lifvet inom vårt land för närvarande
befinner sig, kapitalbildningen ännu en lång tid icke kommer att
motsvara behofvet af kapital för utnyttjande af landets naturliga tillgångar
eller för andra produktiva ändamål. Häraf bör man dock
icke — såsom kommittén ock framhållit — draga den slutsatsen, att
landets skuldsättning skulle komma att ökas med det belopp, som af
en blifvande stadshypotekskassa upplånas utom landet. Man har, på
sätt kommittén angifvit, anledning antaga, att, om genom upplåning
utomlands för stad shypotekskassans räkning vissa bankernas försträckningar
mot inteckning i stadsfastigheter skulle frigöras och motsvarande
belopp komma näringslifvets kreditbehof till godo, bankernas behof, att
för sistnämnda ändamål anlita de utländska bankinstituten skulle minskas.
Härmed är jag inne på frågan om statens ställning till eu blifvande
stadshypotekskassas upplåning å de utländska penningmarknaderna.
Innan jag går att närmare beröra denna fråga, tillåter jag mig,
med anslutning till hvad jag redan anfört, framhålla, att, sa länge
behofvet af kapital inom landet icke kan tillgodoses genom nybildning
af kapital därstädes, cn rationell organisation af den svenska upplånin
-
32
Kungi. Majds Nåd. Proposition N:o 214.
gen . bör fotas därå, att låntagare, som kunna erbjuda de nationalekonomiskt
och internationellt sedt bästa säkerheterna, hänvisas till de
utländska lånemarknaderna. Med den af kommittén föreslagna begränsningen
af fastighetsägares lånemöjlighet till högst sex tiondedelar af
fastighets värde vid belåningen synes mig själffallet, att de säkerheter,
stadshypotekskassan skulle kunna erbjuda för sina lån, äro af nyss omförmälda
beskaffenhet. Om sålunda nämnda lån i och för sig under
normala förhållanden torde blifva begärliga å penningmarknaderna, bör
dock icke förbises, att vissa andra faktorer måste, särskildt beträffande
utlandet, inverka på frågan om låneomkostnadernas storlek. I sådant
afseende torde särskildt böra beaktas, att till undvikande af konkurrensen
mellan låntagare och de olägenheter, som följa därmed, värdepapper
med samma slags säkerhet böra såvidt möjligt emitteras af en och
samma låneanstalt, samt att bästa möjliga garantier för den emitterande
anstaltens sunda och affärsmässiga förvaltning böra gifvas den kapitalplacerande
allmänheten.
And organisation af krediten för fastighetsägare i städer och stadsliknande
samhällen erbjuder sig ett gynnsamt tillfälle att vinna en afsevärd
enhetlighet i upplåningen. Én ännu starkare centralisation i
kreditafseende skulle ju otvifvelaktigt vinnas, om, såsom jämväl ifrågasatts,
en enhetlig organisation för kommunalkredit samt för all
fastighetskredit komme till stånd. Utan att vilja uttala mig om möjligheterna
och sättet för åstadkommande af en sådan organisation, vill jag
blott framhålla, att, omnämnda fråga, som tarfvar sin särskilda utredning,
nu skulle upptagas till behandling, frågan om organisation af stadsfastighetskrediten
finge uppskjutas. Med hänsyn till angelägenheten af
denna frågas snara lösning och då från ägames af jordbruksfastighet
och kommunernas sida något trängande behof af en centralisation af
krediten icke förefinnes och då i allt fall en sådan ordning i en mer
eller mindre aflägsen framtid icke är utesluten, äfven om en stadshypotekskassa
kommer till stånd, torde det för närvarande vara lämpligast
att begränsa arbetet till organisation af nämnda kassa och därför
afsedda föreningar.
Som bekant äger allmänna l^poteksbanken uteslutande rätt att
utgifva amortisabla obligationslån mot säkerhet af inteckning i jordbruksfastigheter.
Att monopolisera en dylik rätt, hvad angår stadsfastigheter,
hos den nya centralanstalt, hvarom nu är fråga, låter sig svårligen
göra med hänsyn till redan existerande fastighetsbelåningsanstalter med
rätt att emittera obligationer mot nu antydda säkerhet. Å andra sidan
skulle, såsom nyss nämndes, ett af syftemålen med kassan förfelas,
om man utan trängande skäl medgåfve tillkomsten af nya dylika anstalter
33
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 214.
eller mer eller mindre själfständiga föreningar för emission af obligationer
med säkerhet i fast egendom af förevarande slag, allrahelst man säkerligen
icke skalle kunna erhålla garantier därför att icke dylika obligationer, ehuru
emitterade inom Sverige i enbart svenskt mynt, ändock komme att söka
sig ut på utländska penningmarknader. Under sådana förhållanden bör
naturligen den nya centralkassans emissionsrätt icke alltför snäft begränsas.
Att återigen göra emissionsrätten obegränsad skulle kunna väcka vissa
betänkligheter, särskildt med hänsyn till förhållandena å de marknader,
där lån nu närmast skulle sökas. I likhet med reservanten synes det mig
därför lämpligt, att ställa sagda lån i visst beroende af anstaltens
grundfond. Dock torde man utan olägenhet kunna göra denna emissionsrätt
något vidare än reservanten föreslagit eller bestämma denna rätt
till tio gånger grundfondens behållna belopp. Skulle med tiden denna
rätt tagas fullt i anspråk och ytterligare anspråk ställas på kassan,
torde säkerligen från statens sida vidtagas åtgärder i syfte att förekomma
stagnation i kassans rörelse.
När jag härefter öfvergår att närmare redogöra för de garantier
i fråga om kassans förvaltning, som lämpligen böra gifvas, återkommer
jag till frågan om statens ställning till samma kassa. I sådant afseende
må genast framhållas, att ju starkare kontroll staten utöfvar på kassans
verksamhet utan att inkräkta på dess själfständiga förvaltning, desto
större äro garantierna för att kassan genom sin organisation verkligen
vinner den förmånliga ställning å den utländska lånemarknaden, som
ur alla synpunkter måste anses önskvärd.
Med hänsyn till det allmänna intresse, som är förenadt med väl
ordnade kreditförhållanden för ägarne af stadsfastigheter, förutsätter jag
till en början, att staten, såsom kommittén föreslagit, vid kassans
bildande såsom en kassans grundfond anvisar, liksom beträffande allmänna
hypoteksbanken, 30,000,000 kronor i statens 3 Va procent obligationer.
Ett ekonomiskt stöd af detta slag påfordrar naturligen, att staten
i eget intresse också kontrollerar kassans verksamhet. För sådant ändamål
kunde det ju synas, som om en organisation efter mönster af allmänna
hypoteksbanken skulle vara tillfyllest. Så blir emellertid icke
förhållandet, om man i afseende å kassans låneomkostnader önskar helt
utnyttja statens medverkan vid kassans organisation. I de författningsförslag,
som för sådant ändamål för närvarande inom finansdepartementet
utarbetas, har jag därför sökt, att, utan att i verkligheten öka statens
risk, anordna kassan såsom en själfständig, under statens omedelbara
vård ställd låneanstalt. Ett stöd för en sådan anordning anser
Bih. till Biksd. Prot. 1909. 1 Sand. 1 Afd. 159 Höft. 5
34
Kungi. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 214.
jag mig finna i fullmäktiges i riksbanken och riksgäldskontor uttalanden
till förmån för reservantens förslag i ämnet.
Denna min uppfattning af frågans lämpliga behandling har föranledt
mig att uppdela kommitténs eller kanske rättare sagd! reservantens
förslag till förordning angående konungariket Sveriges stadshypotekskassa
i två särskilda författningar. Härigenom har det blifvit möjligt att äfven
till det yttre gifva hypotekskassan den statsliga karaktär, som af mig
åsyftas. I det ena förslaget eller förslaget till förordning angående konungariket
Sveriges stadshypotekskassa har visserligen angifvits, att kassan
icke äger utlämna lån till andra än hypoteksföreningar af fastighetsägare i
rikets städer och med städer jämförliga samhällen. Men bestämmelserna
rörande dessa föreningars organisation och verksamhet sammanföras i ett
särskildt författningsförslag, nämligen i förslag till förordning angående
grunderna för stadshypoteksföreningars bildande och verksamhet. En sådan
uppdelning af det ursprungliga författningsförslaget, en uppdelning som
sålunda i detta fall har sitt alldeles särskilda ändamål, har man för
öfrigt, såsom förut angifvits, genomfört beträffande allmänna hypoteksbanken,
och torde ett sådant förfarande i förevarande fall dessutom hafva
en rent praktisk fördel. De obligationer, som af hypotekskassan skola
utlämnas, böra nämligen vara försedda med afskrift af de bestämmelser,
som afse själfva kassan. Sammanfördes nu alla bestämmelser rörande
stadshypotekskassan och stadshypoteksföreningarne i en förordning, kunde
det uppstå missförstånd, om man uteslöte vissa §§ eller dem, som afsåge
föreningarna. Att åter på obligationen aftrycka en författning af nyssnämnda
omfattning skulle blifva väl otympligt och göra bestämmelserna
mindre öfverskådliga för obligationens innehafvare.
De författningsförslag, som nu äro under utarbetande, byggas i
hufvudsak, särskildt hvad angår förslaget till förordning angående grunderna
för stadshypoteksföreningarnas bildande och verksamhet, på reservantens
förslag, som åter, på sätt redan angifvits, i väsentliga delar
upptagit kommitténs författningsförslag. I fråga om dessa bestämmelser
torde någon motivering, utöfver hvad kommittén och reservanten i sådant
afseende anfört, icke erfordras.
Endast i fråga om föreningarnas verksamhetsområde skall jagtillåta
mig yttra några ord. I den Riksdagens skrifvelse, som närmast
löranledt hela den nu verkställda utredningen, har syftet med utredningen
begränsats till ordnande af fastighetskrediten i städerna. Kommittén har
emellertid ansett det mindre lämpligt att från föreningarnas verksamhetsområde
utesluta med städerna jämförliga samhällen, men gjort frågan
härom i hvarje . särskildt fall beroende på Kungl. Maj:ts medgifvande.
35
Kungl. Muj:ts Nåd. Proposition N:o 214.
Och för egen del biträder jag denna kommitténs mening. Att nu från
åtnjutande af den nya kreditorganisationens fördelar utesluta all s. k.
annan fastighet, som icke vore belägen inom städernas rågångar, skulle
säkerligen inom kort, om icke omedelbarligen stämpla arbetet såsom
halfgjord^ Af den redan lämnade utredningen framgår, hurusom fastigheter
af omförmälda slag vid 1908 års taxeringar åsatts ett sammanlagd!
taxeringsvärde af öfver 1,000,000,000 kronor. För ägarne af dylika
fastigheter, som ju återfinnas till afsevärdt största delen inom förstäder,
köpingar och municipalsamhällen, skulle i ett flertal fall en dylik undantagsställning
kännas så mycket obilligare, som desamma redan nu äro berättigade
och äfven i vissa fall begagnat sig af rättigheten att ansluta
sig till nuvarande allmänna hypotekskassan för Sveriges städer. Och
då hd der alla händelser en anslutning af dylikt samhälle till en stadshypoteksförening
skulle göras beroende af Kungl. Maj:ts särskilda tillstånd,
synas mig några ekonomiska betänkligheter icke böra möta mot förslaget
i förevarande del, allrahelst då, såsom kommittén framhållit, fastigheterna
i ett flertal af dylika samhällen torde bjuda väl så god säkerhet som
fastigheterna i månget stadssamhälle. ,
Rörande kassans rätt att disponera öfver den af staten tillskjutna
grundfonden har under arbetets fortgång ifrågasatts föreslå, att kassan
skulle äga befogenhet att omedelbarligen för utlåning till hypoteksföreningarna
realisera högst en tiondedel af grundfondsobligationerna,
samt att, om förlust å kassans rörelse uppkomme och denna förlust
uppginge till mera än 2,000,000 kronor af grundfonden, vidare utlåning
skulle vara beroende på Kungl. Maj:ts tillstånd.
Beträffande dessa bestämmelser, i hvad de skilja sig från reservantens
förslag, kunna de sägas vara tillkomna hufvudsakligen i ändamål
att ytterligare framhålla kreditanstaltens statsliga, men pa samma gång
själfständiga karaktär. A andra sidan skulle dessa bestämmelsei icke
hafva af mig ifrågasatts, utan att staten samtidigt tillförsäkrades hela
bestämmanderätten och kontrollen öfver verksamheten. Men därigenom
att åt Kungl. Maj:t och fullmäktige i riksgäldskontor öfverlåtes att
tillsätta hela styrelsen och i öfrigt genom revisorer och på annat sätt
kontrollera kassans verksamhet i hela dess vidd, synas mig dessa bestämmelser
icke kunna medföra någon risk.
Detta oaktadt och ehuru jag icke betviflar, att Kungl. Maj:t, hvars
tillstånd erfordras, för att kassan efter en förlust af 2,000,000 kronor
af grundfonden skall kunna fortsätta sin inlåningsrörelse, redan vid
en sådan situation skulle inhämta Riksdagens mening, synes det mig
dock i sin ordning att uttrycklig bestämmelse gifves i syfte, att vid
36
Kungl. Majds Nåd. Proposition No 214.
större förlust af grundfonden Riksdagen må kunna göra sin mening
gällande rörande kassans fortsatta verksamhet. I anledning häraf föreslår
jag, att vid anvisandet af ifrågakomna grundfondsbelopp af 30,000,000
kronor fästes det villkor, att, om däraf förloras 4,000,000 kronor eller
därutöfver, kassans rätt till vidare inlåning göres beroende af Riksdagens
uttryckliga medgifvande.
För att i korta drag angifva kassans organisation må framhållas,
att kassans uppgift uteslutande skall vara att lämna sina låntagare
billiga, efter förhållandena lämpade lån. All den behållning, som möjligen
kan uppstå på rörelsen, skall gå att stärka kassans ställning,
minska statens risk och nedsätta räntan för låntagarna. Kassans grundfond
skall lämnas af staten i samma form och till samma belopp som för
allmänna hypoteksbanken. Delägare i kassan skola ej finnas. Kassan
skall stå under kontroll af bada statsmakterna, Riksdagen därvid företrädd^
af sina fullmäktige i riksgäldskontoret. Kassan skall utlämna
lån åt hypoteksföreningar af fastighetsägare i rikets städer och med
städer jämförliga samhällen. Medel härtill skola anskaffas genom utfärdande
af obligationer, hvilkas sammanlagda belopp ej må öfverstiga
tio gånger summan af kassans grundfond och reservfond. Såsom säkerhet
för utfärdade obligationer skola tjäna hypoteksföreningarnas reverser
och hypotek.
Liksom förhållandet är beträffande allmänna hypoteksbanken torde,
utom förmånen af särskild af staten tillskjuten grundfond, den nya
kassan böra beviljas stämpelfrihet för obligationer, som af kassan utgifvas,
och skattefrihet för all å rörelsen möjligen uppkommande vinst.
Bestämmelser i sådant syfte böra införas, hvad angår stämpelfriheten,
i allmänna stämpelförordningen samt i öfrigt i bevillnings- och inkomstskatteförordningarne,
och skall jag senare återkomma härtill i sammanhang
med förslag till vissa andra, af förevarande fråga oberoende
ändringar i nämnda författningar.
Såsom jag redan nämnt, har inom finansdepartementet arbete
igångsatts för utarbetande af förslag till förordningar dels angående
konungariket Sveriges stadshypotekskassa dels ock angående grunderna
för stadshypotekföreningarnas bildande och verksamhet af i hufvudsak
det innehåll, jag förut angifvit. Ehuru detta arbete icke kan väntas
blifva afslutadt inom den allra närmaste tiden, finner jag mig likväl_
i anledning af de förslag till ändringar i stämpelförordningen och öfriga
omförmälda skatteförfattnningar, som jag, enligt hvad jag nyss antydt,
senare i dag skall inför Eders Kungl. Maj:t anmäla i syfte att samma
förslag måtte föreläggas Riksdagen till antagande — redan nu böra i
37
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 214.
underdånighet hemställa om nådigt bemyndigande att till grund för
nådig proposition i ämnet låta vidare utarbeta och för Eders Kungl. Maj:t
i sinom tid anmäla i enlighet med de af mig ofvan uttalade åsikter
affattade förslag till författningar, afseende organisation af stadsfastighetskrediten.
Häruti instämde statsrådets öfriga ledamöter;
och behagade Hans Maj:t Konungen bifalla hvad statsrådet
sålunda hemställt.
Ur protokollet:
Axel Alexanderson.
38
Kungl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 211.
Utdrag af protokollet
Konungen i
öfver finansärenden, hållet inför Hans Maj:t
statsrådet å Stockholms slott den 23 april
1909.
Närvarande:
Hans excellens herr statsministern Lindman.
Statsråden: Petersson,
Hederstierna,
Hammarskjöld,
Swartz,
grefve Hamilton,
grefve EhrensväRD,
Malm,
Lindström,
Nyländer.
Chefen för finansdepartementet, statsrådet Swartz anförde i underdånighet.
Den 5 nästlidne mars erhöll jag nådigt bemyndigande att, för
vidare anmälan inför Eders Kungl. Maj:t, låta utarbeta i enlighet med
de af mig vid samma tillfälle uttalade åsikter affattade förslag till förordningar
dels angående konungariket Sveriges hypotekskassa dels ock
angående grunderna för stadshypoteksföreningars bildande och verksamhet.
Detta inom finansdepartementet igångsatta arbete har nu slutförts; och
har jag att med afseende å de utarbetade förslagen icke något att
tillägga utöfver hvad jag vid nyssnämnda tillfälle i ämnet anförde.
39
Kungl.
Efter att hafva uppläst nämnda författningsförslag hemställde föredragande
departementschefen, att Kungl. Maj:t måtte i nådig proposition
föreslå Riksdagen dels antaga samma förslag dels ock besluta att, sedan
lwpotekskassan kommit till stånd, skola från riksgäldskontoret till kassan
såsom dess grundfond öfverlämnas 30,000,000 kronor i svenska statens
tre och en half procent obligationer med rätt för kassan att i enlighet
med de i förordningen angående konungariket Sveriges stadshypotekskassa
gifna bestämmelser disponera sagda obligationer, dock under
villkor att, om kassans grundfond genom på kassans rörelse uppkomna
förluster skulle nedgå till 26,000,000 kronor, kassan icke äger upptaga
nytt lån, med mindre Riksdagen på Kungl. Maj:ts framställning sådant
medgifver.
Hvad departementschefen sålunda hemställt, däri
statsrådets öfriga ledamöter instämde, behagade Hans
Maj:t Konungen bifalla; och skulle nådig proposition
till Riksdagen aflåtas af den lydelse, bilagan litt. —
vid detta protokoll utvisar.
Ur protokollet:
Algot Walilin.