Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 182.

1

N:o 182.

Kungl. Maj-.ts nådiga proposition till Riksdagen med förslag
till förordning om ersättning i anledning af kroppsskada,
ådragen under militärtjänstgöring, lag om ändring i
vissa delar af värnpliktslagen den 14 juni 1901 och
förordning angående den fond, ur hvilken skall utgå
ersättning, som enligt förordningen om ersättning i anledning
af kroppsskada, ådragen under m ålit är tjänst g örin g,
tillkommer volontär vid hären eller någon, som tillhör
flottans eller kustartilleriets stammanskap; gifven Stockholms
slott den 5 mars 1909.

Under åberopande af bilagda, i statsrådet förda protokoll vill Kung].
Maj:t härmed föreslå Riksdagen att antaga härvid fogade förslag till

1) förordning om ersättning i anledning af kroppsskada, ådragen
under militärtjänstgöring;

2) lag om ändring i vissa delar af värnpliktslagen den 14 juni
1901; samt

3) förordning angående den fond, nr hvilken skall utgå ersättning,
som enligt förordningen den 5 mars 1909 om ersättning i anledning af
kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring, tillkommer volontär vid
hären eller någon, som tillhör flottans eller kustartilleriets stammanskap.

Kungl. Maj:t förblifver Riksdagen med all kungl. nåd och ynnest
städse välbevågen.

GUSTAF.

- O. B. Malm

Bih. till Riksd. Prof. 1909. 1 Sami. 1 Afl. 133 Haft. (.N;o 182.)

]

2

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 182.

Förslag

till

Förordning

om ersättning i anledning af kroppsskada, ådragen under
militärtjänstgöring.

1 §•

Inträffar under militärtjänstgöring i fred olycksfall, så att tjänstgörande
värnpliktig, volontär vid hären eller någon, som tillhör flottans
eller kustartilleriets stammanskap, varder skadad eller blifver person,
som nu nämnts, skadad under tjänstgöring i krig, utgifver staten ersättning
enligt de i denna förordning stadgade grunder.

Dylik ersättning utgifver staten jämväl, om sjukdom med däraf
följande skada yppas under eller efter slutad militärtjänstgöring och
tjänstgöringen skäligen kan antagas hafva till sjukdomen bidragit.

2 §•

Ersättning, som omförmäles i 1 § utgår ej i något fall för skada,
som den skadade uppsåtligen eller genom grof vårdslöshet själf ådragit
sig eller som uppsåtligen förorsakats af tredje man, där denne icke
haft ledning af eller uppsikt öfver tjänstgöringen eller under krig tillhört
fienden.

3 §•

Militärtjänstgöring anses hafva varit för handen endast under tid,
då den skadade för fullgörande af värnplikt eller tjänsteplikt nödgats
uppehålla sig å viss ort eller i föreskrifven ordning varit stadd på
marsch eller annan färd.

3

Kungl. May.ts Nåd. Proposition N:o 182.

4 §•

Ersättning enligt denna förordning utgifves:

l:o) om skadan medfört väsentlig nedsättning af den skadades
arbetsförmåga under mera än tre dagar, en krona femtio öre i sjukhjälp
för hvarje Överskjutande dag, hvarunder den skadade icke varit
i åtnjutande af underhåll och vård genom militär myndighets försorg,
intill dess den skadade blifvit från sådan nedsättning af arbetsförmågan
återställd eller skadan medfört för framtiden bestående förlust eller
minskning af arbetsförmågan eller döden inträdt;

2:o) om skadan medfört för framtiden bestående förlust eller
minskning af arbetsförmågan, en årlig lifränta i förra fallet å fyrahundrafemtio
kronor och i senare fallet å det lägre belopp, som svarar emot
arbetsförmågans minskning, räknadt från och med dagen, efter det den
skadade upphört att åtnjuta såväl underhåll och vård genom militär
myndighets försorg som innehafvande aflöning af statsmedel, eller från
den senare tidpunkt, då skadan medfört för framtiden bestående förlust
eller minskning af arbetsförmågan; dock att lifränta icke skall
utgå i de fall, där ej arbetsförmågan blifvit nedsatt med minst en
tiondedel;

3:o) om skadan medfört döden inom två år från olycksfallet eller
från det sjukdomen blef känd,

a) begrafningshjälp med sjuttiofem kronor,

b) till änka, när äktenskapet slutits före den tidpunkt då skadan
uppkom, en årlig lifränta af etthundraåttio kronor från dödsfallet, så
länge hon lefver ogift, och till minderårigt barn, som födts före sagda
tidpunkt eller födes därefter i ett förut slutet äktenskap, en årlig lifränta
af nittio kronor från dödsfallet, till dess det uppnått femton års ålder;
dock att där lifräntor till efterlefvande skulle sammanlagdt öfverstiga
fyrahundrafemtio kronor, de skola, i förhållande till hvad på en hvar
lifräntetagare belöper, till detta belopp nedsättas, så länge anledningen
till dylik nedsättning fortfar,

samt, därest den aflidne icke efterlämnat änka eller barn men
fader, moder eller minderåriga syskon, som varit af hans arbete för
sitt uppehälle hufvudsakligen beroende,

c) till fader eller moder eller, om bägge lefva, till dem gemensamt
en årlig lifränta af etthundraåttio kronor från dödsfallet och till
hvarje minderårigt syskon eu årlig lifränta af nittio kronor från dödsfallet,
till dess det uppnått femton års ålder; dock att, där lifräntor
till efterlefvande skulle sammanlagdt öfverstiga fyrahuudrafemtio kronor,

4

Kiingl. Majds Nåd. Proposition N:o 182.

de skola i förhållande till hvad på en hvar lifräntetagare belöper,
till detta belopp nedsättas, så länge anledningen till dylik nedsättning
fortfar.

5 §•

Vid bedömandet, i hvad man viss kroppsskada åstadkommit nedsättning
af arbetsförmågan, tages hänsyn ej blott till skadans beskaffenhet
och inverkan på den skadades förmåga i allmänhet att genom
arbete sig försörja, utan äfven till skadans inflytande på de särskilda
färdigheter, som för drifvande af den skadades yrke må vara erforderliga,
samt till den skadades ålder. Var den skadade, då skadan uppkom,
behäftad med kroppsskada eller lyte, tages hänsyn jämväl till
den mindre arbetsförmåga, som till följd däraf vid sagda tidpunkt hos
honom förefanns.

I öfrigt skall tjäna till ledning:

l:o) att i allmänhet förlust af arbetsförmågan anses vara för
handen vid fullständig sinnesslöhet eller vansinne, vid allmän förlamning,
vid blindhet å båda ögonen, vid förlust eller fullständig förlamning
af båda händerna eller af båda fotterna eller af en hand och en fot;

2:o) att i allmänhet vid här nedan omförmälda skador nedsättningen
i arbetsförmågan anses motsvara följande procent, nämligen:

vid allmän svaghet i själsförmögenheterna femtio procent; vid allmän
kroppslig svaghet femtio procent; vid blindhet å ett öga jämte
afsevärdt försvagad syn å det andra sjuttio procent: vid blindhet å ett
öga tjugu procent; vid döfhet å båda öronen femtio procent; vid döfhet
å ett öra tio procent; vid förlust af en hand eller fot jämte minskad
rörlighet hos hand eller fot sjuttio procent; vid förlust af en hand eller
fot femtio procent; vid förlust af alla fingrarna å en hand femtio procent;
vid förlust af alla tärna å en fot tjugu procent; vid förlust af en
tumme tjugufem procent; vid förlust af ett pekfinger femton procent.

6 §•

För tid, hvarunder någon till lifränta enligt denna förordning berättigad
är bosatt utom riket, må han ej uppbära sådan ränta.

Ej heller må lifräntetagare uppbära lifräntan för tid, hvarunder
han undergår frihetsstraff eller tvångsarbete -eller enligt domstols förordnande
är intagen i allmän uppfostringsanstalt.

5

Knngl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 182.

7 §•

Begrafningshjälp utbetalas så snart ske kan efter dödsfallet,
sjukhjälp för hvarje kalendervecka å veckans sista dag samt lifränta
för hvarje kalenderkvartal å första dagen af kvartalets sista månad,
utan återbetalningsskyldighet i händelse under månaden rätten till lifräntan
skulle upphöra eller sådant fall inträffa, att lifräntan icke får
uppbäras.

8 §•

Från begrafningshjälp eller sjukhjälp och lifränta, som staten enligt
denna förordning utgifver, må afdrag äga rum för skadestånd, som
i följd af skadan utbetalts enligt allmän lag eller särskild författning.

9 §•

Ager någon rätt till ersättning enligt denna förordning, vare han
ej däraf hindrad att mot staten eller annan göra gällande det anspråk
på skadestånd, som i följd af skadan eljest skulle tillkomma honom
enligt allmän lag eller särskild författning; dock att staten från dylikt
skadestånd afdrager motsvarande ersättning, som enligt denna förordning
utgår.

År annan än staten skadeståndspliktig, förbehåller sig staten att,
sedan den skadeståndspliktige därom erhållit tillsägelse, i ersättningstagarens
ställe uttaga skadeståndet, för så vidt motsvarande ersättning
enligt denna förordning utgifvits.

10 §.

Uppkommer skada, hvarom i denna förordning sägs, skall därom
skyndsamt göras anmälan hos den skadades befälhafvare. Den skadade
vare ock, där han ej själf söker läkarvård, pliktig att underkasta sig
vård af läkare, som vederbörande militär eller civil myndighet må tillkalla.

Försummas något af hvad sålunda föreskrifvits och pröfvas skadan
hafva förvärrats därigenom att den skadade i följd häraf kommit att
sakna lämplig vård, må den i denna förordning tillförsäkrad ersättning
med hänsyn härtill skäligen nedsättas.

6

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 182

11 §■

Har skada medfört eller kan skäligen antagas medföra döden eller
annan påföljd, som enligt 4 § föranleder ersättning, skall ofördröjligen
hållas undersökning rörande skadans uppkomst samt läkarintyg anskaffas
angående dödsorsaken eller skadans beskaffenhet och den skadades
tillstånd. År fråga allenast om sjukhjälp och förekommer icke
anledning till antagande att den skadade förverkat rätt till ersättning,
må dock sjukhjälp kunna »på grund af läkarbetyg utbetalas utan föregående
undersökning.

Sagda undersökning skall, om skadan yppats under militärtjänstgöring,
föranstaltas af vederbörande befälhafvare men eljest förrättas af
polismyndigheten i orten.

Polismyndighet, som i denna § afses, är å landet länsmannen, i
stad, där poliskammare finnes, poliskammaren och i öfriga städer magistraten
eller, där sådan ej finnes, stadsstyrelse.

Läkarbetyg samt undersökningsprotokoll och öfriga till ärendet
hörande handlingar skola, om önskan att utbekomma ersättning anmäles,
så snart ske kan öfverlämnas till vederbörande regements- eller
kårchef eller stationsbefälhafvare, som har att göra framställning om
ersättningens bestämmande.

12 §.

Göres ej framställning om ersättning i anledning af skada inom
två år efter det skadan yppades eller, där fråga är om ersättning i
anledning af dödsfall, från det döden inträdde, vare rätten till ersättning
förverkad.

13 §.

Åtnöjes ersättningssökande icke med honom tillei''känd ersättning
eller med beslut, hvarigenom ersättning vägrats, äger han att genom
stämning eller påkallande af skiljeaftals tillämpning anhängiggöra
sin talan.

14 §.

Yppas, sedan ersättning blifvit genom slutligt beslut bestämd, väsentlig
förändring i de förhållanden, hvilka voro afgörande för ^ersättningens
bestämmande, må inom två år från beslutets dag ersättnings -

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 182. 7

tagaren genom anmälan, på sätt i 10 § sägs, väcka fråga om jämkning
i ersättningen.

Jämkning må ej afse ersättning, som belöper å tiden före den
dag, då frågan om jämkningen väckes.

15 §.

Ersättning enligt denna förordning utbetalas endast åt den till
ersättning berättigade själf eller hans laga ombud och må ej för gäld
i mät tagas. Har den till ersättning berättigade aflidit, utbetalas ersättning,
som då redan till betalning förfallit, åt den dödes stärbhusdelägare
eller deras laga ombud.

16 §.

Uppgår den skadades i enlighet med 4 och 5 §§ bestämda lifränta
icke till högre belopp än sextiofem kronor, må, om lifräntetagaren
sådant önskar och vederbörande myndighet finner skäl därtill vara för
handen, i stället för lifräntan kunna på en gång erläggas visst belopp
icke öfverstigande tio gånger lifräntans belopp.

Vägras medgifvande härtill, må ej i beslutet sökas ändring.

17 §■

Närmare bestämmelser angående anmälan och undersökning, som
omförmälas i 10, 11 och 14 §§, så ock beträffande tillämpningen i öfrigt
af denna förordning meddelas af Konungen.

18 §.

Genom denna förordning upphäfvas hittills meddelade bestämmelser
i fråga om skyldighet för staten att åt värnpliktiga, volontärer vid
hären samt dem, som tillhöra flottans eller kustartilleriets stammanskap,
utgifva ersättning för skada till följd af olycksfall eller sjukdom förorsakad
af militärtjänstgöring.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1910 men äger
icke tillämpning i fråga om skada, som före nämnda dag uppkommit.

8

Kungl. May.ts Nåd. Proposition No 182.

Förslag till Lag om

ändring i vissa delar af värnpliktslagen den 14 juni 1901.

Härigenom förordnas, att § 35 mom. 3, § 39 mom. 2 och § 46
mom. 1 af värnpliktslagen den 14 juni 1901 skola hafva följande
ändrade lydelse:

§ 35 mom. 3.

Till beväringen hörande värnpliktig, som under militärtjänstgöring
ådrager sig sådan skada, att hans arbetsförmåga härigenom i större
eller mindre mån minskas eller upphör, är för sig och efterlefvande
berättigad till understöd enligt hvad därom är särskildt stadgadt.

§ 39 mom. 2.

Till landstormen hörande värnpliktig, som skadas under militärtjänstgöring,
har enahanda rätt till understöd för sig och efterlefvande
som värnpliktig, hvilken tillhör beväringen.

§46 mom. 1.

De enligt denna lag inflytande böter skola under särskild titel i
kronans räkenskaper redovisas och ingå till den redan till förmån för
beväringsmanskapet bildade invalid- och pensionsfond. Ur denna fond
beredes understöd åt värnpliktig, som under militärtjänstgöring ådragit
sig sådan skada, att han därigenom blifvit i större eller mindre mån
oförmögen att sig med arbete försörja, äfvensom i vissa fall åt hans
efterlefvande, i fall skadan förorsakat döden.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1910

Kung1. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 182.

9

Förslag

till

Förordning*

angående den fond, ur hvilken skall utgå ersättning, som enligt förordningen
den 5 mars 1909 om ersättning i anledning af kroppsskada,
ådragen under militärtjänstgöring, tillkommer volontär
vid liären eller någon, som tillhör flottans eller
kustartilleriets stammanskap.

Härigenom förordnas, att ersättning, som enligt förordningen den
5 mars 1909 om ersättning i anledning af kroppsskada, ådragen under
militärtjänstgöring, tillkommer volontär vid kären eller någon, som tillkör
flottans eller kustartilleriets stammanskap, skall utgå från den i
§ 46 mom. 1 af värnpliktslagen omförmälda invalid- ock pensionsfond.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1910.

Bih. till Riksd. Prot. 1909. 1 Sami. 1 A/d. 133 Haft.

2

10

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 182.

Utdrag af protokollet öfver landtför sv ar särenden, hållet inför
Hans Maf.t Konungen i statsrådet ä Stockholms slott den
5 mars 1909.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern Lindman,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Trolle,
Statsråden: Albert Petersson,

Alfred Petersson,

Hederstierna,

Hammarskjöld,

Roos,

SWARTZ,

grefve Hamilton,
grefve Ehrensvård,

Malm.

Efter gemensam beredning inom landtförsvars- och sjöförsvarsdepartementen
anförde chefen för förstnämnda departement, statsrådet
Malm:

»Uti en inom Riksdagens Första Kammare vid 1907 års Riksdag
väckt motion föreslogs, att Riksdagen måtte i skrifvelse till Kungl. Maj:t
anhålla, det täcktes Kungl. Maj:t låta verkställa utredning angående
lämpligaste sättet att genom statens försorg, i likhet med hvad 1901
års lag om ersättning för skada till följd af olycksfall i arbete stadgade,
försäkra de värnpliktige under fredstid från och med samlingsdagen till
och med den dag, de hemförlofvades, samt låta utarbeta och för Riksdagen
framlägga de förslag, hvartill denna utredning kunde gifva anledning.

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition No 182.

11

Till stöd för denna framställning anförde motionären, bland annat, att,
då staten inkallade sina unga medborgare att under afsevärd tid öfvas till
fosterlandets försvar, staten vore i eminent mening att anse som dessas
arbetsgivare under öfningstiden, och det vore ej mer än billigt, att
staten härvid i så många afseenden som möjligt sökte säkerställa de
värnpliktiga för alla de risker, fullgörandet af värnplikten för dem
medförde. Att dessa risker ej vore obetydliga, behöfde ej påpekas.
Den sträfvan, som i det moderna utbildningsväsendet gjorde sig gällande
att så vidt möjligt öfva de värnpliktiga under det verkliga krigets former,
hade oundvikligen medfört, att olyckshändelser och öfveransträngningar
måste förekomma. Och hvad särskildt artilleriets, kavalleriets
ock flottans öfningar anginge, läge det i öppen dag, att faran för olyckshändelser
vid dessa vapenslag vore mycket framträdande.

Äfven om det numera ofta praktiserades, att, efter riksförsäkringsanstaltens''
hörande, staten tilldelade eu skadad värnpliktig ersättning
efter de i 1901 års lag om ersättning för skada till följd af olycksfall
i arbete stadgade grunder, vore detta dock i hvarje fall beroende på
särskildt beslut, men ej hvilande på i lag fastställd rätt för den skadade.
Detta kunde dock ej anses tillfredsställande. Såsom redan förut
framhållits, måste det vara statens plikt att säkerställa de värnpliktiga.
Förmögnare värnpliktiga läte allt oftare olycka fall försäkra sig för öfningstiden,
men den fördel, de bättre lottade i samhället sålunda kunnat
bereda sig, borde utan vidare tillkomma en hvar.

Det torde ligga närmast till hands, att staten för att tillmötesgå
de billiga kraf, som sålunda framställts, i riksförsäkringsanstalten försäkrade
de värnpliktiga mot olycksfall under öfningstiden efter enahanda
grunder, 1901 års lag om olycksfallsförsäkring föreskrifvit, likväl
så att ersättning ej utbetalades för den tid, fri vård erhölles genom
kronans försorg. Därmed skulle staten bereda skadade värnpliktiga
eller i händelse skadan medförde döden, deras änkor och barn en väsentligt
förmånligare ersättning än för närvarande vore fallet. Med
hänsyn till de värnpliktigas ungdom och att de i allmänhet vore ogifta,
torde premien kunna sättas väsentligt lägre än för eu vanlig grofarbetare.

Det kunde emellertid siittas i fråga, om ej ett annat sätt för den
föreslagna försäkringens genomförande äfven borde komma i betraktande.
För att icke behöfva belasta förvaltningen med den rätt vidlyftiga
apparat en försäkring med premieinbetalning till riksförsäkringsanstalten
för hvarje värnpliktig skulle medföra, kunde målet lika effektivt
vinnas, om för hvarje inträffadt olycksfall, alldeles i enlighet med
do i 1901 års olycksfallsförsäkringslag stadgade grunder, eu lifränta

12

Kanyl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 182.

eller, vid mindre olycksfall, en tillfällig ersättning genom riksförsäkringsanstalten
af staten anskaffades och till vederbörande utbetalades.

Äfven inom Riksdagens Andra Kammare väcktes vid samma Riksdag
eu motion i denna fråga med enahanda yrkande. Däri framhölls,
att den allmänna värnplikten onekligen ålade svenska folket en tunga,
som vore ganska afsevärd och detta i synnerhet för de klasser, som
vore mindre bemedlade och sålunda för sin utkomst hänvisade till eget
arbete. Denna uppoffring för fosterlandets försvar kunde och borde
ingen undandraga sig. Men man borde tillse, att, ifall någon, såsom
ibland hände, under denna öfning lede skada till lif eller lem, hans
närmaste icke däraf ruinerades eller han själf genom större eller mindre
skador gjordes oförmögen att försörja sig själf och sålunda tvingades att
kanske under stora umbäranden släpa fram sitt lif.

Att genom en dagaflöning fullkomligt ersätta den värnpliktige
skulle vara alldeles för mycket betungande för statskassan och kunde
icke ifrågasättas, helst som hvar och en medborgare borde vara skyldig
att i denna del något offra för sitt fosterland. Men en lif- och olycksfallsförsäkring
borde, på samma gång som den vore rättvis, icke heller
behöfva blifva så synnerligen betungande för statskassan. Dess bättre
vore olycks- eller dödsfallen jämförelsevis ej så många i förhållande
till den fara, som vid öfningarna icke kunde undvikas. Därför borde,
syntes det, icke denna utgift för statskassan förefalla så afskräckande,
att frågan därför borde undanskjutas.

Genom riksförsäkringsanstalten vore redan så ordnadt, att denna
sak lätt nog kunde bringas till verkställighet. Men som ärendet dock
vore så pass betydande, att det tarfvade en utredning både i fråga om
sätt och belopp, vore lämpligast att genom skrifvelse till Kungl. Maj:t
få saken utredd och förslag framställdt.

Innan jag yttrar mig om den behandling, dessa motioner erhöllo
i Riksdagen, anhåller jag i underdånighet att få redogöra för de föreskrifter
angående ersättning till värnpliktiga för skada, ådragen under
vapenöfning, Indika redan finnas, samt det sätt, hvarpå frågor angående
dylik ersättning hittills i allmänhet blifvit behandlade.

För pensionering eller understödjande af stammanskap, som afskedats
på grund af ålder i tjänsten eller därunder ådragen invaliditet,
hafva Vadstena krigsmanshuskassa och amiralitetskrigsmanskassan,
hvilka leda sitt ursprung från 1600-talet, städse varit afsedda. Af invalidhusfonden,
som uppkommit genom beslut vid 1812 års Riksdag,
utdelas årligen understöd åt afskedade personer, som tillhört armén
eller flottan, med belopp från 15 kronor till omkring 300 kronor. Men

Kung1. 3Jaj:ts Nåd. Proposition N:o 182.

13

dessa fonder tagas i anspråk ej blott för stammanskap utan äfven för
värnpliktiga. Redan i kungl. kungörelsen den 27 oktober 1812 om
utskrifningssättet och inrättningen af allmänna beväringen stadgades
i § 23, att berdiringsmanskapet skulle äga lika rätt till gratialer och
pensioner som ordinarie soldater och sjömän i lika belägenhet. Samma
paragraf innehåller, att Kungl. Maj:t för öfrigt i anledning af Riksens
ständers underdåniga önskan ville hafva uppmanat rikets invånare att
genom frivilliga sammanskott samla invalidkassor, helst inom små
distrikt, till ytterligare understöd för blesserade af beväringsmanskapet
eller de i krig skadades änkor och barn, samt att Kungl. Maj:t, lika
med Riksens ständer, icke tviflade, att när svenska nationen en gång
i detta beväringsmanskap skulle igenkänna tappre medborgare, som
skyddat dess själfständighet, ett ringa men frivilligt offer skulle åtfölja
de skyddades aktning och tacksamhet för deras försvarare. Då nämnda
kungörelse upphäfdes och ersattes med kungl. kungörelsen den 13
november 1860 angående den allmänna beväringen, upprepades uti dess
§ 35 stadgandet, att beväringsmanskapet skulle äga lika rätt till gratialer
och .pensioner som ordinarie soldater och sjömän i lika belägenhet.
Men för beredande af ytterligare understöd stannade man icke
vidare vid att endast vädja till enskild offervillighet. Samma författnings
§ 40 innehåller, att af alla de viten och böter, som enligt beväringsförfattningarna
ådömas, skall ena hälften tillfalla åklagaren och
den andra hälften afsättas till bildande af en invalid- och pensionsfond
för dem af beväringsmanskapet, som under tjänstgöring erhållit sådan
skada, att de därigenom blifvit i mer eller mindre mån oförmögne att
sig med arbete försörja, samt för i krig aflidne beväringskarlars änkor
och barn; dock utan att sådant skulle medföra någon rubbning af den
beväringsmanskapet tillförsäkrade rätt till understöd från Vadstena
krigsmanshuskassa eller amiralitetskrigsmanskassan. Uti 1885 års värnpliktslag
meddelas jämväl bestämmelser i förevarande ämne, hvilka,
såvidt angår till beväringen hörande värnpliktiga, öfverensstämma med
stadgandena uti nu gällande värnpliktslag af den 14 juni 1901. Dessa
stadgande!! äro af följande lydelse:

§ 35 mom. 3. Till beväringen hörande värnpliktig, som under
tjänstgöring ådrager sig sådan skada, att hans arbetsförmåga därigenom
i större eller mindre mån minskas, är för sig och efterlefvande berättigad
till det understöd eller den pension, som författningarna rörande
pensionering vid hären eller flottan bestämma.

§ 39 mom. 2. Till landstormen hörande värnpliktig, som skadas
under tjänstgöring, har enahanda rätt till understöd eller pension för
sig och efterlefvande som värnpliktig, hvilken tillhör beväringen.

14

Kung1. Maj:ts Nåd. Proposition No 182.

§ 46 mom. 1. De enligt denna lag inflytande böter skola under
särskild titel i kronans räkenskaper redovisas och ingå till den redan
till förmån för beväringsmanskapet bildade invalid- och pensionsfond,
hvilken fonds ändamål skall vara att bereda understöd åt värnpliktige,
som under tjänstgöring erhållit sådan skada, att de därigenom blifvit
i större eller mindre mån oförmögne att sig med arbete försörja, samt
för änkor och barn efter värnpliktige, som aflidit i krig eller till följd
af i krig ådragen sjukdom eller skada, dock utan att sådant för närvarande
medför rubbning af den de värnpliktige i § 35 mom. 3 och
§ 39 mom. 2 tillförsäkrade rätt till understöd.

I fråga om beloppen af de understöd, som på grund af nu antydda
ännu gällande bestämmelser må beviljas att utgå från Vadstena
krigsmanshuskassa, äro genom kungl. brefvet den 6 maj 1881 med
däri år 1901 vidtagen ändring meddelade följande på värnpliktiga och
volontärer vid hären tillämpliga föreskrifter.

Till åtnjutande af gratialistunderhåll må uppföras:
i första klassen, med årligt gratial af 72 kronor, a) den, som i fält
mot rikets fiender eller vid annat tillfälle i kronans tjänst förlorat arm
eller ben och b) den, som vid något af berörda tillfällen ådragit sig
kroppsskada af sådan beskaffenhet, att skadan haft till följd vare sig
sinnesrubbning eller förlust af syn eller obotlig sjukdom med däraf
föranledd oförmåga att i någon mån genom arbete bidraga till sin utkomst;
skolande arméförvaltningen äga att, när särdeles bevekande
omständigheter förekomma, hos Kungl. Maj:t i underdånighet anmäla
personer i denna klass till ännu högre underhåll intill 100 kronor
årligen;

i andra klassen, med årligt gratial af 48 kronor, den, som uti något
af omförmälda fall antingen förlorat bruket af eu eller flera lemmar
eller på annat sätt blifvit så svårt skadad eller ock ådragit sig sådan
sjuklighet, att han i följd däraf endast i ringa mån kan med arbete
bidraga till sin utkomst;

i tredje klassen, med årligt gratial af 36 kronor, den, som under
tjänstgöring ådragit sig antingen en mindre skada, hvilken vid arbete
är honom till hinder, eller sådan sjukdomsåkomma, som ’ kan hafva
menlig inverkan å hans arbetsförmåga, äfvensom den, hvilken med utmärkt
välförhållande deltagit i krig mot rikets fiender eller varit i kronans
tjänst fulla trettio år eller därutöfver; och

i fjärde klassen, med årligt gratial af 24 kronor, a) den, som af
manskapet vid värfvade armén, med undantag af Vermlands fältjägare
(numera Vaxholms grenadjärregemente) vid afskedstagande fyllt 40 år

Kung1. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 182.

15

och tjänat i minst 20 år, b) den af manskapet vid arméns jägarekårer,
hvilken uppnått 45 lefnads- och 25 tjänsteår, samt c) manskapet vid
indelta kavalleriet och infanteriet, som enligt grunderna i kungl. blefven
den 10 september 1831 och den SO december 1835, kungjorda
genom krigskollegii kungörelser den 18 november 1831 och den 27
januari 1836, erhållit afsked med anmälan till underhåll på expektans,
så snart den afskedade uppnått eu ålder af 50 år och 30 år från hans
antagande i tjänst förflutit.

Underhållstagare af fjärde klassen skola, om de vid afskedets erhållande
tillhört värfvade armén, vid uppnådd 60 års ålder men, då de
afskedats från indelta armén, vid uppnådda 65 lefnadsår, uppflyttas i
tredje underhållsklassen. Underhållstagare i tredje klassen skola, då
de hunnit en ålder af 72 år, uppflyttas i andra underhållsklassen.
Korpraler af infanteriet och deras vederlikar af arméns öfriga truppslag,
kvilka i berörda egenskap berömligt tjänstgjort minst två år före
afskedet, skola erhålla en tillökning'' af 24 kronor utöfver det vanliga
för afskedade soldater bestämda underhållsbeloppet. Vice korpraler,
Indika undfått afsked efter 1878 års ingång och i sådan egenskap berömligt
tjänstgjort minst två år före afskedet, skola erhålla eu förhöjning
af 12 kronor utöfver det vanliga soldatunderhållet. Underhållsförhöjningen
beräknas från början af halfåret näst efter det, hvarunder
den föreskrifna lefnadsåldern upphunnits; hvarjämte arméförvaltningen
bemyndigats att i underdånighet hemställa om sådana speciella undantag
från den allmänna underhållsklassifikationen, som af särskilda omständigheter
må kunna föranledas.

I kungl. kungörelsen den 3 april 1821 stadgas, att, när pensionär
genom döden afgår, begrafningshjälp med 3 riksdaler banko må till
den aflidnes anhöriga eller rättsinnehafvare från ifrågavarande foud utbetalas.

Kungl. reglementet för pensionering af flottans och lotsverkets
gemenskap den 31 oktober 1879 innehåller, bland andra, följande bestämmelser,
hvilka enligt ofvanintagna stadganden i värnpliktslagen äro
tillämpliga äfven i fråga om värnpliktiga.

Hvar och eu af gemenskapen vid flottan och lotsverket, som afskedas
ur Kungl. Maj:ts och kronans tjänst med vitsord att hafva sig
redligt och väl skickat, tillägges pension af statsverket genom amiralitetskrigsmanskassau,
då han blifvit skadad i tjänsten eller tjänat tjugu
år eller längre, som nedan sägs.

16

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition N:o 182.

Pensionsberättigad gemenskap delas i fyra klasser; och upptages
i första klass: deri, som af erhållen blessyr i krig mot rikets fiende,
annan kroppsskada, uppkommen i följd af olyckshändelse under utöfning
af kronans tjänst eller obotlig genom tjänstgöringen ådragen
sjukdom eller annan åkomma blifvit oförmögen till vidare verksamhet;

i andra klass: a) den, hvars verksamhetsförmåga väl icke alldeles
men dock i betydlig mån gått förlorad af sådan händelse, som här
ofvan afses, b) den, som tjänat i tjugu år och tillika tjänstgjort i krig
mot rikets fiende med vitsord att hafva sig utmärkt väl skickat, c) den,
som tjänat i fyratio år;

i tredje klass: a) den, hvars verksamhetsförmåga af blessyr, annan
kroppsskada, obotlig sjukdom eller annan åkomma, erhållen eller ådragen
såsom här ofvan sägs, blifvit inskränkt, dock icke så att han bör
till andra klassen hänföras, b) den, som tjänat i tjugu år och tillika
tjänstgjort i krig mot rikets fiende med vitsord att hafva sig väl skickat,
och c) medlem af sjömanskåren, som tjänat i trettio år och uppnått
femtio års ålder, samt annan, som tjänat i trettio år och uppnått
femtiofem års ålder;

i fjärde klassen: medlem af sjömanskåren, som tjänat i tjugu år och
uppnått femtio års ålder, samt annan, som tjänat i tjugu år och uppnått
femtiofem års ålder.

Pensionen bestämmes efter helt år för olika medlemmar i hvardera
af föreskrifna fyra klasser sålunda: underoffieerskorpral vid sjömanskåren
med flere jämnställde 360 kronor i l:a, 240 kronor i 2:a,
180 kronor i 3:e och 120 kronor i 4:e klassen; korpral vid sjömanskåren
med flere jämnställde 240 kronor i l:a, 160 kronor i 2:a, 120
kronor i 3:e och 80 kronor i 4:e klassen, samt medlem af sjömanskåren
med flere jämnställde 150 kronor i l:a, 100 kronor i 2:a, 75 kronor
i 3:e och 50 kronor i 4:e klassen. Härjämte bestås två månaders pension
i begrafningshjälp efter afliden pensionstagare, och anses i detta
hänseende såsom pensionstagare jämväl den, som, efter det alla villkor
för åtnjutande af pension blifvit uppfyllda, aflider under närmaste månaden,
innan pension fått af honom uppbäras, om han lefvat.

Särskilda bestämmelser rörande kustartilleriets manskap är ännu
icke utfärdade. Men med bifall till Kungl. Maj:ts därom gjorda framställning
har Riksdagen enligt skrifvelse den 1 juni 1901 medgifvit,
att de för befäl och underbefäl med vederlikar samt manskap vid flottan
gällande pensioneringsgrunder må tillämpas jämväl i afseende å
befäl och underbefäl med vederlikar samt manskap vid kustartilleriet.
För kustartilleriets stammanskap tillämpas således här ofvan anförda

17

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 182.

bestämmelser rörande flottans manskap, hvilka bestämmelser till följd
häraf måste vinna efterföljd äfven beträffande de kustartilleriet tilldelade
värnpliktiga.

Högsta beloppet af årlig lifränta i anledning af full invaliditet
skulle således kunna uppgå för värnpliktig eller volontär vid hären till
100 kronor årligen med tillägg af högst 24 kronor, om den skadade
varit korpral, samt värnpliktig, tilldelad flottan jämte dess och kustartilleriets
stammanskap 150 kronor med förhöjning till högst 360 kronor,
om den skadade varit underofficerskorpral.

Därjämte hafva värnpliktiga enligt ofvanintagna § 46 mom. 1 af
värnpliktslagen den 14 juni 1901 samt motsvarande bestämmelse i 1885
års värnpliktslag kunnat erhålla särskildt ytterligare understöd ur beväringsmanskapets
invalid- och pensionsfond. Men allmängiltiga bestämmelser
rörande beloppen af sådana understöd äro icke utfärdade,
och det har icke heller någon gång förekommit, att skadad värnpliktig
erhållit understöd från flera än en fond. Emellertid har Kungl. Maj:t
genom nådigt bref den 16 november 1888, kungjordt genom arméförvaltningens
kungörelse den 21 december samma år, förordnat, att
frågor om skadad värnpliktigs pensionering skulle, i likhet med hvad
då ägde rum i afseende å det ur armén afskedade stammanskap, i
första hand upptagas och afgöras af arméförvaltningen å civila departementet
samt utgiften härför anvisas å beväringsmanskapets invalidoch
pensionsfond. Härigenom blef således bestridandet af utgifterna
för uuderstöd åt skadade värnpliktige tillhörande hären öfverflyttadt
från krigsmanshuskassan till invalid- och pensionsfonden. Ersättning
åt skadad värnpliktig, som tilldelats flottan, har i två fall utanordnats
från femte hufvudtitelns allmänna besparingar och i ett fall från nämnda
invalid- och pensionsfond.

Efter utfärdandet af lagen den 5 juli 1901 angående ersättning för
skada till följd af olycksfall i arbete har den uppfattning, att värnpliktig
för ådragen skada borde åtnjuta ersättning i öfverensstämmelse
med de grunder, som äro stadgade i denna lag, mer och mer gjort
sig gällande.

Vid behandling af sådana ärenden har under de senare åren följande
tillvägagångssätt i allmänhet iakttagits. Då värnpliktig, som
blifvit skadad under tjänstgöring, önskat erhålla ersättning, har han
ingifvit ansökning härom till vederbörande regements- eller kårchef
eller stationsbefälhafvare, hvilken insändt ansökningen tillika med förhörsprotokoll
och läkarebetyg till Kungl. Maj:t, som i ärendet hört
arméförvaltningen eller marinförvaltningen. Därjämte hafva handlinBih.
till lliksd. Prof. 1909. 1 Sami. 1 Afl. 133 Höft. 3

18

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 182.

garna varit öfverlämnade till riksförsäkringsanstalten med begäran om
utlåtande, huruvida kroppsskadan, därest den skolat bedömas i enlighet
med bestämmelserna i lagen angående ersättning för skada till följd
af olycksfall i arbete den 5 juli 1901, bort anses hafva föranledt ersättningsskyldighet
för vederbörande arbetsgivare och i sådant fall till
hvilket belopp. I regel har den skadade värnpliktige tillerkänts ersättning
med det belopp, som enligt riksförsäkriugsanstaltens upplysning
skolat i sådant afseende utgå, om fallet bedömts enligt lagen om ersättning
för skada till följd af olycksfall i arbete, samt förordnande
meddelats, att medlen skulle utgå ur beväringsmanskapets invalid- och
pensionsfond. Ersättningsbeloppet har sedermera genom vederbörande
myndigheter utbetalts till den skadade beväringsmannen eller hans efterlefvande
anhöriga.

Äfven i sådana fall, då skada icke medfört nedsättning af arbetsförmågan
med ens en tiondedel och följaktligen, därest bedömandet
skett enligt lagen angående ersättning för skada till följd af olycksfall
i arbete, densamma icke skolat medföra rätt till ersättning hafva mindre
ersättningsbelopp tillerkänts värnpliktiga för sådan skada.

Rätt till ersättning enligt nu omförmälda grunder har dock icke
blifvit de värnpliktiga genom allmän författning tillförsäkrad, utan
hafva dessa frågor varit beroende på administrativ myndighets pröfning
och beslut i hvarje särskild! fall.

Sedan jag nu redogjort för gällande föreskrifter i förevarande
ämne samt den praxis, som utbildat sig för pröfningen af vissa frågor
om ersättning åt värnpliktiga, som skadats under tjänstgöring, anhåller
jag att få återkomma till förut omförmälda två i Riksdagen väckta
motioner angående ersättning för dylik skada.

Den i Första Kammaren väckta motionen öfverlämnades till förberedande
behandling af Statsutskottet. Efter att hafva redogjort för den
under senare åren iakttagna behandling af frågor om ersättning åt värnpliktiga,
som skadats under tjänstgöring, anförde utskottet, att då den
af motionären afsedda förmånen syntes redan tillkomma de värnpliktiga,
utskottet, som ansåge, att ersättning vid olycksfall i tjänsten borde
tillkomma såväl den fast anställda personalen som de värnpliktiga,
funne den af motionären föreslagna åtgärden icke vara af behofvet
påkallad, hvarför utskottet icke kunde tillstyrka bifall till motionen.

Den i Andra Kammaren väckta motionen åter hänvisades till ett
tillfälligt utskott, hvilket i sitt betänkande anförde, bland annat:

»Vid granskningen af de hos oss tillämpade grunderna för utbetalande
af ersättning till värnpliktige, som skadats under vapenöfning,

19

Kung1. Maj:ts Nåd. Proposition No 182.

samt till deras anhörige har utskottet till en början funnit anmärkningsvärd^
att dessa grunder icke finnas i någon författning fastställda.
Visserligen torde det ej vara något att erinra mot den under de senare
åren härutinnan följda praxis att inhämta riksförsäkringsanstaltens utlåtande,
huruvida hvarje skada, för hvilken ersättning begäres, skolat
föranleda ersättning, om den bedömts enligt lagen om ersättning för
skada till följd af olycksfall i arbete, samt i sådant fall till hvilket
belopp. Men en så viktig angelägenhet som den förevarande borde
enligt utskottets mening ordnas genom en ingående samt fullt klar och
tydlig lagstiftning.

Vidare anser utskottet, att den nu tillämpade ordningen för utbetalande
af ersättning till under vapenöfning skadade värnpliktige är
onödigt omständlig. Det måste betraktas såsom misshushållning med
statsorganens krafter, att alla frågor om ersättning till skadade värnpliktige
skola passera genom ej mindre än sex ämbetsverk, och i synnerhet
förefaller det opraktiskt, att Kungl. Maj:t skall besväras med
afgörandet af alla dessa, i allmänhet ej synnerligen invecklade frågor.
Lämpligare vore för visso, att det öfverlämnades åt riksförsäkringsanstalten
ej blott att, såsom nu sker, utreda desamma, utan äfven att
afgöra dem samt att därefter från beväringsmanskapets invalid- och
pensionsfond rekvirera beviljade ersättningar. Hvarje till lifränta berättigad
beväringsman eller, i händelse skadan föranledt dödsfall, hans
anhöriga, skulle då, såsom nu sker i fråga om arbetare, som skadats
i arbete, erhålla en riksförsäkringsanstaltens lifräntebok, hvarå det
vederbörande tillerkända beloppet kunde kvartalsvis lyftas på hvilken
postsparbanksanstalt som hälst i riket. En sådan anordning skulle innebära
ej blott en afsevärd fördel för de ersättningsberättigade, utan äfven
en arbetsbesparing för det allmänna.

Slutligen torde det kunna ifrågasättas, huruvida det är med billighetens
fordringar öfverensstämmande, att eu under vapenöfning skadad
värnpliktig icke erhåller högre ersättning än den, som enligt nämnda
lag tillkommer skadad arbetare. Rätt allmänt lärer väl medgifvas, att
de ersättningar, som utgå enligt olycksfallsersättningslagen, äro synnerligen
knappt tillmätta, om hänsyn tages till de lefnadsbehof, som därmed
skola tillgodoses. Att lagen satt ersättningsbeloppen så lågt, torde
hufvudsakligen hafva berott på hänsyn därtill, att desamma ofta komma
att drabba arbetsgifvare i mindre bärkraftig ställning. Men en sådan
hänsyn torde ej kunna åberopas, då det är staten, som skall ersätta
dem, hvilka under fullgörande af sin medborgerliga värnplikt tagit skada
till hälsa och förvärfsförmåga för hela sitt kommande lif. Staten borde,

20

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 182.

synes det utskottet, erkänna sig pliktig att bereda de under vapenöfning
genom olycksfall eller sjukdom skadade värnpliktige en något
större ersättning än den som nu utgår för deras genom skadan orsakade
förlust af förvärfsförmågan, enär det arbete, under bvilket ifrågavarande
skador ådragits, ålägges vederbörande såsom en plikt, hvilken de ej
kunna undandraga sig.

Utskottet finner således en för de värnpliktige mera förmånlig och
betryggande samt med hänsyn till proceduren mera enkel och praktisk
anordning af ifrågavarande ärenden önskvärd och möjlig, och en närmare
utredning af frågan, huru detta lämpligast skulle kunna ske,
synes därför vara af behofvet påkallad. Då det emellertid ej torde vara
lämpligt eller nödvändigt, att staten formligen »försäkrar» de värnpliktige,
och då, såsom af det ofvan anförda framgår, utskottet ej finner,
att bestämmelserna i lagen angående ersättning för skada till följd af
olycksfall i arbete böra i alla afseenden tillämpas på ifrågavarande
område, kan utskottet ej tillstyrka bifall till motionärernas hemställan
i oförändrad form, utan får utskottet i anledning af motionen
hemställa,

att Andra kammaren måtte för sin del besluta, att Riksdagen i
skrifvelse hos Kungl. Maj:t anhåller, att Kungl. Maj:t måtte låta verkställa
utredning, huruvida icke mera fullständiga och betryggande bestämmelser
än de nu gällande må kunna meddelas angående ersättning
till värnpliktige, som genom skada under vapenöfning lidit minskning
i sin förvärfsförmåga, eller, i händelse skadan föranledt dödsfall, till
deras anhöriga, samt låta utarbeta och för Riksdagen framlägga de
förslag, hvartill utredningen kan gifva anledning.»

Bägge kamrarna fattade beslut i enlighet med denna utskottets
hemställan.

Under öfverläggningen härom uttalade flere ledamöter, lika med
Statsutskottet, den uppfattning, att de nya bestämmelserna rörande
ersättning för skada borde omfatta jämväl stammanskap.

Centralkommittén för Sveriges sjukkassor har i en till Kungl.
Maj:t ingifven skrifvelse af den 7 augusti 1907, enligt uppdrag af en
till Norrköping år 1905 sammankallad konferens af representanter för
ett stort antal sjukkassor å skilda orter i riket framhållit, att staten,
gent emot hvar och en, som utöfvade militärtjänst, vare sig i samband
med fullgörandet af värnplikt eller ej, intoge samma ställning som en
arbetsgifvare till sina arbetare. I enlighet härmed borde skyldighet
till skadeersättning — tillnärmelsevis liknande den som åligger arbetsgifvare
i fråga om olycksfall i arbete — tillkomma staten gent emot

21

Kungl.^Maj.ts Nåd. Proposition No 182.

dem, .hvilka för längre eller kortare tid lidit förlust af eller nedsättning
i arbetsförmågan på grund af kroppsskada eller annan sjukdom,
ådragen under militärtjänstens utöfvande.

Kommittén ville först och främst tillkännagifva, att de önskemål,
som läge till grund för Riksdagens förut omförmälda beslut, lifligt omfattades
af sjukkasseverksamhetens utöfvare i riket. Kommittén önskade
dock på samma gång få särskildt fästa uppmärksamhet vid
tvänne synpunkter, som visserligen äfven under frågans behandling
inom Riksdagen framhållits, men hvilka likväl enligt kommitténs mening
pakallade mera beaktande än som, att döma af den formulering
Riksdagens beslut erhållit, inom Riksdagen torde hafva kommit densamma
till del.

Kommittén funne det sålunda för det första från sjukkasseverksamhetens
synpunkt önskvärdt, att vid den närmare utredning af frågan,
hvartill Riksdagens beslut kunde gifva anledning, äfven sådana åtgärder
toges i betraktande, som kunde tillförsäkra värnpliktige eller i militärtjänst
anställde personer erforderligt understöd på statens bekostnad
jämväl vid andra under militärtjänstens utöfvande ådragna sjukdomar
än sådana, hvilka förorsakats af olycksfall.

För det andra ansåge kommittén det likaledes vara ur sjukkasseverksamhetens
synpunkt önskvärdt, att de mått och steg, om hvilkas
vidtagande Riksdagen hemställt, ej måtte inskränkas allenast till att
afse kroppsskador och andra sjukdomsfall, som drabbat personer i
samband med värnpliktens ftillgörande, utan jämväl utsträckas till alla
de liknande fall, som inträffade under aktivt utöfvande af militärtjänst
i allmänhet.

Sedan Eders Kungl. Maj:t genom särskilda nådiga beslut den
12 juli och den 16 augusti 1907 bemyndigat statsrådet och chefen för
landtförsvarsdepartementet samt statsrådet och chefen för sjöförsvarsdepartementet
att tillkalla särskilda sakkunniga för att inom vederbörande
departement biträda med verkställande af utredning och upprättande
af förslag beträffande ersättning till de värnpliktige och de
volontärer vid hären samt dem bland flottans och kustartilleriets stammanskap,
hvilka genom skada under vapenöfning lidit minskning i sin
förvärfsförmåga eller, i händelse skadan föranledt dödsfall, till deras
anhöriga, så hafva härtill utsetts ledamoten af Riksdagens Första Kammare
f. d. landshöfdingen m. m. C. A. Sjöcrona, dåvarande t. f. öfverdirektören
och chefen för riksförsäkringsanstalten J. G. May samt

22 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 182.

ledamoten af Riksdagens Andra Kammare, auditören m. m. E. D. W.
Martin. Dessa hafva den 17 december 1907 afgifvit af dem utarbetadt
betänkande i ämnet med förslag till författningar om ersättning i anledning
af kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring m. nu, samt
angående ersättning åt efterlefvande, då någon af lotsverkets betjäning
till följd af tjänsteutöfning ljutit döden.

Den af mig nu lämnade utredningen i fråga om hittills meddelade
och ännu gällande allmängiltiga bestämmelser angående ersättning åt
värnpliktiga och stammanskap för skada ådragen under tjänstgöring
ådagalägger, att ersättningsbeloppen utgå efter väsentligen olika grunder
vid bären och vid flottan. I förenämnda betänkande frambålles ock,
att redan detta förhållande syntes vara oegentligt och ägnadt att framkalla
icke oberättigadt missnöje. De ersättningsbelopp, som enligt
dessa bestämmelser kunde utanordnas, syntes åtminstone i de flesta
fall vara alltför otillräckliga i förhållande till nutida lefnadskostnader
äfven för dem, som måste till det minsta möjliga inskränka sina anspråk
på lifvets nödtorft. Dessutom saknades bestämmelser såväl rörande
sjukhjälp i de fall, då den skadade icke åtnjöte vård och underhåll
genom militär myndighets försorg men skäligen borde komma i åtnjutande
af sådan förmån, som beträffande beloppet af ersättning åt efterlefvande,
i händelse skadan förorsakat dödsfall. Efter det 1901 års lag
angående ersättning för skada till följd af olycksfall i arbete trädt i
kraft, hade visserligen Kungl. Maj:t uppå särskilda ansökningar och
efter vederbörandes hörande beviljat ersättning i öfverensstämmelse
med de i nämnda lag stadgade grunder. Men då besluten härom,
såvidt anginge ersättningarnas belopp, icke kunnat grundas å någon i
allmän författning fastslagen rätt och allmänheten således saknat utväg
att bedöma, efter hvilken grund beloppet blifvit i hvarje särskildt fall
bestämdt, hade ju därigenom lätt kunnat alstras den föreställningen,
att den skadade eller hans efterlefvande icke alltid fått åtnjuta den
förmån, som rätteligen bort dem tillkomma. Da statens ersättningsskyldighet
i förevarande fall vore och länge varit erkänd, måste ju
följdriktigt de grunder, hvarefter ersättningens belopp beviljades, vara
genom lag föreskrifna, så att icke, såsom förut vore anmärkt, ersättningstagarens
rätt i detta hänseende skulle vara uteslutande beroende
af administratrativ pröfning i hvarje fall och så att han måtte kunna
själf bedöma, huruvida han kommit i åtnjutande af sin rätt. Det torde
väl ock vara synnerligen olämpligt, att, såsom nu vore förhållandet,^
Kungl. Maj:t skulle i alla förekommande fall besväras med pröfning af
ansökningar af ifrågavarande slag. Att volontärer vid hären samt

23

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 182.

flottans och kustartilleriets stammanskap, däri inberäknade skeppsgossarne,
borde åtnjuta åtminstone samma rätt som de värnpliktiga, bvilka
icke innehade stam anställning, torde vara uppenbart.

På grund häraf och då behofvet af lagstiftning i ämnet syntes vara
erkändt, vore det ej af nöden att anföra och utveckla ytterligare skäl
för lagstiftningsåtgärd i angifna syftet.

För åstadkommande af sådan lagstiftning erbjöde sig själfmant och
i första rummet den utvägen att föreslå för ändamålet nödiga ändringar
i och tillägg till gällande lag om ersättning för skada till följd af
olycksfall i arbete. Denna utväg hade ock allvarligt tagits i öfvervägande.
Men, om än rättsförhållandet mellan staten såsom ersättningsskyldig
å ena samt den skadade å andra sidan kunde anses vara i
hufvudsaklig mån lika med det rättsförhållande, som uppkomme mellan
arbetsgivare och arbetstagare, då den senare skadades genom olycksfall
i arbete, förekomme dock i fråga om dessa rättsförhållandens lämpliga
afvägande och därmed sammanhängande bestämmelser så väsentliga
olikheter, att tanken på anlitandet af nämnda utväg måst öfvergifvas.
De sakkunniga hade alltså ansett sig böra utarbeta och framlägga förslag
till särskild lag innefattande bestämmelser om statens ersättningsskyldighet
i antydda hänseendet samt den skadades eller hans efterlefvandes
däremot svarande rättigheter och sättet att göra dessa rättigheter
gällande.

Detta lagförslag hade dock ansetts böra ansluta sig så nära som
möjligt till lagen om ersättning för olycksfall i arbete, om än icke
oväsentliga förändringar måst vidtagas äfven i de delar af samma lag,
som kunde äga tillämplighet uti nu föreliggande fråga.

För ifrågavarande förslag till: Lag om ersättning i anledning af
kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring anhåller jag att nu få
redogöra äfvensom för den hufvudsakligaste delen af motiveringen till
de särskilda paragraferna.

Innan jag öfvergår till de särskilda paragraferna, torde jag få beröra
frågan, huruvida ifrågavarande föreskrifter kunna anses höra utgifvas
i form af lag. Då de endast afse att fastslå den ersättning staten
åtager sig gent emot enskilda medborgare för skada, som dessa kunna
ådraga sig under fullgörandet af eu medborgerlig plikt, synes mig desamma
lämpligen böra utfärdas såsom en af Eders Kungl. Maj:t med
Riksdagen beslutad förordning.

1 §•

»Inträffar under militärtjänstgöring olycksfall, så att tjänstgörande
värnpliktig, volontär vid hären eller någon, som tillhör flottans eller

24 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 182.

kustartilleriets stammanskap, varder skadad, vare staten pliktig att utgifva
ersättning enligt de i denna lag stadgade grunder.

Sådan ersättningsskyldighet åligger staten jämväl, om sjukdom med
däraf följande skada yppas under eller efter slutad militärtjänstgöring
och visas vara framkallad af tjänstgöringen.»

I motiveringen till denna paragraf anföra de sakkunniga, att enligt
lagen den 5 juli 1901 vore arbetsgifvare pliktig utgifva ersättning för
skada, som arbetare ådragit sig »till följd af olycksfall i arbetet». Detta
uttryck hade, såsom ock otvifvelaktigt varit afsedt, tillämpats så, att
ersättningsskyldighet ansetts vara för handen, endast då olycksfallet
eller den för arbetarens arbetsförmåga eller lif ogynnsamma tilldragelsen
omedelbart framkallat skadan (skadegörelsen), således icke då tilldragelsen
allenast stått i orsakssammanhang med sjukdom och däraf
förorsakad invaliditet eller dödsfall.

Militärtjänstgöringen vore emellertid icke allenast förenad med en
viss grad af allmän farlighet, som i detta hänseende bragte densamma
i jämnbredd med de i lagen den 5 juli 1901 uppräknade yrken, utan
ställde äfven numera på stammanskap och de värnpliktige sådana anspråk,
att de tjänstgörande lätt blefve utsatta för ogynnsamma väderleksförhållanden,
öfveransträngning, smittas öfverförande och andra för hälsan
menliga tilldragelser, som framkallade sjukdom med däraf förorsakad
invaliditet eller död. Det syntes därföre vara i sin ordning och med
grunderna för den ifrågasatta lagstiftningen öfverensstämmande, att
statens ersättningsskyldighet omfattade äfven de fall, då ett verkligt
sådant orsakssammanhang kunde påvisas. En sådan ersättningsskyldighet
skulle dessutom kunna sägas redan vara af staten erkänd. Ty
ordalagen i nu gällande bestämmelser angående understöd från Vadstena
krigsmanshuskassa och amiralitetskrigsmanskassan uteslöte ingalunda
en sådan tillämpning. Kungl. Maj:t hade ock redan flera gånger
åt värnpliktige beviljat understöd i dylika fall, af hvilka några såsom
mest kännetecknande ansetts böra exempelvis antydas.

Sålunda hade den 18 november 1904 beviljats ersättning, 1,000
kronor, för en gång för recidiverande ledgångsreumatism, hjärtfel och
nervlidande, som ansetts hafva uppkommit till följd af förhållanden
under vapenöfning.

Under 1905 års rekrytskola å Vännäs läger, då stor sjuklighet
rådde bland beväringsmanskapet, insjuknade en beväringsmun i difteri,
som efterföljdes af fullständig förlamning i båda benen. Hans sjukdom
förklarades af vederbörande bataljonsläkare vara af den art, att
han aldrig torde komma att blifva återställd från densamma. Denne

25

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition No 182.

beväringsman, som vårdats å sjukhus, tillerkändes årlig lifränta till
belopp af 300 kronor.

I fyra fall af »barnförlamning», som ansetts hafva stått i orsakssammanhang
med militärtjänstgöring, hade skadade beväringsmän kommit
i åtnjutande af en årlig lifränta till belopp af 300 kronor; och
hade jämväl sjukhjälp dem beviljats, då sådan i öfverensstämmelse med
de i lagen den 5 juli 1901 stadgade grunder bort förekomma.

Uttrycket »militärtjänstgöring» omfattade tjänstgöring såväl under
fred som under krig, men det hade icke ansetts skäligt, att genom
något tillägg därtill inskränka den föreslagna lagens tillämplighet allenast
å skada, ådragen under fredsöfningar.

Hittills gällande bestämmelser angående understöd från Vadstena
krigsmanshuskassa, och amiralitetskrigsmanskassan, numera »flottans
pensionskassa», gällde äfven i fråga om invaliditet, ådragen under krig.
Uppenbarligen funnes icke någon anledning att nu upphäfva denna
stammanskap och värnpliktiga tillförsäkrade förmån. Skulle vårt land
en gång hemsökas af krig, vore det ju lämpligt, att bestämmelser i
fråga om ersättning för därunder ådragen invaliditet funnes, så att
frågor därom kunde vinna skyndsam handläggning. Visserligen kunde
måhända ifrågasättas, att, såsom förhållandet vore i Danmark, ersättningen
för invaliditet, ådragen under krig, skulle utgå med högre belopp
än ersättningen för motsvarande invaliditet, ådragen under fredsöfningar.
Men om, efter det krig inträffat, en sådan åsikt skulle göra sig gällande,
mötte ju intet hinder att då genom tilläggsbestämmelser öka
understödens belopp, likasom då äfven måste vidtagas erforderliga anordningar
för anvisande af de ökade tillgångar, som blefve erforderliga
för utbetalande af de till antalet väsentligen ökade understöden.

Såsom i betänkandet framhålles, skulle ordet »militärtjänstgöring»
afse tjänstgöring under såväl fred som krig. För tydlighetens skull
synes mig dock detta böra uttryckligen angifvas i texten, i synnerhet
som det möjligen kan vara tvifvel underkastadt, huruvida ordet »olycksfall»
enligt språkbruket bör gifvas en så vidsträckt betydelse, att därunder
inbegripes äfven sådan kroppsskada, som under strid uppkommer
af fiendens kulor eller dylikt.

Vidare framgår af betänkandet, att man i hittills förekomna fall,
då ersättning lämnats på grund af sjukdom, ej uppställt den stränga
fordringen, att tjänstgöringen skall hafva omedelbart framkallat sjukdomen,
utan nöjt sig med orsaksförhållande mellan tjänstgöringen och
sjukdomen. Motiveringen gifver också tydligen vid handen, att de sakkunniga
icke afsett någon afvikelse från hittills följd praxis i detta af Bih.

till Bilad. Prof. 1909. 1 Sami. 1 Afl. 133 Höft. 4

26 Ktmgl. Maj:ts Nåd. Proposition No 182.

seende. Men då den föreslagna lydelsen af ifrågavarande paragraf
möjligen skulle kunna gifva anledning till en annan tolkning, lär ett
förtydligande vara lämpligt.

Slutligen kan anmärkas, att det lika litet som hittills lär framdeles
behöfva »visas», att sjukdomen framkallats af tjänstgöringen, utan torde
vara tillräckligt, att sådant skäligen kan anses vara förhållandet.

I anledning af hvad jag nu anfört, tillåter jag mig föreslå en sådan
förändring i paragrafens formulering, att den erhåller följande lydelse:

1 §•

»Inträffar under militärtjänstgöring i fred olycksfall, så att tjänstgörande
värnpliktig, volontär vid hären eller någon, som tillhör flottans
eller kustartilleriets stammanskap, varder skadad eller blifver person,
som nu nämnts, skadad under tjänstgöring i krig, utgifver staten ersättning
enligt de i denna förordning stadgade grunder.

Dylik ersättning utgifver staten jämväl, om sjukdom med däraf
följande skada yppas under eller efter slutad militärtjänstgöring och
tjänstgöringen skäligen kan anses hafva till sjukdomen bidragit.»

2 §•

»Ersättning, som omförmäles i 1 § utgår ej i något fall för skada,
som den skadade uppsåtligen eller genom grof vårdslöshet själf ådragit
sig eller som uppsåtligen förorsakats af tredje man, där denne icke
haft ledning af eller uppsikt öfver tjänstgöringen eller under krig tillhört
fienden.»

Beträffande denna paragraf i förslaget hafva de sakkunniga framhållit,
att ifrågavarande stadgande öfverensstämde med andra punkten
i 1 § af lagen den 5 juli 1901, och icke erfordrade någon särskild
motivering.

3 §

»Militärtjänstgöring anses hafva varit för handen endast under tid,
då den skadade för fullgörande af värnplikt eller tjänsteplikt nödgats
uppehålla sig å viss ort eller i föreskrifven ordning varit stadd på
marsch eller annan färd till eller ifrån sådan ort.»

De sakkunuiga anföra beträffande denna paragraf, att staten obestridligen
icke borde anses skyldig utgifva ersättning för skada, som
omedelbart eller medelbart uppkommit under tid, då den skadade, ehuru

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 182.

27

inskrifven som värnpliktig eller stamanställd, varit däraf oförhindrad
att själf bestämma sin vistelseort och i öfrigt åtnjutit full handlingsfrihet.
Om därföre, exempelvis, en värnpliktig eller volontär, som vore
inkallad till tjänstgöring, ådroge sig skada vid tillfälle, då han åtnjöte
permission och vore berättigad aflägsna sig eller verkligen aflägsna!
sig från tjänstgöringsorten, kunde han icke rättvisligen göra anspråk
på ersättning för skadan. Å andra sidan borde ordet »militärtjänstgöring»
icke skäligen alltid tolkas så inskränkt, att därmed skulle afses
allenast deltagande i uttryckligen anbefalld öfning eller annan sysselsättning.
Skada, som under hvilotid uppkommit till följd af olyckshändelse
eller smittoöfverföring inom kasern eller annan lägenhet, borde
tydligtvis ersättas, om den eljest vore af beskaffenhet, som i lagen
afsåges. Ersättning borde ock skäligen kunna ifrågakomma, om exempelvis,
värnpliktig eller någon tillhörande stammanskap blifvit under
fritid vid öfningsmöte skadad genom deltagande uti en med vederbörande
befäls goda minne anordnad, för den skadades utbildning till
militärtjänsten nödig eller nyttig idrottsöfning.

Då det torde vara af nöden, att lagen innehölle vägledande föreskrift
i nu antydda hänseenden, hade denna paragraf införts uti förslaget.

För egen del vill jag endast anmärka, att militärtjänstgöring naturligtvis
måste anses hafva varit för handen äfven i alla de fall, när
den skadade tjänstgjort på krigsfartyg under färd, men att detta måhända
icke med tydlighet framgår af paragrafens föreslagna ordalydelse.
För att undanröja hvarje tvifvel i detta afseende torde vara lämpligt,
att orden »till eller ifrån sådan ort» utgå.

i §•

»I ersättning enligt denna lag skall utgifvas:

l:o) om skadan medfört väsentlig nedsättning af den skadades
arbetsförmåga under mera än tre dagar, en krona femtio öre i sjukhjälp
för hvarje Överskjutande dag, hvarunder den skadade icke varit
i åtnjutande af underhåll och vård genom militär myndighets försorg,
intill dess den skadade blifvit från sådan nedsättning af arbetsförmågan
återställd eller skadan medfört för framtiden bestående förlust eller
minskning af arbetsförmågan eller döden inträdt;

2:o) om skadan medfört för framtiden bestående förlust eller minskning
af arbetsförmågan, en årlig lifränta i förra fallet å fyrahundrafemtio
kronor och i senare fallet å det lägre belopp, som svarar emot

28

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition No 182.

arbetsförmågans minskning, räknadt från och med dagen, efter det den
skadade upphört att åtnjuta såväl underhåll och vård genom militär
myndighets försorg som innehafvande aflöning af statsmedel, eller från
den senare tidpunkt, då skadan medfört för framtiden bestående förlust
eller minskning af arbetsförmågan; dock att lifränta icke skall
utgå i de fall, där ej arbetsförmågan blifvit nedsatt med minst en
tiondedel;

3:o) om skadan inom två år medfört döden,

a) begrafningshjälp med sjuttiofem kronor,

b) till änka, när äktenskapet slutits före den tidpunkt då skadan
uppkom, eu årlig lifränta af etthundraåttio kronor från dödsfallet, så
länge hon lefver ogift, och till minderårigt barn, som födts före sagda
tidpunkt eller födes därefter i ett förut slutet äktenskap, en årlig lifränta
af nittio kronor från dödsfallet, till dess det uppnått femton års
ålder; dock att där lifräntor till efterlefvande skulle sammanlagdt öfverstiga
fyrahundrafemtio kronor, de skola, i förhållande till hvad på en
hvar lifräntetagare belöper, till detta belopp nedsättas, så länge anledningen
till dylik nedsättning fortfar,

samt, därest den aflidne icke efterlämnat änka eller barn men
fader, moder eller minderåriga syskon, som varit af hans arbete för
sitt uppehälle hufvudsakligen beroende,

c) till fader eller moder eller, om bägge lefva, till dem gemensamt
en årlig lifränta af etthundraåttio kronor från dödsfallet och till
hvarje minderårigt syskon en årlig lifränta af nittio kronor från dödsfallet,
till dess det uppnått femton års ålder; dock att, där lifräntor
till efterlefvande skulle sammanlagdt öfverstiga fyrahundrafemtio kronor,
de skola i förhållande till hvad på en hvar lifräntetagare belöper,
till detta belopp nedsättas, så länge anledningen till dylik nedsättning
fortfar.»

Vid öfvervägande af det viktiga spörsmålet om utmätandet af statens
ersättningsskyldighet i anledning af skada, som värnpliktig ådragit
sig, hade, enligt de sakkunnigas betänkande tanken själfmant fäst sig
vid det förhållandet, att de värnpliktiga tillhörde alla samhällsklasser
samt att därför väsentlig olikhet förefunnes i deras och deras efterlefvandes
lefnadsvanor med däraf beroende lefnadskostnad. Sjukhjälp
eller lifränta till visst belopp, som för den ene kunde vara fullt tillfredsställande
för fyllande af lefnadsbehofven, kunde däremot af en
annan icke anses motsvara mera än en bråkdel af hvad han förut behöft
och därför ej heller synas vara en billig ersättning för den förlorade
förmågan att genom arbete tillfredsställa detta behof. Och då

Kung!. May.ts Nåd. Proposition N:o 182.

29

ju önskligt vore, att bestämmelserna om ersättningen, såvidt möjligt,
tillfredsställde alla skäliga anspråk och förhoppningar, kunde nog allvarligt
ifrågasättas, huruvida icke de värnpliktiga borde indelas i vissa
klasser med olika ersättning för hvarje klass eller åtminstone ersättningen
i hvarje fall bestämmas i förhållande till den skadades årsinkomst
under ett eller annat år före det, då skadan uppkom.

Å andra sidan borde dock ihågkommas, att värnpliktens fullgörande
vore en medborgerlig plikt lika för alla, och att staten därför
uti allt, som rörde de värnpliktigas förmåner, borde behandla dem alla
lika. Då de värnpliktiga i allmänhet under militärtjänstgöringen vore
jämförelsevis unga män, som ännu icke hunnit fullt utveckla och tillgodogöra
sig de hos dem inneboende egenskaper, vore det ju icke
möjligt att rättvist uppskatta värdet af enhvars arbetsförmåga. Den
arbetsförmåga, som under tiden intill dess densamma genom skadegörelse
förlorades gifvit ringare utbyte än en annan, hade kunnat, därest
den ej gått förlorad, bära lika om ej större frukter.

Klassindelning vore dessutom, äfven om sådan kunde anses berättigad,
synnerligen svår, om icke omöjlig att verkställa på ett i någon
mån tillfredsställande sätt. Ett mycket stort antal af de värnpliktiga,
som deltoge i fredsöfningar, åtnjöte då ännu icke någon inkomst af
arbete, och de, som redan börjat försörja sig genom eget arbete, torde
i de flesta fall icke åtnjuta så beskaffad arbetsförtjänst, att densamma
läte sig till visst penningebelopp noggrannt beräknas. Af dessa skäl
syntes ersättningens bestämmande för alla värnpliktiga efter samma
grunder vara icke blott principiellt riktig utan äfven ur praktisk synpunkt
att föredraga.

Visserligen hade uti andra länder beträffande skada i följd af olycksfall
i arbete den grundsats blifvit tillämpad, att ersättningen skulle utgå
i förhållande till den skadades årsaflöning; och äfven i vårt land hade
varit och vore ifrågasatt, att, med frångående af den nu i lagen den
5 juli 1901 stadgade grund, bestämma ersättningen på enahanda sätt.
Meu i fråga om de arbetare, som afsåges i nämnda och därmed jämförliga
utländska lagar, vore förhållandena väsentligen olika. Dessa
arbetares årsaflöning kunde åtminstone i de flesta fall ganska noggrannt
beräknas, och det läte sig således göra att beträffande dem så nära
som möjligt bestämma dittills varande värdet af den arbetsförmåga,
som genom olycksfall i arbetet gått förlorad. Årsaflöningen förtjänades
ju äfven just genom det arbete, hvari olycksfallet inträffat och som
således medelbart varit orsaken till förlusten af arbetsförmågan. Med
afseende härå borde, därest ersättningens bestämmande i förhållande

30

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 182.

till arbetsförtjänsten möjligen blefve införd i lagstiftningen om ersättning
för skada i anledning af olycksfall i arbete, ingalunda anses nödvändigt,
att i följd däraf samma grundsats borde tillämpas äfven i fråga
om ersättning åt värnpliktig, som skadats under militärtjänstgöring.

Hvad anginge volontärer samt flottans och kustartilleriets stammanskap,
kunde deras aflöningsförmåner noggrannt beräknas, och, enligt
hvad förut anmärkts, vore korpraler och vice korpraler med vederlikar
vid hären samt underoflicerskorpraler och korpraler vid sjömanskåren
tillförsäkrade i viss mån högre ersättning för invaliditet än andra,
som tillhörde gemenskapen. Men skillnaden i deras aflöningsförmåner
och lefnadsbehof kunde icke gärna anses vara af den afgörande betydelse,
att endast däraf borde betingas olikhet i fråga om ersättning
för tillfällig eller bestående invaliditet. Och om skillnad icke kunde
eller borde göras beträffande värnpliktiga, som ej tillhörde stammanskap,
utan de alla likställdes med gemenskap i allmänhet, skulle det ju otvifvelaktigt
förefalla oegentligt och obilligt, att exempelvis en student,
bankbokhållare eller extra ordinarie tjänsteman finge åtnjuta lägre ersättning
i berörda hänseende än en korpral. Blefve, såsom afsikten
vore, sjukhjälpens, lifräntans och begrafningshjälpens belopp bestämda
högre än de högsta, som enligt nu gällande bestämmelser kunde utgå,
mötte ur synpunkten af de vid den föreslagna lagens trädande i kraft
tjänstgörande underofficerskorpralers, korpralers och vice korpralers
redan förvärfvade rätt intet hinder för ersättningens bestämmande för
alla efter samma grunder.

På grund af hvad sålunda anförts, hade uti 4 § af ifrågavarande
lagförslag grunderna för ersättningens beräknande i förekommande fall
bestämts lika för alla, å hvilka lagen skulle äga tillämpning.

Nämnda paragrafs 1 mom. upptoge i öfverensstämmelse med lagen
den 5 juli 1901 föreskrift om ersättning i form af sjukhjälp. Härvid
hade dock samma lags stadgande om väntetid eller så kallad karenstid
af 60 dagar icke kunnat efterföljas. I de flesta fall komme den skadade
att genom militär myndighets försorg åtnjuta underhåll och vård
på sådant sätt, att, om den skadade icke blifvit från nedsättningen i
arbetsförmågan återställd, när den nämnda förmånen upphörde, och då
ej heller hunnit ådagaläggas, att skadan medfört bestående förlust eller
minskning af arbetsförmågan, skälig karenstid måtte anses redan vara
förfluten och rätt till sjukhjälp därefter borde inträda. Emellertid kunde
ju inträffa, att den af skada förorsakade väsentliga nedsättningen i
arbetsförmågan visade sig först efter afslutad tjänstgöring, så att den
skadade icke kommit att åtnjuta underhåll och vård genom militär

31

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 182.

myndighets försorg. Dessa fall torde dock blifva så ytterst sällsynta,
att lagbestämmelse om särskild karenstid för sådant fall icke kunde
vara erforderlig. Men på det att under alla förhållanden vederbörande
myndigheter icke skulle besväras med ansökningar om sjukhjälp i en
mängd fall, då sådan hjälp icke skäligen kunde anses vara af verkligt
behof påkallad, innehölle förutnämnda moment den bestämmelsen, att
nedsättningen af den skadades arbetsförmåga skulle hafva varit för
handen under minst tre dagar innan sjukhjälp erhölles.

Sjukhjälpen hade ansetts skäligen böra bestämmas till belopp af
en krona 50 öre för hvarje dag, hvarunder sådan förmån åtnjötes.

Beträffande det synnerligen viktiga spörsmålet om beloppet och
beskaffenheten af den ersättning, som skulle utgå, sedan det visat sig,
att skada medfört för framtiden bestående förlust eller minskning af
arbetsförmågan, meddelades bestämmelser uti 2 mom. af förevarande
paragraf. Härvid hade den lämpligaste och normala ersättningsformen
ansetts vara en årlig lifränta bestämd till visst belopp för förlust af
arbetsförmågan och i förhållande därtill för lägre grad af invaliditet.
Antagandet af denna grundsats hade ej vållat betänkligheter och skäl
härför torde icke behöfva närmare utvecklas utöfver hvad i det föregående
vore anfördt, då grundsatsen redan vore i lagstiftningen godkänd.
Stor svårighet mötte däremot för ett fullt lämpligt och rättvist
afvägande af lifräntans belopp, med iakttagande af den här ofvan häfdade
uppfattningen, att ersättningen skulle vara lika för alla, som i
fråga om invaliditet vore i samma belägenhet.

Enligt danska lagen den 20 november 1876 om invalidförsörjning
m. m. skulle åt den, som under militärtjänstgöring blifvit invalid, lifränta
utgå för invaliditet i högsta grad med belopp från 440 kronor
till 700 kronor, i andra grad från 200 kronor till 440 kronor och i
tredje grad intill 270 kronor. Inom de för hvarje grad fastställda
gränser beviljades lifräntan på grund af de för hvarje invalid säregna
förhållanden, så att hänsyn därvid toges till den större eller mindre
betydenheten af den genom skadan förlorade arbets- eller förvärfsförmågan.
Förutom invaliditetsräntan åtnjöte invaliden, enligt lag den
20 november 1876 angående pensionering af underbefallningsmän och
menige m. fl. vid hären och flottan, pension i den mån han vore i förhållande
till tjänstetiden därtill berättigad. På grund af sistnämnda
och öfriga gällande bestämmelser kunde enligt meddelande från Arbejderforsikrings-Raadet,
lifräntan komma att utgöra:

32

Kung1. Maj.ts Nåd. Proposition N:o 182.

i första graden ............... från 656: 28 till 875: 04 kronor

i andra graden ............... » 375: 00 » 550: 08 »

i tredje graden ................................... intill 337: 56 » ;

samt för krigsinvalider

i första graden......... från 1,265: 64 till 1,523: 52 kronor

i andra graden........ » 646: 92 » 808: 68 »

i tredje graden..................................... intill 492: 24 »

Den för Tyska riket gällande den 31 maj 1906 utfärdade lag om
manskapsförsörjning stadgade, att vid fullständig förlust af förvärfsförmåga
skulle utgå lifränta för fältväbel till belopp af 810 kronor
(900 mark), för sergeanter 648 kronor (720 mark), för underofficerare
540 kronor (600 mark) och för manskap 486 kronor (540 mark). Dessutom
kunde den, som under militärtjänstgöring råkat i svårt sjukdomstillstånd
därigenom att han mistat hand, fot, talförmåga, hörsel på båda
öronen eller synförmåga å båda ögonen eller genom annan härmed
jämförlig invaliditet, komma i åtnjutande af stympningstillägg så länge
detta sjukdomstillstånd varade. För skada, ådragen under krig, utginge
ett särskildt tillägg till belopp af 13 kronor 50 öre (15 mark) i
månaden.

De nu anförda för Danmark och Tyskland gällande bestämmelserna
gåfve stöd för den af Andra Kammarens tillfälliga utskott uttalade
och af oss biträdda åsikt, att lifräntans belopp borde vara icke oväsentligt
högre än det genom lagen den 5 juli 1901 till 300 kronor
fastställda, hvilket belopp, enligt hvad ofvan vore omförmäldt, i förekommande
fall lagts till grund för bestämmande af ersättning åt värnpliktig
för invaliditet, orsakad af militärtjänstgöring. Men då utskottet
anfört, att skadad värnpliktig borde åtnjuta »något större» ersättning
än den, som sålunda nu utginge för förlust af förvärfsförmågan, delade
de sakkunniga äfven den härigenom angifna uppfattning, att vid höjandet
af lifräntans belopp nödig försiktighet måste iakttagas. De lefnadsbehof,
som skulle genom lifräntan tillgodoses, kunde, betraktade ur
den skadades synpunkt, vara mycket växlande, och det sade sig själft,
att om lifräntans belopp icke skäligen borde nedpressas till det minsta
möjliga för lifvets uppehållande, samma belopp å andra sidan icke
kunde bestämmas med hänsyn till jämförelsevis höga anspråk på lifvets
nödtorft. Den, som frivilligt eller för fullgörande af medborgerlig plikt
deltoge i militärtjänstgöring, borde ju rätteligen själf bära någon del

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition No 182.

33

af den därmed förenade risk, hvadan ock den, som hade högre lefnadsbeliof,
borde söka att genom försäkring trygga sig för sin andel i
risken. I sammanhang härmed borde måhända erinras, att år 1904
medeltalet af kostnaden för full fattigförsörjning åt en person utgjorde
för landsbygden 116 kronor och för städerna 164 kronor. Men liksom
det uppenbarligen vore obilligt att bestämma årliga lilräntan till belopp
motsvarande medeltalet af dessa två summor eller 140 kronor, likaså
kunde det icke anses med förhållandena i vårt land öfverensstämma, att, så
som den tyska lagen syntes för visst fall medgifva, beloppet skulle
kunna, äfven då däri icke inginge pension efter långvarig tjänst, uppbringas
till mera än 1,000 kronor årligen.

De fall, då skadegörelse förorsakat fullständig förlust af förvärfsförmågan,
både visserligen hittills årligen varit och torde äfven framgent
blifva ganska få till antalet. Lifräntebeloppets bestämmande till
ett hundratal kronor mera eller mindre skulle därföre måhända icke
vara af allt för stor betydelse för statskassan. Men vid beloppets afvägande
måste tagas hänsyn till den verkan, som däraf kunde förväntas
inom andra områden. Höjning af beloppet utöfver det genom lagen
den 5 juli 1901 fastställda medförde gifvetvis anspråk på motsvarande
höjning af den enligt samma lag utgående ersättning likasom anspråken
i fråga om allmän ålderdomsförsörjning äfven komme att därigenom
stegras. Pensioneringen för afskedade soldater och båtsmän
måste ju ock röna väsentligt inflytande af hvad som bestämdes angående
ersättning för invaliditet ådragen under militärtjänstgöring.

Vid noggrant öfvervägande af samtliga nu antydda omständigheter
hade högre belopp för lifräntan vid full invaliditet än 450 kronor
eller femtio procent mera än det genom lagen den 5 juli 1901 fastställda
icke ansetts kunna föreslås. Det sålunda föreslagna beloppet
hade desto hellre synts kunna såsom lämpligt och billigt godkännas,
som detsamma ju motsvarade det i gällande bevillningsförordning för
de flesta fall stadgade högsta bevillningsfria afdraget.

Som den skadade uppenbarligen icke borde uppbära lifränta, så länge
han åtnjöte vård och underhåll genom militär myndighets försorg eller,
om lian vore stamanställd mot aflöning, så länge han åtnjöte denna
aflöning, meddelades den bestämmelse, att lifräntan skulle utgå från
och med dagen efter det den skadade upphört att åtnjuta nämnda förmåner
eller från den senare tidpunkt, då skadan medfört för framtiden
bestående förlust eller minskning af arbetsförmågan. Däremot både
den danska och den tyska lagens föredöme i fråga om indragning
eller minskning af eu gång beviljad lifränta till följd af därefter erBih.
till Riksd. Prat. 1909. 1 Sami. 1 Afil. Vid Haft. 5

34

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 182.

hållen, ny anställning i statens tjänst icke ansetts böra följas. Lifräntan,
sådan densamma i förevarande lagförslag bestämdes, vore ju endast en
ersättning för de svårigheter i försörj ni ngsbänseende och framtida utkomst,
som tillskyndades den skadade genom förlust eller minskning
af arbetsförmågan, och dessa svårigheter kunde väl i någon mån mildras
men upphörde icke därigenom, att den skadade trots desamma
kunde utföra något lättare arbete i statens tjänst.

I öfverensstämmelse med lagen den 5 juli 1901 innehölle förevarande
moment slutligen den föreskrift, att lifränta icke skulle utgå
i de fall, där ej arbetsförmågan blifvit nedsatt med minst en tiondedel.
Liknande bestämmelser funnes uti andra länders lagar.

I sammanhang med nu afhandlade ersättningsbestämmelser borde
erinras, att desamma icke uteslöte möjligheten för den skadade att
komma i åtnjutande af pension, därest han vid entledigande ur krigstjänst
varit däri anställd så länge, att han enligt gällande föreskrifter
vore, oberoende af kroppsskadan, berättigad till pension i större eller
mindre mån. Frågan, huruvida sådan förmån borde beviljas, tillhörde
emellertid pensioneringens ordnande och kunde således icke till behandling
upptagas uti nu förevarande lagstiftning.

På grund af inhämtade uppgifter hade beloppet af den begrafningslijälp,
som borde utgå, om skada inom två år medfört döden, föreslagits
till 75 kronor; hvarjämte, i enlighet med ofvan uttalade grundsatsen
om femtio procents förhöjning, lifränta föreslagits för änka till
belopp af 180 kronor och för minderårigt barn till belopp af 90
kronor.

I öfrigt vore 1, 2 och 3 mom. af 4 § i förevarande lagförslag affattade
i full öfverensstämmelse med motsvarande delar af 4 § i lagen
den 5 juli 1901.

Men ett tillägg hade ansetts erforderligt. Uti § 16 af värnpliktslagen
den 14 juni 1901 stadgas, att uppskof med inskrifning kunde
medgifvas ende arbetsföre sonen, sonsonen eller dottersonen till orkeslös
eller vanför fader, farfader, morfader eller till änka eller ogift
kvinna, ende arbetsföre fostersonen till orkeslös eller vanför fosterfader
eller fostermoder, äfvensom ende arbetsföre brodern till ett eller
flera minderåriga eller vanföra faderlösa syskon, dock endast såvida
sagde föräldrar, far- eller morföräldrar eller fosterföräldrar eller syskon
vore af hans arbete för sitt uppehälle väsentligen beroende; samt att,
om sådan anledning till befrielse förefunnes ännu vid inskrifningsförrättningen
det år, under hvilket den värnpliktige fyllde 24 år, han frikallades
från värnpliktens fullgörande i beväringen under fredstid.

Kungi. Maj-.ts Nåd. Proposition N;o 182.

35

Härigenom hade å statens sida erkänts, att i fråga om värnpliktens
fullgörande borde tagas hänsyn till deras ställning, hvilka vore
af den värnpliktiges arbete för sitt uppehälle väsentligen beroende. En
sådan hänsyn borde skäligen komma till uttryck äfven uti nu förevarande
lagstiftning. Det vore uppenbart, att, om de, som vore af den
värnpliktiges arbete för sitt uppehälle väsentligen beroende, kunde
komma i för svår belägenhet genom hans deltagande i fredsöfningar, ställningen
för dem måste anses ännu mycket mera bekymmersam, därest
den värnpliktige, till följd af skada, ådragen under tjänstgöring, aflede
och det stöd, han lämnat, således helt och hållet undanrycktes hans
anhöriga. Dock torde statens plikt i sådant fall icke skäligen kunnat
utsträckas längre än att omfatta efterlefvande föräldrar och minderåriga
syskon, och detta endast i det fall att den aflidne icke efterlämnat
änka eller barn.

I öfverensstämmelse med hvad sålunda anförts, hade uti förevarande
'' paragraf införts erforderlig bestämmelse i detta afseende.

För egen del vill jag endast frambära en anmärkning nämligen
beträffande det i paragrafens tredje punkt innefattade stadgande, att
ersättning i anledning af dödsfall skall utgå, »om skadan inom två år
medfört döden». Gäller det skada i anledning af olycksfall, skola de
två åren tydligen räknas från olycksfallets dag. Men är det däremot
fråga om sjukdom, kan paragrafens föreslagna affattning gifva anledning
till tvekan, huruvida de två åren skola räknas från sjukdomens
utbrott eller annan tidpunkt. Mig synes därför nödigt ändra affattningen,
så att af densamma tydligt framgår, att i fråga om sjukdom
tiden skall räknas från det sjukdomen konstaterades.

5 §•

»Vid bedömandet, i hvad mån viss kroppsskada åstadkommit nedsättning
af arbetsförmågan, skall hänsyn tagas ej blott till skadans
beskaffenhet och inverkan på den skadades förmåga i allmänhet att
genom arbete sig försörja, utan äfven till skadans inflytande på de
särskilda färdigheter, som för drifvande af den skadades yrke må vara
erforderliga, samt till den skadades ålder. Var den skadade, då skadan
uppkom, behäftad med kroppsskada eller lyte, skall hänsyn jämväl
tagas till den mindre arbetsförmåga, som till följd däraf vid sagda
tidpunkt hos honom förefanns.

I öfrigt skall tjäna till ledning:

36

Kungi. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 182.

l:o) att i allmänhet förlust af arbetsförmågan skall anses vara för
handen vid fullständig sinnesslöhet eller vansinne, vid allmän förlamning,
vid blindhet å båda ögonen, vid förlust eller fullständig förlamning
af båda händerna eller af båda fotterna eller af en hand och
en fot;

2:o) att i allmänhet vid här nedan omförmälda skador nedsättningen
i arbetsförmågan skall anses motsvara följande procent, nämligen:

vid allmän svaghet i själsförmögenheterna femtio procent; vid allmän
kroppslig svaghet femtio procent; vid blindhet å ett öga jämte
afsevärdt försvagad syn å det andra sjuttio procent; vid blindhet å ett
öga tjugu procent; vid döfhet å båda öronen femtio procent; vid döfhet
å ett öra tio procent; vid förlust af en hand eller fot jämte minskad
rörlighet hos hand eller fot sjuttio procent; vid förlust af en hand
eller fot femtio procent; vid förlust af alla fingrarna å en hand femtio
procent; vid förlust af alla tårna å en fot tjugu procent; vid förlust
af en tumme tjugufem procent; vid förlust af ett pekfinger femtonv
procent.»

Beträffande denna paragraf anföres följande i motiveringen därtill.

Denna paragraf angåfve likasom motsvarande paragraf i lagen den
5 juli 1901 de grunder, som skulle tillämpas vid bedömandet, i hvad
män viss kroppsskada åstadkommit nedsättning af arbetsförmågan. Härvid
hade icke i sak föreslagits annan afvikelse från nämnda lag, än att
på grund af vunnen erfarenhet inom riksförsäkringsanstalten dels uti
bestämmelsen att »vid blindhet å ett öga jämte försvagad syn å det
andra» nedsättningen i arbetsförmågan skulle anses motsvara 70 procent
framför ordet »försvagad» inskjutits ordet »afsevärdt», dels ock bestämmelsen,
att nedsättningen vid ljumskbråck skulle beräknas till 15 procent,
uteslutits. Med den senare ändringen åsyftades dock ingalunda,
att ju icke ljumskbråck, som förorsakats genom militärtjänstgöring,
kunde berättiga till ersättning. Men erfarenheten hade gifvit vid handen,
att ljumskbråck i vissa fall kunde verka afsevärdt högre nedsättning
i arbetsförmågan än 15 procent, i andra åter så ringa nedsätt
ning, att ersättning knappast borde ifrågakomma. Vid sådant förhållande
hade icke ansetts lämpligt att i lagen fastställa 15 procent såsom
det normala måttet för nedsättningen och därigenom framkalla den
föreställning, att ersättning för ljumskbråck under alla förhållanden
borde utgå med minst 15 procent åt lifräntan för full invaliditet.

I öfrigt borde beträffande nu förevarande paragraf erinras, att vid
blifvande revision af lagen den 5 Juli 1901 måhända kunde ifrågakomma
äfven andra mindre väsentliga jämkningar uti dess 5 §. Men

37

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 182.

som ännu icke vore afgjordt, huruvida förslag härom komme att framställas
borde icke nu ifrågakomma att föreslå afvikelser från berörda
paragraf.

6 §.

»För tid, hvarunder någon till lifränta enligt denna lag berättigad
är bosatt utom riket, må han ej uppbära sådan ränta.

Ej heller må lifräntetagare uppbära lifräntan för tid, hvarunder
han undergår frihetsstraff eller tvångsarbete eller enligt domstols förordnande
är intagen i allmän uppfostringsanstalt.»

7 §•

»Begrafningshjelp skall utbetalas så snart ske kan efter dödsfallet,
sjukhjälp för hvarje kalendervecka å veckans sista dag samt lifränta för
hvarje kalenderkvartal å första dagen af kvartalets sista månad, utan
återbetalningsskyldighet i händelse under månaden rätten till lifräntan
skulle upphöra eller sådant fall inträffa, att lifräntan icke får uppbäras.»

8 §•

»Från begrafningshjälp eller sjukhjälp och lifränta, som det enligt
denna lag åligger staten att utgifva, må afdrag äga rum för skadestånd,
som i följd af skadan utbetalts enligt allmän lag eller särskild författniug.»

9 §•

»Åger någon rätt till ersättning enligt denna lag, vare han ej däraf
hindrad att mot staten eller annan göra gällande det anspråk på skadestånd,
som i följd af skadan eljest skulle tillkomma honom enligt allmän
lag eller särskild författning; dock att staten må från dylikt skadestånd
afdraga motsvarande ersättning, som enligt denna lag utgår.

År annan än staten skadeståndspliktig, vare staten, sedan den
skadeståndspliktige därom erhållit tillsägelse, i ersättningstagarens ställe
berättigad att uttaga skadeståndet, för så vidt motsvarande ersättning
enligt denna lag utgifvits.»

38

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 182.

10 §.

»Uppkommer skada, hvarom i denna lag sägs, skall därom skyndsamt
göras anmälan hos den skadades befälhafvare. Den skadade vare
ock, där han ej själf söker läkarvård, pliktig att underkasta sig vård
af läkare, som vederbörande militär eller civil myndighet må tillkalla.

Försummas något af hvad sålunda föreskrifvits och pröfvas skadan
hafva förvärrats därigenom att den skadade i följd häraf kommit att
sakna lämplig vård, må den i denna lag stadgade ersättning med hänsyn
härtill skäligen nedsättas.»

11 §-

»Har skada medfört eller kan skäligen antagas medföra döden eller
annan påföljd, som enligt 4 § föranleder ersättning, skall ofördröjligen
hållas undersökning rörande skadans uppkomst samt läkarintyg anskaffas
angående dödsorsaken eller skadans beskaffenhet och den skadades
tillstånd. År fråga allenast om sjukhjälp och förekommer icke
anledning till antagande att den skadade förverkat rätt till ersättning,
må dock sjukhjälp kunna på grund af läkarbetyg utbetalas utan föregående
undersökning.

Sagda undersökning skall, om skadan yppats å tjänstgöringsort,
föranstaltas af vederbörande befälhafvare men eljest förrättas af polismyndigheten
i orten.

Polismyndighet, som i denna § afses, är å landet länsmannen, i
stad, där poliskammare finnes, poliskammaren och i öfriga städer magistraten
eller, där sådan ej finnes, stadsstyrelse.

Läkarbetyg samt undersökningsprotokoll och öfriga till ärendet
hörande handlingar skola, om önskan att utbekomma ersättning anmäles,
så snart ske kan öfverlämnas till vederbörande regemente- eller
kårchef eller stationsbefälhafvare, som bär att göra framställning om
ersättningens bestämmande.»

12 §.

»Göres ej anmälan om skada inom två år efter det skadan yppades
eller, där fråga är om ersättning i anledning af dödsfall, från det döden
inträdde, vare rätten till ersättning förverkad.»

De fyra första af dessa paragrafer hafva de sakkunniga ansett icke
tarfva någon närmare förklaring.

39

KumjI. Maj:ts Nåd. Proposition No 182.

Beträffande § 10 hafva de sakkunniga anfört, att då statens ersättningsskyldighet
måste medföra anspråk från statens sida, att vederbörande
sattes i tillfälle vidtaga sådana åtgärder, som, såvidt möjligt
kunde förekomma att ersättningen behöfde bestämmas högre än nödigt
vore, borde, då i lagen afsedd skada uppkomme, därom skyndsamt göras
anmälan hos den skadades befälhafvare, hvarjämte den skadade borde
vara skyldig att, där han ej själf sökte läkarvård, underkasta sig vård
af läkare, som militär eller civil myndighet tillkallade. Stadganden
härom vore införda uti 10 § med bifogande af den bestämmelse, att,
om något, af hvad sålunda föreskrifvits, försummades och skadan pröfva^8
hafva förvärrats därigenom att den skadade i följd häraf kommit
att sakna lämplig vård, den i lagen stadgade ersättning skulle med
hänsyn härtill skäligen nedsättas.

I fråga om § 11 hafva de sakkunniga anfört följande:

Hade skada medfört eller kunde skäligen antagas medföra döden
eller annan påföljd, som enligt 4 § föranledde ersättning-, borde gifvetvis
hållas undersökning rörande skadans uppkomst samt läkarbetyg
anskaffas angående dödsorsaken eller skadans beskaffenhet och den
skadades tillstånd. Föreskrift härom vore meddelad uti 11 §, dock
medgåfves därvid, enligt hvad som beträffande sjukhjälp till följd af
olycksfall i arbete iakttoges af Riksförsäkringsanstalten, att, därest fråga
vore allenast om sjukhjälp och anledning icke förekomme till antagande,
att den skadade förverkat rätt till ersättning, sjukhjälp skulle
kunna på grund af läkarbetyg utbetalas utan föregående undersökning.

Vidare meddelades i samma paragraf den föreskrift, att sagda undersökning
skulle, om skadan yppats å tjänstgöringsort, föranstaltas af
vederbörande befälhafvare men eljest förrättas af polismyndigheten i
orten, i sammanhang hvarmed angåfves, hvilken polismyndighet afsåga.
- I fråga härom fäste de sakkunniga uppmärksamhet därå, att, då
enligt såväl förevarande lagförslag som lagen den 5 juli 1901 undersöknings
förrättande ansetts lämpligen böra öfverlämnas åt polismyndighet,
det icke ansetts nödigt, att krigsrätt skulle sammanträda för att
hålla undersökning, som föranstaltades af vederbörande befälhafvare.

Då den ersättningsökande borde beredas all möjlig lättnad, syntes
för anhängiggörande af ersättningsanspråket mot staten icke böra fordras
annan åtgärd af den ersättningssökande än vederbörlig anmälan
om skadan och uttalad önskan att undfå ersättning. Därför innehölle
förevarande paragraf slutligen bestämmelse, att läkarbetyg samt undersökningsprotokoll
och öfriga till ärendet hörande handlingar skulle om
önskan att utbekomma ersättning anmäldes, så snart ske kundo, öfver -

40

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition No 182.

lämnas till vederbörande regements- eller kårchef eller stationsbefälhafvare,
som både att göra framställning om ersättningens bestämmande.

Beträffande § 12 hafva de sakkunniga anfört, att uti lagen den 5
juli 1901 stadgades viss tid, inom hvilken kraf om ersättning skulle,
vid äfventyr af talans förlust, genom stämning eller påkallande af skiljeaftals
tillämpning anhängiggöras. 12 § af nxa förevarande lagförslag
innehölle i öfverensstämmelse därmed, att, därest anmälan om skada
icke gjordes inom två år, efter det skadan yppades, eller, där fråga
vore om ersättning i anledning af dödsfall, från det döden inträdde,
rätten till ersättning vore förverkad.

13 §.

»Åtnöjes ersättningssökande icke med honom tillerkänd ersättning
eller med beslut, hvarigenom ersättning vägrats, äger han att, vid
äfventyr af talans förlust, inom ett år efter det beslutet rörande ersättningen
honom meddelades, genom stämning eller påkallande af skiljeaftal
anhänggiggöra sin talan.»

I fråga om denna paragraf hafva de sakkunniga anfört, att om
staten genom lag erkände sig vara gent emot den skadade eller hans
efterlefvande pliktig att utgifva ersättning enligt vissa i lagen bestämda
grunder, däraf ock måste följa, att den, som ansage sig icke hafva fatt
åtnjuta den honom enligt samma lag tillförsäkrade rätt, skulle vara berättigad
därom mot staten anhängiggöra och utföra talan i laga ordning.
Därför föresloges uti 13 §, att, om ersättningssökande icke åtnöjdes
med honom tillerkänd ersättning eller med beslut, hvarigenom
ersättning vägrats, han ägde att, vid äfventyr af talans förlust, inom
ett år efter det beslutet rörande ersättningen honom meddelades, genom
stämning eller påkallande af skiljeaftal anhängiggöra sin talan..

I likhet med de sakkunniga anser äfven jag, att den missnöjde
bör äga rätt att utföra sin talan i laga ordning. Däremot synes mig
med fog kunna ifrågasättas lämpligheten af den utaf de sakkunniga
föreslagna preskriptionstiden. Enligt min mening bör densamma ur
paragrafen utgå.

14 §.

»Rätt domstol för upptagande af tvist om ersättning enligt denna
lag är allmän underrätt i den ort, där skadan uppkommit, eller där den
ersättningssökande har sitt bo och hemvist.»

41

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 182.

Enligt de sakkunnigas betänkande nödvändiggjorde stadgandet i
13 . § bestämmelse om, hvilken domstol skulle vara behörig upptaga
däri omförmäld tvist till behandling. Härvid borde ju i första rummet
ifrågasättas allmän underrätt i den ort, där skadan uppkommit. Men
i vissa fall torde den sökande kunna lättare åvägabringa nödig utredning
och bevisning vid domstol i den ort, där sökanden hade sitt bo
och hemvist. Vid sadant förhållande och då valfrihet i detta hänseende
icke kunde förorsaka staten någon afsevärd olägenhet, hade sådan valfrihet
ansetts kunna lämpligen beviljas. 14 § innekölle därföre, att rätt
domstol för upptagande af tvist om ersättning enligt förevarande lag
vore allmän underrätt i den ort, där skadan uppkommit, eller där den
ersättningssökande hade sitt bo och hemvist.

För egen del kan jag väl i hufvudsak instämma i hvad de sakkunniga
anfört om att det i de flesta fall lämpligen kan öfverlåtas åt
sökanden att välja domstol. Men å ena sidan synes det mig onödigt
att ovillkorligen inskränka sökandens valfrihet till antingen underrätt i
den ort, där skadan timat, eller sökandens forum personm. För en
sökande, som lydde under häradsrätt, men bodde omedelbart intill en
stad, skulle det ju ofta kunna vara en afsevärd fördel att han finge
anhängiggöra sin talan vid stadens rådstufvurätt; och staten skulle väl
näppeligen blifva härpå lidande. Å andra sidan lär det kunna ifrågasättas,
huruvida det är lämpligt att öfver hufvud taget låta någon bestämmelse
om forom inflyta uti ifrågavarande förordning. Utgår man
från den förutsättningen, att frågan om forum är i de flesta fall utan
betydelse för staten såsom svarandepart, ser jag intet skäl att afvika
från de allmänna regler, som sedan 1901 stadgas i 10 kap 28 och 29
§§ Rättegångsbalken och genom hvilka öfverlåtits åt parterna att bestämma
domstol, när talan är af beskaffenhet, som i 13 § af de sakkunnigas
förslag afses. Enligt min mening bör således § 14 i samma
förslag utgå.

15 §.

»Yppas, sedan ersättning blifvit genom slutligt beslut bestämd,
väsentlig förändring i de förhallanden, hvilka vore afgörande för ersättningens
bestämmande, må inom två år från beslutets dag ersättningstagaren
genom anmälan, på sätt i 10 § sägs, väcka fråga om
jämkning i ersättningen.

Tvist i sådan fråga instämmes till underrätt, som i 14 § omförmäles.»

Bih. till Jli/csd. Prof. 1909. J Sami. 1 Afl. 133 Haft. 6

42

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 182.

Jämkning må ej afse ersättning, som belöper å tiden före den dag,
då frågan om jämkningen väckes.

Beträffande denna § hafva de sakkunniga anfört följande:

Lagen den 5 juli 1901 tillerkände icke blott ersättningstagaren utan
äfven den ersättningsskyldige rätt att i angifna fallet söka jämkning.
En sådan rätt hade dock icke ansetts böra staten förbehållas. Det skulle
säkerligen förefalla enhvar mindre tilltalande, om staten sökte åstadkomma
nedsättning uti ett jämförelsevis ringa ersättningsbelopp, som
en gång blifvit i laglig ordning bestämdt. För den myndighet, som i
sådant hänseende skulle hafva att väcka anspråk å statens vägnar,
blefve det uppenbarligen förenadt med stor svårighet att under tva års
tid efter det hvarje ersättning blifvit bestämd, bereda sig tillförlitlig
upplysning, huruvida möjligen väsentlig förändring yppats i de förhallanden,
hvilka vore afgörande för ersättningens bestämmande. De fall,
då nedsättning kunde ifrågakomma, torde under alla förhållanden blifva
mycket sällsynta. Men deras antal torde kunna än ytterligare inskränkas,
om vid pröfning af ersättningsfrågor iakttoges, att för framtiden
bindande beslut rörande beloppet icke meddelades förr än skadans
följder kunde anses vara konstanta. Staten kunde därföre ingalunda
tillskyndas någon afsevärd förlust genom att afstå från beröida rätt
att söka jämkning.

För egen del vågar jag hemställa, att andra punkten i förevarande
paragraf må utgå — detta af skäl, som jag redan under föregående
paragraf haft äran anföra.

16 §.

»Rätt till ersättning enligt denna lag kan ej öfverlåtas och må
förty ej för gäld i mät tagas.»

Då en bestämmelse om att ersättningen ej. finge öfverlåtas ar åt
civillags natur, synes den icke lämpligen böra innehållas i en förordning,
hvilken, såsom den förevarande, endast har till ändamål att reglera
förhållandet mellan staten, å ena, samt vissa kategorier af dess
undersåtar, å andra sidan. Men när staten godvilligt åtager sig en
viss ersättningsskyldighet, kan den naturligtvis äfven uppställa villkoren
för detta åtagande. Det af de sakkunniga åsyftade målet med
berörda bestämmelse torde härför fullt ut kunna vinnas, genom ett
stadgande af innehåll, att staten icke utbetalar ersättningen till annan än
den, som enligt 4 § är därtill berättigad, eller till hans laga ombud,

43

Kungl. Maj. ts Nåd. Proposition N:o 182.

hvarjämte för den händelse den ersättningsberättigade dött utan att
ännu hafva uppburit redan förfallen ersättning, det torde böra tilläggas,
att sådan ersättning då utbetalas till hans stärbbusdelägare eller deras
ombud. Jag tillåter mig därför föreslå följande stadgande:

»Ersättning enligt denna förordning utbetalas endast åt den till
ersättning berättigade själf eller hans laga ombud och må ej för gäld i
mät tagas. Har den till ersättning berättigade aflidit, utbetalas ersättning,
som då redan till betalning förfallit, åt den dödes stärbhusdelägare
eller deras laga ombud.

17 §•

»Uppgår den skadades i enlighet med 4 och 5 §§ bestämda lifränta
icke till högre belopp än sextiofem kronor, må, om lifräntetagaren
sådant önskar och vederbörande myndighet finner skäl därtill vara
för banden, i stället för lifräntan kunna på en gång erläggas visst belopp
icke öfverstigande tio gånger lifräntans belopp.

Vägras medgifvande härtill, må ej i beslutet sökas ändring.»

Härom hafva de sakkunniga anfört, att för ersättning, som i anledning
af skada kunde komma att utgå utöfver sjukhjälp, vore, såsom
redan förut anmärkts, årlig lifränta utan tvifvel den lämpligaste och
bästa formen. Skulle i stället för sådan lifränta den skadade få uppbära
ett efter försäkringstekniska grunder beräknadt kapital att på en
gång utgå, och ersättningstagaren för sina lefnadsbebofs tillfredsställande
årligen använda i lyckligaste fall endast ett lifräntan motsvarande
belopp men emellertid komma att öfverlefva den tidpunkt, då kapitalet
med räntor blefve förbrukadt, så komme han ju att blifva under sina
återstående lefnadsdagar alldeles utan understöd, som då måhända vore
ännu mera behöfligt än förut. Genom erhållande af ett kapitalbelopp
på en gång sattes han dessutom i frestelse att inom jämförelsevis kort
tid mer eller mindre onyttigt förbruka detsamma, så att syftemålet med
ersättningens beviljande helt och hållet förfelades. Fall kunde dock
förekomma, då med visshet kunde antagas, att ersättningstagaren icke
skulle falla för denna frestelse, men att det skulle vara för honom fördelaktigt
att för sin framtida försörjning kunna i stället för en årlig
mindre lifränta få för grundande af någon lönande verksamhet på en
gång använda ett visst belopp. Detta belopp finge gifvetvis icke öfverstiga
det lifräntan enligt försäkringstekniska grunder motsvarande
kapital och borde dessutom äfven oberoende häraf lämpligen begränsas
till minskande af statens äfventyr.»

44

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition N:o 182.

Då emellertid medgifvandet enligt denna paragraf måste grundas å
den profvande myndighetens öfvertygelse om ersättningstagarens lämplighet
och förmåga att rätt använda kapitalet, borde sådant utbyte af
lifränta mot kapital icke skäligen bestämmas såsom en ovillkorlig rättighet,
som ersättningstagaren kunde tilltvinga sig. Förslaget innehölle
således den ytterligare föreskrift, att, om medgifvandet vägrades,
finge ej i beslutet sökas ändring.

18 §.

»Närmare bestämmelser angående anmälan och undersökning, som
omförmälas i 10, 11 och 15 §§, så ock beträffande tillämpningen i öfrigt
af denna lag meddelas af Konungen.»

19 §.

»Genom denna lag uppliäfvas hittills meddelade bestämmelser i fråga
om skyldighet för staten att åt värnpliktige, volontärer vid bären samt
dem, som tillhöra flottans eller kustartilleriets stammanskap, utgifva
ersättning för skada till följd af olycksfall eller sjukdom förorsakad af
militärtj änstgöring.»

I fråga om dessa paragrafer hafva de sakkunniga anfört följande.

Enligt hvad redan vore anfördt, afsåge förevarande lagförslag att
genom civillags bestämmelser regelbinda det i anledning af skadan
uppkommande rättsförhållande mellan staten såsom ersättningsskyldig
å ena samt den ersättningsberättigade å andra sidan. Huru och genom
hvilka funktionärer staten borde ordna sin häraf föranledda verksamhet,
borde däremot lämpligen bestämmas på den administrativa lagstiftningens
väg, så mycket hellre som stadgandena härom på grund
af växlande förhållanden kunde behöfva att tid efter annan fullständigas
eller ändras. Af sådan anledning stadgades uti 18 §, att närmare
bestämmelser angående anmälan och undersökning, som omförmäldes i
10, 11 och 15 §§ så ock beträffande tillämpningen i öfrigt af denna
lag meddelades af Konungen.

Den i förevarande förslag ifrågasatta ersättning vore, om än icke
riklig, likväl sådan, att densamma kunde motsvara billighetens fordringar
och beredde i hvarje fall den ersättningsberättigade icke oväsentligt
större förmåner än nu gällande författningar medgåfve. De äldre

45

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 182.

författningarna borde därför, i hvad de afsåge skyldighet för staten
att utgifva ersättning för skada till följd af olycksfall eller sjukdom
förorsakad af militärtjänstgöring, upphäfvas, äfven om desamma skulle
delvis kunna tillämpas jämte den föreslagna nya lagen. Stadgande
härom funnes infördt i förslagets 19 §.

Beträffande den kostnad, som skulle åsamkas staten genom tilllämpning
af den föreslagna lagen om ersättning i anledning af kroppsskada,
ådragen under militärtjänstgöring, äfvensom angående sättet att
bestrida denna kostnad hafva de sakkunniga äfven yttrat sig.

Genom särskilda skrifvelser hade samtliga regements- och kårchefer
samt stationsbefälhafvarne vid flottan anmodats att för åren 1902—1906
å bilagdt formulär till förteckning rörande värnpliktiga, volontärer vid
hären samt flottans och kustartilleriets stammanskap, som blifvit skadade
genom olycksfall, lämna uppgift å namn, födelseår och yrke, tiden för
olycksfallet, tiden under hvilken den skadade varit oförmögen till arbete
under öfningarna och, såvidt möjligt, äfven efter utryckningen, skadans
beskaffenhet m. m.; och hade i formuläret särskilt varit angifvet, att
olycksfall, som icke medfört minst tre dagars befrielse från tjänstgöring,
icke behöfde å förteckningen upptagas.

Sedan de infordrade uppgifterna inkommit från stationsbefälhafvarne
samt regements- och kårcheferna, med undantag för Gottlands
artillerikår, hade inom riksförsäkringsanstalten beräknats de ersättningsbelopp
i anledning af olycksfall, som årligen skulle ifrågakomma, och
deras kapitalvärde. Härvid hade iakttagits, att invaliditetslifräntorna
vore enligt nu framlagda förslaget beräknade efter 450 kronor för full
invaliditet; att invaliditetsgraden antagits efter de grunder, som äro
fastställda i 5 § af lagen den 5 juli 1901, öfverensstämmande med 5 §
i nu framlagda lagförslaget; att dödsfallslifräntorna beräknats enligt de
i samma förslag bestämda belopp samt under antagande att halfva antalet
aflidne efterlämnat hustru och ett barn eller ock fader eller moder
jämte en broder eller syster af ålder under tio år; att alla lifräntor
beräknats enligt riksförsäkringsanstaltens tariff för inköp af lifräntor;
samt att alla belopp blifvit i mer eller mindre mån afrundade.

Resultaten af de sålunda verkställda beräkningarna framginge af
följande tabell:

46

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 182.

Vapenslag

Årligt

antal

invali-

der

Genom-

snittlig

invalidi-

tetsgrad

Lifrän-

tornas

årliga

belopp

Lifrän-

tornas

kapital-

värden

Årligt

antal

dödsfall

Begraf-

ningshj-.s

belopp

Lifrän-

tornas

årliga

belopp

Lifrän-

tornas

kapital-

värden

Fotfolket, positionsart.,
fästningsart., fäst-ningsiDg.-truppper o.
träng.....................

19

20,3

1,750

37,000

1

75

135

2,100

Rytteri, fältartilleri,
fältingenjör- och fält-telegraftrupper.........

10

23

1,040

22,000

2

150

270

4,200

Flottan med kustartil-leriet .....................

6

24,5

660

13,500

4,25

320

600

9,300

Summa

35

22,c

3,450 | 72,500 | 7,25

545

1,005

15,600

De, med hittills gällande öfningstid, årligen tillkommande lifräntornas
summa skulle således utgöra (3,450 + 1,005 =) 4,45o kronor
med ett efter försäkringstekniska grunder bestämdt kapitalvärde af
(72,500 + 15,600 =) 88,100 kronor, hvartill skulle komma begrafningshjälp,
545 kronor årligen. Med antagande af samma olycksfallsfrekvens
under hela den tjänstetid, som blifver gällande från och med år
1908, skulle lifräntornas årliga belopp komma att uppgå till 7,550
kronor med sammanlagdt kapitalvärde af 149,000 kronor; och skulle
begrafningshjälpen utgöra 950 kronor årligen.

Beräkningen af kostnaderna för invaliditetsersättning på grund af
sjukdom, ådragen under militärtjänstgöring, mötte stor svårighet, enär
något tillförlitligt statistiskt material icke funnes tillgängligt. De vanligaste
sjukdomarna, som inträffade under militärtjänstgöring och medförde
invaliditet, torde vara difteri, lungtuberkulos och barnförlamning.
Af dessa sjukdomar uppträdde difteri och barnförlamning ofta epidemiskt,
hvilket förhållande ytterligare försvårade beräkningens utförande.

Under de senaste fyra åren hade riksförsäkringsanstalten afgifvit
utlåtande rörande åtta svårare sjukdomsfall, som uppkommit under
militärtjänstgöring. I dessa sjukdomsfall hade yppats hjärtfel i ett,
vanlig förlamning i ett, lungtuberkulos i två och barnförlamning i fyra
fall. Om man beräknade för hvarje af de båda lungtuberkulosfallen 50

47

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 182.

procent ocli för hvarje af de öfriga 100 procent eller full invaliditet,
så skulle de af dessa anledningar årligen tillkommande lifräntorna
sammanlagdt uppgå till omkring 800 kronor. Till följd häraf torde
det förut angifna årliga lifräntebeloppet i anledning af olycksfall, 7,550
kronor, behöfva för sjukdomsfallens skull ökas med omkring 10 procent
eller till 8,350 kronor med ett kapitalvärde af omkring 166,000 kronor.
Med tillägg af det för begrafningshjälp beräknade belopp, 950 kronor,
skulle alltså den årligen tillkommande utgiftssumman uppgå till omkring
9,300 kronor.

Antalet sjukdagar i anledning af olycksfall syntes på grund af
uppgifterna kunna i medeltal för hvarje sådant fall beräknas till 10—
14 dagar. Emellertid blefve följderna af de allra flesta olycksfallen
afhjälpta redan under tjänstgöringstiden, då de skadade erhålla nödig
behandling och vård å de militära sjukhusen. Skulle den sjuke ej vid
tiden för tjänstgöringens slut vara återställd, finge han i allmänhet
kvarligga å militärsjukhus eller erliölle på annat sätt vård genom militärförvaltningens
försorg. Kontant sjukhjälpsersättning hade därför
icke kunnat medtagas i beräkningen. Men då sådan emellertid möjligen
kunde förekomma, torde den beräknade årliga kostnadssumman
böra höjas från 9,300 kronor till 11,000 kronor.

Statens utgift för ifrågavarande ändamål, första året uppgående
till sistnämnda belopp, komme emellertid att växa för hvarje kommande
år med samma belopp. Väl måste äfven minskning år efter år inträda
till följd af dödsfall bland föregående års lifräntetagare, men summan
ökades dock årligen intill dess minskningen i följd af dödsfall bland lifräntetagarne
stadigvarande uppginge till samma belopp som de årligen
tillkommande lifräntorna sammanräknade. Skulle nu staten under de
närmaste årtiondena för ändamålet anslå endast det belopp, som för
hvarje år borde utbetalas, så skulle därigenom på kommande släkten
öfverflyttas en ersättningsskyldighet, som rätteligen bort drabba föregående
generationer. En god, med blick på framtiden riktad statshushållning
fordrade därför, att för lifräntornas gäldande hvarje år
anvisades den beräknade summan af deras kapitalvärden, således 166,000
kronor; och om härtill lades de för begrafnings- och sjukhjälp förslagsvis
antagna belopp, skulle den årliga anslagssumman utgöra
168,650 kronor.

Det gällde nu att tillse, i hvad mån denna årliga summa kunde åstadkommas
utan att statsverket för mycket betungades, hvarvid de för
krigsmäns och deras efterlefvandes understödjande redan befintliga
fonder eller kassor i första rummet tilldroge sig uppmärksamhet.

48

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 182.

Hvad anginge flottans pensionskassa, måste densamma emellertid
lämnas alldeles utom räkningen. Såsom förut vore omförmäldt, hade
denna kassa endast att ombesörja pensionering och understödjande af
flottans och kustartilleriets manskap, hvarför kostnaden gäldades genom
årligt anslag af statsmedel.

Beträffande Vadstena krigsmanshuskassa vore att omförmäla, hurusom
arméförvaltningen uti skrifvelse till statsrådet och chefen Kungl.
landtförsvarsdepartementet den 24 oktober 1905 uttalat sig för att »pensioneringen»
af armén tillhörige, under tjänstgöring skadade värnpliktige
finge i första hand bestridas af nämnda kassa. Ett dylikt förfarande
syntes desto hellre vara lämpligt, som å ena sidan beväringsmanskapets
invalid- och pensionsfond i möjligaste mån finge sparas och
å andra sidan tillfälle likväl bereddes att lämna understöd, vare sig tillfälligt
eller årligt, med högre belopp än tillförne åt i tjänsten skadade
värnpliktige eller åt änkor och barn efter värnpliktige, som aflidit i
krig eller till följd af i krig ådragen sjukdom eller skada. Innan denna
åtgärd beslutades, borde dock genom en försäkringsteknisk utredning
rörande kassans ställning klargöras, huruvida kassan ägde tillräckligt
stora tillgångar att kunna bära en dylik tillökning i utgifter.

Sedan på grund häraf en sakkunnig erhållit uppdrag att verkställa
berörda utredning, hade denne den 31 juli 1907 afgifvit utlåtande i
ämnet.

Enligt detta utlåtande skulle sammanlagda kapitalvärdet af alla nu
från kassan utgående pensioner med möjligen enligt reglementet ifrågakommande
förhöjningar uppgå till en summa af 5,491,098 kronor. Om
härtill lades sammanlagda kapitalvärdet af hädanefter ifrågakommande
pensioner åt ännu i tjänst kvarstående manskap, 3,156,746 kronor, så
skulle hela pensioneringens värde uppgå till 8,647,844 kronor. Då
kassans behållning vid 1906 års slut utgjorde 4,474,512 kronor 77 öre,
skulle följaktligen en brist skenbart förefinnas till belopp af 4,173,331
kronor 23 öre. Denna brist täcktes emellertid fullständigt af statsanslagen,
hvilkas för kassan disponibla del utgjorde omkring 250,000
kronor årligen och således för kassan representerade efter 3 V* procent
räntefot en kapitaltillgång af omkring 7,000,000 kronor. Något tvifvel
om, att kassan skulle kunna fullgöra sina förbindelser förefunnes således
icke. Beträffande åter frågan, huruvida kassan vore i stånd till att
öfvertaga pensioneringen af värnpliktiga, som skadats i tjänsten, kunde
densamma på grund af det nyss anförda besvaras jakande.

Detta senare uttalande grundades dock därpå, att kapitalvärdet af
de intill slutet af år 1904 beviljade understöd åt skadade värnpliktiga

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 182.

49

kunde beräknas till endast något öfver 46,000 kronor, samt att enligt
arméförvaltningens antagande årliga ökningen af understödens belopp
skulle uppgå till omkring 500 kronor, hvilket motsvarade en årlig kapitalökning
af kassans passiva till belopp af omkring 11,000 kronor.

Enligt hvad af de sakkunniga blifvit utredt skulle emellertid det
för nu ifrågavarande ändamål årligen erforderliga kapitalbelopp utgöra
168,650 kronor; och vid sådant förhållande torde väl vara tvifvelaktigt,
huruvida Vadstena krigsmanshuskassa skulle kunna under de närmaste
årtiondena öfvertaga ersättningarnas bestridande. All tanke härpå måste
i hvarje fall öfvergifvas, sedan Kungl. Maj:t enligt nådigt bref den 8
november 1907 anbefallt utredning och uppgörande af förslag till förbättrad
pensionering af såväl hädanefter afgående pensionsberättigade
som ock redan pensioneradt indelt manskap vid armén och flottan. Ty
för att åstadkomma en i ringaste mån tillfredsställande förbättring af
denna mycket otillräckliga pensionering, fordrades förvisso, att krigsmanshuskassans
årliga tillgångar i allo toges i anspråk. Om likväl
kassans kapital icke för ändamålet anlitades, kunde dess afkastning i
framtiden, i mån som pensioneringen till följd af dödsfall bland pensionstagarne
minskades, komma till användning för de behof af understöd,
som uppstode i händelse vårt land skulle hemsökas af krig.

Då icke heller invalidhusfonden för närvarande kunde i någon mera
afsevärd mån lämna bidrag för ifrågavarande ersättningsskyldighets
fullgörande, hade de sakkunniga funnit sig böra hemställa, att den för
hären och flottan gemensamma beväringsmanskapets invalid- och pensionsfond
toges i anspråk för detta ändamål.

Kapital-konto till rikshufvudboken gåfve vid handen, att denna fonds
behållning vid 1902 års början utgjorde 1,764,843 kronor 40 öre.
Därefter hade från fonden utbetalts understöd till sammanräknadt belopp
af 20,221 kronor 32 öre eller i medeltal 4,044 kronor 27 öre årligen.

År 1902 utgjorde fondens inkomster: intressemedel och kapitalvinst
71,765 kronor och bötesmedel 60,107 kronor 62 öre, tillsammans 131,872
kronor 62 öre samt behållningen vid årets slut 1,892,870 kronor 33 öre.

År 1903 voro inkomsterna: intressemedel och kapitalvinst 75,472
kronor 75 öre och bötesmedel 53,597 kronor 75 öre, tillsammans 129,070
kronor 50 öre samt behållningen vid årets slut 2,019,134 kronor 33 öre.

År 1904, inkomsterna: intressemedel, kapitalvinst och ersättningsmedel
79,993 kronor 65 öre och bötesmedel 59,638 kronor 84 öre, tillsammans
139,632 kronor 49 öre samt behållningen vid årets slut
2,154,245 kronor 97 öre.

Bih. till Ritad. Prot. 1909. 1 Sami. 1 Afd. 133 Uii.ft.

7

50

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 182.

År 1905, inkomsterna: intressemedel, kapitalvinst och ersättningsmedel
87,452 kronor 27 öre,bötesmedel 53,755 kronor, tillsammans 141,207
kronor 27 öre samt behållningen vid årets slut 2,291,279 kronor 69 öre.

År 1906, inkomsterna: intressemedel, kapitalvinst och ersättningsmedel
94,263 kronor 31 öre, bötesmedel 57,849 kronor 87 öre, tillsammans
152,113 kronor 18 öre samt behållningen vid årets slut
2,438,202 kronor 90 öre.

Fondens inkomster både således under de senaste fem åren i medeltal
för hvarje år uppgått till 138,779 kronor 21 öre, och behållningen
både under samma tid ökats med 673,359 kronor 50 öre. På grund
af nu angifna förhållanden och med hänsyn till ränteafkastningens
ökning till följd af kapitalets fortgående tillväxt under detta och nästkommande
år torde därefter fondens inkomster kunna icke blott bestrida
de redan därifrån beviljade understöden utan äfven medgifva, att för
nu ifrågavarande ändamål påräknades minst 140,000 kronor årligen.
Då emellertid det för ändamålet årligen erforderliga beloppet beräknats
utgöra 168,650 kronor, skulle således fonden behöfva ett årligt bidrag
af omkring 30,000 kronor, så länge de från och med år 1908 gällande
bestämmelserna angående värnpliktigas öfningstid vunne tillämpning.
Skulle öfningstiden blifva i afsevärd mån utsträckt, måste ju däraf
blifva en följd, att årliga ersättningssumman ökades, om än någon minskning
kunde påräknas till följd däraf, att volontärernas samt kustartilleriets
stammanskaps antal i sammanhang med öfningstidens utsträckning
torde komma att betydligt inskränkas.

Hvad invalidhusfonden anginge, ville de sakkunniga endast erinra,
att denna fonds behållning vid 1906 års slut uppginge till 3,217,483
kronor 63 öre, Samt att fondens kapitalinkomster samma år utgjorde
133,915 kronor 70 öre, hvaraf 131,722 kronor 95 öre vore intressemedel
och kapitalvinst. Utgifterna åter utgjorde för gratifikationer och
nådegåfvor 88,520 kronor 97 öre samt för svärds- och medaljpensioner
16,046 kronor 87 öre, tillsammans 104,567 kronor 84 öre, hvilken
utgiftssumma således till fullo betäcktes af förutnämnda inkomstbelopp.
Utöfver denna inkomst åtnjöte fonden likväl i ersättning för indragna
hemmansräntor och arrendemedel ett årligt å tionde liufvudtiteln uppfördt
anslag till belopp af 60,350 kronor. Men för åstadkommande af
en förbättrad pensionering för arméns manskap hade, i öfverensstämmelse
med grunderna för kungl. brefvet den 6 maj 1881, angående
ändring i bestämmelserna om underhåll från Vadstena krigsmanshuskassa,
årligen från och med år 1885 ett belopp af 30,000 kronor öfverförts
från invalidhusfonden till Vadstena krigsmanshuskassa. Om nu

Kungl. May.ts Nåd. Proposition N:o 182.

51

på grund af ofvan upplysta förhållanden invalidhusfonden icke heller
skulle hafva behof af återstående 30,350 kronor af nämnda anslag,
skulle ju kunna ifrågasättas, att detta anslag icke vidare tillgodofördes
fonden men i stället fördelades mellan Vadstena krigsmanshuskassa och
beväringsmanskapets invalid- och pensionsfond med 30,000 kronor till
den förstnämnda och 30,350 kronor till den sistnämnda fonden. 1
öfrigt gällde äfven beträffande invalidhusfonden, att, i mån som understödstagarnes
antal minskades, densamma i sin tid kunde tagas i anspråk
och reserveras för de understödsbehof, som i händelse af krig uppkomme.

De sakkunniga hafva äfven uppgjort förslag till de administrativa
föreskrifter, som erfordras för tillämpningen af den föreslagna lagen
om ersättning i anledning af kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring.

Enligt dessa föreskrifter skulle framställning om ersättnings bestämmande
jämlikt berörda lag göras af vederbörande regements- eller kårchef
eller stationsbefälhafvare hos riksförsäkringsanstalten, hvilken skulle
äga att bestämma,

huruvida och i hvad mån sjukhjälp skulle utbetalas i enlighet med
4 § 1 mom. af lagen om ersättning i anledning af kroppsskada, ådragen
under militärtjänstgöring,

huruvida och till hvad belopp lifränta skulle enligt 4 § 2 och 3
mom. i samma lag utgå,

huruvida begrafningshjälp enligt samma lag skulle utgå,

huruvida enligt 15 § af samma lag jämkning i ersättning skulle
medgifvas, samt

huruvida i stället för lifränta, jämlikt 17 § i samma lag, visst af
anstalten beräknadt belopp skulle på en gång erläggas.

Sedan, enligt hvad nu vore sagdt, lifränta blifvit å statens vägnar
beviljad, skulle riksförsäkringsanstalten äga att däraf utfärda Jifräntebok,
som anstalten finge i rekommenderadt bref tillsända lifräntetagaren.
Beträffande ersättning i öfrigt skulle anstalten lämna den ersättningsberättigade
nödig skriftlig underrättelse. Vid dessa meddelanden skulle
uppgifvas, hvar lifränta eller annan ersättning finge lyftas.

Hade ersättning vägrats, skulle jämväl härom skriftlig underrättelse
meddelas sökanden.

Ersättning, som sålunda blifvit bestämd, skulle förskjutas och utbetalas
genom postsparbanken. För sådant ändamål skulle riksförsäk -

52

KungI. Maj:ts Nåd. Proposition No 182.

ringsanstalten om hvarje beviljad ersättning underrätta styrelsen för
postsparbanken, som meddelade vederbörande postsparbankskontor föreskrift
i fråga om medlens utbetalande.

Riksförsäkringsanstalten borde rörande beviljad ersättning underrätta
statskontoret, som skulle uppå rekvisition af styrelsen för postsparbanken
för hvarje kvartal godtgöra hvad genom densamma sålunda
förskjutits.

Ett godkännande af ifrågavarande förslag till lag om ersättning i
anledning af kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring, förutsätter
ändring i vissa delar af vänpliktslagen den 14 juni 1901. De sakkunniga
hafva ock afgifvit förslag till sådan ändring af nämnda lag
till hvilket förslag jag sedermera torde få återkomma.

Slutligen hafva de sakkunniga verkställt utredning och afgifvit
förslag till förordning angående ersättning åt efterlefvande, då någon
af lotsverkets betjäning till följd af tjänsteutöfning ljutit döden, men
då detta ärende endast rör personal, lydande under sjöförsvarsdepartementet,
torde denna fråga, hvilken lärer kunna afgöras utan Riksdagens
hörande, genom föredragning af statsrådet ooh chefen för nämnda departement
böra underställas Eders Kungl. Maj ds pröfning.

Öfver förslagen till lag om ersättning i anledning af kroppsskada,
ådragen under militärtjänstgöring, samt till förordning angående tilllämpningen
af berörda lag hafva underdåniga yttranden infordrats från
statskontoret, arméförvaltningen, marinförvaltningen, riksförsäkringsanstalten,
postsparbanken, samtliga arméfördelningschefer samt militärbefälhafvaren
på Gottland och kommendanten i Boden.

Statskontoret erinrar, hurusom de sakkunniga föreslagit, att för beredande
af medel till ersättningarna enligt den ifrågasatta lagen
skulle dels anlitas beväringsmanskapets invalid- och pensionsfond, af
hvars årliga inkomster ett belopp af 140,000 kronor beräknats vara
disponibelt, dels ock för täckande af kostnaderna därutöfver anvisas
minst 30,000 kronor årligen, att genom särskilt anslag tillföras fonden.
Denna hade enligt kungl. kungörelsen angående den allmänna beväringen
den 13 november 1860 bildats för att utgöra en samlad tillgång
att användas till ersättning åt dem af beväringsmanskapet, som
under tjänstgöring erhållit sådan skada, att de därigenom blifvit i mer

53

KungI. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 182.

eller mindre mån oförmögna att sig med arbete försörja, samt åt i
krig aflidna beväringskarlars änkor och barn. Enligt det föreliggande
förslaget skulle jämväl för under krig ådragen skada utgå ersättning
med tillämpning af den föreslagna lagen. I afseende härå ville statskontoret
framhålla, att fonden, äfven om för densamma bereddes
den föreslagna årliga tillöknigen i inkomster, beräknats helt tagas i
anspråk för skadeersättningar i fredstid. Fondens inkomster hade
under år 1907 uppgått till 160,822 kronor 67 öre och utgifterna belöpt
sig till 5,015 kronor; vid årets slut utgjorde behållningen 2,562,641
kronor 73 öre. Ehuru fondens inkomster för närvarande och under
närmaste tiden syntes kunna väl förslå till bestridande af nu föreslagna
ersättningar, funne dock statskontoret med hänsyn till hvad af de sakkunniga
i sådant afseende anförts välbetänkt, att fonden genom årliga
afsättningar redan nu erhölle föreslagen förstärkning. Det hade i betänkandet
ifrågasatts, att det årliga fyllnadsbeloppet möjligen skulle
kunna erhållas från invalidhusfondens inkomster. Statskontoret, hvars
befattning med sistnämnda fond liksom med öfriga för militära ändamål
afsätta fonder inskränkte sig till fondmedlens fruktbargörande och
afkastningens tillhandahållande enligt nådiga föreskrifter, vore icke i
tillfälle att afgifva yttrande, huruvida det föreslagna beloppet, 30,000
kronor årligen, kunde för framtiden af invalidhusfondens inkomster för
ifrågavarande ändamål disponeras. För år 1907 hade invalidhusfondens
inkomster uppgått till 193,994 kronor 29 öre och dess utgifter belöpt
sig till 129,945 kronor; behållningen vid årets slut utgjorde 3,283,223
kronor 23 öre. Skulle det erforderligt ansedda fyllnadsbeloppet icke
kunna erhållas från berörda fond, torde annan utväg enligt statskontorets
åsikt icke förefinnas än att för ändamålet begära anslag å riksstaten.

Arméförvaltningen har uti sitt utlåtande anfört, att arméförvaltningen
icke hade något att erinra emot ifrågavarande författningsförslag; dock
ansåge ämbetsverket både för vederbörande myndigheter och understödstagare
lämpligast, att utbetalning af understödsbelopp, som redan
blifvit bestämda eller intill dagen för de nya författningarnas trädande
i kraft komme att vederbörande tillerkännas, allt fortfarande skedde
genom arméförvaltningen jämlikt nu gällande bestämmelser.

Marinförvaltningen har ej heller haft något att erinra mot förslagen.

Riksför säkring sanstalten har förklarat sig vara ense med de sakkunniga
om behofvet af lagstiftning rörande ersättning i anledning af
kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring, och om lämpligheten

54

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 182.

däraf, att rättsförliållandet mellan staten och den skadade i förevarande
afseende ordnades genom en särskild lag.

Riksförsäkringsanstalten ville erinra om att densamma den 10 januari
1908 afgifvit förslag till revision af 1901 års lag och att i detta
förslag framställts en del ändringar i fråga om ersättningens storlek,
formen för densamma äfvensom utsträckning af rätten därtill. Därest
berörda förslag godkändes, torde befinnas lämpligt, att hänsyn därtill
toges vid affattandet af nu ifrågavarande författning angående ersättning
i anledning af kroppskada, ådragen under militärtjänstgöring. Särskildt
ville riksförsäkringsanstalten framhålla lämpligheten af att i lagen intoges
uttrycklig föreskrift därom, att försummelse att iakttaga tillkallad läkares
föreskrifter jämväl skulle medföra påföljd af ersättningens nedsättande.

Jämlikt förslaget till förordning angående tillämpning af lagen om
ersättning i anledning af kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring,
skulle riksförsäkringsanstalten å statens vägnar fatta och meddela
beslut rörande fullgörandet af den staten enligt lagen åliggande
ersättningsskyldighet samt vidtaga härför erforderliga åtgärder. Uppstode
tvist om ersättning, ålåge ock riksförsäkringsanstalten att utföra
och bevaka statens talan. Riksförsäkringsanstalten förklarade i anledning
häraf, att riksförsäkringsanstalten icke hade något att erinra mot
att öfvertaga de åligganden, som sålunda skulle komma att hvila å
anstalten; och att riksförsäkringsanstalten för öfrigt ansåge en dylik
anordning lämplig, särskildt då här gällde att bedöma och meddela
beslut rörande förekommande skador i hufvudsaklig öfverensstämmelse
med bestämmelserna i 1901 års lag.

Beträffande förvaltningskostnaderna ville riksförsäkringsanstalten
framhålla att, då här vore fråga om utförande af ett arbete, som icke
tillhörde riksförsäkringsanstaltens egentliga ämbetsåliggande, särskild
ersättning borde utgå till riksförsäkringsanstaltens styrelse och de
tjänstemän, som kunde komma att erhålla befattning med arbetets utförande.
Härförutom erfordrades medel till bestridande af kostnaden
för vikarier under semester och tjänsteresa, för anlitande af extra biträden
i anledning af rättegång, för trycksaker, hyra, städning, belysning
m. m., samt till resekostnader, i händelse tjänsteresa för utredning
eller dylikt kunde blifva erforderlig eller i anledning af rättegång.

Till hvar och en af ämbetsverkets chef och dess tre ledamöter
borde sålunda såsom ersättning utgå ett årligt arfvode af

300 kronor eller sammanlagt .................. kr. 1,200: —

Öfriga kostnader kunde beräknas till ... » 3,300: —

S:a kr. 4,500: —

55

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 182.

Riksförsäkringsanstalten hade härvid förutsatt, att kostnaden för
läkarbetyg och eventuel särskild läkarbehandling icke skulle bestridas
af ifrågavarande förvaltningsmedel.

Till organisation — inköp af möbler, skrifmaskin m. m. samt en
första uppsättning af trycksaker — erfordrades ock medel. Ett belopp
af 1,000 kronor vore för detta ändamål tillräckligt.

Då riksförsäkringsanstaltens egna förvaltningskostnader bestredes af
arbetarförsäkringsfondens intressemedel, men den förvaltningskostnad,
som föranleddes af riksförsäkringsanstaltens öfvertagande af bestyret
med ersättningsfrågorna i anledning af den föreslagna lagen angående
skada, ådragen under militärtjänstgöring, enligt riksförsäkringsanstaltens
mening icke borde af nämnda medel gäldas, skulle häraf föranledas ett
särskiljande af de olika förvaltningskostnaderna. Detta läte sig emellertid
icke utan svårighet göra; och det syntes därför lämpligast, att till
anstalten erlades en viss bestämd summa såsom ersättning för fullgörandet
af det utaf lagen föranledda arbete m. m., hvilken summa
skulle användas enligt de närmare bestämmelser, som af Eders Kungl.
Maj:t meddelades. Ifrågavarande belopp skulle då ingå i riksförsäkringsanstaltens
räkenskaper rörande dess förvaltningskostnader.

Innan det af riksförsäkringsanstalten gjorda förslaget om ändringar
i. 1901 års olycksfallsförsäkringslag kan underställas Riksdagens pröfning,
bör det naturligtvis undergå en grundlig granskning och utredning.
Af sådan anledning torde det vara ovisst, huruvida det kan föreläggas
Riksdagen redan år 1909. Då ersättning till värnpliktiga och
fast anställda för skada i tjänsten gifvetvis torde beträffande ersättningsbeloppens
storlek komma att röna inverkan af ett blifvande beslut beträffande
revisionen af 1901 års lag, skulle ju kunna ifrågasättas, att
med pröfningen af nu ifrågavarande förslag skulle anstå, på det att
båda frågorna skulle kunna afgöras samtidigt. Jag anser det emellertid
så angeläget, att frågan om ersättning åt värnpliktiga för skada,
ådragen i kronans tjänst, så fort ske kan, vinner sin lösning, att jag
icke kan af omförmälda anledning tillråda ett uppskof därmed.

Hvad angår den af riksförsäkringsanstalten framhållna lämpligheten
af att försummelse i fråga om iakttagande af läkares föreskrifter skulle
medföra påföljd af ersättningens nedsättande, vill jag framhålla, att de
sakkunnigas förevarande förslag uti 2 § redan innehåller en ännu hårdare
påföljd för dylik försummelse.

Den befattning, som enligt föreliggande författningsförslag skulle
tillkomma riksförsäkringsanstalten i afseende på ifrågavarande ersättningsfrågor,
synes förutsätta någon ändring i den för riksförsäkrings -

56 Kungi. May.ts Nåd. Proposition N:o 182.

anstalten gällande instruktion, men lär det tillkomma chefen för civildepartementet
att härom göra hemställan hos Eders Kungl. Maj:t.

Emellertid torde redan nu böra tagas under ompröfning, huruvida,
på sätt riksförsäkringsanstalten anfört, en viss ersättning bör beräknas
skola åt anstalten utgå för dess bestyr med de i föreliggande författningsförslag
afsedda frågor och om i så fall särskddt anslag bör för
ändamålet begäras. Hvad då först angår af riksförsäkringsanstalten
äskade 1,000 kronor till inköp af möbler, skrifmaskin m. in. samt en
första uppsättning af trycksaker, synes tillsvidare endast utgifter för
trycksaker böra medtagas i beräkningen. I hvad mån öfriga af riksförsäkringsanstalten
äskade belopp äro befogade, lärer nu vara svårt
att afgöra, innan man samlat någon tids erfarenhet angående de nya
författningarnas verkan. Då för öfrigt en del af de utaf riksförsäkringsanstalten
beräknade utgifterna måhända kunna bestridas af uppkommande
intressemedel å de belopp, som för skadeersättningarnas bestridande
årligen anslås, anser jag det icke för närvarande behöfva begäras
särskild! anslag för bestridande af någon af de kostnader, som
riksförsäkringsanstalten angifvit.

Postsparbanksstyrelsen har vid afgifvandet af sitt utlåtande utgått ifrån,
att detta endast anginge de bestämmelser i författningsförslagen, som
rörde postsparbankens anlitande för utbetalning af den ersättning, hvarom
i desamma vore fråga.

Enligt förslaget till förordning angående tillämpning af lagen om
dylik ersättning, skulle densamma, sedan riksförsäkringsanstalten bestämt
ersättningsbeloppet, förskjutas och utbetalas genom postsparbanken,
för hvilket ändamål riksförsäkringsanstalten hade att om hvarje
beviljad ersättning underrätta postsparbanksstyrelsen, som därefter meddelade
vederbörande postsparbankskontor föreskrift i fråga om medlens
utbetalande.

Hvad sålunda af postsparbanken förskjutits, skulle sedermera, uppå
rekvisition af postsparbanksstyrelsen, för hvarje kvartal godtgöras postsparbanken
af statskontoret.

Postsparbankstyrelsen instämde till fullo i hvad af de sakkunniga
anförts rörande den betydande förmån, som skulle beredas vederbörande
ersättningstagare, därest denne blefve i tillfälle att lyfta honom tillkommande
lifränta eller annan ersättning vid närmaste eller för honom
bekvämligaste postsparbankskontor. Huruvida dylik ersättning därvid
tillhandahölles ersättningstagaren genom förmedling af postverket eller
postsparbanken, ansåge styrelsen vara för denne likgiltigt. Men då,
enligt nådiga instruktionen för riksförsäkringsanstalten den 19 december

57

Kungl. Maj ds Nåd. Proposition No 182.

1902, det tillkomme postsparbanken, bland annat, att genom postsparbankskontoren
i orterna verkställa utbetalning af de, på grund af lagen
angående ersättning för skada till följd af olycksfall i arbete den 5 juli
1901, .af riksförsäkringsanstalten beslutade lifräntor och andra skadeersättningar,
skulle ett tillvägagångssätt, hvarigenom utbetalning af ersättning
för skada, ådragen under militärtjänstgöring, af postsparbankskontoren
behandlades på enahanda sätt som vore stadgadt i fråga om
utbetalande af ersättning för skada i yrkesarbete, otvifvelaktigt vara af
beskaffenhet att för postsparbankskontorens tjänstemän bereda minsta
olägenhet och förorsaka minsta besvär.

Genom öfvertagande af de utbetalningar, hvarom här vore fråga,
skulle postsparbankskontoren visserligen tillföras ytterligare göromål.
Men da enligt den statistik, som funnes intagen i de sakkunnigas betänkande,
antalet af dessa utbetalningar skulle blifva helt obetydligt i
jämförelse med omfattningen af de utbetalningar, som ägde rum på
grund af lagen af den 5 juli 1901, skulle något hinder ej möta för
postsparbankskontoren att öfvertaga utbetalning af ersättning för skada,
ådragen under militärtjänstgöring, under förutsättning att, såsom ofvan
antydts, dylika utbetalningar komme att å postsparbankskontoren handläggas
på samma sätt, som i fråga om utbetalning af ersättning för
skada i yrkesarbete vore stadgadt, samt att följaktligen enahanda ersättningsbelopp,
som nu utginge för bestyret med dessa utbetalningar,
finge af postsparbankskontorens tjänstemän uppbäras jämväl för handläggning
af de i författningsförslagen omförmälda utbetalningar.

Uti nådiga brefvet till postsparbanksstyrelsen den 31 oktober 1902
hade Eders Kungl. Maj:t förordnat, att för försäkringsgöromålens handläggning
å postsparbankskontor ersättning skulle till postanstaltens
tjänstemän utgå, bland annat, med fem öre för hvarje utbetalning af
försäkringsmedel, af hvilket belopp två öre skulle uppbäras af den
tjänsteman, som verkställde utbetalningen och tre öre tillfalla föreståndaren
för det postsparbankskontor, uti hvars sparbanksjournal utbetalningen
affördes.

De medel, som komme att utbetalas såsom ersättning för skada,
ådragen under militärtjänstgöring, borde, enligt de sakkunnigas förslag,
förskjutas af postsparbanken, för att sedermera godtgöras af statskontoret.
Beloppet af dessa förskott komme ej att blifva afsevärdt; och då
redan nu af postsparbanken förskotterades förvaltningsarfvoden in. m.
för riksförsäkringsanstalten och barnmorskornas pensionsanstalt, Indika
förskott sedermera gäldades af statskontoret, komme något hinder ej
att möta därför, att beloppet af de ersättningar, som kunde blifva en
Bih. till JRiksd. Prof. 1909. 1 Sami. 1 Afl. 138 11 afl. 8

58 Kungl. Maj ds Nåd. Proposition No 182.

följd af författningsförslagen, äfvensom af de omkostnader, som på
grund däraf kunde för postsparbanken ifrågakomma, blefve af postsparbanken
förskjutet för att sedermera gäldas af statsmedel.

Nu afbandlade omkostnader komme att utgöras af ej blott den
godtgörelse, som, enligt hvad ofvan hemställts, skulle tillkomma vederbörande
posttjänstemän, utan äfven af ersättning för det ökade arbete
i fråga om bokföring och revision, som genom författningsförslagens
antagande skulle tillföras postsparbanksstyrelsen. Gifvet vore emellertid,
att någon uppgift angående beloppet af dessa omkostnader ej nu
kunde ens tillnärmelsevis gifvas. Men, därest till styrelsens förfogande
tills vidare ställdes ett årligt anslag af statsmedel å högst 200 kronor,
att i mån af behof och mot redovisning användas, skulle, enligt, styrelsens
förmenande, ett dylikt belopp vara för ändamålet tillräckligt, åtminstone
under de närmaste åren, intill dess nödig erfarenhet i saken
vunnits.

Då postanstaltens tjänstemän, på sätt postsparbanken anfört, tillerkänts
en viss ersättning för hvarje utbetalning af försäkringsmedel,
beviljad enligt lagen den 5 juli 1901, synes mig rättvisa och .billighet
fordra, att dessa tjänstemän icke åläggas att utan vedergällning taga
befattning med de i föreliggande förslag afsedda försäkringsmedel.
Formen för denna vedergällning torde Eders Kungl. Maj:t finna lämpligt
att framdeles bestämma; och då postsparbanken icke för ifrågavarande
ändamål ansett erforderligt högre anslag af statsmedel än 200
kronor årligen, synes mig postsparbankens framställning icke för närvarande
föranleda till annan åtgärd än att de af de sakkunniga beräknade
kostnadsbelopp, som genom tillämpning af förevarande förslag
skulle åsamkas staten, på ett lämpligt sätt afrundas uppåt.

De militära myndigheterna hafva i allmänhet icke haft något att
erinra mot ifrågavarande författningsförslag utan för sin del tillstyrkt
desamma, Chefen för Första arméfördelningen har föreslagit en mindre
redaktionsändring i § 11, hvilken ändring synes böra ske. Chefen
för Fjärde arméfördelningen anser, att lifränta icke bör få utbytas mot
ersättning på en gång, såsom i § 17 af förslaget ifrågasättes. Cheferna
för Första, Andra och Fjärde arméfördelningarna hafva hemställt, att
den nu föreslagna rätten till skadeersättning skulle utsträckas jämväl
till indelt manskap. I sist nämnda hänseende tillåter jag mig erinra,
att bestämmelser om sådan ersättning åt indelta ingå i kungl. brefvet
den 6 maj 1881 angående underhåll från Vadstena krigsmanshuskassa,
att det indelta manskapet, hvilket i stort sedt aflönats af rust- och
rotehållare, icke kan gent emot staten i detta hänseende likställas med

59

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition No 182.

värnpliktiga och volontärer, att förslag till höjning af de från Vadstena
krigsmanshuskassa utgående underhållsbeloppen är underställdt innevavarande
års Riksdag samt att Eders Kungl. Maj:t genom beviljande af
särskildt understöd från invalidhusfonden kan i synnerligen ömmande
fall lämna ytterligare hjälp åt behöfvande indelt manskap.

Såsom jag redan förut nämnt, hafva de sakkunniga äfven afgifvit
förslag till ändring af vissa delar i värnpliktslagen, nämligen beträffande
dess § 35 mom. 3, § 39 mom. 2 och § 46 mom. 1. De sakkunniga
föreslå för dessa lagrum följande lydelse:

§ 35 mom. 3.

Till beväringen hörande värnpliktig, som under tjänstgöring ådrager
sig sådan skada, att hans arbetsförmåga härigenom i större eller
mindre mån minskas eller upphör, är för sig och efterlefvande berättigad
till understöd enligt särskild därom gällande lag.

§ 39 mom. 2.

Till landstormen hörande värnpliktig, som skadas under tjänstgöring,
har enahanda rätt till understöd för sig och efterlefvande som
värnpliktig, hvilken tillhör beväringen.

§46 mom. 1.

De enligt denna lag inflytande böter skola under särskild titel i
kronans räkenskaper redovisas och ingå till den redan till förmån för
beväringsmanskapet bildade invalid- och pensionsfond. Denna fonds
ändamål skall vara att bereda understöd åt värnpliktige, volontärer vid
hären samt de, som tillhöra flottans eller kustartilleriets stammanskap,
sedan de under tjänstgöring ådragit sig sådan skada, att de därigenom
blifvit i större eller mindre mån oförmögne att sig med arbete försörja,
äfvensom åt deras efterlefvande i det fall att skadan förorsakat döden.

De sakkunniga hafva i sitt betänkande anfört, att ändringarna i
de två förstnämnda af dessa lagrum icke torde behöfva någon utredning,
enär de tillkommit blott för att åstadkomma större öfverensstämmelse
med den nu föreslagna lagen om ersättning. Af samma anled -

60

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 1S2.

ning och enär, enligt hvad förut angifvits, samtliga nu föreslagna ersättningar
skulle utanordnas från den fond, som hittills benämnes »beväringsmanskapets
invalid- och pensionsfond», hade uti § 46 mom. 1
föreslagits sådan ändring, att nämnda fonds ändamål skulle vara att
bereda understöd åt värnpliktiga, volontärer vid hären samt de, som
tillhörde flottans och kustartilleriets stammanskap, sedan de under tjänstgöring
ådragit sig sådan skada, att de därigenom blifvit i större eller
mindre mån oförmögne att sig med arbete försörja, äfvensom åt deras
efterlefvande i det fäll att skadan förorsakat döden.

Den härigenom ifrågasatta utsträckning af fondens användning äfven
för volontärer och stamanställde vid flottan och kustartilleriet vore i
själfva verket endast formell, enär desse ju alla vore i värnpliktsåldern
och således vore värnpliktiga, ehuru de fullgjorde värnplikten såsom
stamanställda.

De i ärendet hörda myndigheterna hafva ej haft något att erinra
mot de sakkunnigas förslag i denna del.

Visserligen är sista delen af de sakkunnigas motivering enligt min
mening icke fullt exakt, enär volontärer samt stamanställda vid flottan
och kustartilleriet icke alltid hunnit värnpliktsåldern. Men i allt fall
anser jag det icke möta något hinder för att Eders Ivungl. Maj:t med
Riksdagen besluter sådan utsträckning af ifrågavarande fonds användning,
att äfven volontärer och nyssnämnda stamanställda erhålla understöd
från densamma. En sådan utsträckning synes så mycket rättvisare,
som ju de värnpliktiga å sin sida berättigats till samma understöd
och pension, som tillkomma härens och flottans manskap. Hvad jag
däremot ifrågasätter är, huruvida bestämmelsen om denna fondens utsträckning
bör hafva sin plats i värnpliktslagen. Mig synes lämpligast
att härom utfärdas en särskild, af Eders Kungl. Maj:t med Riksdagen
beslutad förordning. Till följd häraf skulle § 46 mom. 1 värnpliktslagen
erhålla följande lydelse:

»De enligt denna lag inflytande böter skola under särskild titel i
kronans räkenskaper redovisas och ingå till den redan till förmån för
beväringsmanskapet bildade invalid- och pensionsfond. Ur denna fond
beredes understöd åt värnpliktig, som under militär tjänstgöring ådragit
sig sådan skada, att han därigenom blifvit i större eller mindre män
oförmögen att sig med arbete försörja, äfvensom i vissa fall åt hans
efterlefvande, i fall skadan förorsakat döden.»

61

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 182.

Sedan föredragande departementschefen härefter erinrat om, att
Kungl. Maj:t redan i statsverkspropositionen till innevarande års Riksdag
föreslagit Riksdagen att å ordinarie stat under riksstatens tionde
hufvudtitel uppföra ett anslag å 30,000 kronor såsom »bidrag till ersättning
i anledning af kroppsskada, ådragen under militär tjänstgöring»,

uppläste departementschefen särskilda, i bilagorna litt. A, B och C
vid detta protokoll fogade förslag till:

1) Förordning om ersättning i anledning af kroppsskada, ådragen
under militärtjänstgöring;

2) Lag om ändring i vissa delar af värnpliktslagen den 14 juni
1901; och

3) Förordning angående den fond, ur hvilken skall utgå ersättning,
som enligt förordningen den 5 mars 1909 om ersättning i anledning
af kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring, tillkommer volontär
vid hären eller någon, som tillhör flottans eller kustartilleriets stammanskap; och

hemställde departementschefen, att dessa förslag måtte för
Riksdagen framläggas till antagande.

Till denna af statsrådets öfriga ledamöter biträdda
hemställan täcktes Hans Maj:t Konungen lämna
nådigt bifall; och skulle proposition af den lydelse,
bilaga vid detta protokoll utvisar, till Riksdagen
aflåtas.

Ur protokollet:

o

Gunnar Åkerman.

62

Kungl. Maj:is Nåd. Proposition N:o 182.

Bil. A.

Förslag

till

Förordning

om ersättning i anledning af kroppsskada, ådragen under
militärtjänstgöring.

1 §•

Inträffar under militärtjänstgöring i fred olycksfall, så att-tjänstgörande
värnpliktig, volontär vid hären eller någon, som tillhör flottans
eller kustartilleriets stammanskap, varder skadad eller blifver person,
som nu nämnts, skadad under tjänstgöring i krig, utgifver staten ersättning
enligt de i denna förordning stadgade grunder.

Dylik ersättning utgifver staten jämväl, om sjukdom med däraf
följande skada yppas under eller efter slutad militärtjänstgöring och
tjänstgöringen skäligen kan antagas hafva till sjukdomen bidragit.

2 §•

Ersättning, som omförmäles i 1 § utgår ej i något fall för skada,
som den skadade uppsåtligen eller genom grof vårdslöshet själf ådragit
sig eller som uppsåtligen förorsakats af tredje man, där denne icke
haft ledning af eller uppsikt öfver tjänstgöringen eller under krig tillhört
fienden.

3 §.

Militärtjänstgöring anses hafva varit för handen endast under tid,
då den skadade för fullgörande af värnplikt eller tjänsteplikt nödgats
uppehålla sig å viss ort eller i föreskrifven ordning varit stadd på
marsch eller annan färd.

63

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 182.

i §•

Ersättning enligt denna förordning utgifves:

l:o) om skadan medfört väsentlig nedsättning af den skadades
arbetsförmåga under mera än tre dagar, en krona femtio öre i sjukhjälp
för hvarje Överskjutande dag, hvarunder den skadade icke varit
i åtnjutande af underhåll och vård genom militär myndighets försorg,
intill dess den skadade blifvit från sådan nedsättning af arbetsförmågan
återställd eller skadan medfört för framtiden bestående förlust eller
minskning af arbetsförmågan eller döden inträdt;

2: o) om skadan medfört för framtiden bestående förlust eller
minskning af arbetsförmågan, en årlig lifränta i förra fallet å fyrahundrafemtio
kronor och i senare fallet å det lägre belopp, som svarar emot
arbetsförmågans minskning, räknadt från och med dagen, efter det den
skadade upphört att åtnjuta såväl underhåll och vård genom militär
myndighets försorg som innehafvande aflöning af statsmedel, eller från
den senare tidpunkt, då skadan medfört för framtiden bestående förlust
eller minskning af arbetsförmågan; dock att lifränta icke skall
utgå i de fall, där ej arbetsförmågan blifvit nedsatt med minst en
tiondedel;

3: o) om skadan medfört döden inom två år från olycksfallet eller
från det sjukdomen blef känd,

a) begrafningshjälp med sjuttiofem kronor;

b) till änka, när äktenskapet slutits före den tidpunkt då skadan
uppkom, en årlig lifränta af etthundraåttio kronor från dödsfallet, så
länge hon lefver ogift, och till minderårigt barn, som födts före sagda
tidpunkt eller födes därefter i ett förut slutet äktenskap, en årlig lifränta
af nittio kronor från dödsfallet, till dess det uppnått femton års ålder;
dock att där lifräntor till efterlefvande skulle sammanlagdt öfverstiga
fyrahundrafemtio kronor, de skola, i förhållande till hvad på en hvar
lifräntetagare belöper, till detta belopp nedsättas, så länge anledningen
till dylik nedsättning fortfar,

samt, därest den aflidne icke efterlämnat änka eller barn men
fader, moder eller minderåriga syskon, som varit af hans arbete för
sitt uppehälle hufvudsakligen beroende,

c) till fader eller moder eller, om bägge lefva, till dem gemensamt
en årlig lifränta af etthundraåttio kronor från dödsfallet och till
hvarje minderårigt syskon en årlig lifränta af nittio kronor från dödsfallet,
till dess det uppnått femton års ålder; dock att, där lifräntor
till efterlefvande skulle sammanlagdt öfverstiga fyrahundrafemtio kronor,

64

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 182.

de skola i förhållande till hvad på en hvar lifräntetagare belöper,
till detta belopp nedsättas, så länge anledningen till dylik nedsättning
fortfar.

5 §•

Vid bedömandet, i hvad mån viss kroppsskada åstadkommit nedsättning
af arbetsförmågan, tages hänsyn ej blott till skadans beskaffenhet
och inverkan på den skadades förmåga i allmänhet att genom
arbete sig försörja, utan äfven till skadans inflytande på de särskilda
färdigheter, som för drifvande af den skadades yrke må vara erforderliga,
samt till den skadades ålder. Var den skadade, då skadan uppkom,
behäftad med kroppsskada eller lyte, tages hänsyn jämväl till
den mindre arbetsförmåga, som till följd däraf vid sagda tidpunkt hos
honom förefanns.

I öfrigt skall tjäna till ledning:

l:o) att i allmänhet förlust af arbetsförmågan anses vara för
handen vid fullständig sinnesslöhet eller vansinne, vid allmän förlamning,
vid blindhet å båda ögonen, vid förlust eller fullständig förlamning
af båda händerna eller af båda fotterna eller af en hand och en fot;

2:o) att i allmänhet vid här nedan omförmälda skador nedsättningen
i arbetsförmågan anses motsvara följande procent, nämligen:

vid allmän svaghet i själsförmögenheterna femtio procent; vid allmän
kroppslig svaghet femtio procent; vid blindhet å ett öga jämte
afsevärdt försvagad syn å det andra sjuttio procent; vid blindhet å ett
öga tjugu procent; vid döfhet å båda öronen femtio procent; vid döfhet
å ett öra tio procent; vid förlust af en hand eller fot jämte minskad
rörlighet hos hand eller fot sjuttio procent; vid förlust af en hand eller
fot femtio procent; vid förlust af alla fingrarna å en hand femtio procent;
vid förlust af alla tårna å en fot tjugu procent; vid förlust af en
tumme tjugufem procent; vid förlust af ett pekfinger femton procent.

6 §•

För tid, hvarunder någon till lifränta enligt denna förordning berättigad
är bosatt utom riket, må han ej uppbära sådan ränta.

Ej heller må lifräntetagare uppbära lifräntan för tid, hvarunder
han undergår frihetsstraff eller tvångsarbete eller enligt domstols förordnande
är intagen i allmän uppfostringsanstalt.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 182.

65

7 §•

Begrafningshjälp utbetalas så snart ske kan efter dödsfallet,
sjukhjälp för hvarje kalendervecka å veckans sista dag samt lifränta
1''ör hvarje kalender kvartal å första dagen af kvartalets sista månad,
utan återbetalningsskyldighet i händelse under månaden rätten till lifräntan
skulle upphöra eller sådant fall inträffa, att lifräntan icke får
uppbäras.

8 §•

Från begrafningshjälp eller sjukhjälp och lifränta, som staten enligt
denna förordning utgifter, må afdrag äga rum för skadestånd, som
i följd af skadan utbetalts enligt allmän lag eller särskild författning.

9 §•

Ager någon rätt till ersättning enligt denna förordning, vare han
ej däraf hindrad att mot staten eller annan göra gällande det anspråk
på skadestånd, som i följd af skadan eljest skulle tillkomma honom
enligt allmän lag eller särskild författning; dock att staten från dylikt
skadestånd afdrager motsvarande ersättning, som enligt denna förordning
utgår.

År annan än staten skadeståndspliktig, förbehåller sig staten att,
sedan den skadeståndspliktige därom erhållit tillsägelse, i ersättningstagares
ställe uttaga skadeståndet, för så vidt motsvarande ersättning
enligt denna förordning utgifvits.

10 §.

Uppkommer skada, hvarom i denna förordning sägs, skall därom
skyndsamt göras anmälan hos den skadades befälhafvare. Den skadade
vare ock, där han ej själf söker läkarvård, pliktig att underkasta sig
vård af läkare, som vederbörande militär eller civil myndighet må tillkalla.

Försummas något af hvad sålunda föreskrifvits och pröfvas skadan
hafva förvärrats därigenom att den skadade i följd häraf kommit att
sakna lämplig vård, må den i denna förordning tillförsäkrad ersättning
med hänsyn härtill skäligen nedsättas.

Bill. till Riksd. Prat. 1909. 1 Sami. 1 A fä. 133 Höft.

9

66

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition No 182.

11 §•

Har skada medfört eller kan skäligen antagas medföra döden eller
annan påföljd, som enligt 4 § föranleder ersättning, skall ofördröjligen
hållas undersökning rörande skadans uppkomst samt läkarintyg anskaffas
angående dödsorsaken eller skadans beskaffenhet och den skadades
tillstånd. År fråga allenast om sjukhjälp och förekommer icke
anledning till antagande att den skadade förverkat rätt till ersättning,
må dock sjukhjälp kunna på grund af läkarbetyg utbetalas utan föregående
undersökning.

Sagda undersökning skall, om skadan yppats under militärtjänstgöring,
föranstaltas af vederbörande befälhafvare men eljést förrättas af
polismyndigheten i orten.

Polismyndighet, som i denna § afses, är å landet länsmannen, i
stad, där poliskammare finnes, poliskammaren och i öfriga städer magistraten
eller, där sådan ej finnes, stadsstyrelse.

Läkarbetyg samt undersökningsprotokoll och öfriga till ärendet
hörande handlingar skola, om önskan att utbekomma ersättning anmäles,
så snart ske kan öfverlämnas till vederbörande regements- eller
kårchef eller stationsbefälhafvare, som har att göra framställning om
ersättningens bestämmande.

12 §.

Göres ej framställning om ersättning i anledning af skada inom
två år efter det skadan yppades eller, där fråga är om ersättning i
anledning af dödsfall, från det döden inträdde, vare rätten till ersättning
förverkad.

13 §.

Åtnöjes ersättningssökande icke med honom tillerkänd ersättning
eller med beslut, hvarigenom ersättning vägrats, äger han att genom
stämning eller påkallande af skilj eaftals tillämpning anhängiggöra sin
talan.

14 §.

Yppas, sedan ersättning blifvit genom slutligt beslut bestämd, väsentlig
förändring i de förhållanden, hvilka voro afgörande för ersättningens
bestämmande, må inom två år från beslutets dag ersättnings -

67

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 182.

tagaren genom anmälan, på sätt i 10 § sägs, väcka frågan om jämkning
i ersättningen.

Jämkning må ej afse ersättning, som belöper å tiden före den dag,
då frågan om jämkningen väckes.

15 §.

Ersättning enligt denna förordning utbetalas endast åt den till
ersättning berättigade själf eller hans laga ombud och må ej för gäld
i mät tagas. Har den till ersättning berättigade aflidit, utbetalas ersättning,
som då redan till betalning förfallit, åt den dödes stärbhusdelägare
eller deras laga ombud.

16 §.

Uppgår den skadades i enlighet med 4 och 5 §§ be3tämda lifränta
icke till högre belopp än sextiofem kronor, må, om lifräntetagaren
sådant önskar och vederbörande myndighet finner skäl därtill vara för
handen, i stället för lifräntan kunna på en gång erläggas visst belopp
icke öfverstigande tio gånger lifräntans belopp.

Vägras medgifvande härtill må ej i beslutet sökas ändring.

17 §•

Närmare bestämmelser angående anmälan och undersökning, som
omförmäles i 10, 11 och 14 §§, så ock beträffande tillämpningen i öfrigt
af denna förordning meddelas af Konungen.

18 §.

Genom denna förordning upphäfvas hittills meddelade bestämmelser
i fråga om skyldighet för staten att åt värnpliktiga, volontärer vid
hären samt dem, som tillhöra flottans eller kustartilleriets stammanskap,
utgifva ersättning för skada till följd af olycksfall eller sjukdom förorsakad
af militärtjänstgöring.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1910 men äger icke
tillämpning i fråga om skada, som före nämnda dag uppkommit.

i

68

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 182.

Bil B.

Förslag

till

Lag om

ändring i rissa delar af Tärnpliktslagen den 14 juni 1901.

Härigenom förordnas, att § 35 mom. 3, § 39 mom. 2 och § 46
mom. 1 af värnpliktslagen den 14 juni 1901 skola hafva följande
ändrade lydelse:

§ 35 mom. 3.

Till beväringen hörande värnpliktig, som under militärtjänstgöring
ådrager sig sådan skada, att hans arbetsförmåga härigenom i större
eller mindre mån minskas eller upphör, är för sig och efterlefvande
berättigad till understöd enligt hvad därom är särskild! stadgadt.

§ 39 mom. 2.

Till landstormen hörande värnpliktig, som skadas under militärtjänstgöring,
har enahanda rätt till understöd för sig och efterlefvande
som värnpliktig, hvilken tillhör beväringen.

§46 mom. 1.

De enligt denna lag inflytande böter skola under särskild titel i
kronans räkenskaper redovisas och ingå till den redan till förmån för
beväringsmanskapet bildade invalid- och pensionsfond. Ur denna fond
beredes understöd åt värnpliktig, som under militärtjänstgöring ådragit
sig sådan skada, att han därigenom blifvit i större eller mindre mån
oförmögen att sig med arbete försörja, äfvensom i vissa fall åt hans
efterlefvande, i fall skadan förorsakat döden.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1910.

Kungl. Maj:ts Nåd Proposition N:o 188.

69

Bil. C.

Förslag

till

Förordning

angående den fond, ur hvilken skall utgå ersättning, som enligt förordningen
den 5 mars 1909 om ersättning i anledning af kroppsskada,
ådragen under militärtjänstgöring, tillkommer volontär
vid hären eller någon, som tillhör flottans eller
kustartilleriets stammanskap.

Härigenom förordnas, att ersättning, som enligt förordningen den
5 mars 1909 om ersättning i anledning af kroppsskada, ådragen under
militärtjänstgöring, tillkommer volontär vid hären eller någon, som tillhör
flottans eller kustartilleriets stammanskap, skall utgå från den i
§ 46 mom. 1 af värnpliktslagen omförmälda invalid- och pensionsfond.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1910.

Bill. till Riksd. Prof. 1909. 1 Sami. 1 Afd. 133 Haft.

10