Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 14.

1

N:o 14.

Kungl. Maj:ts nådiga proposition till Riksdagen med förslag till
lag angående verkställighet i vissa fall af straff, adömdt
genom icke laga kraft ägande utslag, till lag om ändrad
lydelse af 1 § i lagen den 1 juli 1898, innefattande vissa
bestämmelser om beräkning af strafftid, och till lag om
ändrad lydelse af 12 § i lagen angående villkorlig frigifning
den 22 juni 1906; gifven Stockholms slott den
11 december 1908.

Under åberopande af bilagda i statsrådet och högsta domstolen förda
protokoll vill Kungl. Maj:t härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå
Riksdagen att antaga härvid fogade förslag till

l:o) lag angående verkställighet i vissa fall af straff, ådömdt genom
icke laga kraft ägande utslag;

2:o) lag om ändrad lydelse af 1 § i lagen den 1 juli 1898, innefattande
vissa bestämmelser om beräkning af strafftid; och

3:o) lag om ändrad lydelse af 12 § i lagen angående villkorlig frigifning
den 22 juni 1906.

Kungl. Maj:t förblifver Riksdagen med all kungl. nåd och ynnest
städse välbevågen.

GUSTAF.

Albert Petersson.

Bih. till Riksd. Prot. 1901). 1 Samt. 1 Afd. 8 Höft. (No 14).

1

2

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 14.

Förslag

till

Lag

angående verkställighet i vissa fall af straff, ådömdt genom icke laga kraft

ägande utslag.

Med upphäfvande af förordningen den 30 maj 1873 angående verkställighet
i vissa fall af straff, ådömdt genom icke laga kraft ägande utslag,
förordnas som följer:

1 §•

Har den, som blifvit dömd till straffarbete på viss tid eller till fängelse
eller arrest, icke besvärat sig öfver utslaget inom den för ändringssökande
föreskrifna tid, eller har han före besvärstidens utgång, i (Ten
ordning denna lag bestämmer, förklarat sig nöjd med utslaget och villig
att undergå den ådömda bestraffningen; då skall straffet genast gå i verkställighet
utan hinder af åklagares eller målsägandes besvär.

År målet i hvad den dömde rörer af domstolen underställdt högre
rätts pröfning, eller är straffdomen villkorlig, äge hvad nu är sagxlt ei
tillämpning.

2 §•

Vill någon, som hålles häktad, afgifva förklaring, hvarom i 1 § är
sagdt, skall det i vittnens närvaro ske: om den dömde förvaras i länsfängelse,
inför dess föreståndare; om den dömde hålles i militärhäkte,
inför den befälhafvare, som öfver häktet har uppsikt; och i öfriga fall

3

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 14.

inför tillsyningsmannen eller föreståndaren vid häktet. Vid länsfängelse
må dock förklaringen upptagas jämväl af Konungens befallningshafvande.
Ej må förklaringen gälla, där ej vid tiden för dess afgifvande utslaget
eller rättens eller domarens bevis om den ådömda bestraffningen och den
utgång i öfrigt, målet såvidt den dömde rörer genom utslaget erhållit,
kommit den myndighet till hända, hvarom nu är sagdt, samt den dömde,
före den dag, då förklaringen afgifves, och efter den dag, då utslaget för
honom vid rätten afkunnades eller, om det ej sålunda afkunnats, blef
honom annorledes delgifvet, inom fängelse haft betänketid under två dagar
i följd.

3 §•

Är den dömde icke häktad, äge han, med aflämnande af utslaget eller
sådant bevis som i 2 § sägs, afgifva den i 1 § omförmälda förklaring, där
straffet skall af militärbefälhafvare befordras till verkställighet, i vittnens
närvaro inför denne och i annat fall inför Konungens befallningshafvande
eller magistrat eller, i vittnens närvaro, inför tillsyningsman eller föreståndare
vid häkte, ordförande i magistrat, polismästare eller kronofogde.

4 §•

Den myndighet, inför hvilken förklaring enligt 2 eller 3 § afgifvits,
skall ofördröjligen afsända underrättelse därom till den domstol,
som ägt upptaga besvär öfver utslaget.

Förklaring, som afgifvits i öfverensstämmelse med hvad i 2 och
3 §§ är för hvarje fall stadgadt, må icke återtagas. Har den dömde,
innan förklaringen afgifves, besvärat sig öfver utslaget, skola besvären
anses vara genom förklaringen återkallade.

6 §.

Varder straff, hvars verkställighet börjat, af öfverrätt skärpt, skall
bestraffningen ändock fortgå enligt underrättens utslag, till dess den

4

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 14.

dömde, på sätt i denna lag är sagdt, förklarat sig nöjd med öfverrättens
utslag eller detta eljest emot honom vunnit laga kraft.

7 §•

Då straff, som den dömde undergått, skall å annat frihetsstraff
afräknas, förfares enligt de i 4 kap. 6 och 8 §§ af allmänna strafflagen
och 32 § af strafflagen för krigsmakten stadgade grunder.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1910.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 14.

5

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse af I § i lagen den I juli 1898, innefattande vissa bestämmelser
om beräkning af strafftid.

Härigenom förordnas, att 1 § i lagen den 1 juli 1898, innefattande
vissa bestämmelser om beräkning af strafftid, skall erhålla följande ändrade
lydelse:

Vid verkställighet af utslag, hvarigenom någon, som hålles häktad,
blifvit dömd till straffarbete eller fängelsestraff, skall strafftiden räknas:
om utslaget meddelats af Konungen, från den dag, då det ankommer till
den myndighet, som har att om verkställigheten förordna; om den dömde
i föreskrifven ordning förklarar sig nöjd med utslaget, från den dag, å
hvilken förklaringen afgifves; och i öfriga fall från dfen dag efter utslagets
ankomst till nämnda myndighet, då utslaget mot den dömde vinner laga
kraft, eller, om utslaget äger laga kraft å ankomstdagen, från denna dag.

Vistas den, som skall undergå straffarbete eller fängelsestraff, på
fri fot, skall strafftiden räknas från den dag, då han för straffets undergående
intages i fängelse, däröfver tillsyn utöfvas af myndighet, som år
behörig att om verkställigheten förordna.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1910.

6

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 14.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse af 12 § i lagen angående villkorlig frigifning

den 22 juni 1906.

Härigenom förordnas, att 12 § i lagen angående villkorlig frigifning
den 22 juni 1906 skall erhålla följande ändrade lydelse:

Har Konungens befallningshafvande återkallat villkorligt medgifven
frihet, och vill den frigifne söka ändring i beslutet, äger han inom åttonde
dagen efter det beslutet honom delgifvits till Konungens befallningshafvande
eller till tillsyningsman vid häkte, där han förvaras, ingifva sina
till Konungen ställda besvär. År klaganden häktad och behöfver han
biträde vid besvärens författande, foge Konungens befallningshafvande
eller tillsyningsmannen vid häktet anstalt, att det erhålles. Besvär, som
ingifvits till tillsyningsman, insände han ofördröjligen till Konungens
befallningshafvande.

Inkomna besvär åligge Konungens befallningshafvande att, så fort
ske kan, till Konungens nedre justitierevision insända tillika med de till
målet hörande handlingar.

I fråga om beslutets verkställighet före besvärstidens utgång skall
i tillämpliga delar lända till efterrättelse hvad särskildt finnes stadgadt
angående verkställighet af straff, ådömdt genom utslag, som ej vunnit
laga kraft.

Konungens befallningshafvandes beslut angående varning må ej
öfverklagas.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1910.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 14.

7

Utdrag af protokollet öfver justitiedepartementsärenden, hållet
inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott fredagen den 2 oktober 1908.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern Lindman,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Trolle,
Statsråden: Albert Petersson,

Alfred Petersson,

Hederstierna,

Hammarskjöld,

Roos,

Swartz,

grefve Hamilton,
grefve Ehrensvärd,

Malm.

Chefen för justitiedepartementet statsrådet Albert Petersson anmälde
Riksdagens skrifvelse den 28 mars 1905, hvaruti Riksdagen med anledning
af en utaf dess justitieombudsman gjord framställning anhållit, det
täcktes Kungl. Maj:t låta utreda, under Indika villkor utslag, därigenom
någon blifvit dömd till frihetsstraff på viss tid eller till bötesstraff och
hvilket ej underställts högre rätts pröfning, kunde utan hinder af att det
ej vunnit laga kraft befordras till verkställighet, samt låta utarbeta och
för Riksdagen framlägga det förslag till lag, hvartill denna utredning
kunde finnas gifva anledning.

Efter att hafva redogjort såväl för skrifvelsens innehåll som för vissa
delar af justitieombudsmannens framställning, anförde departementschefen:

8

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 14.

»Vid 1902 års riksdag framlade Kungl. Maj:t ett förslag till lag angående
verkställighet i vissa fall af straff, ådömdt genom icke laga kraft
ägande utslag. Den föreslagna lagen skilde sig från gällande förordning i
ämnet, af den 30 maj 1873, hufvudsakligen däruti, att lagen afsåg jämväl
icke häktad person samt ej blott straffarbete på viss tid och fängelse, utan
äfven arreststraff. Förslaget blef i allt väsentligt tillstyrkt af lagutskottet,
hvars hemställan bifölls af första kammaren. Men andra kammaren afslog,
dock med knapp majoritet, såväl utskottets som Kungl. Maj:ts förslag.

Den utgång, frågan sålunda erhöll vid 1902 års riksdag, torde i ej
ringa mån orsakats däraf, att de då framställda förslagen i likhet med
1873 års förordning icke medgåfvo verkställighet af sådana ännu ej laga
kraft vunna utslag, hvarigenom böter ådömts. Och den af mig nu anmälda
riksdagsskrifvelsen lärer äfven åsyfta, att i ett sammanhang regleras alla de
fall, då icke laga kraft ägande straffdomar må verkställas — ehvad straffet
är böter eller frihetens förlust.

Förslagets Det torde dock ej kunna förnekas, att frågan om verkställighet_ af

bverksmiig9- straff, ådömdt genom icke laga kraft ägande utslag, ställer sig helt olika
het af fri- då straffet är böter och när den dömde fått sig frihetsstraff ålagdt. I
mm!jbÉs-förra händelsen är, helt naturligt, intresset närmast knutet till de fall,
Straff, där tillgång saknas till böternas gäldande och således ett förvandlingsstraff
måste inträda. I själfva verket gäller det icke betalning af böterna utan
aftjänande af förvandlingsstraffet. Det är då klart, att verkställighetsfrågan,
såvidt rörer bötesbeslut, måste väsentligen bero af, under hvilka
förutsättningar ett förvandlingsstraff anses böra tillgripas.

Innevarande års Riksdag har i skrifvelse till Eders Kungl. Maj:t
hemställt om en revision af gällande stadganden rörande såväl själfva
bötesstraffet som bötesförvandlingsstraffet. I denna skrifvelse, hvilken jag
torde få vid annat tillfälle anmäla inför Eders Kungl. Maj:t såsom särskilt
ärende, framhålles bland annat, hurusom det från alla synpunkter
sedt måste anses lämpligast, att förvandlingsstraffets förekomst i möjligaste
mån inskränkes och de till böter dömda i stället tillhållas att inbetala de
ådömda beloppen. I sådant afseende påpekas såsom ändamålsenligt, att
lagbestämmelser meddelas, enligt hvilka anstånd skulle kunna för viss tid
lämnas den dömde med böternas betalande eller genom hvilka tillfälle bereddes
honom att i mindre poster efter lägenhet inom viss begränsad tid
erlägga sina böter. Jag lärer icke behöfva anföra mera ur denna riksdagsskrivelse
för att det må anses ådagalagdt, att frågan om verkställighet
af icke laga kraft ägande bötesbeslut lämpligen bör lösas i samband
med det nu väckta spörsmålet om revision af de rörande bötesstraffet i öfrigt
gällande stadganden.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 14.

9

Det är emellertid uppenbart, att en sådan revision icke kan medhinnas
inom den närmaste framtiden. A andra sidan har det visat sig,
att de i 1873 års förordning gifna bestämmelser om upptagande af s. k.
nöjdförklaring medföra i visst afseende sådana olägenheter, att ändring
däri bör ofördröjligen vidtagas. Vid dessa förhållanden och då, efter min
mening, något nödvändigt samband icke råder mellan den år 1902 föreslagna
lagstiftningen och frågan om verkställighet af icke laga kraft ägande
bötesutslag, har jag ej tvekat att, ehuru sistnämnda fråga nu måste lämnas
å sido, upptaga till behandling icke blott den detalj i 1873 års förordning,
som jag nyss berört, utan hela det ämne, hvilket utgjorde föremål
för 1902 års förslag. Om nyttan och behofvet af att verkställighet
utaf icke laga kraft ägande brottmålsutslag medges i den utsträckning,
som med nämnda förslag afsågs, torde meningarna knappast vara delade.

Att låta med denna reform anstå, till dess den vanskliga frågan om bötesstraffets
och bötesförvandlingsstraffets lämpliga reglering blifvit mogen för
sin lösning, kan då icke vara välbetänkt.

I detta sammanhang torde jag böra omnämna en den 11 nästlidne
september inkommen skrifvelse från Riksdagens justitieombudsman. Jag
erinrar, att Eders Kungl. Maj:t i den till innevarande års Riksdag aflåtna
proposition angående ny strafflag för krigsmakten jämväl till Riksdagens
antagande framlade ett lagförslag om sådan ändring i 1873 års förordning,
att denna blefve tillämplig å arreststraff. Riksdagen förkastade emellertid
lagförslaget, enär det icke syntes föreligga tillräcklig anledning att
endast till partiell behandling upptaga den genom 1905 års riksdagsskrifvelse
väckta frågan om en revision af berörda förordning, utan torde vara
lämpligare att låta denna fråga på en gång i sin helhet finna en lösning.

I ofvannämnda skrifvelse har justitieombudsmannen nu ansett sig böra
framhålla, att, därest en allmän revision af 1873 års förordning icke kan
med det snaraste komma till stånd, billigheten kräfver, att Eders Kungl.

Maj:ts för 1908 års Riksdag framlagda förslag ånyo tages under ompröfning.»

Departementschefen redogjorde nu närmare för 1902 års proposition
i ämnet och lagutskottets däröfver afgifna utlåtande. Med förmälan, att
yttrande i anledning af Riksdagens skrifvelse den 28 mars 1905 inkommit
från Konungens samtliga befallningshafvande, lämnade departementschefen
vidare en sammanfattande framställning af yttrandenas innehåll, såvidt
angår verkställighet af frihetsstraff, och fortsatte härefter:

»Lagutskottets förslag år 1902 innehöll — i motsats till Kungl. Bör utslag
Maj:ts proposition, men med stöd af hvad högsta domstolen enhälligt till-gängligt^vid
styrkt — att den dömde ägde förklara sig nöjd med utslaget, äfven om nöjdförklahos
vederbörande myndighet icke funnes tillgängligt ett fullständigt exem- rmg?

Bill. till Piksd. Prot. 11109. 1 Sami. 1 Afd. 8 Höft. 2

10

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 14.

Hvilka myndigheter -

a) af häktad.

plar af utslaget utan blott ''rättens eller domarens bevis om den ådömda
bestraffningen och hvad i öfrigt genom utslaget blifvit den dömde ålagdt’.
I den vid nämnda års riksdag starkt omtvistade frågan, huruvida utskottets
förslag borde härutinnan antagas, hafva så godt som alla nu hörda
myndigheter ställt sig på utskottets sida. Och då det icke lärer kunna
åläggas underrätterna att samtidigt med utslags afkunnande hålla utskrifter
dåra! tillgängliga för parterna, finner äfven jag ett stadgande i den af lagutskottet
anvisade riktning vara nödigt för att icke straffverkställigheten
må till men för den dömde fördröjas.

Det har anmärkts, att de af utskottet använda ordalag om bevisets
innehåll vore ofullständiga och vilseledande. Ehuru detta ej framginge af
utskottets lagförslag, borde ju beviset angifva, bland annat, att utslaget
ej underställts högre rätts pröfning eller huruvida den dömde blifvit ställd
under framtiden för någon i målet åtalad förbrytelse. Hvad sålunda blifvit
anmärkt torde böra föranleda någon jämkning i de af utskottet nyttjade
uttryck. Och om formulär upprättas till ledning vid affattande! af bevisen,
synes all fara för att icke vederbörlig noggrannhet därvid iakttages
vara undanröjd.

De betänkligheter, som inom 1902 års Riksdag uttalades i fråga om
utskottets förslag i förevarande hänseende, voro grundade jämväl därpå,
att förslaget ansågs komma i strid med 1 § i lagen den 1 juli 1898, innefattande
vissa bestämmelser om beräkning af strafftid. Detta lagrum, anmärkte
man, förutsatte uppenbarligen,’ att utslaget skall vara ankommet
till den verkställande myndigheten, innan nöjdförklaring kan komma i
fråga. Därest utskottets förslag blefve upphöjdt till lag, utan att samtidigt
jämkning ägde rum uti 1898 års lag, skulle rätt stora tolkningssvårigheter
uppstå.

Det synes äfven mig ovedersägligt, att affattningen af 1 § i nyssnämnda
lag ej rätt väl öfverensstämmer med de af mig ifrågasatta nya regler
om nöjdförklaring. En omredigering af samma § torde alltså böra vidtagas,
ehuru visserligen, enligt min mening, den bristande öfverensstämmelsen
näppeligen skulle komma att i praktiken medföra olägenheter.

Jämlikt 1873 års förordning skall den häktades nöjdförklaring afgifvas:
om han förvaras i länsfängelset inför Konungens befallningshafvande,
men i annat fall inför tillsyningsmannen eller föreståndaren vid
häktet i vittnens närvaro. I förenämnda proposition och utskottsförslag
var detta stadgande bibehållet, allenast med det förtydligande tillägg att,
om den dömde hålles i militärhåkte, förklaringen skall i vittnens närvaro
afgifvas inför den befälhafvare, som har uppsikt öfver häktet.

11

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 14.

Emellertid blef redan af en reservant inom utskottet framhållet det
oegentliga däri, att föreståndare för länsfängelse ej skulle äga den behörighet
att upptaga nöjdförklaring, hvilken dock tillkomme föreståndare vid
de mindre häktena. Det är också i förevarande hänseende som, på sätt
jag förut antydt, en ändring i 1873 års förordning synes mig böra utan
dröjsmål vidtagas.

Den skyldighet att mottaga nöjdförklaring, som åligger Konungens
befallningshafvande ocli som, jämlikt 8 § i lagen angående lösdrifvares
behandling den 12 juni 1885, afser äfven till tvångsarbete dömda, har
nämligen flerstädes visat sig oskäligt betungande samt hinderlig för denna
myndighets öfriga uppgifter. Och om än detta närmast berott af att, på
sätt stadgas i reglementet för läns- och kronocellfängelserna i riket af den
28 maj 1867, kansliförhör med fånge bör förrättas inom fängelset och att
således befallningshafvanden har att dit förflytta sig, bör uppenbarligen
någon ändring i sistnämnda stadgande icke ifrågasättas.

Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Göteborgs och Bohus län
har nu i särskild underdånig skrifvelse af den 17 april 1906 hemställt
om sådana åtgärder, att länsstyrelse blefve befriad från skyldigheten att
emottaga nöjdförklaring. I skrifvelsen omnämnes, att befallningshafvanden
nödgats för upptagande af dylik förklaring hålla sammanträde å länsfängelset
111 gånger år 1903, 119 gånger under 1904 och 117 under år
1905. Det framhålles, att länsstyrelsens tid sålunda i icke ringa grad
tagits i anspråk för sammanträden å länsfängelset och att detta torde i
ännu högre grad blifva fallet, sedan fängelset flyttats till Härianda. Våglängden
mellan länsstyrelsens ämbetslokal och det nya fängelset utgjorde
nämligen 3,700 meter.

Jag erinrar, att det nya fängelset å Härlanda invid Göteborg blifvit
under år 1907 upplåtet till begagnande.

Öfver den sålunda gjorda framställningen från Eders Kungl. Maj:ts
befallningshafvande i Göteborgs och Bohus län hafva yttranden inkommit
från öfriga länsstyrelser. Dessa hafva, utan undantag, tillstyrkt densamma.
Och fångvårdsstyrelsen har redan i utlåtande den 16 juni 1896 uttalat sig
för den ifrågasatta författningsändringen, hvilken äfven jag nu vill förorda.
De nya bestämmelserna torde böi’a afmattas så, att Konungens befallningshafvande
icke betages rätt att, när så pröfvas lämpligt, själf upptaga
nöjdförklaringar inom länsfängelset.

Om, på sätt förut är nåmndt, uttrycklig föreskrift meddelas därom,
att nöjdförklaring af den, som hålles i militärhäkte, skall afgifvas inför
vederbörande befälhafvare, lärer det vara tydligt, att en sålunda afgifven

b) »f icke
häktad.

12 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 14.

förklaring äger under alla förhållanden samma laga verkan som nöjdförklaring
inför civil myndighet. Enligt hvad Riksdagens justitieombudsman
påpekat i en till Kungl. Maj:t ingifven skrifvelse af den 30 december

1905 hafva nu gällande stadganden blifvit af vissa länsstyrelser så tolkade,
att en nöjdförklaring inför militärbefälhafvare saknar all betydelse i de
fall, där befälhafvaren finner sig förhindrad att verkställa utslaget. En
dylik mening synes mig vara uppenbart oförenlig med den tilltänkta nya
bestämmelsen.

Behörighet att emottaga nöjdförklaring af den, som icke är häktad,
tillkom enligt 1902 års proposition militärbefälhafvare, om straffet skulle
af honom befordras till verkställighet, men eljest icke någon annan myndighet
än Konungens befallningshafvande. I sitt utlåtande öfver propositionen
framhöll lagutskottet såsom önskvärdt, att sådan befogenhet tillerkändes
jämväl magistrat, borgmästare och kronofogde; möjligen borde
äfven länsman ifrågakomma samt, för vissa fall, tillsyningsman vid kronohäkte.
Det af utskottet afgifna lagförslaget öfverlämnade åt Konungen
att bestämma, hvilka myndigheter skulle i förevarande hänseende äga
samma behörighet som Konungens befallningshafvande.

Det synes mig obestridligt att, såvida ej det åsyftade snabbare verkställandet
af straffdomar öfver icke häktade skall uteblifva, afgifvandet af
nöjdförklaring bör för dem på allt sätt underlättas. Den myndighet, till
hvilken den icke häktade skall hafva att för nöjdförklaringen vända sig,
måste för honom vara lätt tillgänglig, och uppenbart är, att det ur denna
synpunkt icke kan vara tillfredsställande att hänvisa honom allenast till
Konungens befallningshafvande. Den icke häktade torde sålunda böra få
afgifva sin förklaring ej blott, liksom den häktade, inför tillsyningsman
och föreståndare vid fängelse, utan äfven inför magistrat, borgmästare,
polismästare och kronofogde. Däremot har, såsom mig synes med rätta,
framhållits, att länsman, hvilken i regeln varit åklagare i målet, ej lämpligen
bör erhålla befogenhet att upptaga den dömdes nöjdförklaring.

På. sätt inom Riksdagen blifvit mot lagutskottets förslag anmärkt,
torde i själfva lagen böra nämnas de myndigheter, inför hvilka nöjdförklaring
må afgifvas af icke häktade.

I de delar, hvarom jag hittills ej särskildt talat, lärer lagutskottets
ofta nämnda förslag böra följas. Med anledning af de ändringar, som år

1906 vidtagits i 4 kap. af allmänna strafflagen, torde dock i lagförslagets
4 § hänvisning böra ske äfven till samma kap:s 8 §.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 14.

13

Enligt 12 § i lagen angående villkorlig frigifning den 22 juni 1906
skall, därest Konungens befallningshafvande återkallat villkorligt medgifven
frihet och den frigifne blifvit häktad, i fråga om beslutets verkställighet
före besvärstidens utgång i tillämpliga delar lända till efterrättelse hvad
särskildt finnes stadgadt angående verkställighet af straff, ådömdt genom
utslag, som ej vunnit laga kraft. De nya bestämmelserna i sistberörda
ämne torde böra föranleda sådan ändring af omförmälda lagrum, att dessa
bestämmelser skola vinna tillämpning med afseende å Konungens befallningshafvandes
beslut angående återkallelsen, äfven i det fall att den frigifne
icke häktats.

Jag har, i öfverensstämmelse med hvad jag nu yttrat, låtit inom
justitiedepartementet utarbeta förslag till dels lag angående verkställighet i
vissa fall af straff, ådömdt genom icke laga kraft ägande utslag, dels lag
om ändrad lydelse af 1 § i lagen den 1 juli 1898, innefattande vissa bestämmelser
om beräkning af strafftid, dels ock lag om ändrad lydelse af 12 §
i lagen angående villkorlig frigifning den 22 juni 1906. Det är tydligt att,
därest förstnämnda förslag upphöjes till lag, åtskilliga ändringar och tillägg
i administrativa författningar blifva erforderliga, särskildt med hänsyn till
möjligheten att afgifva nöjdförklaring på grund af ett blott bevis om utslagets
innehåll. Förslag i dessa hänseenden lärer jag dock ej böra för
närvarande framställa.»

Sedan departementschefen härefter uppläst lagförslagen, af den lydelse
bilagorna A, B och C vid detta protokoll utvisa, hemställde han, att
högsta domstolens utlåtande öfver förslagen måtte, för det ändamål § 87
regeringsformen omförmäler, inhämtas genom utdrag af protokollet.

Till denna af statsrådets öfriga ledamöter biträdda
hemställan täcktes Hans Maj:t Konungen i nåder lämna
bifall.

Ur protokollet
Erik Öländer.

14

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 14.

Bilaga A.

Förslag

till

Lag

angående’''verkställighet i vissa fall af straff, åriömdt genom icke laga kraft

ägande utslag.

Med upphäfvande af förordningen den 30 maj 1873 angående verkställighet
i vissa fall af straff, ådömdt genom icke laga kraft ägande utslag,
förordnas som följer:

1 §•

Hav den, som blifvit dömd till straffarbete på viss tid eller till fängelse
eller arrest, icke besvärat sig öfver utslaget inom den för ändringssökande
föreskrift^ tid, eller har han före besvärstidens utgång, i den
ordning denna lag bestämmer, förklarat sig nöjd med utslaget och villig
att undergå den ådömda bestraffningen; då skall straffet genast gå i verkställighet
utan hinder af åklagares eller målsägandes besvär.

Är utslaget af domstolen underställdt högre rätts pröfning, åge hvad
nu är sagdt ej tillämpning.

2 §•

Vill någon, som hålles häktad, afgifva förklaring, hvarom i 1 § är
sagdt, skall det i vittnens närvaro ske: om den dömde förvaras i länsfängelse,
inför dess föreståndare; om den dömde hålles i militärhäkte, inför
den befälhafvare, som öfver häktet har uppsikt; och i öfriga fall inför

15

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 14.

tillsyningsmannen eller föreståndaren vid häktet. Vid länsfängelse må dock
förklaringen upptagas jämväl af Konungens befallningshafvande. Ej må
förklaringen gälla, där ej vid tiden för dess afgifvande utslaget eller rättens
eller domarens bevis om den ådömda bestraffningen och den utgång,
målet i öfrigt genom utslaget erhållit, kommit den myndighet till hända,
hvarom nu är sagdt, samt den dömde, före den dag, då förklaringen afgifves,
och efter den dag, då utslaget för honom vid rätten afkunnades eller,
om det ej sålunda afkunnats, blef honom annorledes delgifvet, haft två
dagars betänketid inom fängelset.

3 §•

Är den dömde icke häktad, äge han, med aflämnande af utslaget
eller sådant bevis som i 2 § sägs, afgifva den i 1 § omförmälda förklaring,
där straffet skall af militärbefälhafvare befordras till verkställighet,
i vittnens närvaro inför denne och i annat fall inför Konungens befallningshafvande
eller magistrat eller, i vittnens närvaro, inför tillsyningsman
eller föreståndare vid häkte, ordförande i magistrat, polismästare eller
kronofogde.

4 §•

Den myndighet, inför hvilken förklaring enligt 2 eller 3 § afgifvits,
skall ofördröjligen afsända underrättelse därom till den domstol, som ägt
upptaga besvär öfver utslaget.

5 §•

Förklaring, som afgifvits i öfverensstämmelse med hvad i 2 och 3 §§
är för hvarje fall stadgadt, må icke återtagas. Har den dömde, innan förklaringen
afgifves, besvärat sig öfver utslaget, skola besvären anses vara
genom förklaringen återkallade.

6 §•

Varder straff, hvars verkställighet börjat, af öfverrätt skärpt, skall
bestraffningen ändock fortgå enligt underrättens utslag, till dess den dömde,
på sätt i denna lag är sagdt, förklarat sig nöjd med öfverrättens utslag
eller detta eljest emot honom vunnit laga kraft.

16

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 14.

7 §•

Då straff, som den dömde undergått, skall å annat frihetsstraff afräknas,
förfares enligt de i 4 kap. 6 och 8 §§ af allmänna strafflagen
och 32 § af strafflagen för krigsmakten stadgade grunder.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1910.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 14.

17

Bilaga B.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse af I § i lagen den I juli 1898, innefattande vissa bestämmelser
om beräkning af strafftid.

Härigenom förordnas, att 1 § i lagen den 1 juli 1898, innefattande
vissa bestämmelser om beräkning af strafftid, skall erhålla följande ändrade
lydelse:

Vid verkställighet af utslag, hvarigenom någon, som hålles häktad,
blifvit dömd till straffarbete eller fängelsestraff, skall strafftiden räknas:
om utslaget meddelats af Konungen, från den dag, då det ankommer
till den myndighet, som har att om verkställigheten förordna; om den
dömde i föreskrifven ordning förklarar sig nöjd med utslaget, från den
dag, å hvilken förklaringen afgifves; och i öfriga fall från den dag efter
utslagets ankomst till nämnda myndighet, då utslaget mot den dömde
vinner laga kraft, eller, om utslaget äger laga kraft å ankomstdagen, från
denna dag.

Vistas den, som skall undergå straffarbete eller fängelsestraff, på fri
fot, skall strafftiden räknas från den dag, då han för straffets undergående
intages i fängelse, däröfver tillsyn utöfvas af myndighet, som år behörig
att om verkställigheten förordna.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1910.

Bill. till Riksd. Prot. 1900. 1 Sami. 1 Afd. 8 Häft.

3

18

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 14.

Bilaga C.

Förslag

till

Lag

s.

om ändrad lydelse af 12 § i lagen angående villkorlig frigifning

den 22 juni 1906.

Härigenom förordnas, att 12 § i lagen angående villkorlig frigifning
den 22 juni 1906 skall erhålla följande ändrade lydelse:

Har Konungens befallningshafvande återkallat villkorligt medgifven
frihet, och vill den frigifne söka ändring i beslutet, äger han inom åttonde
dagen efter det beslutet honom delgifvits till Konungens befallningshafvande
eller till tillsyningsman vid häkte, där han förvaras, ingifva sina
till Konungen ställda besvär. År klaganden häktad och behöfver han biträde
vid besvärens författande, foge Konungens befallningshafvande eller
tillsyningsmannen vid häktet anstalt, att det erhålles. Besvär, som ingifvits
till tillsyningsman, insände han ofördröjligen till Konungens befallningshafvande.

Inkomna besvär åligge Konungens befallningshafvande att, så fort
ske kan, till Konungens nedre justitierevision insända tillika med de till
målet hörande handlingar.

I fråga om beslutets verkställighet före besvärstidens utgång skall i
tillämpliga delar lända till efterrättelse hvad särskild! finnes stadgadt angående
verkställighet af straff, ådömdt genom utslag, som ej vunnit
laga kraft.

Konungens befallningshafvandes beslut angående varning må ej
öfverklagas. ._

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1910.

Kungl. Maj:ls Nåd. Proposition N:o 14.

19

Utdrag af protokollet öfver lagärenden, hållet uti Kungl. Maj:ts
högsta domstol onsdagen den 21 oktober 1908.

Tredje rummet.

Närvarande:

J ustitieråden: Lilienberg,

Lindbäck,

Cassel,

Silverstolpe,

Skarstedt.

T. ''f. byråchefen Wedberg fortsatte och afslutade föredragningen af de till
högsta domstolen för afgifvande af utlåtande öfverlämnade, i prokollet för den
20°oktober 1908 omförmälda förslag till lag angående verkställighet i vissa
fall af straff, ådömdt genom icke laga kraft ägande utslag, lag om ändrad
lydelse af 1 § i lagen den 1 juli 1898, innefattande vissa bestämmelser
om beräkning af strafftid, och lag om ändrad lydelse af 12 § i lagen angående
villkorlig frigifning den 22 juni 1906; varande förslagen bilagda
detta protokoll.

1:°)

Förslag till lag angående verkställighet i vissa fall af straff, ådömdt genom

icke laga kraft ägande utslag.

Mot förslaget framställdes följande anmärkningar:

20

Kungl. Majäs Nåd. Proposition N:o 14.

1 §•

Justitieråden Silverstolpe och Skarstedt förenade sig om följande
yttrande:

»Då den föreslagna lagen icke vore afsedd att tillämpas beträffande
arreststraff, som med föranledande af bestämmelserna i strafflagen för krigsmakten
blifvit af befälhafvare ålagdt, syntes det önskligt, att första stycket
af förevarande § erhölle en affattning, som tydligt angåfve, att förslagets
bestämmelser angående verkställighet af arreststraff hänförde sig
allenast till dylikt straff, som blifvit någon af domstol ådömdt.»

Justitieråden Lilienberg, Cassel, Silverstolpe och Skarstedt erinrade,
att hvad i berörda stycke stadgades angående verkställighet af straffarbete
och fängelsestraff icke stämde rätt väl öfverens med den enligt lagen om
villkorlig straffdom den 22 juni 1906 domstol tillagda befogenhet att för
visst fall förordna om anstånd med verkställighet af straff, som nyss sagts.

Beträffande den i andra stycket af ifrågavarande § upptagna undantagsbestämmelsen
anmärkte justitieråden Lilienberg, Silverstolpe och Skarstedt,
att nämnda bestämmelse skulle, sådan den affattats, i strid mot
hvad som finge antagas vara åsyftadt, föranleda att, när någon blifvit
dömd till straff genom utslag, som allenast i fråga om annan eller andra
i samma mål tilltalade underställts högre rätts pröfning, icke heller i afseende
å den förstnämnde föreskrifterna i första stycket af §:en komme att
äga tillämpning; och hemställde justitieråden att, till förebyggande häraf,
affattningen af ifrågavarande stycke måtte jämkas till öfverensstämmelse
med de i 25 kap. 9 § rättegångsbalken i fråga om underställning använda
ordalag.

2 §•

Justitieråden Lilienberg, Cassel, Silverstolpe och Skarstedt ansågo det
böra med full tydlighet uttalas, att sådant bevis, som omförmäldes i denna
§, allenast såvidt anginge den person, om hvars bestraffning fråga vore,
borde innehålla uppgift om målets utgång.

Justitierådet Silverstolpe, med hvilken justitierådet Lilienberg instämde,
yttrade:

»De i slutet af 2 § förekommande orden ''inom fängelset’ äro hämtade
från nu gällande förordning i ämnet den 30 maj 1873. Vid tillämpningen
af nämnda förordning hafva emellertid dessa ord gifvit anledning
till skiljaktiga meningar, såsom framgår af ett rättsfall, afgjordt genom
Kungl. Maj:ts utslag den 3 september 1901. Under det man å ena sidan
ansett, att de två dagar, som utgöra betänketiden, måste vara tillbragta
inom det fängelse, vid hvilket nöjdförklaringen upptages, har man å andra

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 14.

21

sidan funnit det vara tillfyllest, att den dömde före förklaringens afgifvande
haft betänketid i två dagar, under hvilka han suttit i häkte, oafsedt
hvar detta ägt rum. Då den förra af dessa meningar synes närmast
ansluta sig till stadgandets ordalag, men den senare åsikten gjort sig gällande
i Kungl. Maj:ts omförmälda utslag, torde det anmärkta uttrycket
böra förtydligas; och hemställer jag, att detta måtte ske så, att stadgandet
bringas till öfverensstämmelse med sistberörda åsikt.»

Justitierådet Skarstedt, med hvilken justitierådet Cassel förenade sig,
anförde:

»För giltigheten af häktad persons nöjdförklaring synes mig icke
med nödvändighet böra uppställas det villkor, att den dömde tillbragt de
två dagar, som utgöra betänketiden, inom det fängelse, där nöjdförklaringen
upptages, utan torde det vara tillräckligt, att han under två på
hvarandra följande dagar haft betänketid i häkte, oafsedt hvilket detta är.
Då emellertid förslaget, att döma af ordalagen, synes ansluta sig till förstnämnda,
strängare uppfattning, hemställer jag, att förslaget i angifna syfte
underkastas erforderlig jämkning.»

2:o)

Förslag till lag om ändrad lydelse af 1 § i lagen den 1 juli 1898., innefattande
vissa bestämmelser om beräkning af strafftid.

Justitierådet Skarstedt, med hvilken justitierådet Silverstolpe instämde,
anförde:

»De i den föreslagna lagen angående verkställighet i vissa fall af
straff, ådömdt genom icke laga kraft ägande utslag, upptagna nya reglerna
angående nöjd förklaring af person, som dömts till straffarbete eller fängelse,
hafva ansetts medföra behof af en del jämkningar i lagen den 1 juli 1898,
innefattande vissa bestämmelser om beräkning af strafftid. Då i förstnämnda
lag, i olikhet med förordningen den 30 maj 1873, lämnas bestämmelser,
enligt hvilka uti de i sagda lag angifna hänseenden arreststraff
i visst fall likställts med straffarbete på viss tid och fängelse, synes
det mig kunna med fog ifrågasättas, huruvida icke detta förhållande lämpligen
bort föranleda till att nyssnämnda 1898 års lag underkastats en
mera fullständig revision, så att den komme att innefatta nödiga föreskrifter
jämväl beträffande beräkning af strafftid när fråga är om arreststraff,
ådömdt af domstol.»

22

Kungl. May.ts Nåd. Proposition N:o 14.

Justitieråden Lilienberg, Lindbäck och Cassel lämnade förslaget utan
anmärkning.

3:o)

Förslag till lag om ändrad lydelse af 12 § i lagen angående villkorlig

frigifning den 22 juni 1906.

Högsta domstolen lämnade förslaget utan anmärkning.

Ur protokollet
Erik Öländer.

Kungl. Maj:ta Nåd. Proposition N:o 14.

23

Utdrag af protokollet öfver justitiedepartementsärenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet ä Stockholms slott
fredagen den 11 december 1908.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern Lindman,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Trolle,
Statsråden: Albert Petersson,

Alfred Petersson,

Hederstierna,

Hammarskjöld,

Roos,

Swartz,

grefve Hamilton,
grefve Ehrensvärd,

Malm.

Justitieråden: Billing,

Ramstedt.

Chefen för justitiedepartementet statsrådet Albert Petersson anmälde
högsta domstolens genom utdrag af protokollet öfver justitiedepartementsärenden
för den 2 oktober 1908 inhämtade utlåtande öfver de vid samma
protokoll fogade förslag till

lag angående verkställighet i vissa fall af straff, ådömdt genom icke
laga kraft ägande utslag;

lag om ändrad lydelse af 1 § i lagen den 1 juli 1898, innefattande
vissa bestämmelser om beräkning af strafftid; och

lag om ändrad lydelse af 12 § i lagen angående villkorlig frigifning
den 22 juni 1906.

24

Kungl. Majds Nåd. Proposition N:o 14.

Efter att hafva redogjort för utlåtandets innehåll anförde departementschefen
:

»Med anledning af de anmärkningar, som inom högsta domstolen
framställts mot förslaget till lag angående verkställighet i vissa fall af
straff, ådömdt genom icke laga kraft ägande utslag, har jag låtit inom
justitiedepartementet vidtaga några ändringar däri. Att förslagets bestämmelser
ej afse sådant arreststraff, som blifvit af befälhafvare ålagdt,
har jag dock ansett med önskvärd tydlighet framgå af ordalagen i 1 §:ens
första stycke, hvilket alltså i det omarbetade förslaget bibehållits oförändradt.

I fråga om beräkningen af den två dagars betänketid, som häktad
person skall hafva åtnjutit, innan nöjdförklaring må med laga verkan af
honom afgifvas, äro de ledamöter i högsta domstolen, hvilka härom yttrat
sig, i viss mån af olika mening. Så till vida äro de ense, som de finna
det icke kunna tillåtas, att betänketiden löper medan den dömde vistas
utom fängelse, exempelvis för transport till annan ort, och, å andra sidan,
icke böra fordras, att de två dagarna tillbragts i just det fängelse, vid
hvilket nöjdförklaringen upptages. Men under det två justitieråd uttalat,
att betänketiden bör hafva åtnjutits under två på hvarandra följande dagar,
synas tvänne andra justitieråd vara af den uppfattning att, om afbrott
skett i vistelsen inom häkte, dagarna näimiast före och efter afbrottet må
sammanräknas. Då syftet med ifrågavarande bestämmelse i förslaget lärer
bäst tillgodoses genom ett stadgande i den af förstnämnda båda justitieråd
angifna riktning, har vid omredigering af sista punkten i 2 § dessa
justitieråds hemställan blifvit följd.

Af två ledamöter i högsta domstolen har blifvit ifrågasatt, huruvida
icke lagen den 1 juli 1898, innefattande vissa bestämmelser om beräkning
af strafftid, bort underkastas en mera fullständig revision, så att den
komme att innehålla nödiga föreskrifter jämväl beträffande beräkning af
strafftid när fråga är om arreststraff, ådömdt af domstol. Såvidt för mig
är kändt, har dock något behof af sådan revision icke hittills försports;
ej heller har fråga därom väckts, när förslag tidigare varit å bane att
låta arreststraff, ådömdt genom icke laga kraft ägande utslag, bringas till
verkställighet i likhet med straffarbete på viss tid och fängelse.»

Departementschefen föredrog härefter ofvan först nämnda lagförslag
i den lydelse, detsamma efter de vidtagna ändringarna erhållit, samt hemställde,
att det sålunda föredragna förslaget jämte de båda andra af
högsta domstolen granskade lagförslagen måtte, jämlikt § 87 regeringsformen,
genom nådig proposition framläggas för Riksdagen till antagande.

25

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 14.

Denna af statsrådets öfriga ledamöter biträdda
hemställan täcktes Hans Maj:t Konungen i nåder bifalla;
och skulle till Riksdagen aflåtas proposition af den
lydelse, bilaga vid detta protokoll utvisar.

Ur protokollet
Erik Öländer.

Bill. till Riksd. Prot. WOl)

1 Sami. 1 Afd. 8 ldäft.

4