Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 128.

1

N:o 128.

Kungl. Maj:ts nådiga proposition till Riksdagen med förslag till
lag om inskränkning i rätten att erhålla ägostyckning;
gifven Stockholms slott den 26 mars 1909.

Under åberopande af bilagda i statsrådet och högsta domstolen
förda protokoll vill Kungl. Maj:t härmed, jämlikt § 87 regeringsf ormen,
föreslå Riksdagen att antaga härvid fogade förslag till lag om inskränkning
i rätten att erhålla ägostyckning.

Kungl. Maj:t förblifver Riksdagen med all kungl. nåd och ynnest
städse välbevågen.

GUSTAF.

Albert Petersson.

Bih. till Riksd. Prof. 1909. 1 Sami. 1 Afd. 89 Höft.

1

2

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 128.

Förslag

till

Lag om inskränkning i rätten att erhålla ägostyckning.

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

I Gräfleborgs, Västernorrlands, Jämtlands, Västerbottens oeh Norrbottens
län må ej ägostyckning ske eller förordnande för landtmätare
att verkställa ägostyckning meddelas, med mindre tillstånd till ägostyckningen
lämnats på sätt nedan sägs.

2 §•

•

Ansökning om tillstånd till ägostyckning ingifves till Konungens
befallningshafvande i det län, där fastigheten är belägen, samt skall
vara åtföljd ej mindre af karta, utvisande, huru fastigheten är afsedd
att styckas, än äfven af de handlingar eller intyg sökanden kan akta
nödigt förete till utredning om att styckningen instämmer med hvad
i B § stadgas.

3 §.

Hemmanslott, som vid ägostyckningen erhåller inägojord, skall
med hänsyn såväl till denna jords omfattning som ock till den myckenhet
husbehofsskog, odlings- och mulbetesmark, som tilldelas lotten, varda
tjänlig för jordbruk. Består hemmanslott hufvudsakligen af skogsmark,
må, ändå att lotten icke varder tjänlig för jordbruk, dit läggas mindre
del af inägojorden, där sådant af särskilda omständigheter påkallas
och hemmanets jordbruk icke därigenom märkligen försvagas. Styckas

3

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition N:o 128.

inägoj orden till olika hemmanslotter och finnes ej å hemmanet tillräcklig
skogs- och betesmark för att bereda samtliga lotter erforderliga
anslag i sådan mark, må tilldelningen därefter jämkas.

För bildande af egnahemssamhällen eller för industriell anläggning
eller för annat dylikt ändamål må hemman styckas annorledes

än nu är sagdt. . ,,

Till inägojord, hvarom ofvan sägs, räknas ej slattermyr eller

kärräng, som i anseende till läge eller beskaffenhet är af mindre värde.

^ §■

Innan ärendet pröfvas, må Konungens befallningshafvande, där
så finnes lämpligt, öfver ansökningen höra nämnd eller myndighet,
som kan antagas äga kännedom om förhållandena, såsom hushållningssällskapets
förvaltningsutskott eller egnahemsnämnd eller kommunalnämnden
eller kronobetjäningen i orten.

5 §•

Öfver Konungens befallningshafvandes beslut i ärende, hvarom
nu är sagdt, må klagan hos Konungen i vederbörande statsdepartement
föras i den ordning, som för ekonomimål i allmänhet är stadgad.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1910, dock att lagen ej
skall tillämpas å ägostyckning, till hvilken tillstånd lamnats före
nämnda dag.

4

Kungl. Maj.-t t Nåd. Proposition N:o 128.

Protokoll öfver justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans
Kungl. Höghet Kronprinsen-JRegenten i statsrådet å Stockholms
slott fredagen den 4 december 1908.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern Lindman,

Statsråden: Albert Petersson,

Alfred Petersson,

Hederstierna,

Hammarskjöld,

Roos,

Swartz,

grefve Hamilton,
grefve Ehrensvärd,

Malm.

Departementschefen statsrådet Albert Petersson anförde i underdånighet: »Den

provisoriska lag om inskränkning i rätten att erhålla ägostyckning,
som den 16 juni 1905 utfärdades, upphör att vara gällande
den 1 januari 1910. Det är därför nödigt att nu taga under öfvervägande,
om efter nämnda dag lagbestämmelser i enahanda riktning
fortfarande skola anses behöfliga och, därest så är förhållandet, huruvida
saken bör ordnas genom en utsträckning af den provisoriska lagens
giltighetstid eller genom en ny lagstiftning i ämnet.

Kungl. Majds Nåd. Propositio7i N:o 128. 5

Ifrågavarande lag har föranledts af de framställningar, som
gjorts af den s. k. norrlandskommittén i dess den 27 oktober 1904
afgifna betänkande. Kommittén hade gjort den erfarenheten, att ägostyckning
i de Norrländska länen i stor utsträckning användts på ett
sätt, som vore till men för jordbruket, i det att inägojord afstyekades
utan att därmed följde erforderlig husbehofsskog, betes- och odlingsmark,
hvilket hade sin grund däri, att trävarubolagen på många platser
voro villiga att afhända sig den för bolagen ofta mera besvärliga än
inbringande inägojorden, men visade en afgjord och lätt förklarlig
obenägenhet att låta skogsmark medfölja.

I syfte att härutinnan åstadkomma ett bättre sakernas tillstånd
framlade därför kommittén förslag till nya bestämmelser om ägostyckning
i de norra länen. Dessa voro afsedda att utgöra ett led i de åtgärder,
som kommittén ansåg böra vidtagas för att till den jordbrukande
befolkningen återbörda i främsta rummet den egentliga inägojorden
med sådant anslag i skog, utmark och odlingsjord, att ett framgångsrikt
jordbruk kunde å brukningsdelarna drifvas, och dessa alltså
utgöra lämpliga besittningar för ett jordbrukande bondestånd.

Kommitténs förslag innehöll hufvudsakligen, att vid ägostyckning
hemmanets inägojord ej finge läggas till olika lotter på sådant sätt,
att hemmanets jordbruk därigenom lede väsentlig skada. Hvarje hemmanslott,
som erhölle inägojord, skulle därutöfver tilläggas husbehofsskog,
odlingsmark och mulbete. Beträffande husbehofsskogen uppställdes
vissa minimimått medelgod skogsmark växlande efter olika
delar af länen med ökning i arealen, där skogsmarken vore af sämre
beskaffenhet. Vore skogen å den till skogsanslag afsedda marken
afverkad eller hårdt anlitad, skulle virkesbehofvet under nödig tid
fyllas genom servitutsrätt å annan del af hemmanets utmark. Äfven
behofvet af bete skulle, där så erfordrades, tillgodoses genom servitutsrätt
å hemmanets öfriga utmark eller del däraf. Med utstyckad inägolott
borde förenas den odlingsmark, som lämpligen kunde därmed
sammanläggas. Från dessa regler angående beskaffenheten af ägolott,
som vore afsedd att genom styckningen bildas och som skulle tilläggas
inägojord, medgafs efter Konungens befallningshafvandes pröfning
undantag, då styckningen afsåg bildande af egnahemssamhällen, industinell
anläggning eller annat dylikt ändamål.

Då emellertid afsevärd tid kunde komma att förflyta, innan den
sålunda begärda lagstiftningen blefve genomförd, och fara vore för
handen, att en under tiden påskyndad ägostyckning enligt äldre lag
kunde väsentligen omintetgöra verkningarna af de föreslagna nya be -

6 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 128.

stämmelserna, ansågs nödigt, att en anordning i förslagets syfte provisoriskt
träffades, hvilket för öfrigt kunde vara af nytta för den blifvande
nya lagstiftningen genom den erfarenhet, som därunder kunde
förvärfvas. Så tillkom den provisoriska lagen.

Denna afser gifvetvis att verka i samma riktning, som kommitténs
förslag, men har valt en annan väg. Den bygger nämligen på en föregående
pröfning af Konungens befallningshafvande af ägostyckningens
tillåtlighet och lägger alltså å nämnda myndighet omsorgen att tillse,
det icke olämpliga brukningsdelar genom styckningen uppkomma. Den
föreskrifver förty, att i de norra länen ägostyckning ej må ske eller
förordnande för landtmätare att verkställa ägostyckning meddelas, utan
att Konungens befallningshafvande gifvit tillstånd till ägostyckningen.
Den som vill erhålla sådant tillstånd har att till Konungens befallningshafvande
ingifva uppgift om sättet för den tillämnade styckningens
verkställande. Tillstånd får ej lämnas med mindre hvarje lott, som
komme att erhålla inägor, skulle, med hänsyn såväl till dessa ägors
omfattning som ock till den myckenhet husbehofsskog, odlings- och
mulbetesmark, som blefve lotten tilldelad, varda tjänlig för jordbruk,
eller ock ägostyckningen erfordras för bildande af egnahemssamhällen
eller för industriell anläggning eller för annat dylikt ändamål. Till
inägor, hvarom i lagen förmäles, må ej räknas slåttermyr eller kärräng,
som i anseende till läge eller beskaffenhet är af mindre värde.

För att vinna någon kunskap om, huru den provisoriska lagen
tillämpats och hvilka verkningar den medfört, har jag anmodat
Konungens befallningshafvande i de fem norrländska länen att inkomma
med yttrande angående de erfarenheter, som vunnits vid lagens
tillämpning.

I anledning häraf har Konungens befallningshafvande i Gäfleborgs
län insändt ett af förste landtmätaren i länet afgifvet yttrande
samt förklarat, att befallningshafvande!! instämde i samma yttrande
och därutöfver icke hade något att tillägga. I berörda yttrande
har förste landtmätaren anfört, hurusom ägostyckningar efter lagändringen
icke förekommit i det stora antal som förut. Inskränkning
i rätten att erhålla ägostyckning måste anses hafva haft en fördelaktig
verkan, då det vore konstateradt, att jordbruk i allmänhet
inom länet icke kunde drifvas rationellt utan att med inägoj
orden följde tillräcklig husbehofsskog. De olägenheter, som en del
hemmansägare erfarit därigenom, att de ej kunnat fördela sina ägor
enligt ägostyckningslagens ursprungliga lydelse utan att husbehofsskog
skulle tilldelas hvarje inägolott, uppvägdes af de fördelar i jord -

7

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 128.

brukshänseende, som lagändringen medfört. Ehuru önskningar uttalats
därom, att den hemmansägare, som själf ägde hemman med tillräcklig
husbehofsskog och därtill ville från annat hemman, som föreslagits
att ägostyckas, förvärfva en intill hans hemman gränsande jordäga,
förbehölles sådan rättighet, borde något undantag från regeln i antydda
fall icke göras, emedan det lätt kunde förutsättas, att en sådan ägolott
strax därpå öfverlätes såsom själfständig hemmansdel utan tillgång
till skogsmark. Emedan det genom lagstiftning borde tillses, att såvidt
möjligt till hvarje hemmanslott borde förefinnas inägor och skogsmark
till den myckenhet, att ägolotterna kunde fortfarande behålla
sin natur af hemman och fullgöra därå hvilande onera och utskylder,
samt då ägostyckningar vore tillåtna för bildande af egnaliemssamhällen,
industriella anläggningar eller för annat dylikt ändamål, hemställdes
att ifrågavarande lag måtte få gälla tillsvidare äfven efter den
1 januari 1910.

Konungens befallningshafvande i Västernorrlands län har anfört,
hurusom efter lagens ikraftträdande intill den 14 juli 1908 tillhopa
97 ansökningar om tillstånd att verkställa ägostyckning blifvit af
befallningshafvande beviljade, däraf 10 under år 1905, 42 under år
1906, 33 under år 1907 och 12 under år 1908. Under samma tid hade
16 dylika ansökningar blifvit afslagna. Allenast i ett tiotal fall hade
såsom grund för ansökningen uppgifvits, att den sökta ägostyckningen
erfordrades för bildande af egnahemssamkällen eller för industriell anläggning
eller för annat dylikt ändamål.

I öfrigt ansåge sig Konungens befallningshafvande allenast böra
framhålla, att lagen syntes hafva medfört en afsevärd förminskning i
antalet ägostyckningar, i det att de förordnanden till dylika förrättningar,
som efter lagens ikraftträdande af befallningshafvanden utfärdats,
varit betydligt färre än under åren närmast därförut.

Konungens befallningshafvande i Jämtlands län har yttrat bland
annat, att enligt årsberättelserna öfver landtmäteriet i länet hade
antalet ägostyckningar under åren 1897—1904 varit i nästan jämn
ökning från 27 det förstnämnda året till 168 år 1904. År 1905 var
antalet 163, år 1906 110 och år 1907 allenast 69. Detta utmärkte,
att ägostyckningarnes antal under den ifrågavarande lagens tillämpning
väsentligen minskats; och det syntes uppenbart, att det vore
samma lag som härvidlag varit den verkande orsaken. I hvad mån
den inträdda minskningen särskildt visat sig med afseende på ägostyckningar
af bolag tillhörig jord, framginge ej af tillgängliga uppgifter,
men det vore all sannolikhet för att — såsom exempelvis fram -

8

Kungl. Maj.is Nåd. Proposition N:o 128.

ginge af en utaf domkafvanden i norra domsagan gjord utredning —
det vore med afseende å dylik jord, som minskningen företrädesvis
gjort sig gällande. Samtidigt hade afsöndringarne hållit sig uppe i
antal. Inkomna ansökningar om fastställelse å jordafsöndringar utgjorde
år 1903 179, 1904 316, 1905 246, 1906 294 och 1907 310.
Beträffande sättet för handhafvande af den åt Konungens befallningshafvande
uppdragna pröfningsrätten, huruvida tillstånd till ägostyckning
skulle medgifvas eller icke, hade befallningshafvande!! sökt, såvidt
görligt, träffa lagens andemening, att visserligen så litet som möjligt
hindra uppkomsten af egna hem eller småbruk, men tillse, att ägostyckningen,
i den mån den afsåge upprättande af småbruk, skedde på sådant
sätt, att ett själfständigt småbruk kunde bedrifvas å de lotter, som tilldelats
inägojord. Där åter med ägostyckningen afsetts att åstadkomma
ett eget hem i inskränkt mening d. v. s. där erhållande af bostad uppenbarligen
varit hufvudändamålet, såsom då det gällt upplåtelser till
handtverkare eller andra, hvilka bredvid jordbruket haft annat stadigt
näringsfång, hade man ansett med lagens mening förenligt att icke
fordra samma betingelser i fråga om storleken af de särskilda ägoslagen
och särskildt husbehofsskog, som i fråga om verkliga jordbrukslägenheter.
I förstnämnda fall hade Konungens befallningshafvande alltså
icke ansett sig bunden af de arealbelopp i afseende å husbehofsskog,
som uppställts i norrlandskommitténs förslag till ägostyckningslag för
de norrländska länen, utan i allmänhet satt dessa något mindre — visserligen
olika för olika trakter och med afseende på områdenas olika beskaffenhet,
men i normala fall ett minimum af omkring 15 hektar till
en brukningsdel af ordinär storlek. I vissa fall hade minimum dock satts
något högre. Så vägrades genom resolutioner af den 31 augusti 1906 tillstånd
till två ägostyckningar i hemmanet Mårdsjön i Stuguns socken,
sökta af J. A. Enhörnings trävaruaktiebolag, vid hvilka de föreslagna
inägolotterna skulle erhållit i ena fallet 23,4 7 hektar och i det andra
20,40 hektar utmark; men anledningen till vägran var i båda fallen, att
enligt inhämtadt yttrande af sakkunnig inom hushållningssällskapets
förvaltningsutskott de ifrågasatta lotterna voro sådana, att de såsom
själfständiga småbruk icke ansåges kunna föda sin man. I fråga
åter om ägostyckning för bildande af bostadslägenheter eller egna
hem i inskränkt mening hade Konungens befallningshafvande icke
ansett lagens uttryck »bildande af egnahemssamhällen» böra lägga
hinder i vägen för bifall äfven i sådana fall, där det ej varit ådagalagdt,
att ett »samhälle» af egna hem i egentlig mening varit under
bildning eller planlagdt att bildas. Huruvida en sådan tolkning,

9

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 128.

som enligt Konungens befallningshafvandes mening varit nödvändig,
för att ej lagen skulle ledt till orimliga konsekvenser, varit fullkomligt
riktig, kunde ju sättas i fråga. Uttrycket »egnahemsanläggningar»,
som just med hänsyn härtill användes i den genom lagen den
31 augusti 1907 införda ändrade lydelsen af 22 § i lagen om hemmansklyfning
m. m. den 27 juni 1896, innefattande häremot svarande
stadgande i fråga om jordafsöndring, syntes rättare uttrycka, hvad
som°i detta fall borde vara ändamålet med stadgandet. Det nu antydda
förfarandet i afseende å lagens tillämpning i länet hade emellertid
medfört, att begärdt tillstånd till ägostyckning endast i jämförelsevis
få fall behöft vägras. I många af dessa fall hade för öfrigt så tillgått,
att ansökningen återtagits, ej sällan för att efter vidtagen ändring
återinlämnas. De fall, då afslagsresolution meddelats, utgjorde under
hela tiden allenast 22, af hvilka i 16 fall afslaget grundats på, att den
eller de lotter, som skolat få inägojord, ej fått annan mark till den
omfattning, att de ansetts lämpliga till jordbruk. I viss mån sammanhängde
det nu omnämnda förhållandet äfven med att, sedan de vid
tillämpningen följda principerna hunnit något stadga sig och blifva
kända, vederbörande ordnat sig efter dem, innan begäran om tillstånd
framställts. Otvifvelaktigt vore emellertid, att genom den ifrågavarande
lagstiftningen ägostyckning såsom form för upplåtelser af småbruk och
egna hem erhållit minskad användning. Härigenom hade nog också
dylika upplåtelser i viss mån hämmats. Särskildt hade nog bolagen
af hållits från upplåtelser af inägojord till själfständiga småbruk i många
fall, då dylik upplåtelse eljest skolat äga rum. Och då, såsom i ett
af egnahemsnämnden afgifvet yttrande antyddes, en öfvergång af den
odlade jorden från bolagens äganderätt till enskilda jordbrukare vore
önskvärd, måste en sådan verkan anses oförmånlig. För egnahemsrörelsens
utveckling i sin helhet inom länet syntes dock detta förhållande
icke hafva haft någon större betydelse. Denna hade hela tiden varit
i jämn, tämligen snabb stigning. Och 1907 uppginge de beviljade
egnahemslånen till det för Jämtlands läns förhallanden afseväi’da antalet
af 77 med ett lånebelopp af 171,300 kronor. Å andra sidan torde
kunna med tämlig visshet antagas, att den ifrågavarande lagstiftningen
medfört den verkan i fråga om de upplåtelser, som med användande
af ägostyckningsinstitutet ägt rum, att de afskilda jordbrukslotterna
i allmänhet blifvit för bedrifvande af ett lönande bruk mera lämpliga
än eljest skulle blifvit fallet. Med kännedom särskildt om trävarubolagens
obenägenhet att afhända sig skogsmark, vore det sannolikt,
att i de fall, då bolagsjord varit föremål för styckning, tilldelningen
Bih. till Riksd. Prof. 1909. 1 Sami. 1 Afd. 89 Höft. 2

10 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 128.

af liusbekofsskog till den lott, som omfattat inägojorden, blifvit rikligare,
än om full frihet i detta afseende skulle varit rådande. Och
fråga vore, om ej denna verkan af lagen för utvecklingen af en själfständig
jordbrukareklass i Norrland vore af den öfvervägande framtida
betydelse, att den mer än uppvägde den omständigheten, att
upplåtelsernas antal blifvit något mindre, än eljest kunnat väntas.
Konungens befallningshafvande vore därför för sin del i detta afseende
benägen att ansluta sig till den af egnahemsnämnden hyllade
mening, att ifrågavarande lagstiftning inom Jämtlands län öfver hufvud
taget verkat förmånligt.

I alla händelser borde dock med afseende å de erfarenheter, som
vunnits genom tillämpning af den ifrågavarande lagstiftningen, bemärkas,
att densamma hittills dels haft en provisorisk karaktär, hvilken
säkerligen icke varit utan betydelse för dess verkan i praktiken,
och dels att den af norrlandskommi^tén föreslagna ägostyckningslagen
varit afsedd att ingå allenast såsom led i ett system af lagar, hvilka
skolat komplettera hvarandra, men af hvilka en del först på sista tiden
blifvit utfärdade, och en annan del ännu väntade på att genomföras.
Det vore antagligt att, om lagstiftningen gåfves en mera stadigvarande
beskaffenhet och större utförlighet — utan att dock de profvande
myndigheternas händer alltför mycket bundes — dess tillämpning, som
i olika län torde varit ganska olika, blefve jämnare och dess verkan,
som nu på vissa håll väckt betänkligheter, mera tillfredsställande. I
allmänhet torde provisoriska lagar alltid visa sig mer eller mindre
bristfälliga. Man uppsköte att inrätta sig efter desamma i tanke, att
de skulle upphöra; och de medförde därför ett osäkerhetstillstånd, som
icke kunde undgå att verka i viss mån ofördelaktigt och som äfven
medförde, att de erfarenheter, som af tillämpningen gjordes, blefve i
viss mån missvisande. Slutligen torde böra erinras, beträffande själfva
proceduren vid ägostyckningsförrättning, att norrlandskommittén föreslagit,
bland annat, att i protokollet med tillhörande beskrifning och
karta skulle upptagas sådana upplysningar i afseende å förrättningen,
att nödig ledning däraf erhölles för bedömande af dess öfverensstämmelse
med lagens föreskrifter; och kommittén tänkte sig, att de närmare
bestämmelserna angående dessa handlingar, som erfordrades för vinnande
af nödig reda och enhet i tillämpningen, borde meddelas af
landtmäteristyrelsen. Några dylika föreskrifter hade emellertid icke
blifvit af landtmäteristyrelsen meddelade. Nu tillginge på det sätt,
att vid ansökningen hos Konungens befallningshafvande bilades af
sökanden ett bevis från den landtmätare, som vore afsedd att användas,

11

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 128.

om egendomens areal enligt tillgängliga kartor och handlingar samt
om de föreslagna lotternas storlek i inägor, skogs-, betes- och odlingsmark.
På grund af detta bevis pröfvade Konungens befallningshafvande
ansökningen; och bilades beviset det utfärdade förordnandet.
Men uti ägostyckningshandlingarna torde det enligt gällande föreskrifter
eller formulär icke vara nödigt, att arealen af de olika ägoslagen för
hvarje lott upptoges, livilket därför ofta icke ägde rum. Med ledning
af tillgängliga laga skifteshandlingar eller andra ägomätningshandlingar
kunde visserligen nämnda areal uträknas, men detta orsakade i hvarje
fall stort besvär och torde ofta nog ej kunna blifva fullt exakt. Härigenom
försvårades eller omöjliggjordes för ägodelningsrätten och andra myndigheter
kontrollen däröfver, att ägostyckningen blifvit verkställd enligt
det af Konungens befallningshafvande pröfvade och godkända förslaget.
Det ville därför synas önskvärdt, att, äfven om lagstiftningen i detta
ämne fortfarande erhölle allenast provisorisk karaktär, föreskrifter och
formulär i nu antydda hänseende i erforderlig mån fullständigades.

Konungens befallningshafvande i Västerbottens län anför, att den relativt
korta tid, hvarunder ifrågavarande lag varit till efterrättelse
gällande, icke medgifvit tillfälle att vinna några mera allmängiltiga
erfarenheter, huru lagen verkat, hvarför befallningshafvanden icke ansett
sig kunna meddela annat rörande lagens tillämpning inom länet än
en redogörelse för, huru frågor om tillstånd till ägostyckningar enligt
åberopade lagen hos befallningshafvanden behandlats, äfvensom en
statistik dels öfver antalet inkomna ansökningar om dylikt tillstånd,
dels huru många sådana ansökningar bifallits, afslagits eller återkallats,
dels ock i hvilken mån jordafsöndringsförfarandet rönt inflytande
af den nya ägostyckningslagen. När ansökning om tillstånd
till ägostyckning inkommit, hade tillsetts, att karta och fullständig
uppgift om sättet för ägostyckningens verkställande vidfogats.
Hade ansökningen varit af beskaffenhet, att den ansetts icke böra
omedelbart afslås, hade handlingarna remitterats till förste landtmätaren
i länet med anmodan till denne att afgifva yttrande till upplysning,
huruvida i de hänseenden, som omförmäldes i berörda lag, hinder
mötte mot meddelande af tillstånd till begärda ägostyckningen. Med
afseende å hvad förste landtmätaren sålunda yttrat hade Konungens
befallningshafvande därefter bifallit eller afslagit ansökningarna. Understundom
hade emellertid inträffat, att, då förste landtmätaren afstyrkt
begäran om tillstånd till ägostyckning, sökanden återkallat sin fi a inställ
ning därom.

12

Kungi. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 128.

Under det att antalet ansökningar om förordnande för landtmätare
att verkställa ägostyckning under år 1904 utgjorde 362 och
under år 1905 till tiden för omförmälda lags utfärdande uppgick till
165, utgjorde antalet ansökningar om tillstånd till ägostyckning

år 1905 12

,, 1906 46 och

1907 ...................................................... 59 eller

tillhopa 117

Af dessa 117 ansökningar hade 100 bifallits, 10 afslagits och
återstående 7 återkallats.

Antalet af de utaf Konungens befallningshafvande fastställda afsöndringar
under åren 1904—1907 utgjorde tillsammans 1,592 eller

år 1904 278,

„ 1905 329,

1906 ...................................................... 467 och

,, 1907 518, hvarför det syntes,

som om tillämpningen af nya ägostyckningslagen föranledt ökning i
jordafsöndringarnas antal.

Utöfver hvad sålunda anförts ansåge sig Konungens befallningshafvande
kunna uttala den åsikt, att under den tid, ifrågavarande
lag tillämpats, inga förhållanden inom länet inträffat, som föranledde,
att lagen borde upphäfvas, lika litet som någon skärpning, hvilken
icke torde kunna ske utan fördyrande af styckningen, syntes vara
att förorda, Lagen syntes för den skull böra förklaras gälla äfven
efter den 1 januari 1910.

Konungens befallningshafvande i Norrbottens län yttrar, att om
det väl kunde sägas om det nya ägostyckningsinstitut, som genom
lagen den 27 juni 1896 infördes i vår rätt, att det icke i alla
afseenden varit till nytta, gåfve dock den redan vunna erfarenheten
af den genom lagen den 16 juni 1905 föreskrifna inskränkning i rätten
att erhålla ägostyckning oförtydbart vid handen, att inskränkningar i
rätten till ägodelning icke vore, lämpliga. Hvad anginge Norrbottens
län hade verkan af 1905 års lag alls icke blifvit den, lagstiftaren
åsyftat. I den mån laga skifte öfvergått ägor, tillhöriga sågverksbolag
och enskilda trävaruindustriidkare, hade nämligen, innan lagen trädt
i tillämpning, de flesta sådana fastigheter redan undergått ägostyckning.
Och då vid den tiden rätten till afsöndring af inägojord å sådana
fastigheter, som kunde blifva föremål för jordafsöndring, endast varit

13

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 128.

inskränkt till arealen, hade helt naturligt icke några svårigheter mött
att, med hänsyn till omfattningen af dessa fastigheters ägoområden
åtminstone där de utgjordes af skogshemman, genom afsöndring bereda
möjlighet att afyttra inägojorden. Så t. ex. verkställdes, sedan
-en i länet ingalunda ovanlig sammanslutning kommit till stånd mellan
två trävarubolag, af landtmätare uppmätning, beskrifning, kartläggning
och utstakning af inägorna å ett stort antal hemman, tillhörande det
ena af ifrågavarande bolag, hvilka ägor sedermera genom i vederbörlig
ordning upprättade afhandlingar öfverlåtits å det andra bolaget. Under
tiden januari—maj 1907 meddelade Konungens befallningshafvande
fastställelse å ej mindre än 260 sådana afsöndringar från omfönnälda
bolagshemman. Oafsedt den omständigheten, att i icke så få fall äfven
enskilda medborgare, genom att lagen tillerkänts retroaktivt gällande
kraft, i följd af före lagens tillkomst i god tro träffade aftal, å hvilka
ägostyckningsförfarandet skolat tillämpas, tillskyndats direkt ekonomisk
förlust, i det att de efter lagens promulgerande sett sig nödsakade
att låta de ingångna aftalen förfalla eller återgå, hade jämväl,
såsom en följd af denna lagstiftningsåtgärd, enstaka personer, som för
att skydda sig mot dylik förlust, låtit verkställa ägodelningen genom
hemmansklyfning, där sådant varit möjligt, likväl icke kunnat undgå
att drabbas af den afsevärdt drygare kostnad, som vore förenad med
utförandet af en dylik förrättning, som emellertid i föreliggande fall
resulterat i just samma ägodelning, som genom den vid aftalets ingående
afsedda ägostyckningen varit åsyftad. Efter tillkomsten af 1905
års lag hade dock endast ett mindre antal hemmansklyfningar uteslutande
för sådant ändamål blifvit utförda i länet. Det kunde icke heller
förnekas, att denna förbudslag åstadkommit väsentliga rubbningar i
enskildes aftalsfrihet, hvarigenom i synnerhet allmogebefolkningen i
länet blifvit lidande. I länets kusttrakter, särskildt i närheten af städer
och andra mera betydande samhällen, funnes nämligen ett icke ringa
antal hemman, hvilkas areal till hufvudsaklig del bestod af endast
inägor. Enligt 1905 års lag vore ägostyckning af dylika hemman förbjuden.
Mer än en bonde hade härigenom varit afstängd från möjligheten
att utvidga sitt hemman med odlad eller odlingsbar mark, mer
än en ägodelning, som icke kunnat vara annat än i alla afseenden
önskvärd och nyttig, hade härigenom icke kunnat komma till stånd
och uppkomsten af mer än ett enstaka eget hem eller själfståndigt
mindre jordbruk hade härigenom förhindrats. Konungens befallningshafvande
ansåge sig böra särskildt framhålla, att denna verkan af
lagen i all synnerhet framträdt inom Dodens by, som vore stadd

14 Kungi. Majds Nåd. Proposition N:o 128.

i storartad utveckling och utgjorde en af de folkrikaste orterna inom
länet. Där saknade flertalet hemman numera i följd af statens markförvärf
för olika ändamål såväl skog som betesmark. Och en del
hemman ägde skogs- och betesmark endast i mycket långa omfattning.
De flesta af dessa hemman förfogade däremot öfver områden, som med
hänsyn till åker, äng och odlingsmark lämpligen kunde, enligt förut
för ägostyckning gällande bestämmelser, uppdelas i flera själfständigar
lotter, å hvilka i betraktande af de rika afsättningstillfällena i orten
jordbruk med framgång torde kunna bedrifvas. I länets lappmarker
och jämväl i dess kusttrakter förekomme ej så sällan, att något af
ett hemmans skiften kunde vara förlagdt en eller flera mil från hemmanets
bolstad ibland inom en annan kommun, ja till och med inom
flera kommuner. En dylik jordäga, hvars häfd merendels i följd däraf
blefve försummad, vore af jämförelsevis ringa värde för hemmansägaren.
Däremot kunde i många fall en sådan äga med fördel läggas
under gemensamt bruk med annan närbelägen fastighet. Det syntes
därför lämpligt, att sådana ägor fortfarande, såsom förut, finge genom
ägostyckning utbrytas, oafsedt till hvilket ägoslag de på grund af markens
beskaffenhet kunde vara att hänföra. Det hade visat sig att,
sedan 1905 års lag trädt i tillämpning, högst få ägostyckningar å
bondhemman kommit till utförande. De ägostyckningar, som därefter
kommit till stånd å sågverksbolagens hemman, utgjordes nästan
uteslutande af sådana, hvarå förordnande för landtmätare utverkats
efter den 1 januari 1905, men före promulgerandet af lagen den
16 juni 1905, eller som under denna mellantid blifvit planlagda.
Och i de flesta fall torde sågverksbolagen allt fortfarande själfva innehafva
de vid de sålunda förrättade ägostyckningar utbrutna inägorna.
Bolagen kunde följaktligen förfoga öfver den till dessa ägor utstyckade
skogsmarken på samma sätt som vid tiden före ägostyckningens verkställande
och i samma omfattning, som de ägde dispositionsrätt till
det ursprungliga hemmanets skog i öfrigt.

Bolagen vore således oförhindrade att, där utsyningstvång icke
existerade, afverka inägolottens skog. Och då skogens återväxt i dessa
nordliga trakter ginge för sig ytterst långsamt och det af hittills
i enlighet med bestämmelserna i 1905 års lag förrättade ägostyckningar
visat sig, att den skogsmark, som därvid tillfölle inägolotten,
nästan alltid vore den för skogsbörd minst lämpliga, vore denna skogsmark
af tämligen tvifvelaktigt värde. Det alltjämt stegrade skogsvärdet
i förening med den ringa tillgång på duglig betesmark, som i
allmänhet funnes i länet inom jämförelsevis begränsade ägoområden,

15

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 128.

gjorde äfven, att den nya norm för ägodelning, som tillkommit genom
1905 års lag, icke vore ägnad att tillgodose jordbruksintresset, åtminstone
icke befrämjandet af uppkomsten af småbruk. Den jämförelsevis
fattiga landtbefolkningen i länet saknade nämligen utvägar
att kunna förvärfva en fastighet af den typ, som lagstiftaren genom
1905 års lag velat få till stånd, då en dylik fastighet stode alltför
högt i pris. Det läge också nära till hands att antaga, att så länge
skogen å en dylik fastighet icke vore underkastad utsyningstvång eller
särskilda lagbestämmelser icke funnes till skydd mot afverkning utöfver
egna skogsbehofvet, skogen i de flesta fall komme att af den, som
förvärfvat en sådan fastighet, genast tillgripas för att lämna medel till
köpeskillingens gäldande. Erfarenheten i länet hade äfven gifvit vid
handen, att några särskilda inskränkningar utöfver förut gällande bestämmelser
angående rätten att erhålla ägostyckning icke lämpligen
borde förefinnas, då fråga vore om markförvärf för statens räkning.
Om det numera efter utfärdandet af lagen angående förbud i vissa
fall för bolag och förening att förvärfva fast egendom den 4 maj 1906
kunde vidare anses lämpligt, att några inskränkningar utöfver dem,
som förefunnits enligt förut gällande lagstiftning, stadgades i rätten att
erhålla ägostyckning, syntes vid utarbetande af definitivt förslag till
dylika lagbestämmelser böra tagas under öfvervägande, huruvida icke
åt Konungens befallningshafvande kunde inrymmas större frihet att
bestämma i fråga om villkoren för erhållande af ägostyckning och
huruvida det icke kunde anses lämpligt föreskrifva lagbestämmelser i
den riktning, att sågverksb olagen och enskilde idkare af trävarurörelse
vid afyttring af mark från dem tillhöriga hemman likväl skulle vara
förbundna vidtaga anstalter för att å de jordlotter, som af dem fortfarande
innehades, ett jordbruk i ändamålsenlig omfattning i förhållande
till dessa jordlotters skattetal måtte bibehållas.

Att låta tiden för den provisoriska lagens giltighet gå till ända
utan att vare sig prolongera den eller ersätta den med definitiva
stadganden af motsvarande innebörd synes mig icke böra ifrågakomma.
Behofvet af en lagstiftning i denna riktning torde vara erkändt. På
de skäl, som anförts af Konungens befallningshafvande i Jämtlands län,
synes det äfven vara önskvärdt, att denna lagstiftning icke varder till
sin giltighetstid på förhand begränsad. Så skedde ej heller, då år 1907
liknande inskränkningar gjordes ifråga om jordafsöndringsinstitutet.

Departementschefeni

yttrande.

16.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 128.

Den första fråga, som möter, då något annat än en blott förlängning
af provisoriet ifrågasättes, är den, om lagstiftningen bör efter
mönstret af Norrlandskommitténs förslag upptaga bestämda mått å
de skogsanslag, hvarmed jordbrukslotterna böra förses, och i öfrigt
lämna detaljerade bestämmelser om deras sammansättning, eller —
såsom i den provisoriska lagen skett — åt myndighet (Konungens
befallningshafvande) uppdragas att efter pröfning af de faktiska förhållandena
i hvarje särskildt fall bedöma, huruvida ägostyckningen må
kunna ur social synpunkt medgifvas.

Det förra systemet har otvifvelaktigt fördelen af en fastare
utformning och större tydlighet, så att med detsamma kan åt den
juridiska myndighet (ägodelningsrätten), som har att slutligen pröfva
förrättningens formella lagenlighet, äfven uppdragas att efter de i lagen
gifna normerna bedöma dess tillåtlighet ur social synpunkt. Det leder
äfven så tillvida säkrare till det afsedda målet, som de enligt detsamma
utlagda ägolotterna gifvetvis komma att föga afvika från den normaltyp,
som lagstiftaren afsett.

Men systemet lider å andra sidan af den olägenhet, att ägotilldelningen
icke kan med önskvärd elasticitet lämpas efter hvad som
i det särskilda fallet kan vara behöfligt eller lämpligt. I ett så rent
praktiskt ämne, som det hvarom förevarande lagstiftning handlar, växla
de faktiska förutsättningarna väsentligen äfven för jämförelsevis nära
liggande trakter. Ett strängt genomförande af en normaltyp kan därför
verka såsom en hämsko på den allmänna rörelsen, så att den utveckling,
som man önskar främja, i stället däraf stäckes. Det synes mig, som
skulle farhågorna härutinnan vinna stöd af de i ärendet afgifna
utlåtandena. Det visar sig, att ägostyckningarna efter den provisoriska
lagens tillkomst väsentligen minskats. Konungens befallningshafvande
i Jämtlands län varnar för att allt för mycket binda händerna på de
profvande myndigheterna. Konungens befallningshafvande i Västerbottens
län finner någon skärpning af den provisoriska lagen icke vara
att förorda. Och Konungens befallningshafvande i Norrbottens län
ifrågasätter, huruvida icke åt Konungens befallningshafvande kunde
inrymmas större frihet vid bestämmande af villkoren för ägostyckning.

I fråga särskildt om skogsanslagens storlek vill jag erinra, att
Norrlandskommittén i sitt förslag till ägostyckningslag uppdelade de
län, som förslaget afsåg, i 4 zoner nämligen: I. Norrbottens och
Västerbottens lappmarker ofvan odlingsgränsen samt Frostvikens, Hotagens,
Offerdals, Kalls, Åre, Undersåkers, Storsjö, Tännäs, Hede, Vemdalens,
Klöfsjö, Linsells och Lillherrdals socknar i Jämtlands län.

17

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 128.

II. öfriga delar af Norrbottens och Västerbottens län, Tåsjö socken i
Västernorrlands län samt Alanäsets, Ströms, Laxsjö, Gåxsjö, Föllinge,
Alsens, Mörsils, Mattmars, Hallens, Marby, Ovikens, Myssjö, Bergs,
Åsarnes, Rätans och Svegs socknar i Jämtlands lan; III. öfriga delar
af Västernorrlands och Jämtlands län samt Los och Ramsjö socknar i
Gäfleborgs län, samt IV. öfriga delar af Gäfleborgs län; och föreslog
en områdestilldelning för husbehofsskog af inom I minst 50 hektar,
inom II minst 40 hektar, inom III minst 27 hektar och inom IV
minst 20 hektar medelgod skogsmark, oberäknadt inom dessa områden
fallande, för skogsbörd oduglig mark, samt, där skogsmarken vore af
sämre beskaffenhet, ett i förhållande därefter ökadt område. En reservant
inom kommittén, som godkände den indelning i olika zoner, som
kommittén uppställt, ansåg förslaget ifråga om arealerna icke vara
tillfredsställande utan hemställde, att arealerna måtte bestämmas inom
I till minst 30 hektar göd eller minst 60 hektar dålig skogsmark,
inom II till minst 20 hektar god eller minst 45 hektar dålig skogsmark,
inom III till minst 15 hektar god eller minst 30 hektar dålig
skogsmark, samt inom IV till minst 12 hektar god eller minst 25
hektar dålig skogsmark, och borde arealen skogsmark af beskaffenheten
mellan god och dålig beräknas i förhållande därefter. I de yttranden,
som sedermera afgifvits öfver kommitténs förslag, hafva dessa sistnämnda
mått förordats af Konungens befallningshafvande i Gäfleborgs, Västernorrlands,
Jämtlands och Norrbottens län äfvensom af kammarkollegium,
hvaremot Konungens befallningshafvande i Västerbottens län funnit
kommitténs förslag tillfredsställande. I kammarkollegii och domänstyrelsens
gemensamma utlåtande öfver kommitténs förslag om upplåtelse
af odlingslägenheter å kronoparkerna hafva de af samma reservant
föreslagna arealerna ansetts böra vara grundläggande för det
område i skogsmark, som efter försökstidens utgång borde tilldelas
odlingslägenhet. Af de senast afgifna, förut refererade yttrandena
framgår, att Konungens befallningshafvande i Jämtlands län vid den
provisoriska lagens tillämpning funnit sig böra stanna vid ett afsevärdt
mindre genomsnittsområde än kommittén föreslog och att tilldelningen
kunnat och bort afpassas olika efter olika trakter och områdenas
beskaffenhet. Konungens befallningshafvande i Norrbottens län framhåller
den ogynnsamma förhöjning af priset å dessa jordbrukslotter,
som måste blifva en följd af att större skogsanslag äro obligatoriska.

Vid öfvervägande af nu berörda förhållanden och uttalanden har
det synts mig knappast möjligt att — särskildt då fråga är om skapande
af bärkraftiga men billiga småbruk — träffa en genomsnittssiffra för
Bih. till Rikad. Prot. 1909. 1 Sami. 1 Afd. 89 Höft. 3

18

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition N:o 128.

skogstilldelningen, som passar för ett större område utan afseende
å skiljaktigheterna inom detsamma samt å ena sidan nöjaktigt tillgodoser
virkesbehofvet men å andra sidan icke mer än som är oundvikligt
motverkar inägojordens återgång i bondehand.

Det ligger då nära till hands att fråga, om icke det åtrådda
målet lämpligare och säkrare vinnes genom att fortgå på den väg,
som redan inslagits med den provisoriska lagen, d. v. s. att genom
en i hvarje särskildt fall anordnad förpröfning tillgodose det sociala
krafvet på skapande af lämpliga jordbrukslotter. Häremot invändes
måhända, att man kan befara, att förpröfningen ej varder tillräckligt
effektiv, och att syftet med lagen förfelas. Jag tror emellertid
att denna betänklighet ej bör vara afgörande. Sätter man den profvande
myndigheten i tillfälle att vid ärendets afgörande inhämta yttrande
från personer, som hafva kunskap om de konkreta förutsättningarna
för styckningen och moget omdöme i dessa praktiska ting,
lärer säkerligen resultatet blifva minst lika tillfredsställande som genom
abstrakta lagparagrafer. Att välja nu antydda väg för frågans lösning,
skulle jämväl äga den obestridliga fördel, att den definitiva lagstiftningen
k om me att till sitt innehåll nära ansluta sig till den gällande
provisoriska och blifva så att säga blott en närmare utveckling af denna.

Det synes mig, som skulle öfvervägande skäl tala för det sistberörda
alternativet, och är det förslag till lag om inskränkning i
rätten att erhålla ägostyckning, som jag låtit inom justitiedepartementet
upprätta och nu anhåller att få underställa Kungl. Maj:ts pröfning, i
enlighet därmed affattadt.

Lagförslaget uppställer alltså såsom villkor för ägostyckning i
de fem norra länen, att tillstånd till styckningen skall vara lämnadt
af vederbörande Konungens befallningshafvande. Det har ansetts
lämpligt föreskrifva, att ansökan om dylikt tillstånd skall vara åtföljd
af karta utvisande, huru fastigheten är afsedd att styckas. Hela förfarandet
vinner härigenom i klarhet och reda. En blott uppgift om sättet
för styckningen, såsom nu är föreskrifvet, kan svårligen innebära samma
tydlighet. Äro de tillämnade styckningslinjerna utlagda på karta, kan
man genom att jämföra dem med på landtmäterikontoren befintliga
skifteskartor och skifteshand] ingår i regel lätt utreda, af hvilka ägor
en tillämnad hemmanslott är sammansatt. Slutligen kan Konungens
befallningshafvande genom att i tillståndsresolutionen åberopa kartan
tydligt angifva hvad det är, som tillåtits, hvarefter ingen svårighet
möter för ägodelningsrätten eller dess ordförande att kontrollera, att
förrättningen blifvit verkställd i öfverensstämmelse med tillståndet.

19

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 128.

Att sålunda redan på det förberedande stadiet förete karta, torde icke
för sökanden medföra någon afsevärd olägenhet. Redan för att, såsom
nu är föreskrifvet, kunna lämna uppgift på sättet för den tillämnade
styckningens verkställande lärer sökanden vara nödsakad att sätta sig
i förbindelse med den landtmätare, han sedan vill hafva till förrättningen
förordnad. Skall denne efter sökandens anvisning uppgöra förslag
till styckningen, lärer det icke vara något nämnvärdt besvär för
honom att åstadkomma den synnerligen enkla karta, hvarom här är
fråga. Med ytterst få undantagsfall torde kartan i hufvudsak kunna
afkopieras från någon redan befintlig skifteskarta. Likaledes kan väl
oftast samma karta användas både till företeende vid ansökningens
ingifvande och såsom slutlig förrättningskarta. Af utlåtandena framgår,
att Konungens befallningshafvande i Västerbottens län redan nu fordrar,
att ansökan om ägostyckning skall åtföljas af karta.

Då sökanden bör vara skyldig att förebringa den för ärendets
pröfning nödiga utredning, i den mån sådan icke kan vinnas af pa landtmäterikontoren
tillgängliga kartor och skifteshandlingar, lärer i lagen
böra lämnas sökanden anvisning, att lian vid ansökningen skall foga de
handlingar och intyg lian kan finna nödigt åberopa.

3 § i förslaget innehåller de för Konungens befallningshafvandes
pröfning normerande bestämmelserna. Därvid uppställes såsom princip, att
hemmanslott, som erhåller inägojord, skall vara så afpassad, att den
lämpar sig för jordbruk, och förty vara försedd med nödig husbehofsskog
och betesmark, hvarjämte till densamma bör läggas den odlingsmark,
som lämpligen kan med densamma förenas. Denna fordran har
— beträffande utmarken och i öfverensstämmelse med hvad Norrlandskommittén
föreslog — så tillvida modifierats att, om inägojorden
styckas till olika hemmanslotter och å hemmanet ej finnes skogs- och
betesmark till erforderlig vidd för att bereda samtliga lotter erforderliga
anslag i sådan mark, tilldelningen må jämkas efter hvad som
finnes att tillgå. Saknaden af en motsvarande bestämmelse har, efter
hvad Konungens befallningshafvande i Norrbottens län meddelar, ansetts
lägga hinder i vägen för ägostyckning i vissa fall, då otvifvelaktigt
sådan varit med lagens anda och mening instämmande. Då någon
betänklighet icke lärer möta mot att i denna del upptaga kommitténs
förslag, har så skett i det nu framlagda förslaget.

Norrlandskommitténs förslag till ägostyckningslag innehöll att,
därest en utlagd hemmansdel saknade erforderligt bete för de hästar
och nötkreatur som kunde vinterfödas å densamma, rätt till sådant
bete skulle förbehållas hemmanslotten å hemmanets öfriga skog eller

20

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 128.

utmark eller del däraf. Äfven behofvet af skogsfång skulle enligt
samma förslag tillgodoses genom servitut, om ock för den tid den till
hemmanslotten utlagda skogsmarken ej vore uppe i normal afkastningsförmåga.
Den provisoriska ägostyckningslagen saknar motsvarande
bestämmelser. Såvidt jag varit i tillfälle att inhämta, har vid de ägostyckningar,
som på grund af samma lag medgifvits och hvilka sammanlagdt
uppgå till ett rätt betydande antal, användning af servitutsinstitutet
för betryggande af inägolotters behof af mulbete och skogsfång
ej ifrågasatts. Ej heller har i de af Konungens befallningshafvande
afgifna utlåtandena förekommit något uttalande, som ger anledning
antaga att bestämmelser utaf nu afsedt innehåll skulle visat sig nödiga
eller önskvärda. Och landshöfdingarna i ifrågavarande län hafva, efter
det utlåtandena inkommit, lämnat mig meddelanden, som äfven gifva
stöd för den uppfattning, att dylika bestämmelser icke äro, af något
verkligt behof påkallade. Då det ur allmän synpunkt gifvetvis är förmånligast
om servitutsaftal — som i tillämpningen ej sällan föda tvister
— kunna undvaras, har jag funnit mig böra äfven i denna del vidhålla
den provisoriska lagens ståndpunkt.

I fråga om de fall, då ägostyckning må medgifvas utan att de
regelmässiga fordringarna i afseende på lotternas beskaffenhet äro
uppfyllda, har jag ansett den provisoriska lagens bestämmelser böra
följas. Jag hänvisar i detta afseende till de förhandlingar som vid
1905 års riksdag föregingo antagandet af samma lag. Beträffande
innebörden af uttrycket »egnahemssamhällen» torde jag få erinra om
Norrlandskommitténs, af lagutskottet åberopade uttalande af följande
innehåll:

''Om ägostyckning i norra Sverige hittills oftast afsett att skilja
ett hemmans jordbruk från dess skogsmark, och man därför såsom
hufvudregel måste uppställa, att hemman, därå finnes inägojord, icke
må styckas enligt andra grundsatser än förslaget innehåller, kan det
likväl tänkas, att här och hvar sådana förhållanden föreligga, att det
vore äfven från allmänna synpunkter önskligt, att dylika hemman kunde
styckas med den nuvarande lagens frihet. Så är händelsen på platser,
där det är af vikt att kunna tillskapa en mängd smärre jordpossessioner
med den större orubblighet, som tillkommer ägostyckningsförfarandet
jämfördt med jordafsöndringen, såsom t. ex. ifråga om egnahemssamhällen,
eller där det, såsom vid industriella anläggningar och dylikt,
är af särskild betydelse, att något visst område, som icke är afsedt
att användas för jordbruk, skiljes från angränsande jord med nämnda
högre grad af orubblighet. Då dylika ägostyckningar icke böra för -

21

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 128-

hindras, men ett allmänt stadgande om fullständigt fri ägostyckningsrätt
i sådana fall lätteligen skulle kunna missbrukas, har kommittén
föreslagit, att ägostyckning i annan ordning än lagen föreskrifver skall
göras beroende af tillstånd från Konungens befallningshafvandes sida.

I lagen den 31 augusti 1907 angående ändring i 20 § 1 mom.
och 22 § af lagen om hemmansklyfning, ägostyckning och jordafsöndring
den 27 juni 1896 har undantag från förbudet att inom de norra
länen afsöndra inägojord till den omfattning, att hemmanets jordbruk
därigenom märkligen försvagas, medgifvits bland annat för det fall,
att afsöndringen erfordras för »egnaliemsanläggningar»; och af lagutskottets
yttrande framgår, att därmed afses bildande af egna hem,
vare sig det är fråga om ett helt samhälle eller om en enstaka lägenhet.
Här föreligger alltså en olikhet mellan den provisoriska ägostyckningslagen
och jordafsöndringslagen, och det kunde ifrågasättas, om ej denna
olikhet borde utjämnas. Då emellertid sakliga skäl för bibehållande
af de nu befintliga bestämmelserna ej saknas, har jag ansett mig böra
i det nu framlagda förslaget låta därvid förblifva, och detta desto
hellre som behofvet af mark för egna hem af den beskaffenhet, som
afses i förutnämnda lag af den 31 augusti 1907, lärer kunna tillgodoses
genom upplåtelser enligt samma lag eller genom ägostyckning å utmarken
utan att ägostyckning å inägojorden behöfver därför anlitas.

Af skäl, som förut antydts, har man__ velat lämna Konungens befallningshafvande
öppet att, när så erfordras, öfver förekommande
ägostyckningsansökningar höra personer, som kunna hafva kännedom
om förhållandena vid den fastighet, hvarom fråga är, och i sådant
afseende hänvisat till hushållningssällskapets förvaltningsutskott, egnahemsnämnden,
kommunalnämnden eller eventuellt kronobetjaningen,
ankommande på Konungens befallningshafvande att därvid anlita
dem, där bästa kännedomen om de lokala förhållandena kan antagas
förefinnas.»

Föredraganden uppläste härefter ifrågavarande lagförslag af den
lydelse, bilagan vid detta protokoll utvisar, och hemställde i underdånighet,
att högsta domstolens utlåtande öfver förslaget måtte, för det ändamål
§ 87 regeringsformen omförmäler. genom utdrag af protokollet inhämtas.

Till denna af statsrådets öfriga ledamöter biträdda
hemställan täcktes Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten
i nåder lämna bifall.

Ur protokollet
Carl Stålhammar.

22

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N;o 128.

Förslag

till

Lag om inskränkning i rätten att erhålla ägostyckning.

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

I Gäfleborgs, Västernorrlands, Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens
län må ej ägostyckning ske eller förordnande för landtmätare
att verkställa ägostyckning meddelas, med mindre tillstånd till ägostyckningen
lämnats på sätt nedan sägs.

2 §■

Ansökning om tillstånd till ägostyckning ingifves till Konungens
befallningshafvande i det län, där fastigheten är belägen, samt skall
vara åtföljd ej mindre af karta, utvisande, huru fastigheten är afsedd
att styckas, än äfven af de handlingar eller intyg sökanden kan akta
nödigt förete till utredning om att styckningen instämmer med hvad
i 3 § stadgas.

3 §•

Hennnanslott, som vid ägostyckningen erhåller inägojord, skall
vara tjänlig för jordbruk. Den skall förty tilldelas nödig husbehofsskog
och betesmark och därtill jämväl läggas den odlingsmark, som lämpligen
kan med lotten förenas. Styckas inägoj orden till olika hemmanslotter
och finnes ej å hemmanet tillräcklig skogs- och betesmark
för att bereda samtliga lotter erforderliga anslag i sådan mark, må
tilldelningen därefter jämkas.

23

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition N:o 128.

För bildande af egnabemssamhällen eller för industriell anläggning
eller för annat dylikt ändamål vare ock ägostyckning tillåten, ändå
att därvid utlagd hemmanslott, som erhåller inägojord, ej varder
tjänlig för jordbruk.

Till inägojord, hvarom ofvan sägs, räknas ej slåttermyr eller kärräng,
som i anseende till läge eller beskaffenhet är af mindre värde.

4 §•

Innan ärendet pröfvas, må Konungens befallningshafvande, där så
finnes lämpligt, öfver ansökningen höra nämnd eller myndighet, som
kan antagas äga kännedom om förhållandena, såsom hushållningssällskapets
förvaltningsutskott eller egnahemsnämnden i länet eller kommunalnämnden
eller kronobetjäningen i orten.

5 §•

Öfver Konungens befallningshafvandes beslut i ärende, hvarom nu
är sagdt, må klagan hos Konungen i vederbörande statsdepartement
föras i den ordning, som för ekonomimål i allmänhet är stadgad.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1910, dock att lagen ej
skall tillämpas å ägostyckning, till hvilken tillstånd lämnats före
nämnda dag.

24

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 128.

Utdrag af protokollet öfver lagärende, hållet uti Kungl. Maj.ts
högsta domstol onsdagen den 13 januari 1902.

Iredje rummet.

Närvarande:

Justitieråden Ramstedt,
Sundberg,
Bergman,
Gullstrand,
Berglöf.

F. d. revisionssekreteraren häradshöfdingen Améen fortsatte och afslutade
under högsta domstolens sammanträde denna dag föredragningen
af det till högsta domstolen för afgifvande af utlåtande öfverlämnade,
i protokollet för den 12 januari 1909 omförmälda lagförslag;
varande förslaget bilagdt detta protokoll.

Mot förslaget framställdes följande anmärkningar:

3 §•

Justitierådet Berglöf yttrade:

»I den provisoriska lagen af den 16 juni 1905, om hvars ersättande
med definitiva stadgande nu är fråga, föreskrifves, att Konungens
befallningshafvandes tillstånd till ägostyckning i de fem norrländska

25

Kungl. Maj:ts Nåd. Propostion N:o 128.

länen ej må lämnas, med mindre hvarje lott, som komme att erhålla inägor,
skulle med hänsyn såväl till dessa ägors omfattning som ock till
den myckenhet husbehofsskog, odlings- och mulbetesmark, som blefve
lotten tilldelad, varda tjänlig för jordbruk, eller ock ägostyckningen erfordrades
för vissa andra, i lagen angifna ändamål.

Denna föreskrift innebär ovedersägligen kraf, bland annat, på ett
visst minimimått för inägorna till sådan lott, åt hvilken vid styckningen
tilldelning af dylika ägor öfver hufvud skulle ifrågakomma, ett kraf, som
emellertid — på sätt framgår af förarbetena till 1905 års lag — ej
torde få utsträckas så långt som till fordran på besutenhet.

I det remitterade förslaget motsvaras samma föreskrift, i hvad den
rör jordbruksintressets tillgodoseende, af första stycket i 3 §. Af departementschefens
vid förslaget fogade yttrande till statsrådsprotokollet
framgår ej, att annan saklig ändring i den provisoriska lagen är härutinnan
afsedd, än som innefattas i tredje punkten af berörda stycke. För
min del saknar jag också anledning att bringa å bane förslag till någon
sådan ändring.

Då emellertid de två första punkterna i 3 § i förslaget torde kunna
lämna rum för den tolkning, att icke någon som hälst fordran med afseende
på omfattningen af hemmanslotts inägovälde numera skulle uppställas,
håller jag före, att, dessa två punkter böra omredigeras till närmare
öfverensstämmelse med den provisoriska lagens motsvarande stadgande.
»

Justitierådet Gullstrand anförde:

»Förevarande paragraf i förslaget innehåller föreskrift, att vid ägostyckning
uppkommande lott, som erhåller inägojord, skall vara tjänlig
för jordbruk, och stadgas vidare såsom förutsättning för uppfyllandet af
nämnda fordran, att lotten tilldelas nödig husbehofsskog och betesmark,
hvarjämte till lotten skall läggas den odlingsmark, som lämpligen kan
förenas med densamma. Hvad därutöfver erfordras för att lotten skall
anses tjänlig för jordbruk angifves däremot icke. I detta afseende förefinnes
en skillnad emellan förslaget och den gällande provisoriska lagen
om inskränkning i rätten att erhålla ägostyckning, då nämligen enligt
berörda lag vid afgörande af frågan, om en lott, som erhåller inägor,
är att anse såsom tjänlig till jordbruk, hänsyn skall tagas bland annat
till dessa ägors omfattning. Genom denna bestämmelse, huru sväfvande
den än är, har förebyggts, att — utom i det särskildt undantagna fall,
att ägostyckningen erfordras för bildande af egnahemssamhällen — särdeles
obetydliga jordbruksfastigheter tillskapas genom ägostyckning. Då
förslaget saknar motsvarande bestämmelse, och det synes otvifvelaktigt^
Bih. till Rilcsd. Prot. 1909. 1 Sami. 1 Afd. 89 Häft. 4

26

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 128-

att en fastighet kan anses tjänlig för jordbruk, äfven om till densamma
hörande inägojord är synnerligen ringa, skiljer sig alltså förslaget i detta
afseende jämväl i sak från gällande lag. Anledningen till den inskränkning
i förbudet emot ägostyckning, förslaget sålunda innehåller, angifves
emellertid icke i departementschefens yttrande till statsrådsprotokollet,
men då vid bedömande, huruvida inskränkningen lämpligen kan äga
rum, goda skäl kunna åberopas å ömse sidor, samt verkan af undantagslag
icke bör sträckas längre än behofvet oundgängligen fordrar, saknar
jag anledning att uti ifrågavarande afseende framställa anmärkning
emot förslaget, om hvars innebörd i denna del jag emellertid ansett mig
böra erinra.»

Justitieråden Ramstedt och Bergman förenade sig om följande yttrande
:

»Med de i 3 § upptagna villkor för erhållande i allmänhet af
tillstånd till ägostyckning afses, såvidt af departementschefens yttrande
till statsrådsprotokollet framgår, icke, utom för ett särskildt fall, att vidtaga
någon ändring i de enligt 1905 års lag gällande styckningsvillkor.
Emellertid har föreskriften i berörda lag, att vid bedömande af frågan
om ägolotts lämplighet för jordbruk hänsyn skall tagas till inägornas
omfattning, ej influtit i förslaget, som genom sin formulering snarare
hänvisar på, att med inägor försedd ägolotts lämplighet för jordbruk
hufvudsakligen är beroende däraf, att å lotten finnes nödig husbehofsskog
och betesmark. Det synes äfven kunna ifrågasättas, om ej uttrycket
i förslaget, att lott med inägor skall tilldelas »nödig» betesmark,
kan tolkas såsom innebärande anspråk på större utsträckning af sådan
mark än som åsyftas i den provisoriska lagen, en ändring som synes
kunna leda till det helt visst ej afsedda resultatet att försvåra styckningsförfarandets
användning. Någon jämkning i ordalagen är således
önskvärd.

Enligt stadgandet i första punkten af 3 § torde det vara förbjudet
att vid ägostyckning, som har till ändamål att afskilja ett hemmans inägojord
från den hufvudsakliga delen af dess skogsmark, till sistnämnda
lott af hemmanet bibehålla ett område af inägojorden, som är af så
ringa omfattning eller har sådan belägenhet, att nämnda lott ej kan
sägas vara tjänlig för jordbruk. Ett sådant bibehållande kan dock i
vissa fall vara af behofvet påkalladt eller lämpligt, såsom t. ex. då området
erfordras för flottning eller för annat därmed jämförligt ändamål.
Väl är det möjligt, att ett sådant förfarande enligt gällande lag likasom
enligt förslaget skulle kunna anses tillåtet på grund af medgifvandet att
verkställa ägostyckning för ändamål, som kan jämföras med bildandet

27

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 128.

af egnahemssamshällen eller industriell anläggning, men att åt denna
bestämmelse gifva en sådan tolkning synes dock något långsökt. Ett
förtydligande anse vi oss således böra förorda.»

Justitierådet Bergman anmärkte slutligen, att uttrycket »hemmanslott»
vore i viss mån oegentligt, då förutom hemman och hemmansdel
äfven visst slags lägenhet kunde blifva föremål för ägostyckning.

Justitierådet Sundberg utlät sig:

»Då med den affattning, som gifvits åt första stycket i 3 §, jämförd
med den nu gällande provisoriska lagens ordalydelse, ej tydligt
framgår, huruvida enligt förslaget må — såsom enligt den provisoriska
lagen skall ske — för bedömande af en ägolotts tjänlighet för jordbruk
tagas hänsyn till omfattningen af de till samma lott lagda inägor, hemställer
jag, att omförmälda stycke härutinnan genom någon jämkning
af redaktionen förtydligas.

Vid en i sådant syfte företagen omredigering torde, därest antydda
stadgande i den provisoriska lagen fortfarande skall blifva gällande, dock
böra beaktas, huruvida ej lämpligen må lämnas öppen möjlighet att vid
förekommande ägostyckning, där så af särskilda anledningar befinnes
nödigt och utan skada för jordbruket kan ske, till en utlagd skogslott
bibehålla af inägoj orden någon mindre del, ehuruväl denna icke varder
tjänlig för jordbruk.

Det i nämnda stycke förekommande uttrycket »nödig husbeliofsskog»
synes mig, jämförd t med de därmed sammanställda uttrycken
»betesmark», »odlingsmark» och »skogs- och betesmark», sakna erforderlig
tydlighet. Närmast till hands ligger det antagande, att med uttrycket
»nödig husbehofsskog», åsyftats att utmärka, hurusom vid tilldelningen
af skogsmark åt inägolott bör — sedan skogsmark utlagts
till sådant omfång, som med normalt skogsbestånd kan anses tillräckligt
— tillses, att, därest den sålunda utlagda skogsmarken vid tillfället är
beväxt med klenare skogsbestånd, inägolottens närvarande skogsbehof
blir på annat sätt fylldt. Ett sådant förfarande synes ock vara rimligt,
enär man eljest i det fall, att vid tiden för tilldelningen skogsbeståndet
är sämre än det normala, skulle nödgas antingen med hänsyn till inägolottens
närvarande skogsbehof tilldela lotten ett område, som, då skogen
växt till, öfverskrede b^hofvet, eller ock låta inägolotten under tiden för
skogens tillväxt vara i saknad af nödig skog. Af departementschefens
yttrande till statsrådsprotokollet synes emellertid framgå, att den tolkning,
jag nu gifvit åt ifrågavarande uttryck, icke är afsedd. På grund
af hvad jag sålunda anfört hemställer jag om förslagets förtydligande
beträffande sättet lör tilldelningen åt inägolott af skog.»

28

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 128.

4 §•

Justitieråden Ramstedt, Bergman och Gallstrand hemställde, huruvida
det vore lämpligt att, på sätt som skett i förevarande paragraf
hänvisa Konungens befallningshafvande att i ägostyckningsärende höra
»egnahemsnämnden i länet», då detta uttryck synes förutsätta befintligheten
i hvarje län af sådan nämnd, men någon föreskrift i lag eller
författning om inrättande däraf ej finnes gifven.

Ur protokollet:

Carl Stålhammar.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 128.

29

Utdrag af protokollet öfver justitiedepartementsår enden, hållet inför
Hans May.t Konungen i statsrådet å Stockholms slott
fredagen den 26 mars 1909.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern Lindman,

Statsråden: Albert Petersson,

Hederstierna,

Hammarskjöld,

SWARTZ,

grefve Hamilton,
grefve Eiirensvärd,

Malm,

Lindström,

Nyländer.

Justitieråden: Westring,

Sundberg.

Departementschefen statsrådet Albert Petersson anmälde i underdånighet
:

Högsta domstolens genom utdrag ur protokollet den 4 december
1908 infordrade utlåtande öfver upprättadt förslag till lag om inskränkning
i rätten att erhålla ägostyckning.

Sedan departementschefen redogjort för utlåtandets innehåll, anförde
departementschefen vidare:

»Med anledning af de anmärkningar, som inom högsta domstolen
framställts mot ifrågavarande lagförslag, har detsamma inom justitiedepartementet
ånyo öfversetts. Den omredigering, som därvid företagits,
afser hufvudsakligen 3 §, hvilken bragts till närmare öfverensstämmelse
med motsvarande föreskrift i den provisoriska lagen. I §:n
har tillika införts bestämmelse därom att, när sådant kan ske utan
märklig skada för jordbruket, någon mindre del af inägojorden må
Bih. till liiksd. Prot. 1909. 1 Sami. 1 Afd. 89 Höft. 5

30 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 128.

förenas med en skogslott, ehuruväl lotten icke varder tjänlig för
jordbruk.

I öfrigt har förslaget icke underkastats någon annan omarbetning
än att vid 4 § företagits en obetydlig redaktionsförändring, hvarigenom
den betänklighet, som inom högsta domstolen yppats vid denna §, torde
få anses undanröjd.»

Föredraganden uppläste härefter det enligt angifna grunder jämkade
lagförslaget och hemställde, att detsamma måtte jämlikt § 87
regeringsformen genom nådig proposition Riksdagen till antagande
föreläggas.

Justitierådet Sundberg åberopade hvad han vid ärendets behandling
i högsta domstolen anfört, i den mån det ej vunnit beaktande vid
förslagets omarbetning.

Statsrådets öfriga ledamöter biträdde föredragandens hemställan;

och täcktes Hans Maj:t Konungen med bifall
härtill förordna, att till Riksdagen skulle aflåtas nådig
proposition i ämnet af den lydelse bilagan vid
detta protokoll utvisar.

Ur protokollet
Carl Stålhammar.

STOCKHOLM, ISAAC MARCUS’ BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG, 1909.