Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 103.

1

N:o 103.

Kungi. Majds nådiga proposition till Riksdagen med förslag till
lag angående folkskoleväsendet i vissa städer, lag om ändrad
lydelse af 1 § i kungl. förordningen om kyrkostämma
samt kyrkoråd och skolråd den 21 mars 1862 och lag
om ändrad lydelse af 2 och 28 §§ i lagen angående uppfostran
åt vanartade och i sedligt afseende försummade
kärn den 13 juni 1902; gifven Stockholms slott den 26
februari 1909.

Under åberopande af bilagda utdrag af statsrådsprotokollet öfver
ecklesiastikärenden för denna dag vill Kungl. Maj:t härmed föreslå Riksdagen
att antaga härvid fogade förslag till

l:o) lag angående folkskoleväsendet i vissa städer;

2:o) lag om ändrad lydelse af 1 § i kungl. förordningen om kyrkostämma
samt kyrkoråd och skolråd den 21 mars 1862; och

3:o) lag om ändrad lydelse åf 2 och 28 §§ i lagen angående uppfostran
åt vanartade och i sedligt afseende försummade barn den 13 juni 1902.

De till ärendet hörande handlingarna skola Riksdagens vederbörande
utskott tillhandahållas; och Kungl. Maj:t förblifver Riksdagen med all
kungl. nåd och ynnest städse välbevågen.

GUSTAF.

Hugo Hammarskjöld.

Bill. till mild. Prof. 1909. 1 Sami. 1 Af cl. 70 luft. (N:o las.)

1

2

Kungl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 103.

Förslag

till

LAG

angående folkskoleväsendet i vissa städer.

Härigenom förordnas som följer:

§ 1.

I stad, där stadsfullmäktige finnas och Konungen på framställning af
stadsfullmäktige eller kyrkostämma därom förordnat, skola folkskoleväsendet
samt frågor om uppfostran åt vanartade och i sedligt afseende försummade
barn utgöra en för hela staden gemensam angelägenhet, hvilken staden
såsom kommun har att vårda.

I sådan stad skola kostnaderna för ofvannämnda ändamål beslutas och
utgöras på sätt om kommunalutskylder är stadgadt; dock att vederbörande
skoldistrikt bibehållas vid den dem enligt gällande folkskolestadga till
kommande rätt att, såsom bidrag till kostnaderna för skolväsendet, af hvar
och en, som erlägger mantalspenningar, upptaga en särskild afgifgt.

§ 2.

Folkundervisningen i stad, där denna lag äger tillämpning, ordnas
enligt af Konungen utfärdade bestämmelser.

§ 3.

I stad, som i § 2 afses, handhafvas de i § 1 mom. 1 omförmälda
angelägenheter närmast af en folkskolestyrelse.

3

Kungl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 103.

Med afseende å folkskoleväsendet tillhör det denna styrelse särskild!:

att i enlighet med gällande författningar och reglementen ordna och
med uppmärksamhet följa undervisningen, utöfva den ekonomiska förvaltningen
samt hafva tillsyn öfver de för folkskoleväsendet upplåtna lokaler;

att tillsätta och afskeda lärare äfvensom de tjänstebiträden, hvilka
ställas till styrelsens förfogande;

att ombesörja verkställighet af stadsfullmäktiges beslut i alla de fall,
där ej sådan verkställighet uppdragits åt vissa därtill utsedda personer;

att till stadsfullmäktige göra de framställningar och förslag, hvilka
omständigheterna kunna påkalla; samt

att afgifva de förberedande utlåtanden, som af stadsfullmäktige infordras.

Angående styrelsens skyldigheter med afseende å uppfostran åt vanartade
och i sedligt afseende försummade barn är särskild! stadgadt.

Det åligger styrelsen att före den 15 oktober hvarje år till stadsfullmäktige
''afgifva förslag till nästföljande års utgifts- och inkomststat
rörande folkskoleväsendet och barnavården; skolande i utgiftsförslaget intagas
de utgifter, som redan äro beslutade att under det nästföljande året
utgå, äfvensom de, hvilka styrelsen därutöfver anser af behofvet påkallade
att under samma år utgå, samt i inkomstförslaget upptagas de inkomster,
som för det nästföljande året äro eller anses vara att påräkna.

§ 4.

Där ej Konungen med afseende å särskilda vid tiden för denna lags
utfärdande förefintliga förhållanden annorlunda förordnar, utgöres folkskol
estyrelsen af kyrkoherden i stadsförsamlingen eller, där i en stad flera
stadsförsamlingar med särskilda kyrkoherdar finnas, den bland dessa, som
domkapitlet utser, samt, efter stadsfullmäktiges bepröfvande, af ett jämnt
antal ledamöter, minst åtta och högst tjugu, utsedda till hälften af stadsfullmäktige
bland stadens vid fullmäktigeval röstberättigade inbyggare och
till hälften af kyrkostämma eller, där stadsförsamlingarna äro flera, af
kyrkostämmorna hvar för sig enligt den fördelning dem emellan, som
domkapitlet för hvarje fall bestämmer, bland de å kyrkostämma röstfooriYtti
^Sid-G

Val af ledamot i folkskol estyrelsen gäller för en tid af fyra kalenderår.
Afgår vald ledamot under den tid, för hvilken lian blifvit utsedd, väljes
annan ledamot för den tid, som återstått för den afgangne.

Domkapitlet, stadsfullmäktige och kyrkostämma ma ock utse suppleanter
för de af dem valda ledamöterna till det antal, som anses erforderligt.

4

Kungi. Maj-.ts Nåd. Proposition N:o 103.

Kvinna, som bliivit utsedd till ledamot eller suppleant, är berättigad
att när som helst afsäga sig uppdraget.

§ 5.

Den som icke uppnått tjugufem års ålder; den som ej råder öfver
sig och sitt gods; den som till borgenärer all sin egendom afträdt och icke,
på sätt lag förmår, gitter visa, att han är befriad från deras kraf; den
som är förlustig medborgerligt förtroende eller genom utslag, som ännu
icke vunnit laga kraft, år dömd till förlust åt sådant förtroende, eller den
som är ställd under framtiden för brott, hvilket medför nämnda påföljd;
samt den som är förklarad ovärdig att inför rätta föra andras talan eller
att i rikets tjänst vidare nyttjas, må ei vara ledamot eller suppleant i
folkskolestyrelse.

§ 6.

Folkskolestyrelsen utser inom sig för hvarje kalenderår ordförande och
vice ordförande. Styrelsen sammanträder på ordförandens kallelse så ofta
han finner nödigt eller då minst halfva antalet af ledamöterna gör framställning
därom.

I öfverläggning och beslut om ärende, som rör kristendomsundervisningen,
må icke deltaga ledamot, som är af främmande trosbekännelse
eller anmält sig till utträde ur svenska kyrkan.

Ärende må icke hos folkskolestyrelsen företagas till afgörande, därest
icke mer än hälften af ledamöternas hela antal är tillstädes. Dock äger
styrelsen att åt särskilda inom densamma för handläggning af nedan angifna
ärenden utsedda nämnder, en hvar bestående af minst fyra personer,
öfverlämna att enligt de närmare föreskrifter, som af styrelsen meddelas,
med styrelsens rätt och befogenhet besluta om beviljande af tjänstledighet
åt och förordnande af vikarier för lärare, om tillämpning på enskilda fall
af bestämmelser, antagna af styrelsen, om åtgärder enligt gällande folkskolestadga
mot vanartade skolbarn eller tredskande föräldrar och målsmän
samt för öfrigt i mindre ärenden af ekonomisk natur; skolande dock för
giltigheten af dylik nämnds beslut erfordras, att minst tre af dess ledamöter
deltagit i beslutet och att samtliga tillstädesvarande ledamöter varit
om detsamma ense.

Om folkskolestyrelses rätt att åt nämnd uppdraga handläggningen af
ärenden rörande uppfostran åt vanartade och i sedligt afseende försummade
barn gäller hvad särskildt är stadgadt.

5

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 103.

Af ofvanberörda nämnder vidtagna åtgärder skola vid folkskolestyrelsens
nästföljande sammanträde för styrelsen anmälas.

§ 7.

Vid val till ordförande och vice ordförande samt, där så äskas, vid
öfriga val sker omröstning med slutna sedlar, och lotten skiljer mellan

dem, som erhållit lika antal röster.

I öfrigt verkställes omröstning öppet, och blir den mening gällande,
hvarom de°flesta förena si g. Äro "rösterna för olika meningar lika delade,
^äller den mening, som biträdts af ordföranden.

13 C7

§ 8.

Vid folkskolestyrelsens sammanträden föres protokoll, hvilket skall
o-enast eller sist vid nästa sammanträde justeras; dock kan, särskilt för
hvarje gång, uppdragas åt två eller flera af styrelsens ledamöter att, jämte
ordföranden, verkställa justeringen.

§ 9.

Ordföranden för styrelsens protokoll eller är för deras ordentliga
förande ansvarig. Han ‘har att med de tjänstebiträden, hvilka ställas till
styrelsens förfogande, ombesörja skriftväxlingen, mottaga alla till styrelsen
ställda skrifvelser och framställningar, tillse, att räkenskaperna öfver
de medel, som styrelsen omhänderhar, ordentligt föras i enlighet med
gifna föreskrifter, samt vårda styrelsens handlingar och hålla register öfver
dem.

§ 10.

Folkskolestyrelsen utser för hvarje kalenderår inom eller utom sig eu
kassaförvaltare.

§ 11-

Folkskolestyrelsen skall före den 1 mars till stadens drätselkammaie
aflämna redovisning för de medel, styrelsen under nästföregående ar om -

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 103.

händerhaft, för att i stadens allmänna räkenskaper upptagas och tillika
med dem granskas.

§ 12.

Angående besvär öfver folkskolestyrelses beslut gäller hvad i lag eller
författning finnes stadgadt om besvär öfver skolråds beslut; dock att besvärstiden
skall räknas från den dag, underrättelse om beslutets meddelande
anslagits hos styrelsen eller beslutet genom utdrag af protokollet delgifvits
den klagande, den dagen likväl oräknad.

§ 13.

1. Där denna lag träder i tillämpning, skall, för så vidt ej på därom
gjord framställning Konungen annorlunda förordnat, staden omedelbart
öfvertaga de rättigheter, stadens församling eller församlingar hafva till
egendom och medel, som anslagits till eller användas för folkskoleväsendet
och uppfostran åt vanartade och i sedligt afseende försummade barn,
samt ikläda sig skyldighet att fullgöra de förbindelser i fråga om dessa
angelägenheter, för hvilka församlingen eller församlingarna häfta.

2. De före. tidpunkten för denna lags tillämpning inom en stad i
vederbörlig ordning fattade beslut rörande aflönings- och pensionsförhållanden
skola äga samma giltighet, som om besluten fattats af stadsfullmäktige.

3. Angående dispositioner och testainentsanslag med afseende å de i
$ 1 mom. 1 omförmälda ändamål, hvilka före nyssnämnda tidpunkt blifvit
eller därefter blifva ställda under förvaltning af skolråd eller skolstyrelse,
gäller hvad särskild! är eller varder stadgadt.

§ 14.

För Stockholms stad gäller hvad särskild! är stadgadt.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1910.

Konungens förordnande om att lagen skall äga tillämpning för särskild
stad skall afse tiden fi''ån och med den 1 januari visst år efter det
sådant förordnande meddelats.

7

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 103.

Från och med denna tidpunkt skall, där ej enligt § 4 annorlunda
förordnats, stadens folkskolestyrelse hafva den sammansättning, som i lagen
stadgats, i följd hvaraf val af ledamöter och suppleanter skola ske före
nämnda tidpunkt. Af de ledamöter och suppleanter, hvilka då utses, skola
halfva antalet af de utaf stadsfullmäktige valda och halfva antalet af de
utaf kyrkostämma valda eller, om detta antal icke är jämnt, det antal,
som är närmast under hälften, efter lottning utträda vid slutet af året
näst efter det, då lagen börjat tillämpas.

Skolväsendets räkenskaper för året närmast före sistberörda år granskas
enligt dittills gällande bestämmelser.

°Folkskollärartjänst, som är förklarad ledig, då lagen träder i tillämpning,
tillsättes i dittills stadgad ordning.

8

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 103.

Förslag

till

LAG

om ändrad lydelse af 1 § i kungl. förordningen om kyrkostämma
samt kyrkoråd och skolråd den 21 mars 1862.

Härigenom förordnas, att 1 § i kungl. förordningen om kyrkostämma
samt kyrkoråd och skolråd den 21 mars 1862 skall hafva följande ändrade
lydelse:

Hvarje kyrkoförsamling — — — — — ____

stadgar.

Har Kungl. Maj:t-----------stadgadt.

Angående vården af folkskolans och därmed sammanhängande angelägenheter
i vissa städer är särskilt stadgadt.

o

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1910.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 103.

9

Förslag

till

LAG

om ändrad lydelse af 2 och 28 §§ i lagen angående uppfostran
åt vanartade och i sedligt afseende försummade barn
den 18 juni 1902.

Härigenom förordnas, att 2 och 28 §§ i lagen angående uppfostran
åt vanartade och i sedligt afseende försummade barn den 13 juni 1902
skola hafva följande ändrade lydelse:

2 §.

I hvarje skoldistrikt skall finnas en barnavårdsnämnd, hvilken det
åligger at,t i enlighet med denna lags bestämmelser taga vård om sådana
i 1 § omförmälda barn, som vistas inom distriktet. Denna nämnd utgöres
i stad, där folkskoleväsendet handhafves af stadsfullmäktige, af folkskolestyrelse
och eljest, där ej särskild barnavårdsnämnd tillsättes enligt
27 §, af skolrådet.

Folkskolestyrelse äger uppdraga handläggningen af i denna lag afsedda
ärenden åt en särskild nämnd, bestående, förutom af den själfskrifna eller
den af domkapitel eller i Stockholm af stadens konsistorium utsedda ledamoten,
af minst fyra utaf styrelsens öfriga ledamöter; skolande dock alla
framställningar till stadsfullmäktige göras af styrelsen i dess helhet.

28 §.

Då särskild styrelse på grund af 2 § utgör barnavårdsnämnd, skola, i
afseende å afgifvande af utgifts- och inkomstförslag för utöfvande af styBih.
till Riksd. 190.9. 1 sand. 1 Afd. TO Haft. 2

10

Kungl. Maj:ts Nåd. Pooposition N:o 103.

relsens verksamhet i nämnda egenskap, beviljande af medel härtill, dessa
medels handhafvande, granskning af styrelsens förvaltning och räkenskaper
äfvensom ansvarsfrihet för styrelsen i samma egenskap, i motsvarande till—
lämpning gälla de särskilda föreskrifter, som meddelats rörande sådan styrelses
handhafvande af folkskoleväsendet.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1910.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 103.

It

Utdrag af protokollet öfver ecklesiastikärenden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 26
februari 1909.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern Lindman,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Tkolle,

Statsråden: Albert Petersson,

Alfred Petersson,

Hederstierna,

Hammarskjöld,

Roos,

Swartz,

grefve Hamilton,
grefve Ehrensvård,

Malm.

Departementschefen, statsrådet Hammarskjöld anförde: Öfverflyttning

Jag får härmed ånyo inför Eders Kungl. Maj:t anmäla frågan
öfverflyttning på stadsfullmäktige af vården om folkskoleväsendet i vissa vården om
städer, hvilken fråga, såsom Eders Kungl. Maj:t behagade erinra sig, afAJjjjta*-Eders Kungl. Maj:t förelädes 1908 års Riksdag men då ej vann sin lösning •viesa städer.

De för näst föregående års Riksdag framlagda förslagen voro l:o) \&gProPontion till
angående folkskoleväsendet i vissa städer; 2:o) lag om ändrad lydelse af
1 § i kungl. förordningen om kyrkostämma samt kyrkoråd och skolråd
den 21 mars 1862; och 3:o) lag om ändrad lydelse af 2 och 28 §§ i lagen
angående uppfostran åt vanartade och i sedligt afseende försummade barn
den 13 juni 1902.

Enligt § 1 i förstnämnda lagförslag skulle i stad, där stadsfullmäktige
finnas och Konungen på framställning af stadsfullmäktige eller kyrko -

12

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 103.

stämma därom förordnat, folkskoleväsendet samt frågan om uppfostran
åt vanartade och i sedligt afseende försummade barn utgöra en för hela
staden gemensam angelägenhet, hvilken staden såsom kommun hade att
vårda.

Riktdagt*. Eders Kungl. Maj:ts ifrågavarande framställning föranledde inom
Riksdagen åtskilliga motioner.

Inom Första Kammaren hemställde Sam. Clason m. fl. i afgifven
motion, att Riksdagen, med förklarande att Eders Kungl. Maj:ts proposition
icke kunde af Riksdagen bifallas, måtte i skrifvelse till Eders Kuno-1.
Maj-.t anhålla, att Eders Kungl. Maj:t ville låta verkställa utredning angående
sådan ändring i kyrkostämmoförordningen af den 21 mars 1862, att
kyrkostämmas beslutanderätt måtte, om sådant af henne beslutades, kunna
öfverlåtas åt särskilda fullmäktige, samt för Riksdagen framlägga det förslag,
hvartill denna utredning kunde föranleda.

Inom Andra Kammaren väcktes motioner:

dels af V. Rydén i syfte af sådan ändring af § 4 i den föreslagna
lagen angående folkskoleväsendet i vissa städer, att den där angifna folkskolestyrelsen
skulle sammansättas på annat sätt och i annan ordning än
af Eders Kungl. Maj:t föreslaget blifvit,

dels ock af J. Byström in. fl. med förslag att den i nyssnämnda laoupptagna
bestämmelsen därom, att i öfverläggning och beslut inom folkskolestyrelse
om ärende, som rörde kristendomsundervisningen, icke fin^e
deltaga ledamot, som vore af främmande trosbekännelse eller anmält sig
till utträde ur svenska kyrkan, måtte utgå.

Lagul,kotte''. Riksdagens lagutskott hemställde i afgifvet utlåtande på anförda skäl,

att förslagen till lag angående folkskoleväsendet i vissa städer och till la°-om ändring i kyrkostämmoförordningen icke måtte af Riksdagen bifallas”
att de mom Andra Kammaren väckta motionerna måtte anses besvarade
genom utskottets föregående hemställan, att den inom Första Kammaren
väckta motionen icke måtte föranleda till någon Riksdagens åtgärd, samt
att Riksdagen, med tillkännagifvande att förslaget till lag om ändring af barnavårdslagen
icke i oförändradt skick vunnit Riksdagens bifall, måtte för sin
el antaga lag om ändrad lydelse åt allenast 2 § i barnavårdslagen. —
^en af utskottet föreslagna ändringen af sistnämnda lag ägde icke direkt
samband med Eders Kungl. Maj:ts ifrågavarande framställning utan förande
des af en annan, af Eders Kungl. Maj:t framlagd proposition, hvilken
jämväl i detta sammanhang af utskottet behandlats.

Reservationer voro afgifna dels mot utskottets motivering af två
ledamöter från Första Kammaren dels ock af fem ledamöter från Andra
Kammaren, hvilka ansågo att utskottet bort i hufvudsak tillstyrka lagför -

13

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 103.

slagen och fördenskull ingå i pröfning af de särskilda bestämmelserna
i desamma med tillhörande motioner.

Första Kammaren biföll utskottets hemställan, Andra Kammaren där- Kamrarnaemot
de af Eders Kungl. Maj:t framlagda lagförslagen. Inom Första Kammaren
förekom i fråga om utskottets motivering omröstning, som utföll
med 59 röster mot 44.

Då kamrarna således stannat i olika beslut, anmälde Riksdagen, att
frågan förfallit.

Vid det år 1908 sammanträdande Kyrkomötet kom den fråga, hvarom
Eders Kungl. Maj:ts proposition till Riksdagen handlade, under behandling
på grund af en utaf biskopen H. W. Tottie väckt, af vederbörande
utskott tillstyrkt motion, att Kyrkomötet måtte i skrifvelse till Eders Kungl.

Maj:t anhålla, att Eders Kungl. Maj:t ville låta verkställa utredning angående
sådan ändring i kungl. förordningen om kyrkostämma samt kyrkoråd
och skolråd den 21 mars 1862, att kyrkostämmas beslutanderätt måtte,
om sådant af henne beslutades, kunna öfverlåtas åt särskilda fullmäktige,
samt framlägga det förslag, hvartill denna utredning kunde föranleda.

Inom Kyrkomötet framställdes vid öfverläggning om denna fråga af
biskopen G. Billing det förslag, att Kyrkomötet måtte i skrifvelse till
Eders Kungl. Maj:t anhålla, det Eders Kungl. Maj:t täcktes låta verkställa
utredning, om och i hvad mån kyrkostämmas beslutanderätt kunde öfverlåtas
åt eller fördelas emellan särskilda af kyrkostämma valda fullmäktige
och i vissa fall åt stads- eller kommunalfullmäktige, samt framlägga det
förslag, hvartill denna utredning kunde föranleda.

Vid omröstning erhöll biskop Billings förslag 29 röster och utskottets
förslag 27 röster; och aflat Kyrkomötet skrifvelse i ämnet till Eders Kungl.

Maj:t i enlighet med biskop Billings förslag.

Jag torde få tillfälle att längre fram återkomma till ett närmare omnämnande
af innehållet i de inom Riksdagen och Kyrkomötet väckta förslagen.

Den fråga, som Eders Kungl. Maj:ts framställning till Riksdagen afsåg
att lösa och som sedermera varit föremål äfven för Kyrkomötets uppmärksamhet,
synes mig vara af den synnerliga vikt, att den bör åter
upptagas; och jag vill redan här uttala, att hvad i ärendet förefallit icke
kommit mig att frångå den meningen, att de af Eders Kungl. Maj:t förlidet år
för Riksdagen framlagda lagförslagen böra oförändrade ånyo föreläggas Riksdagen
till antagande. Ett ytterligare stöd för denna min mening har jag fått
i en den 22 februari 1909 dagtecknad underdånig skrifvelse från folkskole -

14

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 103.

inspektörerna i rikets städer, hvilka nästan fulltaligt samlade till möte besluta
inför Eders Kungl. Maj:t uttrycka sin bestämda öfvertygelse om önskvärdheten
af folkskoleväsendets öfverflyttning från kyrkostämma till stadsfullmäktige
i väsentlig öfverensstämmelse med nådiga propositionen till
1908 års Riksdag. De förklarade sig stödja denna sin öfvertygelse på sin
personliga kännedom om förhållandena i olika städer och höllo på denna
grund före, att dessas folkskoleväsende genom ifrågavarande lagändring
skulle kraftigt främjas till båtnad för folkbildningen i det hela.

Jag tillåter mig därför att nu i hufvudsak upprepa hvad jag i detta
ämne anförde till statsrådsprotokollet den 3 april 1908.

munaitagår!'' Vid ordnande af kommunernas förvaltning genom 1862 års kommunallagar
fann man nödvändigt att i städerna i regel förlägga tyngdpunkten
för de rent kommunala frågornas afgörande icke till allmänna rådstugan,
där beslutanderätten utöfvades af stadens samtliga röstberättigade invånare,
utan till en delegation, stadsfullmäktige. Förordningen om kommunalstyrelse
i stad stadgar nämligen i 7 §, att i stad med öfver 3,000
invånare den staden i kommunala angelägenheter tillkommande beslutanderätt
skall uppdragas åt stadsfullmäktige, hvaremot i stad med 3,000 invånare
eller därunder det må på de vid allmän rådstuga röstberättigade
ankomma, huruvida de vilja åt stadsfullmäktige öfverlåta sin beslutanderätt.
Man hade således redan då klart för sig, att de ofta mycket invecklade
ärenden af mestadels ekonomisk natur, som den borgerliga stadskommunen
hade att afgöra, icke väl lämpade sig för handläggning af den utaf en
mängd personer sammansatta allmänna rådstugan.

Hvad däremot kyrkans och folkskolans angelägenheter angick, fann
man då icke anledning att fråntaga stadsförsamlingens röstberättigade invånare
i sin helhet beslutanderätten om dem. Enligt kyrkostämmoförordningen
skola därför dessa angelägenheter såväl i stad som på landet handläggas
å allmän kyrkostämma, hvarefter verkställigheten af dess beslut och
den närmaste vården om hithörande angelägenheter åligger kyrkorådet
eller skolrådet. Dessa angelägenheter ansågos tydligen icke vara af den
invecklade beskaffenhet, att de icke kunde af hvar och en bedömas; de
voro ock för den enskilda församlingsmedlemmen af större personligt intresse,
och deras ekonomiska sida var i regel af mindre betydelse än de
rent borgerliga angelägenheterna.

Hämmclter ta- Särskilda bestämmelser rörande folkskoleväsendet funnos dock i vissa

rande viua städer redan vid tiden lör kommunallagarnas tillkomst och infördes i
fläder, andra städer kort därefter, bestämmelser, som fortfarande äga gällande kraft.

15

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 103.

I Göteborg är folkskoleväsendet en gemensam kommunal angelägenhet, Gt‘''b°rsoberoende
af den kyrkliga församlingsindelningen. Kostnaderna anvisas af
stadsfullmäktige, och de kyrkostämma och skolråd eljest tillkommande åligganden
handhafvas af en allmän folkskolestyrelse, bestående af stadens kyrko- Va/n#
herdar samt minst sju af stadsfullmäktige valda medlemmar. Malmö bildar
ett gemensamt skoldistrikt, hvars skolråd äger tillsätta lärare, en befogenhet,
som eljest tillkommer kyrkostämman själf. Ungefär enahanda är Norrköping
förhållandet i Norrköping. 1 Uppsala är folkskskoleväsendet grundadt på uPP,ai«.
den så kallade Prins Gustafs folkskola, hvilken styres af eu på särskildt
sätt sammansatt direktion, som, bland annat, äger utnämna och afskeda iu(|d
lärare. Slutligen handhafvas den allmänna barnskolans i Lund angelägenheter
af domkyrkoförsamlingens skolråd, hvarjämte skolan står under
biskopens särskilda tillsyn och vissa personer äga att jämte skolrådet deltaga
i somliga frågors afgörande.

Under den starka utveckling, hvari den svenska folkskolan alltjämt
varit stadd, blef det emellertid mer och mer tydligt, att kyrkostämman,
särskildt i de större städerna, var mindre lämplig att i första hand besluta
i skolfrågor. .

Till aflöpande af antydda missförhållande afgaf en af Kungl. Maj:t''S9a
den 26 april 1895 tillsatt kommitté den 6 december samma, år ett förslag
till förordning angående skolfullmäktige och skolstyi’else i vissa städer. I
sin allmänna motivering anförde kommittén bland annat:

»Skall folkundervisningen ej förfela sitt ändamål, måste den ledas af
sakkunskap och insikt i dithörande frågor. Dess angelägenheter måste
handhafvas af personer, hvilka äga förmåga att bedöma de pedagogiska
spörsmål, som i hvarje fall skola lösas. Undervisningen får icke planlöst
anordnas och vara utsatt för tvära rubbningar och omkastningar utan
måste följdriktigt utvecklas och alltid ledas efter en bestämd och noga
genomförd plan. I en stor stad är kyrkostämman, som där oftast är sammansatt
af en mängd olika element, till stor del af personer, som icke äga
särskildt intresse för pedagogiska frågor, och ej heller i sådana frågor äga
nödig sakkunskap utan tilläfventyrs mången gång blott låta sig bestämmas
af de siffror, som kostnaderna för undervisningsväsendet utvisa, icke en
lämplig korporation för handläggning af folkskolans angelägenheter. Den
växlande och oberäkneliga majoriteten i en dylik kyrkostämma gifver anledning
att befara, att skadliga omkastningar i organisationen skola inträffa.

Då intet äfventyr finnes för utevaro från kyrkostämma, hvars medlemmai
icke bära något ansvar för sina beslut, kan ett vaksamt och påpassligt fatal
genomdrifva ett förslag, som det verkliga flertalet inom församlingen
eller skoldistriktet anser för skolväsendet skadligt eller rent af fördärfligt.»

16

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 103.

Kommittén ansåg därför, att vården om folkskolans angelä o-enheter
skulle i de större städerna öfverflyttas från kyrkostämman tilf en°särskild
representation; men kommittén fann emellertid icke stadsfullmäktige lämpliga
att vala denna representation. Stadsfullmäktige valdes nämligen ej med särskild
hänsyn till undervisningsfrågor, och då stadsfullmäktige i främsta
rummet vore upptagna af en stor mängd borgerliga ärenden, som hörde
till deras handläggning, skulle skolans angelägenheter lätt kunna blifva
tillbakasätta. Det vore ej heller lämpligt att åt stadsfullmäktige öfverlåta
skolbudgeten och åt en särskild skolstyrelse uppdraga de egentliga skolfrågorna,
ty de ekonomiska och pedagogiska frågorna borde ej skiljas från
hvarandra af det skäl, att de ofta vore af hvarandra beroende och därför
helst borde behandlas i ett sammanhang och sålunda handläggas af samma
myndighet. Att göra stadsfullmäktige till högsta lokala skolmyndighet
vore för (ifrigt i bestämd motsats till den princip, som hittills vant gällande
i vårt land, och något sakligt skäl att frångå denna princip föreläge
så mycket mindre, som folkskoleväsendet under den kyrkliga kommunens
omvårdnad om dess angelägenheter nått den utveckling och höga
ståndpunkt, som detsamma hos oss intoge. Slutligen vore det, enligt kommitténs
förmenande, obefogadt att på stadsfullmäktige öfverlåta handhafvande!
af folkskolans angelägenheter af det skäl, att valrätt och valbarhet
till stadsfullmäktige tillkomme jämväl främmande religionsbekännare och
dem, som anmält sig till utträde ur svenska kyrkan, hvilka icke ä°-de
rösträtt å kyrkostämma.

Med hänsyn till hvad sålunda anförts föreslog kommittén inrättandet
af en ny myndighet, skolfullmäktige, hvilken, liksom stadsfullmäktige utöfvade
allmänna rådstugans beslutanderätt i rent borgerliga ärenden, skulle
i afseende på folkskolans angelägenheter i hufvudsak komma att utöfva
den beslutanderätt, som tillhörde kyrkostämman. Dessa skolf ullmäktige
skulle väljas af stadens vid kyrkostämma röstberättigade medlemmar. De
skulle först och främst finnas i städer, som för närvarande utöfvade sin
beslutanderätt på två eller flera kyrkostämmor, för att där utgöra den
gemensamma in} ndigheten för skolväsendet, men äfven i öfriga städer, som
utöfvade sin beslutanderätt å en kyrkostämma, och hvilkas invånarantal hvar
för sig uppginge till mer än 20,000 personer. Kyrkostämmans befattning med
hithörande ärenden skulle sålunda liksom allmänna rådstugans i de städer,
där stadsfullmäktige väljas, med visst angifvet undantag inskränkas till
•val. af skolf ullmäktige. Den närmaste förvaltningen af skolväsendet skulle
enligt kommitténs förslag utöfvas af en skolstyrelse med ungefär samma
åligganden, som eljest tillkomme skolråd, samt med rätt tillika att tillsätta
ordinarie lärare.

17

Kung!. Majts Nåd. Proposition N:o 103.

Kommitténs ifrågavarande förslag föranledde emellertid icke någon
Kungl. Maj:ts åtgärd.

Vid i 89 6 års Riksdag väcktes i förevarande ämne två motioner, den Motionerad
ena, af L. A. Eklund, åsyftande sådan ändring i kyrkostämmoförord- !^kldarg‘
ningen, att inom rikets större städer kyrkostämmans beslutanderätt i alla
ekonomiska ärenden, således icke endast folkskoleärenden, finge, om kyrkostämman
så beslutade, öfverlåtas å en särskild institution, benämnd kyrkofullmäktige,
och den andra, af E. Hammarlund, afseende sådan ändring i
gällande författningar, att inom rikets större städer kyrkostämma finge,
om sådant af henne beslutades, å stadsfullmäktige öfverlåta sin beslutanderätt
i alla sådana ärenden, som rörde folkskolebudgeten.

Lagutskottet anförde i anledning af dessa motioner bland annat följande:
Det kunde för större städer betecknas såsom en mindre välbetänkt
anordning att låta frågor af större vikt och omfattning, till hvilka kunde
hänföras såväl frågan om folkskolebudgeten som de flesta andra ekonomiska
ärenden, finna sitt afgörande i en korporation så talrik och af sa
växlande kompetens som kyrkostämman. Hvarken den sakliga pröfningen
af föreliggande frågor eller konsekvensen i behandlingen af desamma gynnades
af det af erfarenheten bestyrkta faktiska förhållandet, att kyrkostämmorna
besöktes af ett högst växlande antal röstägande, hvithet tillika
merendels vore synnerligen ringa. Lagutskottet ville alltså förorda en förändring
i den af motionärerna angifna riktningen, men fann sig icke böra
ingå i närmare bedömande, huruvida eller i hvad omfång de till kyrkostämmans
afgörande nu hörande frågor borde öfverlämnas till kyrkofullmäktige
eller om särskild! frågor rörande folkskolan lämpligen kunde
öfverlämnas till stadsfullmäktige eller till särskilda skolfullmäktige, ^hvarför
utskottet inskränkte sig till att föreslå, att Riksdagen skulle hos Kungl.

Mapt anhålla, att Kungl. Maj:t ville underkasta frågan en allsidig utredning
samt därefter för Riksdagen framlägga det förslag, hvartill denna
utredning gåfve anledning.

Riksdagens kamrar kunde emellertid icke ena sig om något uttalande
i frågan, hvilken således förföll.

0 7

1 Stockholm., där folkskolebudgeten behandlades å kyrkostämmorna, s/ockhoim.
ehuru folkskoleväsendet i öfrigt var organiseradt något annorlunda än i
öfriga städer, framträdde naturligtvis i särskilt hög grad de af 1895 års
kommitterade omnämnda olägenheterna. Sedan åtskilliga förslag till dessa
olägenheters undanröjande förevarit, blef till slut denna fråga ordnad
genom en af Kungl. Maj:t Riksdagen till antagande förelagd och af ltiks Bih.

till Rilcsd. Prat. 1909. 1 Sami. 1 Afd. 70 Käft. 3

18

Kungi. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 103.

lsZaj 1903. daSen Sodkänd samt den 15 maj 1903 utfärdad lag angående folkskoleväsendet
i Stockholm.

Enligt denna lag med viss däri sedermera vidtagen ändring utgör folkskoleväsendet
i hufvudstaden med två här nedan angifna undantag en för
hela staden gemensam angelägenhet, hvilken staden såsom kommun har att
vårda, i följd hvaraf kostnaderna för skolväsendet, med samma undantag,
beslutas och utgöras på sätt om kommunalutskylder är stadgadt.

Undantagsbestämmelserna afse:

1:°) dispositioner och testamentsanslag med afseende å folkskoleväsendet,
hvilka före 1904 års ingång blifvit eller därefter blifva ställda under
öfverstyrelsens för Stockholms stads folkskolor eller skolråds förvaltning,
om hvilka dispositioner och anslag skall gälla, hvad särskilt är eller
varder stadgadt; och

2:o) att församling, som icke till staden öfverlåtit sina för folkskoleväsendets
behof vid 1902 års slut upplatna eller till upplåtelse afsedda
fastigheter, är skyldig att fortfarande, intill dess en dvlik öfverlåtelse
kommit till stånd, för enahanda ändamål upplåta och underhålla samma
fastigheter och byggnader eller ock, därest församlingen önskar använda
dem föi annat ändamål, tillhandahålla andra, af stadsfullmäktige godkända
lokaler af motsvarande storlek.

Folkskoleväsendet handhafves af öfverstyrelsen för Stockholms stads
folkskolor jämte de territoriella församlingarnas skolråd.

öfverstyrelsen, som utgöres af ledamöter, utsedda af skolråden, Stockholms
stads konsistorium och stadsfullmäktige sålunda, att hvarje skolråd
äfvensom konsistorium väljer en ledamot samt stadsfullmäktige bland stadens
vid fullmäktigeval röstberättigade inbyggare öfver tjugufem år välja
lika många ledamöter som hela antalet af de utaf skolråden valda, intager
med afseende å folkskoleväsendet enahanda ställning, som åt de i gällande
förordning om kommunalstyrelse i Stockholm omförmälda nämnder, hvarinom
_ sitt område, finnes anvisad.

Öfverstyrelsen, som inom sig för hvarje år utser ordförande och vice
ordförande, åligger:

att hafva det allmänna inseendet öfver de åt folkskolorna upplåtna
lokaler;

. att till stadsfullmäktige afgifva förslag i ärenden, som angå skolans
fastigheter samt verkställande af större byggnadsarbeten;

att till stadsfullmäktige afgifva förslag till följande årets utgifts- och
inkomststat för folkskoleväsendet, däri inbegripen aflöningsstat för stadens
folkskoleinspektör, öfverstyrelsens tjänstebiträden samt lärare och lärarinnor
vid folkskolan; och

19

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 103.

att tillsätta ordinarie lärartjänst vid hufvudstadens folkskolor, antaga
•extra ordinarie och andra lärare samt i (ifrigt fullgöra de åligganden, som
enligt gällande instruktion och särskild stadga angående folkundervisningen
tillkomma öfverstyrelsen.

Skolråd åligger att utöfva den vård om och befattning med folkskolan,
som enligt de för Stockholm gällande författningar är åt skolråd
uppdragen, samt att förvalta egendom och medel, som stå under skolrådets
vård.

Med föranledande särskildt af den sålunda för Stockholm tillkomna 2gTfltn
förändrade lagstiftningen hafva under åren 1906 och 1907 till Kungl. Maj:t4yrfco*«*>mor
inkommit särskilda underdåniga ansökningar från kyrkostämmorna i Lin-!'' eiisn ,tdder''
köping, Norrköping, Jönköping, Malmö, Lund, Örebro och Gäfle, samtliga
dessa ansökningar afseende folkskoleväsendets öfverflyttande i hufvudsak
från kyrkostämman till stadsfullmäktige. Jag vill här i korthet redogöra
för innehållet af dessa ansökningar och de däröfver afgifna'' yttrandena.

Ansökningarna, hvilka utom den från Gäfle åtföljdes af lagförslag, i
afseende å formuleringen mer eller mindre anslutande sig till Stockholmslagen,
afsågo, att folkskoleväsendet med dithörande anstalter skulle blifva
en angelägenhet, hvilken staden såsom kommun hade att varda, hvadan
beslutanderätten i folkskolefrågor skulle i ungefär enahanda omfattning
som i Stockholm komma att öfverflyttas till stadsfullmäktige. Denna öfverflyttning
afsåg i vissa af ansökningarna att omfatta äfven frågor rörande
församlmgs- och skolbibliotek samt vanartade och i sedligt afseende försummade
barn eller endera af dessa båda grupper.

Den närmaste vården om folkskoleväsendet skulle enligt samtliga
dessa ansökningar åligga skolrådet, hvilket äfven skulle utse lärare. Angående
dettas utväljande och sammansättning hade Örebroförslaget inga särskilda
bestämmelser, men öfriga förslag gåfvo i dessa hänseenden olika
uppslag, i det att enligt dessa förslag skolrådet skulle hafva följande sammansättning: enligt

förslaget från Linköping: stadsförsamlingens kyrkoherde eller
hans vikarie såsom själfskrifven ledamot och minst tio andra ledamöter,
valda till hälften af kyrkostämman och till hälften af stadsfullmäktige;

enligt förslaget från Norrköping: stadens kyrkoherdar såsom själfskrifna
äfvensom af stadsfullmäktige valda personer; och skulle bland de sjålfskrifna
af skolrådet utses ordförande och vice ordförande;

enligt förslaget från Jönköping: stadens kyrkoherde eller hans vikarie
och minst tolf af stadsfullmäktige valda personer;

20

Kungl. Maj:ls Nåd. Proposition N:o 103.

enligt förslaget från Malmö: minst tolf af stadsfullmäktige valda personer,
bland hvilka skolrådet skulle utse ordförande och vice ordförande;

enligt föi slaget från Lund: stadens kyrkoherde eller hans vikarie samt
minst nio af stadsfullmäktige valda personer;

enligt förslaget från Gäfle: åtta ledamöter, valda enligt förut gällande
bestämmelser till hälften af kyrkostämman och till hälften af stadsfullmäktige.

Dessutom var i vissa af förslagen antingen intagen bestämmelse om
eller uttalad önskvärdheten af att skolrådets ordförande och stadens folkskoleinspektör
finge närvara vid och deltaga i stadsfullmäktiges öfverlä°-<*-ningar rörande skolfrågor.

Vederbörande myndigheter hafva i de öfver framställningarna afaifna
.} ttrandena i. allmänhet tillstyrkt desamma, delvis med mindre anmärkn
i nyår, hvarjämte äfven på ett håll framkastats tanke på ifrågavarande
agstiftnings utsträckande att gälla samtliga städer i riket. Domkapitlet i
Lund ansåg visserligen principiellt, att frågan borde ordnas så, att samtliga
ärenden, i hvilka kyrkostämma nu hade att besluta, skulle öfverflytta8.
till särskilda församlingsfullmäktige; men, då en sådan anordning
sannolikt icke på lång tid kunde komma till stånd, tillstyrkte domkapitlet
de i fråga om Malmö och Lund framställda förslagen med någon ändring
i fråga om skolrådens sammansättning, särskildt i den riktningen att
ledamöterna i skolrådet skulle utses af kyrkostämma. Domkapitlen i Växjö,
Strängnäs och Uppsala afstyrkte däremot helt och hållet den föreslagna
öfverflyttningen af folkskoleväsendet till den borgerliga kommunen. Det
hamhölls från dessa håll hufvudsakligen, att genom en dylik åtgärd början
vore gjord till en skilsmässa mellan skolan och kyrkan; htt öfverflyttningen
äfven skulle menligt inverka på föräldraintresset för skolan,
rrv liket icke skulle fa tillfälle att såsom förut direkt göra sig gällande;
att dissenters skulle enligt förslagen kunna deltaga i behandlingen af frågor
rörande skolan och särskildt kristendomsundervisningen; samt att bestämmelser
saknades om sättet för åstadkommande af samarbete mellan
stadsfullmäktige och skolrådet. I stället föreslogs eu utredning rörande
införande af en ny institution, kyrko- eller församlingsfullmäktige, hvilka
skulle kunna öfvertaga äfven de rent kyrkliga frågor, däri kyrkostämman
nu beslutade.

I detta sammanhang torde böra anmärkas, att kyrkostämman i Halmstad
c en 1 november 1907 till Kungl. Maj:t inkommit med en framställning
därom, att kyrkostämmans befattning med alla ärenden, som rörde folkskolans
ekonomi, måtte öfverflyttas till stadsfullmäktige under förutsättning

21

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N;o 103.

i (ifrigt hufvudsakligen: att skolrådet, som skulle vara ansvarigt inför
stadsfullmäktige, skulle antaga och entlediga lärare samt handhafva skolväsendets
organisation; att skolrådet skulle utses till hälften af kyrkostämma
och till hälften af stadsfullmäktige; att stadens folkskollärare skulle
äga utse en, dess folkskollärarinnor en och dess småskollärarinnor en
person inom sig att närvara vid skolrådets sammanträden med rätt att
deltaga i dess öfverläggningar men ej i dess beslut; samt att dylik rätt
skulle beträffande stadsfullmäktiges öfverläggningar tillkomma skolrådets
ordförande, stadens folkskoleinspektör och en af stadens lärarpersonal
utsedd folkskollärare. — Numera har en framställning inkommit jämväl
från stadsfullmäktige i Marstrand, med instämmande af kyrkostämman
därstädes, om öfverflyttande af stadens folkskoleväsende under stadsfullmäktiges
vård.

Då fråga om öfverflyttande af folkskolans angelägenheter på stadsfullmäktige
samtidigt väcktes på flera håll och behofvet af förändrade
anordningar syntes uppenbart, men det å andra sidan knappast kunde
anses lämpligt att stifta en särskild lag för hvarje kommun, ansåg jag det
böra tagas under öfvervägande, om icke uti ifrågavarande hänseende enhetliga
bestämmelser för de särskilda kommunerna kunde åstadkommas.
Den 14 juni 1907 medgaf också Kungl. Maj:t på min föredragning, att
chefen för ecklesiastikdepartementet finge inkalla högsta tre sakkunniga
personer för att inom departementet biträda vid utredning af frågan om
öfverflyttning på stadsfullmäktige i vissa större städer af vården om folkskoleväsendet
därstädes; hvarefter jag den 11 juli 1907 uppdrog åt kammarrättsrådet
J. Östberg, kontraktsprosten K. E. Edlund och folkskoleinspektören
A. Friden att deltaga i beredningen af denna fråga.

Efter fullgjordt uppdrag aflämnade dessa sakkunnige med skrifvelse
den 30 oktober 1906 till ecklesiastikdepartementet

dels förslag till lag angående folkskoleväsendet i vissa städer,
dels förslag till ändrad lydelse af 2 § i lagen angående uppfostran
åt vanartade och i sedligt afseende försummade barn,

dels ock förslag till folkskolestadga för vissa städer, i hvilka folkskoleväsendet
handhafves af stadsfullmäktige,

jämte till dessa förslag hörande motiv. Förslagen jämte motiv
hafva befordrats till trycket. De två förstnämnda förslagen torde såsom
bilagor få fogas till protokollet. Vidkommande det sista förslaget är det
icke af beskaffenhet att böra underställas Riksdagens pröfning; och beröres
det därför här endast i den mån det oundgängligen sammanhänger med
de sakkunniges öfriga förslag.

Sakkunniges
betänkande
och förslag.

22

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 103.

allmänna ^ s*n a^männa motivering anföra de sakkunnige, efter en öfversikt

motivering, öfver frågans tidigare behandling, följande:
städs- Det torde numera allt allmännare erkännas, att, särskildt för stora

stadssamhällen, kyrkostämman icke vore en lämplig institution för handöl
folkskola hafvandet och vården af folkskolans angelägenheter. Redan det stora
väsende!. antal röstberättigade, som hade rätt att i de större städerna deltaga i
kyrkostämma, uppgående t. ex. i Malmö till omkring 19,000, i Norrköping
till omkring 11,000 o. s. v., hänvisade bjärt på olägenheten af dess förvaltning
af folkskoleväsendet.

Med den betydelse folkskoleväsendet alltmera fatt och finge för samhället
och de störa ekonomiska kraf det följaktligen ställde på de skattskyldiga,
måste det blifva oafvisligt att i de större och medelstora städerna
öfverlämna den högsta lokala myndigheten öfver folkskolans angelägenheter
åt en särskild representation.

I fråga om huru en sådan representation borde vara beskaffad kunde,
såsom äfven hittills framkomna förslag gåfve vid handen, trenne utvägar
erbjuda sig. En vore att åt särskilda fullmäktige, skolfullmäktige, uppdraga
församlingarnas beslutanderätt i hithörande ärenden, en annan att
anordna en representation, kyrkofullmäktige, hvilken skulle öfvertaga kyrkostämmas
allmänna befogenhet såväl i fråga om kyrkans som folkskolans
angelägenheter, och en tredje att till stadsfullmäktige öfverflytta folkskoleväsendet
samt hvad därmed stode i samband.

Obenägenheten för och olämpligheten af att för folkskolans angelägenheter
tillskapa en särskild representation genom skolfullmäktige torde vara
så stor, att ett återupptagande af 1895 års kommittéförslag härom icke
borde ifrågasättas.

Icke heller hade frågan om en kyrkofullmäktigeinstitution i kyrkostämmas
ställe ännu så fortskridit, att därpå kunde byggas något förslag i
förevarande afseende. I hvarje fall torde den allmänna meningen gå i den
riktningen, att, äfven om en dylik institution infördes, densamma borde
anordnas enbart för rent kyrkliga frågor. I Stockholm, där kyrkofullmäktige
redan funnits införda för behandling i vissa fall af frågor rörande folkskolan,
hade man icke heller ansett sig böra vid upphäfvande af de särskilda
kyrkostämmornas befattning med de egentliga folkskoleärendena utveckla
kyrkofullmäktigeinstitutionen till en institution för det fullständiga öfvertagandet
af dessa frågor, utan föredragit att låta dem behandlas af stadsfullmäktige.

Det syntes ock, som om vid en fullständigt fri pröfning af alla hithörande
omständigheter de öfvervägande skälen talade för att stadsfullmäktige
gjordes till högsta lokala myndighet öfver folkskolan i de fall, där denna

23

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 103.

myndighet icke ansåges längre böra ligga hos kyrkostämman. Folkskolans
egen utveckling från en mera uteslutande kyrklig till en allt mer och mer
borgerlig karaktär liksom angelägenheten däraf, att i de samhållen, däi
folkskolans budget spelade en stor och alltmera betydande roll, frågor om
folkskolebudgeten handlades i ett sammanhang och med hänsyn till kommunala
budgeten i öfrigt, talade afgjordt för att folkskoleväsendet borde
liksom andra närbesläktade frågor i de större stadssamhällena läggas
under stadsfullmäktiges beslutanderätt.

Om man ock för Stockholm, där äfven i öfrigt på det kyrkliga och
kommunala området särskilda författningar vore gällande, funnit det
lämpligast att ordna folkskoleväsendet genom en speciellt för hufvudstaden
affattad lag, torde det icke vara behöfligt eller ändamålsenligt att fullfölja
samma väg för hvarje annan stad, där man ville ordna beslutanderätten
öfver folkskolans angelägenheter på samma grundval som i hufvudstaden.
Lämpligare synes det vara att söka få till stånd en lag, så affattad, att
den kunde tjäna till efterrättelse för alla de städer, utom Stockholm, där
man ville åt stadsfullmäktige öfverlämna den högsta lokala vården och
förvaltningen af folkskoleväsendet samt hvad därmed stode i samband.

Hvad härefter beträffade frågan om en dylik lags tillämplighetsområde tiUaL^™l
anförde de sakkunnige: område.

Att för undervisningens behöriga och likformiga ordnande samt kostnadernas
jämnare och rättvisare fördelning stad, som inneslöte flera församlingar,
borde hafva ett för hela staden gemensamt folkskoleväsende
vore påtagligt och äfven allmänt erkändt. Men detta vore redan också i
regel iakttaget och ordnadt antingen genom de särskilda för vissa städer
såsom Malmö och Norrköping vidtagna undantagsbestämmelser, eller ock
på grund af allmänna folkskolestadgans föreskrift därom, att två eller flera
församlingar inom samma pastorat eller stad kunde förena sig om gemensamt
skolråd och därmed komma att utgöra äfven ett gemensamt
skoldistrikt.

Om det således ur synpunkten af det ändamålsenliga, att stad med
flera församlingar hade gemensamt skolväsende, icke syntes nödvändigt att
ovillkorligen föreskrifva, att ifrågavarande lag skulle för sådan stad vara
gällande, borde man icke heller, på sätt 1895 års kommitté föreslagit,
stadga, att lagen oeftergifligen skulle vara gällande för stad, som uppnått
visst invånarantal, t. ex 20,000. Utom att en siffra alltid måste
blifva mer eller mindre godtyckligt vald och att en sådan bestämmelse
förde med sig särskilda föreskrifter, huru förhållas skulle, om städs invånarantal
sjönke under det i lagen förutsatta, kunde det ju alltid erinras
mot en dylik bestämmelse, att förhållandena i en stad, som uppnatt denna

24

Styrelse för
folkskolan.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 103.

gräns, kunde vara sådana, att lagens tillämpning där mindre vore af nöden
än i stad, som stode under gränsen, och att, om man lämnade den senare
staden frihet att inordna sig under lagen eller icke, samma frihet borde
lämnas äfven den förra.

Då man icke kunde eller borde nu ifrågasätta, att lagen ovillkorligen
skulle gälla en hvar stad, där stadsfullmäktige funnes, borde man
alltså stanna vid att göra det beroende på hvarje sådant stadssamhälles
framställning hos Kungl. Maj:t i saken och Kungl. Maj:ts efter samtliga
vederbörandes hörande meddelade beslut i ämnet, huruvida lagen skulle
träda i tillämpning för ett stadssamhälle eller icke. En dylik regel medförde
ock den största enkelheten i hithörande föreskrifter, och syntes en
framställning i saken kunna hos Kungl. Maj:t göras såväl af kyrkostämma
som af stadsfullmäktige.

På detta sätt införde man icke något som helst tvång i förevarande
afseende utan läte saken bero däraf, huruvida något verkligt behof af den
nya ordningen gjorde sig gällande å olika orter samt om detta behof vore
tillräckligt starkt att föranleda och motivera en framställning till och beslut
af Kungl. Maj:t.

Hvad härefter anginge frågan, huru styrelsen för folkskolan borde
ordnas i de städer utom Stockholm, där folkskoleväsendet sålunda öfverlämnades
åt stadsfullmäktiges handhafvande, hunde det i första hand anses
som en naturlig konsekvens, att stadsfullmäktige helt enkelt äfven i detta
afseende trädde helt och hållet i kyrkostämmas ställe och att således skolrådet
eller skolstyrelsen åtminstone i regel utsåges af stadsfullmäktige
samt vederbörande kyrkoherde bibehölles såsom dess själfskrifne ordförande.
En dylik konsekvens hade man dock icke tagit i Stockholm och i Göteborg,
där folkskolan redan vore ställd under stadsfullmäktige. Tvärtom
hade man i dessa städer ändock velat bevara de kyrkliga församlingarnas
inflytande på styrelsens för folkskolan sammansättning. Så hade man i
Stockholm inrymt befogenhet för de olika territoriella kyrkoförsamlingarnas
skolråd att utse lika många ledamöter i folkskolestyrelsen som stadsfullmäktige
valde, hvarjämte Stockholms stads konsistorium utsåge en
ledamot, och i Göteborg vore stadens samtliga kyrkoherdar själfskrifna
ledamöter, under det stadsfullmäktige utsåge återstående antalet. I båda
dessa städer utsåge skolstyrelserna själfva såväl ordförande som vice ordförande.

Det torde till en början vara själffallet, att, om folkskoleväsendet i
en stad öfverflyttades från kyrkostämmas till stadsfullmäktiges handläggning,
stadsfullmäktige borde hafva inflytande på sammansättningen af styrelsen
för folkskolan, hvilken ju skulle, bland annat, förbereda alla orga -

25

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 103.

nisations- och byggnadsfrågor samt framlägga förslag till §tat för folkskolan
m. in. till stadsfullmäktiges pröfning och afgörande. A andra sidan
fölide dock icke häraf med nödvändighet, att stadsfullmäktige skulle utse
alla de valda ledamöterna i skolrådet eller skolstyrelsen. Äfven om kyrkostämmas
befattning i öfrigt med skolväsendet upphörde kunde det befinnas
lämpligt att låta densamma fortfarande utse en del åt skolrådet
eller skolstyrelsen. Sådant skulle framför allt kunna anses pakalladt med
hänsyn därtill, att målsmännen för barn i folkskolan därigenom skulle i
viss J mån få en direkt hand med i fråga om skolstyrelsens sammansättning
samt på så sätt känna sig mera intresserade af och för folkskolans

angelägenheter, Till ...

Den farhåga, som möjligen kunde uppstå mot^ att en del ledamöter i

skolstyrelse, hvarom nu vore fråga, skulle utses å kyrkostämma eller att
på detta sätt folkskollärarna själfva skulle kunna utöfva ett obehörigt inflytande
på sammansättningen af en styrelse, som dock bland andra uppgifter
äfven hade den att kontrollera och öfvervaka deras egen verksamhet,
syntes icke vara befogad. Hittills vunnen erfarenhet kunde icke sägas
rifva stöd åt en dylik fruktan. 1 hvarje fall blefve faran i detta afseende
betydligt reducerad mot nu, om kyrkostämmas val af skolstyrelse komme
att omfatta blott en del af skolstyrelsen, under det att kyrkostämman
för närvarande valde hela skolrådet, den själfskrifne ordföranden undan "Ö

Det hade därför synts vara ett tillbörligt och lämpligt tillgodoseende
af olika intressen samt ett behörigt afvägande mellan de gamla och nya
förhållandena, om man stadgade, att stadsfullmäktige och kyrkostämma
skulle hvardera utse lika stort antal i styrelsen för folkskolan. Dn sådan
föreskrift hade därför i förslaget upptagits såsom den generella regeln._
Sedan skolrådsinstitutionens införande hade gällt såsom allmän
cip att kyrkoherden i församlingen eller den, som förrättade hans tjänst,
skulle vara själfskrifven ordförande i skolrådet. Denna anordning, som
hade sin "rund i folkskolans historiska uppkomst, kunde vara fullt befogad,
så länge folkskoleväsendet lydde under kyrkostämma, hvars ordförande
kyrkoherden i församlingen eller hans ställföreträdare jämväl vore.
I de städer, där folkskoleväsendet hittills öfverflyttats till stadsfullmäktige,
eller Stockholm och Göteborg, hade man lämnat skolstyrelsen Öppet att
siälf utse ordförande, dock att dessa städers prästerskap, såsom ofvan anförts,
i större eller mindre omfattning bibehållits vid säte och stämma i

skolstyrelsen.et ^ kyrkoherden att i en stor stad med talrika folkskolor
och °folkskolcklasser vara skolstyrelsens ordförande kunde utan

Bill. till Biksd. Prof. 1909. 1 Samt. 1 Afl. 10 Höft. 4

26

Kuiujl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 103.

tvifvel ställa sig mycket betungande, i all synnerhet om ålder eller ohälsa
nedsatt hans krafter, och möjligt vore, att skolstyrelsen inom sig hade
någon, som vore lämpligare än kyrkoherden till ifrågavarande uppdrag.
Särskildt kunde det vara mycket otjänligt att vid förfall för kyrkoherde
dennes vikare skulle inträda såsom ordförande i skolrådet. Härigenom
kunde den viktiga befattningen komma att till skada för dess behöriga
skötsel allt för mycket växla innehafvare.

Med afseende således å alla hithörande omständigheter hade det synts
böla lämnas skolstyrelsen öppet att i här afsedda städer själf utse ordförande
och vice ordförande för hvarje kalenderår. Det följde af sig själft,
att, där så funnes ändamålsenligt, församlingens kyrkoherde bibehölles vid
ordförandeskapet.

Äfven kyrkoherdes själfskrifna ordförandeskap i skolstyrelse i
fall, hvarom nu vore fråga, borde upphöra, torde det dock vara önskligt
och angeläget, särskildt med hänsyn till kristendomsundervisningen och
dess störa betydelse för folkskolan, att bibehålla stadsförsamlintrens eller
stadsförsamlingarnas prästerskaps rätt till ledamotskap i folkskolestyrelsen.
Där endast en kyrkoherde funnes i stad, borde han själffallet vara ledamot
i folkskolestyrelsen. Vore församlingarna i en stad flera med hvar
sin kyikoherde, torde det vara tillräckligt att, såsom i Stockholm, stadga
att vederbörande domkapitel skall utse en af dem till ledamot i skolstyrelsen.
Att dessa val borde öfverlämnas åt domkapitlen, torde vara påkalladt-
af sakens natur och så mycket mera ändamålsenligt, som i domkapitlens
. allmänna uppgift läge att hafva en viss tillsyn öfver folkskolan
och särskildt öfvervaka kristendomsundervisningen i församlingarna. Domkapitlet
torde ock lättast vara i tillfälle att i förevarande fåll o-öra det
lämpligaste valet.

. o Sakkunnige hafva i dessa grundfrågor varit fullständigt eniga utom
i fråga om antalet prästerliga ledamöter i skolstyrelsen, i hvilket afseende
kontraktsprosten Edlund afgifvit följande reservation:

»Enligt folkskolestadgans 63 och Öl §§ åligger det prästerna och således
i främsta rummet kyrkoherdarna att utöfva en sorgfällig uppsikt
öfver kristendomsundervisningen i distriktets skolor och sörja för god skolgång.
Det ligger i sakens natur, att kyrkoherden lättast och till största
gagn för skolan kan fullgöra denna skyldighet, om han är ledamot af
skolans styrelse. En följd häraf är, att icke blott kyrkoherden i stad, där
blott en sådan finnes, utan ock samtliga kyrkoherdar i städer med flera
församlingar skulle vara ledamöter i skolstyrelsen. Så har man ock i
regel tänkt sig förhållandet i de städer, som till Kungl. Maj:t inkommit

27

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 103.

med framställningar om lagliga bestämmelser rörande skolärendenas öfverflyttande
å stadsfullmäktige.

Emot samtliga kyrkoherdars själfskrifvenhet i skolstyrelsen i städer
med flera församlingar kan dock invändas, att då proportionen mellan de
själfskrifna och valda ledamöterna i skolstyrelsen själfsagdt bör vara sådan,
att de senare utgöra majoritet, skolstyrelsen blir en stor och svårhandterlig
korporation i de städer, där, såsom exempelvis i Göteborg,
kyrkoherdarna redan nu åro många och säkerligen inom kort blifva ännu
flera.

Erkännande riktigheten af denna invändning, förmenar jag dock, att
ingen svårighet i förevarande fall uppstår, om åtminstone trenne kyrkoherdar
få säte och stämma i skolstyrelsen, hvarigenom skulle erhållas ett
förstärkt målsmanskap för kristendomsundervisningen; och skulle dessa
trenne prästerliga ledamöter på förut anförda skäl utses af vederbörande
domkapitel.»

Vidare anföra de sakkunnige: .

Såsom ofvan framhållits, gällde för närvarande alldeles särskilda be- stadganden.
stämmelser i fråga om folkskolestyrelsens sammansättning i Göteborg och
i Uppsala samt i vissa afseenden i Lund. Bestämmelserna härom vore
gifna genom särskilda af Kungl. Maj:t utfärdade föreskrifter. Da det
kunde befinnas ändamålsenligt att för dessa städer och tilläfventyrs äfven
för något annat stadssamhälle hafva speciella, från de allmänna afvikande
stadganden i detta ämne, syntes det de sakkunnige, som om lagen borde
lämna möjlighet härtill, och hade i lagförslagets § 5 alltså inrymts befogenhet
för Kungl. Majrt att, där sådant af särskilda förhållanden påkallades,
meddela speciella föreskrifter om folkskolestyrelsens sammansättning.

Det hade redan funnits af förhållandena oafvisligen påkalladt att i
de större städerna i vårt land, icke blott Stockholm och Göteborg utande,,, btfogt«•
äfven Norrköping och Malmö, öfverlämna åt folkskolestyrelsen att tillsätta hetordinarie
lärarplats vid folkskolan. I de förslag till lag och folkskolestadga
för hithörande städer, som de sakkunnige framlade, hade ock upptagits
föreskrifter, som inrymde en dylik befogenhet åt en hvar skolstyrelse
i dessa stadssamhällen. Det läge nämligen i öppen dag, att val åt
ordinarie lärare i folkskolan icke borde bibehållas åt kyrkostämma i stad,
där folkskoleväsendet öfverflyttades till stadsfullmäktiges beslutanderätt,
äfvensom att dylika val icke lämpligen kunde eller borde företagas af
stadsfullmäktige.

Efter denna allmänna motivering öfvergingo de sakkunnige till inuti -

28

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 103.

vering af de utaf dem framlagda lagförslagens särskilda bestämmelser.
Till denna senare motivering återkommer jag i ett annat sammanhang.

De sakkunnigas betänkande och förslag remitterades till domkapitlen,
som skulle lämna samtliga stadsförsamlingar tillfälle att yttra sig i ämnet,
och till länsstyrelserna, hvilka anbefalldes att lämna stadsfullmäktige
i samtliga städer tillfälle till dylika yttrandens afgifvande.
nasyttranden De infordrade utlåtandena hafva nu inkommit från domkapitlen och
öfver sa**</n-länsstyrelserna; och hafva därvid fogats yttranden från det stora flertalet
niges ^s/^OTtgmyndighetcr.

De flesta af de hörda myndigheterna hafva förordat de sakkunniges
förslag eller inskränkt sig till ett förklarande, att förslagen ej föranleda
någon erinran. Men andra meningar hafva ock gjort sig gällande.
S‘iigé{Uöfver Angående först själfva hufvudfrågan — om kyrkostämman i stad
tagande af fortfarande kunde anses lämplig att handhafva folkskoleväsendet — kan
^åundft man saoa> att meningarna därom knappast varit delade. Äfven om de
'' • ’ af de sakkunnige framhållna, förut omförmälda olägenheterna af nuvarande
anordning icke framträdt så starkt i en del mindre samhällen, har
det dock allmänt medgifvits, att sådana olägenheter finnas i de större
städerna, och framhållits såsom uppenbart, att de förr eller senare komme
att göra sig gällande äfven i de mindre. Det framhålles, delvis med
skärpa, att en institution med hundra- och tusental af röstberättigade icke
kan lämpa sig att rätt handhafva denna icke minst i ekonomiskt afseende
så viktiga angelägenhet; att på grund af den otymplighet, som sålunda
vidlåder denna institution, intresset för deltagande i dess förhandlingar
alltmera minskats; att på grund häraf besluten å kyrkostämmorna alltmera
kommit att dikteras af en tillfällig, fåtalig, ständigt växlande majoritet,
hvarigenom uppstått en synnerligen''skadlig osäkerhet i afseende å
ärendenas afgörande; samt att folkskoleärendena numera ofta vore af så
stor ekonomisk innebörd, att de äfven ur denna synpunkt icke längre i
sådan grad, som möjligen vid kommunallagarnas tillkomst varit fallet,
lämpade sig för afgörande af de å kyrkostämma röstberättigade.

Oaktadt man således i allmänhet vitsordat olämpligheten af nuvarande
förhållanden, hafva dock icke saknats röster, hvilka motsatt sig det
föreliggande förslaget.

Ä ena sidan har från ett och annat håll framhållits, att förslaget,
genom att uppdraga vården af folkskoleväsendet åt en delegation, på samma
gång det utestängde samhällets breda lager från möjlighet att göra sitt

29

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 103.

inflytande gällande i undervisningsfrågorna, skulle förminska det intresse
för folkskolan, som för närvarande kunde påräknas från dem, hvilkas barn

besökte densamma. „ .,

Å andra sidan har, särskildt af kyrkans målsmän, förfäktats den asikten,
att den föreslagna nya anordningen skulle komma att verka i rikt
ni no- mot fullständig skilsmässa mellan kyrka och skola, hvarjämte framförts
i hufvudsak samma betänkligheter mot stadsfullmäktiges lämpligne
såsom vårdare af folkskoleväsendet, som 1895 års kommitterade framburit,

Denna senare ståndpunkt, hvilken intages af domkapitlen i Uppsala, Skara,
Strängnäs, Växjö, Lund, Göteborg, Kalmar och Luleå, biskoparna i Västeras
och Karlstad, nio kyrkostämmor äfvensom stadsfullmäktige i Lidköping,
utmynnar i ett afstyrkande af de framlagda förslagen, i sammanhang hvar
med framkastats tanken på införande af speciella skolfullmaktige för nu
ifrågavarande ärendens behandling eller af kyrka- eller för samling sf ullmäktige
för handläggning af samtliga kyrkostämmas beslutanderätt nu unceikastade
ärenden. I samband härmed framhålles ock, att en sådan institution
som den sistnämnda kunde vara ägnad att äfven inom landsförsamlingarna
öfvertaga kyrkostämmans befogenheter. _

Härmed är man inne på den ifrågasatta lagstiftningens tillämplig- Lag>tifthetsområde.
Därvid har från de gottländska myndigheter som yttrat
sio- i ämnet, äfvensom från kyrkostämmorna och stadsfullmäktige i område.
Skara och Falköping uppkastats frågan om den ställning, som i förevarande
afseende skulle komma att intagas af sådana stadsförsamlingar,
som äro förenade med en landsförsamling till ett gemensamt skoldistrikt.

I detta afseende föreslås från de gottländska myndigheterna, att i sjaltva
lagförslaget måtte vidtagas sådan ändring, att lagen blefve tillämplig äfven
på nyssnämnda stadsförsamlingar; och hafva i sammanhang härmed städs
fullmäktige i Visby erinrat om de olägenheter, som ofta skulle uppstå
genom ifrågavarande stads- och landssamhällens sammanslagning, en åtgärd
som ju eljest skulle göra en ändring af lagförslaget onödig. Från ortsmyndigheterna
i Skara och Falköping hafva framställts förslag, att i skoldistrikt,
bestående af såväl stads- som landsförsamling, må för skolåren
denas behandling kunna utses särskilda skolfullmäktige. Dessa senare förslag
hafva emellertid afstyrkts af Eders Ivingl. Maj:ts befallningshafvande
i Skaraborgs län, som, i likhet med åtskilliga andra i ärendet horda, med
landsförsamling förenade stadsförsamlingar, funnit den ifrågasätta lagstil
ningen icke böra tillämpas på dylika stadsförsamlingar. _ „

Mot principen i de sakkunniges förslag, att öfverflyttning åt toikskoleärendenas
handläggning från den kyrkliga till den borgerliga komnunen
skall vara beroende på framställning därom af vederbörande, hafva

invändningar gjorts under förmenande, att en sådan öfverflyttning borde

30

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 103.

för vissa städer vara obligatorisk. Så yrka länsstyrelsen i Örebro och
stadsfullmäktige i Lskilstuna, att i städer med 3,000 invånare ock däröfver,
länsstyrelsen i Nyköping att i städer med 10,000 invånare och
häröfver samt kyrkostämman i Eskilstuna att i städer med 15,000 in\
ånare och häröfver stadsfullmäktige ovillkorligen skola öfvertaga folkskoleväsendet,
hvaremot ett sådant öfvertagande i öfriga städer skulle bero
på vederbörandes ansökning därom. På andra håll åter har man ansett,
att den nya lagstiftningen skulle begränsas därhän, att endast större städer,''
exempelvis med minst 15,000 invånare, skulle kunna komma in under
densamma.

8folk,kall». ... Hvaf! härefter angar den föreslagna skolstyrelsen och dess sammansättning
hafva därom yppats mycket olika meningar.

Beträffande därvid först de valda ledamöterna hafva två från de
sakkunniges uppfattning afvikande meningar gjort sig gällande. Den ena
utgåi från att, då stadsfullmäktige skola öfvertaga ansvaret för folkskoleväsendet,
måste skolstyrelsen — såsom ock de sakkunniges förslag innehållei
först och främst betraktas som en stadsfullmäktige underlydande
nämnd, och vid sådant förhållande böra ock enligt denna åsikt stadsfullmäktige
äga att utse samtliga ledamöterna i denna nämnd. I denna syftning
hafva uttalat sig 5 länsstyrelser, 4 kyrkostämmor och stadsfullmäktige
i 9 städer. Stadsfullmäktige i Borås hafva framställt fordran på att af de
utaf stadsfullmäktige valda ledamöterna två skola tillhöra fullmäktiges
krets; på andra håll har föreslagits, att två tredjedelar eller tre fjärdedelar
af skolstyrelsens valda ledamöter skola utses af stadsfullmäktige.

Gent emot detta kraf på tillvaratagandet af stadsfullmäktiges intressen
stå de, som. väl äro med på att lägga afgörandet af folkskoleärendena i
stadsfullmäktiges händer, men vid utseende af skolstyrelse önska så mycket
som möjligt tillvarataga äfven andras intressen, särskild! föräldraintresset.

I sådant sj fte föreslås, dels att stadsfullmäktige, som skulle utse samtliga
de valda ledamöterna i skolstyrelsen, därvid skulle vara skyldiga att på ett
eller annat sätt tillgodose deras önskningar, som hafva barn i skolåldern,
såsom genom inval af sådana personer i skolstyrelsen, dels att kyrkostämmans
föreslagna valrätt skulle utöfvas allenast af föräldrar eller målsmän
för barn i skolåldern, eventuellt genom omröstning per capita, dels att nyssnämnda
\ alrått skulle utöfvas af allmän rådstuga i stället för kyrkostämma
So“rörande* . ^kommande frågan om ordförandeskapet''i skolstyrelsen hafva endast
nagra få af de myndigheter, som förordat förslagen i princip, haft något
att erinra mot. styrelsens rätt att själf välja sin ordförande och följaktligen
velat bibehålla prästens själfskrifvenhet i sådant hänseende.

31

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 103.

Däremot har större meningsskiljaktighet rådt i fråga om prästerskapets/vd^r^p^j
rätt till ledamotskap i folkskolestyrelsen. Visserligen hafva de flesta
myndigheterna förordat de sakkunniges förslag att, där endast en • kyrko- skolstyrelsen.
herde finnes i en stad, denne skall vara ledamot, och att, där församlingarna
i en stad äro flera med hvar sin kyrkoherde, vederbörande domkapitel
skall utse en af dessa kyrkoherdar till ledamot i skolstyrelsen.

Men äfven andra meningar hafva gjort sig gällande. Så har det på något
håll förmenats, att valet af den kyrkoherde, som skulle representera
prästerskapet, borde förrättas af kyrkoherdarna själfva. Ett domkapitel, samt
eventuellt två andra domkapitel, äfvensom 5 kyrkostämmor, 2 länsstyrelser
och stadsfullmäktige i 6 städer hafva förordat den af kontraktsprosten
Ivdlund afgifna reservationen eller någon därmed jämförlig anordning.

A andra sidan hafva icke heller saknats röster, som ansett skäl icke föreligga
att låta undervisningen i kristendom mer än andra specialämnen
i skolstyrelsen representeras af särskilda målsmän.

Innan jag ingår på redogörelse för de sakkunniges särskilda moti- Departevering
till specialbestämmelserna i de framlagda lagförslagen och för myndigheternas
därutinnan afgifna yttranden, må det tillåtas mig att angifva min
ståndpunkt till själfva hufvudfrågan och därmed sammanhängande viktigare
punkter. Jag vill därmed till en början erinra om mitt anförande till
statsrådsprotokollet den 3 april 1908. Jag yttrade då:

»Till hvad 1895 års kommitterade och 1907 års sakkunnige uttalat städsrörande
olämpligheten särskilt i de större städerna af kyrkostämmas
handhafvande utaf folkundervisningsärendena synes mig föga vara att<,/ foiukoietillägga,
helst som i denna punkt någon motsatt åsikt icke framträdt med vasen,leL
någon styrka. Skolväsendet spelade ingen stor, särskild! ingen ekonomiskt
betydande roll i det kommunala lifvet på 1860-talets början, och man
hade föga erfarenhet af kyrkostämmor, besökta af större mängder röstberättigade.
Men tiderna hafva förändrats. Den kommunala statistiken
visar såväl hvilken alltmer betydande andel af kommunernas utgifter belöper
sig på skolväsendet som ock huru synnerligen starkt antalet röstberättigade
inom särskild! stadskommunerna ökat sig. Erfarenheten torde
nogsamt gifvit vid handen, att skolfrågornas handläggning icke häraf
främjats, och att deras flyttande undan kyrkostämmans beslutanderätt
måste blifva till fromma för skolan själf. Visserligen har det sagts, att
man härigenom skulle motverka föräldraintresset för skolan, hvilket denna
så väl behöfde och hvilket hade tillfälle att vid kyrkostämman göra sig
direkt gällande. Den betydelse, man tillagt denna synpunkt, synes mig dock

32

Kungl. MajUs Nåd. Proposition N:o 103.

öfverdrifven. Dels torde det nog varit endast i undantagsfall, som ifrågavarande
intresse för skolan verkligen kommit till sin rätt vid kyrkostämman,
dels lärer ett dylikt intresse, därest det förefinnes, med'' lika
stor fördel kunna taga sig ett för skolan och dess arbete förmånligt uttryck
genom deltagande i de på kyrkostämman ankommande val till skolstyrelsen.

Beträffande hvilken myndighet, som skulle öfvertaga kyrkostämmans
hufvudsakliga funktioner, hafva i sådant hänseende föreslagits dels särskilda
för ifrågavarande ärendens behandling tillsatta skolfullmäktige, dels kyrkoeller
församlingsfullmäktige, åt Indika skulle uppdragas kyrkostämmans
befogenhet rörande samtliga densamma nu underlagda frågor, dels slutligen
stadsfullmäktige.

Att, såsom 1895 års kommitterade hemställt, upprätta en särskild kommunal
institution för skolärendena synes ej vara särdeles tilltalande och
tanken därpå har ej heller vunnit mycken anklang. Något bättre synes då
vara att för behandling af samtliga församlingsärenden upprätta en representation,
motsvarande hvad stadsfullmäktigeinstitutionen är för de borgerliga
ärendena. Men dels har ännu icke i synnerligen hög grad framträdt något
behof af en annan myndighet för behandling af de rent kyrkliga ärendena
än kyrkostämman, dels saknas ock hvarje utredning angående en dylik
institution och vederbörande myndigheters ställning till densamma. Det
torde komma att dröja lång tid, innan en sådan anordning, därest den
befinnes lämplig, hinner genomföras. Under sådana förhållanden kan det
icke vara riktigt, att det gamla tillståndet beträffande skolväsendet, där
behofvet af ändrade anordningar länge gjort sig märkbart, skulle alltjämt
bestå 0i afbidan på en oviss reform.

Återstår således endast stadsfullmäktigeinstitutionen, som redan finnes,
åtnjuter allmänt och bepröfvadt förtroende samt förut handhar större
delen af stadskominuncns budget. Genom att låta stadsfullmäktige öfvertaga
hufvudparten af de bestyr med folkskolan, som nu åligga kyrkostämman,
skulle på ett håll samlas beslutanderätten angående samtliga
de ärenden — rent kyrkliga ärenden frånräknade — som äro staden såsom
sådan uppdragna. Att härigenom de finansiella spörsmålen skulle vinna
en väsentligen förenklad och förbättrad handläggning samt en bättre öfverblick
erhållas öfver stadens budget i allmänhet och de kraf, som behöfde
ställas på stadens skattskyldiga invånare, torde vara otvifvelaktigt. Det
synes ock som om allt talade för att äfven de rena undervisningsfrågorna
skulle genom skolväsendets öfverflyttning på stadsfullmäktige jämte eu
skolstyrelse med i åtskilliga hänseenden större befogenhet än det nuvarande

Kung!,. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 103. 33

skolrådet erhålla ett mera jämnt och från tillfälliga inflytelser fritt bedömande.

1895 års koinmitterade ställde sig, såsom jag förut nämnt, bestämdt
afvisande mot tanken, att stadsfullmäktigeinstitutionen skulle i skolfrågor
ersätta kyrkostämman, och de af koinmitterade anförda skälen hafva också
återupptagits och utvecklats i åtskilliga af de uti nu föreliggande ärende
afgifna utlåtandena.

Kommitterade framhöllo, att stadsfullmäktige ej väljas med särskild
hänsyn till undervisningsfrågor, och att, då stadsfullmäktige i främsta
rummet äro upptagna af en stor mängd borgerliga ärenden, som höra till
deras handläggning, man kunde befara, att skolans angelägenheter lätt skulle
blifva tillbakasätta. Jag kan icke finna något hållbart stöd för en dylik
fruktan. Stadsfullmäktige väljas ju med hänsyn till samtliga de ärenden,
hvilka de hafva att handlägga, och det torde vara alldeles otvifvelaktigt,
att, när äfven skolfrågorna komma att ingå i området för stadsfullmäktiges
beslutanderätt, dessa frågor, för hvilka de väljande i allmänhet äro ganska
intresserade, skola få sitt tillbörliga inflytande vid valen. Det saknas för
öfrigt hvarje skäl att misstro stadsfullmäktiges vilja och förmåga att bedöma
skolfrågor lika väl som andra dem tillkommande frågor, detta så
mycket mer, som den högre bildningen i allmänhet är ganska talrikt representerad
i städerna. Erfarenheten från Stockholm och Göteborg talar
ock ett annat språk. För öfrigt skola ju fullmäktige hufvudsakligen handlägga
de finansiella frågorna, medan de egentliga skolfrågorna i än större
utsträckning än hittills varit fallet med skolrådet komma att bedömas af
den för ändamålet särskildt tillsatta skolstyrelsen.

Jag kommer därigenom in på en annan af de gjorda invändningarna,
nämligen den, att det ej vore lämpligt att åt stadsfullmäktige öfverlåta
skolbudgeten och åt en särskild skolstyrelse uppdraga de egentliga skolfrågorna,
enär de ekonomiska och pedagogiska frågorna såsom nära samhörande
ej borde skiljas åt utan behandlas af samma myndighet. Det
behöfver väl ej särskildt påvisas, att denna anmärkning i minst lika hög
grad gäller den nuvarande anordningen med afgörandets fördelning mellan
kyrkostämman och skolrådet. För öfrigt torde väl skolfrågorna likaväl
som alla andra kommunala frågor tarfva en verkställande myndighet,
som har närmaste uppsikten öfver ärendenas behöriga gång, och svårigheten
att afpassa denna myndighets och den beslutade myndighetens verksamhetsområden
torde icke vara större på skolväsendets område än annorstädes.

Det har vidare sagts, att öfverflyttandet af folkskoleväsendet inom
stadsfullmäktiges maktområde innebure en brytning med eu hittills i vårt

Bill. till lliksd. Prof. 1909. 1 Samt. 1 Afd. 10 Höft. 5

34

Kungl Maj:ts Nåd. Proposition No 103.

land gällande princip, en brytning, hvartill skäl så mycket mindre förelåge,
som folkskolan nått sin nuvarande höga ståndpunkt just under den
kyrkliga kommunens hägn. Förnekas kan ju icke, att genom det föreliggande
förslaget den borgerliga kommunen får sin maktsfär ökad och
flyttad in på ett område, hvilket förut ansetts tillhöra den kyrkliga kommunen.
Af hvad jag förut anfört framgår, att jag anser denna ökning af
den borgerliga kommunens maktområde vara en naturlig konsekvens af
folkskolebudgetens öfverflyttande till stadsfullmäktige, men att härigenom
skulle astadkommas någon mera betydande ändring af principiell innebörd
kan jag svårligen finna. _ Stadsfullmäktige väljas ju i det närmaste af
samma valmanskår, som bildar kyrkostämman, skolstyrelsen, nu utsedd af
kyrkostämman, kommer att utses dels af stadsfullmäktige, dels fortfarande
af kyrkostämman, och de rent kyrkliga myndigheterna komma, enligt hvad
jag har för afsikt att föreslå, att till folkskoleväsendet under dess nya
organisation intaga i det närmaste samma ställning som förut. Den föreslagna
förändringen är af praktisk innebörd och bör bedömas hufvudsakligen
från sådan synpunkt.

Slutligen har såsom skäl mot öfverflyttningen anförts, att valrätt och
valbarhet till stadsfullmäktige skulle tillkomma jämväl främmande religionsbekännare
och dem, som anmält sig till utträde ur svenska kyrkan, hvadan
sådana personer kunde komma att såsom ledamöter af stadsfullmäktige
och äfven af skolstyrelsen utöfva inflytande på folkskoleärendenas afgörande.
Jag kan icke heller finna detta skäl afgörande. Folkskolan är
ju en skola äfven för deras barn, som icke tillhöra svenska statskyrkan.
Det finnes intet skäl, hvarför icke dessa utomstående, från hvilka man
dock ofta sett mycket stora bevis på kärlek till och omvårdnad om den
svenska folkundervisningen, skulle få hafva ett ord med i frågor rörande
denna undervisning. Att härvid beträffande dessa personers deltagande i
ärenden rörande kristendomsundervisningen en inskränkning måste göras
är, såsom också af åtskilliga i ärendet hörda myndigheter erinrats, uppenbart.
1 det nu framlagda lagförslaget har jag också upptagit en bestämmelse
i detta syfte.

Jag finner således ingen af de anmärkningar, som framställts mot
förslaget att göra stadsfullmäktige till högsta lokala skolmyndighet, vara
af afgörande betydelse, utan fasthålla’ härutinnan vid hvad de sakkunnige
hemställt, liksom jag är ense med dem därutinnan, att man nu bör lagstifta
icke för en eller annan stadskommun för sig, utan med utgående från
att samtliga stadskommuner böra kunna ordna sitt skolväsende efter en
gemensam lag.»

35

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 103.

Gent emot hvad jag sålunda förlidet år uttalade hafva sedermera inom
Riksdagen och Kyrkomötet framställts åtskilliga invändningar.

De förut omnämnda motionärerna inom Första Kammaren yttrade
således bland annat: _ _ munn.

»För vår del kunna vi icke finna de i den kungl. propositionen anförda
skäl tillräckligt starka att håfva de betänkligheter, som synas oss
vidlåda det föreliggande förslaget.

Först må erinras, att hvad som anförts för att motväga de framställda
anmärkningarna om stadsfullmäktigeinstitutionens olämplighet ur
principiell eller praktisk synpunkt att öfvertaga folkskoleärendena, på sin
höjd kan göra antagligt, att stadsfullmäktige skulle utan större olägenheter
kunna öfvertaga dessa funktioner, men ingalunda att en sådan öfverflyttning
därför med nödvändighet borde ske. Formuleringen af de i
detta hänseende i den kungl. propositionen anförda grunderna är dessutom
på vissa punkter ganska sväfvande och synes gifva vid handen, att
om än propositionen icke velat tillmäta motskälen någon betydelse, den
dock ej velat bestrida, att de kunna hafva åtskillig räckvidd, och att full
visshet i detta hänseende icke föreligger, öfverflyttningen skulle alltså
ur denna synpunkt blifva ett experiment, hvars praktiska och principiella
olägenheter icke med säkerhet låta sig öfverskådas.

° De skäl, som då anföras för att ett sådant experiment i allt fall
skulle göras, äro hufvudsakligen två. Det ena afser stadskommunernas
budgetbehandling. Det framhålles, att denna skulle vinna i enkelhet och
enhetlighet genom att äfven budgeten rörande folkskolan och åtskilliga
dithörande ärenden öfverflyttades till stadsfullmäktige. Tydligt är dock, att
detta skäl är af ganska relativ betydelse, ty så länge kyrkostämman i allt
fall kvarstår såsom en myndighet med beslutanderätt i ekonomiska frågor
— och att beröfva henne sådan kan ju icke ifrågakomma — vinnes icke
den önskade enhetligheten. Det andra skälet för stadsfullmäktigeinstitutionens
anlitande är åter det ofvan anförda, att. ännu icke någon utredning
förelåge angående en kyrko- eller församlingsfullmäktigeinstitution
och° vederbörande myndigheters ställning till densamma, och att den därför
icke på lång tid torde kunna hinna organiseras. För vår del kunna vi
emellertid icke godkänna bärkraften af ett sådant skäl, utan hålla i stället
före, att hvad som under sådana förhållanden framför allt varit behöfligt just
hade varit donna utredning. Med de förarbeten, som finnas i såväl 1895
års kommittéförslag om skolfullmäktige som annorstädes skulle säkerligen en
dylik utredning ganska lätt låtit sig åstadkomma. I hvarje fall synes oss,
att en sådan utredning borde föregå ett förslag af sådan räckvidd som
den kungl. propositionens.»-

36

Kungl. Ma.y.ts Nåd. Proposition No S''OZ -

Kyrkomötet. . ^ ^ei1 biskop Tottie vid Kyrkomötet väckta motionen, som ju gick

i samma riktning som motionen inom Första Kammaren, yttrades, bland
annat:

Kyrkomöteti

tkrifvelte.

»Från alla sidor, synnerligen från kyrkans och den kyrkliga representationens,
synes det böra vara önskligt, att för frågans allsidiga bedömande
äfven den del af densamma närmare undersökes, som ännu är i
saknad af nödig utredning. Denna undersökning torde icke böra begränsas
till städerna, då i större befolkningscentra äfven på landsbygden likartade
förhållanden föreligga.

En sådan utredning är på grund af sakens stora vikt och betydelse
för framtiden oafvisligt påkallad. Den ifrågasatta öfverflyttningen af kyrkostämmans
beslutanderätt i folkskolans angelägenheter innebär nämligen
intet mindre än ett upplifvande af den i våra kommunallagar hittills gällande
gränslinjen mellan den borgerliga kommunen och kyrkoförsamlingen
och står i bestämd motsats till den princip, som hittills varit bestämmande
för den svenska folkundervisningens utveckling i närmaste anslutning till
den svenska kyrkan och de af henne representerade religiösa och sedliga
lifsintressena. En sådan princip bör icke rubbas utan allsidig profning
såväl af principens giltighet och ännu bestående bärkraft som af den
ifrågasatta förändringens konsekvenser, hvilka för närvarande icke kunna
öfverskådas.»

Den motivering åter, som ligger till grund för Kyrkomötets förut af
mig omnämnda hemställan är af följande lydelse:

»Kyrkomötet vill obetingadt erkänna riktigheten af hvad från flera
håll uttalats och i motionen särskildt framhållits, nämligen att kyrkostämman
icke alltid är en lämplig institution för handhafvandet och vården
åt de angelägenheter, som enligt gällande förordning äro till densamma
hänvisade. Särskildt gäller detta med afseende å de större samhällena,
dock icke uteslutande städerna, utan äfven våra större och mera tätt bebyggda
landsförsamlingar. Det ligger i öppen dag, att en institution med
kanske. tusental af röstberättigade icke lämpar sig att val handhafva de
icke minst på ekonomiens område betydande frågor, som falla under dess
handlä^nm^. Vid uppkommande skiljaktighet i åsikter, exempelvis angående
byggnadsföretag och andra större frågor äfvensom vid val, vid
hvilka tillfällen ett talrikt besök af stämman är att förvänta, bliro kyrkostämman
en alltför tung apparat för besluts åstadkommande. A andra
sidan är det ett kändt förhållande, att intresset för deltagande i kyrkostämmas
förhandlingar oftast är ganska ringa, besluten dikteras af en
tillfällig och fåtalig majoritet, som därtill är mycket växlande. Följden

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 103. 37

blir i hvarje fall en synnerligen skadlig osäkerhet i afseende å ärendenas
afgörande.

Det har under sådana förhållanden blifvit alltmer af behofvet påkalladt
att få dessa ärendens handläggning Överflyttad från en korporation,
hos hvilken känslan af personligt ansvar måste gorå sig mindre
gällande, till valde delegerade, hvilkas sakkunskap och intresse komme
att medföra en mera enhetlig och planmässig behandling af hithörande
ärenden. Såsom sådana delegerade, åt hvilka kyrkostämmas beslutanderätt
må kunna öfverlåtas, kunna kyrkofullmäktige, skolfullmäktige samt,
i vissa fall, stads- eller kommunalfullmäktige ifrågakomma. Beträffande
frågan om hvilken eller hvilka af dessa former för representation därvid
bör föredragas, vill Kyrkomötet ej uttala sig, men torde detta spörsmål
vid frågans behandling hos Eders Kungl. Maj:t tagas i öfvervägande.»

Gentemot den åskådning, som legat till grund särskildt för motionen Laguuuu*.
inom Första Kammaren och biskop Totties motion i Kyrkomötet, har lagutskottet
i sitt utlåtande anfört följande:

»I flera af de utlåtanden, som afgifvits öfver ofvanberörda, af de inom
ecklesiastikdepartementet tillkallade sakkunniga utarbetade förslag till den
nu ifrågasatta lagstiftningen liksom ock i den af herr Clason m. fl. i ämnet
väckta motionen, hafva starka betänkligheter framförts mot att bereda
möjlighet till att i vissa städer fråntaga kyrkostämma beslutanderätten i
angelägenheter rörande folkskolan och i stället öfverlämna dessa, i hvad
de röra ekonomiska frågor, till stadsfullmäktige. Utskottet vill icke förneka,
att vissa olägenheter kunna tänkas uppkomma af en dylik öfverflyttning,
men enligt utskottets uppfattning äro de härutinnan uttalade farhågorna
öfverdrifna. Då de personer, som äga att å allmän rådstuga utöfva rösträtt,
i stort sedt äro desamma, som äro röstberättigade å kyrkostämma, i det
att endast de kommunens medlemmar, hvilka icke tillhöra svenska kyrkan,
därvid tillkomma, synes det nämligen icke kunna förutsätta'', att öfverflyttningen,
praktiskt sedt, skulle medföra några menliga följder för folkskolans
fortsatta utveckling. Erfarenheten i Stockholm och Göteborg, i
hvilka städer stadsfullmäktige äga besluta rörande folkskolebudgeten och
öfriga ekonomiska angelägenheter angående folkskolan samt afgör and erätten
i fråoa om undervisningens ordnande och tillsynen öfver densamma m. m.
utöfvas af en särskild för samtliga församlingar gemensam folkskolestyrelse,
gifver i hvarje fåll ej stöd för den uppfattningen, att ungdomens religiösa
och sedliga fostran skulle lida af en dylik anordning eller att därigenom
hinder eller svårigheter skulle uppstå för ett samarbete till skolans fromma
mellan de kyrkliga myndigheterna och de0 kommunala myndigheter, som
äo-a att fatta beslut rörande folkskolan. A andra sidan skulle eu förän o -

38

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 103.

dring på sätt i den kungl. propositionen föreslagits af bestämmelserna beträffande
rätten att fatta beslut i folkskoleärenden medföra den fördelen,
att de olägenheter, som i stora församlingar onekligen vidlåda den nuvarande
ordningen med kyrkostämma såsom afgörande myndighet i dessa
ärenden, blefve undanröjda samt en större enhet och planmässighet vinnas
i behandlingen af kommunala budgetfrågor. Det synes äfven vara riktigt,
att dissenters icke uteslutas från hvarje inflytande på afgörandet af
folkskolans angelägenheter, då äfven deras barn i denna åtnjuta undervisning.

Vidkommande det i herr Clasons in. fl. motion framställda yrkande,
att. Riksdagen måtte i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl.
Maj.t ville låta utreda samt för Riksdagen framlägga förslag angående
sådan ändring i kyrkostämmoförordningen af den 21 mars 1862, att kyrkostämmas
beslutanderätt finge, om sadant af henne beslötes, öfverlåtas å
särskilda fullmäktige, synes detsamma afse, att icke blott frågor rörande
folkskolan utan äfven de kyrkliga ärenden, öfver hvilka kyrkostämma nu
äger besluta, skulle öfverlämnas till handläggning af särskilda fullmäktige.
Då utskottet funnit sig böra i princip godkänna det föreslagna öfverflyttandet
. af ärenden rörande folkskolan till stadsfullmäktige, kan utskottet
gifvetvis icke biträda den i berörda motion gjorda hemställan. Gentemot
motionärerna vill utskottet särskilt framhålla, att ett fullständigt upphäfvande
af kyrkostämmas direkta beslutanderätt i de frågor, hvilka det
hittills tillkommit kyrkostämma att vårda, innebär en omgestaltning af nu
rådande förhållanden, hvilken icke uppbäres af någon allmän mening inom
de samhällen, om hvilka här är fråga. Såvidt utskottet kan döma* torde
det därför, äfven om möjlighet bereddes till utseende af kyrkofullmäktige,
komma att dröja mycket länge innan ett dylikt öfverlåtande af kyrkostämmas
beslutanderätt, särskildt i kyrkliga frågor, konirne att äga rum inom
något af de samhällen, som i motionen afses. Genom tillskapandet af en
särskild kyrklig representation skulle i hvarje fall önskemålet att åvägabringa
större enhet och planmässighet vid afgörande af kommunala budgetfrågor
icke blifva ■ tillgodosedt.»

Såsom Eders Kungl. Maj:t af hvad jag nu omförmält torde finna, har
det till 1908 års Riksdag framlagda förslaget funnit vedersakare på skilda
håll, först och främst från deras sida, som i förslaget se ett första steg
till folkskolans skiljande från kyrkan. Då dessa icke vilja förneka, att de
nuvarande kyrkostämmorna i mångt och mycket äro olämpliga att handhafva
folkskolans angelägenheter, om än denna olägenhet på sina håll förklaras
vara öfverdrifven, hafva de, i syfte att afhjälpa anmärkta olägenhet
utan att rubba det nuvarande förhållandet mellan kyrka och skola, velat

39

Kungl. Maj ds Nåd. Proposition No 103.

öfverlämna kyrkostämmans beslutanderätt i folkskolans angelägenheter till
särskilda fullmäktige, hvilka eventuellt skulle komma att handlägga äfven
de rent kvrkliga ärenden, som nu förekomma a kyrkostämmorna.

Gentemot hvad sålunda blifvit invändt, vill jag till en början hänvisa
till hvad jag förut anfört rörande kyrkostämmornas olämplighet att handlägga
de ärenden, hvarom här är fråga.

Vidare vill jag i detta sammanhang framhålla, att det synes mig,
som om de motståndare till det kungl. förslaget, hvarom nu äi fråga,
betydligt öfverdrifvit betydelsen af skillnaden mellan ett ärendes handläggning
af s. k. kommunala eller s. k. kyrkliga myndigheter. Den omständigheten,
att den beslutande myndigheten kallas kyrkosthmma., innebär
ju icke någon garanti för att myndighetens beslut fattas i kyrklig anda.
Den uppdelning al ärendena mellan kommunala och kyrkliga myndigheter,
som gjordes vid våra nuvarande kommunallagars tillkomst, torde till en
stor del hafva verkställts med utgående från historiskt gifna förhållanden.
Skolan var ju uppvuxen under kyrkans hägn och hänfördes därför helt
naturligt till de kyrkliga angelägenheterna. Redan da var man emellertid
på det^klara med att de ärenden, som öfverlämnades till de rent kommunala
myndigheterna, voro af den art, att deras afgörande i de större
samhällena icke lämpligen kunde anförtros åt samtliga röstberättigade,
och därför infördes redan från början stadsfullmäktigeinstitutionen. Däremot
ansåg man, att de ärenden, hvilka den kyrkliga kommunen skulle
komma att behandla, voro dels sa enkla, att de kunde bedömas af en
hvar församlingsledamot, dels också af den personliga art, att församlingsmedlemmen
icke borde utestängas från rätten att själf deltaga i deias afgörande.
Hvad skolfrågorna beträffa voro de då helt annorlunda beskaffade
än nu, lätt öfverskådliga och ekonomiskt af förhållandevis ringa
vikt; man anade säkerligen ej då, hvilket oerhördt uppsving folkskoleväsendet
skulle inom kort ernå, och hvilken betydande plats inom kommunernas
ekonomi folkskolebudgeten skulle erhålla.

Folkskolans hänförande till den kyrkliga kommunen föreföll för visso
vid tiden för kommunallagarnas tillkomst såsom en naturlig sak. Det
oaktadt har jag svårt att förstå, att folkskoleärendenas öfverlämnande
af praktiska skäl till den borgerliga kommunen nu skulle betyda, att därigenom
skolan komme att skiljas från kyrkan. När en sådan öfverflyttning
äger rum under fastslående af garantier för att de kyrkliga myndigheterna
alltjämt skola erhålla det inflytande öfver skolan, som hittills
tillkommit dem, synes det mig skäligen likgiltigt, om kyrkostämman eller
stadsfullmäktige bestämma i budgetsfrågorna. Jag finner icke i förslaget,
sådant det föreligger, några bestämmelser som kunna uttydas såsom syftande
ntt åvägabringa den af mången sa fruktade skilsmässan mellan skolan och

40

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 103.

kyrkan. De rent kyrkliga myndigheternas ställning till folkskolan förblir
oförändrad. Domkapitlet har fortfarande öfverinseendet öfver skolväsendet
och kan ingripa på samma sätt som förut, en prästerlig ledamot tinnes
äfven framdeles inom skolstyrelsen såsom speciell vårdare af kristendomsundervisningen.
Lämnade man, såsom första-kammarmotionärerna önska,
vården om folkskolans angelägenheter åt kyrkofullmäktige i stället för åt
stadsfullmäktige, blefve nog en sådan anordning i realiteten endast en
skillnad till namnet. Olikheten ligger ju endast däri, att vid val till stadsfullmäktige
kunna utöfver de å kyrkostämma röstberättigade — deltaga
de s. k. dissenters; men, såsom jag förut erinrat, torde denna omständighet
vara af ringa praktisk betydelse och därjämte lärer, såsom jämväl lagutskottet
framhållit, äfven dissenters böra äga rätt att medverka vid afgörande
af den också för deras barn afsedda folkskolans angelägenheter.

Det återstår då att något vidröra den anmärkningen, att ett öfverflyttande
af folkskoleväsendet på stadsfullmäktige skulle vara onödigt, och
åt* man, genom att anlita kyrkofullmäktigeinstitutionen skulle kunna,
utan att onödigtvis inkräkta på den i kommunallagarna gifna dualismen,
på en gång få de anmärkningar ur världen, som riktats mot kyrkostämman
såsom folkskolemyndighet, och därjämte förskaffa sig en institution, som
bättre än kyrkostämman skulle vara ägnad att taga hand om de rent.
kyrkliga angelägenheterna. I likhet med lagutskottet tror jag för min
del icke, att något egentligt behof framträdt rörande sistnämnda angelägenheters
skiljande från kyrkostämmans handläggning, åtminstone icke
ännu. Att så däremot är förhållandet med skolfrågorna, torde vara
allmänt erkändt. Ur budgetssynpunkt är det ju gifvetvis en fördel, om
de ekonomiskt tyngande skolärendena förenas med kommunens öfriga
budgetsfrågor, och en sådan anordning lärer icke stå hindrande i vägen
för att,. om förhållandena skulle visa sig påkalla införandet af kyrkofullmäktige
för de rent kyrkliga angelägenheternas behöriga handläggning,
bringa en dylik anordning till stånd. Att nu, innan en tvingande
nödvändighet föreligger, tillgripa en utväg, som icke synes uppbäras
af en allmän mening, hvars praktiska värde är omtvistadt, och som gifvetvis
icke skulle kunna undgå att på ett betänkligt vis förminska församlingsintresset
i rent kyrkliga frågor, synes mig icke tillrådligt. Inom
Andra Kammaren höjdes icke heller en röst för ett sådant ordnande af
förhållandena.

Om sålunda det af Eders Kungl. Maj:t framlagda förslaget synts en
och annan alltför genomgripande och rent af farligt, saknas å andra sidan
icke de, som funnit detsamma icke vara nog radikalt. Såsom jag förut

41

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 103-

anfört hafva inom Andra Kammmaren dels V. Rydén, dels ock J. Byström
m. fl. påyrkat vissa förändningar i det framlagda förslaget.

Hvad Rydéns motion angår öfverensstämmer den till sitt syfte med en
från centralstyrelsen för Sveriges allmänna folkskollärarförening till Eders maren.
Kungl. Maj:t inkommen framställning, till hvilken jag strax återkommer.
Beträffande åter den af Byström in. fl. väckta motionen anser jag mig här
böra nämna hvad till stöd för densamma anförts. Det heter i sagda motion:

»Om en så kallad främmande trosbekännare, t. ex. en duktig och
för saken intresserad metodist, som ju icke kunnat få utträda ur statskyrkan
utan att bekänna sig vara en kristen, blefve invald i folkskolestyrelsen,
skulle han icke få deltaga i ärenden, som röra kristendomsundervisningen,
under det att kanske en annan ledamot, som föga eller
intet intresse hade för sådana frågor, skulle få däri deltaga. Kan detta
vara rätt och klokt?

Som exempel på att äfven en dissenter kan med fördel användas i
fråga om förtroendeuppdrag på skolans område må anföras. I en socken
i mellersta Sverige invaldes en baptist, som lagligen utträdt ur statskyrkan,
i skolrådet. När man sedan frågade prästen, som väl visste hvad han
gjorde, och som för öfrigt äfven varit ledamot af Riksdagen, huru han
kunde tillåta, att en främmande trosbekännare invaldes i skolrådet, svarade
han, att dels ville folket hafva honom och dels var han en af de bästa
och mest intresserade för skolan. Att äfven dissenters kunna vara lämpliga
för förtroendeuppdrag på skolområdet, vitsordas ju också af Kungl.

Maj:t».

Beträffande den Byströmska motionen vill jag allenast erinra, att om
det än kunde tänkas fall, då uteslutning af en viss dissenter från handläggning
af kristendomsärenden kunde synas obefogad, det väl i allmänhet
måste anses vara i sin ordning att, då kristendomsundervisningen afser
statskyrkans bekännelseform, icke personer med därifrån afvikande åskådning
deltaga i undervisningens anordnande eller kanske inverka på dess
innehåll. Jag nödgas alltså och med åberopande af de utaf åtskilliga
myndigheter förut framförda skälen vidhålla förslaget äfven i denna del.

Jag återgår nu till mitt anförande i statsrådet den 3 april 1908. Jag
yttrade då vidare.

»Hvad denna lags tillämplighetsområde angår synes mig densamma ej Lagen» tillkunna
eller böra tillämpas på sådana stadsförsamlingar, som bilda sko,1-iämpUgheiiomdistrikt
tillsammans med en eller flera landsförsamlingar. Dessa senare
kunna icke på något lämpligt sätt ställas i förhållande till stadsfullmäkRih-
till Riks. Prat. 1909. 1 Sami. 1 Apel. 10 Raft. 6

42

Styrelse för
folkskolan.

Kungl. Majits Nåd. Proposition N:o 103.

tige i stadsförsamlingen. Vill en dylik stadsförsamling komma in under den
nu föreslagna lagstiftningens tillämplighetsområde, torde församlingen böra
antingen frigöra sig från gemensamheten med vederbörande landsförsamling
i afseende å skolväsendet eller ock, därest detta af ett eller annat
skäl icke låter sig göra, söka med sig införlifva landsförsamlingen.

I öfrigt delar jag beträffande lagstiftningens tillämplighetsområde helt
och hållet de sakkunniges uppfattning. Det kan icke uppdragas någon
acceptabel gränslinje mellan de städer, där man på förhand kan säga, att
lagstiftningen bör tillämpas, och öfriga städer. Vid sådant förhållande
torde det få ankomma på vederbörande stad att afgöra, huruvida på grund
af särskilda omständigheter den nya ordningen bör där komma i utöfning,
och denna valrätt bör stå öppen för hvarje stad, stor eller liten, där stadsfullmäktigeinstitutionen
är införd.

Jag har redan framhållit vikten af att stadsfullmäktige få till sitt
stöd eu väl organiserad skolstyrelse, hvilken skulle öfvertaga icke blott
de skolrådet nu tillkommande göromål utan äfven en del af kyrkostämmans
åligganden, t. ex. i fråga om tillsättande af lärare. Hur bör nu
denna styrelse organiseras? Det framgår af utlåtandena i ärendet, att två
motsatta ståndpunkter härutinnan framträdt: den ena, att då stadsfullmäktige
skola hafva högsta beslutanderätt i skolfrågor, och skolstyrelsen i
stort sedt är endast en verkställande myndighet, skolstyrelsen bör hafva
samma ställning till stadsfullmäktige som deras nämnder och sålunda äfven
tillsättas af fullmäktige, samt den andra, att, ehuru praktiska skäl göra
det lämpligt att icke bibehålla kyrkostämman vid dess beslutanderätt med
afseende å skolärenden, den dock fortfarande bör tillerkännas rätten att
utse skolstyrelse, hvilken därigenom komme att utgöra ett mera direkt uttryck
för de skolintresserades åsikter i skolfrågor och sålunda i någon
mån kunde motväga stadsfullmäktiges måhända af öfvervägande ekonomiska
skäl bestämda hållning.

För båda ståndpunkterna kunna goda skäl anföras. Ingendera bör
därför helt undertryckas på den andras bekostnad. En lämplig medelväg
synes mig därför vara att i enlighet med de sakkunniges förslag låta
hälften af skolstyrelsens ledamöter utses af kyrkostämman och den andra
hälften af stadsfullmäktige. De af vissa myndigheter föreslagna tilläggen,
såsom att stadsfullmäktige skulle vara pliktiga utse vissa ledamöter af
skolstyrelsen inom sin egen krets, att särskild hänsyn skulle af stadsfullmäktige
vid valen tagas till att föräldrar och målsmän för skolbarn blefve
representerade i skolstyrelsen o. s. v., synas mig icke förtjäna det afseende,
att särskilda bestämmelser i sådant syfte skulle vara erforderliga.

43

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 103.

Däremot torde i detta sammanhang böra upptagas till allvarligt beaktande
en väckt fråga angående särskild röstgrund vid kyrkostämmas val

af ledamöter i skolstyrelsen. ,

Till Kungl. Maj:t har den 3 september 1907 inkommit en skrifvelse, däri
omnämnts, att vid möte i Göteborg i april 1906 mellan representanter
för folkskollärare i Sveriges större städer behandlats, bland annat, frågan
om öfverflyttning af folkskoleärendena i de större städerna från kyrkostämman
till stadsfullmäktige, samt hemställts, att Kungl. Maj:t måtte vid
en eventuell dylik öfverflyttning därifrån undantaga val till skolstyrelse
(skolråd) på så sätt, att halfva antalet ledamöter i denna styrelse valdes
genom omedelbara val efter principen: en person, en röst.

Vidare har centralstyrelsen för Sveriges allmänna folkskollärarförening
genom sitt verkställande utskott den 8 februari 1908 till Eders
Kungl. °Maj:t inkommit med en underdånig framställning afföljande innehåll
: Centralstyrelsen hade funnit sig böra tillse, att de lärarkretsar, som

tillhörde föreningen och hade sin verksamhet inom rikets större och medelstora
städer, måtte blifva i tillfälle att yttra sig om de sakkunniges betänkande
i nu ifrågavarande ärende. I enlighet härmed hade centralstyrelsen
under december 1907 till lärarföreningarna i alla städer med minst
8,000 invånare utsändt ett aftryck af såväl förslaget till lag angående folkskoleväsendet
i vissa städer som ock de viktigaste paragraferna i förslaget
till folkskolestadga för vissa städer, i hvilka folkskoleväsendet handhades
af stadsfullmäktige, hvari ämte styrelsen anmodat lärarföreningarna att uttala
sina önskemål med afseende å förslagen. Med anledning häraf hade
inkommit uttalanden i ärendet från 26 lärarföreningar äfvensom från åtskilliga
enskilda lärare. De flesta af dessa hänförde sig till bestämmelserna
i förslaget till folkskolestadga. Centralstyrelsen hade dock trott det vara
lämpligast att uppskjuta behandlingen af önskemålen rörande folkskolestadgan,
till dess lagförslaget blifvit afgjordt af Riksdagen, och anhölle att
framdeles få inför Eders Kungl. Maj:t göra de underdåniga framställningar
i afseende på stadgeförslaget, hvartill omständigheterna kunde föranfeda.
Beträffande de af lärarföreningarna uttalade önskemålen i afseende
på lagförslaget vore det särskilt ett ändringsförslag, som mycket enhälligt
blifvit förordadt, nämligen att i lagförslaget borde inrymmas bestämmelse
därom, att vid det val af ledamöter i skolstyrelsen, som skulle förrättas å
kyrkostämma, hvarje röstande borde äga endast en röst. En dylik bestämmelse
skulle vara ägnad att tillmötesgå berättigade önskningar i fråga
om föräldraintressets tillgodoseende vid valet, hvilket för folkskolans utveckling,
vore af utomordentligt stor betydelse samt syntes äfven i öfrigt

44

Kungl. Majvs Nåd. Proposition N:o 103.

äga skäl för sig. Centralstyrelsen ville därför förorda densamma och anhölle
alltså i underdånighet, att Eders Kungl. Maj:t vid aflåtande till Riksdagen
af proposition om förslag till lag angående folkskoleväsendet i vissa
städer måtte i nämnda lagförslag införa bestämmelse därom, att vid det
val af ledamöter i skolstyrelsen, som skulle tillkomma kyrkostämma, hvarje
röstande skulle äga allenast en röst.

Den tanke, som tagit sig uttryck i de nu omnämnda framställningarna,
kan ju synas tilltalande och betydelsen för folkskolan af att densamma
utaf barnens föräldrar och målsmän omfattas med intresse och förtroende.
får icke underskattas. Jag vill emellertid i detta sammanhang till
en början framhålla, att ett sådant intresse och förtroende äfven under
nuvarande förhållanden i hög grad kommit folkskolan till del. Att redan
nu, innan den föreslagna organisationen blifvit genomförd och dess verkningar
låta sig öfverskådas, taga ett så radikalt afsteg från de vid kyrkostämma
hittills gällande rösträttsbestämmelser, synes mig, särskildt som
den föreslagna lagen icke skulle komma att tillämpas annat än i vissa
städer, icke tillrådligt. För öfrigt, är föräldraintresset verkligen starkt och
vaket, skall det nog under de nya förhållandena veta att göra sig gällande
likaväl som under de oramla.

O

Utom de valda ledamöterna förekommer enligt sakkunniges förslå01,
en själfskrifven ledamot, under det att en af de sakkunnige, sedermera
biträdd af åtskilliga myndigheter, förordat flera, dock högst tre, prästerliga
ledamöter,, där flera kyrkoherdar än en finnas inom staden. Att kristeno.
msundervisnin^en inom folkskolan fortfarande bör innehafva den framskjutna
ställning, att samma undervisning bör äga sin särskilda målsman
inom skolstyrelsen, därom är jag ense med de sakkunnige, men finner ej
anledning att frångå hvad deras flertal föreslagit därom, att i skolstyrelser
blott skulle finnas en målsman för kristendomsundervisningen, och att, där
flera kyrkoherdar finnas i samma stad, åt vederbörande domkapitel bör anförtros
att förrätta val dem emellan.»

De synpunkter i fråga om sättet för utväljande af ledamöter af skolstyrelsen,
mot hvilka jag i mitt yttrande den 3 april 1908 vände mig och hvilka
jag fann mig icke kunna acceptera, hafva inför Riksdagen framförts och vidare
utvecklats i den Rydénska motionen. Däri framhölls hufvudsakligen följande.
Det af Kungl. Maj:t framlagda förslaget innebure en organisatorisk orimlighet,
i det att majoriteten af folkskolestyrelsen skulle tillsättas af andra korporationer
än stadsfullmäktige. Det naturligaste vore, att stadsfullmäktige tillsatte hela
folkskolestyrelsen. Men å andra sidan vore stadsfullmäktige i stort sedt

45

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 103.

i hög grad ensidiga representanter för sådana samhällsklasser, hvilkas barn
icke erhölle sin undervisning i folkskolan, och utan den starkt framåtdrifvande
faktor, som föräldraintresset innebure, hämmades hvarje skola i sin
utveckling. Det vore väl ock i någon man detta, som varit bestämmande
för Kungl. Maj:ts förslag att förlägga valet af folkskolestyrelsens ena hälft
till kyrkostämma. I den mån denna anordning åsyftat att bereda föräldraintresset
inflytande i folkskolestyrelsen vore den emellertid fullkomligt förfelad,
så länge man bibehölle nu gällande röstgrund. Det syntes äfven ur
föräldraintressets synpunkt obetingadt fördelaktigare, därest röstgrunden
lämnades oförändrad, att stadsfullmäktige valde hela folkskolestyrelsen.

Men bättre än en sådan anordning vore att låta valet af halfva skolstyrelsen
med lika rösträtt för alla äga rum å allmän rådstuga, vid hvilken äfven
dissenters ägde rösträtt. Det öfverensstämde föga med de åsikter och principer,
som på andra områden gjorde sig gällande, att bibehålla prästens
själfskrifvenhet såsom ledamot af skolstyrelsen. Den plats däri, som härigenom
skulle blifva ledig, borde besättas af stadsfullmäktige, som härigenom
komme att tillsätta majoriteten inom styrelsen.

Hvad sålunda anförts är icke af beskaffenhet att förmå mig frångå
den ståndpunkt jag i fjol intog i denna fråga. Visserligen vill jag icke förneka,
att öfverflyttningen af vårdnaden om folkskoleväsendet på stadsfullmäktige
rent teoretiskt skulle kunna anses medföra såsom konsekvens, att
fullmäktige också utse ledamöterna i den nämnd, folkskolestyrelsen, som
skall hafva ledningen af folkskolorna. Men jag måste å andra sidan vidhålla,
att äfven föräldraintresset har rätt att göra sig gällande vid utseende
af ledamöterna i folkskolestyrelsen och att detta lämpligast sker
genom val å kyrkostämma. Att, såsom motionären föreslagit, för tillgodoseende
af nämnda intresse, hvilket skulle förefinnas hufvudsakligen hos
innehafvarna af de små fyrktalen, som förmenas icke skola kunna göra sig gällande
å kyrkostämma, åter upplifva institutionen allmän rådstuga och för
densamma skapa en särskild röstgrund, synes mig desto mindre erforderligt,
som enligt de ändrade bestämmelser rörande rösträtt inom kommunerna,
som från och med år 1910 komma att vara gällande, de lägst
beskattades inflytande högst betydligt ökas.

Jag vidhåller äfven min ståndpunkt i afseende å prästens själfskrifvenhet
såsom ledamot i folkskolestyrelsen. Beträffande frågan om hans
själfskrifvenhet såsom ordförande däri tillåter jag mig hänvisa till statrådsprotokollet
den 3 april 1908. Jag yttrade då:

»Att kyrkoherden vid tiden för tillkomsten af våra ännu gällandeskoittyr^''
kommunallagar förklarades själfskrifven såsom ordförande i skolrådet var ordf°r"nd'':-

46

Kungl. Majds Nåd. Proposition No 103.

en naturlig följd af att den svenska folkskolan uppkommit under kyrkans
hägn och från början hufvudsakligen varit en religionsskola. Det fanns
ock på den tiden inom större delen af vårt lands församlingar ingen
annan än prästen, som ägde bildning och intresse för folkskolan i tillräckligt
hög grad för att kunna fylla den redan då viktiga posten såsom
skolrådets ordförande. Sedan dess har mycket förändrats. Folkskoleväsendet
har utvecklats med stora steg och undervisningen i rent världsliga
ting intager nu en betydande plats vid sidan af religionsundervisningen.
Den arbetsbörda, som blifvit pålagd skolrådets ordförande och som det
således åligger prästen att å ämbetets vägnar bära, är numera i vanliga
fall ganska afsevärd och innebär en högst betydande ökning i prästens
ämbetsgöromål. Därtill kommer, att det i sådana fall, där prästen saknar de
personliga förutsättningarna, såsom förmåga att leda förhandlingar, snabbhet
i uppfattningen, med ett ord de egenskaper, som kräfvas af en driftig
kommunalman, det skall för prästen kännas svårt att nödgas bekläda en
ställning, som han icke tror sig om att uppbära, liksom under sådana
omständigheter ärendena blifva därpå lidande. Jag tror därför, att det
ur dessa sunpunkter i många fall skulle för prästen kännas såsom en stor
lättnad att blifva befriad från skolärendena, men jag tror ock, att den tid
ännu icke är kommen, då man, hvad landsbygdsförsamlingarna angår,
kan utan men för skolväsendet befria prästen från denna arbetsbörda. I
de flesta församlingar på landsbygden är nog ännu prästen den, som bäst
känner och mest intresserar sig för folkskoleväsendet. Ett upphäfvande af
prästens själfskrifvenhet såsom skolrådsordförande skulle säkerligen på
många håll hämma skolväsendets utveckling och dessutom i de flesta fall
vålla de ofta fattiga landsförsamlingarna dryga utgifter, då det nog skulle
befinnas omöjligt att få någon kompetent person, som i stället för prästen
åtoge sig att utan ersättning sköta folkskolans angelägenheter.

Annorlunda ställer sig saken i regel uti städerna. Där torde icke
saknas personer, som äga grundlig allmänbildning och som enbart af intresse
för folkskolans uppgifter äro villiga att ersätta prästen såsom ordförande i
skolstyrelsen, liksom man kan vara förvissad att där kunna finna personer,
skickade att uppbära en ordförandes kall. Sitter prästen inne med sådana
förutsättningar, lärer han väl ock, om han eljest därtill är villig, komma
att utses till ordförande. Att vid sådant förhållande fasthålla vid den
gamla anordningen synes icke lämpligt; och jag kan därför icke annat än
instämma i de sakkunniges förslag, enligt hvilket skolstyrelsen skall äga
att själf välja sin ordförande.»

47

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 103.

Jag öfvergår nu till ett upprepande af den redogörelse jag den 3
april 1908 lämnade för de sakkunniges särskilda motivering till de speciiiia
af dem framlagda lagförslagen äfvensom för myndigheternas utlåtanden^Ver/nsf///
härom. '' . och myndig Hvad

angår de särskilda bestämmelserna i de sakkunniges förslag till
lag angående folkskoleväsendet hafva, enligt de sakkunniges förklarande, y därom.
dessa uppgjorts så mycket som möjligt etter mönstret åt redan gällande Lagen ang.
las- för Stockholm samt innehållet i den för folkskoleöfverstyrelsen i
hufvudstaden utfärdade instruktion. De sakkunnige hafva nämligen ansett vissa städer.
ändamålsenligt att i själfva lagen intaga en del föreskrifter om skolstyrelsens
konstituerande, protokollsföring hos densamma m. m., _ hvilka
för Stockholm återfinnas i berörda instruktion samt för riket i öfrigt äro
intagna i gällande kyrkostämmoförordnings stadganden om skolråd.

Beträffande den föreslagna § 1 hafva de sakkunnige anfört endast § lföljande:
Till frågan om folkskolan hade äfven lagts ärenden, som rörde
uppfostran åt vanartade och i sedligt afseende försummade barn. Dessa
senare ärenden syntes så mycket hellre böra följa samma ordning som
folkskoleangelägenheterna, som de i regel nu handhades af vederbörande
skolråd eller skolstyrelse. Då denna anordning befunnits lämplig, torde
det vara af vikt att sörja för att den för framtiden kunde få bestå äfven
i de städer, där folkskoleväsendet öfverflyttades till stadsfullmäktige. Den
omständigheten, att barnavårdsärenden öfverflyttades till stadsfullmäktige,
hindrade å andra sidan icke, att, om så befunnes tjänligare, en särskild
barnavårdsnämnd utsåges.

I fråga om denna § har på en mängd håll anmärkts, att uttrycket
»vederbörande» såsom utmärkande den, som ägde göra framställning om
folkskoleväsendets öfverflyttning på den borgerliga kommunen, vore otydligt;
och har det föreslagits, att detta ord måtte utbytas mot »kyrkostämma» eller
»stadsfullmäktige och kyrkostämma» eller »stadsfullmäktige eller kyrkostämma».

I fråga om församlingsbibliotek har domkapitlet i Uppsala funnit det
oegentligt, att sådana bibliotek icke skulle få af de särskilda församlingarna
upprättas eller att de skulle stå under någon annan vård än den
församlingarna själfva bestämde. Domkapitlet i Härnösand har likaledes
uttalat den uppfattningen, att vården om församlingsbibliotek vore en den
kyrkliga församlingens angelägenhet och därför borde af dess organ, kyrkostämman,
handläggas. Biskopen N. Lövgren har funnit det oklart, huruvida
församlings rätt att bekosta och innehafva särskilda församlingsbibliotek
genom den föreslagna lagen skulle upphäfvas.

Beträffande öfverflyttningen af frågor om uppfostran åt vanartade

48

Kungl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 103.

och i sedligt afseende försummade barn hafva en hel del anmärkningar
framställts. Till dessa återkommer jag i annat sammanhang.

Såsom af lagförslaget framgår, har i § 1 inryckts den bestämmelsen,
att kostnaderna för de i paragrafen omförmälda ändamål skola beslutas
och utgöras på sätt om kommunalutskylder är stadgadt.

Emellertid finnes i § 58 af gällande folkskolestadga en bestämmelse,
som medgifver skoldistrikt att såsom bidrag till kostnaderna för skolväsendet
af hvar och en, som erlägger mantalspenningar, upptaga en
särskild personlig afgift. Med anledning af denna bestämmelse anmärktes
hos kyrkostämman i Norrköping, att stadskommun äfven efter öfverflyttning
af skolärendena till stadsfullmäktige borde äga rätt att i samma''utsträckning,
som för andra skoldistrikt är tillåtet, upptaga särskild skolafgift
af hvar och en, som är skyldig att erlägga mantalspenningar.

Beträffande § 2 hafva de sakkunnige erinrat, att denna § ägde
motsvarighet i § 6 i gällande lag angående folkskoleväsendet i Stockholm
samt afsåge att ordna förhållandena vid öfvergången till den nya ordningen.

I afseende å mom. 1 i den föreslagna paragrafen har Eders Kungl. Maj:ts
befallningshafvande i Jämtlands län gjort följande erinran: Ifrågavarande
stadgande, hvilket vore hämtadt från Stockholmslagen, voré utan tvifvel
där befogadt och rättvist, helst det väl finge antagas, att det ej där tillkommit
utan en undersökning rörande de förhållanden, som det afsett att
reglera. Men det kunde sättas i fråga, om det utan en dylik föregående
undersökning kunde uppställas såsom oeftergiflig regel med afseende på
förhållandena i allmänhet inom de samhällen, på Indika den nu föreslagna
lagen kunde komma att tillämpas, helst det torde kunna understundom
uppstå ovisshet, huru pass vidsträckt orden »egendom och medel» skulle
tagas. I viss mån reglerades visserligen detta stadgande af det i mom.
3, men det syntes dock kunna tänkas, särskildt där en stad utgjordes af
flera församlingar, att den föreslagna bestämmelsen i vissa fall skulle
verka orättvist eller obilligt. Då Kungl. Maj:t med afseende å hvarje
stad skulle hafva att pröfva, huruvida frågor om folkundervisningen finge
öfverflyttas på stadsfullmäktige, syntes det ock vara riktigast, att Kungl.
Maj:t i hvarje särskildt fall bestämde, huru med de i mom. 1 omförmälda
rättigheter skulle förhållas. Att den princip, som i detta stadgande uttalades,
vore riktig, kunde emellertid ej sättas i fråga, och den borde
därför ock angifvas i lagen, under förbehåll likväl af Kungl. Maj:ts bestämmanderätt
i hvarje särskildt fall.

Samme befallningshafvande har gent emot stadgandet i mom. 2 anmärkt,
att hvad där föreskrefves borde vara gällande äfven utan före -

49

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 103.

skrift, samt att giltigheten af före öfverflyttningen i gällande laga ordning
fattade beslut ej borde vara inskränkt allenast till sådana, som rörde
aflönings- och pensionsförhållanden, ehuruväl naturligen besluten, i den
man tredje mans rätt ej till annat förbunde, kunde upphäfvas eller ändras
af stadsfullmäktige, likasom detta ock kunnat göras af kyrkostämma.

Slutligen har samma myndighet erinrat, att bestämmelsen i mom. 3
syntes vara af annan innebörd än motsvarande bestämmelse i Stockholmslagen.
Då det på förhand väl knappast kunde afgöras, hvad som vore
lämpligt eller icke med afseende å hvarje särskild disposition eller testamentsanslag,
samt betydelsen af orden »hvad särskild! är eller varder stadgadt»
i det sammanhang, de här förekomme, icke förefölle fullt klar,
syntes ett stadgande i öfverensstämmelse med det i Stockholmslagen vara
att föredraga. — Biskop Lövgren har vid detta mom. erinrat, att död
mans vilja kunde lägga hinder i vägen för att skolstyrelse trädde i stället
för skolråd i fråga om dispositioner och testamentsanslag, samt att således
en utredning måste föregå lagstiftning i ämnet.

S 3 i lagförslaget har edfvit de sakkunnige anledning till den erinran §
allenast, att det befunnits ändamålsenligast, att en särskild folkskolestadga
blefve gällande för städer, där lagen finge sin tillämpning, likasom en
sådan särskild stadga gällde för Stockholm.

I afseende på § 4 hafva de sakkunnige anfört, att, då styrelsen för § *■
folkskolan i de städer, som i lagen afsåges, skulle erhålla en i viss mån
olika ställning mot skolråden i allmänhet, hade det befunnits önskligt att
gifva denna styrelse en särskild benämning; och hade såsom sådan upptagits
ordet »skolstyrelse».

Stadsfullmäktige i Södertälje hafva emellertid ansett denna benämning
kunna gifva anledning till förväxling, då inom en stad ofta funnes
flera olika skolstyrelser, hvarför benämningen »folkskolestyrelse» vore att
föredraga.

Vidkommande bestämmelserna i § 5 hafva de sakkunnige — utöfver § shvad
de yttrat i den allmänna motiveringen — framhållit följande:

För den händelse i framtiden kyrkofullmäktige skulle i ett eller flera
af hithörande stadssamhällen träda i kyrkostämmas ställe, torde det falla
af sig själft, att kyrkostämmas rätt att välja ledamöter i skolstyrelse då
öfverginge på kyrkofullmäktige.

1 enlighet med de nu gällande allmänna föreskrifterna om valperiod
för skolrådsledamot hade intagits bestämmelse, att valet skulle afse en
period af fyra år, och hade denna tid ansetts böra gälla äfven för ledamot,
som valdes af domkapitel. Likaledes hade efter nu gällande föreskrifter
om val af suppleanter i skolråd upptagits motsvarande bestämmelser alle Jiih.

till Riksd. Prot. 1003. 1 Sand. 1 Afd. 10 Höft. V

50

Kungl. Maj ds Nåd. Proposition No 103.

näst med den ändring, som påkallades däraf, att valen skulle ske dels af
stadsfullmäktige och dels å kyrkostämma.

För ledamöter, som skulle utses af stadsfullmäktige, hade det ansetts,
att valbarhetsbestämmelserna borde affattas i likhet med hvad som enligt
lagen den 7 juli 1905 gällde för Stockholm.

Härigenom gjordes väl möjligt att i motsats mot hvad nu vore fallet,
då val af skolråd skedde å kyrkostämma, till ledamot af folkskolestyrelsen
välja jämväl främmande trosbekännare och den, som anmält sig till utträde
ur svenska statskyrkan. Men då sådana personer ju, likasom andra
samhällsmedlemmar, kunde hafva sina barn i folkskolan och finge genom
sina skatter bidraga till folkskoleväsendet, torde det icke vara på sin plats
att utesluta dem från valbarhet till ledamöter i folkskolestyrelsen. Då det
dessutom vore stadsfullmäktige, som skulle förrätta valen, syntes man icke
behöfva befara några ytterligheter i dessa afseenden.

För ledamöter i skolstyrelsen, som fortfarande skulle utses å kyrkostämma,
hade bestämmelserna om valbarhet ansetts böra så nära som
möjligt ansluta sig till dem, som upptagits beträffande valbarhet för de
af stadsfullmäktige utsedda ledamöterna. De ändringar i sak, som härigenom
skett i nu gällande föreskrifter, bestode egentligen däri, att den,
som tillhörde kyrkoförsamlingens redovisningsskyldiga och aflönade betjänte,
äfven skulle kunna väljas till ledamot i skolstyrelsen. Mot denna
och öfriga obetydliga förändringar syntes emellertid någon befogad erinran
ej vara att göra.

Såsom ofvan nämnts, afsåge inledningsorden till § o att lämna öppet
att för. städer, där redan bestående förhållanden nödvändiggjorde särskilda
föreskrifter om skolstyrelsens sammansättning, sådana måtte kunna meddelas
af Eders Kungl. Maj:t.

I liera af de afgifna yttrandena hafva ock särskildt erinrats om att
inledningsorden till § 5 medgifva särskilda anordningar i fråga om skolstyrelsen,
där sådana redan finnas eller kunna anses önskvärda. Så förklarar
t. ex. direktionen för Prins Gustafs folkskola i Uppsala, hvars
yttrande kyrkostämman åberopat såsom sitt, att direktionen tillstyrkte förslaget
under förutsättning, att i fråga om skolstyrelsen möjlighet bereddes
stadssamhällena att i enlighet med § 5 och utan hinder af § 6 mom. 1
med Konungens begifvande antingen bibehålla redan befintliga, i enlighet
med särskilda föreskrifter grundade och organiserade skolstyrelser eller,
där så kunde finnas af omständigheterna påkalladt, inrätta sig på annat
sätt än lagen i allmänhet stadgade.

Bestämmelsen i mom. 1 af § 5, att de ledamöter af skolstyrelsen,
hvilka väljas af kyrkostämman, skola, där kyrkoförsamlingarna äro flera,

51

Kungl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 103.

väljas å gemensam kyrkostämma med dessa, har föranledt den erinran
från Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Södermanlands län, att
genom lagstiftning borde beredas möjlighet att för sådana val indela skoldistrikt,
som bestå af ett stort antal församlingar och hafva en mycket
stor folkmängd, i valkretsar.

Angående de öfver mom. 2 i samma paragraf afgifna yttranden har
jag delvis utlåtit mig i annat sammanhang. Utom de anmärkningar, som
då omnämndes, hafva beträffande ifrågavarande bestämmelser erinringar
gjorts äfven i ett annat afseende, nämligen rörande de förhållanden, som
ansetts böra utesluta valbarhet till ledamotskap af skolstyrelsen.

Enligt förordningen om kommunalstyrelse i stad äger en hvar välfrejdad
svensk undersåte, som är medlem af en stadskommun samt förbunden
att erlägga skatt till kommunen och icke häftar för oguldna stadsutskylder,
att vid allmän rådstuga deltaga i öfverläggningar och beslut
rörande stadens angelägenheter. Stadsfullmäktige väljas ibland stadens
röstberättigade män; dock att den ej kan vara stadsfullmäktig, som icke
uppnått 25 års ålder, ej heller den som icke råder öfver sig och sitt gods;
den, som till borgenärer all sin egendom afträdt och icke, på sätt lagförmår,
gitter visa, att han är befriad från deras kraf; den som är förlustig
medborgerligt förtroende, eller genom utslag, hvilket ännu icke
vunnit laga kraft, är dömd till förlust af sådant förtroende, eller den
som är ställd under framtiden för brott, hvilket medför nämnda påföljd;
samt den som är förklarad ovärdig att inför rätta föra andras talan eller
att i rikets tjänst vidare nyttjas.

Förordningen den 21 mars 1862 om kyrkostämma samt kyrkoråd och
skolråd bestämmer, att rättighet att deltaga i kyrkostämmas öfverläggningar
och beslut tillkommer i stad den, som vid allmän rådstuga äger rösträtt,
främmande religionsbekännare och de, som anmält sig till utträde ur
svenska kyrkan, härifrån likväl undantagna. Samma förordning angifver
också de omständigheter, som skola utgöra hinder lör ledamotskap i kyrkoråd
eller skolråd, och uppräknar därvid samtliga de förhållanden, som,
enligt hvad ofvan sagts, enligt förordningen om kommunalstyrelse i stad
grunda obehörighet att vara stadsfullmäktig, hvarjämte kyrkoståinmoförordningen
tillägger, att den icke kan vara ledamot af kyrkoråd eller skolråd,
som är oberättigad att deltaga i kyrkostämmas öfverläggningar och
beslut, och ej heller deri, som tillhör kyrkoförsamlingens redovisningsskyldiga
och aflönade betjänte.

Det har nu anmärkts från åtskilliga hall, att, da de sakkunnige föreslagit,
att de ledamöter af skolstyrelsen, hvilka, väljas af stadsfullmäktige,
skola, utses bland stadens vid stadsfullmäktigeval röstberättigade invånare,

52

§§ 7

t 6.

Kungl. Maj:ts A ad. Proposition N:o 103.

som uppnått 25 år, samt de, Indika väljas å kyrkostämma, bland de å
kyrkostämman röstberättigade, som uppnått 25 års ålder, så kunna till
ledamöter af skolstyrelsen utses personer, Indika enligt bestämmelse i
kommunalförfattningarna icke skulle varit valbara till stadsfullmäktige
eller till ledamöter af kyrko- och skolråd. Ett dylikt förhållande kunde
förmenar man, icke anses tillfredsställande.

Mot öfriga bestämmelser i § 5 hafva några anmärkningar icke förekommit.

Rörande § 6 hafva de sakkunnige — efter erinran om att skolstyrelsen
borde själf för hvarje kalenderår utse ordförande och vice ordförande —
vidare anfört, att i senare delen af denna § hufvudsakligen efter mönstret
af det förslag, som j samma ämne framkommit från folkskoleöfverstyrelsen
i Stockholm, intagits föreskrifter, åsyftande att bereda möjlighet för
skolstyrelse att till lättnad för sina arbeten kunna öfverlämna vissa ärenden
åt afgörande af delegationer eller nämnder. Med de restriktioner,
som i dessa afseende!! föreslagits, torde enligt de sakkunniges mening
några missförhållanden icke vara att befara af ett sådant medgifvande!
Naturligtvis skulle en dylik anordning få sin hufvudsakliga betvdelse för
de mycket stora stadssamhällena.

„ , ^ ärendet hörda myndigheter hafva i fråga om denna § anmärkts:

Ui (Hörande valet borde, därest kyrkoherdes själfskrifvenhet såsom ordförande
upphörde, afse längre tid än ett år, på det att någon kontinuitet
matte finnas på denna kräfvande post, Allenast i särskilda undantagsfall
borde ärende få företagas till afgörande annat än i skolstvrelsen. Att° däremot
åt delegerade öfverlåta ärenden till den mångfald och af den omfattande.
art, som i denna § afsåges, vore ej lämpligt eller ens tillrådligt.
Den möjligheten vore icke utesluten, att de af kyrkostämman valda ledamöterna
i skolstyrelsen alldeles icke komme att deltaga i behandlingen af
de ärenden, som handlades af delegerade eller nämnder, i följd hvaraf
örsamlingen helt och hållet komme att uteslutas från befattning med vissa
folkskoleärenden. Uttrycket »åtgärder med vanartade skolbarn» borde ut—
}tas mot »åtgärder med vanartade och i sedligt afseende försummade
barn». Slutligen vore uttrycket »minst tre hafva deltagit i beslutet och
samtliga tillstädesvarande varit om beslutet ense» icke tydligt eller lärnpigt
och borde ändras antingen så, att orden »samtliga tillstädesvarande»
uteslötes, eller därhän, att för bindande beslut enighet mellan de beslu-10
^an<ae erfoi''drades allenast i det fall, att endast tre varit tillstädes.

• * ^''ffa °m ^ ^—W hafva de sakkunnige anmärkt allenast, att de

i dessa intagna föreskrifter vore hämtade dels från den för hufvud -

5''3

Kuncjl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 103.

staden gällande lagstiftning om folkskoleväsendet och dels från den allmänna
kyrkostämmoförordningen.

Det " har rörande dessa §§ erinrats allenast, att bestämmelse saknades
om hvem som skulle leda ordförandevalet och föra protokoll vid skolstyrelsens
sammanträden, äfvensom att i större samhällen skolstyrelsens ordförande
ej kunde hafva tid att vårda styrelsens handlingar samt hålla register
öfver dem.

Vidkommande slutligen §11 hafva de sakkunnige anfört, att i denna
§ intagits de allmänna föreskrifter, som ansetts erforderliga för att ordna
dels (Ten nya skolstyrelsens ställning till stadsfullmäktige dels ock dess
allmänna förhållande till folkskoleväsendet och om detsamma utfärdade
författningar.

Mot bestämmelserna i denna § hafva gjorts många anmärkningar.
Man har särskilt ansett dem för knapphändiga och därjämte äfven till
sitt innehåll otydliga.

Beträffande mom. 1 har tydligen stor tveksamhet rådt angående den
ställning skolstyrelsen skulle komma att intaga gent emot stadsfullmäktige.
Så yttrar biskop Lövgren: Den ställning, som i denna § tilldelades
skolstyrelsen i förhållande till stadsfullmäktige, vore väl knappast riktig.
Skolstyrelsen skulle ju vara sjanständigt ansvarig för sina åtgärder och det
delvis" inför myndighet, hvarunder stadsfullmäktigeinstitutionen alls icke
sorterade. Dess medlemmar vore ju ock delvis insatta af annan valkorporation
än stadsfullmäktige. Mom. 1 måste därför antingen bortfalla eller
erhålla annan lydelse. — Eders Ivungl. Maj:ts befallningshafvande i Jämtlands
län finner det osäkert, om det kan låta sig göra att likställa skolstyrelse
i dess förhållande till stadsfullmäktige med de för olika ändamål
tillsatta förvaltande verk och styrelser, som kunde finnas i städerna, såsom
drätselkammare, hamndirektioner, sjukhusstyrelser, fattigvårdsstyrelser m.fl.,
hvar inom sitt område, och framkastar den frågan, huru det skulle gå,
om olikhet härutinnan rådde dessa verk och styrelser emellan. Vidare
anför samma myndighet: Eu brist i lagförslaget syntes ock vara, att intet
stadgande funnes om en så viktig sak, som skolstyrelsens ansvar för omhänderhafda
medel. Måhända hade man ansett detta afhjälpt genom hänvisningen
till kyrkostämmoförordningens föreskrifter om skolråd i inom. 3
af deif föreslagna § 11, hvilka föreskrifter förklarades skola gälla i tillämpliga
delar äfven beträffande skolstyrelsens åligganden och verksamhet.
Härvid mötte dock den egendomligheten, att § 33 i nyssnämnda förordning,
till hvilken man alltså hade att ga, talade om, att ansvarigheten
fortfore till dess, i allmännast förekommande fall, förvaltningen blifvit af
kyrkostämman godkänd. Det kunde väl knappast sägas, att det \ o ve nog

54

Kungl. Majds Nåd. Proposition N;o 103.

med att anförda stadgande blefve gällande för skolstyrelse, hvarom här
vore fråga, ens i tillämpliga delar. Det rätta syntes vara att i lagen upptaga
mer bestämda, helst uttryckliga stadganden rörande såväl skolstyrelsens
ställning till stadsfullmäktige, i den män detta kunde anses behöfli^t,
som särskild t dess ansvarighet för omhänderhafda medel. — Stadsfullmäktige
i Halmstad hafva visserligen funnit det af § 11 framgå, att stadsfullmäktige
skulle äga att välja revisorer för granskning af folkskoleväsendets
räkenskaper och förvaltning samt besluta om ansvarsfrihet för skolstyrelsen,
men tydligare och båttre än en sådan allmän hänvisning syntes vara
ett bestämdt stadgande härom i den nya lagen, hvari ock borde amnfvas,
om glanskning af skolräkenskaperna skulle anförtros åt de revisorer, som
för hvarje år valdes att granska stadens öfriga förvaltande och verkstälande
nämnders räkenskaper, eller åt särskildt utsedda revisorer, såsom nu
vore fallet. Slutligen har domkapitlet i Kalmar ansett § 11 böra formuleras
så, att däraf klart och otvetydigt framginge, att skolstyrelsen ämle
motionsrätt i stadsfullmäktige. ‘ °

I fråga om mom. 2 hafva stadsfullmäktige i Västerås, med instämmande
från länsstyrelsen därstädes, uttalat såsom sin åsikt, att folkskollärare
skulle, efter förslag af skolstyrelsen, tillsättas af stadsfullmäktige.

Beträffande inom. 3 har kyrkostämman i Kalmar erinrat om nödvändigheten
däraf, att det vid uttrycket »andra allmänna författningar» utlyckligen
angåfves, hvad i dessa författningar med hänseende till skolstyrelsens
åliggande och verksamhet fortfarande skulle äga giltighet. Halmstads
kyrkostämma hemställer om en bestämmelse, innebärande vidsträcktare
befogenhet till besvär mot folkskolestyrelsens beslut. Växjö domkapitel
anför: Kommitterade hade tydligen icke gjort si"- fullt förtrogna
med konsekvenserna af förslaget att låta stadsfullmäktige öfvertaga kyrkostämmans
funktioner.. Man sköte helt enkelt in stadsfullmäktige på kyrkostämmans
plats i. kedjan af kyrkliga förvaltningsmyndigheter men förbiså<m,
att stadsfullmäktige enligt gällande författningar icke hade någon kommunikation
med de kyrkliga myndigheterna. Detsamma gällde ock om den
föreslagna skolstyrelsen, därest pastor, såsom föreslagits, icke skulle vara
dess själfskrifne ordförande. Icke desto mindre
skolstadgan bibehållit de bestämmelser i den allmänna folkskolestadgan,
som handlade om biskops och domkapitels uppsikt öfver anstalterna för
olkskolevåsendet samt dess utveckling till uppfyllande af sin bestämmelse,
men ingen utväg. hade beredts dem att kommunicera med stadsfullmäksom
skulle innehafva beslutanderätten i afseende på anstalterna för
olkskolevåsendet. Ett domkapitel syntes icke ens kunna ålägga en stadsfullmäktigordförande
att inför fullmäktige föredraga något visst skolärende.

55

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 103.

långt mindre ålägga dessa att draga försorg om skolväsendets förbättring
på visst angifvet sätt. Och vore någon missnöjd med stadsfullmäktiges
sätt att fullgöra sina åligganden i afseende på folkskoleväsendet, så kunde
besvär öfver deras beslut icke anföras hos domkapitlen utan måste anföras
hos Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande, Indika däremot — då ingen
allmän uppsiktsrätt i afseende på folkskoleväsendet tillkomme dem
näppeligen vore befogade att pröfva anförda besvär ur annan synpunkt än
de öfverklagade beslutens formella giltighet. Icke heller syntes underdåniga
besvär öfver Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvandes utslag i mål
angående stadsfullmäktigebeslut enligt gällande ordning kunna anföras och
pröfvas i ecklesiastikdepartementet, dit skolärenden dock enligt sin natur
hörde. — Domkapitlet i Härnösand har, med anslutning till Östersunds
kyrkostämmas yttrande, framhållit nödvändigheten af att förhållandet
mellan det föreliggande lagförslaget och gällande förordning om kyrkostämma
m. m. blefve fullt klart och tydligt. Särskildt syntes detta med
afseende å anförande af besvär vara af oundgängligt behof påkalladt. Vissa
tilläggsbestämmelser blefve gifvetvis för ändamålet erforderliga; och uttalade
domkapitlet såsom sin uppfattning, att genom dessa kompletterande
bestämmelser ingen rubbning borde ske i de grunder, som utmärkte nu
gällande lagstiftning i ämnet. — Dessutom hafva ytterligare åtskilliga af
de hörda myndigheterna framhållit, hurusom till förekommande af osäkerhet
vid tillämpningen af den blifvande lagstiftningen borde uttryckligen
angifvas, hvilka bestämmelser i kyrkostämmoförordningen vore tillämpliga
i fråga om skolstyrelses åliggande och verksamhet.

§ 12 har icke föranledt någon erinran. § /2-

Vidkommande öfvergångsbestämmelserna till lagen angående folkskoleväsendet
i vissa städer hafva de sakkunnige anfört:

»Hvad öfvergångsföreskrifterna beträffar har det ansetts vara mest på
sin plats att, äfven om lagen i öfrigt med ett visst kalenderår träder i
tillämpning för en stad, dock låta revision af folkskoleväsendets räkenskapet
för närmast föregående året försiggå i dittills gällande ordning,
isynnerhet som revisorer för det senare årets räkenskaper ju redan äro
vid det förra årets ingång utsedda. För följande år skulle revisionen åter
försiggå, på grund af stadgandet i första stycket af § 11, enligt de regler,
som gälla andra under stadsfullmäktige stående verk och styrelser.

Med tillsättning af folkskollärartjänst, som är förklarad ledig, då
denna lag träder i tillämpning för en stad, har ock synts lämpligast att
förfara enligt förut gällande stadgaiulen.»

1 dessa hänseenden hafva de hörda myndigheterna icke gjort någon
afsevärd anmärkning.

56

Lag om
ändring t
lagen ang.
vanartade
barn.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 103.

Slutligen hafva de sakkunnige äfven anfört följande:

Från åtskilliga håll hade föreslagits att, om folkskoleväsendet öfverflyttades
till stadsfullmäktige, skolstyrelsens ordförande samt vederbörande
folkskoleinspektör, äfven om de icke vore stadsfullmäktige, skulle äga att
närvara vid stadsfullmäktiges behandling af folkskolefrågor med rätt att i
öfverläggningarna, men naturligtvis ej i besluten, taga del. Då emellertid
detta förslag berörde ett ämne, som anginge formerna för stadsfullmäktiges
förhandlingar och som borde lösas med hänsyn ej blott till folkskolestyrelsens
ärenden utan äfven med afseende å frågor från andra verk och
styrelser, hvilka hörde under stadsfullmäktige, hade förslaget icke ansetts
kunna i detta sammanhang här upptagas.

Hvad de sakkunnige sålunda uttalat har emellertid af en eller annan
myndighet ansetts icke utgöra tillräckligt skäl för att icke i förslao-et intaga
ett stadgande af antvdt innehåll.

Till stöd för det afgifna förslaget till ändrad lydelse af 2 § i lagen
angående uppfostran åt vanartade och i sedligt afseende försummade barn
hafva de sakkunnige anfört, att det i § 6 af förslaget till lag angående
folkskoleväsendet i vissa städer inryckta stadgande om befogenhet för folkskolestyrelse
att åt särskild delegation inom sig öfverlåta vissa ärenden, ansetts
böra gälla äfven barnavårdsärenden, och att häraf emellertid påkallades
. en ändring i 2 § af lagen angående uppfostran åt vanartade och i
sedligt afseende försummade barn.

Det af de sakkunnige utarbetade lagförslaget har emellertid föranledt
olika tydningar. Så yttra stadsfullmäktige i Visby: Ifrågavarande lagförslag
innefattade ett berättigande för skolstyrelsen att inom sig utse en
särskild kommitté för handläggning af de i barnavårdslagen afsedda ärenden.
Detta förslag syntes med den föreslagna formuleringen kunna gifva
anledning till missuppfattning. I första stycket af lagens § 2 stadgades
nämligen, att kyrkostämman ägde besluta, huruvida särskild barnavårdsnämnd
skulle tillsättas eller nämndens uppdrag öfverlåtas å skolrådet eller
den myndighet, som eljest utgjorde skolstyrelse. Då nu det föreslagna
andra stycket i samma paragraf, hvilket utgjorde den enda ändring, som
föresloges i lagen, icke innehölle något uttryck, som i tydliga ordalag
upphäfde denna kyrkostämmans befogenhet, kunde det synas, som om bestämmanderätten
därutinnan fortfarande bibehölles kyrkostämman, hvilken
enligt denna tolkning naturligtvis skulle bibehålla jämväl öfriga funktioner
enligt samma lag. Af § 1 i de sakkunniges förslag till lag angående folkskoleväsendet
framginge emellertid, att detta icke gärna kunde vara afsikten,

57

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 103.

ty där stadgades, att uppfostran åt vanartade barn vore en stadens angelägenhet,
som skulle vårdas af stadsfullmäktige, hvaraf ju borde följa, att
kyrkostämmans befattning med denna angelägenhet skulle upphöra. Ehuru
ur språklig synpunkt mindre riktigt, kunde det alltså förefalla, som om med
uttrycket »som är barnavårdsnämnd» utmärktes, att skolstyrelsen vore själfskrifven
barnavårdsnämnd. Möjligheten att utse särskild barnavårdsnämnd
och därigenom lätta skolstyrelsens arbete vore sålunda i förslaget borttagen.
Visserligen borde den medgifna rätten för skolstyrelsen att kunna inom
sig utse en särskild delegation för barnavårdsärendenas närmaste behandling
medföra någon lättnad, men i samhällen, där skolstyrelsen utgjordes
af ett fåtal ledamöter, däraf fem måste ingå i delegationen, blefve lindringen
obetydlig.

Professor Holmström i Lund anför i ett inom domkapitlet afgifvet
särskildt yttrande: Enligt förslaget förefölle det, som skulle den nya skolstyrelsen
i stad, där folkskoleärendena handhades af stadsfullmäktige, ovillkorligen
antingen själf fungera som barnavårdsnämnd eller inom sig utse
en af minst fem ledamöter bestående nämnd att handlägga i barnavårdslagen
af sedda ärenden, dock med skyldighet att själf afgöra alla framställningar
till stadsfullmäktige. Den rättighet, som för så kort tid sedan
i och genom barnavårdslagen tillerkänts alla svenska kyrkoförsamlingar
och som äfven fortfarande skulle medgifvas andra församlingar än dem,
där de föreslagna nya bestämmelserna skulle vinna tillämpning, nämligen
att för ifrågavarande särskildt under senare tid så viktiga angelägenhet
utse en särskild barnavårdsnämnd, den skulle alltså enligt detta förslag
åter beröfvas vissa städer eller större församlingar, där onekligen behofvet
af en dylik myndighet vore utan jämförelse vida större ån i de mindre
församlingarna både i stad och på land. 1 hvarje fall vore det i förslaget
icke angifvet eller ens an ty dt, huru eller af hvem en särskild barnavårdsnämnd
skulle utses eller, ifall en sådan fortfarande såsom hittills
skulle kunna utses af kyrkostämma, huru dennas befogenhet och verksamhet
skulle förhålla sig till den af skolstyrelsen utöfvade.

På andra håll har man tydligen haft den uppfattningen, att förslaget
icke innebure ett upphäfvande af möjligheten att, där sa önskades, utse
särskild barnavårdsnämnd. Men man har utgått från, att det nuvarande
sättet för utseende af dylik nämnd da icke längre vore lämpligt, utan att
det erfordrades nya bestämmelser rörande nämndens sammansättning och
val af dess ledamöter. Vidare har man erinrat, att bestämmelser saknades
om denna nämnds ställning till stadsfullmäktige. Det har äfven payikats,
att stadsfullmäktige måtte få rätt att utse ledamöterna i den särskilda
barnavårdsnämnden.

B ikt ill Rihsd. Prof. 1009. 1 Samt. 1 Afd. 70 Höft. 8

58

Kungl. Majds Nåd. Proposition N:o 103.

För det fall, att barnavårdsärendena komme ått handläggas af en
inom skolst}Trelsen utsedd delegation, har från några håll yrkats, att den
prästerliga ledamoten af skolstyrelsen borde vara själfskrifven ledamot af
denna delegation.»

Departe mentschefens yttrande.

Jag yttrade vidare den 3 april 1908: »Med anledning af de erin ringar,

som sålunda blifvit framställda mot särskilda delar af de sakkunniges
förslag, hvilket äfven ur andra synpunkter synts mig gifva fog
för anmärkningar, har jag låtit inom departementet omarbeta förslagen,
hvilket föranledt jämväl förslag till lag om ändring af § 1 i förordningen
om kyrkostämma samt kyrkoråd och skolråd; och tillåter jag mig
att vid den redogörelse, jag nu går att gifva angående de vidtagna
ändringarna, taga frågorna i den ordningsföljd de hafva enligt de nya
förslagen.

§ l. De sakkunnige hafva hemställt, att, förutom folkundervisningen och

/on”io"e»ä"«n-^^^öran(^e ansta-lter> jämväl församlingsbibliotek samt uppfostran åt van,
iet i vissa artade och i sedligt afseende försummade barn skola utgöra en för hela
städer, staden gemensam angelägenhet, hvilken staden såsom kommun har att
genom stadsfullmäktige vårda.

Såsom jag förut nämnt hafva betänkligheter uttalats mot att församlingarna
icke fortfarande skulle få innehafva vården om sina församlingsbibliotek.
Det synes mig ock, som om de sakkunniges förslag i denna
del icke vore ändamålsenligt, särskildt i betraktande af de omständigheter,
under hvilka den nuvarande folkbiblioteksinstitutionen, i hvilken församlingsbiblioteken
ingå, uppkommit.

Genom proposition till 1905 års Riksdag föreslog Kungl. Maj:t Riksdagen
att medgifva, bland annat, att understöd af högst 7 5 kronor, för år
räknadt, finge under vissa villkor och af Kungl. Maj:t meddelade bestämmelser
utgå till skoldistrikt utom Stockholm och Göteborg samt till territoriell
församling i nämnda städer för upprättande och underhåll af församlingsbibliotek.

Med anledning af denna proposition anförde Riksdagen i skrifvelse
den 3 maj 1905:

»Riksdagen är fullständigt ense med Eders Kungl. Maj:t om lämpligheten
och behofvet af ekonomiskt understöd från statens sida till sådana
bibliotek, som afse att främja den allmänna folkbildningen, men har Riksdagen
haft en från Eders Kungl. Maj:ts förslag afvikande mening särskildt
rörande frågan om, hvilka slag af bibliotek, som böra komma i åtnjutande
af statsbidrag, äfvensom beträffande frågan om, hvilken myndighet det

Kungl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 103. 59

närmast bör tillkomma att handlägga ärenden rörande de statsunderstödda

folkbiblioteken. _ , .

Riksdagen vill till en början erinra, att det för närvarande inom

landet på skilda orter råder olikhet i fråga om handläggningen af ärenden
rörande de bibliotek, som enligt Eders Kungl. Maj:ts förslag skulle komma
att förläggas under kyrkostämmorna och hvaraf det störa flertalet utgöres
af sockenbiblioteken. Under det att man på vissa orter funnit det fördelaktigast
att å kyrkostämma afgöra dessa ärenden och låta skolrådet hand
hafva vården af ifrågavarande biblioteksinrättningar, har man å andra hall
föredragit att afgöra" dessa frågor på kommunalstämma och låta kommunalnämnden
sköta biblioteken.

Nåo-on tvingande nödvändighet att för statsunderstöds beviljande inordna
nu omförmälda slag af bibliotek under en och samma myndig et
synes emellertid ej föreligga och, om än Riksdagen icke underskattar värdet
af den likformighet, som med antagande af Eders Kungl. Maj :ts förslag i
denna del skulle på förevarande område vinnas, finner dock Riksdagen
lämpligheten af en dylik åtgärd kunna med skäl dragas i tvifvelsmål. Den
utveckling, biblioteksverksamheten genom understöd från statens sida kan
komma att erhålla, torde icke nu kunna öfverskådas, och då denna utveckling
i allt fall är beroende af den beredvillighet och det intresse för
saken, som kunna finnas å hvarje särskild ort, torde också de bestämmelser,
som erfordras för beviljande af statsbidrag, höra så afmattas, att biblioteks
verksamheten må kunna i största möjliga mån fritt utveckla sig. ht in
ordnande af ifrågavarande biblioteksinstitution uti en på förhand bestämd,
för hela vårt land gemensam form synes emellertid kunna verka Kimmande
på dess fria utveckling. Följden skulle måhända blifva, att bill ho
teksverksamheten på många håll ej omfattades med det intresse, som e jes
skulle komma den till del. Att kommunalstämmorna skulle vara mindre
lämpade att afgöra hithörande frågor än kyrkostämmorna, synes Riksdagen
ej heller kunna med fog antagas. Riksdagen håller sålunda före, att det
bör öfverlämnas åt vederbörande samhällen själfva att bestämma, undei
hvilken myndighet deras bibliotek skola lyda. Genom en sådan anordning
skulle enligt Riksdagens mening ifrågavarande biblioteksverksamhet bäst

framjas.sda^en h&r gålunda tänkt sig, att understöd af statsmedel skulle
utgå till skoldistrikt utom Stockholm och Göteborg samt till territoriell
församling i nämnda städer för upprättande och underhåll af forsamlmgsbibliotek
äfvensom till lands- och stadskommun för upphittande och underhåll
af kommunbibliotek, och skulle enligt Riksdagens förmenande först -

60

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 103.

nämnda slag af bibliotek kunna utgöras af eller i sig innefatta skolbibliotek,
såväl för lärare som lärjungar.

Med Riksdagens uppfattning, att vissa bibliotek skulle komma att lyda
under kyrkostämma, torde det till undvikande af all tvekan vara nödvändigt,
att i kyrkostämmoförordningen bestämdt angifves, att frågor rörande
dessa bibliotek höra till kyrkostämmans handläggning, liksom°att kyrkostämman,
där den finner sådant lämpligt, må för förvaltning och vård af
församlingsbibliotek utse särskild styrelse. Hvad åter angår kommunbiblioteken
lära några lagbestämmelser ej erfordras för att angifva, att frågor
rörande dessa bibliotek skola handläggas af den borgerliga representationen,
utan torde kommunbiblioteken utan ändringar i gällande författningar
komma i samma ställning i förhållande till den borgerliga representationen
som församlingsbiblioteken enligt de ifrågasatta ändringarna i kyrkostämmoförordningarna
i förhållande till den kyrkliga.»

På grund häraf tillkännagaf Riksdagen, att den medgifvit, bland annat,
att understöd af statsmedel till ett belopp af högst 75 kronor för år räknadt
finge, enligt de närmare bestämmelser, Kungl. Maj:t kunde finna
lämpligt meddela, utgå till skoldistrikt utom Stockholm och Göteborg samt
till territoriell församling i nämnda städer för upprättande och underhåll
af församlingsbibliotek samt till lands- och stadskommun för upprättande
och underhåll af kommunbibliotek under villkor, utom annat, att, då statsbidrag
samtidigt utginge till såväl kommun som skoldistrikt, hvilka sammanfölle
med hvarandra eller af hvilka ettdera området utgjorde en del
af det andra, bidragens sammanlagda belopp ej finge öfverstiga 75 kronor.

I enlighet härmed blef ock nådiga kungörelsen den 16 juni 1905 angående
understöd åt folkbibliotek affattad.

Författningen har således bestämdt skilt på två slag af folkbibliotek
— oafsedt föreningsbiblioteken — nämligen kommunbibliotek inom den
borgerliga kommunen och församlingsbibliotek inom den kyrkliga, och
anledningen till denna uppdelning återfinnes i Riksdagens skrifvelse. Att
för vissa städers vidkommande upphäfva de så nyligen gjorda bestämmelserna
rörande särskilda församlingsbibliotek, därtill synes mig all anledning
saknas och de sakkunnige hafva nog icke heller tänkt sig denna konsekvens
af sitt förslag. Vill församling i stad fortfarande innehafva ett
eget folkbibliotek och därför bekomma statsbidrag i den ordning, kungörelsen
den 16 juni 1905 bestämmer, bör det stå församlingen öppet. Jag
har därför ansett, att frågan om församlingsbibliotekens öfverflyttande på
stadsfullmäktige bör förfalla. Denna detalj är ju för öfrigt utan betydelse
för hufvudfrågans lösning.

Jag kommer härefter till frågan, huru ärenden rörande vanartade

61

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 103.

och i sedligt afseende försummade barn böra handläggas i städer, där
stadsfullmäktige öfvertagit vården af folkskoleväsendet, och nödgas jag
härvid vidröra åtskilliga punkter, som afse förslaget till lag om ändring
af vissa paragrafer i förordningen om uppfostran åt vanartade och i sedligt
afseende försummade barn.

Sistnämnda lag sätter barnavårdsfrågor i ett intimt samband med
skolfrågor. Enligt 2 § i lagen skall i hvarje skoldistrikt finnas.en barnavårdsnämnd,
och skall denna nämnd i de distrikt, där ej särskild barnavårdsnämnd
tillsättes, utgöras af skolrådet eller den myndighet, soin eljest
utgör skolstyrelse. Vederbörande skoldistrikt äger, enligt 27 §, tillsätta
särskild barnavårdsnämnd. I denna nämnd är kyrkoherden eller den hans
ämbete förestår ordförande, och kyrkostämman skall till ledamöter i nämnden
utse minst fyra för nit om ungdomens uppfostran kända män eller
kvinnor. I afseende å valbarhet till ledamot i nämnden gäller i motsvarande
tillämpning hvad för skolråd finnes stadgadt. För hvarje år åligger
det särskild barnavårdsnämnd att uppgöra ett utgifts- och ett inkomstförslag.
Om dessa förslags uppställning och framläggande för kyrkostämma,
om debitering och uppbörd af de med anledning af desamma utaf
kyrkostämman beviljade medel samt om nämndens räkenskaper, dessas
granskning och ledamots ansvarighet gäller hvad i dessa afseenden för
skolråd finnes stadgadt. 1 de fall, då i vederbörlig ordning tillsatt särskild
skolstyrelse utgör barnavårdsnämnd, skola, enligt 28 §, i afseende å
afgifvande af utgifts- och inkomstförslag för utöfvande af skolstyrelsens
verksamhet i nämnda egenskap, beviljande af medel härtill, dessa medels
handhafvande, granskning af skolstyrelsens förvaltning och räkenskaper,
äfvensom ansvarsfrihet för skolstyrelsen i samma egenskap i motsvarande
tillämpning gälla de särskilda föreskrifter, som meddelats rörande sådan
skolstyrelses handhafvande af folkskoleväsendet.

Det kan icke förnekas, att de sakkunniges förslag i hvad det rör
frågor om uppfostran åt vanartade och i sedligt afseende försummade barn
är något otydligt affattadt. Uttrycket i det föreslagna mom. 2 af § 2 i
lagen den 13 juni 1902 »skolstyrelse, som är barnavårdsnämnd» torde
kunna, såsom ock skett, tolkas på två sätt, antingen så, att skolstyrelsen
alltid utgör barnavårdsnämnd, eller sålunda: »skolstyrelse, för det tall att
den är barnavårdsnämnd». Den senare tolkningen torde vara den riktiga,
då de sakkunnige icke lära hafva afsett att upphäfva den i 27 § barnavårdslagen
kyrkostämma tillförsäkrade rätt att tillsätta särskild barnavårdsnämnd''
Mot fortvaron af ett dylikt stadgande jämväl sedan stadsfullmäktige
öfvertagit folkskoleväsendet och i regel äfven barnavården synas emellertid
allvarliga betänkligheter resa sig. Det skulle nämligen kunna in -

62

Kungl. Majds I\åd. Proposition N:o 103.

träffa, att sedan stadsfullmäktige i en viss stad öfvertagit barnavården och
de därmed förenade kostnaderna, eu måhända tillfällig majoritet å en
kyrkostämma genomdrefve tillsättande af en särskild barnavårdsnämnd,
hvarigenom med ett slag barnavården och dess ekonomi skulle flyttas tillbaka
till kyrkostämman, liksom sistnämnda myndighet, om den innehar
barnavården, genom uraktlåtenhet att utse barnavårdsnämnd kan flytta
ärendet tillbaka på stadsfullmäktige. Tvära omkastningar och osäkerhet i
den ekonomiska förvaltningen kunna således blifva en följd af berörda stadgandes
kvarstående, hvilket förhållande naturligtvis icke skulle förfela att
utöfva eu menlig inverkan på den egentliga barnavården. Jag kan därför
icke under för handen varande omständigheter förorda de sakkunniges förslag
i denna del, utan anser mig böra föreslå, att skolstyrelsen i stad,
hvarom här är fråga, skall utgöra barnavårdsnämnd.

Någon anledning till det antagandet, att dessa angelägenheter genom
en dylik anordning skulle komma att handhafvas sämre än om möjlighet
förefunnes att tillsätta särskild barnavårdsnämnd, synes mig icke föreligga.
Barnavårdsärendena handläggas ju för närvarande''i de allra flesta fall af
skolråd eller skolstyrelse och någon anmärkning mot deras handläggning
af dessa ärenden har icke försports. Den omständigheten, att ledamöterna
i barnavårdsnämnden för framtiden skulle komma att delvis utses af annan
valkorporation än tillförene, torde ej väsentligt inverka på nämndens karaktär.
För öfrigt lär erfarenheten hafva visaf, att uppslaget till barnavårdsnämnds
ingripande i regel kommer från folkskolorna, hvarför det äfven
ur denna synpunkt synes lämpligt, att den myndighet, som har att besörja
barnavården, står i ett nära förhållande till folkskoleväsendet.

Gifvet är, att för ett rätt bedömande af barnavårdsärendena fordras
en ingående kännedom om dithörande förhållanden, hvadan barnavårdsnämndens
ledamöter böra äga tid och tillfälle att ägna grundlig uppmärksamhet
åt desamma. Det torde därför, såsom ock de sakkunnige
framhållit, vara slöseri med arbetskraft att låta dessa ärenden handläggas
af skolstyrelsen i sin helhet. De sakkunnige hafva föreslagit, att
skolstyrelsen skall äga inom sig utse minst fem ledamöter att handlägga
barnavårdsärenden, och ett sådant stadgande synes mig ändamålsenligt.
Jag skulle dock vilja därtill göra ett tillägg. Enligt nu gällande bestämmelser
är kyrkoherden själfskrifven ordförande i särskild barnavårdsnämnd.
Han torde ock på grund af sin ställning såväl äga särskild kännedom om
de ärenden, en sådan nämnd har att handlägga, som äfven vara skickad
att utöfva den personliga inverkan, som i särskilda fall kan befinnas önskvärd.
Det bör vid sådana förhållanden anses lämpligt, att den själfskrifna
eller af domkapitlet eller i Stockholm af konsistorium utsedda ledamoten

63

Kung!.. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 103.

af skolstyrelsen, hvilken senare väl i regel är prästman, äfven är ledamot
af den afdelning inom skolstyrelsen, som handlägger barnavårdsärenden,
hvilket också iakttagits i det omarbetade förslaget till ändring af § 2 i
barnavårdslagen.

Såsom jag förut anfört, har tveksamhet rådt därom, hvilken eller
hvilka myndigheter skulle inbegripas under begreppet »vederbörande», som
skulle äga göra framställning om öfverflyttning af folkskoleundervisningen
och barnavården på staden såsom kommun. Enligt den af de sakkunnige
afgifna motiveringen till lagförslaget hafva de med »vederbörande» af sett
stadsfullmäktige eller kyrkostämma. Det synes mig ock, att en framställning
från endera af dessa myndigheter bör vara tillräcklig för att få
frågan upptagen till pröfning. Naturligtvis blir i hvarje fall den andra
myndigheten hörd i ärendet. Jag har därför föreslagit, att ordet »vederbörande»
utbytes mot »stadsfullmäktige eller kyrkostämma».

De sakkunniges förslag, att kostnaderna för de ändamål, som i lagförslaget
afses, skola beslutas och utgöras på sätt om kommunalutskylder
är stadgadt, är ju principiellt riktigt. Detta hindrar emellertid icke, att
den enligt 58 § i gällande folkskolestadga skoldistrikt tillkommande rätt
att för skolväsendet upptaga en särskild afgift, utgående efter annan grund
än kommunalutskylder, fortfarande kan bibehållas äfven i de städer, där
nu ifrågavarande lag skulle komma till tillämpning. Man må hysa hvilken
åsikt som helst angående lämpligheten af de personella skatterna, så
torde i hvarje fall saknas skäl att i detta sammanhang, där fråga är allenast
om en jämförelsevis ringa del af rikets alla skoldistrikt, föreslå någon
ändring i skoldistrikts nu befintliga rätt uti berörda hänseende. Denna
rätt lärer således böra i den ifrågavarande lagen tillvaratagas, hvarom
alltså ett tillägg gjorts till § 1 i lagen.

Beträffande den i § 3 af de sakkunniges förslag omförmälda, särskilda
stadga, till hvilken jag torde få tillfälle att återkomma, därest ifrågavarande
lagförslag varda af Eders Kungl. Maj:t och Riksdagen godkända,
torde det tillåtas mig att redan nu anmärka, att det synes mig tvifvelaktigt,
om Eders Kungl. Maj:t bör, såsom de sakkunnige föreslagit, utfärda
en fullständig sådan stadga i ämnet. Att den nuvarande folkskolestadgan
behöfver i mångt och mycket öfverses och bättras, därom torde
meningarna icke vara delade. Arbetet härmed lär dock icke pa rätt lång
tid kunna påbörjas, enär många andra frågor förut måste afgöras, såsom
om förändringar i seminarieundervisningen, om ny normalplan in. m. Att
under dessa förhållanden utfärda en för vissa skoldistrikt gällande skolstadga,
innehållande äfven de delvis föråldrade bestämmelser, som finnas
i den allmänna folkskolestadgan, synes mig föga tilltalande. Båttre borde

Lagutskottet.

64 Kungl. MajUs Nåd. Proposition N:o 103.

då vara att i sinom tid, under uttryckligt betonande af lagstiftningens
tillfälliga karaktär, utfärda ett tillägg till den allmänna folkskolestadgan,
innehållande de särskilda bestämmelser, som nödvändiggöras genom tillkomsten
af lagen angående folkundervisningen i vissa städer. För möj •
liggörande af en sådan anordning hafva ordalagen i de sakkunniges förslag
något ändrats.

Den särskilda skolstyrelse, som i de städer, där den nya lagen vinner
tillämpning, skall hafva närmaste vården af folkskoleväsendet, anser jag,
i likhet med hvad från ett håll blifvit erinradt, böra till undvikande af
förväxling med andra skolstyrelser af allmän och enskild art benämnas
folkskolestyrelse.

Uti § 11 mom. 3 af sitt förslag hafva de sakkunnige intagit en bestämmelse
därom, att beträffande skolstyrelsens åligganden och verksamhet
skola, utom föreskrifterna i förevarande" lag, lända" till efterrättelse, bland
annat, hvad som i kyrkostämmoförordningen finnes föreskrifvet om skolråd,
I det jag redan här till granskning upptager denna bestämmelse, vill jag
erinra därom, att, såsom mig synes med fullt fog, anmärkningar gjorts om
att densamma är otydlig och att det i föreliggande lagförslag bör direkt
utsättas, hvad som i fråga om skolstyrelse skall gälla af kyrkostämmoförordningens
föreskrifter angående skolråd. I anslutning härtill har i
§ 3 af det nu för Eders Kungl. Maj:t framlagda lagförslaget, med ledning
af stadgandena i §§22 och 36 af kyrkostämmoförordningen samt med
upptagande i sak af innehållet i § 11 mom. 2 i de sakkunniges förslag,
angifvits de åligganden i afseende å folkskoleväsendet, som förnämligast
skulle tillhöra folkskolestyrelse. '' I paragrafen har vidare för fullständighetens
skull införts en ''hänvisning till hvad barnavårdslagen innehåller
angående de förpliktelser, som enligt densamma skulle i afseende å barnavården
hvila på folkskolestyrelse.

Att hvad i denna § och för öfrigt i lagförslaget stadgas om lärare
gäller äfven lärarinna torde vara själfklart.

I afseende å den myndighet, som skall hafva närmaste vården af
folkskolans angelägenheter, har emellertid emot det i fjol framlagda kungl.
förslaget framkommit en invändning, som föranledde frågans fall vid 1908
års Riksdag.

Lagutskottet yttrade nämligen i sitt förut omnämnda utlåtande:

»Oaktadt utskottet sålunda ansett sig kunna godkänna den hufvudprincip,
hvarpå Kungl. Maj:ts ifrågavarande proposition är grundad, har
utskottet icke kunnat tillstyrka antagande af det af Kungl. Maj:t framlagda
förslaget till lag angående folkskoleväsendet i vissa städer, enär en synpunkt,

65

Kung!,. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 103.

hvilken vid ordnandet af hithörande frågor enligt utskottets uppfattning
måste tillerkännas den största vikt, icke blifvit i förslaget tillbörligen
tillgodosedd. Vid en öfverflyttning till stadsfullmäktige af den makt
öfver folkskolan, hvilken nu tillkommer de olika församlingarnas kyrkostämmor,
bör det nämligen vara angeläget att söka finna en form, hvarigenom
det starka församlings- och lokalintresset för folkskolans vård och
förkofran fortfarande får möjlighet att göra sig gällande, samt de krafter,
som inom församlingarna verkat för skolans främjande och utveckling, alltjämt
kunna därför tagas i anspråk. Den lifliga omsorg om folkskolan, som
flerstädes framträdt, och den lefvande åstundan, som därvid varit verksam
för att på bästa möjliga sätt tillgodose den egna församlingens skolor, har
tvifvelsutan, i sin mån, bidragit till att den svenska folkskolan nått den
höga ståndpunkt, som den numera intager. Det synes då vara välbetänkt
att icke ifrågasätta större ändringar i nu gällande bestämmelser i ämnet
än som kunna direkt föranledas af stadsfullmäktiges insättande såsom beslutande
myndighet öfver vissa folkskolans angelägenheter. Väl kan församlings-
och lokalintresset sägas hafva blifvit i viss mån tillgodosedt genom
föreskriften, att i sådan stad, för hvilken den föreslagna lagen förklarats
tillämplig, kyrkostämman eller, där församlingarna äro flera, kyrkostämmorna,
hvar för sig, enligt den fördelning dem emellan, som domkapitlet
för hvarje fall bestämmer, tillerkänts rätt att i den ifrågasatta folkskolestyrelsen,
hvilken är afsedd att ersätta skolråden i de olika församlingarna,
utse ett lika stort antal ledamöter, som skulle väljas af stadsfullmäktige.
Såvidt utskottet kan döma, skulle det emellertid skapas större garantier
för vinnande af ett godt resultat liksom ock de betänkligheter, som framställts
mot den föreslagna ändringen, synas få mindre berättigande, om
hvarje församling erhölle befogenhet att genom sina för ändamålet utsedda
förtroendemän, de nuvarande skolråden, såsom för närvarande äger rum i
Stockholm, deltaga i handläggningen af ärenden, som röra dess skolor.
Naturligtvis skulle efter inrättande af en särskild folkskolestyrelse de
funktioner, som tillkomme skolråden, blifva af relativt mindre betydelse,
men en dylik anordning synes utskottet vara ägnad att till fromma för
hela stadens skolväsen tillvarataga och i vida större utsträckning än den
af Kungl. Maj:t föreslagna organisationen tillgodogöra sig den allmänt rådande
omtanken om den egna församlingens skolor. Utskottet föreställer
sig äfven, att skolråden skulle vara särskildt skickade att åstadkomma en
välbehöflig och nyttig förbindelse mellan folkskolestyrelsen å ena sidan
samt hemmen och föräldraintresset å den andra. Vid första påseendet
kan det väl förefalla oegentligt att vid sidan af en folkskolestyrelse bibehålla
skolrådet i de städer, som endast innefatta eu församling, men enligt
Bih. till Rihd. 1’roj. 1,90.9. 1 Sami. 1 Afd. 10 Höft. 9

66

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 103.

utskottets uppfattning skulle, från ofvan angifna synpunkter sedt, skolrådet
äfven i dessa fall hafva en viktig uppgift att fylla. En eventuell
lag af den innebörd Kungl. Maj:t i förevarande proposition föreslagit torde
dessutom i regel komma att förklaras tillämplig endast å de större städerna,
hvilka redan innesluta eller kunna förväntas skola inom kort inrymma
två eller flera församlingar.»

Utskottets uppfattning delades af majoriteten inom Första Kammaren,
under det att ingen enda ledamot af Andra Kammaren uppträdde till försvar
för utskottets uttalande.

Jag har redan förut, då denna fråga förekom till behandling inom
Riksdagen, förklarat mig icke kunna ansluta mig till utskottets mening,
och jag står fortfarande på samma ståndpunkt.

Det förefaller mig som om utskottet, när det kom till sin ofvanberörda
uppfattning, allt för mycket haft i sikte de faktiska förhållandena i
Stockholm. Där finns redan nu en sådan folkskolestyrelse, som enligt
Eders Kungl. Maj:ts förslag skulle införas äfven i andra städer, hvilka
ville komma in under den nya ordningen, och därjämte också skolråd
inom de särskilda församlingarna. Att så är förhållandet beror, såsom en
en talare i Första Kammaren också erinrade, på historiska grunder. Folkskoleväsendet
i Stockholm har utvecklats på ett alldeles särskildt sätt, under
hägn af delvis speciella författningar; och skolråden hafva kommit att
blifva kvarstående såsom speciella organ för de många och stora församlingarna
i hufvudstaden. I denna egenskap hafva de den säregna och
viktiga uppgiften att utse de ledamöter i folkskolestyrelsen, som enligt
det nu ifrågavarande förslaget skulle inom rikets öfriga städer utses af
kyrkostämmorna, hvartill kommer, att enligt sakens natur i de stora hufvudstadsförsamlingarna
torde finnas en del detaljarbete inom folkskolans område
af beskaffenhet att lämpligen utföras genom de där sedan gammalt
befintliga skolråden. Någon motsvarighet till denna skolrådsinstitution
finnes ej annorstädes. Tvärtom, den organiska och historiska väg, som
nyssnämnda talare ansåg, att man borde följa genom att taga hänsyn till
utskottets ifrågavarande synpunkt, skulle i själfva verket med afseende å
andra städer än Stockholm blifva en oorganisk och ohistorisk väg.

Det torde till en början väl icke böra fästas alltför stort afseende vid
utskottets förslag i hvad det rör bibehållande af ett speciellt skolråd i
städer med blott en enda församling, då ju till och med utskottet själft
synes anse sitt förslag i denna del mindre tilltalande. Den nya folkskolestyrelsen
skulle det ju tillkomma att, bland annat, öfvertaga just de åligganden,
som nu tillkomma skolrådet, folkskolestyrelsen skulle vara skolråd

67

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 103.

under en annan benämning och med delvis utvidgad befogenhet, särskildt
i afseende å tillsättande af lärare. Hur skulle då ytterligare en skolmyndighet
kunna hafva något existensberättigande i ett mindre samhälle, som
allt hittills varit enhetligt beträffande folkskoleväsendet och som härutinnan
med lätthet låter sig öfverskådas äfven i minsta detalj. Följden skulle
naturligtvis endast blifva slitningar mellan de båda myndigheterna, hvarigenom0
såväl den enas som den andras verksamhet förlamades, och det
blefve till slut folkskolan, som finge sitta emellan, utan motsvarande gagn

på något håll. „

Beträffande därefter städer med mer än en församling äro dessa tor
närvarande — utom Stockholm — blott sex, nämligen Göteborg, Malmö,
Norrköping, Nyköping, Karlskrona och Eskilstuna. Dessa hafva alla, med
undantag af Karlskrona, ett gemensamt skolråd för hela staden, och det
torde väl icke för dem vara en organisk och historisk utveckling att, sedan
detta gemensamma skolråd erhållit en annan benämning och delvis ut
sträckt°befogenhet, under eller bredvid detsamma skapa andra mindre skolmyndigheter0
blott därför, att det förutvarande skolrådets ledamöter delvis
skola tillsättas af de utaf stadens invånare själfva valda stadsfullmäktige.
Att tvärtom tendensen inom stadssamhällena pekar mot en förenkling af
förvaltningsorganen för skolväsendet, därom har man ett mycket färskt
exempel från Eskilstuna. Med denna stad inkorporerades nyligen två landsförsamlingar,
Forss och Kloster. Dessa hade förut egna skoliåd, men, för
såvidt jag har mig bekant, höjdes ingen röst för bibehållande af särskilda
skolråd, utan alla tre församlingarna förenade sig om ett gemensamt skolråd
såsom bäst ägnadt att tillvarataga den nya kommunala enhetens intressen
i afseende å skolfrågor. Hvad Karlskrona angår är förhållandet
det, att där finnes blott en territoriell församling och dessutom amiralitetsförsamlingen,
som sedan gammalt hållit sig med eget skolråd. iHt sådant
undantagsförhållande torde icke vara af beskaffenhet att föranleda åt
steg från den enhetlighetens väg, hvarpå man i rikets öfriga städer sla °

Men, har man sagt, vi lagstifta här icke för de nuvarande samhällena
allenast utan äfven för de kommande, och det pågår just nu en stark rörelse
för delning af de stora stadsförsamlingarna, hvadan inom kort torde
finnas många städer med flera församlingar hvar. Det är nog sannolikt,
att så blir förhållandet. Men dessa nya, genom delning uppkomna församlingar
hafva allt hitintills haft eu gemensam förvaltning af skolärendena
utan att något missnöje därmed försports, och under sådana förhallanden
lärer väl icke förefinnas någon anledning, hvarför do sedermera
skulle vilja eller böra erhålla en delning af eu förvaltningsform, vid hvilken

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 103.

de funnit sig val. Att lagstifta för rikets smärre städer efter samma måttstock
som för hufvudstaden med dess 330,000 invånare, synes vara att se
frågan väl mycket i stort.

Nu kommer man kanske att invända, att i allt fall städer, som så önskade,
borde erhålla befogenhet att bibehålla eller inrätta särskilda skolråd
inom respektive församlingar. Jag vill härtill svara, att det enligt
lagförslaget icke är något tvång att gå med på den nya organisationen,
utan att detta är en frivillig sak. Det synes mig då vara bättre, att den
stad, som tror sig uppgifva något af de breda lagrens tillbörliga inflytande
pa folkskoleväsendet genom att lata detta organiseras enligt lagförslaget,
stannar utanför denna organisation och bibehåller folkskoleväsendets nuvarande
organisation, än att staden går med på den nya ordningen endast
under ett villkor, som, enligt hvad jag tror mig hafva visat, med nödvändighet
i sig bär fröet till förvecklingar af för folkskolan skadlig art, utan
att genom detta villkor vare sig historisk känsla eller teoretiska eller praktiska
synpunkter främjas.

Af dessa skäl kan jag icke tillstyrka Eders Kungl. Maj:t att låta
ändra lagförslaget ur den af lagutskottet angifna synpunkten, hvilken ju
icke heller vann något som helst beaktande i Andra kammaren, utan tvärtom
där rönte det skarpaste bemötande från skilda håll.

Jag fortsätter nu redogörelsen för mitt yttrande till statsrådsprotokollet
den 3 april 1908. Jag anförde då vidare:

»I fråga om bestämmelserna i § 5 af de sakkunniges förslag torde
särskildt böra påpekas inledningsorden »Där ej för särskild stad Konungen
annorlunda förordnat». Såsom förut anmärkts, finnas redan nu flera städer,
där skolstyrelsen är på särskildt sätt organiserad, och det torde icke
böra förmenas dessa städer att, om de så önska, med bibehållande af den
gamla organisationen af skolstyrelsen, i öfrigt inrätta sitt folkskoleväsende
enligt den nya lagen. Det af de sakkunnige använda uttrycket synes dock
vara mindre lyckligt funnet, enär däraf skulle kunna framgå, att äfven
med afseende å förhållanden, hvilka inträdt efter det nu ifrågavarande lag
trädt i kraft, skulle kunna förordnas annorlunda beträffande skolstyrelsens
sammansättning än lagen såsom regel bestämmer. Detta är naturligtvis
ej meningen, och har därför paragrafens ordalydelse blifvit med hänsyn
härtill ändrad. Af hvad nu är sagdt framgår, att bibehållandet i vissa
städer af äldre anordningar i fråga om skolstyrelsen kan komma att tillsvidare
undanskjuta tillämpligheten af stadgandet i § 6 angående val af
ordförande och vice ordförande.

69

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 103.

Den förnämsta anledningen till den omgestaltning af folkskoleväsendet,
föreliggande lagförslag innebär, är ju, såsom förut framhållits, att
kyrkostämman växt ut till ett sådant omfång, att den icke längre — åtminstone
ej i större samhällen — lämpar sig såsom beslutande myndighet
i dylika frågor. Vid sådant förhållande synes det vara föga lämpligt att,
utan tvingande skäl, föreskrifva, såsom de sakkunnige velat göra, att den
del af skolstyrelsens ledamöter, som utses å kyrkostämma, skall, där kyrkoförsamlingarna
i eu stad äro flera, utses å gemensam kyrkostämma med
dessa. Till undvikande af en så otymplig valkorporation har jag därför
föreslagit, att dessa ledamöter skola utses af de särskilda församlingarna
efter den fördelning dem emellan, som domkapitlet för hvarje fall bestämmer.

I öfrigt hafva bestämmelserna i denna §, motsvarande § 5 i de sakkunniges
förslag och hämtade hufvudsakligen från kyrkostämmoförordningen,
något förenklats. Det förefaller, bland annat, olämpligt att nu
återupptaga nämnda förordnings föreskrifter angående väljande af visst
antal suppleanter, utan torde det kunna öfverlämnas åt vederbörande valkorporation
att bestämma detta antal, liksom det torde saknas fog för att
utse suppleanter för annan tidsperiod än de ordinarie ledamöterna.

Hvad beträffar de gjorda anmärkningarna mot de sakkunniges förslag
i fråga om valbarhet till ledamot af skolstyrelsen, så torde det icke kunna
förnekas, att det naturliga vore, att åtminstone samma omständigheter,
som grunda obehörighet att vara stadsfullmäktig, ägde motsvarande inverkan
i afseende å ledamotskap af folkskolestyrelse. De sakkunniges förslag
i denna del är emellertid affattadt i öfverensstämmelse med den lydelse,
gällande lag i ämnet för Stockholm på Riksdagens initiativ erhållit.
Det synes mig dock uppenbart olämpligt, att exempelvis en person, som
blifvit satt under förmyndare eller afträdt sin egendom till konkurs, skulle
det oaktadt såsom ledamot af folkskolestyrelse kunna deltaga i förvaltningen
af de ofta nog betydande belopp, som skulle komma att gå genom
skofstyrelsens händer. Ett dylikt förhållande, som säkerligen i hufvudstaden
med dess vakna allmänanda icke gärna år tänkbart, skulle dock i
ett mindre utveckladt samhälle kunna inträffa. Jag har därför trött mig
i det nu framlagda förslaget böra föreslå vissa inskränkningar i fråga om
behörighet att vara ledamot i skolstyrelse. Ifrågasättas kunde ju, om icke
härvid borde upptagas alla de inskränkande bestämmelser, som i kyrkostämmoförordningen
meddelats i afseende å valbarhet till skolrådsledamot,
men då af skäl, som jag förut anfört, inskränkningen i fråga om den,
som är oberättigad att deltaga i kyrkostämmas öfverläggningar och beslut,
bör bortfalla, samt stadgandet i kyrkostäinmoförordningen om obehörighet

70

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 103.

för den, som tillhör kyrkoförsamlingens redovisningsskyldiga och aflönade
betjänte, numera med stigande allmänbildning och intresse särskildt i
undervisningsfrågor icke torde böra bibehållas, har jag stannat vid att i
det framlagda förslaget upptaga allenast de obehörighetsgrunder, som finnas
stadgade beträffande ledamotskap i stadsfullmäktige.

Anmärkningen mot den föreslagna bestämmelsen, att ordförande och
vice ordförande skola utses för hvarje kalenderår, synes mig icke synnerligen
vägande. Visar en person sig duglig som ordförande, blir han med
all sannnlikhet år efter år omvald, och den önskade kontinuiteten kommer
då att utaf sig själf inträda.

I mom. 2 af den föreslagna paragrafen har af skäl, som förut anförts,
intagits ett stadgande därom, att ledamot, som är främmande trosbekännare
eller som anmält sig till utträde ur svenska kyrkan, icke må deltaga
i öfverläggning och beslut rörande kristendomsundervisningen.

Hvad angår förslaget om rätt för skolstyrelsen att i en del uppräknade
fall öfverlämna sin beslutanderätt åt delegerade eller nämnder, synes
denna bestämmelse, såsom ock från flera håll anmärkts, vara af beskaffenhet
att väcka vissa betänkligheter. Det kan ju utan tvifvel befaras, att,
åtminstone i de större samhällena med en af ett jämförelsevis stort antal
edamöter sammansatt folkskolestyrelse, denna med en dylik anordning
kommer att sönderfalla uti flera hvar för sig verkande afdelningar utan
att sambandet dem emellan uppehälles annorledes än till formen, och att
i följd häraf ärendenas behandling koinmer att sakna den mångsidighet,
som man kunde hafva rätt att fordra. A andra sidan torde det, särskildt
inom större folkskolestyrelser, vara mindre lämpligt att för smärre frågor
af ringa vikt och hvilkas afgörande på visst sätt är på förhand gifvet,
sammankalla hela styrelsen.»

En bestämmelse liknande den här sist ifrågasatta beträffande öfverstyrelsen
ör Stockholms stads folkskolor föreslogs vid 1908 års Riksdag och vann Riksdagens
bifall, hvarefter därom utfärdats lag den 29 juni 1908. Det har
således visat sig ett bestämdt behof af en dylik bestämmelse, och jag anser
mig därför icke böra motsätta mig det förslag, som de sakkunnige härutinnan
framlagt. Detsamma har dock blifvit något inskränkt till sin omfattning
äfvensom förtydligadt i afseende å bestämmelsen om åtgärder mot
»vanartade skolbarn». Det framgår nämligen, att med detta uttryck afsetts
endast åtgärder, som enligt folkskolestadgan kunna vidtagas. Till undvikande
af att folkskolestyrelsen i sin helhet skulle komma att förlora ledningen i
afseende å de underlydande nämndernas åtgöranden, har jag uti sista stycket
af paragrafen föreslagit, att de af nämnderna företagna åtgärder skola för

71

§

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 103.

styrelsen anmälas, hvarjemte iag genom att i närmast föregående stycke
af paragrafen omförmäla, att äfven folkskolestyrelsen tillkommande barnavårdsärenden
kunna handläggas af särskild nämnd, velat utmärka, att
äfven af sådan nämnd vidtagna åtgärder skola för styrelsen anmälas.

Innehållet i §§ 7—10, motsvarande §§ 7—10 i de sakkunniges förslag, §§ 7
återfinnes i hufvudsak uti kyrkostämmoförordningen.. De i nämnda förslå»-
vidtagna ändringarna äro mestadels af redaktionell art. Invändningen,
att ordföranden icke kan i större städer personligen utföra det
arbete, som enligt § 9 i de sakkunniges förslag påförts honom, är visserligen
i sig befogad, men denna invändning träffar äfven nuvarande bestämmelser
i § 31 kyrkostämmoförordningen. I den mån ordförandens
arbetsbörda blir för stor, torde stadsfullmäktige icke underlåta att bevilja
medel till erforderliga biträden, och den af mig förslagna lydelsen af hithörande
bestämmelser för också tanken närmare på en sådan lösning af

frågan. _ .

Såsom jag förut nämnt hafva anmärkningar framställts mot de sakkunniges
försfag i § 11 mom. 1, att skolstyrelsen skall intaga till stadsfullmäktige
enahanda ställning, som åt de af fullmäktige utsedda föiRitande
verk och styrelser, hvar inom sitt område, finnes anvisad. Det
har erinrats, att dessa verk och styrelser kunde intaga en olika ställning
gent emot stadsfullmäktige, och att den föreslagna bestämmelsen äfven i
öfrigt vore otydlig.

Genom det stadgande, hvarom jag under § 3 i lagförslaget hemställt,
har emellertid den ställning, folkskolestyrelsen skulle komma att intaga
gent emot stadsfullmäktige, blifvit närmare angifven. Härutöfver torde
allenast erfordras bestämmelser angående redovisning och revision af de
medel, som af folkskolestyrelsen omhänderhafts, och har jag härutinnan
trott mig lämpligen kunna föreslå enahanda anordning, som i §
mom. 2 i förordningen om kommunalstyrelse i stad fastslagits beträffande
redovisning och revision af särskilda utaf staden tillsatta styrelsers förvaltning.
,

De sakkunnige hafva utelämnat alla bestämmelser om sättet tor anförande
af besvär mot skolstyrelsens beslut, liksom dylika bestämmelser ej
heller finnas i lagen angående folkskoleväsendet i Stockholm eller i instruktionen
för öfverstyrelsen för Stockholms stads folkskolor, detta tydligen
beroende därpå, att vid tiden för dessa författningas tillkomst äfven
kyrkostämmoförordningen saknade bestämmelser om anförande af besvär
mot skolråds beslut. Jag erinrar emellertid om att denna brist numera
blifvit af hjälpt genom lagen den den 29 juni 1908. Folkskolestyrelsen
torde i hufvudsak i förevarande hänseende intaga samma ställning som

72

§ 13-

Kungl. Maj:ts Nåd. Pro osition N:o 103.

skolråd. I föreliggande lagförslag bör därför göras en hänvisning till
hvad om besvär öfver skolråds beslut är stadgadt, dock med viss inskränkning.
Hvad som blifvit föreslaget rörande beräknande af besvärstid
vid klagan öfver skolråds beslut kan nämligen icke gärna tillämpas
på besvär öfver folkskolestyrelses beslut. Jag har i stället hemställt, att,
i öfverensstämmelse med bestämmelse i folkskolestadgan för Stockholm
rörande klagan mot öfverstyrelsens beslut, tiden för besvärs anförande mot
folkskolestyrelses beslut skall räknas från den dag underrättelse om beslutets
meddelande anslagits hos styrelsen eller beslutet delgifvits den klagande,
den dagen likväl oräknad.

Jag har funnit lämpligt att först efter bestämmelserna om den nya
styrelsen för skolväsendet upptaga de af dettas öfverflyttande på den borgerliga
kommunen föranledda stadganden, som de sakkunnige i sitt förslag
upptagit i § 2. Dessa bestämmelser äro i hufvudsak hämtade från
Stockholmslagen.

Hvad mom. 1 angår har, som det synes, med fog anmärkts mot de
sakkunniges förslag härutinnan, att eu annan uppgörelse rörande församlingarnas
här ifrågavarande egendom och medel än den lagförslaget uppställer
såsom regel i särskilda fall kunde befinnas lämplig, hvarför stadgandet
icke borde göras ovillkorligt. Med anledning häraf har införts en
bestämmelse, som innefattar rätt för Eders Kungl. Maj:t att på vederbörandes
framställning ordna dessa förhållanden efter omständigheterna.

Vidare har i fråga om mom. 2 erinrats, dels att äfven andra beslut
än de, som röra aflönings- och pensionsförhållanden, kunna vara lika berättigade
till det här afsedda skyddet, dels ock att hela bestämmelsen är
öfverflödig. Båda anmärkningarna torde hafva sin riktighet. Bestämmelsen
i fråga finnes emellertid i Stockholmslagen. Borttagande af densamma
ur föreliggande lagförslag skulle kunna föranleda misstydningar, hvarför
stadgandet, som ju icke kan vålla någon skada, ansetts böra bibehållas.

I afseende å saväl mom. 2 som mom. 3 hafva behöfliga redaktionsförändringar
vidtagits.

Beträffande mom. 3 vill jag slutligen erinra om den mot de sakkunniges
förslag härutinnan gjorda anmärkningen, att död mans vilja
skulle kunna lägga hinder i vägen för att skolstyrelse trädde i stället för
skolråd i fråga om dispositioner och testamentsanslag. Denna anmärkning
synes mig hvila på en missuppfattning af den föreslagna bestämmelsens
innebörd. Den nya skolstyrelsen, som öfvertager det gamla skolrådets
åligganden, är, sakligt sedt, ingen ny institution utan samma myndighet
som skolrådet, om än under en ny benämning. Och något hinder torde
därför icke finnas för att skolstyrelsen utan vidare öfvertager de disposi -

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 103.

73

1

tioner och testamentsanslag, som ställts under skolrådets vård. Då bestämmelsen
i fråga emellertid är öfverflödig, har jag låtit densamma utgå ur
det omarbetade förslaget.

§ 14, motsvarande i de sakkunniges förslag § 12, har lämnats orubbad. § u Jämväl

öfvergångsbestämmelserna hafva något jämkats och förtydligats,
hvarjämte dit öfverflyttats den af de sakkunnige inne i lagtexten serna.
under § 5 i deras förslag införda bestämmelsen om särskildt tillvägagångssätt
vid val första fången af ledamöter i folkskolestvrelsen.

ö r> J

Jas- vill härefter med några ord beröra den framkomma, men i lagförslaget
icke upptagna frågan om de kyrkliga myndigheternas ställning
till de borgerliga myndigheterna, stadsfullmäktige och folkskolestyrelsen, i
frågor rörande folkskoleväsendet. Det har anmärkts, att visserligen ingen
ändring föreslagits i den biskop och domkapitel enligt folkskolestadgan
åliggande skyldighet att hafva .uppsikt öfver folkskoleundervisningen, men
att medel saknades för dessa myndigheter att göra sin vilja gällande. Jag
kan icke inse, att denna anmärkning är befogad. Den saknar till en början
verklig praktisk betydelse, då ju den föreslagna lagen endast lärer komma
att tillämpas i större stadssamhällen, där, efter hvad erfarenheten visat, ett
ingripande ofvanifrån sällan eller aldrig är af behofvet påkalladt. Därtill
kommer, att liksom biskop och domkapitel förut kunnat till skolråden i
städerna inkomma med lämpliga erinringar och förelägganden i afseende
å skolväsendet, gå torde samma makt tillkomma biskop och domkapitel
gent emot de blifvande folkskolestyrelserna. Några särskilda bestämmelser
till tryggande af de kyrkliga myndigheternas rätt i detta afseende anser
jag därför icke vara erforderliga.

I samband härmed vill jag uttala min anslutning till de sakkunniges
mening rörande det mindre lämpliga att i detta sammanhang införa en
bestämmelse om rätt för skolstyrelsens ordförande och vederbörande folkskoleinspektör
att deltaga i stadsfullmäktiges förhandlingar rörande skolfrågor.

Enligt det genom min försorg omarbetade förslaget till lag angående Xyj-Uaiummofolkskoleväsendet
i vissa städer finnas däri intagna eller särskildt åberopade }or°
de bestämmelser i kyrkostäminoförordningen, som skulle äga någon betydelse
för ifrågavarande städers folkskoleväsen. Någon särskild hänvisning
till denna förordning erfordras därför ej i nämnda lag. Däremot torde i
kyrkostäminoförordningen böra omnämnas, att särskilda bestämmelser äro
gifna rörande vården af folkskolans angelägenheter i vissa städer, och föreslår
jag därför ändring i sådant syfte uti § 1 i samma förordning.

Bih. till inresa. Prol. 1909, 1 Samt. 1 Afd. 70 Höft

10

74

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 103.

I sammanhang härmed torde böra erinras om vissa bestämmelser
i nämnda förordning, hvilka afse vården om de enligt det föreliggande
förslaget hos den kyrkliga kommunen kvarblifvande församlingsbiblioteken.
Enligt § 22 tillhör det skolrådet att, därest särskild styrelse för församlingsbibliotek
ej finnes utsedd, handhafva förvaltningen och vården af sådant
bibliotek, och enligt § 21 må, där kyrkostämma finner sådant lämpligt, för
förvaltning och vård af församlingsbibliotek utses särskild styrelse. I de
städer, som blifva underkastade bestämmelserna i den nu föreslagna lagen,
kommer skolrådets betydelse att upphöra. Det torde vid sådant förhållande
utan ändring i kyrkostämmoförordningen falla af sig själft, att, därest i
sådan stad finnes församlingsbibliotek, för dess förvaltning och vård utses
en särskild styrelse.

Med åberopade af hvad jag sålunda i fjol anförde vidhåller jag min
ståndpunkt i de nu berörda hänseendena.

Vid behandlingen af § 1 i förslaget till lag angående folkskoleväsendet
omnämnde jag den ändring, som af detta förslag påkallades i 2 § af
lagen angående uppfostran åt vanartade och i sedligt afseende försummade
barn.

Jag tillåter mig nu erinra om att enligt propositionen i förevarande
ämne till 1908 års Riksdag med anledning af framställning från öfverstyrelsen
för Stockholms stads folkskolor föreslogs en sådan ändring af
nyssnämnda lagrum, att hvad som stadgades om rätt för folkskolestyrelse,
som vore barnavårdsnämnd, att utse särskild delegation för behandling af
barnavårdsärenden skulle komma att gälla äfven Stockholm.

Lagutskottet, som ju afstyrkt Eders Kungl. Maj:ts förslag till lag om
folkskoleväsendet i vissa städer, fann vid sådant förhållande, att förslaget
till ändring af barnavårdslagen såsom beroende af den förra lagen icke
kunde i oförändradt skick tillstyrkas. Utskottet framlade därför ett förslag
till sådan ändring af 2 § i barnavårdslagen, att ofvanberörda bestämmelser
om en särskild delegation för behandling af barnavårdsärenden
komme att gälla endast för Stockholm. Detta förslag biel af Riksdagen
bifallet och är sedermera af Eders Kungl. Maj:t upphöjdt till lag.

Emellertid torde det ju blifva nödvändigt, att, därest förslaget till lag
om folkskoleväsendet i vissa städer vinner Riksdagens godkännande, äfven
barnavårdslagen undergår ändring i öfverensstämmelse med det för 1908
års Riksdag framlagda förslaget.»

Departementschefen hemställde härefter, att ifrågavarande tre lagförslag
måtte genom nådig proposition föreläggas Riksdagen till antagande.

75

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 103.

Till denna af statsrådets öfriga ledamöter biträdda
hemställan täcktes Hans Maj:t Konungen i nåder lämna
bifall; och skulle till Riksdagen aflåtas proposition i
ämnet af den lydelse, bilaga vid detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:
Seth Flodin.

76

Kung!,. Majds Nåd. Proposition N:o 103.

Bilagor.

Sakkunniges förslag

till

Lag angående folkskoleväsendet i vissa städer.

Med ändring af hvad i andra författningar kan finnas stridande mot
här nedan meddelade föreskrifter förordnas som följer:

§ 1.

I stad, där stadsfullmäktige finnas och Konungen på framställning af
vederbörande därom förordnat, skola folkskoleundervisningen och dithörande
anstalter jämte församlingsbibliotek, hvilka kunna bestå af eller i sig
innefatta skolbibliotek, samt uppfostran åt vanartade och i sedligt afseende
försummade barn utgöra en för hela staden gemensam angelägenhet, hvilken
staden såsom kommun har att genom stadsfullmäktige vårda; skolande
i följd häraf kostnaderna för dessa ändamål beslutas och utgöras på sätt
om kommunalutskvlder är stadgadt.

§ 2.

1. Där denna lag träder i tillämpning, öfvertager staden omedelbart
de rättigheter, stadens församling eller, där dessa äro flera, stadens församlingar
gemensamt hafva till egendom och medel, som anslagits till eller
användas för folkskoleundervisningen och öfriga i § 1 omförmälda ändamål,
samt ikläder sig skyldighet att fullgöra de förbindelser i fråga om
dessa angelägenheter, för hvilka församlingen eller församlingarna gemensamt
häfta.

2. De före nyssnämnda tidpunkt i vederbörlig ordning fattade beslut
rörande aflönings- och pensionsförhållanden skola äga samma giltighet,
som om besluten fattats af stadsfullmäktige.

O

77

Kuncjl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 103.

3. Angående dispositioner och testamentsanslag med afseende å de
i § 1 omförmälda ändamål, hvilka före angifna tidpunkt blifvit eller därefter
blifva ställda under förvaltning af styrelse för folkskolan, gäller hvad
särskildt är eller varder stadgadt med den ändring, att skolstyrelse, hvarom
nedan sägs, inträder i skolråds ställe.

§ 3.

Folkskoleundervisningen i stad, som i § 1 afses, ordnas enligt en af
Konungen utfärdad särskild stadga.

§ 4.

Närmaste vården af folkskoleväsendet i stad, där denna lag äger tilllämpning,
handhafves af en skolstyrelse.

§ 5.

Där ej för särskild stad Konungen annorlunda förordnat, utgöres
skolstyrelsen af stadens kyrkoherde eller, där flera kyrkoherdar finnas, af
den bland dessa, vederbörande domkapitel utser, samt ett jämnt antal åt
minst åtta och högst tjugo andra ledamöter, hvilka utses till hälften af
stadsfullmäktige och till andra hälften å kyrkostämma med församlingen
i staden eller, där kyrkoförsamlingarna äro flera, å gemensam kyrkostämma
med dessa.

Stadsfullmäktige bestämma antalet ledamöter i skolstyrelsen, och skoja
de ledamöter, hvilka väljas af stadsfullmäktige, utses bland stadens vid
fullmäktigeval röstberättigade inbyggare, som uppnått tjugofem år, samt
de, hvilka väljas å kyrkostämma, bland de å kyrkostämman röstberättigade,
som uppnått tjugofem års ålder.

Då domkapitlet utser ledamot i skolstyrelsen, gäller valet för fyra år
i sänder.

Val till öfriga ledamöter i skolstyrelsen skola likaledes afse en tid
af fyra år, dock att halfva antalet af dessa ledamöter, eller, om detta icke
är jämnt, det antal, som är närmast under hälften, utträder efter lottning
vid slutet af andra året ifrån det denna lag vunnit tillämpning. Afgår
vald ledamot under don tid, för hvilken han blifvit utsedd, väljes annan
ledamot för den tid, som återstått för den afgångne.

Stadsfullmäktige och kyrkostämma må jämväl, om de så finna erforderligt,
hvar för sig utse suppleanter i skolstyrelsen till halfva det

78

Rungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 103.

antal, som motsvarar de af dem utsedda ledamöterna eller, då antalet af
dessa icke är jämnt, till det antal, som är närmast öfver hälften, I afseende
å valbarhet till suppleant gäller hvad om ledamot är stadgadt.
Tjänstgöringstid för suppleant är två år.

Kvinna, som blifvit utsedd till ledamot eller suppleant i skolstyrelsen,
äger att när som helst afsåga sig uppdraget.

§ 6.

Skolstyrelsen, som inom sig utser ordförande och vice ordförande
för hvarje kalenderår, sammanträder på ordförandens kallelse, så ofta han
det nödigt finner eller då minst halfva antalet af ledamöterna därom gör
framställning.

Ärende må icke företagas till afgörande, därest icke mer än hälften
af ledamöternas hela antal är tillstädes, dock att skolstyrelsen äger att åt
särskilda inom densamma utsedda delegerade eller nämnder öfverlämna att
i enlighet med de föreskrifter, som af skolstyrelsen meddelas, med skolstyrelsens
rätt fatta beslut i frågor om beviljande af tjänstledighet åt
lärare, om förordnande af vikarier för dessa, i ärenden, som röra tillämpning
på enskilda fall af bestämmelser antagna af skolstyrelsen, om åtgärder
mot vanartade skolbarn eller tredskande föräldrar och målsmän samt
i sådana ärenden af ekonomisk natur, som skolstyrelsen finner vara af den
beskaffenhet, att de lämpligen kunna af delegerade eller nämnd afgöras;
börande dock, för att delegerades eller nämnds beslut skall vara bindande,
minst tre hafva deltagit i beslutet och samtliga tillstädesvarande varit om
beslutet ense.

Skolstyrelsen må ock åt särskilda delegerade eller särskild nämnd
uppdraga att hafva den vård och förvaltning af församlings- och skolbibliotek,
som eljest skulle tillkomma skolstyrelsen.

§ 7.

\ id val till ordförande och vice ordförande i skolstyrelsen samt, där
så. äskas, vid öfriga val sker omröstning med slutna sedlar, och lotten
skiljer mellan dem, som erhållit lika antal röster.

I öfrigt verkställes omröstning Öppet, och blifver den mening gällande,
hvarom de flesta förena sig. Aro rösterna för olika meningar lika
delade, gäller den mening, som af ordföranden biträdts.

79

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 103.

§ 8.

Vid skolstyrelsens sammanträden föres protokoll, hvilket skall antingen
genast eller sist vid nästa sammanträde justeras; dock kan, särskifdt
för hvarje gång, uppdragas åt två eller flera af ledamöterna att
jämte ordföranden verkställa justeringen.

§ 9.

Skolstyrelsens ordförande ombesörjer med det biträde, som är ställdt
till hans förfogande, skolstyrelsens skriftväxling, mottager alla till skolstyrelsen
ställda skrivelser och framställningar samt tillser, att. räkenskaperna
öfver de medel, som skolstyrelsen omhänderhar, ordentligt föras i
enlighet med gifna föreskrifter. Han är ock skyldig vårda skolstyrelsens
handlingar samt öfver dem hålla register.

§ io.

Skolstyrelsen utser för hvarje kalenderår inom eller utom sig en
kassaförvaltare.

§ 11-

1. Skolstyrelsen intager med afseende på handhafvandet af densamma
tillhörande ärenden till stadsfullmäktige enahanda ställning, som åt de af
fullmäktige utsedda förvaltande verk och styrelser, hvar inom sitt område,
finnes anvisad.

2. Skolstyrelsen tillsätter och afskedar folkskollärare äfvensom öfnga
lärare vid de under dess förvaltning stående skolor.

3. Beträffande skolstyrelsens åligganden och verksamhet skola, utom
föreskrifterna i denna lag, lända till efterrättelse bestämmelserna uti den
i § 3 omförmälda stadga samt i tillämpliga delar, hvad som finnes föreskrifvet
om skolråd i förordningen om kyrkostämma samt kyrkoråd och
skolråd den 21 mars 18G2 och i andra allmänna författningar.

§ 12.

För Stockholms stad gäller hvad särskild! är stadgadt.

80

Kung!. Maj.ts Nåd. Proposition N:o 103.

Dennå lag träder i kraft den 1 januari 19.......

Från och med det år, då denna lag för någon stad träder i tillämpning,
skall skolstyrelsen hafva den sammansättning, som af denna lag betingas,
i följd hvaraf val till ledamöter skola ske före nästföregående årets
utgång.

o D

Skolväsendets räkenskaper för sistberörda år granskas enligt förut
gällande bestämmelser.

Folkskollärartjänst, som är förklarad ledig, då denna lag träder i tilllämpning,
tillsättes i dittills stadgad ordning.

KungL Maj:ts Nåd. Proposition N:o 103.

81

Sakkunniges förslag

till

Lag om ändrad lydelse af § 2 i lagen angående uppfostran
åt vanartade och i sedligt afseende försummade
barn den 13 juni 1902.

§ 2.

I hvarje — — — — — — — — — —--

---—--utgör skolstyrelse.

I stad, där folkskoleväsendet handhafves af stadsfullmäktige, äger
skolstyrelse, som är barnavårdsnämnd, utse inom sig minst fem ledamöter
att handlägga i denna lag afsedda ärenden, dock att framställningar till
stadsfullmäktige skola afgöras af skolstyrelsen.

Bih. till Rikad. Prot. 1909. 1 Sami. 1 Afd. 10 Häft.

11