Kungl. Moj:ts Nåd. Proposition N:o 102.

1

N:o 102.

Kungl. Maj:ts nådiga proposition till Riksdagen med förslag till
lag angående naturminnesmärkens fredande, lag angående
nationalparker och lag innefattande tillägg till förordningen
den 14 april 1866 angående jords eller lägenhets
afstående för allmänt behof; gifven Stockholms slott den
17 mars 1909.

Under åberopande af bilagda i statsrådet och högsta domstolen
förda protokoll vill Kungl. Maj:t härmed, jämlikt § 87 regeringsformen,
föreslå Riksdagen att antaga härvid fogade förslag till:
l:o) lag angående naturminnesmärkens fredande;

2:o) lag angående nationalparker; och

3:o) lag innefattande tillägg till förordningen den 14 april 1866
angående jords eller lägenhets afstående för allmänt behof.

Kungl. Maj:t förblifver Riksdagen med all kungl. nåd och ynnest

städse välbevågen.

GUSTAF.

Albert Petersson.

Bih. till Riksd. Prot. 1909. 1 Sami. 1 Afd. G9 Höft.

1

o

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 102.

Bil. .

Förslag

till

Lag angående naturminnesmärkens fredande.

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

_ Område eller till fastighet hörande naturföremål, som är af
särskildt intresse för kännedomen om landets natur eller på grund af
märklig naturbeskaffenhet eljest synes böra för framtiden skyddas, må
i den ordning nedan sägs såsom naturminnesmärke fridlysas.

2 §.

Vill någon utverka fridlysning, hvarom i 1 § form kies, ingifve
ansökning därom till Konungens befallningshafvande i det län, där det
afsedda området eller föremålet finnes.

Ansökning, som nu sagts, skall innehålla:

1) noggrann uppgift om naturminnesmärkets beskaffenhet och läge;

2) uppgift å fastighetens ägare samt dem, hvilka där äga nyttjanderätt,
servitutsrätt eller annan dylik rätt;

3) förslag till de fridlysningsbestämmelser, som lämpligen böra
meddelas;

4) förslag till det sätt, hvarpå ömrådet eller föremålet bör utmärkas
och, där så erfordras, inhägnas.

Vid ansökningen skalig därest den ej framställts af fastighetens
ägare, fogas skriftligt medgifvande af denne. Öfvergår fastigheten,
sedan ansökningen ingifvits, till annan ägare, vare det ej hinder för
ansökningens beviljande. Med afseende å boställe äfvensom fideikommiss
eller jord, som innehafves under med fideikommiss jämförliga förhål -

B

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 102.

landeri eller med ständig besittningsrätt, skall i stället för ägarens medgifvande
företes innehafvarens. Begäres å boställe eller jord, som innehafves
med ständig besittningsrätt, fridlysning af område eller föremål,
hvaröfver innehafvaren icke må förfoga utan tillstånd af vederbörande
myndighet, skall medgifvande till fridlysningen företes jämväl från
nämnda myndighet.

3 §.

Har ansökning inkommit, såsom i 2 § sägs, förelägge Konungens
befallningshafvande genom offentlig kungörelse dem, som mot ansökningen
hafva något att erinra, att senast inom två månader från kungörelsens
dag sådant hos Konungens befallningshafvande anmäla.

Kungörelse, som nu sagts, skall på sökandens bekostnad ofördröjligen
införas i länskungörelserna och tidning inom orten så oek
uppläsas i ortens kyrka samt med allmänna posten tillsändas alla kända
innehafvare af nyttjanderätt, servitutsrätt eller annan dylik fastigheten
afseende rätt, hvilka icke medgifvit ansökningen. Kostnaden skall af
sökanden vid anfordran förskottsvis erläggas.

Emot bestridande, som inom föreskrifven tid framställts af någon,
hvilken visar sannolika skäl, att han å fastigheten äger nyttjanderätt,
servitutsrätt eller annan dylik rätt, som uppkommit före ansökningens
ingifvande och genom fridlysningsåtgärden skulle lida intrång, må ansökningen
ej beviljas, där ej intrånget är att anse såsom oväsentligt.

Underlåter rättsägare, som nu sagts, att göra föreskrifven anmälan,
kåfve sedan i afseende å fridlysningsåtgärden ingen talan.

Bestrides ansökningen af någon, som enligt 8 § är berättigad
att fordra fridlysnings upphäfvande, må fridlysning ej beviljas.

Häftar fastigheten, då ansökningen ingifves, på grund af inteckning
eller utmätning eller enligt 11 kap. 2 § jordabalken för fordran,
må, där fastigheten sedermera säljes i den ordning, som om utmätt fast
egendom är stadgad, innehafvare af dylik fordran, i händelse hans rätt
är diiraf beroende, påyrka, att fastigheten utbjudes frigjord från den
inskränkning i ägarens rätt den begärda fridlysningen må medföra; och
varde därvid så förfaret som om nämnda inskränkning utgjorde servitut,
för hvilket dagen för ansökningens ingifvande i fastigheten sökts inteckning.
Å yrkande, som nu sagts, må ej fästas afseende, därest det ej
framställts till auktionsförrättare!! före auktionen. Har å fordringsbeviset

4

Kungi. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 102.

tecknats medgifvande till fridlysningen, må yrkande, hvarom ofvan förmälts,
ej af fordringsägaren framställas.

Tillhör till fridlysning ifrågasatt naturminnesmärke kronan, och
finnesf icke veterligen annan rättsägare eller hafva alla kända rättsägare
medgifvit fridlysningen, vare kungörelse, hvarom i denna paragraf stadgats,
icke nödig.

4 §■

Där så finnes nödigt, må Konungens befallningshafvande i afvaktan
på ansökningens slutliga pröfning förbjuda åtgärd, hvaraf skada kan
tillfogas det uppgifna naturminnesmärket. Dylikt förbud, som kungöres
i den ordning 6 § tredje stycket förmäler men på sökandens bekostnad,
lede dock ej till inskränkning i enskild rätt, som uppkommit innan
fridlysningsansökningen ingifvits, där ej vederbörande rättsägare medgifvit
fridlysningen.

Öfver ansökning, hvarom i 2 § sägs, skall, där ej ansökningen
framställts af vetenskapsakademien eller dess yttrande bifogats, utlåtande
infordras från nämnda akademi; och må ansökningen icke bifallas,
därest icke densamma blifvit af akademien tillstyrkt.

G §•

Har vetenskapsakademien tillstyrkt ansökningen och möter ej för
bifall till ansökningen eljest laga hinder, underrätte Konungens befallningshafvande
sökanden, att ansökningen kommer att bifallas, därest
naturminnesmärket på sökandens föranstaltande och bekostnad å marken
utmärkes och, där så erfordras, inhägnas enligt de närmare bestämmelser
Konungens befallningshafvande därvid meddelar.

Sedan styrkt blifvit, att naturminnesmärket på föreskrifvet sätt
utmärkts och inhägnats, varde detsamma af Konungens befallningshafvande
förklaradt för fridlyst naturminnesmärke och infördt i det register,
hvarom i 7 § förmäles. Tillika meddele Konungens befallningshafvande
med ledning af hvad i ärendet förekommit de fridlysningsbestämmelser,
som till naturminnesmärkets fredande må finnas nödiga.

5

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 102.

Kungörelse om fridlysningen, upptagande nämnda bestämmelser,
skall på allmän bekostnad ofördröjligen införas i länskungorelserna och
tidning inom orten så ock uppläsas i ortens kyrka samt, där så finnes

nödigt, anslås vid naturminnesmärket.

Fullgör sökanden icke hvad i ärendet honom ålagts, ellei möter
eljest laga hinder för bifall till ansökningen, värde densamma afslagen.

7 §•

Öfver fridlysta naturminnesmärken skall hos Konungens befallningshafvande
föras register enligt de närmare bestämmelser, som meddelas
af Konungen.

Afskrift af hvad i detta register för hvarje år inforts skall inom
en månad efter årets utgång insändas till vetenskapsakademien, som
äger sammanföra sålunda inkomna uppgifter till ett riksiegistei ö vei
naturminnesmärken.

8 §.

Fridlysning, som enligt § 6 meddelats, skall af Konungens befallningshafvande
förklaras uppliäfd:

om sådant påyrkas af någon, som visar, att han vid tiden toi
ansökningens ingifvande till fastigheten eller andel däraf ägt bättre lätt
än den, hvilken i fridlysningsärendet antagits vara fastighetens. ägare
eller ägt nyttjanderätt, servitutsrätt eller annan dylik rätt, som, i strid
mot hvad i fridlysningsärendet antagits, af fridlysningen lider intrång,

hvilket icke är att anse såsom oväsentligt;

om fastigheten utgör fideikommiss eller innehafves under darmed
jämförliga förhållanden, samt fridlysningens upphäfvande påyrkas af
''innehafvare, som icke medgifvit fridlysningen och däraf lider intrång,
hvilket icke är att anse såsom oväsentligt, dock att rätt att yrka fridlysningens
upphäfvande icke tillkommer innehafvare af fideikommiss, däi
Konungen medgifvit, att fridlysningen må meddelas med bindande verkan

äfven för kommande fideikommissarie!-; ,

om fastigheten utgör boställe, och fridlysningens upphäfvande
yrkas af boställshafvare, som icke medgifvit fridlysningen och darat
lider intrång, hvilket icke är att anse såsom oväsentligt;

om från vetenskapsakademien företes intyg, att naturminnesmärket
till sin naturliga beskaffenhet undergått sådan förändring, att dess bibehållande
såsom naturminnesmärke synes ändamalslöst; samt

6

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition N:o 102.

om naturminnesmärket visas vara beläget inom område, hvars
expropriation för annat ändamål medgifvits och som icke kan för detta
ändamål användas utan att naturminnesmärket skadas, samt fridlysningens
upphäfvande begäres af den, som genom expropriationen förvärfvat
jorden.

. . Har vid exekutiv auktion enligt hvad ofvan sagts fastigheten sålts
ngjoid Iran den inskränkning i ägarens rätt fridlysningen må medföra
vare sedan auktionen vunnit laga kraft, fridlysningen att anse såsom
uppgäld; åliggande auktionsförrättare^ där auktionen hålles på annat
ställe an landskansli, att om upphäfvandet ofördröjligen underrätta
Konungens befallningshafvande.

9 §•

Konungens befallningshafvande må efter vetenskapsakademiens
hörande förklara fridlysning upphäfd:

om föreskrifven anordning för naturminnesmärkes utmärkande
och inhägnande icke af den, som begärt fridlysningen, behörigen underlalles,
_ samt ej heller vetenskapsakademien eller annan hos Konungens
befallningshafvande anmält sig villig att verkställa nödiga underhållsarbeten;
samt

om naturminnesmärket finnes förhindra eller afsevärdt försvåra
foretag af större allmän eller enskild nytta.

10 §.

, .,, Har Honungens befallningshafvande meddelat beslut, hvarigenom
fridlysning förklarats upphäfd, varde kungörelse om beslutet införd i
fänskungörelserna och uppläst i ortens kyrka.

Sedan laga kraft åkommit beslut, hvarigenom fridlysning upphäfts

dier ^ auktion hvarom i 8 § förmäles, varde minnesmärket ur registret
affordt samt underrättelse därom ofördröjligen tillsänd vetenskapsakademien.

ffar fridlysning upphäfts af annan anledning än att naturminnesmärket
till sin naturliga beskaffenhet undergått förändring, må åtgärd
hvarigenom skada tillfogas naturminnesmärket, ej vidtagas, förr än
vetenskapsakademien låtit a området utföra den vetenskapliga undersökm“f’
s°ln ma ^nnas önsklig; dock att hvad sålunda stadgats icke skall
guda efter det sex veckor förflutit från det beslutet om fridlysningens
upphäfvande eller, i tall, som afses i 8 § sista stacket, där omförmälda
auktion vann laga kraft.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 102.

7

11 §■

Finnes beträffande sällsynt djur, hvars fångande eller dödande icke
är att hänföra till jakt eller fiske, eller beträffande sällsynt växt ensidigt,
att utan fullständig fridlysning, som ofvan sägs, förbud meddelas för eu
hvar att å område, hvartill lian ej har äganderätt, eller^nyttjanderätt,
afsiktligt borttaga eller skada sådant naturföremål, äge Konungens befallningshafvande
på framställning af vetenskapsakademien meddela dylikt
förbud. Förbud, hvarom nu sagts, kungöres i den ordning, som i 6 §
tredje stycket förmäles, och antecknas i det i t § omförmälda registet.

12 §•

För vetenskapliga forskningar må af vetenskapsakademien medgifvas
undantag från fridlysningsbestämmelse, meddelad enligt denna
lag, åliggande dock akademien att om sådant medgifvande underrätta
vederbörande Konungens befallningshafvande.

13 §.

För område, som genom märklig naturbeskaffenhet eller naturskönhet
är af särskildt intresse, må Konungens befallningshafvande, i
den mån sådant finnes lämpligt, förbjuda att i det fria annorledes än
å byggnad, däri människor bo eller affär är inhyst, i annonser ingss\fte
uppsättes eller anbringas tafla, plakat, inskrift eller annan störande
anordning. Förbud, som nu sagts, skall anses innefatta jämväl förbud
mot åtgärder för vidmakthållande af dylik anordning, hvilken vidtagits,
innan förbudet trädt i kraft.

Kungörelse om förbudet skall på allmän bekostnad införas i länskungörelserna
och tidning inom orten så ook uppläsas i ortens kyrka.

H §.

Öfverträder någon utan sådant medgifvande, som i 1- § sägs,
hvad i enlighet med denna lag till naturminnesmärkes fredande stadgats
och kungjorts, eller skadas naturminnesmärke i strid mot hvad i 10 §
tredje stycket sägs, eller bryter någon mot förbud, som i 11 § sägs,
eller mot förbud meddelad t ''enligt 13 §, vare straffet böter från och

med fem till och med ett tusen kronor.

8

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 102.

Dömes någon till ansvar för öfverträdelse af enligt 13 § meddeladt
förbud, värde tillika förelagd att inom viss tid borttaga den
störande anordningen vid äfventyr att sådant eljest må på hans bekostnad
genom kronobetjäningens försorg fullgöras.

15 §.

Allmän åklagare åligger att åtala förseelse, hvarom i 14 § förmäles.
I öfrigt äge enhvar rättighet att anställa åtal för sådan förseelse:
gifve dock sin talan allmän åklagare tillkänna så tidigt, att denne
må kunna öfvervara målets utförande.

16 §.

Af böter, som enligt denna lag ådömas, tillfalla två tredjedelar
åklagaren och en tredjedel vetenskapsakademiens naturskyddskassa.

Finnes särskild angifvare, läge han hälften af åklagarens andel.
^ Brister tillgång till gäldande af böter, som nu sagts, förvandlas
de enligt allmän strafflag.

17 §.

Öfver Konungens befallningshafvandes beslut i fråga, som i denna
lag afses, må klagan hos Konungen i vederbörande statsdepartement
föras i den ordning, som för ekonomimål i allmänhet är stadgad. Mot
beslut, hvarigenom begärd fridlysning vägrats eller fridlysning upphäfts,
så ock mot beslut, hvarigenom ansökan om förbud enligt 4 § afslagits
eller sådant förbud upphäfts, må klagan föras af vetenskapsakademien
jämväl i fall, där akademien ej själf sökt fridlysningen eller förbudet.

Har genom beslutet fridlysning meddelats eller förbud enligt 4,
11 eller 13 § utfärdats, lände beslutet till efterrättelse utan hinder däraf,
att detsamma öfverklae-as.

O

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1910.

Kungl. Maj.-ts Nåd. Proposition No 102.

9

Bil.

Förslag

till

Lag angående nationalparker.

Härigenom förordnas som följer:

1 §‘

Har kronan tillhörigt område blifvit afsatt till nationalpark, skall
därinom med nedannämnda undantag vara förbjudet:

att förstöra eller skada fast naturföremål eller ^bildning så ock
bearbeta mineralfvndighet eller bortföra mineral,

att fälla eller skada växande träd eller borttaga växter eller
växtdelar af annan beskaffenhet än bär, som användas till omedelbar

förtäring; '' „ . , . . ^

att jaga, fånga eller afsiktligt döda djur af hvad slag det vara

må, då det ej sker till försvar mot angrepp å person eller egendom,
så ock att från ort till annan föra dödadt. eller fångadt djur eller att
skada eller bortföra ägg, rom eller bo;
att medföra hund;

att uppföra byggnad eller stadigvarande bostad, verkställa odling
eller beta kreatur; samt

att i annonseringssyfte uppsätta eller anbringa tana, plakat, inskrift
eller annan störande anordning.

2 §■

Hvad i 1 § stadgats skall ej leda till inskränkning i enskild rätt,
som må vara uppkommen, då området afsättes till nationalpark, eller i
do rättigheter till bete, skogsfång, jakt och fiske, som aro lapparna
medgifna, dock att jakt å björn ej må äga rum. Ej heller vare lapparna
förvägradt att medföra de för deras renhjordars bevakning nödiga hundar.

Bill. till Riksd. Prof. 1909. 1 Sami. 1 Afd. 09 Höft. 2

10

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 102.

3 §‘

Med afseende å hvarje särskild nationalpark må Konungen i
särskild^ reglemente föreskrifva de undantag från hvad i 1 § stadgats,
som må finnas nödiga för parkens bevakning och skyddande mot fara’
för vetenskapliga forskningar samt för resors underlättande och resandes
härbei ger ande så ock för tillgodogörande af det fiske, som pröfvas utan
olägenhet kunna medgifvas.

4 §•

Däi så finnes lämpligt, må Konungen meddela förbud mot nationalparks
betiädande, dock att redan uppkommen enskild rätt härigenom
icke må kränkas; skolande förbudet ej heller äga tillämpning mot
lapparna.

5 §■

Öfverträdelse af denna lag eller i enlighet därmed utfärdadt förbud
straffas med böter från och med fem till och med ett tusen kronor.

6 §.

Löper hund lös inom nationalpark, vare den förverkad till upptagaren.
1

7 §•

Allmän åklagare åligger att åtala öfverträdelse, hvarom i 5 8
förmäles.

I öfrigt äge enhvar rättighet att anställa åtal för sådan öfverträdelse;
gifve dock sin talan allmän åklagare tillkänna så tidigt, att
denne må kunna öfvervara målets utförande.

8 §‘

Af böter, som enligt denna lag ådömas, tillfälle två tredjedelar
åklagaren och en tredjedel nationalparkens kassa.

Finnes särskild angifvare, tage han hälften af åklagarens andel.

Brister tillgång till gäldande af böter, som nu sagts, förvandlas
de enligt allmän strafflag.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1910.

Kung!,. Maj:ts Nåd. Proposition No 102.

11

Bil.

Förslag

till

Lag innefattande tillägg till förordningen den 14 april 1866 angående jords
eller lägenhets afstående för allmänt behof.

Härigenom förordnas som följer.

Där Konungen finner jordområde, som enskild man, menighet eller
inrättning tillhörer, på grund af synnerligen märklig naturbeskaffenhet
böra såsom naturminnesmärke afsättas och för detta ändamål af ägaren
afstås till kronan, skall hvad i förordningen den 14 april 1866 angående
jord eller lägenhets afstående för allmänt behof stadgas äga motsvarande
tillämpning.

Samma lag vare, där Konungen förordnar, att enskild man, menighet
eller inrättning tillhörande servituts- eller nyttjanderätt, som må
vara medgifven å till nationalpark afsatt område, skall upphöra.

Fråga om jords afstående, enligt hvad här ofvan i första stycket
sägs, må väckas endast af vetenskapsakademien.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1910.

12

Kungi Maj:ts Nåd. Proposition N:o 102.

Utdrag af protokollet öfver jordbruksärenden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 16
oktober 1908.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern Lindman,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena TR0LLE,
Statsråden: Albert Petersson,

Alfred Petersson,

Hederstierna,

Hammarskjöld,

Roos,

Swartz,

grefve Hamilton,

Malm.

Departementschefen statsrådet Alfred Petersson anförde efter gemensam
beredning med chefen för justitiedepartementet i underdånighet:

»Sedan Riksdagen i skrifvelse den 13 maj 1904 anhållit, att
Kungl. Maj:t täcktes låta verkställa utredning angående de åtgärder,
som borde vidtagas för att bereda skydd för vårt lands natur och
naturminnesmärken, samt vetenskapsakademien och domänstyrelsen öfver
nämnda framställning afgifvit underdåniga yttranden, den förra den 7
juni 1905 och den senare den 20 november samma år, har jag enligt
nådigt bemyndigande den 14 juni 1907 uppdragit åt tillkallade sak -

Kungl. Muj.ts Nåd. Proposition N:o 102. 13

kunnige att biträda inom jordbruksdepartementet vid frågans vidare
behandling.

Uti ett den 4 december 1907 afgifvet betänkande hafva bemälde
sakkunnige framlagt, bland annat, följande lagförslag:

1. Förslag Ull lag angående naturminnesmärkens fredande;

2. Förslag till lag angående nationalparker; och

3. Förslag till lag innefattande tillägg till kungl. förordningen den
ld april 1866 angående jords eller lägenhets afstående för allmänt behof.

Öfver förstnämnda förslag hafva underdåniga yttranden afgifvits
af öfverståthållareämbetet och samtliga Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande
äfvensom vetenskapsakademien.

Angående de båda öfriga lagförslagen hafva underdåniga utlåtanden
infordrats dels från kammarkollegium och domänstyrelsen, som,
efter hörande af öfverståthållareämbetet och Eders Kungl. Maj:ts
befallningshafvande äfvensom öfverjägmästarne i riket, afgifvit dylikt
gemensamt utlåtande, dels från kommerskollegium och vetenskapsakademien.
»

Sedan föredraganden härefter uppläst ifrågavarande lagförslag samt
redogjort för innehållet i de däröfver afgifna yttranden, anförde föredraganden
vidare:

>Såsom Eders Kungl. Maj:t täcktes finna, hafva de hörda myndigheterna
så godt som undantagslöst ansett en lagstiftning i den föreslagna
riktningen påkallad och mot dess föreslagna hufvudgrunder i regel
icke haft något väsentligt att erinra. Med anledning af de detaljanmärkningar,
som af myndigheterna framställts, hafva lagförslagen
inom jordbruksdepartementet underkastats en öfverarbetning, för hvilken
jag nu går att redogöra. Jag anser mig därvid kunna förbigå de
förändringar af uteslutande redaktionell art, som vidtagits, men skall,
jämte det jag redogör för företagna sakliga ändringar, tillika lämna
en framställning af de viktigaste vid lagförslagens särskilda delar framställda
anmärkningar, hvilka jag ansett icke böra föranleda någon
omarbetning af förslagen.

1. Förslaget till lag angående naturminnesmärkens fredande.

Bland förslagets allmänna grunder är en af de viktigaste, att såsom
Riksdagen i sin berörda skrifvelse uttalat, staten vid sin verksamhet
för skyddande af natur och naturminnesmärken icke bör företaga
något »som skulle innebära ett ingripande i den enskildes rätt att
med sin egendom förfara, som honom bäst synes, utöfver hvad nu
gällande lag därom innehåller». Denna grundsats har väsentligen varit
bestämmande ifråga om lagförslagets hela byggnad. Visserligen afvisar

14

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 102.

förslaget icke tanken på eu expropriationsrätt i viktigare fall, men en
sådan expropriation bör enligt förslaget ske i samma, mot rättsförlust
betryggande former som expropriation för andra statsändamål, och
i de fall, där expropriation icke äger rum, bör enligt förslaget icke
något mot vederbörande rättsägares vilja företagas, som kan för honom
medföra ekonomisk olägenhet. Mot denna förslagets grundsats har
framställts åtskilliga anmärkningar.

Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Stockholms län har
anfört, att, då det ifråga om åtskilliga naturminnesmärken och helt
säkert det stora flertalet torde vara från början uppenbart, att deras
fridlysande icke komme att utöfva något som helst inflytande på fastighetens
värde vare sig för dess ägare eller brukare, det enligt länsstyi
elsens mening förtjänade att tagas under öfvervägande, huruvida
icke ifråga om naturminnesmärken af detta slag fridlysning skulle
kunna inträda äfven utan samtycke af ägare eller brukare och tillika
en enklare procedur anordnas än den, som nu föreslagits.

Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Göteborgs och Bohus
lån yttrar, att ifrågasättas kan. huruvida icke skyddande af ett lands
naturminnesmärken vore af så stor vikt och betydelse för det allmänna,
att fridlysning af naturminnesmärke borde kunna komma till stånd!
utan att därför erfordrades samtycke af vederbörande jordägare och
öfriga rättsägare, därvid då i hvarje fall, när inom viss tid efter fridlysningens
offentliggörande anspråk framställdes på godtgörelse för den
inskränkning i äganderätten eller i andra privaträttigheter, som fridlysningen
medförde, expropriationsförfarandet på vetenskapsakademiens
föranstaltande skulle komma till användning för bestämmande af sådan
ersättning, hvilken skulle utgå af medel ställda till akademiens förfogande.
Utginge man från denna förutsättning, kunde proceduren
för fridlysningens åvägabringande anordnas mycket enklare än förslaget
innefattade, och några bestämmelser till skyddande af innehafvare utaf
i fastigheten i fråga intecknad fordringsrätt blefve icke heller af nöden.
Måhända kunde det dock anses för ett allt för stort ingrepp i privaträtten,
att jordägare och andre rättsägare utan vidare underkastades
sådan inskränkning i sina rättigheter, som för fridlysningens åstadkommande
på dylikt sätt vore af nöden, och möjligen kunde det ock
befaras, att expropriationskostnaderna för fridlysningars åvägabringande
på denna väg skulle blifva alltför störa.

Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Skaraborgs län säger
sig anse det föreslagna fridlysningsförfarandet särdeles omständligt och
vidlyftigt, hvilket förhållande framträder desto mer, som eu fridlysning

15

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 102.

med sin ganska vidlyftiga apparat ju när som helst genom vederbörande
ägares eller annan rättsinnehafvares bestridande kunde göras
om intet. Väl vore sant, att man så mycket som möjligt velat genom
fridlysningen skydda vederbörande jordägare i sin fria dispositionsrätt
öfver sin egendom, men en ganska väsentlig inskränkning däri vore
ju i lag redan fastställd till skydd för alla fasta fornlämningar, hvilka
blifvit ställda under lagens hägn. Under forntiden uppförda högar af
jord och sten, grafbyggnader af stenrösen m. m. finge ju icke rubbas
af jordägare. Om än icke förhållandet med naturföremål, som vore af
särskildt intresse för kännedomen om landets natur och som därför
ansåges böra för framtiden skyddas, kunde anses fullt analogt med
fornlämningar, syntes dock rättsgrunden för det ena eller andra föremålets
skyddande vara i det närmaste densamma, åtminstone beträffande
en del naturminnesmärken, såsom vissa märkligare geologiska naturbildningar,
som icke upptoge någon större jordareal. Eders Kungl.
Maj:ts befallningshafvande tilläte sig därför ifrågasätta, om icke ett
sådant naturminnesmärke, sedan det blifvit fridlyst och i det officiella
registret intaget, skulle få anses äga bestånd såväl mot nuvarande
jordägare och rättsinnehafvare, som medgifvit fridlysningen, som äfven
mot framtida sådana rättsägare, utan att dessa skulle äga att påkalla
aflysning.

Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Örebro län anser, att
i betraktande af den stora fosterländska betydelsen af att bevara naturminnesmärken
såväl större lätthet bort beredas för intresserade personer
att erhålla fridlysning för område eller naturföremål som ock
större skyldighet bort åläggas vederbörande rättsägare att underkasta
sig den olägenhet, som en fridlysning möjligen kunde medföra. Då
emellertid en skärpning af de föreslagna lagbestämmelserna härutinnan
torde kunna försvåra lagförslagets genomförande, har bemälde befallningshafvande
ansett sig icke böra göra någon framställning i
dylikt syfte.

Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Västmanlands län har
anfört, hurusom på samma gång den föreslagna proceduren för fridlysningen
förefölle väl omständlig och sannolikt medförde en afsevärd
kostnad för sökanden, lagförslaget beredde vederbörande en påtaglig
lätthet att få fridlysningen upphäfd. Utom det att denna omständighet
borde betaga en eljest för naturminnesmärkens fredande intresserad
person lusten att härutinnan göra uppoffringar, befordrade densamma
ej det med lagstiftningen afsedda syftet. Enligt förslaget ägde vederbörande
befallningshafvande att efter vetenskapsakademiens hörande

16 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 102.

förklara fridlysningen förfallen, om föreskrifven anordning för minnesmärkets
utmärkande och inhägnande icke behörigen underhölles, äfvensom
då detsamma funnes förhindra eller afsevärdt försvåra tillämnadt
företag af större allmän eller enskild nytta. Detta torde väl vara i
sin fulla ordning och icke innebära någon risk. ty vederbörande
befallningshafvande hade här pröfningsrätt. Men därjämte skulle aflysning
utan vidare genast ske, då sådan söktes af de enligt 2 § därtill
berättigade. Ett naturminnesmärke borde dock i allmänhet icke vara
af den stora ekonomiska betydelse för dessa rättsägare, att så mycken
hänsyn behöfde tagas till deras rätt. Äfven här borde därför befogenhet
inrymmas åt vederbörande befallningshafvande att i hvarje särskildt
fall pröfva, huruvida fridlysningen skulle förfalla, och skulle därvid den
profvande myndigheten hafva att taga hänsyn till naturminnesmärkets
betydelse såsom sådant och dess värde i ekonomiskt afseende.

Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Kopparbergs län anför,
hurusom uti den Riksdagens skrifvelse, som föranledde den nu ifrågavarande
utredningen, Riksdagen uttalat, att den ej ville ifrågasätta
något, som skulle innebära ett ingripande i den enskildes rätt att med
sin egendom förfara, som honom bäst syntes, utöfver hvad gällande lag
därom innehåller. Utan tvifvel torde detta uttalande varit anledning
till att åt det föreliggande lagförslaget gifvits det innehåll, som det
ägde. Ägarens samtycke vore förutsatt såsom en nödvändighet för
bifall till en ansökning om fredande af ett naturminnesmärke. Blifvande
fideikommissarie!’ och boställshafvare ägde begära naturminnesmärkets
aflysning. De, som hade nyttjanderätt, servitutsrätt eller annan dylik
rätt, hvilken genom fridlysningen skulle lida intrång, ägde att motsätta
sig fridlysningen. Hela denna ömsinta uppfattning om tillvaratagandet
af enskild rätt hade skapat ett förfarande, som blifvit långt
mera inveckladt än saken i allmänhet torde kräfva. I utlåtandet
framliölles, att i de flesta fall en fridlysningsåtgärd icke i ringaste
mån öfvade inflytande på fastighetens försäljningsvärde. Äfven för
ägaren och öfriga vederbörande sakägare torde nog endast i sällsynta
undantagsfall någon ekonomisk fråga af betydelse vara förbunden med
fridlysningsfrågan. Därest sålunda åt Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande
öfverlämnades att i alla dessa allmännast föreliggande fall
med vederbörande träffa öfverenskommelse och i händelse af dennas
träffande utfärda fridlysningsbestämmelser, vore saken löst. För de fall
åter, att en verklig ekonomisk förlust åsamkades någon rättsägare och
öfverenskommelse ej kunde träffas, skulle det kunna öfverlämnas till
Eders Kungl. Maj:t eller skiljenämnd att bestämma skadeståndsbeloppet,

17

Kung!.. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 102.

efter hvars gäldande fridlysning''sbeslutet skulle kunna af tiders Kungl.
Maj:ts befallningshafvande meddelas. För skadeståndets gäldande erfordrades
naturligtvis medel, men Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande
hölle före, att dessa i många, ja, de flesta fall skulle komma
att gäldas af landsting, hushållningssällskap, kommun eller enskilde.
Skulle emellertid i något fall så icke ske, borde naturligtvis staten
träda emellan, då ju åtgärden skedde i det allmännas välförstådda
intresse. För att emellertid uppkalla och ordna samfunds, kommuners
och enskildes intressen samt inrikta dem på vikten att bevara naturminnesmärken
och äfven insamla därför erforderliga medel, vore det
utan tvifvel önskligt, att ett systematiskt upptecknande i förväg af
åtminstone det värdefullaste inom de olika kommunerna och provinserna
ägde rum. Att detta medförde afsevärda kostnader, borde icke afskräcka.
Med dessa uppfattningar ansåge Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande,
att förslaget kunde hafva fått en enklare uppränning och mera praktisk
läggning, utan att rättssäkerheten åsidosattes.

Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Västerbottens län ifrågasätter,
huruvida icke en af vetenskapsakademien tillstyrkt ansökning
om fridlysning borde bifallas äfven mot vederbörande rättsägares bestridande.
Till stöd för denna åsikt kunde åberopas, att redan nu
funnes i gällande författning angående forntida minnesmärkens fredande
och bevarande bestämd en väsentlig inskränkning i vederbörandes fria
dispositionsrätt öfver sin egendom, hvarför någon nyhet i lagstiftningen
icke kunde anses blifva införd, om möjlighet bereddes att fridlysa
naturminnesmärken äfven mot vederbörande rättsägares bestridande.
Det kunde knappast anses lämpligt att äfven i fall, där skydd för
naturminnesmärke enligt sakkunnig myndighets förklarande vore åt
behofvet påkalladt, den enskilde rättsägaren genom ett enkelt bestridande
skulle kunna förhindra åstadkommandet af ett dylikt skydd, äfven om
ingen olägenhet honom genom fridlysningen förorsakades. Fridlysningen
blefve då alldeles beroende af hans godtycke, därest man icke
ville begagna sig af det omständliga och kostsamma expropriationsförfarandet.

En omarbetning af förslaget i den riktning, som sålunda antydts,
torde emellertid svårligen kunna leda till någon procedurens förenkling.
Till eu början måste nämligen i sådan händelse bestämmas, huru i
ett visst fall skall afgöras, om ett naturminnesmärke har den ringa
betydelse för ägaren — en betydelse, som icke alltid faller inom det
ekonomiska området — att det bör kunna Iridlysas äfven mot ägarens
bestridande, och en sådan pröfning lärer icke kunna uppdragas uteBih.
till Riksd. Prof. 1009. 1 Satnl. 1 Afd. 09 Höft. 3

18

Kung!. Majds Nåd. Proposition N:o 102.

slutande åt de administrativa myndigheterna. I allt falk kvarstår
behofvet af bestämmelser, huru förfaras skall, för den händelse vid
nämnda pröfning naturminnesmärket befinnes vara af det värde, att
det icke mot ägarens bestridande kan fridlysas.

Att anordna saken så, att myndigheterna gifves rätt att utan
vidare fridlysa befintliga naturminnesmärken samt de lidande hänvisas
att i viss ordning söka ersättning för den skada, de fått vidkännas, låter
sig naturligen göras men skulle innebära ett för naturminnesmärken afsedt
speciellt expropriationförfarande, kanske mindre betryggande mot rättsförlust
än det allmänna expropriationsförfarandet, iivilket dock i allmänhet
afser statsintressen af högre vikt än naturskyddet. Det skulle
dessutom medföra kostnader lika afsevärda som oöfverskådliga.

Någon väsentlig ändring af förslaget i nu antydda riktningar
finner jag alltså icke tillrådlig. Dock synes det mig, som om man utan
att äfventyra rättssäkerheten skulle, till förekommande af alltför småaktiga
invändningar från den mindre viktiga grupp af intresserade,
som bildas af nyttjanderätts- och servitutshafvare samt därmed jänmställda,
kunna föreskrifva, att hänsyn icke behöfver tagas till möjligen
förorsakadt intrång, där detta är att anse såsom oväsentligt.

.lag öfvergår nu till förslagets särskilda paragrafer.

\id 2 £ har af åtskilliga bland de hörda myndigheterna anmärkts,
att förslaget ej angifver, huru det skall styrkas, hvem som är ägare
till den fastighet, hvarom är fråga. Härvid liar jag att erinra, att
någon möjlighet, att erhålla ett officiellt bevis om hvem. som vid eu
viss tidpunkt är ägare till ett gifvet område å jordytan — och det är
härom det i förevarande fall är fråga — för närvarande icke förefinnes.
Af befintliga skifteshandlingar kan visserligen i regel utredas, till hvilken
fastighet området hör, men hvem. som nu är ägare till denna fastighet,
framgår icke däraf. Vederbörande domare kan åter visserligen lämna
intyg om hvem. som sist erhållit lagfart å viss fastighet, med afseende
å hvilken någon föregående inskrifningsåtgärd ägt rum, men kan i
regel icke yttra sig om, hvilken fastighet denna motsvarar i skifteshandlingarna.
Det finnes därför ingen annan utväg än att provisoriskt
nöja sig med sökandens uppgift ifråga om äganderätten, såvida icke
denna uppgift notoriskt är oriktig, samt för den händelse på grund af
oriktig dylik uppgift fridlysning meddelas, tillerkänna den rätte ägaren
befogenhet att yrka fridlysningens upphäfvande. Att misstag ofta skulle
komma att äga rum, lärer icke vara att befara. Då det emellertid
uttryckligen bör sägas ifrån, att en dylik rätt tillkommer rätte ägaren,
har ett stadgande därom intagits i det omarbetade förslagets 8 §.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 102. H*

Af ett par af de liörda myndigheterna har anmärkning framställts
mot förslagets stadgande, att hänsyn ej tages till förändring i äganderätten,
som äger rum efter fridlysnings ansökningens ingifvande. Eders
Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Uppsala län anser det bättre öfverensstämmande
med eljest tillämpade grundsatser att låta ansökning
gälla mot ny ägare först från det i 3 § föreskrifna kungörandet eller
från proklamatidens utgång, och Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande
i Malmöhus län vill i detta afseende såsom den afgörande tidpunkten
fastslå viss dag efter kungörandet. En bestämmelse i denna riktning
synes emellertid icke väl förenlig med förslagets ståndpunkt, att ägarens
samtycke är villkoret för att man öfver hufvud skall sätta hela fridlysningsförfarandet
i gång. Skulle en ägare, som t. ex. innan proklamatidens
utgång förvärfvat fastigheten, kunna motsätta sig fridlysningen,
skulle hela kungörelsebesväret hafva varit förgäfves. Kungl. Maj:ts
befallningshafvande skulle i hvarje fall vara nödsakad att vid nämnda
tidpunkt söka skaffa sig upplysning, om någon förändring i äganderätten
skett, ty vore så förhållandet, kunde fridlysning icke äga ruin
utan att samtycke från den nye ägaren inkommit. Då en föreliggande
fridlysningfråga väl i regel föga inverkar på villkoren vid fastighetens
försäljning", och en köpare, därest han ej litar pa säljaiens uppgifter
härutinnan, alltid har den utvägen öppen att hos Konungens befallningshafvande
efterhöra, om någon fridlysningsansökning beträffande
fastigheten inkommit, synes man i rättssäkerhetens intresse knappast
kunna hysa några betänkligheter mot förslagets, till en enklare procedur
föranledande, stadgande i detta hänseende.

Den hänsyn, som i förslaget tages till en blifvande fideikommissarie
eller boställshafvare, har af flera af Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande
ansetts öfverdrifven; och man har yrkat på, att rätten för
dessa att begära aflysning af naturminnesmärke måtte borttagas eller
åtminstone i uppgifva hänseenden inskränkas. Med afseende på fideikommissarie!''
är detta, när det gäller något af verkligt värde, tydligen icke
möjligt, om man vill upprätthålla förslagets allmänna ståndpunkt, att icke
utan rättsägares samtycke —- frånsedt expropriationsfallen företaga
någon fridlysningsåtgärd. 1 fråga om boställshafvare ställer sig saken
något annorlunda, ty eu boställshafvare har icke något civilrättsligt anspråk
på bostället. Sådant bostället är, då han söker den tjänst, hvarmed
rätten därtill är förenad, sådant far han mottaga det och därmed böi lian
låta sig nöja. De betänkligheter, som möta, äro af annan art. Till eu
början kan en lagstiftning, hvarigenom eu boställsinnehafvare medgifves
rätt att med bindande verkan för sina efterföljare afsåga bostället eu fördel
— och härom är det naturligen ofta fråga, när det gäller att medgifva frid -

20

Kungl. Maj;ts Nåd. Proposition No 102.

lysning af ett naturminnesmärke — svårligen i fråga om den största
gruppen af boställen, de ecklesiastika, äga rum utan bifall af kyrkomötet,
och vidare lärer en sådan rätt icke kunna tillerkännas boställsinnehafvare
under annan förutsättning än att jämväl boställets ägare
är med därom. Nu är emellertid som bekant äganderätten till de flesta
boställen ganska oviss, och stora svårigheter skulle helt säkert möta,
om man ålade eu sökande i ett fridlysningsärende att utreda dessa
förhållanden. På dessa skäl finner jag den lämpligaste anordningen
vara, att man med afseende å boställen uppställer såsom regel, att
endast boställsinnehafvarens icke ägarens samtycke erfordras för fridlysning,
men att å andra sidan en kommande boställsinnehafvare i allmänhet
kan påyrka fridlysningens upphäfvande. I de flesta fall kommer helt
visst ett sådant yrkande aldrig att framställas. Från regeln, att endast
boställsinnehafvarens samtycke erfordras, lärer emellertid ett undantag
höra uppställas. I vissa afseenden är nämligen boställsinnehafvarens
förfoganderätt öfver boställets tillhörigheter inskränkt genom den befattning
därmed, som tillagts offentlig myndighet. Sä är t. ex. förhållandet
i vissa fall med skogen genom den befattning därmed, som
tillkommer skogsstaten. Det är långt ifrån otänkbart, att t. ex. afsättandet
af ett märkligt skogsbestånd till naturminnesmärke rubbar
hushällningsplanen. För dylika fall lärer för fridlysning böra kräfvas
medgifvande äfven af den myndighet, på hvilkens förvaltningsrätt fridlysningen
skulle göra intrång. Beträffande såväl fideikomissarier som
boställshafvare torde man emellertid kunna utesluta rätten att begära
aflysning i de fall, då det intrång fridlysningen förorsakar är så oväsentligt,
att något verkligt intresse af fridlysningens upphäfvande icke kan
anses föreligga. I enlighet med dessa grundsatser har förslaget i denna
del något omredigerats, i sammanhang hvarmed stadgandena om rätten
för fideikommissarie och boställshafvare att begära aflysning förflyttats
till det omarbetade förslagets 8 §, som behandlar de fall. då fridlvsning
på framställdt yrkande skall upphäfvas.

I anledning af de anmärkningar, som framställts vid ?> §. har
densamma omredigerats, så att tydligt framgår, att man i fridlysningsärendet
icke behöfver fästa afseende vid nyttjanderätter, servitutsrätter
och andra dylika rättigheter, som uppkommit först efter
fridlysningsansökningens ingifvande.

Därjämte har tillsatts föreskrift därom, att kungörelsekostnaden
pa anfordran skall af sökanden förskjutas, hvarjämte innehafvare af
fordran, för hvilken fastigheten är utmätt, då fridlysningsansökningen

21

Kung1. May.ts Nåd. Proposition N:o 102.

ingifves, ifråga om rätton att vid exekutiv auktion få fastigheten frigjord
från naturminnesmärke likställts med innehafvare af intecknad
fordran.

Med afseende på det föreskrift^ sättet för publicerandet af den
i denna § omförmälda kungörelse så val som den i 6 § föreskrifna
slutliga fridlysningskungörelsen. har anmärkts, att man syntes böra
undvika att "i en"ny författning likasom upplifva det numera ganska
allmänt utdömda sättet att använda kyrkan för kungörelsers uppläsande
samt att erfarenheten visat, att meddelanden i länskungörelserna
icke fyllde sitt ändamål i hvad afsåge allmänhetens underrättande.
Häremot viil jag erinra, att särskild! hvad angår de slutliga fridlysningskungörelserna
ett uppläsande i kyrkan synes mera ån vanligt
berättigad!. Att sprida naturskyddsintresset är en angelägenhet af
kulturell och folkuppfostrande betydelse, som utan tvifvel bör och helt
säkert äfven kommer att ligga prästerskapet om hjärtat, och det kan
icke vara annat än lämpligt, att allmänheten då och då äfven i helgedomen
erhåller eu påminnelse om de plikter den har emot naturen
Att den slutliga fridlysningskungörelsen införes i länskungörelserna har
sin särskilda betydelse därigenom, att den sålunda blir lättare tillgänglig
för den domstol, som eventuellt skall tillämpa densamma.
Beträffande af Konungens befallningshafvande fastställda stadgar äro
länskungörelserna ett slags författningssamling. Saknades häri upplysning
om fridlysningsbestämmelserna, fingo domstolarne vid hvarje
åtal för öfverträdande af fridiysningsföreskrift därom infordra särskild!
besked.

Beträffande den i förevarande § omförmälda kungörelse äro väl
dessa synpunkter af något underordnad betydelse. Men då det tydligen
är lämpligt, att icke göra formerna alltför mångskiftande, och
äfven den förberedande kungörelsens publicerande på nämnda sätt icke
är utan sin nytta, torde förslagets stadganden i denna del böra bibehållas.

Af Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Östergötlands, Jönköpings,
Kalmar samt Göteborgs och Bohus lån har hemställts att, med
afseende på det allmännas intresse af att naturminnesmärken varda fridlysta.
sökanden befrias från kostnaderna för den förberedande kungörelsen
och dessa kostnader bestridas af allmänna medel likasom förslaget föreskrifver
i fråga om den slutliga fridlysningskungörelsen. Härvid är att
märka, dels att i alla de fall, där vetenskapsakademien uppträder såsom
sökande, denna statsinstitution far vidkännas nämnda kostnader, dels att
i andra fall dessa kostnaders läggande på staten icke gärna kan ifrågasätta s
vid andra tillfällen än dem. ds fridlysning verkligen kommer till stånd.

22

Katigt. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 102.

Leder ansökningen icke till något resultat på den grund, att rättsägare
sätter sig däremot eller att vetenskapsakademien förklarar, att något
naturminnesmärke icke föreligger, vore det tydligen oriktigt att ålägga
det allmänna att betala kostnaden. Men äfven därest fridlysning beviljas,
synes man kunna förutsätta så mycken medverkan af ortsintresset,
hvithet väl sökanden ofta representerar, att staten icke behöfver vidkännas
kostnaderna för de förberedande åtgärderna.

Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Stockholms, Kalmar,
Gottlands, Blekinge, Hallands, Göteborgs och Bohus, Västmanlands och
Västerbottens län hafva vid förevarande § framställt den anmärkningen,
att ifrågavarande kungörelse ej borde ifrågakomma förr än tillstyrkande
yttrande ingått från vetenskapsakademien, enär kungörelsen förorsakade
såväl sökanden kostnader som vederbörande rättsägare besvär, hvilka
blefve till ingen nytta, __ om akademien afstyrkte ansökningen, i det
denna då måste afslås. Å andra sidan ifrågasätter Eders Kungl. Maj:ts
befallningshafvande i Uppsala län, om den obetydliga tidsvinst, som uppnås,
om yttrande från vetenskapsakademien infordras samtidigt med
kungörelsens utfärdande, uppväger olägenheten af att besvära akademien
i sådana fall, där ansökningen på grund af framställdt jäf måste
afslås. Antagligen komme akademien i allt fall att afvakta, huruvida
efter proklamatidens utgång underrättelse om afsiagsbeslut, inginge
från Konungens befallningshafvande, en underrättelse, som dock icke
vore föreskrifven.

Nu nämnda yttranden hafva å ömse sidor framkallats däraf, att
i den öfverskådande återblick på fridlysningsprocedurens förlopp, som
lämnats i förslagets motivering, ett uttryck användts, som föranledt
den uppfattning, att kungörelsens utfärdande enligt 3 § och infordrandet
af vetenskapsakademiens yttrande enligt 5 § nödvändigt skulle äga
rum samtidigt. Själfva lagtexten innehåller emellertid icke någon
bestämmelse i sådant syfte utan lämnar öppet åt Konungens befallningshafvande
att härvid förfara efter omständigheterna. Att denna lösning
torde vara den enda lämpliga, lärer framgå icke minst af olikheten i de
yrkanden, som i detta afseende framställts af de anmärkande myndigheterna.
Vid tillämpningen torde emellertid saken i de flesta fall ställa
sig ganska enkel. Med tämligen stor visshet lärer Eders Kungl. Maj:ts
befallningshafvande kunna förutse, åtminstone i hvilka fall man med
säkerhet kan vänta ett tillstyrkande från akademiens sida. Efter all
sannolikhet kommer jämförelsevis sällan att af enskild person väckas
fråga om fridlysning. Det kraftigaste initiativet härvid kommer nog
att tagas af akademien själf eller af föreningar med naturvetenskapligt

23

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 102.

syfte eller af lokala ortsintresserade sammanslutningar, som väl få förutsättas
icke framkomma med alltför ogrundade ansökningar.

Ifråga om §:ns femte stycke hafva åtskilliga af de hörda myndigheterna
ansett, att däri intagna stadganden rätteligen borde hafva
sin plats i 105 § utsökningslagen. Härvid är emellertid att märka,
att detta stycke till sin hufvudsakliga del innehåller konstitutiva
materiella bestämmelser i afseende å intecknad eller därmed likställd
fordrans företräde framför det anspråk å fastigheten fridlysningen innebär.
Motsvarande bestämmelser, t. ex. ifråga om nyttjanderätt och
servitut, förekomma i 52 och 57 §§ i gällande inteckningsförordning.
Det enda af styckets innehåll, hvilket såsom innebärande en formell
föreskrift för auktionsförrättaren möjligen kunde insättas i 105 §
utsökningslagen, är föreskriften, att när yrkande väckes, att fridlysningen
eventuellt skall få vika, så skall förfaras, som om den genom
fridlysningen förorsakade inskränkningen i fastighetsägarens rätt utgjorde
servitut, men äfven detta kan såsom belysande jämväl för den
materiella sidan af saken svårligen undvaras i förevarande §. Då i
hvarje fall genom stadgandet icke uppställas några från det vanliga
förfarandet enligt 105 § utsökningslagen afvikande regler och auktionsförrättaren
icke behöfver taga någon hänsyn till befintliga naturminnesmärken
i annat fall än att yrkande af ofvannämnda beskaffenhet framställes,
synes man knappast lämna auktionsförrättaren utan tillbörlig
ledning, äfven om man underlåter att i nämnda hänseende insätta
någon bestämmelse i utsökningslagen.

1 anledning af'' anmärkning, som framställts vid 4 §, har denna
omredigerats, så att däri omförmälda interimistiska fridlysning icke
nödvändigt behöfver ske i sammanhang med den i 3 § omförmälda
kungörelse utan kan äga rum när som helst före ansökningens slutliga
pröfning.

Vid 5 § har vetenskapsakademien uttalat önskvärdheten af att
Sveriges geologiska undersökning ätoge sig arbetet med afseende å de
geologiska minnesmärkena med undantag af deras införande i riksregistret.
Denna framställning beror därpå, att akademien icke äger
någon särskild geologisk afdelning. I denna fråga har i ett af chefen
för geologiska undersökningen under sakens förberedande behandling i
vetenskapsakademien afgifvet utlåtande enahanda uppfattning uttalats
under anförande, hurusom det ej för framtiden kunde med visshet
ifrågasättas, att riksmuseum, som saknade afdelning för geologi, skulle

24 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 102.

kunna företräda geologiska intressen med lika mångsidig sakkunskap,
som för närvarande vore fallet, medan Sveriges geologiska undersökning
alltid komme att disponera en stab af geologer, hvilka genom
ständiga resor inom landet underkölle en lefvande kännedom om dess
geologi; och kunde det sålunda anses till fullo öfverensstämmande med
Sveriges geologiska undersöknings uppgift att i mån af behof biträda
vetenskapsakademien med anordnande af skydd för geologiska naturföremål,
hvarvid emellertid förutsattes, att förandet af hela riksregistret
liksom i allmänhet ledningen af naturskyddsarbetet komme att handhafvas
af nämnda akademi.

Att beträffande de geologiska naturminnesmärkena helt och hållet
— frånsedt registerföringen — låta den befattning förslaget uppdrager
åt vetenskapsakademien öfvertagas af geologiska undersökningen synes
mig emellertid mindre tillrådligt redan af det skäl, att det då skulle
tillkomma Konungens befallningshafvande att afgöra, huruvida en inkommen
fridlysningsansökning borde såsom berörande ett geologiskt
naturminnesmärke remitteras till geologiska undersökningen i stället
för till vetenskapsakademien. I många fall är ett dylikt afgörande
äfven för en sakkunnig myndighet så godt som omöjligt på grund
häraf, att samma naturminnesmärke kan hafva intresse både från geologisk
och annan naturvetenskaplig synpunkt. Ett område med särskildt
karakteristiska flygsandsdyner, som på ett typiskt sätt omformat
vegetationen och där kanske dessutom finnes ett egendomligt djurlif,
är härpå ett exempel. Bäst torde saken lösas så, att akademiens
befattning med naturminnesmärken bibehålies formellt oförändrad, men
att akademien hänvisas att för väckt frågas utredande infordra yttrande
från geologiska undersökningen samt äfven i öfrigt påkalla erforderlig
medverkan från nämnda institution, något, hvarom uttryckligt stadgande
icke lärer i förevarande lag erfordras.

Vid 6 § har anmärkts, att äfven om fastighet har exproprierats
för att afsättas till naturminnesmärke, vetenskapsakademiens hörande
i fridlysningsfrågan icke saknar betydelse. Akademien kan nämligen
lämna värdefulla bidrag till frågan om hvilka fridlysningsbestämmelser,
som böra meddelas, samt huru minnesmärket bör utmärkas och
inhägnas. Denna uppfattning synes hafva fog för sig och lärer leda
därtill, att 6 § kan ur förslaget utgå. 3 § sjätte stycket synes nämligen,
om vetenskapsakademien fortfarande måste höras, anvisa den
enda förenkling i proceduren, som i expropriationsfallen lämpligen
kan äga rum, och denna § blir alltid därvid tillämplig, om, såsom

25

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 102.

föreskrifvits uti det tredje af ifrågavarande lagförslag, för ifrågavarande
ändamål exproprierad fastighet skall anses tillhöra kronan. I tillämpningen
lärer saken i alla händelser komma att ställa sig synnerligen enkel.

Det lärer nämligen utan tvifvel blifva vetenskapsakademien, som erhåller
i uppdrag att beträffande exproprieradt naturminnesmärke väcka
fridlysningsfrågan, och i så fall är tydligen ärendet på grund af 3 §
sjätte stycket jämfördt med 5 § genast färdigt för slutlig behandling.

Till 7 § (det omarbetade förslagets 6 §) har fogats en föreskrift 7 §
därom, att fridlysningskungörelsen där så finnes lämpligt, skall anslås
vid naturminnesmärket.

Förslagets 9 och 10 §§ hafva omredigerats och motsvaras af det o och io §§.
omarbetade förslagets 8—10 §§. I dessa paragrafer hafva nu blifvit
sammanförda samtliga de fall, då fridlysning kan upphäfvas. 8 § innehåller
de fall, då en ovillkorlig rätt finnes att få fridlysning upphäfd,

9 § åter de fall, då Konungens befallningshafvande äger pröfningsrätt,
huruvida fridlysning bör upphäfvas eller ej.

I anledning af den tvekan, som hos de hörda myndigheterna
uppstått, huruvida med uttrycket »naturminnesmärkes aflysning» i de
sakkunniges förslag afsåges, att fridlysningens upphäfvande skulle på
något sätt offentligen kungöras, har i det omarbetade förslaget användts
ett annat uttryck, hvaraf torde framgå, att någon vidare åtgärd än
ett Konungens befallningshafvandes beslut om fridlysningens upphäfvande
icke erfordras för att de meddelade fridlysningsbestämmelserna skola
förlora gällande kraft. Det är nämligen egentligen endast den rättsägare,
hvilken begär fridlysningens upphäfvande, som kan anses hafva
näo-ot intresse att få kännedom om, att naturminnesmärket icke vidare
behöfver respekteras.

Därjämte har i anledning af en framställd anmärkning den tidsfrist,
som lämnats vetenskapsakademien för vetenskaplig undersökning
af ett aflyst naturminnesmärke, ansetts böra räknas från beslutet om
fridlysningens upphäfvande, hvilket åter haft till följd, att Konungens
befallningshafvande måst åläggas skyldighet att om fridlysnings upphäfvande
ofördröjligen tillsända akademien underrättelse.

I 11 § har tillsatts en bestämmelse därom, att förbud af den i it §.
paragrafen omförmälda beskaffenhet skall införas i registret öfver naturminnesmärken,
samt i 12 § eu föreskrift för akademien att underrätta
Bih. Ull Riksd. Prof. 1900. 1 Sami. 1 Afd. 09 Höft. 4

26

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 102.

Konungens befallningshafvande om de fall. då akademien medgifvit
sådan dispens för vetenskapliga forskningar, som i paragrafen omförmäles.
lst §• I enlighet med en från liera håll framkommen anmärkning har,

genom borttagandet af orden »å landet» i 13 §, däri omtalade rätt
att förbjuda vanprydande annonsering gjorts tillämplig äfven på till
stad hörande område. Genom förbehållet, att området skall vara af
särskildt intresse genom märklig naturbeskaffenhet eller naturskönhet
uteslutes emellertid härvid de bebyggda delarne af städernas områden.

17 $• till 17 § slutligen har fogats en föreskrift om rätt för vetenskaps akademien

att mot beslut, hvarigenom begärd fridlysning vägrats eller
fridlysning upphäfts, föra klagan jämväl i fall, där akademien ej själf
sökt fridlysningen.

2. Förslaget till lag angående nationalparker.

Det af sakkunnige uppgjorda förslaget till lag angående nationalparker
innehåller jämte bestämmelser af kriminallags natur äfven åtskilliga
förvaltningsföreskrifter, hvilka emellertid äfven indirekt äga
sin betydelse i kriminalrättsligt hänseende, då därigenom uppställas
vissa undantag från de förbud, hvilkas öfverträdande lagen i regel
afser att bestraffa.

Då emellertid dessa förvaltningsföreskrifter för att blifva fullt
lämpliga måste afpassas efter beskaffenheten hos hvarje särskild nationalpark,
samt man utan alltför stor omgång bör kunna ändra dem, där
så visar sig erforderligt, har jag, i enlighet med hvad som föreslagits
af vissa af Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande, ansett lämpligast,
att desamma borttagas ur lagförslaget och ersättas med ett allmänt
bemyndigande för Eders Kungl. Maj:t att i särskildt reglemente för
hvarje nationalpark föreskrifva de undantag från lagens förbudsbestämmelser,
som finnas nödiga för att möjliggöra nationalparkens
ändamålsenliga förvaltning i enlighet med de synpunkter, hvaråt de
sakkunniges lagförslag gifvit uttryck.

I enlighet med hvad kammarkollegium och domänstyrelsen tillstyrkt
har i lagförslaget tillsatts ett förbehåll, hvarigenom lapparnes
nuvarande rätt -till jakt lämnas oförkränkt dock med undantag för
jakt å björn.

Likaledes har, med föranledande af hvad nämnda ämbetsverk
yttrat, tillsatts bestämmelser om förbud för medförande inom nationalpark
af hund, hvilket förbud dock ej skall gälla lapparnes vallhundar,
samt om påföljden, därest hund löper lös inom nationalpark.

Kungl. Majis Nåd. Proposition N:o 102.

Däremot finner jag mig icke öfvertygad om lämpligheten af att,
såsom ämbetsverken föreslagit, namnet »nationalpark» utbytes mot
»naturpark». Det förra namnet, som ju redan fått en viss burskap
genom dess användning ifråga om de amerikanska nationalparkerna,
antyder bättre än det senare, att ändamålet med parkens afsättande
är, att densamma skall vara ett för folket afsedt fosterländskt åskådningsmaterial,
och det torde ej heller sakna en viss praktisk betydelse,
att detta namn användes särskildt på de stora lappländska nationalparker,
man företrädesvis önskar få afsätta. Detta namn äger utan
tvifvel en större dragningskraft på den turistpublik, man ju synes böra
sträfva efter att tillföra den blifvande inlandsbanan.

3. Förslaget till lag innefattande tillägg till kungl, förordningen den
14 april 1866 angående jords eller lågenhets afstående för allmänt behof.

I afseende på expropriationsrättens omfattning hafva af de hörda
myndigheterna åtskilliga förslag framställts om en något vidgad dylik
rätt. Så hafva kammarkollegium och domänstyrelsen föreslagit, att
mark, hvilken ligger inom eller angränsar till område, som förklarats
skola till nationalpark afsättas, skall kunna exproprieras, samt att ej
blott vetenskapsakademien utan äfven menighet skall kunna väcka
fråga om marks exproprierande för afsättande till naturminnesmärke.
Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Uppsala län uttalar den
uppfattningen, att Konungen bör äga rätt att för naturminnesmärkes
bevarande icke blott förordna om jordområdes afstående utan älven
föreskrifva inskränkningar i fastighetens bruk, dock med rätt för den,
som däraf lider men, till ersättning såsom för intrång i ny tfj anderätten
och med befogenhet för ägare, som ej vill tala föreskrifven inskränkning,
att påfordra lösande af fastigheten eller sådan del däraf, som
föreskriften angår. Eders Kungl. Maj:t>s befallningshafvande i Hallands
län ifrågasätter, att jord skall få exproprieras äfven för bildande af
nationalpark. Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Värmlands
län anser, att fråga om expropriation bör få väckas jämväl af vissa
statsmyndigheter t. ex. domänstyrelsen, landtbruksstyrelsen in. fl. samt
af högskolor och andra vetenskapliga institutioner. Eders Kungl. Maj:ts
befallningshafvande i Kopparbergs län hemställer likaledes, att äfven
annan intresserad än vetenskapsakademien tillerkännes rätt att begära
expropriation.

Då genom en af Eders Kung]. Maj:t tillsatt särskild kommitté en
revision af vår allmänna expropriation slagstiftning är påbörjad, s$mes
det mig lämpligast, att undersökningen om, huru långt expropriationsrätten
för naturskyddsändamål rätteligen bör sträcka sig, verkställes i

28

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 102.

sammanhang med den allmänna utredningen af expropriationsfrågorna,
och att man nu endast provisoriskt antager de nödvändigaste bestämmelserna
i detta hänseende. Jag tror, att man därför för närvarande
bör stanna vid hvad de sakkunnige föreslagit. Dock torde i enlighet
med hvad kammarkollegium och domänstyrelsen hemställt en liten
modifikation af uttrycken kunna äga rum, så att tydligt framgår, att i
fråga om nationalparker expropriationsbeslutet icke nödvändigt behöfver
meddelas samtidigt med det beslut fattas om nationalparks afsättande.»

Föredraganden uppläste härefter de omarbetade lagförslagen af
den lydelse bil. — vid detta protokoll utvisar samt hemställde, att
högsta domstolens utlåtande öfver förslagen måtte, för det ändamål
§ 87 regeringsformen omförmäler, inhämtas genom utdrag af protokollet -

Till denna af statsrådets öfriga ledamöter biträdda
hemställan täcktes, Hans Maj:t Konungen i nåder
lämna bifall.

Ur protokollet:
Hugo Elliot.

Kunyl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 102.

29

Bil.

Förslag

till

Lag angående naturminnesmärkens fredande.

Härigenom förordnas som följer:

1 §■

Område eller till fastighet hörande naturföremål, som är af
aärskildt intresse för kännedomen om landets natur eller på grund af
märklig naturbeskaffenhet eljest synes böra för framtiden skyddas, må
i den ordning nedan sägs såsom naturminnesmärke fridlysas.

2 §•

Vill någon utverka fridlysning, hvarom i 1 § förmäles, ingifve
ansökning därom till Konungens befallningshafvande i det län, där det
afsedda området eller föremålet finnes.

Ansökning, som nu sagts, skall innehålla:

1) noggrann uppgift om naturminnesmärkets beskaffenhet och läge;

2) uppgift å fastighetens ägare samt dem, hvilka äga nyttjanderätt,
servitutsrätt eller annan dylik rätt, som genom den begärda fridlysningen
skulle lida intrång;

3) förslag till de fridlysningsbestämmelser, som lämpligen böra
meddelas;

4) förslag till det sätt, hvarpå området eller föremålet bor utmärkas
och, där så erfordras, inhägnas.

Vid ansökningen skall, därest den ej framställts af fastighetens
ägare, fogas skriftligt medgifvande af denne. Öfvergår fastigheten,
sedan ansökningen ingifvits, till annan ägare, vare det ej hinder för
ansökningens beviljande. Med afseende å boställe äfvensom fideikommiss
eller jord, som innehafves under med fideikommiss jämförliga förhål -

30 Iiungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 102.

landeri, skall i ofvannämnda hänseenden fastighetens innehafvare anses
såsom dess ägare, dock att, därest å boställe fridlysning begäres af föreniiil,
hvaröfver boställshafvaren icke må förfoga utan tillstånd af
vederbörande myndighet, medgifvande till fridlysningen jämväl från
nämnda myndighet skall företes.

Har ansökning inkommit, såsom i 2 § sägs, förelägge Konungens
befallningshafvande genom offentlig kungörelse dem, som till fastigheten
hafva nyttjanderätt, servitutsrätt eller annan dylik rätt, hvilken uppkommit
före ansökningens ingifvande och genom fridlysningsåtgärden
skulle lida intrång, att senast inom en månad från kungörelsens dag
hos Konungens befallningshafvande anmäla, om de mot fridlysningen
hafva något att erinra.

Kungörelse, som nu sagts, skall på sökandens bekostnad ofördröjligen
införas i länskungörelserna och tidning inom orten så ock
uppläsas i ortens kyrka samt med allmänna posten tillsändas alla kända
innehafvare af sådan rätt, som ofvan sägs. Kostnaden för kungörelsen
skall af sökanden vid anfordran förskottsvis erläggas.

Emot bestridande, som inom föreskrifven tid framställts af behörig
sådan rättsägare, må ansökningen ej beviljas, där ej intrånget är att
anse såsom oväsentligt. Kan den, som mot fridlvsningen gjort invändning,
icke styrka, att han är behörig rättsägare, må fridlysningen
beviljas, men lände den ej till minskning i den rätt, hvilken lagligen
ma tillkomma den, som invändningen gjort.

Underlåter rättsägare, hvarom ofvan förmärs, att gorå anmälan,
som nu sagts, hafve sedan i afseende å fridlysningsåtgärden ingen talan.

Häftar fastigheten, då ansökningen ingifves, på grund af inteckning
eller enligt 11 kap. 2 § jordabalken för fordran eller är fastigheten
då för fordran utmätt, må, där fastigheten sedermera säljes i
den ordning, som om utmätt fast egendom är stadgad, innehafvare
af dylik fordran, i händelse hans rätt är däraf beroende, påyrka, att
iastigheten utbjudes frigjord från den inskränkning i ägarens rätt den
begärda fridlysningen må medföra; och vare därvid så förfaret som
om nämnda inskränkning utgjorde servitut, för hvilket dagen för
ansökningens ingifvande i fastigheten sökts inteckning. Har å fordringsbeviset
tecknats medgifvande till fridlysningen, äge hvad nu sagts ej
tillämpning.

31

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 102.

Tillhör till fridlysning ifrågasatt naturminnesmärke kronan, och
finnes icke veterligen annan rättsägare eller hafva alla kända rättsägare
medgifvit fridlysningen, vare kungörelse, hvarom i denna paragraf
stadgats, icke nödig. Sker fridlysning utan föregången dylik
kungörelse, lede fridlysningen dock ej till minskning i den rätt, hvilken
lagligen må tillkomma rättsägare, som ej medgifvit fridlysningen.

4 §•

Bär så finnes nödigt, må Konungens befallningshafvande i afvaktan
på ansökningens slutliga pröfning förbjuda åtgärd, hvaraf skada kan
tillfogas det uppgifna naturminnesmärket. Dylikt förbud, som kungöres
i den ordning 6 § tredje stycket förmäler men på sökandens bekostnad,
lede dock ej till inskränkning i enskild rätt, som uppkommit innan
fridlysningsansökningen ingifvits, där ej vederbörande rättsägare medgifvit
fridlysningen.

5 §■

Öfver ansökning, hvarom i 2 § sägs, skall, där ej ansökningen
framställts af vetenskapsakademien eller dess yttrande bifogats, utlåtande
infordras från nämnda akademi; och må ansökningen icke bifallas,
därest icke densamma blifvit af akademien tillstyrkt.

6 §.

Har vetenskapsakademien tillstyrkt ansökningen och möter ej för
bifall till ansökningen eljest laga hinder, underrätte Konungens befallningshafvande
sökanden, att ansökningen kommer att bifallas, därest
naturminnesmärket på sökandens föranstaltande och bekostnad å marken
utmärkes och, där så erfordras, inhägnas enligt de närmare bestämmelser
Konungens befallningshafvande därvid meddelar.

Sedan styrkt blifvit, att naturminnesmärket på föreskrifvet sätt
utmärkts och inhägnats, varde detsamma af Konungens befallningshafvande
förklaradt för fridlyst naturminnesmärke och infördt i det register,
hvarom i 7 § förmäles. Tillika meddele Konungens befallningshafvande
med ledning af hvad i ärendet förekommit de fridlysningsbestämmelser,
som till naturminnesmärkets fredande må finnas nödiga.

32

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 102.

Kungörelse om fridlysningen, upptagande nämnda bestämmelser,
skall på allmän bekostnad ofördröjligen införas i länskungörelsema och
tidning inom orten så ock uppläsas i ortens kyrka samt, där så finnes
nödigt, anslås vid naturminnesmärket.

Fullgör sökanden icke hvad i ärendet honom ålagts, eller möter
eljest laga hinder för bifall till ansökningen, värde densamma afslagen.

7 §■

Öfver fridlysta naturminnesmärken skall hos Konungens befallningshafvande
föras register enligt de närmare bestämmelser, som meddelas
af Konungen.

Afskrift af hvad i detta register för hvarje år införts skall inom
en månad efter årets utgång insändas till vetenskapsakademien, som äger
sammanföra sålunda inkomna uppgifter till ett riksregister öfver naturminnesmärken.

8

Fridlysning, som enligt G § meddelat s, skall af Konungens befallningshafvande
förklaras upphäfd:

om sådant påyrkas af någon, som visar sig äga bättre rätt till
fastigheten än den, hvilken i fridlysningsärendet antagits vara fastighetens
ägare;

om fastigheten utgör fideikommiss eller innehafves under därmed
jämförliga förhållanden, samt fridlysningens upphäfvande påyrkas af
innehafvare, som icke medgifvit fridlysningen och däraf lider intrång,
hvilket icke är att anse såsom oväsentligt;

om fastigheten utgör boställe, och fridlysningens upphäfvande
yrkas af boställshafvare, som icke medgifvit fridlysningen och däraf
lider intrång, hvilket icke är att anse såsom oväsentligt;

om från vetenskapsakademien företes intyg, att naturminnesmärket
till sin naturliga, beskaffenhet undergått sådan förändring, att
dess bibehållande såsom naturminnesmärke synes ändamålslöst; samt
om naturminnesmärket visas vara beläget inom område, hvars
expropriation för annat ändamål medgifvits, samt fridlysningens upphäfvande
begäres af den, som genom expropriation förvärfvat jorden.

Har vid exekutiv auktion enligt hvad ofvan sagts fastigheten
sålts frigjord från den inskränkning i ägarens rätt fridlysningen må

33

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 102.

medföra, vare fridlysningen därigenom att anse såsom upphäfd; åliggande
dock auktionsförrättaren, där auktionen hålles på annat ställe än landskansli,
att om upphäfvandet ofördröjligen underrätta Konungens
befallningshafvande.

9 §•

Konungens befallningshafvande må efter vetenskapsakademiens
hörande förklara fridlysning upphäfd:

om föreskrifven anordning för naturminnesmärkes utmärkande och
inhägnande icke af den, som begärt fridlysningen, behörigen underhålles,
samt ej heller vetenskapsakademien eller annan hos Konungens
befallningshafvande anmält sig villig att verkställa nödiga underhållsarbeten;
samt

om naturminnesmärket finnes förhindra eller afsevärdt försvåra
företag af större allmän eller enskild nytta.

10 §.

Har fridlysning upphäfts, varde minnesmärket ur registret affördt
samt underrättelse därom ofördröjligen tillsänd vetenskapsakademien.

Åtgärd, hvarigenom skada tillfogas naturminnesmärke, beträffande
hvilket fridlysningen upphäfts af annan anledning än på grund af
förändrad naturbeskaffenhet, må ej vidtagas, förrän vetenskapsakademien
lämnats tillfälle att å området utföra den vetenskapliga undersökning,
som må finnas önsklig. Sådan undersökning skall vara verkställd senast
inom sex veckor efter fridlysningens upphäfvande.

11 §•

Finnes beträffande sällsynt djur, hvars fångande eller dödande
icke är att hänföra till jakt eller fiske, eller ifråga om sällsynt växt
önskligt, att utan fullständig fridlysning, som ofvan sägs, förbud
meddelas mot afsiktligt borttagande eller skadande af sådant naturföremål
å mark, hvartill man ej har äganderätt eller nyttjanderätt, må
dylikt förbud på framställning af vetenskapsakademien af Konungens
befallningshafvande meddelas. Förbud, hvarom nu sagts, kungöres i
den ordning, som i 6 § tredje stycket förmärs, och antecknas i det
i 7 § omförmälda register.

Bih. till Riksd. Prot. 1909. I. Sami. 1 Afd. 69 Häft. 5

34

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 102.

12 §.

För vetenskapliga forskningar må af vetenskapsakademien medgift
undantag från fridlysningsbestämmelse, meddelad enligt denna lag,
dock akademien att om sådant medgifvande underrätta vederbörande
Konungens befallningshafvande.

13 §.

För område, som genom märklig naturbeskaffenhet eller naturskönhet
är af särskildt intresse, må Konungens befallningshafvande,
i den mån sådant finnes lämpligt, förbjuda att i det fria annorledes
än å byggnad, däri människor bo eller affär är inhyst, i annonseringssyfte
uppsättes eller anbringas tafla, plakat, inskrift eller annan för
naturskönheten störande anordning.

14 §.

Öfverträder någon hvad i enlighet med denna lag till naturminnesmärkes
fredande stadgats och kungjorts, och finnes öfverträdelsen
icke ursäktlig pa grund däraf, att föreskrifna anordningar för naturminnesmärkets
utmärkande och inhägnande icke behörigen utförts eller
underhållits, eller skadas aflyst naturminnesmärke, innan vetenskapsakademien
lämnats tillfälle till den undersökning, hvarom i 10 § andra
stycket förmäles, eller bryter någon mot förbud, som i 11 § sägs, utan
att sadant berott på ursäktlig okunnighet om ifrågavarande djur- eller
växtarts utseende, eller mot förbud meddeladt enligt 13 §, vare straffet
böter från och med fem till och med ett tusen kronor.

15 §.

Allmän åklagare aligger att åtala öfverträdelse, hvarom i 14 §
förmäles.

I öfrigt äge enhvar rättighet att anställa åtal för sådan öfverträdelse;
gifve dock sin talan allmän åklagare tillkänna så tidigt, att
denne må kunna öfvervara målets utförande.

16 §.

Af böter, som enligt denna lag ådömas, tillfalla två tredjedelar
åklagaren och en tredjedel vetenskapsakademiens naturskyddskassa.

35

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 102.

Finnes särskild angifvare, tage lian hälften af åklagarens andel.
Brister tillgång till gäldande af böter, som nu sagts, förvandlas
de enligt allmän strafflag.

17 §•

Öfver Konungens befallningshafvandes beslut i fråga, som i denna
lag afses, må klagan bos Konungen i vederbörande statsdepartement
föras i den ordning, som för ekonomimål i allmänhet är stadgad. Mot
beslut, hvarigenom begärd fridlysning vägrats eller fridlysning upphäfts,
må klagan föras af vetenskapsakademien jämväl i fall, där akademien
ej själf sökt fridlysningen.

Har genom beslutet fridlysning meddelats, gånge beslutet i verkställighet
utan hinder däraf, att detsamma öfverklagas.

Denna lag träder i kraft den

190 .

36

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 102.

Bil.

Förslag

till

Lag angående nationalparker.

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

Har kronan tillhörigt område blifvit afsatt till nationalpark, skall
därinom med nedannämnda undantag vara förbjudet:

att förstöra eller skada fast naturföremål eller ytbildning så ock
bearbeta mineralfyndighet eller bortföra mineral;

att falla eller skada växande träd eller borttaga växter eller
växtdelar af annan beskaffenhet än bär, som användas till omedelbar
förtäring;

att jaga, fånga eller afsiktligt döda djur af hvad slag det vara
må, då det ej sker till försvar mot angrepp å person eller egendom,
så ock att från ort till annan föra dödadt eller fångadt djur eller att
skada eller bortföra ägg, rom eller bo;

att medföra hund;

att uppföra byggnad eller stadigvarande bostad, verkställa odling
eller beta kreatur; samt

att i annonseringssyfte uppsätta eller anbringa tafla, plakat, inskrift
eller annan för naturskönheten störande anordning.

2 §.

Hvad i 1 § stadgats skall ej leda till inskränkning i enskild rätt,
som må vara uppkommen, då området afsättes till nationalpark, eller i
de rättigheter till bete, skogsfång, jakt och fiske, som äro lapparna
medgifna, dock att jakt å björn ej må äga rum. Ej heller vare lapparna
förvägradt att medföra de för deras renhjordars bevakning nödiga
hundar.

Kungl. Majds Nåd. Proposition N:o 102. 37

3 §•

Med afseende å hvarje särskild nationalpark må Konungen i
särskilt reglemente föreskrifva de undantag från hvad i 1 § stadga s,
som må finnas nödiga för parkens bevakning och skyddande mot fara,
för vetenskapliga forskningar samt för resors underlättande och resandes
härbergerande så ock för tillgodogörande af det fiske, som profvas utan
olägenhet kunna medgifvas.

Där så finnes lämpligt, må Konungen meddela förbud mot nationalparks
beträdande, dock att redan uppkommen enskild ratt härigenom
icke må kränkas; skolande förbudet ej heller äga tillämpning mot

lapparne.

5 §•

Öfverträdelse af denna lag eller i enlighet därmed utfårdadt förbud
straffas med böter från och med fem till och med ett tusen kronor.

6 §•

Löper hund lös inom nationalpark, vare den förverkad till upptagaren.
^ §

Allmän åklagare åligger att åtala öfverträdelse, hvarom i 5 §
form äT© s

I öfrigt äge enhvar rättighet att anställa åtal för sådan öfverträdelse;
gifve dock sin talan allmän åklagare tillkänna så tidigt, att
denne må kunna öfvervara målets utförande.

8 §‘

Af böter, som enligt denna lag ådömas, tillfälle två tredjedelar

åklagaren och en tredjedel nationalparkens kassa.

Finnes särskild angifvare, tage han hälften af aklagarens andel.
Brister tillgång till gäldande af böter, som nu sagts, förvandlas de
enligt allmän strafflag.

Denna lag träder i kraft den

190 .

38

Kungl. Maj.-ts Nåd. Proposition N:o 102.

Bil.

Förslag

till

lag innefattande tillägg till kungl. förordningen den 14 april 1866 angående
jords eller lägenhets afstående för allmänt behof.

Härigenom förordnas som följer.

Dar Konungen finner jordområde, som enskild man, menighet eller
inrättning tillhorer, på grund af synnerligen märklig naturbeskaffenhet
hora såsom naturminnesmärke afsättas och för detta ändamål af ägaren
alstås, skall hvad i kungl. förordningen den 14 april 1866 angående
jords eller lägenhets afstående för allmänt behof stadgas äga motsvarande
tillämpning.

Samma lag vare, där Konungen förordnar, att enskild servitutseller
nyttjanderätt, som må vara medgifven å till nationalpark afsatt
område, skall upphöra.

Fråga om jords afstående, enligt hvad här ofvan i första stycket
sägs, må väckas endast af vetenskapsakademien. Område, som i anled af

sådan framställning förklaras skola af ägaren afstås, skall
tillhöra kronan.

Denna lag träder i kraft den

19

Kungl- Maj:ts Nåd. Proposition N:o 102.

39

Utdrag af protokollet öfver lagärenden, hållet i Kungl. Maj:ts
högsta domstol måndagen den 21 december 1908.

Första rummet.

Närvarande:

Justitieråden: Lilienberg,
Lindbäck,

C ASSEL,

Silverstolpe,

Skarstedt.

Sedan, jämlikt högsta domstolens beslut den 30 oktober 1908,
handlingarna rörande de till högsta domstolen för afgifvande af utlåtande
öfverlämnade förslag till lag angående naturminnesmärkens fredande,
lag angående nationalparker samt lag, innefattande tillägg till
förordningen den 14 april 1866 angående jords eller lägenhets afstående
för allmänt behof, cirkulerat emellan högsta domstolens ofvanbemälda
ledamöter, företogs nu detta ärende till slutlig behandling; varande de
särskilda förslagen bilagda detta protokoll.

Emot förslagen framställdes följande anmärkningar:

l:o.

Förslag till lag angående naturminnesmärkens fredande.

1 afseende å rubriken anmärkte justitierådet Skarstedt, att då sådant
förbud, som omförmäles i 13 § af förslaget, icke kunde sägas åsyfta

40

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 102.

»fredande af naturminnesmärke», torde rubriken böra ändras till, exempelvis,
»Lag om naturskydd» eller annat härmed jämförligt uttryck.

i §■

Justitierådet Lindbäck yttrade, att då det torde vara åsyftadt, att
naturminnesmärke må kunna fridlysas icke endast för all framtid utan
äfven för viss begränsad tid, syntes till otvetydigt utmärkande häraf
jämkning i paragrafens redaktion böra äga rum.

2 och 3 §§.

Justitierådet Skarstedt, med hvilken justitieråden Cassel och Silverstolpe
instämde, anförde:

»Med afseende å den ordning, hvari den uti förslagets 1 § afsedda
fridlysningen skall komma till stånd, hvilar förslaget på den
grundtanken, att dylik fridlysning skall kunna åvägabringas utan att
dessförinnan förebragts fullständig utredning därom, att enhvar, som
kan komma att genom fridlysningen lida intrång uti någon vid tiden
för fridlysningsansökningens ingifvande honom tillkommande sakrätt till
den ifrågavarande fastigheten, lämnat sitt medgifvande till fridlysningen.
Dessa sakrättsägare inordnar förslaget under trenne kategorier. Den
ena utgöres af fastighetens ägare, hvarmed i det stora hela likställts
fideikommissarie och därmed jämförlig rättsägare samt innehafvare af
publikt boställe; till den andra hänföras innehafvare af nyttjande-, servituts-
eller annan dylik rätt till fastigheten; och slutligen omförmäler
förslaget särslcildt innehafvare af fordringar, för hvilka fastigheten häftar
på grund af inteckning eller annat förhållande. I fråga om sistnämnda
rättsägare innehåller förslaget i 3 § bestämmelser, genom hvilka sörjts
för, att icke mot deras vilja fridlysningsåtgärden, där den eljest är af
beskaffenhet att kunna leda till minskning i fastighetens saluvärde vid
exekutiv försäljning, kan dem till förfång upprätthållas. Beträffande
åter de båda andra kategorierna af rättsägare stadgar förslaget väsentligen
olika förfaringssätt. Hvad fastighetens ägare vidkommer, uppställer
väl förslaget dennes skriftliga medgifvande såsom nödvändigt
villkor för, att Konungens befallningshafvande öfverhufvud skall taga
befattning med ärendet; men det kräfves icke af sökanden, att han, i
den mån sådant är möjligt, styrker, att den, som lämnat medgifvandet,
verkligen är rätt ägare; Konungens befallningshafvande skall nöja sig
med sökandens uppgift härutinnan. Skulle uppgiften sedermera befin -

41

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 102.

nas oriktig, är emellertid en på grund af densamma tillkommen fridlysning
såtillvida utan verkan mot rätte ägaren, att denne jämlikt särskildt
stadgande i 8 § utan vidare äger att få fridlysningen förklarad upphäfd.
I fråga om innehafvare af nyttjande- och därmed likställd rätt
— hvarunder med förslagets ståndpunkt naturligtvis icke inbegripes
sådan nyttjanderätt, som tillkommer boställshafvare — går förslaget till
väga på annat sätt. Något på förhand lämnadt medgifvande af sådan
rättsägare behöfver sökanden icke förete. Däremot skall i ändamål af
rättsägarens skyddande anordnas ett särskildt publikationsförfarande med
preklusiv karaktär; kommer rättsägaren inom förelagd tid och protesterar
mot fridlysning, skall vederbörlig hänsyn tagas till hans invändningar,
kommer han däremot icke, är han definitivt afskuren från all
talan mot fridlysningsåtgärden.

Det lärer icke kunna bestridas, att, om det med förslaget afsedda
hufvudsyftet, fridlysning enligt 1 §, skall kunna i någon väsentlig grad
vinnas utan större svårigheter och vidlyftigheter, man måste, afstå från
allt för stora betänkligheter mot ett förfarande af den summariska karaktär,
som kännetecknar förslaget. Det allmänna intresse, som genom
den föreslagna lagen skulle tillgodoses, torde fa anses vara af den vikt,
att de af förslaget gjorda eftergifterna i fråga om den enskildes anspråk
på skydd för välförvärfvad rätt icke kunna anses obehöriga. Det
vill emellertid synas, som om, äfven med bibehållande i hufvudsak af
den föreslagna anordningen, de därutinnan meddelade bestämmelserna
böra, till förebyggande af vissa eljest uppkommande oegentligheter, i
några hänseenden kompletteras och i andra undergå ändring.. Förslaget
lämnar nämligen, såvidt nu är ifråga, rum för följande erinringar.

Det är otvifvelaktigt förslagets mening att, därest sådant förhållande,
som enligt 8 § grundar rätt för vederbörande att påyrka meddelad fridlysnings
återgång, påvisas vara för handen redan innan Konungens befallningshafvande
meddelat slutligt besked i anledning af fridlysningsansökningen,
densamma skall lämnas utan bifall. Denna mening torde
dock böra erhålla tydligt uttryck i lagen; det kan knappast vara tillräckligt
att härutinnan hänvisa till den i 6 § sista stycket upptagna,
allmänt hållna bestämmelsen, att ansökningen skall afslås, där »eljest laga
hinder möter mot bifall». En omarbetning af förslaget i detta sylte
synes, hvad särskildt beträffar fideikommiss- och boställsjord, vara så
mycket mer påkallad, som i 2 § fideikommissarie och boställshafvare
förklaras skola uti de i samma § omförmälda hänseenden anses såsom
fastighetens ägare och på grund af detta förklarande den uppfattningen
ligger nära till hands, att likställighet skall råda äfven såtillvida, att

Bih. till Biksd. Prof. 1909. 1 Sami. 1 Afd. 69 Häft. 6

42

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 102.

ett efter ansökningens ingifvande skedt ombyte af fideikommissarie eller
boställshafvare i likhet med ombyte af ägare icke under några förhållanden
skulle utgöra hinder för ansökningens beviljande.

Med förslagets nu angifna ståndpunkt, att giltig anledning till
meddelad fridlysnings upphäfvande också kan med framgång åberopas
såsom grund för bestridande af begärd fridlysning, lärer bäst öfverensstämma,
att det publikationsförfarande, som skall föregå fridlysningen,
bör vara inriktadt på att sätta enhvar rättsägare, som kan hafva
något att invända mot fridlysningens meddelande, i tillfälle att träda
emellan. Har t. ex. redan när ansökningen ingifves fastigheten öfverlåtits
till annan af den, hvars medgifvande till fridlysningen åtföljt ansökningen,
är den förres intresse icke alldeles tillgodosedt därmed, att han
utan hinder af fridlysningsbeslut kan efteråt göra sin rätt gällande; det
är icke uteslutet, att han för att få fridlysningen upphäfd kan blifva
nödsakad att vidtaga åtgärder af beskaffenhet att för honom medföra
både kostnader och afsevärdt besvär. Det kan icke invändas, att nu
angifna synpunkt skulle sakna praktisk betydelse; ty om också man icke
gärna behöfver räkna med afsiktligt obehöriga transaktioner, lärer man
dock icke böra lämna ur sikte de långt ifrån sällsynta fall, då en fastighet
äges af ett stort flertal personer och i följd häraf det kan blifva
svårt nog för sökanden att uppfylla förslagets fordran, att ansökningen
skall vara åtföljd af uppgift å fastighetens ägare, eller sådana händelser,
då sökanden utgått från den felaktiga uppfattningen, att en ifrågaställd
öfverlåtelse af fastigheten ännu icke vid tidpunkten för ansökningens
ingifvande kommit till stånd. Med förslagets bestämmelser angående
publikation har emellertid uteslutande åsyftats att bereda skydd åt innehafvare
af nyttjanderätt, servitutsrätt eller annan därmed likställd rätt.
På grund af hvad ofvan nämnts håller jag före,att åt publikationsförfarandet
bör gifvas den större räckvidd, som nyss antydts, och att i
följd häraf den i 3 § omförmälda kungörelsen bör, i stället för att
riktas allenast mot vissa rättsägare, erhålla det allmänna innehåll, att
enhvar rättsägare, som anser sig kunna lida intrång af fridlysningen,
förelägges att inom viss tid anmäla och bevaka sin rätt, dock naturligtvis,
beträffande ägare af fastigheten, utan den påföljd af preklusion,
som förslaget stadgar i fråga om innehafvare af nyttjanderätt eller
därmed likställd rätt.

I sammanhang härmed kan mot förslaget anmärkas, att dess bestämmelser
jämväl såvidt angår ansökningens bekantgörande för innehafvare
af nyttjanderätt eller annan dylik rätt icke kunna anses i allo
tillfredsställande. Enligt stadgande i 2 § skall det åligga sökanden att

43

Kungl. Majds Nåd. Proposition N:o 102.

vid ansökningen foga uppgift å »dem, livilka äga nyttjanderätt, servitutsrätt
eller annan dylik rätt, som genom den begärda fridlysningen
skulle lida intrång». Det är alltså öfverlämnadt åt sökanden sjal! att
bedöma, huruvida eu dylik, till fastigheten upplåten rätt kan komma
att på angifna sätt beröras af fridlysningsåtgärden eller icke. 1 regel
skall nog en dylik pröfning icke möta svårigheter; men det synes vara
vida att föredraga, att man befriar sökanden från en pröfning, som dock
stundom kan vara vansklig nog, och i stället ålägger honom att lämna
uppgift å alla sådana rättigheter af ifrågavarande slag, som Öfverhutvud
beröra fastigheten. En sålunda förändrad anordning skulle få sm särskilda
betydelse med hänsyn till den Konungens befallningshafvande
enligt 3 § ålagda skyldighet att genom särskilda bref underrätta vissa
rättsägare om den kungörelse, som i samma § omförmäles. Då härvid
naturligtvis den uppgift å rättsägarne, soin sökanden mgifvit, kommer
att tjäna Konungens befallningshafvande till ledning, är det påtagligt
att, )u mindre inskränkning göres i sökandens ifrågavarande uppgiftsskyldighet,
desto större säkerhet vinnes för, att alla rättsägare, som
skulle lida väsentligt intrång af fridlysningen, också verkligen komma
i tillfälle att, där de eljest vårda sig om sin rätt, göra denna gällande
genom protest mot fridlysningen. Jag hemställer därför att 2 och 3
§§ i förslaget underkastas de jämkningar, som erfordras för vinnande
af nu angifna syftemål.

Då annat ej sagts, skall hvad enligt förslaget är för nyttjanderattshafvare
i allmänhet föreskrifvet tillämpas jämväl i fråga om så kallad
stadgad åborätt till hemman eller lägenhet, som tillhör kronan eller
allmän inrättning. Med hänsyn till den — äganderätten mycket närstående
— rättsställning, som tillkommer innehafvare af åborätt, torde
dock skäl saknas att i afseende å fridlysning af naturminnesmärke bebetrakta
åbon annorledes än såsom ägare åt fastigheten. Därför hemställes,
att i förslaget intages stadgande, att åbo skall anses såsom
fastighetens ägare. Vid upptagande af dylikt stadgande hvaraf skulle
följa, att ett vid ansökningen fogadt medgifvande af åbon har bindande
verkan mot kommande åbor — torde emellertid tillika böra töreskrifvas,
att förutom åbons medgifvande till fridlysningen erfordras särskild myndighets
tillstånd i samma fall, da sadant tillstånd kräfves för fridlysning
af naturminnesmärke å boställsjord. Därest hvad jag sålunda hemställt
vinner afseende, blir det naturligtvis nödigt att i fråga om de bestämmelser
i 3 §, som skola hänföra sig speciellt till innehafvare af
nyttjande- och därmed likställd rätt, vidtaga den begränsning, som påkallas
däraf, att innehafvare af åborätt icke skulle komma att räknas

44

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 102.

till nyttjanderättshafvare. Och i hvarje fall synes dylik modifikation
nödig med hänsyn därtill, att enligt förslaget boställshafvare — som
val obestridligen är allenast nyttjanderättshafvare — likväl skall betraktas
såsom ägare.

Vidare kan det starkt ifrågasättas, huruvida den anordning, som
föreslagits för det i 2:dra punkten af 3 §:s tredje stycke förutsatta fall,
att nyttjanderättshafvare eller därmed likställd rättsägare väl i behörig
ordning anmält protest mot fridlysningen men icke kan styrka, att han
är »behörig rättsägare», är af beskaffenhet att böra vinna godkännande.
Berörda anordning innebär, att fridlysning väl må beviljas men ej
skall leda till inskränkning i den rätt, som lagligen må tillkomma
den protesterande. Denna bestämmelse, hvilken lärer hafva föranledts
däraf, att inför Konungens befallningshafvande icke i hvarje fall kan
åstadkommas sådan bevisning, som erfordras för att styrka befogenheten
af protesten, synes, att döma af ordalagen i förslaget och af de sakkunniges
i ämnet afgifna betänkande, afse såväl det fall, att den protesterande
icke kan styrka själfva befintligheten af den uppgifna sakrätten,
som ock den händelse, att rättighetens tillvaro väl är ådagalagd, men
det ej kunnat på ett tillfyllestgörande sätt utredas, att rättigheten skulle
komma att lida intrång ef fridlysningen. I båda fallen skall enligt
förslagets mening den protesterande vara på det sätt oberörd af ett
trots protesten meddeladt fridlysningsbeslut, att han icke hemfaller under
det i 14 § för beslutets öfverträdande stadgade ansvar, därest han i
anledning af ett mot honom anställdt åtal för dylika öfverträdelse!*
gitter visa sin rätt, d. v. s. att hans yrkande inför Konungens befallningshafvande
rätteligen bort föranleda afslag å fridlysningsansökningen.
Det synes dock vara från såväl principiell som praktisk synpunkt betänkligt
att på detta sätt tillskapa ett fridlysningsbeslut, som i viss
mån icke behöfver hållas i helgd. Vill man låta tillkomsten af beslutet
vara beroende af myndighets pröfning af gjord invändning mot ansökningen,
lärer man icke kunna undgå att också tillerkänna denna pröfning
och det därpå grundade beslutet sådan innebörd, att, så länge beslutet
formellt gäller, dess verkan icke lämnas på det föreslagna sättet sväfvande.
Det ligger förvisso något stötande däri, att man tvingar den
enskilde, som i själfva verket har en öfver fridlysningsbeslutet stående
rätt, att välja mellan att afstå från sin rätt eller att låta sig tilltalas vid
domstol för att blifva i tillfälle att styrka densamma; någon möjlighet
att påyrka beslutets upphäfvande har han nämligen icke enligt förslaget.
Vill man öfverhufvud gifva den protesterande rättsägaren något skydd
utöfver det, som består i Konungens befallningshafvandes och, eventuellt,

45

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 102.

Konungens pröfning i fridlysningsärendet, synes detta skyddsmedel böra
bestå allenast i befogenhet för honom att få fridlysningsbeslutet åter
upphäfdt. Det kan ju vara tvifvelaktigt, huruvida dylik befogenhet bör
tillerkännas rättsägaren jämväl för den händelse, att en honom ostridigt
tillkommande sakrätt i fridlysningsärendet befunnits icke vara af beskaffenhet
att kunna lida väsentligt intrång genom fridlysningen, men
sådant intrång sedermera kan visas. Det vill dock synas, som om man
knappast behöfde befara, att icke alltid redan under ärendets handläggning
tillräcklig grundval för en materiellt riktig pröfning af denna
fråga skall föreligga. Däremot torde lättare sadana fall kunna inträffa,
då tillvaron af en rättighet af ifrågavarande slag icke kan under fridlysningsärendets
fortgång behörigen styrkas. Jag anser mig därför
böra förorda, att hvad förslaget innehåller därom, att fridlysningsbeslutet
icke mot viss rättsägare skall hafva full rättsverkan, ur förslaget uteslutes,
men att i stället till 8 § fogas ett stadgande,_ hvarigenom honom
tillerkännes en på angifna sätt inskränkt, men till tiden obegränsad rätt
till talan mot beslutet. Med denna uppfattning föranlåtes jag att jämväl
hemställa om uteslutande ur förslaget af andra punkten i sista stycket
af 3 § och dess ersättande med en bestämmelse i 8 § om befogenhet
för sådan rättsägare, som i nämnda stycke afses, att påyrka fridlysningens
upphäfvande, där han gitter visa, att denna innebär ett väsentligt
intrång i hans rätt.

Det i sista stycket af 2 § förekommande ordet »föremål» torde
för vinnande af öfverensstämmelse med 1 § böra ändras till »område
eller föremål».

I fråga om 3 § anmärkes särskild! följande:

Den i första stycket bestämda tid af en månad från kungörelsens
dag synes väl kort, särskild! i betraktande däraf, att kungörelsens uppläsande
i kyrkan kan komma att afsevärdt fördröjas i det fall, att gudstjänst
icke förrättas å närmaste söndagen efter kungörelsens dag.

Beträffande de i andra stycket omförmälta kungörelsekostnaderna
lärer det väl vara afsedt, att sökanden vid anfordran skall förskottera
samtliga de kostnader, som det enligt samma stycke åligger honom att
slutligen vidkännas. De begagnade ordalagen lämna emellertid rum
för tvekan, huruvida sökanden skall vara skyldig att förskottera jämväl
kostnaden för afsändande! af de i §:n omförmäla särskilda brefven
angående kungörelsen. Stadgandet synes därför i förevarande afseende
böra förtydligas, hvilket lämpligen kan ske genom borttagandet af orden
»för kungörelsen» i styckets sista punkt.

46

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 102.

Den omständigheten, att fastigheten vid tiden för ansökningens
ingifvande är utmätt för fordran, kan icke i och för sig medföra befogenhet
för utmätningssökanden att i något afseende uppträda såsom
rättsägare vid sedermera skeende exekutiv försäljning af fastigheten.
För dylik befogenhet erfordras att, jämlikt bestämmelserna i 17 kap.
9 § 6 mom. handelsbalken, utmätningen medför förmånsrätt. Detta
synes icke vara tillräckligt iakttaget vid affattningen af femte stycket
af förevarande § men kan enklast komma till uttryck därigenom, att
orden »eller är fastigheten då för fordran utmätt» uteslutas, och att
omedelbart efter orden »på grund af inteckning» inskjutas orden »eller
utmätning».

Såsom sist omförmälda stycke är affattadt, skulle vederbörande
fordringsägare icke vara skyldig att förr än utbud till försäljning redan
ägt rum påyrka fastighetens förnyade utbjudande utan förbehåll om
fridlysningens bestånd. För framställande af sådant yrkande uppställer
nämligen förslaget såsom villkor, att fordringsägarens rätt är beroende
af, att fastigheten kommer att vid förnyadt utrop betinga högre köpeskilling
än vid första utropet. Det synes emellertid riktigare och ledande
till bättre öfverensstämmelse med det lagstadgade förfarandet i fråga
om servitutsrätt, att saken så ordnas, att fastigheten först utbjudes med
uttryckligt förbehåll om fridlysningens bestånd och därefter, eventuellt,
utropas utan förbehåll härom. Men härför erfordras tydligtvis, att det
skall åligga fordringsägaren att redan före auktionen framställa yrkande
om nytt utrop, i händelse sådant skulle finnas nödigt för skyddande af
hans rätt. Fn dylik skyldighet för fordringsägaren att, vid risk att
eljest varda prekluderad, anmäla sig hos auktionsförrättaren redan före
auktionens början är helt naturlig och saknar icke förebilder i utsökningslagen.
»

Justitierådet Lindbäck yttrade:

»Af de för lagförslaget anförda motiv framgår, att Konungens befallningshafvande
genast bör afslå fridlysningsansökning, om den icke
är af sådant innehåll, som i 2 § omförmäles, eller icke är åtföljd af
skriftligt medgifvande till fridlysningen i de fall, där dylikt medgifvande
jämlikt samma § erfordras. Med anledning häraf synas de i början af
3 § använda orden »har ansökning inkommit, såsom i 2 § sägs», höra
utbytas mot ett uttryck, som med större tydlighet anger, att Konungens
befallningshafvande skall utfärda kungörelse allenast då de i 2 § uppställda
fordringar beträffande ansökningens innehåll och bifogande af
skriftligt medgifvande blifvit fullgjorda.

47

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 102.

Enligt fjärde stycket i 3 § skall vissa rättsägares underlåtenhet
att inom i Konungens befallningshafvandes kungörelse föresatt tid inkomma
med anmälan, om de hafva något att erinra mot fridlysningen,
medföra den påföljd, att de icke vidare hafva talan i afseende å den
fridlysningsåtgärd, som i anledning af ansökningen kan komma till stånd.
I betraktande häraf torde det ur rättssäkerhetens synpunkt vara lämpligt
att i lagen stadga, det kungörelsen skall innehålla upplysning om sagda
påföljd.

I öfrigt instämmer jag i justitierådet Skarstedts yttrande, utom
för såvidt därigenom den mening uttalats, att den i 3 § omförmälda
kungörelse borde riktas jämväl mot andra rättsägare än de i lagförslaget

angifna.» _ . .

Justitierådet Lilienberg instämde dels i hvad justitierådet bkarstedt
anfört angående innehafvares af stadgad åborätt likställighet med ägare,
angående 3 § 3 och sista styckena samt angående den tid, som i kungörelsen
skulle föreläggas, och kostnaderna i ärendet, dels ock med
justitierådet Lindbäck i fråga om kungörelsens innehåll.

4 §•

Justitierådet Skarstedt yttrade:

»Enligt stadgande i li § skall öfverträdelse af »hvad i enlighet
med denna lag stadgats och kungjorts» föranleda ansvar. För att förebygga,
att ansvarsbestämmelsen tillämpas utan afseende å den i slutet
af förevarande § stadgade restriktionen, hemställes om införande i denna
§ af uttryckligt stadgande därom, att i den kungörelse, som enligt samma
§ skall utfärdas, nämnda restriktion skall inryckas.»

Justitierådet Lindbäck förklarade sig instämma med justitierådet
Skarstedt och anförde vidare:

»Då pröfningen af frågan, huruvida det område eller naturföremål,
ansökning om fridlysning afser, är att hänföra till naturminnesmärke,
enligt förslaget öfverlämnats åt vetenskapsakademien, med den verkan,
att, om akademien afstyrker ansökningen, densamma ej får bifallas, torde
i lagen böra angifvas, att interimsförbud, som denna § omförmäler, ej
må meddelas, innan vetenskapsakademiens utlåtande i ärendet inkommit
till Konungens befallningshafvande.

Ehuru bestämmelsen, att kungörelsen om förbudet skall ske på
bekostnad af den, som gjort ansökningen om fridlysning, synes utmarka,
att förbudet ej får af Konungens befallningshafvande meddelas i annat
fall än då bomälde sökande därom framställt anhållan, lärer dock, för

48

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 102.

undanröjande af all tvekan i detta hänseende, en erinran i nu angifna
syfte lämpligen böra i förevarande § upptagas.

I andra stycket af 3 § stadgas, att kostnad för där omförmäld
kungörelse skall af den, som sökt fridlysningen, förskottsvis erläggas;
och synes, med afseende å innehållet i sista stycket af 6 §, underlåtenhet
af sökanden att förskjuta nämnda kostnad skola föranleda till afslag å
ansökningen om fridlysning. Därest, såsom jag antager, meningen är,
att enahanda bestämmelser skola gälla beträffande kungörelse som i förevarande
4 § afses, torde föreskrift härom böra inrymmas i lagen.

I händelse Konungens befallningshafvande skulle finna nödigt, att
kungörelsen rörande interimsförbudet anslås vid naturminnesmärket, torde
Konungens befallninghafvande böra äga därom förordna såsom för likartadt
fall är i 6 § stadgadt. Kostnaden för anslagets anbringande lärer
dock _ den, som sökt vinnande af interimsförbudet, böra vidkännas och
förskjuta, vid äfventyr, för underlåtenhet härutinnan, att frågan om förbudets
meddelande förfaller. Dylikt anslag torde säkerligen i allmänhet
blifva erforderligt, enär utmärkande på marken af naturminnesmärke och
dess inhägnande sannolikt endast undantagsvis hunnit att verkställas vid
tiden, då utfärdande af interimsförbud ifrågakommer.»

6 §•

Justitierådet Lindbäck yttrade:

»Genom de i tredje stycket föreskrifna publicitetsåtgärder synes
visserligen vara på ett tillfredsställande sätt sörjdt därför, att de inom
orten och länet boende få kunskap om fridlysningen, men då de beslut,
hvarigenom naturminnesmärke fridlyses, skola vid ansvarspåföljd åtlydas
af landets alla innebyggare, synes det kunna ifrågasättas, huruvida icke
kungörelsen om fridlysningen jämväl borde införas i Post- och Inrikestidningar.
»

8 §•

Justitierådet Skarstedi anförde:

»Under hänvisning till hvad vid 2 och 3 §§ yttrats i fråga om
kompletterande i vissa afseenden af bestämmelserna i ''§ 8 hemställer jag
tillika dels att det stycke i förevarande §, som börjar med orden »om
sådant påyrkas», måtte så omarbetas, att däraf med full tydlighet framgår,
att äfven den, som vid tiden för ansökningens ingifvande jämte
den af sökanden i ärendet uppgifne ägaren hade äganderätt till fastig -

49

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition N:o 102.

heten, är berättigad att få fridlysningen upphäfd, och dels att den rätt,
som här tillerkänts efterföljande fideikommissarie att påkalla dylikt upphäfvande,
förklaras utesluten för det fall, att Kungl. Maj:t på därom
gjord ansökan förklarat den omständigheten, att fastigheten utgör fideikommiss,
icke utgöra hinder för, att fridlysningen får komma till stånd
med bindande verkan äfven för kommande fideikommissarier.

Tillräckligt skäl synes saknas att, såsom förslaget stadgar, låta
med expropriation för annat ändamål åt det område, där det fridlysta
naturminnesmärket är beläget, följa ovillkorlig rätt för exproprianten att
få fridlysningen förklarad upphäfd. Förhållandena kunna mycket väl
vara sådana, att expropriationsändamålet kan vinnas utan ringaste hinder
däraf, att fridlysningen upprätthålles. Detta är naturligtvis regeln i sådana
fall, då naturminnesmärket är beläget icke just på det område,
som för expropriationsändamålet erfordras, utan på mark, som domstolen
jämlikt 14 § i förordningen den 14 april 1866 angående jords eller
lägenhets afstående för allmänt behof förklarat exproprianten skyldig att
lösa; äfven område af sistnämnda slag lärer emellertid få anses inbegripet
under ifrågavarande stadgande. Detta torde därför böra undergå sådan
ändring, att äfven när expropriation ägt rum Konungens befallningshafvande
får diskretionär pröfningsrätt.

Sista stycket torde böra förtydligas genom en bestämmelse, att
fridlysningen skall anses upphäfd först sedan auktionen vunnit laga
kraft, hvarjämte i samma stycke ordet »dock» lärer bära utgå.»

Justitieråden Cassel och Silverstolpe instämde med justitierådet
Skarstedt, hvarjämte justitierådet Silverstolpe hemställde, att den rätt, som
i förslaget tillerkänts ny boställskafvare att påkalla fridlysningens upphäfvande,
förklaras utesluten för det fåll, att det ämbetsverk, under
hvars allmänna vård och inseende bostället lyder, på därom åt boställshafvaren
gjord ansökan lämnat tillstånd till fridlysningen.

Justitierådet Lindbäck, med hvilken justitierådet Lilienberg instämde,
yttrade:

»Jag anser, att det stycke i förevarande §, som börjar med orden
»om sådant påyrkas», bör undergå redaktionsändring, hvaraf klart framgår,
att yrkande, som här är i fråga, skall för att vinna afseende göras
af sådan ägare till fastigheten eller andel däri, som visar, att han redan
vid tiden för fridlysningsansökningens ingifvande till fastigheten eller
del däraf ägde bättre rätt än den, hvilken i fridlysningsärendet antagits
vara fastighetens ägare.

I öfrigt är jag ense med justitierådet Skarstedt. Därest den af
honom gjorda hemställan om förtydligande af sista stycket vinner beBih.
till lliksd. Prot. 1909. 1 Sami. 1 Afd. 09 Höft. 1

50 Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition N:o 102.

aktande, torde iöreskriften att auktionsförrättaren skall om fridlysningens
upphäfvande underrätta Konungens befallningshafvande icke kunna bibehållas
oförändrad, enär auktionsförrättaren ofta torde sakna kännedom
om tiden, då auktionen tagit åt sig laga kraft. Föreskriften synes förty
böra inskränkas, så att den kommer att afse allenast skyldighet för
auktionsförrättaren att ofördröjligen meddela Konungens befallningshafvande
underrättelse, att vid exekutiva auktionen fastigheten sålts frigjord
från den inskränkning i ägarens rätt, fridlysningen må medföra. Konungens
befallningshafvande lärer sedermera utan svårighet kunna förskaffa
sig upplysning, när auktionen vunnit laga kraft.»

10 §.

Justitierådet Skarstedt anförde:

»Enär, jämlikt stadgande i 17 §, klagan får föras mot Konungens
befallningshafvandes beslut, hvarigenom meddelad fridlysning upphäfts,
måste det, i brist af annat stadgande i förslaget, antagas vara förslagets
mening, att verkan af dylikt beslut icke skall inträda förr än beslutet
vunnit laga kraft, och att i följd häraf hvarken naturminnesmärkets afförande
ur registret får dessförinnan ske eller den i andra stycket af
förevarande § bestämda tid af sex veckor skall räknas från tidigare dag
än den, då laga kraft åkommit beslutet. Det kan dock ifrågasättas,
huruvida icke denna förslagets mening, ehuruväl grundad i sakens natur,
borde för undvikande af missförstånd tydligt uttalas. I hvarje fall
synes emellertid, med afseende därå att enligt bestämmelse i 17 § besvärstiden
skall räknas från delfående! af beslutet, i förslaget icke böra
saknas föreskrift angående sättet för beslutets bringande till vederbörandes
kännedom. Hade man här endast att räkna med den, på hvars begäran
fridlysningen upphäfts, eller med vetenskapsakademien, åt hvilken institution
förslaget tillerkänt klagorätt, vore det tillräckligt med en bestämmelse
om åliggande för Konungens befallningshafvande att låta
mot bevis delgifva vederbörande beslutet. Men till klagan berättigad
part är gifvetvis också t. ex. den, på hvars ansökan fridlysningen tillkommit.
Med hänsyn härtill torde det vara nödigt att föreskrifva, att
beslutet skall på något sätt offentligen kungöras; och lärer det få anses
lämpligt, att härutinnan iakttages samma ordning, som i 6 § är föreskrifven
för kungörande af fridlysningsbeslut, dock med undantag för
hvad nämnda § innehåller angående kungörelses anslående vid naturminnesmärket
och måhända äfven för hvad samma § stadgar angående
kungörelses införande i tidning. Iakttages detta, lärer besvärstideri

51

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition N:o 102.

komma att för enhvar, som icke fått sig beslutet direkt delgifvet, räknas

från uppläsandet i ortens kyrka. o .

])å i andra stycket af förevarande § stadgats, att viss åtgärd ej
må vidtagas förr än »vetenskapsakademien lämnats tillfälle)) att utföra
undersökmng, torde här hafva för angifvande af hvad som åsyftats
blifvit valdt ett mindre korrekt uttryck. Meningen torde måhända blifva
bättre uttryckt, om åt andra stycket gåfves, exempelvis, följande lydelse:

»Har fridlysning upphäfts af annan anledning än att naturminnesmärket
till sin naturliga beskaffenhet undergått förändring, må åtgärd,
hvarigenom skada tillfogas naturminnesmärket, ej vidtagas, förr an
vetenskapsakademien låtit å området utföra den vetenskapliga undersöknin°’
som må finnas oneklig; dock att hvad sålunda stadgats icke skall
gälla efter det sex veckor förflutit från det beslutet om fridlysningens
upphäfvande eller, i fall, som afses i 8 § sista stycket, där omförmälda

auktion vann laga kraft.» . . .

På de af justitierådet Skarstedt anförda skäl ansågo justitieraden

Lindbäck, Cassel och Silverstolpe paragrafens bestämmelser böra undergå
omarbetning i de hänseenden, som af justitierådet Skarstedt angifvits,

hvar järn te justitierådet Lindbäck tilläde:

»Sedan den i sista stycket af 8 § nämnda auktion vunnit laga
kraft, och fridlysning således är att anse såsom upphäfd eller fridlysnings
upphäfvande eljest skett vare sig genom Konungens befallnmgshafvandes
laga kraft ägande utslag eller genom Konungens beslut, synes
detta förhållande böra bringas till allmänhetens kännedom. I sadant
syfte torde genom Konungens befallningshafvandes försorg kungörelse
om fridlysningens upphäfvande ofördröjligen höra införas i länskungorelserna
och tidning inom orten samt möjligen i Post- och Inrikes tidningar,
så ock uppläsas i ortens kyrka. Kostnaden härför lärer statsverket hora

vidkännas.» . .

Justitierådet Lilienberg instämde i första afdelnmgen åt justitierådet

Skarstedts yttrande.

11 §-

Justitierådet Skarstedt anförde:

»På det att den otvifvelaktigt riktiga tanke, som ligger till grund
för stadgandet i denna §, må komma till uttryck i en form, som är
mera tillfredsställande än den i förslaget valda, hemställes, att §:n matte
omredigeras till, exempelvis, denna lydelse:

»Finnes beträffande sällsynt djur, hvars fångande eller dödande

^2 Kungl. Majds Nåd. Proposition N:o 102.

icke är att hänföra till jakt eller fiske, eller beträffande sällsynt växt
önskligt att utan fullständig fridlysning, som ofvan sägs," förbud
meddelas för enhvar att å område, hvartill han ej har äganderätt eller
nyttjanderätt, afsiktligt borttaga eller skada sådant naturföremål, äge
Konungens befallningshafvande på framställning af vetenskapsakademien
meddela dylikt förbud. Förbud — — — register.))

Lika med justitierådet Skarstedt funno justitieråden Lilienbwg, Lindbäck,
Cassel och Silverstolpe en omredigering af förevarande paragraf
önskvärd, hvilken syntes böra verkställas i den af justitierådet Skarstedt
antydda riktning.

12 §.

Justitierådet Lindbäck yttrade:

»Då rätt till klagan öfver vetenskapsakademiens beslut, så vidt därigenom
gjord ansökan att komma i åtnjutande af medgifvande, hvarom
här är sagdt, helt och hållet eller delvis afslås, icke bör vara den sökande
betagen, torde det blifva erforderligt att gifva bestämmelser rörande
tid och sätt för anförande af besvär öfver beslut, som vetenskapsakademien
i anledning af sådana ansökningar meddelar.»

13 §.

Justitierådet Skarstedt, med hvilken justitieråden Lindbäck och Cassel
instämde, anförde:

»Det intresse, man genom bestämmelserna i denna § velat tillgodose,
står ganska mycket vid sidan af det syftemål, som skall vinnas
genom de i det föregående omförmälda fridlysningsbestämmelserna.
Till grund för de senare ligger behofvet att kunna på lagstiftningens
väg förhindra förstörelse — på en gång eller småningom —
af^ fasta naturföremål eller af märkliga företeelser på djur- eller växtlif
vets område; genom förevararande § åter har man velat bereda skydd
mot vissa åtgärder, som icke på. annat sätt göra ingrepp i naturen än
att de förhindra det för visst område — till följd af naturskönhet eller
annan märklig naturbeskaffenhet — karakteristiska att komma till sin
fulla rätt. Ehuru det obestridligen ligger något särdeles tilltalande i,
att staten skall kunna äfven i sistnämnda afseeende träda emellan för
åvägabringande af ett ändamålsenligt naturskydd, anser jag dock, att
denna ömtåliga fråga blifvit i förslaget löst på ett sätt, som innefattar

53

Kungl Maj.ts Nåd. Proposition N:o 102.

ett allt för stort ingrepp i den enskildes handlingsfrihet. Det väcker
genast uppmärksamheten, att vederbörande myndighet — Konungens
befallningshafvande — skulle äga att meddela det här afsedda förbudet
utan hänsyn till enskild äganderätt till det område, hvarom fråga, är,
medan däremot för fridlysning enligt 1 § af visst område ovillkorligen
fordras medgifvande af områdets ägare. Det synes dock vara föga
konsekvens i att staten, å ena sidan, måste, såvida den icke vill tillita
expropriation, finna sig i, att den enskilde jordägaren, måhända utan
annat motiv'' än oppositionslust, motsätter sig fridlysning och sålunda
kan obehindradt förstöra ett dyrbart naturminnesmärke, men, å andra
sidan, skulle äga utväg att — såsom det, synes till och med utan jordägarens
hörande — förbjuda honom att å sin mark vidtaga eu åtgärd,
som dock icke gärna kan tänkas vidtagen i annat än i och för sig
lofvärdt syfte. Vill man i förra fallet upprätthålla ägarens rätt — och
något annat lärer icke ifrågasättas —, synes man vara tvungen att
göra det äfven i det senare fallet, i synnerhet som Riksdagen, därest
denna med sin begäran om »utredning angående de åtgärder, som böra
vidtagas för att bereda skydd åt vårt lands natur och naturminnesmärken»
får anses hafva åsyftat jämväl åtgärder af nu ifrågavarande
slag, förklarat sig »ej vilja tillråda något, som skulle innebära ett,
ingripande i den enskildes rätt att med sin egendom förfara som honom
bäst synes, utöfver hvad nu gällande lag därom innehåller», köifai
lagstiftaren äfven här i öfverensstämmelse med den i fråga om fridlysning
enligt 1 § antagna princip, brytes också udden af den betänklighet,
som sammanhänger därmed, att åsikterna om, huruvida ett visst område
verkligen på grund af märklig naturbeskaffenhet eller naturskönhet förtjänar
att framför andra, närbelägna områden på nu föreslaget sätt
skyddas, enligt sakens natur ofta måste visa sig mycket växlande; ett
annonseringsförbud med afseende å visst område kunde sålunda lätte
ligen för dettas ägare komma att framstå såsom eu stor orättvisa, så länge
icke också för grannen meddelats enahanda förbud. Att gå längre än
att såsom villkor för visst områdes ställande under förbud fordra den
dåvarande ägarens medgifvande, synes å andra sidan icke nödigt; likasom
ett dylikt medgifvande måste komma att binda efterföljande ägare,
lärer hinder icke böra möta att låta ett med stöd af ägarens medgifvande
tillkommet förbud gälla äfven mot dem, som tilläfventyrs af ägaren
förvärfvat rätt att å området i annonseringssyfte anbringa i lagrummet
afsedd anordning.

Af de begagnade ordalagen framgår, att förbudet endast får afse
anbringande af nya anordningar, ocli att således vid förbudets med -

54

Kungl. Majt:s Nåd. Proposition N:o 102.

delande redan befintliga sådana icke träffas af förbudet. Detta bör helt
visst icke så förstås, som skulle en dylik äldre anordning vara äfven i
den mening alldeles oberörd af förbudet, att vederbörande finge efter
förbudets meddelande opåtaldt vidtaga livilka åtgärder som helst för
anordningens vidmakthållande. Ehuru sålunda det icke kan antagas,
att t. ex. förnyandet af en på grund af ålder nästan oläslig inskrift å
en berghäll eller återuppförandet af en af storm förstörd annonstafla
skulle få ske utan hinder af förbudet, synes det dock önskligt, om till
förebyggande af försök att kringgå lagen eller missförstånd i öfrigt och
till ledning för lagtillämpningen lagen i nu angifna hänseende blefve
mera tydlig än förslaget.

Öfverträdelse af förbud, hvarom nu är fråga, föranleder enligt
förslaget till bötesansvar. I förslaget saknas emellertid hvarje föreskrift
angående förbudets kungörande till efterrättelse, och hemställes därför
om upptagande i förevarande § af bestämmelse därom, att förbudet
som väl utan särskild föreskrift kommer att införas i länskungörelserna
— skall kungöras jämväl genom införande i tidning inom orten
samt uppläsande i ortens kyrka.

Då lagstadgandet i fråga är afsedt att mot störande anordningar
skydda icke blott natursköna områden utan äfven områden, som eljest
äro af märklig naturbeskaffenhet, synes i uttrycket »annan för naturskönheten
störande anordning» orden »för naturskönheten» böra utgå.»

Justitierådet Silverstolpe biträdde justitierådet Skarstedts här ofvan
i de tre sista styckena gjorda framställningar.

Justitierådet Lilienberg yttrade:

»Utan tvifvel verka vissa annonser, som nu finnas anbragta å natursköna
ställen vid de stora trafiklederna, synnerligen stötande, och det vore
därför no g önskligt, om sådan annonsering kunde förhindras. Men jag
betviflar, att det förfarande, som föreslagits, är det lämpliga, eller att det
är praktiskt utförbart. Ett berättigande, eller som är detsamma ett åläggande,
för Konungens befallningshafvande att för vissa områden på förhand
förbjuda visst slags annonsering innebär, att denne skulle underkasta
sitt län en grundlig undersökning med syfte att bestämma, hvar
dylika anordningar skulle verka störande. Men ett län är dock ett
ganska stort område; i de flesta fall hafva ju länen en massa natursköna
och märkliga platser och en mängd trafikleder. Hvad som icke
träder åskådaren till mötes från en synpunkt sedt, kan ju uppenbara
sig^ från en annan. Hvar skall annonsering på förhand förbjudas, hvar
tillåtas? Med få ord, huru skall en sådan undersökning kunna lämna

55

Kungl. Maj-ts Nåd. Proposition N:o 102.

ett tillfredsställande resultat, huru skall ett sådant stadgande som det
föreslagna kunna efterföljas i våra på naturskönhet så rika landskap?

En annan procedur, som synes mig vara att föredraga, skulle bestå
däri, att Konungens befallningshafvande icke ingriper, förrän det visat
sio- om annonsering verkligen skett på område och på sätt, som ifrågavarande
§ augifver, i hvilket fall, och om så funnes lämpligt, områdets
ägare skulle föreläggas att borttaga eller ändra annonsen. Om ett sådant
stadgande kompletterades med ett, som, till besparing af besvär och
kostnad, lämnade ägaren öppet att få på förhand utrönt, huru Konungens
befallningshafvande skulle anse en annonsering på området, eller med
andra ord att i tvifvelaktiga fall begära tillstånd till annonseringen,
torde detta tillvägagående icke innebära mera utan tvärtom mindre
ingrepp i äganderätten än det, som föreslagits. Dock vill jag erinra,
att ett sådant tillstånd endast borde meddelas för viss tid, då det ju
låter tänka sig, att de förhållanden, hvarå tillståndet grundats, kunna
ändras

jag skulle där före vilja hemställa, att denna § ändras så, att därest
på område af ifrågavarande slag anbringas annonsering, utan att Konungens
befallningshafvandes tillstånd inhämtats, ägaren må, där anordningen
finnes störande, kunna föreläggas att borttaga eller ändra densamma,
vid äfventyr att det eljest sker på hans bekostnad. Straffbestämmelsen
i följande § skulle då bortfalla.»

14 §.

Justitierådet Skärsten, med hvilken justitieråden Cassel och Silverstolpe
instämde, yttrade:

»Hvad i denna § uttryckligen angifves såsom särskild grund till
befrielse från ansvar för öfverträdelse af vissa föreskrifter i förslaget
torde vara af beskaffenhet att äfven utan uttryckligt stadgande böra
leda till dylik befrielse; och synes vid sådant förhållande ifrågavarande
restriktioner lämpligen böra ur förslaget uteslutas. Skulle de emellertid
komma att kvarstå, lärer likartad restriktion böra göras beträffande ansvarspåföljd
för öfverträdelse af förbud, som meddelats enligt 4 § i
förslaget

Vid affattningen af förevarande lagrum synes icke hafva blifvit
beaktadt, att i enlighet med stadgandet i 12 § undantag från kungjord
fridlysningsbestämmelse kan vara medgifven.

Det i förevarande § använda ordet »aflyst» torde böra utbytas
mot annat, mera korrekt uttryck.

56

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 102.

Därest hvad jag hemställt vid 10 § andra stycket vinner bifall,
löranledes däraf jämkning jämväl i förevarande §.

Beträffande det i 13 § omförmälta förbud synes påföljden för ett
öfverträdande däraf böra vara ej blott att den felande dömes till böter
utan äfven att han förpliktas att inom viss förelagd tid borttaga den
störande anordningen, vid äfventyr att sådant eljest må på hans bekostnad
genom kronobetjäningens försorg fullgöras. Étt tillägg till förevarande
§ i sistnämnda syfte lärer så mycket mer vara af nöden, som den dömde
icke till följd af underlåtenhet att borttaga anordningen ådrager sig
ansvar enligt förslaget.»

Justitierådet Lindhäck anförde:

»Då det icke är uteslutet, att en tilltalad skulle kunna med framgång
åberopa jämväl andra straffrihetsgrunder, än de i förevarande § angifna,
hvilka för öfrigt, såsom justitierådet Skarstedt anmärkt, äfven utan uttryckligt
stadgande böra leda till befrielse från ansvar, torde, på sätt
bemälde justitieråd hemställt, ifrågavarande restriktioner icke böra bibehållas
i förslaget.

Om vid 10 § andra stycket gjord hemställan vinner afseende, föranledes
däraf, såsom justitierådet Skarstedt påpekat, behof af jämkning
äfven i förevarande §.

Slutligen är jag ense med bemälde justitieråd rörande påföljden
för öfverträdande af förbud, meddeladt enligt 13 §.»

Justitierådet Lilienberg var ense med justitierådet Lindbäck i första
delen af hans anförande.

15 §.

Med hänsyn till affattningen af 14 § hemställde justitieråden Lilienberg,
Lindbäck och Skarstedt, att ordet »öfverträdelse» lämpligen borde
utbytas mot »förseelse».

17 §.

Justitieråden Lindbäck, Cassel, Silverstolpe och Skarstedt förenade
sig om följande yttrande:

»Enligt denna § skall vetenskapsakademien äga rätt att öfverklaga
beslut, hvarigenom begärd fridlysning vägrats eller fridlysning upphäfts
jämväl i fall, där akademien ej själf sökt fridlysningen. Huruvida denna
rätt till klagan omfattar äfven de fall, då Konungens befallningshafvande

57

Kung!.. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 102.

afslår ansökning om förbud enligt 4 § eller upphäfver tomt meddeladt
sådant förbud, framgår ej tydligt. I nämnda § anvandes nämligen icke
ordet -»fridlysning» i fråga om det skydd mot skada a naturminnesmärke,
hvilket där afses. Då emellertid det torde vara lämpligt, att vetenskapsakademien
äger klaga jämväl i angifna fall, lärer förevarande § hora i
sådant syfte förtydligas.

Då beslut, hvarigenom fridlysning meddelas, icke kan blifva loiemål
för någon verkställighetsåtgärd, lärer i §:ns sista stycke orden
»gånge beslutet i verkställighet)) böra utbytas mot »lande beslutet till etterrättelse».
Tillika hemställes, att detta stycke måtte undergå sådan jämkning
i affattningen, att däraf tydligt framgår, att Jemväl beslut, hvarigenom
förbud, som icke egentligen kan anses hanforligt till fridlysning
(A 11 och 13 SS''), blifvit meddeladt, skall lända till efterrättelse utan

hinder af däröfver förd klagan.» „ ,

I de två senare hemställandena instämde alven justitieradet Lthenberg.

2:o.

Förslag till lag angående nationalparker.

Högsta domstolen anmärkte, att därest i 1 § sista stycket orden
»för naturskönheten» bibehölles, blefve däraf följden, att här afsedt förbud
icke komme att omfatta anordning, som från annan synpiinkt an den
estetiska verkade störande; och torde därför nämnda ord hora ur förslaget
utgå.

förslag till lag innefattande tillägg till förordningen den 14 april
1866 angående jords eller lägenhets afstående för allmänt behof.

Högsta domstolen anmärkte, att då annat icke lärer kunna llragasättas
än att expropriation, som afses i första stycket, skall ske för
statens räkning, syntes det onödigt att, på sätt i sista stycket skett,
uttryckligen förklara, att sålunda expropneradt område skall tillhora
kronan. I hvarje fall torde det vara tillräckligt med en antydan härom
i första stycket,'' hvilket lämpligen kunde erhålla följande lydelse:

»Där Konungen---af ägaren afstås till kronan--skall

--tillämpning.» , , ..

Det vore visserligen icke antagligt att, då i andra stycket anvandts

uttrycket »enskild servituts- eller nyttjanderätt», man därmed velat, i

Bill. till Riksd Prot. 1909. 1 Samt. 1 Afd. 69 Höft. 8

58

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 102.

motsats till hvad förhållandet vore enligt första stycket, från tillämpning
utesluta det fall, att dylik rättighet tillkommer menighet eller inrättning;
men för undvikande af hvarje anledning till missförstånd torde
angifna hanseendet andra stycket böra bringas till öfverensstämmelse
med det forsta.

Ur protokollet:
Carl Stålhammar.

Kungl Maj ds Nåd. Proposition N:o 102.

59

Utdrag af protokollet öfver justitiedepartementsärenden, hållet
inför Hans Maj:t. Konungen i statsrådet å Stockholms
slott onsdagen den 17 mars 1909.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern Lindman,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Trolle,
Statsråden: Albert Petersson,

Alfred Petersson,

Hederstierna,

Hammarskjöld,

Roos,

Swartz,

grefve Hamilton,

Malm,

Justitieråden: Lindbäck,

Claéson.

Chefen för justitiedepartementet statsrådet Albert Petersson anlörde
efter gemensam beredning med chefen för jordbruksdepartementet:

»Genom nådigt beslut den 22 sistlidne januari har från jordbruksdepartementet
för den åtgärd, som på justitiedepartementet ankommer,
till departementet öfverlämnats upprättade förslag till lag angående
naturminnesmärkens fredande, lag angående nationalparker och lag innefattande
tillägg till förordningen den 14 april 1866 angående jords
eller lägenhets afstående för allmänt behof.

Jag har nu att anmäla högsta domstolens genom utdrag af protokollet
öfver jordbruksärenden den 16 oktober 1908 infordrade utlåtande
öfver ifrågavarande lagförslag.»

60

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition N:o 102.

Sedan departementschefen härefter redogjort för de särskilda lagförslagen
och högsta domstolens däröfver afgifna utlåtande anförde
departementschefen vidare:

»De inom högsta domstolen framställda anmärkningar, hvarom
ett flertal åt domstolens ledamöter förenat sig, hafva med allenast ett
undantag samtliga synts mig förtjänta af beaktande och har jag i anledning
häraf låtit inom justitiedepartementet öfverarbeta de särskilda
lagförslagen, därvid de önskade ändringarna blifvit verkställda.

Det åsyftade undantaget afser de anmärkningar, som riktats mot
den i 13 § af förstnämnda lagförslag omförmälta befogenheten för
Kungl. Maj:ts befallningshafvande att under vissa förhållanden förbjuda
anbringande i det fria af störande annonseringsanordningar.

Tre af högsta domstolens ledamöter hafva ansett, att ett sådant
förbud skulle innebära ett allt för stort ingrepp i jordägarens rätt och
hemställt, att jordägarens medgifvande skulle uppställas såsom villkor
för att förbud skulle kunna utfärdas. Ett justitieråd har lämnat förslaget
i detta afseende utan anmärkning. Den återstående af de i granskningen
deltagande doinstolsledamöterna har yppat betänklighet mot den
föreslagna proceduren samt hemställt, att förslaget måtte ändras i den
riktning, att, därest på område af ifrågavarande slag anbringas annonsering
utan att Kungl Maj:ts befallningshafvandes tillstånd inhämtats,
ägaren må, där anordningen finnes störande, kunna föreläggas att borttaga
eller ändra densamma, vid äfventyr att det eljest sker på hans
bekostnad.

Lika med sistnämnda två justitieråd kan jag ej finna någon betänklighet
vid det föreslagna stadgandet från den synpunkt, att det
skulle innebära ett för långt gående ingrepp i äganderätten. Jag vill
därvid till en början anmärka, att förslagets stadganden synas lämna
tillräcklig möjlighet för ägaren att verkställa all den annonsering, som
kan vara önsklig med afseende på affär, hvilken bedrifves å egendomen.
Det är därför egentligen främmande affärers annonsering det här gäller.
Att jordägaren möjligen kan vinna någon inkomst genom att lämna
tillstånd till en annonstaflas uppsättande ute i det fria — en inkomst,
som väl sällan kan vara på något sätt betydande, när det såsom här
icke gäller tättbyggda samhällen — är en följd icke af jordens produktiva
krafter utan däraf, att trakten af en eller annan anledning blifvit
föremål för en lifligare trafik af besökande. Det intresse, som genom
stadgandet skulle kränkas, synes mig därför stå i ett jämförelsevis
mindre intimt sammanhang med jordäganderätten. För öfrigt torde den
föreslagna bestämmelsen i hvarje fall icke kunna anses betänkligare än

61

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 102.

de föreskrifter till befordrande af allmän ordning, snygghet och trefnad,
som enligt byggnadsstadga och byggnadsordningar uppställts gent emot
städernas och de stadsliknande samhällenas fastighetsägare.

Det alternativa förslag, hvilket framställts af en af högsta domstolens
ledamöter, skulle visserligen erbjuda åtskilliga fördelar, om man
i likhet med denne ledamot anser den nu föreslagna lydelsen af 13 §
göra det till en plikt för Kungl. Maj:ts befallningshafvande att hvar i
sitt län verkställa en grundlig undersökning för att utröna, hvilka delar
af länet som äro af den naturbeskaffenhet, att ett annonseringsförbud
bör utfärdas. En sådan undersökning skulle förvisso blifva alltför
betungande och svår. Men sådana dimensioner synes man knappast
böra gifva denna sak. En annonsering af ifrågavarande slag kan af
lätt insedda skäl icke tänkas förekomma annat än längs efter trafikleder
eller i trakter, som af en eller annan anledning locka till sig skaror af
besökande. Det är sålunda hufvudsakligen på de mera trafikerade turistlederna
Kungl. Maj:ts befallningshafvande behöfver hafva sin uppmärksamhet
fästad. Med en sådan begränsning torde det icke möta någon
nämnvärd svårighet för Kungl. Maj:ts befallningshafvande att handhafva
denna angelägenhet, Framför det alternativt föreslagna systemet erbjuder
denna ståndpunkt i alla händelser det företrädet, att man icke behöfver
utsätta den annonserande allmänheten för besväret att i hvarje fall
nödgas begära tillstånd till annonsering af ifrågavarande slag vid risk,
att om sådant tillstånd ej begärts och erhållits, blifva ålagd borttaga de
kanhända ganska kostsamma anordningarna. Jag har därför ansett mig
icke böra frånträda förslagets stadgande i denna del.»

Föredraganden uppläste härefter de enligt angifna grunder jämkade
lagförslagen och hemställde, att desamma måtte jämlikt § 87 regeringsformen
genom nådig proposition Riksdagen till antagande föreläggas.

Justitierådet Lindbäck åberopade hvad af honom vid ärendets behandling
i högsta domstolen blifvit yttradt, i den mån det ej vid förslagens
omarbetning vunnit beaktande.

Statsrådets öfriga ledamöter biträdde föredragandens hemställan;

och täcktes Hans Maj:t Konungen med bifall
härtill förordna, att till Riksdagen skulle aflåtas nådig
proposition i ämnet af den lydelse bilagan . . . vid
detta protokoll utvisar.

Ur protokollet
Erik Öländer.

Bill. till Biksd. Prot. 1909. 1 Sami. 1 Åfd. 09 Höft.

9