Andra Kammarens l\llfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 13. 1

N:o 13.

Ank. till Rikgd. kansli den 18 mars 1909, kl. 3 e. m.

Andra Kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande](n''o 3) angående
herrar Bergs i Staby och Nyländers motion om skrifvelse
till Kungl. Maj:t rörande anordnande af landtbrukshögskoleundervisning.

I en inom Andra Kammaren väckt och till dess första tillfälliga
utskott hänvisad motion, n:o 87, hafva herrar Berg i Staby och Nyländer
föreslagit, »att Riksdagen måtte ingå till Kungl. Maj:t med underdånig
hemställan om utredning och förslag rörande anordnande af landtbrukshögskoleundervisning,
vare sig vid eu fullt fristående läroanstalt eller i
samband med en eller flere närstående undervisningsanstalter».

Till stöd för detta förslag hafva motionärerna anfört följande:

Då på 1840—1860-talen den offentliga landtbruksundervisningen
först ordnades i Sverige, upprättades blott två slags landtbruksläroanstalter:
statens landtbruksinstitut och med statsmedel understödda
landtbruksskolor. Båda läroverkstyperna hade samma uteslutande eller,
— hvad instituten beträffar — hufvudsakliga syfte: att gifva grundläggande
utbildning för kommande praktisk verksamhet vid jordbruk.

Det kraftiga framåtskridande, som under den följande tiden gjort
sig gällande i afseende på landets modernäring, har naturligtvis medfört
Bik. till Bik»d. Prof. 1909. 8 Sami 2 Afd. 2 Band. 13 Saft. (N:o 13).

Motionen.

2 Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 13.

nya och ökade kraf på landtbrukarnes yrkesutbildning och dessa kraf
hafva tillgodosetts genom ökadt omfång och större intensitet vid den
undervisning, som meddelas vid de högre likaväl som vid de lägre
läroanstalterna. Den lägre undervisningen har också blifvit fördelad på
flere olika slag af skolor och kurser, lämpade efter de kunskapssökandes
olika kraf på utbildning samt arten af deras blifvande verksamhet, och
helt nyss har en af regeringen tillsatt kommitté aflämnat ett förslag
till den lägre landtbruksundervisningens ordnande, så omfattande och
afpassad efter olika syften och förmåga att bekosta sig undervisning,
att, om förslaget blir genomfördt, vårt land i afseende på landtbruksundervisning
på det lägre stadiet kommer att höra till dem, som hafva det
bäst ordnadt.

För den högre landtbruksundervisningen hafva vi däremot fortfarande
blott ett slag af läroanstalter, landtbruksinstituten, trots det att
denna undervisning bör afse ganska olika syften och meddelas till personer
med mycket olika grundläggande underbyggnad.

Instituten hafva till ändamål dels att dana praktiska jordbrukare,
nämligen brukare af något större jordegendomar samt förvaltare och
inspektörer vid sådana, dels att gifva landtbrukslärare, konsulenter, landtörn
ksingeniörer, landtbrukskemister och frökontrollanter teoretisk undervisning
i landtbrukets grundläggande vetenskaper och i de egentliga
laudtbruksämnena, dels slutligen att bereda tillfälle till fria studier af
mer vetenskaplig art. Därjämte är nu också fråga om att till instituten
förlägga en del af landtmätarnes teoretiska utbildning.

På grund af olikheten i de syften, som olika elever söka nå genom
undervisningen vid instituten, är också den teoretiska grundval, på hvilken
undervisningen skall byggas ganska växlande. Undervisningen är
gemensam för den redan i sjelfständigt vetenskapligt arbete öfvade, vid
universitetet utexaminerade doktorn eller kandidaten, den nyblifne studenten
och ynglingen som vid elementarläroverk eller genom särskildt
lörhör visat sig äga det för realskoleexamen erforderliga måttet af kunskaper
i svenska, matematik och naturalhistoria.

Uppenbarligen kunna dessa väsentligt olika ändamål icke tillgodoses
genom en för alla institutets elever lika utbildningskurs, och det
bär därför äfven med rätta framhållits, att de mer vetenskapliga studier,
som höra ingå i landtbruksundervisarnes och försöksledarnes utbildning
icke blifvit i tillbörlig grad tillgodosedda vid instituten. Därför har ock
vant omöjligt att till ledare för landets försöks väsen på jordbrukets
område få personer, som förena önskvärd vetenskaplig utbildning med
en ingående kännedom om den praktiska landthushållningens ekono -

Andra Kammarens Tillfälliga Utshotts (N:o 1) Utlåtande N:o 13. 3

miska förhållanden och arbetssätt, och till laodtbrnkslärare och konsulenter
har till största delen måst antagas personer, hvilka icke för sitt
maktpåliggande värf fått någon särskild utbildning utöfver eu genomgången
institutskurs. Likaså kunna, som kändt är, de blifvande landtbruksingeniörerna
icke få sin fulla teoretiska utbildning vid instituten
utan måste komplettera denna med eu kortare kurs vid tekniska
högskolan.

Detta var förklarligt, så länge behofvet af personer med grundligare
teoretiska studier var jämförelsevis litet, så att det icke ansågs
antagligt, att en särskild högre undervisning skulle komma att sökas
mer än af ett ringa fåtal. Men tiderna hafva ändrats. I hvarje län
anställas numera konsulenter af olika slag, fordringarne på landtbrukslärarne
hafva betydligt ökats, och sedan försoksväsendet flyttats ut till
det praktiska jordbruket i landets olika delar, fordras ej blott ledare
med grundliga vetenskapliga insikter i förening med praktisk erfarenhet
i jordbruk och husdjursskötsel utan äfven eu hel stab af personer med
något högre utbildning för försökens anläggning, observation och bearbetning.
Slutligen är det också önskvärd^ att vetenskaplig forskning
på jordbrukets område kommer att bedrifvas i vart land i större utsträckning
än hittills. Sådan forskning är nödvändig för jordbrukets framåtskridande,
och det går ej an att, som hittills skett, på detta område i
hufvudsak inskränka sig till att söka tillämpa och draga gagn åt resultaten
af det vetenskapliga arbete, som utförts i andra länder.

Att den högre, vetenskapliga utbildningen på jordbrukets område
behöfver mer än hittills tillgodoses, torde också numera vara allmänt
erkändt. Men sätten för detta ändamåls vinnande kunna vara flere.
Att, som hittills skett, blott öka kurserna vid instituten kan uppenbarligen
ej vara lämpligt. Därigenom blitva dessa läroverk allt mindre
lämpliga för dem, för hvilka de hufvudsakligen äro afsedda . de blifvande
praktiska jordbrukarne. De elever, som söka utbildning till
praktiska jordbrukare, skola helt visst på grund af sina svaga grund]aggande
kunskaper och troligen äfven genom bristande intresse för en
undervisning, som de till stor del icke anse sig behöfva, komma att
hindra undervisningens upprätthållande på den vetenskapliga nivå, som
synes önskvärd för dem, hvilka söka en längre gående teoretisk
undervisning.

Däremot kan man tänka sig, att mer vetenskapliga studier skola
kunna anordnas i en högre afdelning eller fortsättningskurs vid instituten,
och för denna utväg har k. landtbruksstyrelseu uttalat sig i ett
till Kungl. Maj:t ingifvet underdånigt yttrande i ämnet.

4 Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlutande N:o 13.

Mot en sådan anordning kunna dock, synes det oss, tungt vägande
skäl anföras. Det torde på alla andra områden anses för afgjordt omöjligt
att vid ett och samma läroverk och med samma lärare meddela
undervisning åt två olika grader, populär och vetenskaplig, elementaroch
högskoleundervisning. Detta synes oss äfven gälla landtbruksundervisningen.
Det är svart för lärarne att meddela två olika, för elever
på olika utbildniugsståndpunkt lämpade kurser i samma ämne. Läraren
arifves lätt af intresse för sitt ämne och af nit för undervisningen att
söka i den lägre kursen inrymma så mycket som möjligt af hvad han
anser vara af gagn för lärjungarne, och följden blir, att den lägre
kursen blir pressad med läxläsning mer än densamma med sin svaga

byggnad kan smälta, ivndor det att den högre kursen, som väl
till stor del kommer att bestå af från institutet nyligen afgångna lärjungar,
får sin tid upptagen af repetition af hvad de studerande redan
i den lägre kursen haft tillfälle att inhämta. Den hittills vunna erfarenhet
med den sedan 1892 vid Ultuna förekommande stipendiatinstitutionen
talar afgjordt i denna riktning.

Högskoleundervisningens förläggande till landtbruksinstituten är
således enligt vår mening olämplig, och ändamålet med densamma skulle
knappt kunna vinnas annat än genom dess förläggande till en verklig
högskola, hvilken då af många skäl bör förläggas till Stockholm.

Dfn nära beröringen och kanske i viss mån samverkan med öfriga
där befintliga högskolor skulle otvifvelaktigt bidraga att väcka och
underhålla ett friskare och mera vidsynt vetenskapligt intresse, än om
studierna förlädes på landet. Därtill kommer, att landtbrukshögskolan
skulle kunna komma att draga nytta af en del af de framstående lärarekrafter,
som finnas vid dessa andra högskolor, ja för vissa speciella
studiegrenar skulle möjligen landtbrukshögskolans studerande kunna få
tillträde till t. ex. veterinärinstitutet, tekniska högskolan, skogsinstitutet
och Stockholms högskola, likasom ock de studerande skulle kunna få
de„ga * arl?et?na. vid centralanstalten för jordbruksförsök, där de
skulle blifva i tillfälle att sätta sig in i undersökningarnes och försökens
teknik och på samma gång fylla den vid denna anstalt nu mycket kännbara
bristen på extra assistenter.

Vid afgörandet af frågan om landtbrukshögskolestudiernas förlägen
6tt jGn ena. eller .andra platsen spelar kostnadsfrågan en stor
roll. Huru denna ställer sig för det ena eller andra förslaget, är ganska
ovisst, men det synes oss tvifvelaktigt, om eu öfverbyggnad på landtbruksinstituten
skulle blifva billigare än en till Stockholm förlagd landflukshögskola.
Väl skulle upprättandet af en landtbrukshögskola i

Anrrta Kammarens Tillfälliga Utskotts (N;o 1) Utlåtande N:o 13. 5

Stockholm fordra upprättande af åtskilliga nya läraretjänster, men det
samma blefve också, om än i mindre mån, nödvändigt vid en eventuell
utvidgning af landtbruksinstituten, då det ju vid flere tillfällen framhållits,
att vissa lärare äro så strängt upptagna af sin nuvarande undervisning,
att ökade lärarekrafter redan för don nuvarande undervisningen
äro erforderliga. Vid instituten skulle erfordras nybyggnader ej blott
för undervisningen utan äfven för elevernas bostäder och mathållning
samt för bostäder åt de nya lärarne, vid en landtbrukshögskola i Stockholm
däremot endast för undervisningslokaler. Vidare bör i detta sammanhang
märkas, att det skall blifva svårt att, som saken torde uppfattas,
gynna blott det ena af rikets båda landtbruksinstitut med en
fortsättningskurs. Helt visst skola kraf framställas om inrättande af
en sådan vid båda instituten, och ifall detta kraf tillmötesgås blifva
kostnaderna för nya byggnader, lärarelöner och andra undervisningskostnader
fördubblade.

Slutligen bör i detta sammanhang påpekas, att för en landtbrukshögskola
i Stockholm en redan antydd samverkan med andra där befintliga
institutioner skulle kunna ej blott bereda den förra vissa fördelar
för undervisningen, utan också medföra afsevärda besparingar i
anläggnings- och underhållskostnader, och från denna synpunkt synes
det synnerligen öuskvärdt, att frågan om landtbrukshögskola upptages
till slutlig behandling under den närvarande tiden, då stora planer om
nybyggnader och omorganisation föreligga eller redan äro afgjorda för
flere af de till Stockholm förlagda högskolorna. Å veterinärinstitutet
uppföras för närvarande storartade nybyggnader för en kostnad af öfver
två millioner kronor, för skogsinstitutet föreligger till betydliga belopp
uppgående förslag till nybyggnader och likaså lär förslag till utvidgning
af tekniska högskolan vara uppgjordt, hvilket beräknas kräfva nybyggnader
för åtskilliga millioner.

Det torde icke kunna råda något tvifvel om att landtbrukshögskoleundervisning
skall kunna anordnas i samband med någon eller
några af dessa institutioner utan synnerligt ökade kostnader, om så
sker i samband med omorganisation af nybyggnaderna för dem, men
om tiden nu försittes och dessa läroanstalter väl fått sina kraf på nybyggnader
tillgodosedda och sin undervisning ordnad i de nya lokalerna,
skola helt visst stora svårigheter yppa sig att få en landtbrukshögskoleundervisning
anordnad vare sig i samband med andra undervisningsanstalter
eller vid en fristående högskola.

Vi hafva visserligen kännedom om att sakkunnige, som af Kungl.
Maj:t tillsatts för afgifvande af förslag i fråga om ordnande af landt -

Utskottets

yttrande.

6 Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 13.

mäteriundervisningen, äfven fått i uppdrag att biträda med utredning
och utarbetande af förslag om utbildningskurser för blifvande landtbrukslärare
m. fl., men då dels detta uppdrag icke synes omfatta hela
frågan om en landtbrukshögskolas upprättande, och dels de betänkanden,
som remitteras till de sakkunnigo, gå ut på den högsta landtbruksundervisningens
samt den teoretiska landtmäteriundervisningens
förläggande till landtbruksinstituten, hafva vi ansett önskvärdt, att
Riksdagen måtte uttala sig för, att frågan om en landtbruksundervisning
på högskolestadiet i hela sin omfattning blefve upptagen till utredning.

Utan tvifvel är den fråga, som af motionärerna beröres, af stor
betydelse. De stora framsteg, som under senast förflutna halfsekel gjort
sig gällande på jordbrukets område, hafva väsentligen sin orsak däri,
att den vetenskapliga forskningen under denna tid direkt inriktats på
utredandet af jordbrukets naturvetenskapliga och — om än i mindre
mån — ekonomiska grundvalar, samt däruti att de vunna forskningsresultaten
spridts bland jordbrukarne och af dem blifvit tillämpade? Om
ock detta gäller äfven vårt land och om äfven hos oss synnerligen betydande
vetenskapsmän arbetat på jordbrukets område, så torde ej kunna
förnekas, att det vetenskapliga arbetet hos oss mindre än i åtskilliga
andra länder haft landtbruksfrågors lösning till ändamål och att på grund
däraf vårt jordbruk i ej ringa grad varit hänvisadt till att tillämpa i
andra länder, i synnerhet i Tyskland och Danmark, och därför under
andra förhållanden vunna forskningsresultat.

Detta i åtskilliga afseenden ogynsamma förhållande har berott af
flere omständigheter, men utan tvifvel ej minst däraf, att vårt land saknat
vetenskapliga undervisningsanstalter på jordbrukets område, anstalter,
som dels kunnat utbilda vetenskapliga forskare dels gifva blifvande
landtbrukslärare och konsulenter en mera ingående kännedom om den
vetenskapliga forskningens resultat. Landtbruksinstituten hafva gjort
allt, hvad af dem kunnat begäras i denna riktning, men deras öfvervägande
praktiska uppgift har naturligen hindrat dem att i någon större
utsträckning ägna sig åt vetenskapligt arbete. Följden häraf har blifvit,
att å ena sidan de lärare och konsulenter, som år ifrån år utgått från
dessa institut, icke kunnat erhålla en så ingående teoretiskt vetenskaplig
insikt, som kunnat synas önskvärd, och å andra sidan de, som velat
ägna sig åt landtbruksvetenskapligt arbete, fått börja denna sin lifsgärning
utan erforderlig kännedom om det yrke, som deras arbete varit
afsedt att gagna.

Motionärerna hafva med rätta framhållit, att detta sakernas till -

7

Andra Kammarens Tilljttlliga Utskotts (N:o 1) Utlutande N:o 13.

stånd oj längre kan få fortfara. Intresset för vetenskapliga forskningar
på landtbrukets område har vaknat och växer för hvarje dag, och angelägenheten
att genom landthrukslärare och konsulenter sprida denna
forsknings resultat till landets praktiska jordbrukare erkännes alltmera.
Frågan om en högre landtbruksundervisning är obestridligen aktuell.
Detta framgår äfven af att denna fråga blifvit af myndigheterna upptagen
genom det af landtbruksstyrelsen framställda förslaget om en
högre afdelning eller fortsättningskurs vid instituten. Redan förut hade
en framställning inkommit från landtmäteristyrelsou angående anstalter
för en högre landtbruksundervisning för landtmäterielever att ingå i en
reformerad landtmäteriundervisning. Sedermera har Kungl. Maj:t tillsatt
eu kommitté med uppgift att »inom jordbruksdepartementet biträda vid
utredning samt utarbetande af förslag i fråga om ordnande af landtmäteriundervisningen
äfvensom inrättande af utbildningskurser för blifvande
landtbrukslärare m. fl. samt med dessa ämnen i Samband stående
frågor».

Så som sistnämnda kommittéuppdrag blifvit formuleradt, torde det
icke kunna sägas vara begränsad! till den möjlighet, som landtbruksstyrelsen
föreslagit, nämligen en påbyggnad på landtbruksinstituten.
Men å andra sidan är ej heller uttryckligen uttaladt, att, frågan om en
högre och vetenskaplig landtbruksundervisning i hela sin omfattning
upptages till pröfning. Det är uppenbarligen en sådan utvidgning af
den igångsatta utredningen, som motionärerna önska.

Enligt utskottets mening tala alla skål för att en sådan utvidgning
sker. Onekligen uppfyller ej den tilltänkta fortsättningskursen alla
önskningar angående en högre undervisning på ifrågavarande område,
som med fog kunna framställas. Därmed har utskottet icke på något
sätt velat uttala sig angående den väg, hvarpå frågan om en högre
landtbruksundervisning slutligen bör lösas, ej heller velat göra gällande,
att den behöfver lösas i hela sin omfattning på eu gång. Utskottet vill
endast framhålla önskvärdheten af att, då onekligen flere vägar synas
möjliga, de alla blifva upptagna till pröfning. Den af landtbruksstyrelsen
föreslagna utvidgningen af landtbruksinstituten är en möjlighet;
motionärerna hafva förordat en annan, nämligen en särskild landtbrukshögskoleundervisuing
i Stockholm, eventuellt anordnad i samband med
andra högskolor därstädes; en tredje möjlighet torde ock kunna tänkas,
nämligen att förlägga den nya högskoleundervisniugen till ett af universiteten
med eller utan samband med närliggande institut. Utskottet
håller ock före, att en utredning af frågan är brådskande såväl på
grund af hvad i saken redan åtgjorts som ock emedan uppslag till

8 Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande K:o 13.

densammas lösning möjligen skulle kunna gifvas i samband med påtänkt
omorganisation af andra läroanstalter.

Af nu antydda skäl och i betraktande däraf, att den begärda utredningen
skulle kräfva endast, en utvidgning af det uppdrag, som
statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet redan lämnat tillkallade
sakkunnige får utskottet hemställa,

att Andra Kammaren för sin del beslutar, att
Riksdagen i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhåller om
utredning och förslag rörande anordnande af landtbruksbögskoleundervisning
på sätt, som kan synas
lämpligast.

Stockholm den 18 mars 1909.

På utskottets vägnar:

NILS EDÉN.

Herr Sten Nordström har anhållit att få antecknadt, att han icke
deltagit i slutbehandlingen af detta ärende inom utskottet.

9TOOKHOLM, P. A. NYMANS EPTft. TRYCKERI, 1009.