Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 8.

1

M:o 8.

Ank. till Kiksd. kansli den 2 april 1909, kl. 6 e. m.

Första Kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande n:o 4, i
anledning af väckt motion om skrifvelse till Kungl. Magi
angående utförande genom tullverkets egen personal af
det arbete, som i en del hamnar åligger där befintliga
packhuskarlslag, m. m.

I en inom Andra Kammaren väckt motion, n:o 39, liar herr Rökig Motionen.
hemställt, att Riksdagen i skrifvelse till Kungl. Maj:t måtte vidtaga åtgärder
i ändamål, dels att tullverket må med egen personal öfvertaga och utföra
det arbete som nu i en del hamnar åligger där befintliga packhuskarlslag,
dels ock en för hela riket gällande taxa å afgifter för detta arbete
må utfärdas. Till stöd för denna hemställan anför motionären följande:

»De reglementen, som föreskrifva, att arbetet med uppackningen och
vägningen vid vissa varors förtullning i en del hamnar skall utföras på
varuemottagarnes bekostnad af ett packhuslag, hafva vid upprepade tillfällen
gifvit anledning till klagomål, hvilka i sin ordning föranledt förslag
till ändring i dessa bestämmelser.

Från näringslifvets sida hafva nämligen framställts kraf dels på ändring
och lindring i den gällande taxan, som är olika på olika orter, dels
på rätt för varuemottagare att med egna arbetare få åtminstone delvis utföra
packhuslagets åligganden, dels ock på förpliktelse för tullverket att
Bill. till Riksd. Prot. 1909. 8 Sami. 2 Afd. 1 Band. 8 Häft. (N:o 8). 1

2 Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N.o 2) Utlåtande N:o 8.

med egen personal och på statens bekostnad öfvertaga dessa åligganden.
Detta framgår af följande på sin tid gjorda förslag och uttalanden».

Hvad först själfva taxan beträffar, så fortfor den i mars 1687 utfärdade
att gälla i cirka 200 år, alldenstund 1830 års taxa rörande dragarepenningarne
i stort sedt upptager samma afgifter, dock med den skillnad,
att enligt 1687 års taxa packhuskarlarne i Göteborg skulle erhålla samma
dragarepenningar som deras vederlikar i Stockholm, då däremot enligt 1830
års »Sporteltaxa för Tullverkets Tjänstemän och Betjente» dragarepenningarne
för packhuskarlarne i Göteborg skulle utgå med 2/3 af hvad deras
vederlikar i Stockholm skulle bekomma. Denna 1830 års taxa hade dock
icke varit i kraft i mer än ett tiotal år förrän handelssocieteten i Göteborg
anhöll, att densamma skulle nedsättas, hvilken anhållan dock afslogs.
Upprepade ansökningar under 1880- och 1890-talen från Göteborgsfirmors
sida om nedsättning i packhusafgifterna ledde lika litet till för sökandena
önskvärdt resultat.

Äfvenledes hade förut eu gång förslag framkommit, att taxan skulle
höjas — dock ej från packhuskar Islägets utan från packhusinspektionens
i Göteborg sida -— emedan bland annat en rätt betydlig utvidgning af packhusområdet
i Göteborgs hamn ägt rum, hvilken förhöjning dock afstyrktes
af såväl tullchefsdistriktsämbetet som handelsföreningens fullmäktige och
stadsfullmäktige i nämnda stad, alldenstund »en sådan tillökning säkerligen
skulle framkalla klagomål från de trafikerandes sida». Någon höjning kom
därför ej då till stånd. Först 1898 vidtogs en höjning af taxan för
Göteborg.

Köpmännens och industriidkarnes kraf på rätt att åtminstone delvis
med eget folk få utföra packhuskarlarnes arbete har aldrig rönt tillmötesgående
från vederbörande myndigheters sida. Så ingick handelsfirman
C. Barchman & C:o i Göteborg såsom ägare af åtskilliga vid Ryanäs på
Hisingen uppförda magasin till förvarande af importerade eldfarliga oljor
till Kungl. Maj:t med anhållan om tillåtelse att med eget folk få ombesörja
handtlangningen vid vägningen af oljefaten, men genom kungl. bref
af den 28 december 1872 afslogs denna hemställan. Genom nådigt bref af
den 12 oktober 1889 afslog Kungl. Maj:t eu från Sveriges allmänna handelsförenings
styrelse inkommen ansökan, att varuemottagare bland annat
skulle äga rätt att vid tullbehandlingen af varor å fartyg och kaj få begagna
eget arbetsmanskap.

Förslag, att tullverket med egen personal och på statens bekostnad

3

Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 8.

skulle öfvertaga packhuskarlarnes åligganden, hafva likaledes vid upprepade
tillfällen framställts från näringsidkarnes sida, och åtminstone vid ett
tillfälle ha vissa tullmyndigheter i princip förklarat detta kraf berättigadt.
En svensk-norsk kommitté hade nämligen på 1850-talet i sitt betänkande
rörande förslag till ny tulltaxa och vissa i samband därmed väckta frågor,
bland annat rörande »vedergällning till de vid tullpackhusen anställda dragare»,
framhållit, »att det väl torde förtjäna att undersökas, huruvida icke
äfven denna på trafiken lagda skatt må helt och hållet borttagas samt kronan
af tullmedlen bekosta den med dragarepenningarne afsedda aflöning».
Med anledning af detta betänkande yttrade dåvarande cheferna i västra,
södra och sydöstra tulldistrikten i sitt utlåtande den 25 augusti 1856 till
generaltullstyrelsen, att hvad hufvudsyftemålet i denna punkt beträffar,
eller att dragarepenningarne såsom en på trafiken lagd skatt må helt och
hållet borttagas och att kronan i stället af tullmedlen bör bekosta den
med nämnda umgäld afsedda aflöning, »så vilja vi ej bestrida den allmänna
regel, som i kommitterades betänkande är uttryckt, eller att en handlande,
utöfver den fastställda tullsatsen, för varuinförseln icke må betungas med
några afgifter af hvad namn och beskaffenhet som helst». Tulldistriktscheferna
ansågo dock, att kommitterades i detta ämne gjorda framställning icke
för närvarande borde föranleda till någon åtgärd, bland annat därför, »att
detta arbetsmanskap, om det aflönades af kronan, sannolikt icke i allmänhet
skulle så anstränga sig som nu är fallet, då aflöningen skall af enskilda
personer uttagas» och »att packhuskarlarnes inympande på tullverket på
mer eller mindre direkt sätt lätteligen kunde vid tillfällig stockning i handeln
och däraf föranledd minskning i dragarepenningarne framkalla anspråk
på särskilda aflöningstillskott».

Sveriges allmänna handelsförenings styrelse ingick äfven på sin tid
till Kungi. Maj:t med underdånig ansökan, att varuemottagare måtte befrias
från alla extra utgifter i och för varors tullbehandling å vanlig expeditionstid
och särskilt från så kallade dragarepenningar till de i Stockholm,
Göteborg, Malmö och Norrköping anställda packhuskarlar, hvilken
ansökan dock genom ofvannämnda nådiga bref af den 12 oktober 1889
af Kungl. Maj:t afslogs. Tio år senare ingick börssällskapet i Göteborg
till Kungl. Maj:t med en liknande ansökan, men med samma resultat.

Från packhuskarlarnes egen sida har åtminstone ett alternativt uttalande
gjorts till förmån för eu sådan förändring, då styrelsen för de vid Stockholms
tullpackhus anställda ordinarie paekhuskarlarne för cirka 2 år sedan
inlämnade till generaltullstyrelsen en skrift, i hvilken de anhålla, att an -

4

Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 8.

tingen den då gällande taxan betydligt borde höjas — enligt Stockholms
handelskammares utlåtande till Kungl. Maj:t med cirka 50 °/o — eller, om
denna anhållan ej kunde bifallas, att staten måtte öfvertaga packhuskarlarnes
förpliktelser mot allmänheten och anställa packhuskarlarne såsom
statens löntagare.

Generaltullstyrelsen hemställde, att Kungl. Maj:t måtte, med bifall till
sökandenas därom gjorda anhållan och i enlighet med det af dem utarbetade
förslag, ändra den af Kungl. Maj:t den 18 januari 1895 fastställda
taxa å dragarepenningar i Stockholms tullpackhus.

Stockholms köpmannaförenings handelskammare anförde uti skrifvelse
till Kungl. Maj:t af den 27 februari 1907 — jämte det handelskammaren
yttrade sig om den ifrågasatta förhöjningen af packhuskarlarnes ersättning
— att enligt handelskammarens uppfattning, det arbete, för hvilket
dragarepenningarne utgjorde ersättning, borde utan särskild kostnad för
trafikanterna utföras af tullverket, för så vidt det för ett behörigt skötande
af tullbehandlingarna vore nödvändigt, att de ifrågavarande bestyren med
varors transport och varukollis öppnande m. m. ombesörjdes af en för ändamålet
särskilt anställd personal; att i hvarje fall en genomgripande förändring
af den förhandenvarande ordningen vore erforderlig, därvid torde
böra tillses, att det nuvarande skråväsendet lämnade rum för en mera
tidsenlig organisation, åt hvilken gåfves en fastare ställning än den, som
intoges af packhuskarlarne; samt att, därest vid en förnyad pröfning af
frågan om dragarepenningarnes afskaffande det emellertid befunnes, att
dessa umgälder fortfarande borde påläggas trafikanterna, det dock borde
medföra vissa angifna fördelar, om packhuskarlarne antoges af generaltullstyrelsen.

Yid föredragning af ärendet fann Kungl. Maj:t godt att fastställa den
af packhuskarlarne föreslagna taxan, men uppdrog samtidigt åt generaltullstyrelsen
att verkställa utredning, huruvida icke nu gällande föreskrifter
angående skyldighet för varuemottagare å vissa tullplatser att vid förtullning
af varor anlita biträde af så kallade packhuskarlar borde ersättas
af bestämmelser vare sig i syfte, att varuägarne medgåfves rätt att själfva,
i större eller mindre mån, ombesörja det arbete vid tullbehandlingen, som
för närvarande utföres af packhuskarlarne, eller därom, att samma arbete
öfvertages af tullverkets personal, och i sammanhang därmed föreskrift
meddelas, att de nu till packhuskarlarne utgående dragarepenningar skulle
ingå till statsverket, samt därefter till Kungl. Maj:t inkomma med det
förslag, hvartill utredningen kunde föranleda.

Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 8. 5

Härigenom fick icke blott generaltullstyrelsen utan äfven packhusinspektionerna
och handelskamrarna i de större importhamnarna tillfälle
att yttra sig i frågan.

Packhusinspektionen i Göteborg anförde uti skrifvelse den 27 april
1907:

Hvad först beträffar det första alternativets antagande eller öfverlåtande
på varuägarne själfva att ombesörja handtlangningsarbetet med
varornas framförande till platsen för förtullningsförrättningen, kollynas öppnande,
uppvägning, bortförande från vågen etc., skulle, med den utsträckning
trafiken i allmänhet numera tagit och den snabbhet i expeditionen,
som numera fordras, ett sådant arbete icke med nöjaktig säkerhet för kronans
tullintäkt vara möjligt att utföra vid de olika godsägarnes ständigt
växlande, mer eller mindre vid dylikt sysslande ovana folk. Ej ens vid
de utom packhusen försiggående expeditionerna skulle det vara tillrådligt
att lägga i händerna på främmande oansvariga personer det vana och pålitlighet
kräfvande arbetet med vågattiraljens skötande, hvarigenom tidsödande
afbrott i tullbehandlingsarbetet måste tänkas inträffa, om de olika
varuägarnes manskap ej genast vore till hända att omedelbart aflösa hvarandra.
En gifven följd af ett dylikt medgifvande skulle äfven blifva packhuskarlsinstitutionens
afskaffande, och detta måste packhusinspektionen, så
länge ansvaret för de härstädes importerade varumängdernas behöriga tullbehandling
hvilar på inspektionen, för sin del på det lifligaste afstyrka.

Hvad åter angår det senare uppställda alternativet, eller att packhuskarlarnes
arbete skulle öfvertagas af tullverkets personal, är det packhusinspektionens
bestämda öfvertygelse, att ett sådant arrangemang icke skulle
lända importrörelsen till åsyftad nytta, då man svårligen af en fast aflönad
personal skulle kunna uttaga det intensiva arbete på hithörande område,
som den växande importen kräfver, för att icke stockning i trafiken
skulle uppstå, och hvaremot botemedlet enbart är att söka uti den ökade
arbetsintensitet betingsarbetet medför, med däraf betingade möjlighet till
högre inkomst för arbetsorganet. Indragning till statsverket af de enligt
fastställda taxor packhuskarlarne nu tillkommande dragarepenningar torde
säkerligen icke betäcka utgifterna för den betydande tillökning i tullpersonalen,
som härigenom blefve af nöden, för att icke nämna den ökade
tunga, som skulle för statsverket uppstå genom den på tullverkets stat
uppförda packhuskarlspersonalens i sinom tid inträdande pensionering.

Äfven packhusinspektionen i Malmö afgaf yttrande i frågan, däri på

6 Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 8.

hufvudsakligen samma skäl, som här ofvan anförts af packhusinspektionen
i Göteborg, de ifrågasatta ändringarna afstyrktes.

Handelskammaren i Göteborg åter har uti afgifvet yttrande i hufvudsak
uttalat samma uppfattning som Stockholms köpmannaförenings handelskammare
samt anhöll,

att Kungl. Maj:t täcktes vidtaga åtgärder i syfte, att det arbete vid
tullbehandlingen, som för närvarande i Göteborg utföres af de så kallade
packhuskarlarne, komme att öfvertagas af tullverkets personal utan särskild
kostnad för varuemottagarne eller, därest för berörda arbete en särskild
afgift anses böra upptagas, densamma komme att uppbäras af statsverket.

Generaltullstyrelsen afgaf den 24 februari 1908 sitt yttrande till
Kungl. Maj:t och ansåg sig sakna skäl att föreslå några dylika bestämmelser,
som ifrågasatts, och af enahanda grunder afstyrkte styrelsen hos
Kungl. Maj:t bifall till den af handelskammaren i Göteborg gjorda framställningen
om öfverflyttning på tullverkets personal af packbuskarlarnes
nuvarande arbete. Som skäl för denna sin ståndpunkt framhåller generaltullstyrelsen,
att det för importörer och speditörer endast vid import af
varor i större kvantiteter vore fördelaktigare använda eget arbetsfolk, men
att däremot vid import af mindre sändningar och enstaka kolly detta endast
undantagsvis skulle vara fallet. För tullverket däremot lämnade en
dylik anordning ej betryggande garantier för tullbehandlingsmålens snabba
och säkra handhafvande, liksom tullförvaltningen i så fall ej kunde ansvara
för ordningen och godsets säkerhet inom själfva packhuslokalerna,
och torde bibehållandet af packbuskarlarnes uteslutande rätt i fråga om
verkställande af handräckningsbestyren vid förtullningarne få anses som
en nödvändig ekonomisk förutsättning för packhusinspektionens fortvaro.

Körande frågan att tullpersonalen skulle öfvertaga packhuslagens åligganden,
och att de nu till packhuskarlarne utgående dragarepenningarne
skulle ingå till statsverket, så afstyrker generaltullstyrelsen detta, dels
emedan en dylik anordning skulle föranleda icke obetydliga kostnader för
statsverket, om afgifterna skulle utgå efter samma grunder, som de nu
gällande, dels ock emedan en sådan anordning ej skulle medföra något
gagn för varuemottagaren eller tullverket.

Kungl. Maj.t har den 24 april 1908 till följd af detta generaltullstyrelsens
yttrande och handelskammarens i Göteborg ansökan beslutat att
icke någon ändring i nu gällande bestämmelser i förevarande ämne för
närvarande bör vidtagas.

7

Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 8.

Motionären anför vidare, under förmenande att frågan kommit i ett
nytt läge genom arbetsinställelserna och konflikterna under förra året:

Under pågående arbetskonflikt i Malmö i somras uppmanades, enligt
motionären från Malmö köpmannaförening inkommet meddelande, packhuskarlarne
vid tullpackhuset i Malmö af arbetareorganisationerna därstädes
att icke taga någon som helst befattning med blockeradt gods. Denna
hemställan efterkoms ock af de extra packhuskarlarne, men de ordinarie
fullgjorde sina åligganden, intill de extra förklarade sig genom nedläggandet
af allt arbete skola påbörja strejk, om de ordinarie packhuskarlarne
lastade blockeradt gods på varuägarnes arbetsåkdon, hvilket arbete ingår
i därvarande tullpackhuskarlars åligganden. Alldenstund de ordinarie packhuskarlarnes
antal då endast uppgick till 21, ansågo dessa sig icke ensamma
kunna utföra arbetet, utan förklarade sig villiga rätta sig efter
de e. o. packhuskarlarnes påbud. Detta inverkade själfklart i hög grad
störande på arbetet vid tullpackhuset i Malmö, och då vederbörande tullmyndighet
själf tycktes stå fullständigt maktlös, och tillståndet inom packhuset
blef allt värre och värre, beslöto Malmö köpmän taga saken i egen
hand och erinra packhusinspektionen om den egendomliga ställning, den
intog gentemot sina arbetare, liksom Malmö köpmannaförening i skrifvelse
vände sig till packhuskarlarne i Malmö och i telegram till generaltullstyrelsen
i frågan.

Följden blef, att de ordinarie men jämförelsevis få packhuskarlarne
inställde sin partiella strejk och utförde allt arbete, som ålåg dem, men
att däremot de e. o. packhuskarlarne, således det stora flertalet, nedlade
allt arbete i packhuset. De i striden invecklade arbetareorganisationerna
förmådde äfvenledes varuutkörarne i staden att ej forsla blockeradt gods,
hvarigenom striden ändå skarpare tillspetsades och tillståndet för näringsidkare
blef ännu olidligare. Arbetsfred afslöts till sist på de villkor, att
de 21 ordinarie packhuskarlarne upptogo 19 af de strejkande e. o. packhuskarlarne
som ordinarie i laget, och förklarade dessa då vilja åtaga sig
all dem åliggande befattning med godset.

I Stockholm förekom visserligen icke någon strejk, men de e. o. packhuskarlarne
vägrade dock att taga befattning med blockeradt gods.

Stockholms handelskammare ingick härpå till generaltullstyrelsen med
skrifvelse af den 18 juli 1908, däri handelskammaren på grund af hvad
sålunda förekommit framhöll att tiden nu vore inne att mot fast aflöning
anställa packhuskarlarne i tullverkets tjänst; och hemställde handelskammaren
om ökning i de ordinarie packhuskarlarnes i Stockholm antal.

8 Första Kammarens Tillfälliga TJtshotts (N:o 2) Utlåtande N:o 8.

Till följd af denna skrifvelse inkom packhusinspektionen i Stockholm
den 24 aug. i fjol till generaltullstyrelsen med ett yttrande, i hvilket bland
annat framhålles, »att inspektionen ej ser sig hafva någon rättighet att
bestämma de ordinarie packhuskarlarnes antal, utan torde dessa fortfarande,
liksom hittills, och enär de ej aflönas af statsverket, böra själfva få därom
besluta». Häraf framgår, att äfven packhusinspektionen i Stockholm anser
sig stå så godt som maktlös mot packhuskarlsskrået att åtminstone i af
Stockholms handelskammare önskad riktning afhjälpa de beklagliga missförhållandena.

Äfven i Göteborg vägrade de e. o. packhuskarlarne att taga befattning
med lastning och lossning af det blockerade godset under pågående
hamnarbetarestrejk i fjol.

Men, säger motionären, det är icke blott af dylika anledningar som
strider, hvilka menligt kunna verka hindrande på handelns och sjöfartens
lugna utveckling, uppstått till följd af packhuskarlsskrået. Af helt naturliga
skäl hafva de ordinarie packhuskarlarne funnit med sina ekonomiska
intressen förenligt, att de vore så få som möjligt, på det att de, sedan de
med en mången gång jämförelsevis låg betalning aflönat sina arbetare,
sinsemellan skulle kunna fördela i största möjliga lotter den återstående
rätt betydande inkomsten af packhusafgifterna. Ja, icke nog härmed, utan
de nyantagna ordinarie packhuskarlarne hafva åtminstone i Göteborg först
fått arbeta som »halfkarlar» och »trekvartskarlar», innan de erhölle full
delaktighet i lagets vinst. Packhuskarlarnes arbetare i Göteborg funno för
ett par år sedan sina inkomster till följd af de dyrare lefnadsomkostnaderna
alltför otillfredsställande och vände sig därför till packhuskarlslaget
med anhållan om löneförbättring, hvilken begäran dock ej beviljades. Detta
hade till följd, att dessa packhuslagets arbetare för att genomdrifva den
önskade och, som de ansågo, nödvändiga löneförbättringen, bildade en fackförening
med anslutning till transportarbetareförbundet. Tvist uppstod
emellertid, och fordrade packhuskarlslaget enligt uppgift bland annat, att
deras arbetare skulle utgå ur fackföreningen, hvarigenom striden från arbetarepartiets
sida förklarades som en strid om föreningsrätten. Densamma
drog ut på tiden, så fråga uppstod om ej transportarbetareförbundet skulle
ställa sig solidarisk med packhusarbetarefackföreningen, hvarigenom Göteborgs
hamn kunde och antagligen skulle ha förklarats i blockad till stor
skada för vårt näringslif. Tack vare i första rummet utomståendes ingripande
af värj des den gången faran för en dylik strid.

Dessa framdragna exempel borde enligt motionären fullt tydligt ådaga -

Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 8. i)

lugga, huru otillfredsställande och föga betryggande de nu gällande bestämmelserna
äro rörande vissa varors vägning och uppackning vid förtullningen
medelst det åldriga packhuskarlsskrået. Man kan med skäl fordra, och
det torde för öfrigt vara en bjudande plikt, att statsmakterna införa andra
bestämmelser, hvarigenom såväl statens som varuemottagarnes intressen vid
varors förtullning på det mest tillfredsställande och betryggande sätt tillvaratagas.
Och såvidt motionären kan finna, är det enda tillvägagångssättet
att tillmötesgå det så många gånger från näringslifvets män framställda
förslaget, att tullverket med egen personal utför de åligganden, som
tillkomma packhuslaget.

Motionären upptager dock ej i denna sin motion det gamla krafvet,
att arbetet skall äga rum på statens bekostnad, trots det motionären anser
denna fordran fullt berättigad, då tullverket för att möjliggöra en förtullning
måste genom en uppackning undersöka och väga varan, för hvilket
arbete varuemottagaren ej bör hafva någon som helst kostnad, lika litet
som t. ex. en varuafsändare betalar statens järnvägar en särskild afgift för
vågning af det gods, han inlämnar till befordran. Men då ej minst af
senaste sommarens händelser framgått, att långt viktigare än frågan om
en afgift skall betalas för uppackningen och vägningen af det importerade
godset, är krafvet på att få sådana anordningar genomförda, hvilka lämna
största möjliga garanti för packhusarbetets lugna utförande till statens och
näringslifvets fromma, anser motionären, att Riksdagen bör anmoda Kungl.
Maj:t utarbeta en för alla tullstationer gällande taxa för det nuvarande
packhuskarlsarbetet, och böra afgifterna fastställas till ett sådant belopp,
att staten därigenom erhåller full ersättning för alla de kostnader, som
uppstå genom en sådan anordning.

Härmed bortfaller det ena anförda skälet mot reformen. Det andra
skälet, som först 1856 och sedermera vid upprepade tillfällen af tullmyndigheterna
framhållits, att man ej af tullpersonalen kunde vänta samma
arbetsintensitet som af arbetare tillhörande det fria packhuskarlsskrået,
torde ej ha någon som helst betydelse, då erfarenheten visat, att statens
öfriga verk, såsom järnvägen, posten, telegrafen etc., på ett fullt tillfredsställande
sätt genom sin vid verket anställda personal utföra det arbete,
som för verkets tillfredsställande funktion kräfves.

Men trots sommarens händelser stå vissa tullmyndigheter ännu fullständigt
oförstående till behofvet af en förändring i de nuvarande anordningarne
med packhuskarlsskrået. Så förordade packhusinspektionerna
såväl i Malmö som i Göteborg uti inlagor till generaltullstyrelsen under
Bill. till Biksd. Prot. 1909. 8 Sami. 2 Afd. 1 Band. 8 Haft. 2

Andra

Kammarens

utskotts

yttrande.

10 Första Kammarens Tillfälliga UtsJcotts (N:o 2) Utlåtande N:o 8.

december 1908 på i hufvudsak af dem förut angifna skäl packhusinstitutionens
bibehållande.

Öfver motionen har Andra Kammarens tillfälliga utskott afgifvit följande
yttrande:

Enligt hvad utskottet kunnat inhämta, gör sig en enstämmig opinion
gällande bland köpmännen i de större städerna, att den nuvarande packhuskarlsinstitutionen
bör afskaffas och att dess arbete bör öfvertagas af tullverkets
egen personal. Som stöd för sin mening har motionären äfven
kunnat åberopa Stockholms köpmannaförenings handelskammare, Göteborgs
handelskammare och Malmö köpmannaförening. Dessa framställningar från
handelsvärlden har utskottet för sin del ansett vara af mycket stor betydelse
för frågans afgörande.

Det viktigaste skälet för institutionens afskaffande anges vara de
möjligheter för afbrott i arbetet, som vidlåder densamma, på grund af dess
gammaldags skråmässiga beskaffenhet* och egenskap af att vara en arbetsgivare,
bestående af ett arbetslag, som tagit aflönade arbetare, »extrakarlar»,
i sin tjänst. Om tullverket med egen personal helt öfvertoge
packhuskarlsinstitutionens arbete, skulle »man vinna en viss trygghet för
att icke några afbrott i arbetet förekomme» och »tillräcklig garanti för
en under alla omständigheter ostörd fortgång af arbetet». I synnerhet
under sommarens hamnarbetarekonflikt, då de e. o. packhuskarlarne indrogos
i striden såväl i Malmö som i Stockholm och i Göteborg, visade det
sig, att packhuskarlsinstitutionen, enligt köpmännens uppfattning, ej kunde
ombesörja en obehindrad tullbehandling af varorna. Malmö köpmannaförening
skrifver äfven till utskottet, att densamma, med åberopande af
det som i ärendet förut andragits, »vill särskild! framhålla, att det sätt,
på hvithet ifrågavarande angelägenhet för närvarande är ordnad, icke erbjuder,
enligt hvad arbetskonflikten i Malmö i somras utvisade, tillräcklig
garanti för en ostörd fortgång af arbetet. En sådan skulle obestridligen
säkrast uppnås därigenom, att allt det arbete, som tullbehandlingen medför,
förrättas af en hos tullverket anställd och där aflönad personal.» »På
grund häraf får köpmannaföreningen uttala önskvärdheten däraf, att utskottet
måtte benäget till förekommande, om möjligt, af ett återupprepande

* Den 22 november 1502 eller 1503 utfärdades af stadens trenne borgmästare Niels Scriffuer,
Oleff Mickelson och Rawald Jonsson »in nomine sancte et individne trinitatis» den första skråstadgan
för dragarelaget i Stockholm. Nya bestämmelser ntfärdades af borgmästare och råd den
27 februari 1639. Ur denna skråinstitution torde såväl det nuvarande packhuskarlslaget som vindragarlaget
i Stockholm ha utvecklat sig med den ökade handelsomsättningen.

Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 8. 11

af sådan handel och industri hämmande olägenhet, som hittills ägt rum,
hos Eiksdagen tillstyrka bifall till motionen.»

I likhet med handelsidkarna anser utskottet det vara uppenbart, att
anledning till störingar i tullbehandlingen lätt skall yppa sig, då forslingen
af varorna från kaj till packhus, deras öppnande, vågning och återförande
skall ske genom en så säregen entreprenörorganisation som packhuskarlsinstitutionen.
I februari 1908 bestod densamma t. ex. i Göteborg enligt
packhusinspektionens uppgift af följande personal:

19 så kallade »helkarlar» med en inkomst af 2,400 kronor.

II så kallade »trekvartskarlar» med eu inkomst af 1,800 kronor.

1 pensionär med ett understöd af 1,200 kronor.

31 extra packhuskarlar med en aflöning af 1,092 kronor samt 19
andra arbetare.

Packhuskar Isinstitutionens stadgar skola godkännas af packhusinspektionen
i resp. städer. De senast fastställda torde vara Göteborgs (7 dec.
1908). Första paragrafen i packhuskarlslagets stadgar i denna stad lyder:
»Medlem af packhuslaget, . s. k. packhuskarl, som antages och afskedas
af packhusinspektionen i Göteborg, skall vid antagandet vara känd att
föra ett redbart, nyktert och ordentligt lefnadssätt, vid antagandet förete
präst- och läkareintyg samt intyg om god frejd som ock att han ej understödjer
eller tillhör någon socialistisk förening eller annat förbund af hvad
slag det vara må, som står under främmande, af packhusinspektionen ej
godkänd ledning.» Sedan af denna bestämmelse i stadgarna framgår det,
att meningsskiljaktigheter angående stadgarnas innehåll, lätt nog kunna
uppstå. Det bör äfven anmärkas, att det ligger uti packhuskarlslagets
intresse att få de af Kungl. Maj:ts befallningshafvande fastställda afgifterna
för dess arbete tidvis förhöjda. Uti importhandelns intresse ligger det
däremot att dessa bli så konstanta, som möjligt. Det motsatsförhållande,
som härigenom inträder, kan ej undgå att vålla olägenheter. Men ännu
större konfliktanledningar ligga däri, att det godkända packhuskarlslaget,
som har ekonomiskt intresse af att vara så litet som möjligt, i sin ordning
anställer och aflönar arbetare för att utföra den hufvudsakliga delen
af packhusarbetet. Packhuskarlslaget kommer därigenom i en privat
arbetsgifvares ställning och blir intimt beroende af rörelserna på arbetsmarknaden.
Dels kommer laget, som erfarenheten visat, tidvis i lönestrid
med sina egna arbetare, dels kan det invecklas i konflikter, som utkämpas
af det förbund lagets arbetare tillhör och kan som i Göteborg för några
månader sedan (23 november 1908) själft bli blockeradt,

12 Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 8.

Alla sådana konfliktorsaker, som må finnas uti organisationen af varutransporten
vid tullbehandlingen, anser utskottet det vara af stor vikt att
undanröja för att näringslifvet må kunna utveckla sig så ostördt som
möjligt. I öfverensstämmelse med motionären anser utskottet, att förhållandena
skulle väsentligt förenklas, om tullverkets egen personal skötte det
arbete, som nu utföres af det åldriga packhuskarlsskrået. På arbetare i
allmän tjänst kunna andra anspråk för arbetets obehindrade fortgång ställas
än på dem, som stå i tjänst hos en privat arbetsgivare, äfven om denne
är ett privilegieradt packhuskarlslag. Det synes utskottet därför som om
största möjliga säkerhet för tullbehandlingens behöriga gång genom denna
förändring skulle ernås.

Äfven andra fördelar skulle vinnas genom denna reform. En jämförelse
mellan packhuskarlstaxorna, som Kungl. Maj:ts befallningshafvande
fastställt, visar, att de äro mycket olika för skilda orter. Detta gäller såväl
afgiftsbeloppens storlek för varor af samma slag och vikt som för likartadt
arbete och ersättnings bestämmande vid skada eller förlust, som vållas af
packhuskarlarna. Som exempel må nämnas, att medan taxan för Göteborg
bestämmer att »för sådana kolli hvilka i och för tullbehandling måste upppackas
skall betalas dubbelt, ersättning för återinpackning däri inberäknad»,
så finnes ej något motsvarande stadgande i Malmö.

Om packhuskarlsinstitutionen blefve ersatt med tullpersonal, skulle i
och med detsamma möjlighet beredas för en utjämning af de rådande
olikheterna. De afgifter, som komma att behöfva upptagas för det arbete
packhuskarlarna förut plägat utföra, skulle då bestämmas af staten, hvarigenom
möjliggöres att åstadkomma den likformighet mellan taxorna, som
handelsvärlden önskar.

Sannolikt skulle reformen också medföra bättre kontroll vid räkningarnas
utskrifvande än nu, och troligen behöfde taxorna ej ställas högre
än för närvarande, emedan den packhuskarlslaget nu tillkommande vinstandelen
af arbetet skulle bortfalla.

Gentemot den uppfattning, som hyllas af näringslifvets män, företräda
kungl. generaltullstyrelsen och resp. packhuskarlsinspektioner alldeles
motsatt mening. Generaltullstyrelsen anser, att den nya anordningen ej
skulle medföra något gagn för varuemottagaren eller tullverket. Som köpmännen
själfva förklarat sig önska reformen, har utskottet endast ansett
sig böra granska de skäl, som från tillverkets sida framförts för att visa,
att densamma ej för verket skulle vara gagnande.

Det förnämsta skälet emot den åsyftade anordningen torde vara den

Första Kammarens Tillfälliga Utsliotts (N:o 2) Utlåtande N:o 8. 13

ökade kostnad för statsverket, som föranledes af en utvidgning af dess
personal. Enär motionären i sin hemställan förutsätter, att dessa kostnader
skola betäckas af importhandeln enligt en för hela riket gällande taxa å
utgifter för packhuskarlsarbetet, så bortfaller detta skäl emot reformen.

Ett annat är det, som tulldirektören i Göteborg framhåller genom
sitt uttalande, »att det snabba och energiska betingsarbete, som af det
nuvarande lagets styrka utföres, alldeles säkert icke skulle af eu på tullverkets
stat organiserad fast aflönad lika stor arbetspersonal kunna uträttas».
Häremot har motionären med all rätt anmärkt, att arbetsintensiteten
vid statsjärnvägarna, posten och telegrafen ej kan anses vara lägre
än uti de privata yrkena, och att samma erfarenhet torde vinnas inom
tullverket som hos statens öfriga verk, om packhuskarlslagets medlemmar
blefve statstjänare.

En praktisk svårighet vid reformens genomförande ligger onekligen
däri, att packhusarbetet i viss mån har karaktär af säsongarbete i några
af de större städerna och därför kräfver en med årstiderna något växlande
arbetsstyrka. Det synes utskottet emellertid som om staten ej borde ha
sämre möjlighet att lösa denna svårighet än en privat arbetsgivare. Genom
sådana bestämmelser i anställningskontrakten, hvarigenom arbetet på Övertid
under vissa omständigheter kan tillgripas i större utsträckning, torde
man kunna undgå alltför stora förändringar af den invanda arbetarkåren,
och det bör ej möta något större hinder för staten att kunna erhålla det
fåtal arbetare, som tidvis kunna behöfvas utöfver densamma. Samma erinring
om behofvet af en växlande arbetsstyrka på grund af arbetets natur
torde för öfrigt kunna anföras mot den personal, som redan nu är i tullverkets
tjänst. Utskottet har sålunda ansett den reform, som motionären
föreslagit, äga så obestridliga fördelar, att det vill tillstyrka hans hemställan.
Motionären synes emellertid ta för gifvet att en för hela riket
gällande, taxa måste utfärdas, om reformen skall genomföras utan särskild
kostnad för staten. Utskottet har ej velat ingå på detta särskilda spörsmål
utan vill endast i likhet med motionären uttala, att reformen ej bör
åsamka statsverket någon förlust.

På grund af hvad sålunda anförts, får utskottet hemställa, att Andra
Kammaren för sin del ville besluta, att Eiksdagen i skrifvelse till Kungl.
Maj:t anhåller, att Kungl. Maj:t ville låta verkställa utredning, dels angående
på hvad sätt tullverket må med i dess tjänst anställd personal
öfvertaga och utföra det arbete, som nu i eu del hamnar åligger där beBih.
till Biksd. Prot. 1909. 8 Sami. 2 Afd. 1 Band. 8 Höft. 3

Andra

Kammarens

utskotts

hemställan.

Utskottets

yttrande.

14 Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 8.

fintliga packliuskarlslag, dels äfven huru detta arbete må kunna utföras
utan särskild kostnad för staten, samt att Kungl. Maj:t ville för Riksdagen
framlägga förslag till de åtgärder, som af utredningen må föranledas.

Utskottets förslag har af Andra Kammaren godkänts, hvarefter ärendet
öfverlämnats till Första Kammaren, som hänvisat detsamma till förberedande
behandling af sitt andra tillfälliga utskott.

I likhet med hvad Andra Kammarens utskott anfört, finner utskottet
tillräcklig trygghet för varors obehindrade tullbehandling ej kunna ernås
med bibehållande af packhuskarlsinstitutionen, samt att vid sådant förhållande
annan lämplig utväg ej torde finnas än att tullverket med egen
personal utför arbetet. Likaledes ansluter sig utskottet till den af Andra
Kammarens utskott uttalade åsikten, att kostnaderna för ifrågavarande
arbete, äfven om de genom den ifrågasatta ändringen komme att ökas,
skola betäckas af importhandeln.

På grund af hvad sålunda förekommit, hemställer utskottet,

att Första Kammaren ville biträda Andra Kammarens
beslut i denna fråga.

Stockholm den 2 april 1909.

På utskottets vägnar:

A. WACHTMEISTEK,

Herrar Benedicks och Lindblad ha begärt få antecknadt, att de ej
deltagit i ärendets behandling inom utskottet.

Tryckt hos P. Palmquists Aktiebolag, Stockholm 1909.