Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N.o 20.

1

IT: o SO.

Ank. till Riksd. kansli den 7 maj 1909, kl. 3 e. m.

Första Kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande
n:o 10, i anledning af Andra Kammarens beslut om
skrifvelse till Kungl. Maj:t angående sofplatser för
tredje klassens passagerare å statens järnvägar.

Uti en inom Andra Kammaren väckt motion, n:o 6, hvilken blifvit
hänvisad till Andra Kammarens tredje tillfälliga utskott, har herr E. Räf
hemställt, att Riksdagen ville uti skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla, att
Kungl. Maj:t måtte låta verkställa utredning, huruvida det å statens järnvägar
lämpligen kan beredas resande i tredje klass tillfälle att emot skälig
afgift erhålla sofplatser för resor under nattetid, samt att Kungl.
Maj:t därefter vidtager de åtgärder, till hvilka denna utredning kan
gifva anledning.

Sedan Andra Kammaren på framställning af sitt tillfälliga utskott
för sin del heslutit att i anledning af förenämnda motion Riksdagen måtte
i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla, det täcktes Kungl. Maj:t låta genom
försöksdrift utröna, huruvida sofvagnar för tredje klassens resande å statens
järnvägar lämpligen bör anordnas samt vidtaga de åtgärder som på grund
däraf kunna föranledas, »har detta beslut delgifvits Första Kammaren, som
hänvisat ärendet till sitt andra tillfälliga utskott.

Bill. till Riksd. Prof. 1909. 8 Sami. 2 Afl. 1 Band. 20 Käft. (N: 20).

1

2

Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:r 2) Utlåtande N:o 20.

Till stöd för motionen anför motionären, som äfven vid föregående
års Riksdag framlade en motion i gamma sak:

I anledning af en min motion till förra årets riksdag beslöt Andra Kammaren
för sm del på framställning af sitt tredje tillfälliga utskott att hos
Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t måtte låta verkställa utredning,
huruvida det å statens järnvägar lämpligen kan beredas resande i tredje
klass tillfälle att emot skålig afgift erhålla sofplatser för resor under
nattetid, samt att Kungl. Maj:t därefter vidtager de åtgärder, till hvilka
denna utredning kan gifva anledning. Då detta Andra Kammarens beslut
delgafs Första Kammaren, hänvisades det af denna till sitt andra tillfälliga
utskott, som i sin ordning och efter en i motionens syfte välvillig motivering
hemställde, att Första Kammaren icke måtte biträda Andra Kammarens
i ärendet fattade beslut, hvilken hemställan också bifölls af Första Kammaren.

Att denna min motion vann så stora sympatier talar för, att den
afser att fylla ett allmänt kändt behof. Det talar också för, att motionen
innebär en från social synpunkt fullt berättigad fordran. Jag upprepar i
detta afseende, hvad jag sade i motionen: Hvad berättigar första och andra
klassens passagerare att köpa sofplatsbiljetter? Jo, det göra dessa klassers
respektive vanliga biljetter för resan. Men det verkar aldrig fördelaktigt
att vägra »tredje klassens folk», hvad man förut medgifvit åt både första
och andra. Och tredje klassens folk har sannerligen icke mindre behof
af hvila än första och andra. Jag tror, att det för Första Kammaren icke
varit olämpligt eller skadligt, om dess utskott och kanske därmed kammaren
själf fästat sig litet mera vid denna sida af saken.

Men min framställning i denna sak erhåller sin styrka ej blott från
dess sakliga och moraliska berättigande; Första Kammarens utskott medgifver,
att den också innebär en från »kommunikationssynpunkt beaktansvärd
fråga» och att t. o. m. kungl. järnvägsstyrelsen just ifrån den synpunkten
haft sin uppmärksamhet riktad på den.

Om nästan alla de anmärkningar, samma utskott därefter framställer
och grundar sin hemställan om afslag på, kan man, synes det mig, säga,
att de mera motivera Andra Kammarens beslut om bifall än Första Kammarens
om afslag på hemställan om »att Kungl. Maj:t måtte låta verkställa
utredning» — — samt därefter vidtaga »de åtgärder, till hvilka
denna utredning kan gifva anledning» i saken i#fråga. Sannolikt skulle
t. o. m. kungl. järnvägsstyrelsen behöfva ej blott teoretiskt utan i mindre

::

Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N.o 2) Utlåtande N:o 20.

skala äfven praktiskt låta utreda saken. Huru många tredje och andra
klass passagerare, som skulle använda sig af tredjeklass sofvagn, huru
många tredje klass passagerare, som af brist på tredje klass sofvagn nu
vägra att gorå nattresor m. m., är ju allt saker, hvarom man knappast
kan bilda sig en föreställning genom annat än direkta försök. Af tidningsnotiser
har jag dock sett, att man på en af Västergötlands privatbanor
har gjort några försök med sofplats åt tredje klassens passagerare,
och att försöket utfallit till synnerligt stor belåtenhet för alla parter.

Den farhågan för svårigheten att finna fullt lämpliga konstruktioner
för inredningar af sofplatser i tredje klassens vagnar, hvilken tyckes föresväfvat
Första Kammarens utskott, synes mig också mera kunna framkalla
arbete och kanske någon allmän täflan uti att få detta problem löst snarast
möjligt och på det mest fördelaktiga sätt. Säkerligen skulle Riksdagens
beslut i öfverensstämmelse med dess Andra Kammare i hög grad befordra
problemets lösning.

Hvad den ekonomiska sidan beträffar, så kan den omöjligen bestämmas
utan försök. Till dess har man fullt ut lika stor anledning säga, att lämpliga
sofplatser på 3:dje klassens vagnar skulle så mycket utvidga trafiken,
att den medförde vinst som att säga motsatsen.

Och då Första Kammarens utskott stöder hemställan om afslag på
»ännu icke fullt utrönta reformer, såsom införande af zontariff för resande,
— — elektrifiering af statens järnvägar, godstaxornas omarbetande, byggande
af inlandsbanan m. m.>, så synes det mig, att man sökt skäl, där
inga skäl finnas emot det af mig framställda förslaget till försök med 3:dje
klassens sofvagnar. Det vore väl just synnerligen önskvärd!, om den frågan
vore åtminstone försöksvist löst, tills man skall beställa personvagnar till
inlandsbanan, som i likhet med banorna i Ryssland och Finland under
långa sträckor går igenom ganska obebyggda delar. Talet om zontariffen
och elektrifieringen anser jag mig ej behöfva bemöta.

Första Kammarens utskott säger slutligen, att »en utredning i föreliggande
fråga — — icke vinnes på mer än tvenne vägar, nämligen antingen
genom tillgodogörande af den utländska erfarenheten eller genom
experiment», men tillägger, att »tillämplig erfarenhet från andra länder ej
förefinnes», hvadan man är »uteslutande hänvisad till att förskaffa sig sådan
i eget land». Äfven efter dessa ord i motiveringen skulle man nästan
hafva väntat sig en tillstyrkande hemställan till min framställda, »från
kommunikationssynpunkt beaktansvärda fråga», men det har i alla fall
''blifvit afslag.

Andra Kammarens
utskotts
yttrande.

4 Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 20.

Emellertid vågar jag fortfarande på grund af såväl moraliska som
andra skäl och nu förstärkt af Andra Kammarens beslut samt den enligt
min mening i många afseenden tillstyrkande motivering, som Första Kammarens
tillfälliga utskott gifvit min motion, ånyo framkomma med min
motion.

Andra Kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande angående den
förut omnämnda motionen i samma syfte förra året var af följande
lydelse:

»I likhet med motionären anser utskottet, att det uti vårt långsträckta
land skulle vara synnerligen önskligt, om å statens järnvägar sofvagnar
kunde beredas äfven åt resande uti tredje klass. Visserligen synes den
här ofvan omförmälda uppgift om antalet resande, hvilka under tiden
10—16 mars innevarande år på en sträcka af mera än 200 kilometer
medföljt nattsnälltågens tredje klass å vi3sa linjer af statens järnvägar,
utvisa, att endast ett fåtal resande begagnat sig af dessa tågförbindelser i
sagda klass. Detta beror dock sannolikt därpå, att de flesta resande, som
skulle önska resa uti tredje klass å nattågen, undvika i att denna klass
medfölja dessa tåg, då de icke vid en sådan resa äga tillgång till sofplats.
Somliga af dessa resande välja därför helt visst dagsnälltågen och
andra söka i görligaste mån bereda sig tillfälle att vid nattresor använda
andra klass vagn, äfven om de helst önska resa uti tredje klass. Det
synes utskottet därför antagligt, att om tredje klass sofvagnar anskaffades,
antalet resande uti tredje klass å nattågen skulle betydligt ökas. Denna
fråga torde emellertid i främsta rummet vara en ekonomisk fråga. Statens
järnvägars utgifter hafva som bekant på sista tiden af olika anledningar
i högst betänklig grad ökats, utan att inkomsterna i motsvarande
mån stigit. Då fråga uppstår om sådana förändringar i trafikeringen, hvilka
medföra högst afsevärda kostnader, måste därför noga öfvervägas, huruvida
dessa ökade kostnader komma att täckas genom motsvarande inkomster.
Införandet af sofplatser för resande i tredje klass skulle nämligen
på sätt framgår af järnvägsstyrelsens utredning nödvändiggöra ej mindre
anskaffning af för sådant ändamål särskilt anordnade vagnar än äfven
höjning af vagn vikten per resande med ända till 30 procent. Dessa kostnader
måste naturligtvis täckas genom tilläggsafgiften för sofplatserna. Frågan
är då, huruvida så många resande komma att anlita dessa sofplatser,
att afgifterna åtminstone i det närmaste motsvara de ökade kostnaderna.
För att få denna fråga så tillförlitligt som möjligt besvarad kräfves emellertid
en mera grundlig och noggrann utredning, än hvad utskottet äfven

Första Kammarens Tillfälliya Utskotts (N.o 2) Utlåtande N:o 20. 5

med det välvilliga bistånd, som lämnats af järnvägsstyrelsen, varit i stånd
att åstadkomma. Äfven järnvägsstyrelsen hyser ju den uppfattning, att
saken måste ytterligare undersökas, särskildt med afseende å möjligheten
att åstadkomma en god teknisk-hygienisk lösning af frågan, huru en fullt
lämplig sofvagn för tredje klass skall konstrueras. Beträffande detta spörsmål
vill utskottet emellertid i likhet med järnvägsstyrelsen såsom sin uppfattning
uttala, att sofplatserna helst böra anordnas så, att de icke komma
att ligga omedelbart bredvid hvarandra. Vidare torde det både ur hygienisk
och kostnadssynpunkt vara lämpligast, att de resande själfva medföra
beliöfliga filtar och kuddar.

Det synes således utskottet, att sofplatser å statens järnvägars nattåg
anordnas äfven för resande i tredje klass, såvida detta kan genomföras
utan alltför stora ekonomiska uppoffringar från järnvägarnas sida, men
frågan härom kräfver nödvändigt en grundlig och allsidig utredning och
noggranna kostnadsberäkningar.»

Från järnvägsstyrelsen i Finland har erhållits utlåtande rörande de
erfarenheter, som vunnits vid därvarande statsjärnvägar om sofplatser åt
tredje klassens passagerare, hvilket visar, att försöket där slagit väl ut.

Utlåtandet från generalkonsul David Bergström i Helsingfors är af
följande lydelse: »Åberopande kungl. utrikesdepartementets skrifvelse af

22 februari 1909 har jag härmed äran meddela, det jag hos finska järnvägsstyrelsen
anhållit om upplysning om den erfarenhet, som i afseende
å ^användningen i Finland af sofplatser för tredje klassens passagerare
vunnits beträffande anordningens lämplighet och dess inflytande på de
finska statsjärnvägarnas ekonomi.

Från järnvägsstyrelsen, som lärer utställt ärendet till vederbörandes
yttrande, har numera ingått det svar, att inrättandet af sofvagnar för
tredje klassens passagerare anses vid de finska statsjärnvägarna motsvara
ett verkligt behof och att tredje klassens sofvagnar äfven måste anses i
ekonomiskt afseende fördelaktiga, då vagnarna äro så inrättade, att i vagnarna
finnas lika många liggplatser som sittplatser.

Enligt hvad jag vid personlig hänvändelse till chefen för de finska
statsbanorna inhämtat, är det egentligen å sträckan Helsingfors—S:t Petersburg
sofvagnar för tredje klassens passagerare kommit till användning.
Afgift för tredje klass sofplats är 2 fink. och erhåller den resande
då förutom den träbrits med upphöjning för hufvudet, som står till hans
förfogande, jämväl filt och hufvudkudde. Arrangemanget i och för vagnens
förvandling från dagvagn till sofvagn och tvärtom, hvilket jag haft

Utskottets

yttrande.

6 Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 20.

tillfälle att taga i närmare skärskådande, är obestridligen praktiskt, och
måste — såsom järnvägsstyrelsen framhåller — ställa sig i ekonomiskt
afseende fördelaktigt, då i ifrågavarande vagnsklass sofplatser beredas till
lika antal som sittplatserna. På sådana sträckor, där tidtabellen formligen
nödvändiggör, att natten tages i anspråk vid långfärder, torde en dylik
anordning ur alla synpunkter vara att förorda.»

I likhet med och i anslutning till de skäl, som uttalades af fjolårets
utskott angående berörda sak, finner utskottet, att det vore önskvärdt och
lämpligt, att sofvagnar för tredje klassens passagerare inrättades å statens
järnvägar.

Utskottet anser sig hafva ett ytterligare godt stöd för detta sitt uttalande
i den omständigheten, att erfarenheterna från Finland, där sofvagnar
för tredje klassens resande någon tid varit i bruk, synas, af hvad som
framgår af ofvan anförda uttalande från generalkonsuln i Helsingfors härom,
voro synnerligen goda.

Då emellertid något tillförlitligt omdöme i berörda afseende icke torde
kunna vinnas af enbart utredning och beräkningar, anser utskottet försiktigheten
bjuda, att, innan sofvagnslägenheter för tredje klassens passagerare
inrättas i alla sofvagnsförande nattåg å statsbanorna, försök i mindre
skala anställas för att utröna lämpligheten af anordningen såväl i praktiskt
som ekonomiskt afseende. Utskottet anser sålunda rätta vägen vara, att
kungl. järnvägsstyrelsen å någon nattågslinje under minst ett års tid beredde
tillgång till sofplatser åt tredje klassens resande emot skälig afgift.

Någon större ekonomisk risk torde icke genom en sådan försöksdrift
komma att åsamkas staten, och en i görligaste grad säker erfarenhet vunnes,
huruvida en utvidgning af anordningen vore lämplig.

Enligt hvad utskottet inhämtat, har kungl. järnvägsstyrelsen icke något
att tillägga till det utlåtande, som förlidet år till Andra Kammarens
utskott afgafs, och som är af följande lydelse:

»För att skaffa någon ledning för omdömet om huru stort behofvet
af liggplatser i III klass å nattågen kan vara,, hafva anteckningar blifvit
gjorda under tiden 10—16 mars 1008 öfver antalet III klass resande, som
medföljt nattsnälltågen mellan Stockholm och Göteborg, Stockholm och
Malmö samt i motsatta riktningar, på en sträcka af mer än 200 km.
Resultaten äro sammanställda i bifogade grafiska tablåer (bilaga 1) och
framgår af dem, att antalet varit:

Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlätandt N:o 20.

7

Stockholm—Malmö .
Malmö—Stockholm .
Stockholm—Göteborg
Göteborg—Stockholm

38 personer

23

30

29 »

Under sommarmånaderna och julmånaden ökas ofvannämnda medeltal väsentligt.
Bestämda siffror kunna dock för närvarande icke uppgifvas.

Svårigheten att anordna tillfredsställande sofkupéer — detta såväl i
ekonomiskt, bekvämlighets- som i hygieniskt hänseende — äro betydande.
För att ej järnvägen skall lida förlust genom dåligt utnyttjande af vagnsutrymmet,
måste det utrymme, som tilldelas hvarje sofplats, blifva ganska
begränsadt. Det är fara värdt, att denna begränsning måste blifva så
stark, att rimliga anspråk på bekvämlighet måste åsidosättas, hvarigenom
anordningen skulle blifva föga omtyckt och i följd däraf också i ringa
grad använd. Det är att befara, att en stark platsbesättning skall medföra
hygieniska olägenheter, hvilkas af hjälpande fordra kraftiga luftväxlingsanordningar,
om hvilka man ännu icke har någon praktisk erfarenhet.

Såvidt här är bekant, finnas III klassens sofvagnar endast införda i
Finland och Ryssland. Den resande III klass publiken i sistnämnda land
torde icke hafva några nämnvärda fordringar på bekvämlighet och torde
därför också känna sig tillfredsställd med de använda anordningarna. Den
finska resepubliken är däremot anspråksfullare och har enligt finska järnvägsmäns
utsago varit så missnöjd med III klass sofvagnskonstruktionen,
att någon tid sofvagnarna indrogos. För närvarande äro desamma emellertid
ånyo insatta i tågen, utan att ändring i konstruktionen vidtagits.
Hufvudanmärkningen, som i Finland framställdes mot III klassens sofvagnar,
är den, att två personer skola ligga bredvid hvarandra i desamma.
Den svenska publiken torde icke komma att underkasta sig en dylik anordning.

I järnvägsstyrelsen har ett utkast gjorts till III klassens sofvagn, för
hvilken redogöres i bilaga II till denna P. M. Denna lösning är dock
icke tillfredsställande, utan måste saken ytterligare undersökas. Det är således
ännu för tidigt att yttra sig om, huruvida en god teknisk-hygienisk
lösning kan vinnas.

Stockholm den 22 mars 1908.

F. W. II. Pegelow.»

8

Första Kamm.arens Tillfälliga Utskotts (Ko 2) Utlåtande N:o 20.

Den här ofvan omförmälda bilagan II var af följande lydelse:

»Bilaga II till T. M. angående sofvagnar af III klass.

Vid inredning af sofvagnar af III klass kan man förlägga liggplatserna
antingen vinkelrätt mot vagnens längdriktning, eller ock kunna sofforna
anbringas i vagnens längdriktning. De sedan flere år i Finland och
Ryssland använda III klass sofvagnarna äro inrättade enligt detta senare
system. ^ Dessa vagnar hafva en längs vagnen och i dess midt löpande
gång. Å ömse sidor om denna gång finnes ett antal kupéer, som innehålla
två bänkar, hvardera för två personer. Kupéerna äro öppna åt
gången till. Under natten slås bänkarnas ryggstöd upp i horisontalt läge
mot hvarandra och soffsitsarna förenas med mellanstycken, hvarigenom liggplatser
anordnas för 4 personer. Sofplatserna komma således att befinna
sig bredvid hvarandra två och två och i vagnens längdriktning. Enligt
vunna upplysningar har emellertid i Finland den resande publiken icke
visat sig mycket tilltalad af dessa sofvagnar, enär den funnit anordningen
med bredvid hvarandra liggande bäddar motbjudande. Därjämte tillkommer
vid detta system, att de resande störa hvarandra, beroende på att
sofkupéerna måste vara öppna inåt vagnen, enär i annat fall det icke är
möjligt att komma upp till öfverbäddarna. De finska sofvagnarna hafva
icke några dynor på sofforna, utan få de resande, som önska ligga mjukt,
själfva medföra behöfliga dynor och filtar.

Det andra systemet är det, som tillämpas i statens järnvägars sofvagnar
af I och II klass. Liggplatserna äro anordnade å sofforna vinkelrätt
mot vagnens längdriktning.

Hvarje kupé i nuvarande III klass boggievagn rymmer 8 personer
sittande, 4 å hvardera soffan. För detta antal kan dock icke sofplatser
anordnas, enär konstruktionsprofilen för den rullande materielen icke tilllåter
den höjd af vagnarna, som skulle erfordras för anbringande af 4
sofbritsar öfver hvarandra. Man måste därför nöja sig med endast 6 sofplatser,
tre och tre öfver hvarandra. Sofplatserna anordnas sålunda: soffsitsen
bildar en, ryggstödet en och en uppfällbar läm ofvanför soffans
ryggstöd den tredje sofplatsen. För att bereda plats för de tre sofbritsarna
måste soffsitsen anbringas möjligast lågt. För att dock kunna använda
soffan någorlunda bekvämt är lämpligt att å densamma lägga 3 st.
tunna, cirka 50 mm. tjocka madrasser, hvilka, då vagnen användes som

9

Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 20,

sofvagn, fördelas på de tre sofplatserna. En vagn med denna anordning
kan användas äfven för dagtjänst, men måste, om någorlunda bekväma
liggplatser skola erhållas, detta ske på bekostnad af bekvämligheten för
sittande. Ryggstöden måste nämligen göras raka, och torde det vara svårt
att med sådana ryggstöd åstadkomma bekväma sittplatser. Utrymmet af
kupéerna i vagnens längdriktning måste göras större än i de för enbart
dagtjänst afsedda vagnarna. Å en III klass sofvagn med plats för 54 resande
skulle vagnskorgen erhålla en längd af minst 17,5 m., under det
att motsvarande mått för en III klass vagn för enbart dagtjänst och som
rymmer 72 resande är 16,6 m., d. v. s. i förra fallet 0,3 24 och i det
andra 0,2 30 m. vagnslängd per resande. Vikten af III klass boggievagn
för 72 resande är 29 ton, och kan vikten af en III klass sofvagn för 54
resande uppskattas till cirka 32 ton. D. v. s. vikt per resande för sofvagnen
— 592 kg. och för dagvagnen cirka 403 kg.

I III klass sofvagn, i hvilken således 6 personer skulle sammanföras
i hvarje kupé, äro de vanliga ventilationsanordningarna gifvetvis otillräckliga,
hvarför kraftigare anordningar måste tillgripas. Något bestämdt förslag
kan ej utan ingående studier afgifvas.

Som en sammanfattning kan sägas:

1) Af å statens järnvägar nu befintliga vagnmodeller af III klass
kan ingen lämpligen användas som sofvagn, utan måste, om III klass sofvagnar
skola komma till användning, särskilda vagnar härför byggas.

2) Sofvagnarna kunna anordnas antingen enligt det finska systemet
med öppna kupéer och med liggplatserna i vagnens längdriktning, eller
ock enligt det system, som användes för I och II klass sofvagnar å statens
järnvägar, med liggplatserna vinkelrätt mot vagnens längdriktning.
Det senare systemet torde vara att föredraga.

3) Användandet af sofvagnen äfven för dagtjänst låter sig göra, men
kan sofvagnen icke göras lika bekväm för sittande, som de III klass vagnar,
hvilka äro afsedda enbart för dagtjänst.

4) Vagn vikten per liggplats blir cirka 30 procent större än vagnvikten
per sittplats. (Detta förhållande, som medför ökad trafikkostnad,
skall utjämnas af tilläggsafgiften för sofplats).

5) Synnerligen kraftig ventilation enligt nytt system måste anordnas.

Stockholm den 17 mars 1908.

Ivar Virgin.»

Bill. till Riksd. Prot. 1909. 8 Sami. 2 Afd. 1 Band. 2Ö Höft.

2

10 Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N.o 2) Utlåtande N:o 20.

Utskottet har sig bekant, att kungl. järnvägsstyrelsen, därest Riksdagen
icke anser den med reformen nödvändigtvis följande ökade utgiften
vara ett hinder, alls icke ställer sig i princip afvisande.

Men att — såsom motionären sätter i fråga — eventuellt vidtagna
försök möjligen skulle kunna ådagalägga, »att lämpliga sofplatser på III
klassens vagnar skulle så mycket utvidga trafiken, att den medförde vinst»,
är uppenbarligen att se saken alltför ljust. Då på grund af konstruktionsprofilen
för de svenska statsjärnvägarnas rullande materiel, endast 6 sofplatser
mot 8 sittplatser i hvarje kupé kunna beredas och dessutom vagnskorgens
längd måste ökas från 16,6 till 17,5 m., hvarigenom allt vagnsvikten
på liggplats blir cirka 30 % större än vagnsvikten på sittplats,
ligger det i öppen dag, att en tilläggsafgift för III klass sofplats ej kan
sättas så hög, att skillnaden utjämnas.

Om också antalet resande i III klass å nattågen genom införande af
III klass sofvagnar betydligt skulle ökas, så lär väl denna ökning endast
komma att bero dels på att en del af de nu å dagtågen resande III-klass
passagerarna på grund af möjligheten att erhålla III klass sofplats skulle
föredraga nattågen, dels därest dessa sofplatser skulle kunna göras något
så när bekväma, på att åtskilliga af de passagerare, som nu använda

11 klass sofvagn, i följd af det billiga priset skulle komma att taga
III klass sofplats. I intetdera fallet skulle någon verklig ökning af passagerareantalet
tillföras järnvägarna, utan det hela skulle endast blifva en
omflyttning från för järnvägen mera vinstbringande platser.

Utskottet anser alltså, att den föreslagna reformen måste blifva för
statens järnvägar ekonomiskt ofördelaktig. Men utskottet håller före, att
Riksdagen, såsom äfven motionären påpekat, har att i denna fråga också
taga hänsyn till åtskilliga »moraliska» skäl.

Till jämförelse mellan den bruttoinkomst, som tillföres järnvägarna
genom de olika klasserna af fullsatt kupé, när det gäller sittplats, och
af fullt belagd sofkupé, anföres här nedan följande exempel från linjen
Stockholm—Göteborg, där biljettprisen äro, för I klass = 24: 50, för
II klass = 14: 70 och III klass = 9: 80 samt afgiften för sofplats I klass 10: 70,
för sofplats II klass 5: 35 och har afgift för sofplats III klass förslagsvis
beräknats till 2: 50.

Resultatet blir:

I klass fullsatt kupé = 147:— kr. belagd med 2 sofplatser 70:40 kr.

II > » » = 88: 20 » » »4 » 80:20 »

III » » » = 78:40 » » »6 » 73:80 »

Första Kammarens Tillf Ulliga utskotts (N:o 2) Utlåtande N;o 201 11

Af förestående exempel framgår, att bruttovinsten af en fullt belagd
sofkupé i ingendera klassen uppgår till bruttovinsten af en kupé anordnad
för sittande, där hvarje sittplats är besatt, men utjämnas naturligtvis
skillnaden därigenom, att det utrymme, på hvilket sofplatserna inkräkta,
i regel icke blifvit fullt användt.

Att med ledning af ofvanstående och likartade exempel bilda något
fullt tillförlitligt omdöme torde emellertid för icke fackmannen vara omöjligt,
då så många olika faktorer inverka på det pris, som lämpligen bör
åsättas plats och klass.

Förhållandet mellan de förenämnda siffrorna synes emellertid utskottet
vara sådant, att det motiverar den af motionären begärda utredningen.

I likhet med Andra Kammarens utskott anser utskottet, att i en
blifvande utredning försöksdrift äfven bör inga, men anser utskottet lämpligast
att åt kungl. järnvägsstyrelsen öfverlämnas att bestämma, pa hvad sätt
och under huru lång tid försök skola anordnas.

På grund af ofvan anförda skäl hemställer utskottet,

att Första Kammaren måtte biträda Andra Kammarens
i ärendet fattade beslut.

Stockholm den 7 maj 1909.

På utskottets vägnar:

A. WACHTMEISTER.

Herrar Benedicks, Lindblad och Högberg hafva bedt få antecknadt att
de icke inom utskottet deltagit i denna frågas behandling.