Första Kammarens Tillfälliga UtsJeotts (N:o 2) Utlåtande N;o 19.

1

Nio 19.

Ank. till Kiksd. kansli den 4 Maj 1909, kl. 4 e. m.

Första Kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande N:o 9 i
anledning af väckt motion om skrifvelse till Konungen i
fråga om utredning angående de skatte- och inkomstkällor
inom kommun, hvilka må komma till användning,
när kommunens inkomster minskats genom införande af
så kalladt lokalt veto.

Till utskottets behandling har hänvisats en af herr Hildebrand väckt
motion, n:o 47, hvaruti motionären föreslår, att Riksdagen ville i skrifvelse
till Kungl. Maj:t hemställa, det Kungl. Maj:t måtte låta verkställa utredning
rörande de skatte- och inkomstkällor, som må kunna användas af
kommun, hvars inkomster minskats på grund af så kallade lokalt veto, och
till Riksdagens pröfning snarast framlägga däraf möjligen föranledda förslag.

Motionären anför till en början: »nykterhetsrörelsen är för närvarande
inom de germanska eller öfvervägande germanska folken en af tidens märkligaste
företeelser, och detta med all rätt. Man må ha hvilken uppfattning
som helst af alkoholens rent fysiologiska verkningar, man må vara anhängare
af absolut spritdrycksförbud, af lokalt veto eller af något annat
restriktionssystem såsom moderat nykterhetsvän eller vara tämligen likgiltig
för hela frågan — en och hvar torde dock inse, att alkoholmissbruket
åstadkommer oerhördt mycket ondt. Det är vissa individers, vissa familjers,
Bih. till Riksd. Frat. 1909. 8 Samt. 2 Afd. 1 Band. 19 Käft. (N:o 19.) 1

2 Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 19.

vissa samhällens förbannelse. Det förslappar individens energi och moral
och inverkar menligt på det kommande släktet. För folken är det en lifsfråga
att bekämpa det.»

I en allmän öfversikt påpekar motionären de reformkraf kring hvilka
nykterhetsrörelsens hufvudintresse samlats. Ett af dessa är det lokala vetot
och på angifna grunder finner motionären detta vara nykterhetsvännernas
närmaste mål.

Efter en historik öfver de vid riksdagar ne 1893, 1894, 1896, 1902,
1907 och 1908 väckta, men alltid fallna frågorna om införandet af den
form af lokalt veto, som genom folkomröstning efter hufvudtalet inom
kommun afgör om medgifvande eller vägran af sökt utskänkningsrätt,
anför motionären vidare:

»Den egentliga striden gäller icke egentligen kommunens rätt att vägra
utskänkningsrättighet, ty den rätten finnes redan i lag stadgad. Krafvet
från de absolutistiska nykterhetsorganisationerna går ut på folkomröstning
inom kommunen, med lika och direkt rösträtt för både män och kvinnor,
under det man å andra sidan hänvisar till att det lokala vetot redan
kommit till användning i flertalet landskommuner, och att den nya kommunala
röstskalan alldeles direkt kommer att medföra en förskjutning till
förbudsifrarnes fördel. Nu vet man emellertid, att slagorden ha en stor
betydelse, och därför har man på radikalt nykterhetsvänligt håll sökt skilja
mellan termerna »kommunalt veto», som vi redan hafva och där omröstning
sker efter graderad skala, samt »lokalt veto», som nykterhetsvännerna
önska och hvars mest karaktäristiska egenskap är att beslutet fattas medelst
omröstning med lika och direkt rösträtt. Hela denna särskiljning
af termerna synes vara ganska olämplig, eftersom den lätt afvänder uppmärksamheten
från det viktigaste, rätten för kommunen att själf bestämma.
Man finner också, att ifriga nykterhetsvänner använda båda termerna i
samma betydelse, hvilket gör att jag ansett mig i allmänhet kunna tala
om lokalt veto, med olika former för dess användning. De märkligaste
inläggen på senaste tid i frågan synas mig vara de fyra artiklar af lektor
P. Waldenström i Svenska Morgonbladet, i hvilka han framlagt den uppfattningen,
att det direkta omröstningsvetot icke alls behöfves, men väl en
del ändringar på helt annat håll.

Slutligen må anmärkas, att Sveriges nykterhetssällskaps representantförsamling
utsändt frågor rörande det lokala omröstningsvetot till landets
samtliga kommuner, och att resultatet den 25 januari var, att 975 kommunala
stämmor instämt i den föreslagna resolutionen till förmån för det

3

Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 19.

lokala vetot med direkt omröstning. Emot detta lokala veto hade endast
55 stämmor uttalat sig, under det 236 förklarat, att de ej upptoge frågan
till behandling. Tre städer hade uttalat sig, af dem 2 för det lokala omröstningsvetot
och 1 för absolut rusdrycksförbud. Från 26 städer hade
underrättelse ingått, att de icke upptagit frågan. Det kan således icke
förnekas, att rörelsen för denna vetoform är mycket utbredd.»

»Äfven med lokalt veto inträder förbudet mot försäljning af brännvin,
vin och Öl m. m., men skillnaden är dock mycket stor mellan detta system
och allmänt förbud för hela landet. Om lokalt veto användes, så kan
dock inom kommunen bosatt från annan ort inköpa de drycker han önskar
förtära, hvilket visar, att den individuella friheten dock får större utrymme.
Systemet är därjämte mera elastiskt, så till vida som ett beslut om användning
af det lokala vetot endast gäller ett fatal år och därför kan gå
tillbaka, om en stark stämning skulle finnas inom kommunen för en återgång
till äldre förhållanden. Några af de anmärkningar, som jag ofvan
riktat mot det allmänna förbudet, kunna förvisso göras äfven mot systemet
med lokalt veto. Det visar sig redan nu i många af våra förbudskommuner,
att man på allehanda olika sätt söker kringgå förbudet, men
missförhållandena kunna tydligen icke blifva lika svåra som i händelse
allmänt landsförbud infördes, för så vidt nämligen ej det lokala vetot skulle
komma till användning inom de största städerna, i hvilket fall försöken
att kringgå bestämmelserna helt visst skulle anta mycket svårartade former.

Hur man än bedömer det lokala vetots användning, måste man nog
helt enkelt sätta sig in i att detta system under de närmaste åren kommer
att tillämpas i ett allt större antal kommuner. Eedan med nuvarande
fyrkskala ha förhudsvännerna segrat i flertalet landskommuner och i eu
af våra minsta städer. Blir under den närmaste tiden den nya 40-gradiga
skalan gällande, med dess ofantliga omkastning på många håll af maktförhållandena,
torde vetorätten komma att användas både där förbudsvännerna
förut blifvit slagna och där frågan om lokalt förbud aldrig varit före.
Hela landsbygden torde väl komma att göras »torr», för att använda en
amerikansk term. Staden Säters föredöme kommer nog att följas af en
mängd småstäder, och man synes kunna vänta, att rörelsen kommer att
rätt kraftigt tränga fram äfven i våra medelstora städer.»

»Då mängden af nya lokala förbudsbeslut kommer att i hög grad inverka
på kommunernas finanser samt en påskyndad utveckling af systemet
med lokalt veto är en tydlig följd af den nya kommunala röstskalan, är
det synnerligen angeläget att i tid ordna med en utredning, huru kom -

4

Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o S) Utlåtande N:o 19.

munerna skola ställa sig, då försäljniugsinkomsterna bortfalla. Så länge
det lokala vetot håller sig till landskommunerna, blifva de uppkommande
svårigheterna jämförelsevis små, men skulle det komma till användning
äfven i ett antal städer, kunna förhållandena blifva mera bekymmersamma
ur ekonomisk synpunkt. De inkomster, som förloras på ett håll, måste
gifvetvis återtagas på ett annat; och fråga kan då uppstå, om hela beloppet
med nödvändighet behöfver öka den direkta kommunala beskattningen,
eller om ej en fördelning med anlitande af olika skattekällor vore
tänkbar. Skulle mot förmodan det lokala vetot komma till användning
äfven i landets största städer, blefve nödvändigheten af en dylik fördelning
synnerligen trängande.»

Utskottets

yttrande.

Utskottet ansluter sig fullt till motionärens uppfattning, att den nya
kommunala röstskalan skall medföra en påskyndad utveckling af systemet
med lokalt veto, samt antager, jämväl i likhet med motionären, såsom
möjligt, att det lokala vetot skall komma till användning äfven i ett antal
städer; vidare delar utskottet motionärens förmodan, att i landets största
städer vetot ej skall komma till användning. Innan emellertid utskottet
till afgörande företagit frågan, huruvida skrifvelse i motionens syfte bör
tillstyrkas eller icke, har utskottet dels till besvarande upptagit frågan,
huruvida utskottet borde tillstyrka Första Kammaren att biträda Andra
Kammarens fattade, till utskottets förberedande behandling hänvisade beslut
om skrifvelse till Kungl. Maj:t om utredning angående det allmännas
frigörande från ekonomiskt beroende af från rusdryckshandteringen härflytande
medel och dels sökt utröna, om brännvinsförsäljningsmedlen tillföra
den kommunala hushållningen inkomster af afgörande betydelse för densamma.

Om man granskar de statistiska uppgifterna rörande rikets lands- och
stadskommuners finanser för året 1906, det senaste, hvars siffror varit för
utskottet tillgängliga, så finner man, att landskommunerna samma år haft
utgifter till ett belopp om 45,419,419 kronor, men till täckande af dessa
utgifter af brännvinsförsäljningsmedlen, tillhopa 13,552,760 kronor, bekommit
endast 1,620,868 kronor. I förhållande till landskommunernas totala
utgiftssumma äro således inkomsterna från brännvinsförsäljningsmedlen ej
större, än att utskottet utan vidare vågar det påståendet, att om sistsagda
inkomster skulle minskas eller upphöra, så skulle däraf ej för landskommunerna
i det hela taget följa nämnvärda svårigheter. Med afseende å
städerna har utskottet uträknat, hvilken procent summan af städernas an -

5

Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 19.

del i brännvinsförsäljningsmedlen för 1906 utgör af summan utaf städernas
samtliga inkomster dels i Stockholm, Göteborg och Malmö hvar för sig
och dels för öfriga städer tillsammans, samt därvid funnit denna procent utgöra
i Stockholm 6,34, i Göteborg 9,54, i Malmö 6,38 och i öfriga städer
10,53. Sagda år var den numera upphäfda kungl. förordningen angående
försäljning af brännvin den 24 maj 1895 ännu gällande; enligt denna
skulle af brännvinsförsäljningsmedlen från städerna tilläggas Stockholm
80 procent, städer, som icke deltaga i landsting, 70 procent och öfriga
städer 50 procent. De erhållna siffrornas betydelse framstår emellertid
klarare, om siffrorna sammanställas med siffrorna för bevillningen och
summan af städernas andelar i brännvinsförsäljningsmedlen. Utskottet har
därför här infört äfven dessa siffror samt likaledes intagit uppgift om utdebiteringen
på bevillningskronorna sålunda:

Summan af

Summan af

Eller i proc.

Utdeb.

Påförd

bevillning

städernas

samtliga

inkomster

städernas an-del i bränn-vinsförsälj-

af summan
af städernas
samtliga

per be-villnings-krona

ningsmedlen

inkomster

kronor

kronor

kronor

procent

kronor

Stockholm......

2,315,023

31,148,905

1,975,574

6,34

4,87

Göteborg ......

739,561

10,315,773

983,972

9,54

5,68

Malmö .........

372,958

5,874,914

374,745

6,38

5,49

Öfriga städer...

2,503,580

35,102,756

3,695,498

10,53

5,35

Numera gälla jämlikt kungl. förordningen den 9 juni 1905 ändrade
regler för fördelningen af de i städerna influtna brännvinsförsäljningsmedlen;
städernas andel i samma medel skola nämligen under loppet af vissa år
intill utgången af år 1919 småningom nedbringas, så att samma andel,
t. ex. år 1912, skall utgöra endast 40 procent för alla städer samt med
ingången af år 1920, då vidare sänkning upphör, endast 29 procent. Då
städernas inkomster af nämnda medel således under alla förhållanden skola
förminskas, har utskottet sökt beräkna, hvilken påföljd ensamt tillämpningen
af lagens fördelningsregler skall medföra för städernas hushållning,
därvid utskottet hänfört sina beräkningar till de nyss nämnda två åren.
För sina beräkningar har utskottet måst utgå från följande antaganden,
nämligen att utgifterna i stadssamhällena 1912 och 1920 till sin summa
skola vara desamma som 1906 samt att jämväl inkomsterna — frånsedt
brännvinsförsäljningsmedlen — skola uppgå till samma belopp, som sist -

6 Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 19.

sagda år, och att det för städerna icke skall finnas någon annan utväg
att täcka den genom minskningen i omförmäldta medel uppkomna bristen
i inkomster än genom ökad utdebitering å bevillningskronorna. Under
dessa förutsättningar ställa sig siffrorna sålunda:

Summan af
andelen i
bränn vinsför-säljnings-medlen.

I procent å
samtliga
inkomster.

Minskning
mot 1906.

Ökning i ut-debitering å
bevillnings-kronorna.

Nu behöflig
utdebitering å
bevillnings-kronorna.

Kronor.

Procent.

Kronor.

Kronor.

Kronor.

År 1912.

Stockholm

987,786

3,17

987,787

0,43

5,30

Göteborg

562,270

5,45

421,702

0,57

6,25

Malmö ...

214,140

3,64

160,605

0,43

5,92

Städerna i

allmänhet

2,956,398

8,42

739,100

0,30

5,65

År 1920.

Stockholm

716,145

2,30

1,259,429

0,54

5,41

Göteborg

407,645

3,95

576,327

0,78

6,46

Malmö ...,

155,251

2,64

219,494

0,59

6,08

Städerna i

allmänhet

2,143,389

6,11

1,552,109

0,62

5,97

De anförda siffrorna, särskildt siffrorna rörande den procent, brännvinsförsäljningsmedlen
utgöra och beräknats komma att utgöra af städernas
samtliga inkomster, visa att, såvidt städerna angår, de medel en stadskommun
skulle förlora genom användning af lokalt veto väl i regel ej äro
större, än att de synas utan alltför störa svårigheter kunna återtagas
genom ökad utdebitering å bevillningskronorna, men dock tillräckligt afsevärda,
att en utredning enligt motionärens hemställan i och för sig ej är
opåkallad.

Som ofvan nämnts har utskottet förut till besvarande förehaft frågan,
huruvida utskottet borde tillstyrka Första Kammaren att biträda Andra
Kammarens beslut rörande skrifvelse till Kung! Maj:t om utredning angående
det allmännas frigörande från ekonomiskt beroende af från rusdryckshandteringen
härflytande medel och utskottet har på anförda skäl i
hufvudsak tillstyrkt Första Kammaren att biträda beslutet. Då vid verkställighet
af sistsagda utredning, hvilken utskottet antager skola komma

Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 19. 7

till stånd, den fråga motionären väckt gifvetvis äfvenledes måste blifva
pröfvad, samt således den af honom önskade utredningen kan förväntas
blifva utförd i sammanhang med ofvan afsedda utredning, saknar utskottet
skäl tillstyrka motionen.

På grund af hvad sålunda blifvit anfördt, hemställer utskottet,

att herr Hildebrands ifrågavarande motion icke
måtte föranleda till någon vidare åtgärd af kammaren.

Stockholm den 4 maj 1909.

På utskottets vägnar:

A. WACHTMEISTER.

Herr Benedicks har begärt få antecknadt, att han icke deltagit i
behandlingen af detta ärende inom utskottet och herr Lindblad, att han icke
deltagit i den slutliga handläggningen däraf.