Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 12.
1
N:o 12.
Ank. till Riksd. kansli den 30 april 1909, kl. 5 e. m.
Första Kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande n:o 7,
i anledning af en inom Andra Kammaren väckt och bifallen
motion om skrifvelse till Kungl. Maj:t, angående bildandet
af en lånefond, afsedd att för mindre bemedlade
personer bereda tillfälle att inom städernas områden förvärfva
bostäder.
Sedan Andra Kammaren bifallit en af hr Carl Lindhagen m. fl.
väckt motion, n:o 118, har Första Kammaren genom protokollsutdrag delgifvits
nämnda beslut, och har Kammaren remitterat samma motion till
förberedande behandling af sitt andra tillfälliga utskott.
Motionärerna hemställa, »att Riksdagen ville hos Kungl. Maj:t anhålla
om framläggande för Riksdagen af förslag till bildande af en lånefond,
afsedd att genom utlemnande af lån bereda mindre bemedlade personer
tillfälle att inom städernas områden förvärfva sig bostäder».
Rörande motiveringen tillåter sig utskottet att hänvisa till motionen
och Andra Kammarens utskottsbetänkande. I förenämnda motion fästes
intet afseende vid att Riksdagen förra året på framställning af Kungl. Maj:t
beslöt utsträcka rättigheten att bevilja egnahemslån ur nu befintliga egnaBih.
till Riksd. Frat. 1909. 8 Sami. 2 Afd. 1 Band. 12 Höft. (N:o 12). 1
2 Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 12.
hemslånefond äfven till hem på stads icke planlagda område, och Andra
Kammarens utskott finner icke anledning föreslå någon ändring i motionärens
hemställan under framhållande af att skäl icke torde saknas, att
den ifrågasatta nya lånefonden borde afse stads såväl planlagda som icke
planlagda område.
Motionens hufvudsyfte är utan tvifvel emellertid önskan att äfven på
stads planlagda område få bygga med hjälp af billiga statslån. Andra
Kammarens utskott skref förra året:
»Uppenbart torde emellertid vara, att rättvisan krafvel-, att åtgärder
nu vidtagas för att bereda städerna förmånen af denna medverkan från
statens sida och att denna gifver det stöd, den i förevarande fall kan
gifva för att åstadkomma eu förbättring i de ofta synnerligen ogynnsamma
bostadsförhållandena i städerna. Några principiella skål däremot hafva
icke heller anförts, utan har från flere håll tvärtom erkänts det berättigade
i detta kraf»... och vidare: »Då staten dessutom för landsbygdens
del redan lemnat sitt stöd och sin medverkan för att åt mindre bemedlade
lemna tillfälle att skapa sig egna hem, så är det väl också berättigad^
att staten lemnar ett motsvarande stöd äfven i fråga om städerna».
Utskottet hyser emellertid den uppfattningen, att det i allmänhet råder en
afsevärd åtskillnad mellan å ena sidan egnahemsidén, sådan den tillämpats
på landsbygden och städernas icke planlagda områden samt å andfa sidan
den nu föreslagna inom städernas planlagda områden. I förra fallet beredes
kroppsarbetaren tillfälle att bo mera för sig själf och att få lefva under
mera naturenliga och bättre hygieniska förhållanden, hvilka förmåner ej
kunna nog värderas, i all synnerhet då det gäller det uppväxande släktet.
Genom arbete å det egna hemmet får arbetaren alltmera intresse för detta
och sporras ofta nog att förbättra och försköna detsamma samt undviker
på så sätt en hel del med stadslifvet förenade olägenheter och frestelser.
Att nu härifrån taga steget till att staten blir förläggare vid uppförandet
af arbetarebostäder å städernas planlagda områden är uppenbarligen
en fråga af helt annan ipnebörd. Såväl 1899 som 1904 har Riksdagen
tydligt uttalat detta. Redan markens dyrhet lägger hinder i vägen för ett
allmännare anordnande af enfamiljshus, hvilket byggnadssätt här i regeln
torde få anses såsom ett visst öfverflöd. Tillika förefinnes härstädes ett
naturligt kraf på gator, afloppsledningar, vatten och belysning, som högst
väsentligt ökar kostnaderna. Ett helt annat byggnadssätt kommer därför
att användas. Andra kammarutskottets motivering ger stöd härför, då
däri anföres:
3
Första Kammarens Tillfälliga TJtslcotts (N:o 2) Utlåtande N:o 12.
»Skall ett verksamt understöd kunna gifvas till lösningen af bostadsfrågan
för de mindre bemedlade i städerna, synes statslån i detta syfte
ej böra begränsas till egna hem, i den mening därmed afses med den nu
befintliga, för landsbygden gällande lånefonden, enligt hvilken lån endast
medgifvas till enskilda och afseende förnämligast enfamiljshus, utan borde
en blifvande utredning äfven böra omfatta frågan om att medgifva lån
till bostadsföreningar, kooperativa företag eller bolag, som hafva till syfte
att bygga bostäder för arbetare och mindre bemedlade. Här kan ju nämligen
icke blifva fråga om enbart enfamiljshus utan äfven bostadshus med
flera lägenheter. Det fiunes t. ex. bostadsföreningar, som till sina medlemmar
med en viss äganderätt upplåta lägenheterna i det af föreningen
uppförda huset. Lägenheten inlöses af medlemmen och blir på det sättet
hans »egna hem». Huset äges i öfrigt och förvaltas gemensamt af lägenhetsinnehafvarne
eller föreningen. Men äfven andra former för associationer
på detta område torde förefinnas. En kooperativ förening, som uppför
bostadsbyggnader och till själfkostnadspris uthyr lägenheter till sina
medlemmar, är en form, som i vissa fall torde hafva företrädet framför
den förut omnämnda bostadsföreningen, hvari medlemmarne inlösa hvar
sin lägenhet, och äfven ofta framför den anordning, där den enskilde besitter
ett litet enfamiljshus, som han ensam skall vårda och underhålla.
Slutligen hafva äfven aktiebolag bildats i syfte att bygga arbetarebostäder
och genom att själfva ålägga sig eu begränsad låg ränta på det nedlagda kapitalet
angifvit och garanterat syftet med sin verksamhet vara att åstadkomma
goda arbetarebostäder till rimligt pris. Ett understödjande genom
statslån af associationer utaf olika slag på detta område skulle nog uppmuntra
denna verksamhet och kunna i sin mån bidraga till lösandet af de
svårigheter, städernas bostadsfråga nu vållar.»
Utskottet instämmer till fullo i hvad här yttrats om lämpligheten af
sammanslutningar till beredande af goda arbetarebostäder till rimligt pris.
Men städerna torde icke sakna möjlighet att utan hjälp af statsmedel
underlätta det ur så många synpunkter önskvärda ordnandet af arbetarebostadsfrågan.
Och vill utskottet här anmärka att, där i enstaka fall någon
af våra större städer fått stadsplan fastställd å någon mera aflägsen
del af stadens område med billigare tomtpris för uppförande af enfamiljshus,
kommunen själf utan någon större svårighet bör kunna förhjälpa arbetare
till billiga byggnadslån, där så pröfvas behöflig! och lämpligt. För
öfrigt kunna sammanslutningar och kassor på enskild väg lättare komma
till stånd i städerna än på landet. Man har äfven grundade förhoppningar
4
Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 12.
på förverkligandet af en stadshypotekskassa, som tillhandagår med så
billiga lån som möjligt äfven till arbetarebostadshusen.
För landsbygden och städernas icke planlagda områden äro lånen med
beräkning lågt satta, och deras användning kommer snart att finna en
naturlig begränsning. Helt annat är förhållandet med städernas planlagda
områden. Bidragen måste här tillmätas vida större, för att det afsedda
ändamålet skall vinnas; och torde det blifva svårt att hålla anspråken och
beloppen inom begränsad! omfång. Det är emellertid påtagligt, att ett
sådant långifvande ej blott är betänkligt ur synpunkten af alltför stora kraf
på det allmänna, utan äfven kan medföra ett af förhållandena eljest ej påkalladt
byggande i städerna. Detta är alltid betänkligt, men skulle en
stads ekonomi hufvudsakligen vara grundad på en eller flera storindustrier
och dessa utflytta, hvarpå man redan sett fyrfaldiga exempel, kunde följderna
blifva högst allvarsamma ej minst för låntagare.
Äfven bör i detta sammanhang beaktas den omkastning, som på senare
år egt rum i många städers bostadsfråga, i det till följd af nya och
förbättrade lokala kommunikationer arbetarehem i mängd kunnat förläggas
till städernas omgifningar.
På grund af hvad sålunda anförts, får utskottet hemställa:
att förevarande motion ej måtte af Första Kammaren
bifallas.
Stockholm den 30 april 1909.
På utskottets vägnar:
A. WACHTMEISTER.
Herr Eogberg har bedt få antecknadt, att han icke inom utskottet
deltagit i detta ärendes behandling.
Stockholm 1909. Kangl. Hofboktr. Idans Tryckeri-A.-B.