Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (No 2) Utlåtande N:o 1.

1

N:o 1.

Ank. till Riksd. kansli den 9 februari 1909, kl. 3 e. m.

Forsta Kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande n:o 1, i
anledning af motion angående skrifvelse till. Kung!.
Maj:t om undersökning i fråga om statsbelöninqar för
märkligare framsteg på produktionens område.

Första Kammaren har till utskottets behandling hänvisat en inom
nämnda kammare af herr Bergström väckt motion, n:o 42, angående
skrifvelse till Konungen med begäran om undersökning i fråga om lämpligheten
af statsbelöningar för märkligare framsteg på produktionens område.

Motionen har följande lydelse:

Motionen.

»Om det också, beträffande den enskilde, kan ligga en sanning i
ordspråket: ’nöden är uppfinniugarnes moder’ och sålunda medel till
utkomst och utveckling, så gäller likväl beträffande staten, att de
materiella tillgångarna bestämma dennes såväl anseende och handlingskraft
utåt som andliga och materiella utveckling inåt. Dess bättre
börjar den allmänna meningen äfven hos oss i vårt relativt undanskjutna
läge, liksom för länge sedan i de större centrala kulturstater, som gifvit
tidsutvecklingen dess riktning, att komma till insikt härom, om- också
här dessa vaknande insikter ej allsidigt hunnit arbeta sig fram i bestämda
former med afseende å vare sig väg eller mål. Så långt torde
man dock hafva kommit, att man ej känner sig tillfreds med en finansledning,
som aftvingar ett mindertal med särskilda tillgångar extra pålagor
för betäckande af statsutgifter, med hjälp af ett flertal, som ej
ha dylika tillgångar, eller att flertalet själft verkställer delning, hvilket
Bih. till Riksd. Prof. 1909. 8 Samt. 2 Afl l Band. 1 Haft. (N:o 1.)

2 Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 1.

i realiteten medför samma resultat. Man skulle nog hellre se kraftansträngningar
för åstadkommande af en ändamålsenlig produktion,
hvilken är det enda medlet för skapande af materiella tillgångar, en
produktion tillräckligt omfattande för att utan extra pålagor täcka statsbehofveu.
Med en dylik produktion blefve statens ekonomiska ställning
starkare och den tillskyndade också de breda samhällslagren större
och varaktigare fördelar än hvilken förflyttning af tillgångar som helst.
Den kris vi nu haft, men hvilken för oss medfört jämförelsevis mindre
kännbara följder, tack vare såväl förutseende hos framskjutna ledare
af vår penningmarknad som en exempellöst god skörd, lämnar goda
lärdomar med afseende härå.

De vägar man har att gå, för att åstadkomma en sund och lifskraft^
produktion, äro många, och många af dem äro beträdda, men
om man vill nå bästa möjliga resultat, har man väl knappast rätt att
åsidosätta någon af dem. Det är med anledning häraf, som jag till
Riksdagens öfvervägande vågar framkomma med ett förslag, hvilket i
mer än ett afseende synts mig lämpligt för våra förhållanden och hvars
genomförande icke skulle behöfva medföra vare sig risk eller uppoffringar.

Produktionen är beroende af marknaden, och den marknad vi
behärska är relativt liten och verkar därigenom hämmande på all vår
produktion, äfven den, som i andra afseenden är likställd med de öfriga
konkurrerande ländernas. På grund häraf söker sig en stor del af våra
kanske mest handlingskraftiga, intelligenta och vidsynta medborgare
till de större och mera lönande arbetsfälten och gå förlorade för fosterlandet,
till en ekonomisk förlust, hvars omfång vi ha svårt att öfverblicka.

Det misslyckande i ekonomiskt afseende, som i allmänhet åtföljer
början af nya produktiva företag, manar här det knappa kapitalet till
särskild försiktighet och alstrar misstro till det nya, hvilket dock är
grunden för allt framåtskridande. Detta hämmar å sin sida lusten till
arbete på utvecklingen och beröfvar detta arbete dess främsta drifkraft.
Man skulle kunna tro och hör den meningen uttalad, att patentlagen
skulle vara nog att uppmuntra utvecklingsarbetet, men de äro alltför
sanna följande ord, som häromdagen lästes i en större hufvudstadstidning
i sammanhang med ett särskildt omnämdt fall: ''Att vara uppfinnare
och född i ett litet land, framför allt om det landet heter
Sverige, bringar ofta nog hvarken lagrar eller guld, äfven om uppfinningarna
höra till de praktiskt användbara. År det så, blir det i do
flesta fall andra än uppfinnaren själf, som skörda den ekonomiska

Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N;o 2) Utlåtande N:o 1. 3

vinsten af uppfinningen. Lagrarna bly de sig icke i regel om, eftersom
dessa ej låta sig omsättas i kontanter.’

Kommer så härtill den brist på förståelse mellan samhällsklasserna,
som hos oss synes särskild! utpräglad och som, genom en i
många fall missriktad agitation, bringar strid i stället för det nödvändiga
saftiarbetet och förståelsen samhällslagren emellan, så synes mig,
som om vi, om det ock blott vore af nu nämnda anledningar, jag upprepar
det, skulle ha skäl att använda hvarje medel, hvilket kan leda
till en bättre tingens ordning, och därvid ej ha alltför stora betänkligheter
emot äfven sådana, af livilka större industristater på grund af
sina förhållanden ej ha samma behof.

Det medel jag härmed vågar föreslå är, att staten med afsevärda
belopp, på sätt jag här nedan vill angifva eller möjligen annat lämpligare,
belönar sådana nya i praktisk verksamhet varande framsteg på
produktionens område, hvilka särskild! gagna Sveriges ekonomiska utveckling
och möjliggöra ett ekonomiskt tillgodogörande af landets egna
råmaterial och resurser, helst så att därigenom väsentligen antingen
importen minskas eller exporten ökas. Medlet är för öfrigt ej nytt.
Den nu så mångsidigt betydelsefulla hvitbetsockertillverkningen har
framsprungit ur en dylik statspremiering under Napoleon I.

Den för hvarje särskild! fall, efter till Kungl. Maj:t inlämnad
ansökan, nödiga utredningen om belöningarna har jag tänkt mig lämpligast
kunna verkställas af en delegation, hvars ledamöter, för opartiskt
och allsidigt bedömande, väljas af existerande frivilliga sammanslutningar
på produktionens område och stå till Kungl. Maj:ts disposition.
Sådana sammanslutningar äro t. ex. hushållningssällskapen, som gemensamt
borde ha att utse en representant för jordbruket, skogsvårdsföreningen,
teknologföreningen, järnvägsföreningen, sjöfartsföreningen, bankföreningen,
handelskamrarna och arbetsgifvareföreniugen, hvilka hvar
torde böra utse sin representant, samt slutligen arbetarefackföreningarna,
hvilka lämpligen torde utse hvar och eu sin, att tjänstgöra den af dessa,
hvars fack närmast af en föreliggande fråga beröres och hvilket torde
böra bestämmas af Kungl. Maj:t, som också utom eller bland dessa
utser ordförande.

Genom en på dylikt sätt sammansatt delegation skulle de olika
samhällsintressena komma i beröring med hvarandra på ett sådant område,
som väsentligt skulle öppna väg till ömsesidig förståelse och där
dessa intressen måste skärskådas från reella och allmänna synpunkter.
Hela den produktiva dolen af folket skulle få medansvar i och intresse!

4 Första Kammarens Tillfälliga Vtsnotis (N:o 2) Utlåtande N:o 1.

fäst vid den allmänna ekonomiska utvecklingen och lära sig att bedöma
de olika fasernas betydelse.

Men äfven andra krafter torde vara af ej mindre vikt att särskildt
och i högre grad, än måhända för närvarande är händelsen, få inriktade
på detta arbete.

Vi äro nämligen med hänsyn till vår ekonomi, lika litet som i
öfriga afseenden, icke blott beroende af förhållandena i eget land. Vi
måste, för att kunna bedöma verkan af våra åtgärder här, också känna
ställningen i den öfriga delen af världen och på denna kännedom
grunda vårt arbete för och lära oss förstå betydelsen af den nationella
ekonomiska utvecklingen. Lämpliga organ härför ha vi redan i våra
beskickningar, hvilkas intresse dock genom en organisation i här föreslagen
riktning utan tvifvel skulle komma att stärkas, på samma gång
som uppmärksamheten skärptes, till gagn för hemlandet. Deras rapporter
borde genom kommerskollegium öfverlämnas till respektive
vetenskapliga institutioner på det produktiva området, såsom t. ex.
landtbruksakademien, skogsinstitutet, de tekniska högskolorna m. fl.,
med skyldighet för dessa att, i samband med den af dem bäst kända
ställningen inom landet och där anledningar förefunnes, angifva de
riktningar, i hvilka det i första hand vore önskvärd!, att vårt utvecklingsarbete
koncentrerades. Härigenom skulle ju alla krafter komma
att sträfva mot samma mål och mycket gagnlöst arbete kunna undvikas.
Man . kan nämligen ej förutsätta, att en person, som gjort erforderliga
detaljstudier för kompetens till ett följdrikt utvecklingsarbete, också
skall ha insikt och förmåga att öfverblicka det hela.

Men om man också skulle kunna antaga, att alla krafter och all
sakkunskap, organiserad på något liknande sätt, som här föreslagits,
skulle komma att frammana mycket fosterländskt gagnande arbete och
öppna nya vägar för ekonomisk utveckling, så har man dock äfven att
befara, att försök skola göras för att få belöningar för mindre värdefulla,
ja kanske värdelösa företag, och att den mångtaliga delegationen,
hvars sammansättning ofvan antydts, sålunda skulle komma att onödigt
ofta behöfva sammanträda och belastas med en hel del tidsödande och
resultatlöst arbete. Medel att i någon män undvika detta synes kunna
vara: dels att icke någon ansökan mottoges till pröfning utan att, mot
fastställd afgift, därtill vara förordad af professor eller med honom
jämnställd officiell person på det produktionsområde, som frågan hufvudsakligast
berör, och hvilken person af delegationen skulle, i händelse
anledning därtill gåfves, kunna för framtiden förklaras inkompetent för
lämnande åt dylikt förord; dels att belöningarna sattes så höga, för -

5

Första Kammarens Tillfälliga Viskotts (N:o 2) VMtande N:o 1.

slagsvis minst 50,000 kronor, att mindervärdiga ansökningar därigenom
förebyggdes. Likaledes bör vara föreskrifvet, att hvarje ansökan skall
röra i praktisk verksamhet varande företag och sålunda kunna granskas
och kontrolleras af delegationen; samt att ingen belöning får öfverstiga
viss del af det ifrågavarande framstegets nationalekonomiska värde.
Att bestämma detta borde ej vara mycket svårare än för en enskild
att bestämma likartade frågor eller för bolag, kommuner och län, som
af staten äro ålagda dylika redogörelser.

Den ofvannämnde delegationen skulle hafva att afgifva motiveradt
yttrande om hvarje särskild ansökan, som kommer under dess pröfning,
och föreslå belöningarues belopp, Konungen dock obetaget att besluta
såväl om dessa, som om belöning bör lämnas eller ej.

Som exempel på förhållanden, vid hvilka en organisation af
sådan beskaffenhet, jag här ofvan Bökt antyda, skulle kunna verka till
gagn för den nationella ekonomiska utvecklingen och som äfven i viss
mån visa, att enskild företagsamhet ej är till fyllest härför, vågar
jag anföra följande:

På jordbrukets område måste vi i vårt land konstatera och erkänna
en betänklig, om ock blott relativ, tillbakagång under senare
decennier. Från ett betydligt exportöfverskott ha vi nu i regel ett
stort importöfverskott. Felet är ej våra jordbrukares och ej heller
brist på jord. Orsaken ligger däri, att de varma ländernas ännu jungfruliga
jord i stora komplexer numera billigt kan arbetas med maskiner
och att dess produkter till alltmer sjunkande pris kunna transporteras
långa vägar. Vore ej detta händelsen, skulle vi ju fortfarande
utan tullar t. o. m. kunna producera spannmål, ej blott för eget behof
utan också för export. Redan härigenom är vårt jordbruk, om man
undantager det, som bedrifver den skyddade sydsveuska betodlingen,
bragt, i ett betänkligt läge, som, såvidt man af lämnade meddelanden
kan döma, i en snar framtid ytterligare kan komma att försämras.
Det uppgifves nämligen, att den kände amerikanaren Burbank lyckats
domestisera en förut oanvändbar kaktus till en foderväxt, som på åkerjord
lämnar från 100 till öfver 300 !on per acre (0,405 har) och som i
obevattnade öknar lämnar från 50 till 75 torn*) Burbank lär ha uttalat

*) God skogsmark beräknas hos oss kunna producera 10 ton torrsubstans per har och
åkerjord af hö 5 ton. Kaktusens sammansättning ej bekantgjord.

6 Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N-.o 2) Utlåtande Ko 1.

den meningen, att tio billioner acre af jordens nu genom brist på
vatten ofruktbara land kan göras fruktbärande genom odling af denna
kaktus, och det bolag, som tagit saken om hand, uppgifver sig redan
i år kunna utlämna plantor och att om tio år tillräckligt däraf finnes
för världsbehof af utsäde. Då växten, om den också här skulle kunna
odlas, likväl ej antages vara lämplig för vårt klimat, så har man, äfven
om de lämnade uppgifterna skulle vara mycket öfverdrifna, att befara,
det kaktusens införande bland kulturväxterna skall åstadkomma väsentliga
rubbningar, åtminstone i kött- och smörmarknaden, till skada för vårt
jordbruk. Skulle så vara, hvilken vår beskickning i Amerika lätt torde
kunna öfvertyga sig om, då är detta för oss ett statsintresse af största
betydelse, väl värdt. att i tid beakta ej minst af de sakkunnige, som
ha att anvisa de vägar vi böra beträda för att med största ekonomiska
fördel äfven framdeles kunna bedrifva vårt jordbruk, åtminstone för
den hufvudsakliga inhemska konsumtionen.

Se vi på vår näst betydande hufvudnäring, skogshandteringen,
skola vi där, oberoende af förhållandena utomlands, finna stora behof
af utveckling. Järn vägsfrakten för 100 kilogram ved (0,1333 k. m.) 30
kilometer är nu enligt statens normaltaxa 0,14 kronor, och vid körning
med hästar kan denna kostnad, åtminstone vid större drifningar och
där långväga körkrafter måste anlitas, uppgå till 1,64 kronor, ett belopp,
som i de flesta fall några gånger torde öfverstiga vedens saluvärde.
Häraf följer, att skogsmarker, som blott ligga på detta afstånd från afsättningsplats
eller billig fraktled, ligga utom kulturen och blott kunna
till ringa del tillgodogöras. En blick på Sveriges karta visar hvad
detta vill säga för vårt land. Det gäller därför här att åstadkomma
transportmedel, hvilkas ränta och amortering väsentligt understiga årstillväxtens
stegring i värde, på det område som transportleden betjänar,
genom förbilligad fraktkostnad, i förhållande till körning med hästar.
Lyckas det att riktigt lösa denna fråga, då bli alla våra skogar åtkomliga,
kunna bringas i kultur och därmed också i full produktion. Resultatet
blir minskad import och ökade arbetstillfällen och export, och
att få frågan löst är åtminstone i hufvudsak ett statsintresse, äfven på
grund af att staten är landets utan jämförelse största skogsägare, med
de i hufvudsak minst välbelägna skogsmarkerna.

Om också industrien måste betraktas som ett öfvervägande privatintressenas
område, finnes dock äfven där intressen, som måste anses
nära beröra staten. Så t. ex. vattenkrafternas ekonomiska utnyttjande
för järnvägsdrift och metallers framställning. Såväl jordbruk som skogshandteriug
hos oss kräfva, på grund af naturförhållandena bär, nya och

Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlutande N:o 1. 7

förbättrade arbetsmaskiner och för dessa lättare transportabel kraft, i
livilket syfte radiumforskningarna gifvit nya och oväntade uppslag.

Detta som exempel ur högen på stora fält, som vänta på bearbetning
i närmaste tid, fält, som åt oss måste bearbetas i nationell riktning,
på det att arbetets resultat må bli det möjligast basta och ett varaktigt
förvärf.

Delegationens uppdrag måste jag . tänka mig såsom ett af staten
oaflöriadt hedersuppdrag, föga betungande för de frivilliga pimduktiva
sammanslutningarna, emedan enligt sakens natur det no g kommer att
dröja år mellan hvarje sammanträde för prisbedömanden. Under sådana
förhållanden skulle en åtgärd i den riktning jag föreslagit ej föranleda
till några utgifter för staten under andra omständigheter, än att staten
på förhand vore tillförsäkrad mångdubbel valuta. Staten tillkommer
blott att organisera och leda.

På grund af hvad jag sålunda anfört, vågar jag vördsamt hemställa,
att Riksdagen anhåller, det Kungl. Maj:t täcktes taga i öfvervägande,
om det för landets ekonomiska utveckling skulle vara gagneligt, att
staten, på i motiveringen anfördt eller annat möjligen lämpligare sätt,
lämnar belöningar för sådana framsteg på produktionens område, som
åstadkomma ett förmånligt, förut ej användt tillgodogörande af landets
naturtillgångar och resurser, särskildt då ett dylikt tillgodogörande i
afsevärd mån bidrager att minska importen eller öka exporten.»

Uppenbart är, att motionären är besjälad af en den lifligaste fosterlandskärlek.
Denna hans varma kärlek till värt land kommer honom
att lida af att hos oss i Sverige — de många möjligheternas land med
sina på vissa områden snart sagdt obegränsade tillgångar af råmateriel
och kraftkällor — se dessa möjligheter icke behörigen utnyttjade.

Utskottet förstår också motionärens vackra tanke, att staten bör
söka egga och hjälpa den svenska uppfinnaren. Men utskottet kan alls
icke vara ense med motionären däri, att det af honom föreslagna eller
något annat detta liknande sätt skulle leda till det åsyftade målet, utan
förmenar, att det i motionen förordade premieringssystemet skulle för
eu sund utveckling af vår industri kunna få mycket betänkliga följder.

Utskottet vill väl icke bestrida, att under en äflan om de ifrågasatta
statsbelöningarna en och annan produktion af verkligt värde för
vårt land skulle kunna komma att frammanas, men anser bestämdt, att

Utskottets

yttrande.

8 Forsta Kammarens Tillfälliga TJlskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 1.

dessa möjliga enstaka fall ingalunda skulle uppväga de mycket betänkliga
verkningar, systemet i stort sedt skulle kunna medföra.

Utskottet vill ingalunda jämföra de af motionären föreslagna statsbelöningarna
med de försök, som under frihetstidens merkantilsystem
gjordes att sätta fart på och till ett högre plan rycka upp vår industri,
försök, som ju fingo en olycklig utgång. —

Men utskottet kan icke värja sig för den farhågan, att ett premieringssystem
af den art motionären förordat skulle komma att medföra
liknande verkan — uppammande af en konstlad industri, framlockad af
hoppet om den hägrande statsbelöningen.

Utskottet förmenar, att ett fullföljande och en ytterligare utveckling
af det af staten nu tillämpade systemet att uppmuntra och stödja vår
industri och samtidigt äfven våra uppfinnare genom lån mot billig ränta
ur olika statsverkets fonder — hvilket ju redan detta är ett kraftigt
handtag — är den rätta vägen till vinnande af det af motionären
åsyftade målet.

Utskottet är öfvertygadt, att om de nya produktionsföretag, hvilkas
stödjande motionären åsyftar, äro af sund art och af verkligt värde,
så blifva de omhändertagna af den enskilda företagsamheten och skola
nog med stöd af nyssnämnda lånehjälpkällor lyckas slå sig igenom.

På grund af hvad sålunda anförts, hemställer utskottet,

att herr Bergströms förevarande motion icke må
till någon kammarens åtgärd föranleda.

Stockholm den 9 februari 1909.

Å utskottets vägnar:

AXEL WACHTMEISTER.

Stockholm, p. A. Jiymans Eftr. 1909.