Första Kammarens Tillfälliya Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 4.
1
N:o 4.
Ank. till Riksd. kansli den 19 mars 1909, kl. 10 f. m.
Första Kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande (n:o 2) i
anledning af väckt motion angående skrifvelse till
Konungen i fråga om åtgärder för folkuppfostringsväsendets
utveckling i mera praktisk riktning.
Till utskottet kar känvisats eu af kerr Lorentz Petersson väckt
motion, n:o 9, kvari motionären kemställer, att Riksdagen med godkännande
af de allmänna grunder för folkuppfostringsväsendets utveckling,
som motionären framställt, måtte i skrifvelse till Kungl. Maj:t
ankålla, det täcktes Kungl. Maj:t vidtaga åtgärder för en sådan utveckling.
Motionären meddelar, att kans motion i kufvudsak öfverensstämmer
med en af biskop N. Lövgren vid senaste kyrkomöte väckt
motion, som ej föranledde någon åtgärd från kyrkomötets sida, enär
den ansågs ej falla inom kyrkomötets befogenhet.
I motiveringen påpekar motionären hemmets betydelse för det
uppväxande släktet ock vikten af att både för stat ock kyrka söka skapa
gynnsamma villkor för hemlifvets utveckling i god riktning, ock detta
icke minst i syfte att bereda föräldrarne möjlighet att väl fullgöra
sina uppfostringsplikter. Folkskolan skall vara och har ock i många
afseenden härvidlag varit en hjälp för hemmen. Att emellertid, säger
motionären, hjälpen varit behäftad med brister, har man skål att
Bih. till Riksd. Prof. 1909. 8 Samt. 2 Afd. 1 Band. 4 Käft. (N:o 4.) 1
Motionens
motivering.
2 Första Kammarens Tillfälliga Utslcotts (N:o 1) Utlåtande N:o 4.
misstänka af den allt högljuddare klagan öfver dåliga hem och förvildad
ungdom. Man bör därföre undersöka om icke på vissa punkter
en förändring af vårt skolväsen är af nöden. Motionären, som anser
det möjligt, att betydande brister förefinnas i ''planen och sättet för undervisningen
i folkskolan lämnar emellertid detta åsido och vill i stället
undersöka, om icke i skolans organisation förekomma felgrepp, som inverka
menligt såväl på hemlifvet som på barnens uppfostran. Felet
ligger däri att folkskolan, som ej bör vara en institution för sig utan
eu hjälpinstitution åt hemmen i deras sträfvan att uppfostra de unga,
under en period, från det 7:de till det 13:de året, tager barnens tid
och intresse alltför starkt i anspråk, medan den därefter, och det i
de så viktiga brytningsåren, skjuter dem helt och hållet ifrån sig.
Hemmet får under barnens skolålder alltför litet inflytande på deras
uppfostran. Folkskolebarnen böra fostras icke blott till förmåga att
i lifvet bruka sina själskrafter utan äfven till håg och duglighet för
kroppsarbete, och uppfostran till kroppsarbete går genom kroppsarbete.
Kroppslig och andlig utveckling böra gå jämsides med hvarandra.
Och denna parallellitet lärer äfven böra utsträckas till fostran för
det andliga och kroppsliga arbetet i detta ords inskränktare mening.
Motionären framhåller hemarbetets stora fostrande betydelse för
barnet och påpekar, att det måste betraktas som menligt för utvecklingen
att under den långa skoltiden i så hög grad lägga beslag på
barnen för skolan, att just ingen tid blir öfrig för hemarbetet.
Den skadligaste följden af att hemmet under skoltiden tränges
alldeles i bakgrunden anser motionären vara, att föräldrar och barn
komma bort från sin af själfva naturen gifna ställning till hvarandra,
att föräldrarnas uppfostringsenergi därigenom slappas, att barnen lösgöras
i sitt inre från förnimmelse af beroende under föräldramyndigheten.
Härigenom uppkommer mellan föräldrar och barn en sig med
åren alltmera vidgande klyfta.
Men äfven skolan lider enligt motionärens åsikt under dessa
förhållanden. Härom yttrar sig motionären sålunda: »Barnen tröttna
på det ihållande, ensidiga skolarbetet, de tröttna mot dagens slut,
mot veckans slut och mot terminernas slut. För läraren blir det en
pinsam ansträngning att hålla uppmärksamheten vaken hos en mängd
trötta barn. Ett läkt och jäkt blir det att stoppa in så rikhaltigt
kunskapsförråd som möjligt under de få skolåren. Vid tretton års
ålder eller ännu tidigare skola ju barnen hafva inhämtat alla de
kunskaper, som kunna anses hafva större värde för deras följande lif.
Mycket måste därföre läggas ned hos dem, som vida öfvergår deras
3
Föräta Kammarens Tillfälliga Utskotts (No I) Utlåtande N:o i.
intresse och fattningsgåfva. Däraf skadas deras intellektuella utveckling.
De börja till slut känna leda vid all den osmälta andliga föda, som
de nödgas intaga. Och den bristande håg för boklig bildning, som
man ofta iakttager hos den folkskolebildade allmänheten, torde ofta i
detta förhållande hafva sin tillräckliga förklaringsgrund.»
Såsom svar på frågan hvad som är att göra för att råda bot
för dessa missförhållanden anför motionären: »Inskränk skolarbetet
under de skolår, som här äro i fråga, inskränk det så, att föräldrar
och barn få tid för hvarandra, att barnen få tid för arbete i hemmen
och att de i skolan förmå med friskt sinne följa undervisningen.
Afsöndra ock ur lärokurserna allt stoff, som på barnets hithörande
utvecklingsstadium i det hela måste blifva osmält minneskram.
Svårare ställer sig problemet, då det gäller huru långt inskränkningen
bör gå och på hvad sätt den bör ske. Skall den stanna vid
tre fjärdedelar, två tredjedelar eller vid hälften af den nu föreskrifna
normaltiden? Skall begränsningen hufvudsakligen afse lärotimmarne
per dag, dagarne per vecka eller veckorna per år? Hvilken olikhet
bör iakttagas mellan land och stad, mellan jordbruks- och industridistrikt,
mellan trakter med glesare och tätare befolkning? Allt detta
är frågor, som endast kunna besvaras efter en omfattande sakkunnig
utredning.
Redan nu anser jag mig böra betona, att de föreslagna inskränkningarna
icke afse att pressa ned den allmänna bildningsnivån. Afsikten
med denna motion är tvärtom att gifva en ansats till att höja folkbildningen,
att göra den gedignare, mera harmonisk och mera praktisk.
Inskränkning på ett håll skulle motsvaras af en ännu mera betydande
utvidgning på ett annat.»
Motionären bemöter vidare den viktigaste invändning, som torde
göras mot hans förslag, nämligen huruvida det kan antagas, att föräldrarne
mera allmänt skola förstå att på ett ändamålsenligt sätt utnyttja
barnens fritid i uppfostrande syfte eller huruvida det icke är
betydligt tryggare att, såsom nu sker, öfverlåta barnens utbildning åt
skolade uppfostrare. Skolans pedagogiska arbete behöfver utfyllas af
föräldrarnes fostringsverk. Föräldrakärleken har ett fint väderkorn
att träffa det rätta vid barnens behandling. Uppfostringsarbetet i
hemmet kan te sig ganska regellöst och ometodiskt, men ingenting
förmår ersätta de välgörande impulser, som under det förtroliga samlifvet
i hemmet afsiktligt eller omedvetet meddelas från föräldrarna
till barnen.
4 Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 4.
Det andra missgreppet, som motionären anser vidlåder vårt folkskoleväsen
är att skolan alltför tidigt släpper barnen och särskildt icke
stödjer hemmen i deras fostran under de viktiga brytningsåren efter
slutad skoltid, hvilket förhållande ofta medför ödesdigra följder för
barnen. Föräldrar och barn ha under den trägna skoltiden blifvit i
sitt inre främmande för hvarandra, barnen vilja ej mera böja sig för
föräldramyndigheten. De unga lämnas att tidigt gå sina egna vägar,
som alltför ofta ej bära åt rätt håll.
Motionären anför vidare: >Äfven från synpunkten af kunskapers
bibringande är den nuvarande ordningen mycket förfelad. Icke nog
med att mycket osmält kunskapsstoff måste nedläggas i de alltför outvecklade
barnens minne; mycket måste ock eftersättas, som skulle vara
af oberäkneligt värde för de ungas framtid. De flesta folkskolebarn
öfvergå till näringarna. Många visa sig därvid håglösa; de flesta
kunna åtminstone icke lägga sin själ in i sitt arbete, enär de icke fått
någon nyckel till dess begripande. Helt annorlunda skulle det vara,
om de i början af sin arbetstid genom lämplig undervisning blefve
orienterade inom sin verksamhetssfär: de blifvande jordbrukarne inom
sitt fält, de olika industriarbetarne hvar inom sitt fält. Intresset blir
mera vaket, när man kan arbeta icke blott med sina armar utan äfven
med sitt förstånd.
Det torde sålunda få anses alldeles nödvändigt, att skolan utsträcker
sin verksamhet utöfver de nuvarande skolåren. En begynnelse
därtill har ju skett genom den s. k. fortsättningsskolan. I den riktningen
bör man gå vidare och på samma gång ställa hvarje ny kurs
i lefvande sammanhang med de föregående. Fortsättningskurserna
borde blifva både en, två, tre och fyra och i afseende på tidslängden
fortgå i fallande skala. De kunde icke blifva likformiga öfver hela
landet. I städer och andra större samhällen skulle de kanske ordnas
bäst som aftonskolor, på landsbygden som dagskolor några veckor i
följd; ämnena måste något växla efter olika orters behof o. s. v.
Före anordningen måste gå en sakkunnig utredning, som endast genom
Kungl. Maj:ts försorg kan åstadkommas.»
Motionären framhåller vidare, att i fortsättningskurserna borde
ingå ej uteslutande »praktiska» ämnen. De ungas syn bör blifva fäst
äfven på ideella mål. Man får ej förglömma vikten af ungdomens
religiöst-sedliga tillvaratagande och lyftning.
Beträffande frågan, huruvida fortsättningskurserna böra blifva
obligatoriska anför motionären: »Min mening är, att de böra blifva
obligatoriska, och att, om saken bedrifves med hofsamhet, man skall
Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 4. 5
lyckas att bringa den därhän. Naturligtvis måste möjlighet gifvas till
undantag och vederbörande skolmyndigheter erhålla rätt att under
särskilda förhållanden medgifva dispens. Till en början skulle nog
förslag om den obligatoriska undervisningens utsträckning röna motstånd,
och man kan icke tänka på att vinna mer än ett år i sänder.
Om emellertid kurserna skötas väl och visa sig blifva till gagn, så
kommer den bättre delen af ungdomen att af sig själf besöka dem,
och då lärer det icke fela, att man omsider i ungdomsskyddets intresse
söker utvidga deras gagneliga verkningar, så vidt möjligt är, till alla.»
Motionären anser, att förslaget ej bör falla på kostnadsfrågan,
enär denna bör blifva lindrig nog. Nya skolhus blifva knappast erforderliga.
Den inskränkning i undervisningen, som är föreslagen för
de sex första skolåren, torde medföra en sådan lättnad i lärarepersonalens
arbete, att nya årskurser kunna i stället öfvertagas. Om
också något högre anslag skulle komma att kräfvas än för de nuvarande
fortsättningsskolorna, böra dock enligt motionärens mening de
ekonomiska krafven under inga förhållanden blifva afskräckande.
Ej heller bör det möta oöfvervinneliga svårigheter att jämka
tiden för den fortsatta undervisningen efter arbetsgifvarnas önskningar.
Vid hushållningssällskapens ombuds möte under år 1908 väckte
grefve Gilbert Hamilton en motion, som i viss mån är likartad med
herr Lorentz Peterssons härofvan refererade.
I denna motion framhölls, att vårt land måste söka bättre tillvarataga
landets naturliga tillgångar, och att för detta ändamål
behöfdes mera praktisk utbildning på alla områden. Den formella
bildningen hade för stort rum i folkskolan. De unga böra tidigare
inriktas för det blifvande praktiska lefnadskallet. En förbättrad folkbildning
i praktisk riktning vore vårt lands viktigaste lifsfråga. Staten
borde se till, att de unge redan under uppväxtåren bibragtes ökad
yrkeskunskap, ökadt yrkesintresse, ökad arbetslust. Detta borde ske
hufvudsakligen inom öfverbyggnadema på folkskolan: fortsättningsskolan,
högre folkskolan, folkhögskolan och yrkesskolan. Fortsättningsskolan
borde blifva obligatorisk och lämpas efter de lokala förhållandenas
behof. I jordbruksbygder borde fortsättningsskolan sålunda
lägga hufvudvikten på bibringande af kunskap i och intresse för jord -bruksyrket, i industriorter på den där förhärskande industien, i städerna
på handel, handtverk och industri. Där svårigheter uppstode att göra
fortsättningsskolan obligatorisk, borde staten kunna lämna understöd.
Utskottets
yttrande.
6 Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o T) Utlåtande N:o 4.
Hänsyn borde i första rummet tagas till att jordbruket är landets
modernäring och att man därför borde genom ökad kunskap och
energi i jordbruksyrket söka höja jordens afkastning.
Något program för folkbildningsväsendets omorganisation i praktisk
riktning vore ej uppgjordt, men detta borde göras, så att det blefve
system i det hela.
Hushållningssällskapens ombuds möte biföll grefve Gilbert Hamiltons
motion och beslöt ingå till Kungl. Maj:t med hemställan, att
Kungl. Maj:t täcktes taga i öfvervägande, huruvida icke med det
snaraste må genomföras en fullständig omorganisation i praktisk riktning
af hela vårt folkbildningsväsen, både folkskolan, fortsättningsskolan,
högre folkskolan, folkhögskolan och de särskilda yrkesskolorna,
så att det hela blefve satt i ett system, hvilket bibringade på hvarje
utvecklingsstadium det därför och med hänsyn till lokala förhållanden
bäst lämpade mått och slag af praktiska kunskaper och färdigheter.
På grund af denna hemställan beslöt Kungl. Maj:t den 12 januari
1909 att anmoda den s. k. seminariekommittén att afgifva yttrande
angående den väckta frågan om en omorganisation i praktisk riktning
af vårt folkbildningsväsen samt inkomma med förslag till de åtgärder,
som kommittén i berörda afseende kan finna erforderliga. Samtidigt
förordnade Kungl. Maj:t ytterligare tre ledamöter i nämnda kommitté.
I sitt anförande till statsrådsprotokollet ofvannämnda dag säger
departementschefen bland annat: »Den fråga, som sålunda blifvit väckt
af hushållningssällskapens ombud, är utan tvifvel af synnerlig vikt för
vårt land. Det lärer icke kunna förnekås, att vår folkbildning för
närvarande är för litet inriktad för att fostra ungdomen för det blifvande
lefnadskallet. Helt naturligt är det, att de, som först gåfvo
impulsen till vår folkskoleutbildning, funno det framför allt vara angeläget,
att barnen i folkskolorna kommo i åtnjutande af de första
grunderna för all bildning, och det är äfven naturligt, att man sedermera
byggt vidare i denna riktning och sökt gifva folkskolebarnen
allt högre och högre mått af kunskap. Det är emellertid fara värdt,
att man därvid kommit att förbise vikten af att de unga jämväl
erhålla utbildning för sin blifvande verksamhet ute i lifvet. Såsom
redan anförts, har denna del af utbildningen blifvit i hög grad uppmärksammad
flerstädes utomlands, och det är förvisso icke för tidigt,
att densamma äfven hos oss vinner beaktande.»
I sammanhang härmed torde böra påpekas, att kommittén för ordnande
af den lägre landtbruksundervisningen i sitt den 12 december 1908
ingifna betänkande (sid. 157—160) äfven berört den föreliggande frågan.
7
Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 4.
Kommittén yttrar härom bland annat:
»Kommittén har dock ej vid sitt arbete kunnat frånse betydelsen
af att landsbygdens ungdom redan vid tidigare år bibringas någon
kännedom om de allmänna förutsättningarna för ett rätt bedrifvande
af landtmannayrket, så att därigenom hågen må riktas åt detta yrke,
och har det för kommittén framstått såsom ett önskemål, att redan
undervisningen i folkskolan måtte få en sådan planläggning och bedrifvas
på ett sådant sätt, att densamma blefve ägnad att hos landsbygdens
ungdom väcka och bibehålla intresset för landtbruket.
Att såsom i flera länder redan äger rum, på folkskolans arbetsprogram
upptaga undervisning i jordbrukslära och husdj ursskötsel torde
visserligen hos oss med vår korta folkskolekurs icke kunna ifrågasättas,
men synes emellertid en dylik åtgärd böra tagas allvarligt i öfvervägande
för våra fortsättningsskolor och för de å landsbygden förlagda
högre folkskolorna, därest en omorganisation af dessa skolformer
kommer att äga rum.
Af större betydelse synes det kommittén vara, om undervisningen
i naturlära vid folkskolorna på landet komme att bedrifvas i en mera
praktisk riktning, än hittills varit fallet, och att vid denna undervisning
komme att läggas särskild vikt vid de delar af läroämnet, som
för den blifvande utöfvaren af landtmannayrket måste anses hafva den
största betydelsen. Men för att detta skall blifva möjligt erfordras
dels att läroböckerna i berörda ämne utarbetas enligt andra grunder
än hittills följts och dels att lärarutbildningen anordnas på ett sådant
sätt, att folkskolans lärare komma att äga de nödiga förutsättningarna
för att vid sin undervisning kunna hos lärjungarna väcka och bibehålla
intresse för landtmannanäringen och hvad med den äger sammanhang.»
Kommittén behandlar äfven frågan om anordnande af kommunala
aftonskolekurser i landthushållning för landsbygdens ungdom, sedan
denna afslutat sin folkskolekurs. Kommittén har emellertid ej framlagt
något positivt förslag i denna fråga, hvithet däremot en af dess
ledamöter herr C. Rydberg i en betänkandet bifogad reservation gjort.
Såsom af det anförda framgår, har den af motioären framlagda
frågan om vidtagande af åtgärder för folkuppfostringsväsendets utveckling
i mera praktisk riktning varit föremål för öfverläggningar inom
vida kretsar och äfven blifvit beaktad af Kungl. Maj:t.
Det kan ju ej heller förnekas, att denna fråga är af en djupt
ingripande betydelse för hela vårt land. Ingen torde kunna underskatta
vikten af att våra barn bibringas en så god och grundlig
8 Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 4.
undervisning, som förhållandena det tillåta. Ty det är på upplysningens
väg, som vi måste söka lyfta vårt folk upp på ett högre plan både
moraliskt och ekonomiskt. Härom torde alla vara eniga. Men det är
om sättet härför och om vägarna, hvilka skola föra till målet, som
meningarna äro och börjat blifva alltmera delade.
Såvidt utskottet kunnat finna, synas åsikterna vara ganska eniga
därom att folkskoleundervisningen bör anordnas i mera praktisk riktning.
Men däremot har man enligt utskottets mening ej fastslagit eller närmare
klargjort, hvad man i detta fall menar med opraktisk*. Folkskolans
närmaste målsmän synas mena, att krafvet på folkskoleundervisningens
omläggande i praktisk riktning visserligen ej kan afvisas,
men att det bör uppfyllas på det sätt och i den mån, som barnanaturen
anvisar och medgifver. »Praktisk» i ordets mera begränsade mening
d. v. s. omedelbart syftande på den blifvande lefnadsverksamheten kan,
synes det, enligt deras mening undervisningen icke blifva såsom allmänt
grundläggande men väl såsom fortsatt undervisning.
De många utanför skolverksamheten stående personer, som yrka
på folkskoleundervisningens omläggande i mera praktisk riktning,
hålla före, att den kända satsen: »vi lära icke för skolan utan för
lifvet» skall tillämpas strängare än som nu sker. De mena, att organisationen
och uudervisningen vid våra folkskolor äro inriktade för
mycket med tanke på skolan och för litet med hänsyn till barnens
kommande lif. De påstå, i likhet med motionären, att mycket osmält
kunskapsstoff nedlägges i de alltför outvecklade barnens minne och att
mycket eftersättes, som skulle vara af oberäkneligt värde för de ungas
framtid.
De anse, att speciellt de barn, som under de föreskrifna sex
skolåren hvarje söckendag under åtta månader om året erhålla undervisning,
böra kunna under sin skoltid få sig meddelad en tillräckligt
grundläggande bildning, grundläggande icke blott i allmän bemärkelse
utan äfven mera omedelbart för deras kommande lif, för deras fortsatta
utbildning för det blifvanda lifskallet.
Och det kan, enligt utskottets mening, ej förnekas, att icke folkskoleundervisniugen
både kan och bör långt mera än som hittills skett
och sker, omläggas just i den riktning, som de utanför skolverksamheten
stående med goda skäl och ijied allt större kraft påyrka, och
detta utan att man skall behöfva eftersätta något på skolmännens
fordran, att man bör söka anordna undervisningen efter moderna pedagogiska
principer.
Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 4. 9
Motionären, som tydligen utgått från förhållandena inom sådana
skoldistrikt, där s. k. heltidsläsande skolor förekomma d. v. s. skolor,
där hvarje barn erhåller undervisning hvarje söckendag under omkring
åtta månader af året, anser på af honom anförda skäl, att skolarbetet
under de föreskrifna skolåren borde inskränkas, detta för att mera tid
skulle erhållas för hemmen att äfven deltaga i barnens uppfostran och
att så småningom lära dem och vänja dem vid kroppsarbete. Men då
han sätter som mål ej att sänka utan att höja folkbildningsnivån,
tänker han sig, att efter de nu föreskrifna skolårens slut fortsättningskurser,
olika i tidslängd, antal och anordning för olika orter men
hufvudsakligen ordnade med hänsyn till barnens blifvande praktiska
lifsverksamhet, skulle i stället införas. Och dessa kurser borde och
kunde enligt motionärens åsikt så småningom göras obligatoriska..
Man skulle ju också kunna tänka sig, att man ökade skoltiden
med ett eller två år, men att man samtidigt afprutade något på önskemålet
att få alla folkskolor till s. k. heltidsläsande, under det att man
på samma gång sträfvade till att få det sammanlagda antalet undervisningsdagar
lika med det antal, som under de nu föreskrifna sex
skolåren uppnås vid s. k. heltidsläsande folkskolor. Härigenom skulle
man helt visst uppnå bättre resultat och vinna större möjlighet att
omlägga folkskoleundervisningen i mera »praktisk» riktning, ordet
»praktisk» härvidlag taget i båda härofvan antydda riktningar.
Men klart är att, vare sig man vill slå in på någon af här påpekade
eller andra vägar, en grundlig och allsidig undersökning och
utredning måste verkställas, i all synnerhet då man betänker, att blott
omkring halfva antalet folkskolor för närvarande äro s. k. heltidsläsande,
att förhållandena, möjligheterna och den ekonomiska bärkraften
äro så olika på olika orter inom vårt vidsträckta, delvis glest befolkade
land.
Men det är ej blott folkskoleundervisningen, som motionären och
många med honom vilja ha omlagd i mera praktisk riktning, utan
fastmera hela folkbildningsväsendel. Alla torde vara ense därom, att
långt mera än hvad som nu göres måste göras för att i rätt riktningleda,
fostra och bilda de unge under de för dem så farliga brytningsåren;
sedan de lämnat folkskolan. Med allt skäl klagas öfver att ungdomen
under denna tid i allmänhet lämnas vind för våg, och följderna
häraf framträda med all tydlighet dagligdags.
De nuvarande s. k. öfverbyggnaderna på folkskolan, nämligen
folkskolans högre afdelning, fortsättningsskolan, högre folkskolan och
Bih. till Riksd. Prat. 1909. 8 Sami. 2 Afd. 1 Band. 4 Höft. 2
10 Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:ol) Utlåtande N:o 4.
folkhögskolan synas nämligen ej göra tillfyllest. Beträffande folkskolans
högre afdelning fanns 1905 en folkskolans 5:e klass på 17 platser, bland
dem 15 städer, en 6:e klass i 6 städer och en 7:e klass i 2 städer.
Under nämnda år funnos 1,837 statsunderstödda fortsättningsskolor, i
hvilka undervisning meddelades under 180 timmar. Till jämförelse må
nämnas att folkskolornas antal samma år var 5,676. Högre folkskolor
funnos samtidigt till ett antal af 20, däraf 9 i Skåne, med ett sammanlagdt
lärjungeantal af 583. Antalet skolpliktiga barn var nämnda år 849,747.
Af de anförda siffrorna torde med all tydlighet framgå, att det
egentligen är de s. k. fortsättningsskolorna, som skulle ha någon större
betydelse för den stora mängden barn, som slutat folkskolan.
Därföre bör man, synes det utskottet, söka sträfva efter att öka
antalet af dessa skolor, öka undervisningstiden vid dem, söka bereda
ungdomen under öfvergångsåren efter slutad folkskolekurs möjlighet
att under mera än ett år genomgå fortsättningskurser, systematiskt
anordnade och uppbyggda på hvarandra så att de hvar för sig bilda
ett led i den fortsatta utbildningen men till hvarandra stå i ett organiskt
sammanhang. Dessa fortsättningsskolor böra så nära som möjligt
ansluta sig till de i praktisk riktning omorganiserade folkskolorna,
vare sig att de anordnas, i likhet med hvad nu är fallet, såsom öfverbyggnader
på folkskolan eller att skoltiden ökas till att omfatta mera
än sex år, men lästidens längd år efter år minskas, så att de unge så
småningom få mera tid att vid sidan af skolundervisningen deltaga i,
lära sig och vänja sig vid kroppsarbete. På så sätt skulle teori och
praktik kunna gå hand i hand i sträfvan att fostra och utbilda de
unge för deras blifvande verksamhet i lifvet. En hel del af det svårsmälta
lärostoff, som nu vid alltför unga år instoppas i de ungas hjärnor,
men som, sedan en mängd däraf blifvit utgallrad, bör meddelas dem,
skulle vid en senare ålder med långt större lätthet och med betydligt
bättre resultat kunna bibringas ungdomen.
Genom omläggning af folkbildningsväsendet i här ofvan antydd
riktning skulle folkskolorna eller fortsättningsskolorna kunna för barnen
under de sista skolåren så småningom blifva förberedande yrkesskolor
för att, allteftersom förhållandena det tilläte, öfvergå till yrkesskolor.
Men klart är, att man, om man härvidlag vill vinna målet, måste
kasta öfver bord den af oss svenskar vid all undervisning så ifrigt
eftersträfvade uniformiteten. Man måste taga hänsyn till olika orters
olika ekonomiska bärkraft, till de olika förhållandena i stad och på
land, till de olika bildningsbehofven på olika orter. Man måste, då
man vill fostra barnen med tanke på deras blifvande lifsverksamhet,
11
Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 4.
långt mera än livad hittills skett taga hänsyn just till denna, ha blicken
riktad på näringarna på den ort, där skolan är belägen.
Vid omläggning af folkbildningsväsendet bör man ock noga beakta,
att det öfvervägande antalet skolor äro förlagda till landsbygden.
Så t. ex. funnos 1905 ej mindre än 12,548 folk- och småskolor å landsbygden,
men blott 1,170 i städerna, däraf 239 i Stockholm. Därföre
bör ock vid denna frågas bedömande allvarligt tagas i öfvervägande, det
uttalande, som kommittén för ordnandet af den lägre landtbruksundervisningen
härom afgifvit och som härofvan blifvit refereradt. Likaså
torde de resultat, till hvilka man kommit flerstädes i utlandet i fråga
om folkbildningsväsendets ordnande i praktisk riktning, kunna tjäna
till god ledning äfven i vårt land. Utarbetande af lämpliga läro- och
läseböcker, speciellt för fortsättningsskolorna och för själfstudium för
den mognare ungdomen med tanke på de unges blifvande lifsverksamhet,
torde vara icke blott önskvärdt utan äfven af behofvet högeligen
påkalladt.
En fråga, som vid utredningen af hithörande förhållanden, enligt
utskottets mening, äfven bör noga tagas i öfvervägande, är utbildningen
af folkskollärarne äfven för de praktiska fortsättningsskolorna
och möjligheten att anskaffa andra lämpliga lärare för dessa fortsättningsskolor
på sådana platser, där folkskollärarne ej anses därför lämpliga
eller där förhållandena kräfva mera speciellt utbildade lärare.
Utskottet anser sig ej kunna på den föreliggande frågans nuvarande
outredda stadium yttra sig om huruvida fortsättningsskolorna böra göras
obligatoriska eller ej. Under vissa förutsättningar och på vissa villkor
skulle man ju kunna tänka sig, att de kunde göras obligatoriska. I ett
skoldistrikt skulle folkskolan och fortsättningsskolan kunna sammanflätas,
såsom utskottet här ofvan antydt, med ökning af skolårens
antal men med gradvis skeende minskning af läsårets längd. I så fall
blefve ju fortsättningsskolan på sätt och vis obligatorisk. I ett annat
skoldistrikt skulle förhållandena kanske lämpligare medgifva, att barnen,
sedan de afslutat den där befintliga folkskolan, finge genomgå en eller
möjligen två obligatoriska fortsättningskurser under kortare eller längre
tid för att sedermera få frivilligt bevista en eller annan till den eller
de förra sig anslutande, mera specialiserad fortsättningskurs eller yrkesskola.
I ett tredje skoldistrikt kunna förhållandena vara sådana, att
man äfven med bästa vilja ej kan anordna lämpliga fortsättningskurser,
ja, att man ej ens kan bereda barnen åtta månaders undervisning
under sex år. På en ort skulle man kunna finna det mera lämpligt
eller från ekonomisk synpunkt möjligt att behålla den s. k. halftids
-
12 törsta Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 4.
läsningen i ena eller andra formen men anordna en eller flera obligatoriska
eller frivilliga fortsättningskurser, afpassade just för den ortens
ungdom o. s. v.
Hvad kostnadsfrågan beträffar kan utskottet helt naturligt ej
göra något uttalande. Klart är att man härvidlag måste taga hänsyn
till de olika skoldistriktens olika ekonomiska bärkraft, äfven om, såsom
utskottet anser lämpligt och nödigt, staten i viss grad måste
träda hjälpande och stödjande emellan. Man kan med skäl säga, att
det ligger mycket sanning i ett påstående sådant som detta: vårt land
har ej råd att underlåta att söka bibringa det uppväxande släktet en
för dess blifvande verksamhet i lifvet så god och grundlig utbildning
som möjligt.
På grund af hvad utskottet sålunda anfört får utskottet med
föranledande af motionen hemställa,
att Första Kammaren för sin del ville besluta
att Riksdagen i skrifvelse till Kungl Maj:t anhåller, att
vid den utredning angående folkbildningsväsendets utveckling
i praktisk riktning, hvilken Kungl. Maj:t
redan föranstaltat, och vid vidtagande af de åtgärder,
hvartill denna utredning kan föranleda, hänsyn måtte
tagas till de synpunkter, som härofvan blifvit framhållna.
Stockholm den 18 mars 1909.
På utskottets vägnar:
JULIUS JUHLIN.
STOCKHOLM, ISÄAC MARCUS'' BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG, 1909.