Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 13.
1
N:o 13.
Ank. till Riksd. kansli den 3 maj 1909 kl. 12 midd.
Första Kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande n:o 6, i
anledning af väckta motioner om skrifvelse till Kungl.
Maj:t med anhållan, att uppbördsprovisionen vid indrifning
af krono- och kommunalutskylder m. m. måtte oafkortad
tillkomma den, som i sista hand verkställer indrifningen.
Uti en inom Andra Kammaren afgifven, motion, n:o 12, har herr Motioner och
Bernh. Eriksson i Grängesberg, med instämmande af fyra utaf kammarens ärendets beledamöter,
hemställt, att Riksdagen ville i skrifvelse till Kungl. Maj:t an- Andra
hålla, att uppbördsprovision vid indrifning af krono- och kommunal- Kammaren.
utskylder äfvensom af sådana utskylder och afgifter eller sammanskott af
menigheter, som enligt gifna stadganden skola uppbäras och redovisas af
den, som uppbörden af utskylder till kronan tillkommer, må oafkortad
tillkomma den, som i sista hand verkställer indrifningen.
Med hänvisning till motiveringen för denna motion har herr Eriksson
vidare i en inom Andra Kammaren väckt motion, n:o 197, hemställt,
att Riksdagen ville i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla, att uppbördsprovision
vid indrifning af församlingsafgifter till prästerskapet och vägBih.
till Riksd. Prof. 1909. 8 Sami. 2 Afd. 1 Band. 13 Höft. (N:o 13) 1
2 Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o T) Utlåtande N:o 13.
skattemedel, som ej uppbäras i samband med kronouppbörden, må oafkortad
tillkomma den, som i sista hand verkställer indrifningen.
Andra Kammarens femte tillfälliga utskott, till hvilket motionerna
hänvisats, har funnit den väckta frågan böra begränsas att gälla allenast
landsbygden samt efter redogörelse för de i ämnet nu gällande bestämmelser
ansett af dessa framgå:
att då kronofogde själf verkställer indrifning af ifrågavarande restantier,
han är berättigad att åtnjuta hela indrifningsafgiften eller uppbördsprovisionen;
att
då fjärdingsman därtill anlitas, denne åtnjuter hälften och kronofogden
andra hälften däraf;
samt att då länsman verkställer indrifning af kommunalutskylder,
församlingsafgifter till prästerskap och resterande afgifter till försäkringsanstalter,
han och kronofogden äga att sig emellan lika fördela den därför
stadgade uppbördsprovisionen.
Olika meningar hafva däremot yppats, huruvida länsman, då han
verkställer indrifning af kronoutskylder och i samband därmed utgående
afgifter, är berättigad till hela indrifningsafgiften eller blott hälften däraf.
Utskottet har vidare anfört följande:
»Såsom regel gäller, att indrifningen af de utaf motionären åsyftade
restantier af kronofogden uppdrages åt vederbörande länsman och af denne
åt respektive fjärdingsmän. Undantagsvis anlitar kronofogden dock direkt
vederbörande fjärdingsman, hvarförutom kronofogde och länsman understundom,
såsom då restbeloppen äro jämförelsevis stora, själfva ombesörja
indrifningen. På sätt af den förut lämnade redogörelsen framgår, hafva
ock kronofogde och länsman, som för indrifningens ombesörjande anlitat
fjärdingsman, att, då utmätning af denne verkställts, därefter vidtaga de
försäljnings- och andra åtgärder, som för ärendets slutförande erfordras.
Medan alltså själfva indrifningsåtgärderna hufvudsakligen utföras af
fjärdingsmannen, påhvilar åter arbetet med upprättande af rest- och afkortningslängder
samt skriftväxlingen till respektive myndigheter angående
dem, som antingen afflyttat från uppbördsdistriktet utan att hafva behörigen
erlagt sina utskylder eller ock befunnits sakna tillgång till deras
gäldande, vederbörande kronofogde och, i den mån länsmännen af honom
anlitas såsom mellanhänder, i väsentlig mån jämväl dessa.
I hvilken utsträckning indrifningen af ifrågavarande restantier verkställes
af respektive kronofogdar, länsmän och fjärdingsmän, framgår i
viss män af de utaf löneregleringskommittén från kronofogdar och länsmän
infordrade uppgifter å storleken af deras extra inkomster i tjänsten
3
Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 13.
för åren 1901—1904. En sammanställning af dessa uppgifter visar, att
ersättningen för utmätning för allmänna utskylder och afgifter enligt
kungl. förordningen den 12 juli 1878 varit i medeltal för nämnda år:
för 173 af landets 118 kronofogdar:
i 31 fall.............ingen
» 38 » .............högst 100 kronor
» 17 » ............. 100—200 »
» 12 » 200—300 »
» 8 » 300—400 >
» 3 » ............. 400—500 »
» 1 » ............. 500—600 »
» 2 » ............. 600—700 »
» 1 > 800—900 >
och för 504 af landets 517 länsmän:
i 375 fall.............ingen
»113 ».............högst 100 kronor
» 12 »............. 100—200 »
» 3 »............. 200—300 »
» 1 s>............. 600—700 »
För återstående 5 kronofogdar och 13 länsmän saknas uppgifter i
förenämnda hänseende.
Af berörda uppgifter framgår vidare, att ifrågavarande ersättning
utgjort i medeltal för hvarje af nämnda år för kronofogdarna omkring
12,750 kronor och för länsmännen omkring 5,700 kronor eller i genomsnitt
för enhvar af de förra cirka 113 kronor och för enhvar af de senare
11 å 12 kronor.
Enligt hvad utskottet inhämtat, pläga emellertid ett stort antal
kronofogdar, på sätt de lämnade sifferuppgifterna ock bestyrka, att till de
fjärdingsmän, som anlitats för indrifningen, afstå sin hälft af indrifningsafgiften
och uppbördsprovisionen.
Angående dispositionen af den för indrifning utaf ifrågavarande
restantier stadgade afgift hafva tid efter annan i afgifna motioner inom
Riksdagen framställts förslag, hvilka delvis föranledt ändringar i dittills
gällande föreskrifter.
Äfven det önskemål, som innefattas i nu förevarande motioner, har
tidigare varit föremål för Riksdagens uttalande.
4 Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 13.
Sålunda yttrade sammansatta stats- och bevillningsutskottet vid 1884
års riksdag i ett af båda kamrarna bifallet utlåtande öfver en af herr
P. Pehrson i Törneryd då väckt motion, hvilken bland annat afsåg, att
afgiften för uteblifven skattebetalning till staten skulle oafkortad anvisas
till den, som hos den skattskyldige verkställde indrifningen: »Med afseende
därpå, att de utskylder, hvarom nu är fråga, skola gäldas till staten, kan
det icke vara en obillig fordran, att den, som verkställer berörda indrifning,
därför erhåller ersättning i främsta rummet för de med indrifningen
förenade kostnaderna samt därjämte äfven någon godtgörelse för besväret.
—--I vidsträckta län, sådana som de flesta norrländska och åt
skilliga
andra, där i allmänhet jämväl fögderierna och socknarna äro
stora, måste indrifningen vara förenad med högst betydliga kostnader,
och vid sådant förhållande synes det vara ännu obilligare än eljest, att
fjärdingsmannen eller annan, som faktiskt verkställer indrifningen, skall
behöfva till vederbörande afstå någon del af den ringa inkomst, som
stämmoböterna, d. v. s. den del af dem, som verkligen inflyter, kunna
bereda.»
1903 års lagutskott åter yttrade i ett likaledes af båda kamrarna
bifallet utlåtande öfver en då väckt motion om sådan ändring i 70 § af
kungl. förordningen om kommunalstyrelse på landet, att däri omnämnda
provision skulle tillfalla den utmätningsman, som verkställde indrifningen:
»Äfven då kronofogde sätter annan i sitt ställe för själfva indrifningen,
medför dock ifrågavarande uppbörd med åtföljande redovisning besvär
jämväl för kronofogden, hvilken dessutom bär ansvarat för redovisning
och för skada, som af utmätningsmannens fel eller försummlse kan komma.
Vid sådant förhållande synes det utskottet billigt, att kronofogden erhåller
andel i uppbördsprovisionen; och äfven den nu stadgade grunden för provisionens
fördelning mellan honom och utmätningsmannen är enligt utskottets
uppfattning skälig och rättvis. Möjligen kan ju påvisas, att den
andel af uppbördsprovisionen, som tillkommer fjärdingsman, på ett eller
annat ställe blir så liten, att den ej motsvarar hans besvär, och att kommunen
af sådan anledning måste lämna fjärdingsmannen högre lön än
eljest behöft ifrågakomma, men om så ock skulle vara förhållandet, lärer
sådant . ej lämpligen böra afhjälpas genom att fråntaga kronofogden den
andel i uppbördsprovisionen, som kan anses skäligen motsvara det ansvar
och den redovisningsskyldighet, som åligger honom.»
I detta sammanhang må ock erinras, att bland de aflöningsvillkor,
som förknippats med den år 1878 tillkomna, för kronofogdar och länsmän
ännu gällande lönereglering för vissa landsstatstjänstemän, upptagits den
bestämmelse, att vissa uppräknade sportler fortfarande skulle komma att
Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 13. 5
utgå, däribland »andel i böter för försummelse att i behörig tid erlägga
påförda utskylder» samt »provisioner för uppbörd och redovisning af kommuners
eller enskilda inrättningars afgifter eller utaf medel af än mera
enskild natur».
Vidare må anmärkas, att löneregleringskommittén i sitt den 27
februari 1906 afgifna underdåniga betänkande angående reglering af löneförhållandena
in. in. vid landsstaten ej funnit sig böra föreslå indragning
eller inskränkning af ifrågavarande sportelförmåner, samt att kammarkollegium
och statskontoret i sitt öfver samma betänkande den 9 februari
1907 afgifna underdåniga utlåtande uttalat sig för att kronofogde, såsom
ansvarig för uppbörden af restantier, borde bibehållas vid andel i provisionen,
äfven när han ej själf verkställde indrifningen, men att, då länsman
af kronofogde anlitades för indrifning af restantier, för hvilka rätt
till indrifningsafgift eller uppbördsprovision vore uppbördsman medgifven,
nämnda afgift eller provision borde så fördelas, att kronofogden åtnjöte
73 och länsmannen 73 med skyldighet för länsmannen att till vederbörande
fjärdingsman afstå denne tillförsäkrad andel däri.
Af Kungl. Maj:ts proposition till innevarande års Riksdag n:o 37
inhämtas, att de under hösten 1908 för biträde inom civildepartementet
med fögderiförvaltningens omorganisation tillkallade sakkunniga i en den
10 oktober 1908 aflämnad promemoria, som innefattar utredning, i hvad
mån de nu till tjänstemännen vid landsstaten utgående sportler kunna indragas
till statsverket eller upphöra att utgå, uttalat sig för bibehållande
af de indrifningsafgifter för resterande kronoutskylder, kommunalutskylder,
vägskattemedel, som ej uppbäras i sammanhang med kronoutskylder, och
församlingsafgifter till prästerskapet, hvilka under olika namn utgå till
kronofogdar och länsmän, då indrifning af dem jämlikt kungl. förordningen
den 12 juli 1878 verkställes.
Då utskottet härefter öfvergår till att för egen del yttra sig öfver
motionärens hemställan, yppar sig först det spörsmålet, huruvida ett afgörande
i föreliggande ämne lämpligen bör träffas, innan frågan om fögderiförvaltningens
omorganisation vunnit sin slutliga lösning.
Utskottet vill i detta hänseende erinra:
att fjorårets Riksdag afslog den af Kungl. Maj:t i berörda fråga då
framlagda proposition, hvilken afsåg att, med bibehållande af kronofogdeoch
länsmansinstitutionerna, minska antalet sådana tjänstemän från respektive
118 och 516 till 108 och 486, samt beslöt att, utan ändring i dittillsvarande
aflöningar åt dessa tjänstemän, anvisa nödiga medel för att bereda
6 Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 13.
dem en tillfällig löneförbättring å respektive 600—800 och 1,000—1,300
kronor;
att den utgång, frågan sålunda erhöll, otvifvelaktigt berodde på det
inom Riksdagen vid flera tillfällen uttalade önskemål om kronofogdetjänsternas
indragande och kronofogdegöromålens öfverflyttande å länsmännen;
att
den af Kungl. Maj:t i år framlagda proposition angående lönereglering
för fögderiförvaltningen utgår från, att kronofogde- och länsmansinstitutionerna
skola i sina hufvuddrag bibehållas, men antalet kronofogdar
ytterligare inskränkas till 84;
att enligt sistnämnda proposition utmätningsärendena i allmänhet
skulle komma att skiljas från kronofogdarna för att läggas å länsmännen
med eget ansvar, att länsmännen följaktligen skulle fungera såsom utmätningsmän
äfven beträffande indrifningen af de uppbördsrestantier och
öfriga afgifter, som afses i kungl. förordningen den 12 juli 1878, med
rätt för länsmännen, såsom nu, att på eget ansvar uppdraga å fjärdingsmän
att förrätta utmätning af lös egendom, att kronofogdarnas redogörareställning
emellertid skulle bibehållas ej allenast beträffande kronoutskylder
utan ock i fråga om indrifning af de å uppbördsstämma oguldna kommunal
utskylder, vägskattemedel i det fall, att dessa lika med kommunalutskylder
indrifvas och redovisas, samt församlingsafgifter till prästerskapet,
och att kronofogdarna fördenskull skulle hafva att i hittills gällande
ordning genom utmätningsmän besörja indrifningen, kronofogdarna dock
obetaget att, liksom länsmännen, omedelbart inom sitt fögderi anlita
fjärdingsmän för indrifningen, i hvilket fall kronofogdarna skulle anses
såsom utmätningsmän och bära det med sådan ställning förenade ansvar;
samt att i två vid innevarande års Riksdag inom Andra Kammaren
väckta, af sammanlagdt 42 kammarledamöter undertecknade motioner hemställts
om afslag å denna Kungl. Maj:ts proposition och om förnyad pröfning
af frågan om kronofogdetjänsternas indragning.
Vid öfvervägande af nu angifna spörsmål har utskottet kommit till
den uppfattning, att för pröfning af det utaf motionären angifna önskemål
ej erfordras, att frågan om fögderiförvaltningens omorganisation dessförinnan
blifvit bragt till lösning. Oafsedt huruvida kronofogdeinstitutionen
bibehålies eller icke och huru, i förra fallet, arbetsfördelningen mellan
kronofogdar och länsmän kommer att ordnas, lärer ej någon tvekan råda
därom, att fjärdingsmännen framgent såsom hittills få till hufvudsaklig
del i sista hand ombesörja indrifningen af restantierna. De skäl, som nu
tala för den ifrågasatta ändringen, torde ock komma att oförminskade
kvarstå efter en kommande omorganisation.
Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N'':u i) Utlåtande N:o 13. 7
Syftet med ifrågavarande indrifningsafgift och uppbördsprovision liar
utan tvifvel varit dels att förebygga, det allmänheten underläte att i behörig
tid betala sina utskylder och afgifter, och dels att bereda skålig
godtgörelse för det med indrifningen förenade besvär. För att kunna fylla
dessa ändamål vore en förhöjning af afgiften och provisionen säkerligen
af behofvet påkallad, men dä en sådan förhöjning skulle komma att i
främsta rummet drabba dem, som af verklig oförmåga hindras att fullgöra
sin betalningsskyldighet, torde betänkligheter däremot möta. Utskottet
anser sig dock ej böra underlåta att i detta sammanhang påvisa olämpligheten
af att indrifningsafgiften beträffande kronoutskylder och de i
samband därmed utgående afgifter är begränsad till ett belopp af fem
kronor. Erfarenheten har nämligen visat, att, då det gällt större restantier
af detta slag vederbörande understundom afsiktligt hafva underlåtit
att fullgöra sin betalningsskyldighet för att under indrifningstiden bereda
sig bankränta å restantiesumman till vida högre belopp än den föreskrifna
indrifningsafgiften.
Såsom hufvudsakligt. motiv för sin framställning har motionären anfört,
att den fjärdingsmannen nu tillkommande ersättning för indrifningen
af ifrågavarande restantier är alltför ringa att ens tillnärmelsevis utgöra
skälig godtgörelse för det därmed förenade arbete och besvär. Sanningen
af detta påstående torde svårligen kunna jäfvas. Särskild! i de vidsträckta,
glest befolkade kommunerna äro indrifningsgöromålen för fjärdingsmännen
synnerligen betungande. Ofta nödgas fjärdingsmannen flera gånger besöka
de skattskyldiga; och mången gång kommer han ej i åtnjutande af någon
som.helst ersättning för sitt besvär. Frånsedt de talrika fall, då restantier
på grund af afflyttning eller bristande tillgångar icke kunna indrifvas,
lärer det ock understundom inträffa, att de skattskyldiga vid likvid af
restantierna vägra att erlägga den för dem förhatliga indrifningsafgiften
eller uppbördsprovisionen, hvilken då, i händelse utmätningsbara tillgångar
saknas, ej kan utkräfvas. Härtill kommer, att fjärdingsmannen i de fall,
då utmätning af honom verkställes, är pliktig att själ!’ godtgöra det vittne,
som därvid författningsenligt skall närvara.
Den omständigheten, att, såsom förut angifvits, ett ej ringa antal
kronofogdar f. n. själfmant afstå sin andel i indrifningsafgiften och uppbördsprovisionen
åt vederbörande fjärdingsmän, talar i sin mån för bifall
till den af motionären gjorda hemställan.
Äfven ur den synpunkten, att fjärdingsmännen hafva att utan särskild
godtgörelse fullgöra bestyr, som afse rena statsändamål, synes det
ej obilligt att, sedan nu fögderitjänstemännen få anses hafva blifvit tillförsäkrade
en ej ringa löneförbättring, låta fjärdingsmännen, då de i sista
8 Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 13.
hand indrifva restantier af ifrågavarande slag, oafkortadt erhålla den föreskrifna
indrifningsafgiften eller uppbördsprovisionen.
På sätt de förut lämnade sifferuppgifterna utvisa, blefve det tillskott,
af hvilket fjärdingsmannen härigenom skulle komma i åtnjutande,
ej synnerligen stort. Efter fördelning å hela antalet fjäi-dingsmän i riket
— hvilket vid 1905 års början utgjorde 2,779, däraf enligt tillgängliga
uppgifter ej mindre än 965 åtnjöto en aflöning af högst 50 kronor och
793 en aflöning af mellan 50—100 kronor — skulle nämligen af tillskottet
å hvarje fjärdingsman belöpa sig högst 6 å 7 kronor. Den af
motionären påyrkade ändringen skulle dessutom möjligen hafva till följd,
att fögderitjänstemännen framgent komine att i större omfattning än f. n.
är fallet själfva ombesörja indrifningen, hvarigenom tillskottet till fjärdingsmannen
blefve än mindre.
Emot den ifrågasatta ändringen torde hufvudsakligen kunna invändas:
att véderbörande fögderitjänsteman, såsom ansvarig för redovisningen
af de restantier, fjärdingsmannen har att indrifva, och för den skada, som
af hans fel eller försummelse kan vållas, bör af sådan anledning äga andel
i indrifningsafgiften och uppbördsprovisionen;
att det med ändringen afsedda ändamålet, att fjärdingsmannen därigenom
skulle tillföras någon ökning i inkomster, ej komme att ernås,
enär kommunerna säkerligen skulle vid aflönin^ens bestämmande ta^a
hänsyn till tillskottet i inkomster;
och att, hvad särskilt anginge de kommunala och därmed likställda
restantierna, det vore principiellt oriktigt att låta de enbart af staten
aflönade fögderitjänstemännen utan någon godtgörelse taga befattning med
indrifning af dylika slags medel.
I först nämnda hänseende vill utskottet emellertid erinra, att fögderitjänstemännen
f. n. utan särskild godtgörelse bära ansvaret för andra
af fjärdingsmännen indrifna medel, såsom böter m. m. Erfarenheten torde
ock bestyrka, att kronofogdarna, hvilka hafva att pröfva de till fjärdingsman
utsedda personernas lämplighet till befattningen, i ytterst sällsynta
fall hafva åsamkats någon förlust till följd af fjärdingsmannens handhafvande
af restantieindrifningen.
Skulle ock i en och annan kommun den till fjärdingsmannen nu
utgående aflöningen komma att nedsättas på grund af det tillskott i inkomster,
som den ifrågasatta ändringen skulle för honom medföra, torde
dock i fråga om flertalet kommuner ändringen otvifvelaktigt föranleda
någon, om ock obetydlig, ökning i inkomster för respektive fjärdingsmän.
Hvad åter angår den sist omförmäla invändningen, förefinnes å
andra områden motsvarighet till det påpekade förhållandet. Så hafva
Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o VI. 9
t. ex., på sätt förut omnämnts, fjärdingsmannen, ehuru aflönade enbart
af kommunerna, att utan särskild ersättning fullgöra bestyr, som afse rena
statsändamål.
I händelse den påyrkade ändringen kommer till stånd, blir däraf
en följd, att i de fall, då fjärdingsmän i och för indrifningen af restantier
verkställa utmätning, de, i motsats till hvad f. n. är fallet, komma att gå
förlustiga andel i indrifningsafgiften och uppbördsprovisionen, hvilken i
så fall oafkortad kommer att tillfalla de fögderitjänstemän, som, efter det
utmätningen verkställts, hafva att ombesörja försäljning af det utmätta
godset in. in. Då emellertid dessa tjänstemän härvid åsamkas ej ringa
kostnader för resor och dylikt, innebär detta förhållande enligt utskottets
förmenande ingen obillighet.
Vid pröfning af skälen för och emot den af motionären åsyftade
ändringen har det synts utskottet, som om fullgiltig anledning förefinnes
att med förut angifna begränsning till förhållandena å landet tillstyrka
motionerna, hvilka enligt utskottets förmenande äro uttryck för ett å
landsbygden sedan länge och allmänt närdt önskemål.
Utskottet anser sig böra särskildt erinra, att det i samband med
genomförandet af den utaf utskottet sålunda tillstyrkta ändringen synes
höra tagas under ompröfning, huruvida och i hvad mån till följd däraf
de förut återgifna, af motionerna ej berörda stadgandena i kungl. kungörelsen
den 22 oktober 1886 angående uppbörd af afgifter till vissa på
ömsesidighet grundade försäkringsanstalter ock böra i nu förevarande hänseende
underkastas förändring.
Slutligen har utskottet haft under öfvervägande, huruvida den
omständigheten, att vid fastställandet af den för kronofogdar nu gällande
löneregleringen bland aflöningsvillkoren upptagits, att af dittills utgående
sportelförmåner skulle bibehållas, bland andra, »andel i böter för försummelse
att i behörig tid erlägga påförda utskylder» samt »provisioner för
uppbörd och redovisning af kommuners eller enskilda inrättningars afgifter
eller utaf medel af än mera enskild natur», lämpligen bör föranleda, att den
af utskottet tillstyrkta ändringen ej bringas i tillämplighet förr än i samband
med ny reglering af fögderitjänstemännens löneförhållanden.
De under hösten 1908 för biträde inom civildepartementet med
fögderiförvaltningens omorganisation tillkallade sakkunniga hafva i ofvan
omförmälda promemoria af den 10 oktober 1908 såsom sin mening uttalat,
att de sportelförmåner, som vid senast verkställda lönereglering för
iögderitjänstemännen tillförsäkrats dem att fortfarande uppbäras, ej torde
Bill. till Riksd. Prof. 11)09. 8 Sami. 2 Afd. 1 Band. 13 Häft. 2
10 Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 13.
kunna indragas eller reduceras utöfver hvad vid sagda tillfälle ägde rum
utan medgifvande af tjänstemännen själfva, hvadan en förändring beträffande
sportelinkomster, som vid nämnda tidpunkt utginge, ej torde kunna
äga rum i annan mån, än för så vidt ifrågavarande tjänstemän inginge
på ny lönestat, enligt hvilken de vore eller blefve underkastade, efter
Kung!. Maj:ts bestämmande, upphörande af eller minskning i de extra
inkomster, som åtföljde tjänsten.
Under erinran, att i Kungl. Maj:ts proposition till innevarande års
Riksdag angående lönereglering för fögderiförvaltningen bland aflöningsvillkoren
upptagits förbehåll af sist angifna slag, vill utskottet framhålla,
att — oafsedt huruvida den omständigheten, att genom den ifrågasatta
ändringen vederbörande fögderitjänstemän icke beröfvats rätt till åtnjutande
af indrifningsafgift och uppbördsprovision i den mån de själfva i
sista hand verkställa indrifningen af restantier, kan anses utesluta rätt
för kronofogdarna att å samma ändring grunda anspråk å vederlag för
mistade sportelinkomster — Riksdagen i allt fall har i sin hand att fästa
enahanda förbehåll vid beviljandet af den löneförbättring, som i händelse
af afslag å Kungl. Maj:ts ofvannämnda proposition torde komma att år
för år tillerkännas dessa tjänstemän, intill dess frågan om fögderiförvaltningens
omorganisation vunnit sin slutliga lösning.
Vid nu antydda förhållanden synes det utskottet, som om tillämpligheten
af den utaf utskottet tillstyrkta ändringen ej behöfver göras beroende
af ny reglering utaf fögderitjänstemännens löneförhållanden.
På grund af hvad sålunda anförts, får utskottet hemställa, att Andra
Kammaren, i anledning af förevarande motioner, ville för sin del besluta,
att Riksdagen måtte i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla, det Kungl. Maj:t
täcktes föranstalta om sådan ändring i gällande bestämmelser angående
indrifningsafgiften för resterande kronoutskylder samt sådana utskylder och
afgifter eller sammanskott af menigheter, som enligt gifna stadganden
skola uppbäras och redovisas af dem, som uppbörden af utskylderna till
kronan åligger, äfvensom angående uppbördsprovisionen vid indrifning af
kommunalutskylder, församlingsafgifter till prästerskapet och vägskattemedel,
som ej uppbäras i samband med kronouppbörden, att nämnda
afgift och provision må på landet oafkortade tillkomma den, som i sista
hand verkställer indrifningen.»
Sedan Andra Kammaren bifallit denna utskottets hemställan, har
beslutet delgifvits Första Kammaren, som hänvisat ärendet till sitt första
tillfälliga utskott.
Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 13.
11
Den tillökning i fjärdingsmannens aflöning, som genom ifrågavarande indrifningsafgifts
eller uppbördsprovisions totala öfverlåtande å dem,skalle dessa
befattnings häfvare beredas, är af Andra Kammarens femte tillfälliga utskott
beräknad till i medeltal 6 å 7 kronor för år. A andra sidan skulle emellertid,
enligt samma utskotts ofvan återgifva uttalande, den ifrågasatta
ändringens genomförande hafva till följd, att fjärdingsmän i de fall, då de
för indrifning af restantier verkställa utmätning, skulle gå förlustiga dem
nu tillkommande andel i indrifningsafgift och uppbördsprovision, hvilken
då skulle oafkortad tillfalla de fögderi tjänstemän, soin, efter det utmätningen
verkställts, ombesörjde försäljningen af det utmätta godset.
Såsom här ofvan anförts, har i den år 1878 vidtagna, för kronofogdar
och länsmän ännu gällande löneregleringen bestämts, att till dem
skall utgå »andel i böter för försummelse att i behörig tid erlägga påförda
utskylder» samt »provisioner för uppbörd och redovisning af kommuners
eller enskilda inrättningars afgifter eller utaf medel af än mera enskild
natur.»
Såsom kändt är, hafva de förslag till förändrad lönereglering för
fögderiförvaltningen, hvilka hittills framkommit, ännu icke ledt till något
slutligt resultat.
Vid sådant förhållande torde icke heller tillräckliga skäl föreligga
att nu ifrågasätta att afvika från hittills å förevarande område gällande
grundsatser. Såsom lagutskottet vid 1903 års riksdag i en liknande fråga
uttalade och Riksdagens båda kamrar då godkände, är det nämligen gifvet
att, äfven om kronofogde sätter annan i sitt ställe för själfva indrifningen,
uppbörden med åtföljande redovisning dock medför besvär jämväl för
kronofogden, hvilken dessutom bär ansvaret för redovisning och för skada,
som af indrifningsmans fel eller försummelse kan komma. Det är
därför billigt, att kronofogden erhåller andel i uppbördsprovisionen;
och äfven den nu stadgade grunden för provisionens fördelning mellan
honom och indrifningsmannen torde vara skälig och rättvis. Möjligen
kan ju påvisas, att den andel af uppbördsprovisionen, som tillkommer
fjärdingsman, på ett eller annat ställe blir så liten, att den ej
motsvarar hans besvär, och att kommunen af sådan anledning måste
lämna fjärdingsmannen högre lön än eljest behöft ifrågakomma, men om
så ock skulle vara förhållandet, lärer sådant ej lämpligen böra afhjålpas
genom att fråntaga kronofogden den andel i uppbördsprovisionen, som
kan anses skäligen motsvara det ansvar och den redovisningsskyldighet,
som åligger honom.
Slutligen torde böra i denna sak uppmärksammas, att genom en utsträckt
användning af allmänna posten för inkasseringar eller genom andra
Utskottets
yttrande.
12 Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o T) Utlåtande N:o 13.
moderna anordningar indrifningsväsendet i fråga om utskylder och andra
hithörande afgifter lärer kunna ej oväsentligt underlättas och förenklas.
På grund af hvad sålunda anförts, hemställer utskottet,
att Första Kammaren icke måtte biträda Andra
Kammarens i ärendet fattade beslut.
Stockholm den 29 april 1909.
På utskottets vägnar:
JULIUS JUHLIN.
Stockholm 1909. Ktmgl. Boktryckeriet, P. A. Norstedt k Söner.