Sammansätta Stats- (och Lag)Utskottets Utlåtande N:o 4.
1
N:o 4.
Ank. till Riksd. kansli den 19 april 1909, kl. 4 e. ro.
Sammansätta stats- och lagutskottets utlåtande i anledning af dels
åtskilliga motioner afseende statens bidrag till eller statsverkets
öfvertagande af vägunderhållet på landet, dels
ock vissa andra motioner om ändringar i väglagen.
Till sammansatta stats- och. lagutskottet hafva hänskjuta de inom
Första Kammaren väckta motionerna af herr August Pettersson, n:o 3,
herr Lindblad, n:o 37, samt herr .Högberg, n:is. 26 och 36, äfvensom de
inom Andra Kammaren väckta motionerna af herr Wiklund, n:is 52 och
53, af herr Herman Andersson m. fl., n:o 66, samt af grefve Hamilton,
n:is 69, 70 och 71.
Dessa ärenden torde med afseende å sin olika natur kunna hänföras
till två särskilda hufvudgrupper:
I. Ärenden, som afse statens bidrag till eller dess öfvertagande till
större eller mindre del af kostnaderna för vägunderhållet.
Till denna grupp höra motionerna inom Första Kammaren n:is 26
och 36 samt inom Andra Kammaren n:is 52, 53, 66 och 69, den sistnämnda
i hvad den i sin förra del afser skrifvelse till Kungl. Maj:t angående
öfverflyttande på staten af kostnaderna för väghållningsbesvärets
utgörande å landet, samt 70 och 71.
II, Ärenden, som afse ändringar i andra afseenden af gällande
väglag.
Bih. till Riksd. Prot. 1909. 4 Sami. 2 Afd. 4 Häft. (N:o 4). 1
2 Sammansatta Stats- (och Lag)utskottets Utlåtande N:o 4.
Hit höra motionerna inom Första Kammaren n:is 3 och 37 och. inom
Andra Kammaren n:o 69, den sistnämnda så vidt den afser skrifvelse till
Kungl. Maj:t angående förändring af grunderna för vägskattens beräkning.
Utskottet går nu att behandla ärendena i nyss nämnd ordning:
I.
Framställningar rörande statens bidrag till eller dess öfvertagande till större
eller mindre del af kostnaderna för vägunderhållet.
Grefve
Hamiltons
motion n:o 69,
förra delen.
Dessa framställningar åter kunna uppdelas i sådana som afse:
a) statens öfvertagande, helt eller delvis, af kostnaderna för vägunderhållet
i allmänhet.
Härutinnan har grefve Hamilton i förra delen af sin motion n:o 69
hemställt,
att Riksdagen ville i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl.
Maj:t måtte låta utarbeta och för Riksdagen framlägga förslag därom, att
kostnaderna för väghållningsbesvärets utgörande å landet må af staten
öfvertagas eller af statsmedel bestridas.
Till stöd för berörda förslag har grefve Hamilton anfört:
»Uti en vid 1908 års riksdag väckt motion (n:o 14 i Första Kammaren)
hemställde jag, att Riksdagen ville besluta, att hela kostnaden för
underhållet af allmän väg, bro och färja på landet skulle på närmare
angifvet sätt efter hand öfvertagas af staten samt att vid bifall härtill
Riksdagen behagade i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl.
Maj:t måtte låta utarbeta och för Riksdagen framlägga förslag till de
ändringar i eller tillägg till gällande väglag, hvartill förhållandena kunde
föranleda. I sammanhang härmed hemställde jag i särskilda motioner
(n:is 20 och 15) dels om höjning med 1,000,000 kronor af det under
nionde hufvudtiteln för år 1909 äskade förslagsanslaget å 1,000,000 kronor
såsom bidrag till vägunderhållet på landet, dels ock om viss ändring i
60 § i lagen den 23 oktober 1891 angående väghållningsbesvärets utgörande
på landet.
Enligt mitt då framställda förslag skulle staten, som nu, som bekant,
bidrager med s/2o eller 15 procent af uppskattade kostnaden för underhållet
af allmän väg, bro och färja, så småningom öka detta bidrag, nämligen
med nya 15 procent om året under 5 på hvarandra följande år med
Sammansatta Stats- (och Lagutskott ds Utlåtande N:o 4. 3
början år 1909 samt, genom att det sjätte året eller år 1914 påtaga sig
återstående 10 procent af kostnaden för vägunderhållet, från och med
sistnämnda år ensam bestrida kostnaden därför.
Med stöd af en del siffror, hämtade från tillgängliga statistiska publikationer,
sökte jag visa, dels huru dryga de skatter äro, som påhvila
den svenska landsbygden, särskild! för kommunala och kyrkliga ändamål
samt för vägunderhållet, dels ock huru ojämnt fördelade dessa skatter —
särskildt vägskatten — äro ej blott inom olika delar af landet, utan jämväl
inom olika kommuner eller distrikt i samma landsända. Jag påpekade
ock, hvarthän dessa missförhållanden ledde: stegrad emigration, jordbruksarbetarnas
flykt från jordbruksarbetet och öfvergång till industrien, stora
svårigheter för jordbrukarna m. m.
Sammansatta stats- och lagutskottet hemställde visserligen, att mina
ifrågavarande motioner icke måtte af Riksdagen bifallas, och Riksdagen
fattade sitt beslut i enlighet därmed. Emot utskottets hemställan hade
emellertid herrar A. Wiklund och Karl Karlsson i Mo reserverat sig och
af anförda skäl hemställt om skrifvelse till Kungl. Maj:t med anhållan,
att Kungl. Maj:t måtte låta utarbeta och för Eiksdagen framlägga förslag
därom, att kostnaderna för väghållningsbesväret å landet måtte af staten
öfvertagas eller af statsmedel bestridas. Reservanterna framhöllo därvid,
att ett bifall till mitt förslag syntes medföra en så afsevärd omläggning
af väghållningsbesvärets utgörande, att det borde föregås af en genom
Kungl. Maj:ts försorg verkställd utredning.
Vid frågans behandling i kamrarna uttalades från skilda håll ett
gillande af den till grund för mitt förslag liggande tanken och många
röster höjdes för ett bifall till reservationen. Förslagen därom lyckades
dock ej vinna majoritet i någondera kammaren.
På grund af den välvilja, hvarmed mitt förslag likväl mottogs och då
dessutom sympatiuttalanden i frågan från vidt skilda delar af vårt land,
särskildt från kommuner i Norrland, tillställts mig, har jag ansett mig
böra föra fram frågan ånyo inför Eiksdagen i förhoppning, att den dock
slutligen skall vinna det beaktande och den framgång, som den förvisso
är värd.
De skäl, jag i mina föregående motioner i ämnet framhållit för ett
utjämnande af skattebördan på landsbygden och för att staten i sådant
syfte ensam öfvertager väghållningsbesväret, föreligga alltjämt. Särskildt
vill jag framhålla, att de drygaste skatterna på landsbygden, vägskatten
och skatterna för kyrkliga ändamål samt för folkundervisning och fattig
-
4 Sammansatta Stats- (och Lag)utsliottets Utlåtande N:o 4.
vård, icke äro att betrakta såsom kommunala besvär, utan såsom besvär af
mera allmän beskaffenhet. Hvad är då naturligare, än att de öfvertagas
af staten? Den omständigheten, att staten redan nu i ej ringa mån lämnar
medel till bestridandet af kostnaderna för väghållet, visar för öfrigt, att
dess verkliga karaktär af en statens angelägenhet på sätt och vis vunnit
statsmakternas erkännande.
De af mig i förra årets motion n:o 14 lämnade uppgifter rörande
storleken af och ojämnheten i skatterna i olika trakter bestyrkas på det
kraftigaste af en af I. Flodström författad uppsats om det kommunala
skatteväsendet i Sverige och våra direkta skatter i allmänhet, intagen i
Ekonomisk Tidskrift för år 1908, 12:te häftet, och tillåter jag mig därur
lämna några siffror. Eu man med 2,000 kronors inkomst hade år 1905
att i skatt till stat och kommun erlägga: i Steninge socken af Hallands
län kronor 83: 60, i Stockholm kronor 127: 40, i Pajala socken af Norrbottens
län kronor 355: 60 och i Karl Gustafs socken af Älfsborgs län
ej mindre än kronor 642: 40. Däraf utgick i vägskatt respektive kronor
10: 60, kronor 0, kronor 66: 40 och kronor 19: 40. En man med 2,000
kronors inkomst i Steninge socken af Hallands län betalade, som sagdt,
kronor 83: 60 i skatt, medan en man med blott 1,000 kronors inkomst
i Nittorps socken af Älfsborgs län hade att i skatt erlägga kronor 162: 16.
För ett hemman af 20,000 kronors taxeringsvärde betalades i medeltal
kronor 186:96 i skatt. Variationerna rörde sig dock mellan så skilda
belopp som kronor 98: 64 i eu kommun i Malmöhus län och kronor 546: 84
i en kommun i Norrbottens län. För ett sådant hemman uppgick vägskatten
i medeltal till kronor 57: 36, men varierade högst betydligt. Medan
den sålunda i en kommun i Skaraborgs län stannade vid kronor 27: 96,
utgjorde den i en kommun i Älfsborgs län kronor 132, i en kommun i
Jönköpings län kronor 218: 04 och i en norrbottenskommun kronor 290: 04.
Detta är i sanning siffror, som tala! — I nämnda uppsats påpekas vidare,
att öfver 50 miljoner kronor, däraf 10,580,000 kronor förvägars byggande
och underhåll, utbetalas af landskommunerna för ändamål, som det i själfva
verket borde tillhöra staten eller åtminstone den mera omfattande landstingskommunen
att taga hand om, och att endast något öfver 5 miljoner
kronor utgå för andra ändamål.
Uti en af Nationalföreningen mot emigrationen år 1908 utgifven
broschyr af Nils Wohlin om ojämnheterna i det kommunala skattetrycket
på landsbygden lämnas ock en del för hithörande ämne belysande uppgifter
från Värmlands och Kristianstads län. Hvad jag redan anfört torde
Sammansatta Stats- (och Lagutskottet Utlåtande N:o 4.
5
emellertid vara till fyllest för att bestyrka önskvärdheten af en ändring
i nu rådande skatteförhållanden, och torde därvid lämpligen det första
steget vara att låta staten öfvertaga utgifterna för väghållningen på landet.
Såsom ett hufvudskål emot en sådan anordning anmärkte sammansatta
stats- och lagutskottet vid 1908 års riksdag, att väghållningskostnaderna
då skulle komma att högst väsentligt stiga, ja sannolikt fördubblas.
En dylik ökning af utgifterna torde dock genom lämpliga föreskrifter
kunna i väsentlig mån förebyggas.
Då det emellertid lämpligen torde böra anförtros Kungl. Maj:t att
låta uppgöra förslag till dylika föreskrifter och då, såsom utskottsreservanterna
förmenat, en närmare utredning rörande den viktiga frågan i öfrigt
äfven torde erfordras, finner jag mig nu endast böra hemställa om en
skrifvelse till Kungl. Maj:t med begäran om vidtagande af dylika åtgärder
samt om framläggande för Riksdagen af det förslag i ämnet, hvartill utredningen
må gifva anledning.»
I sammanhang härmed har grefve Hamilton i motionen n:o 71, i Grefve Haanslutning
tilll innehållet i förra delen af motionen n:o 69, framhållit, att staten
redan nu, innan ännu definitivt beslut om statens öfvertagande af hela kost- och ro.
naden för vägunderhållet å landet hunnit fattas, borde i högre grad än
hittills bidraga till berörda kostnad, på grund hvaraf motionären hemställt,
att Riksdagen, i syfte att af uppskattade kostnaden för underhållet
af allmän väg, bro och färja 3/io skola utgå af statsmedel, ville besluta,
att det af Kungl. Maj:t i statsverkspropositionen under nionde hufvudtiteln
för år 1910 äskade förslagsanslag å 1,000,000 kronor såsom bidrag
till vägunderhållet på landet höjes med 1,000,000 kronor till 2,000,000
kronor.
Därjämte har grefve Hamilton i motionen n:o 70, under förutsättning
af bifall till motionen n:o 71, hemställt om däraf påkallad ändring i 60
§ väglagen, gående ut på att af uppskattade kostnaden för underhållande
af allmän väg, bro och färja skulle af statsmedel lämnas 3/io i stället för
nu stadgade 3/2o.
Vidare hafva herrar Andersson i Grimbo, Carl L. Olausson och Herr AndersCornelius
Olsson väckt eu motion af följande lydelse: som t Grimbo
»Den x vart land alltjämt pågående hopningen af befolkningen i
städer och stadsliknande samhällen förskaffar landskommunerna en allt
ogynnsammare ställning gentemot städerna i finansiellt hänseende. Lands
-
6
Sammansatta Stats- (och Lag)utskottets Utlåtande N:o 4.
bygden betungas i hög grad af skatter, särskildt för kommunala och kyrkliga
ändamål samt för vägunderhållet. Landskommunernas utgifter för
kyrko- och kommunalstämma uppgingo 1906 — det sista år, för hvilket
den officiella statistiken hittills redovisat — till 45,419,419 kronor, medan
de 1901 utgjorde 39,498,761 kronor, d. v. s. en ökning af utgifterna
med icke mindre än 5,920,658 kronor, eller bortåt sex miljoner på den
jämförelsevis korta tiden af sex år. Ökningen har försiggått utan afbrott
år från år och torde alltjämt pågå. Samtidigt har äfven antalet kommuner
med den högsta beskattningen ökats. Från 1905 till 1906 steg
antalet af de högst beskattade kommunerna med en utdebitering af mer
än 75 öre per fyrk: för den i mantal satta jorden från 736 till 793 af
rikets samtliga 2,384 landskommuner, för jordbruksfastighet utan mantal
från 645 till 693, för annan fastighet från 730 till 776 samt för öfriga
beskattningsföremål från 669 till 770, hvaremot antalet stadskommuner
med högre uttaxering än 6 kronor per bevillningskrona var i det närmaste
oförändradt.
Samtliga utgifterna för vägunderhållet under år 1906 utgjorde 8,332,01 6
kronor, och kostnaderna för vägbyggnader, förvaltning m. m. uppgingo
under samma år till 2,741,591 kronor. Staten bidrog med 15 procent af
uppskattade kostnaden för underhållet af allmän väg, bro och färja, hvilket
bidrag utgick af ett förslagsanslag å 1,000,000 kronor, dels med det till
understöd åt synnerligen betungade väghållningsdistrikt anvisade anslaget
150,000 kronor samt dels med anslaget för bestridande af statsverkets
andel i kostnaden för vägdelningar, uppgående till 50,000 kronor. De
väghållningsskyldiga fingo alltså själfva direkt bära den väsentligaste delen
af kostnaderna. Yäghållet afser ytterst att fylla ett statens ändamål.
Staten har gifvit erkännande åt den satsen genom det bidrag den redan
lämnar till vägunderhållet på landet. Statens bidrag är dock ännu obetydligt
i jämförelse med de bidrag, Indika lämnas af de vägunderhållningsskyldiga
själfva. De äro, som ofvan visats, i hög grad tyngda af skatter
för kommunala ändamål och behöfva hvarje lindring i skatteväg, som de
kunna erhålla. En utjämning af vägunderhållet på ett rättvist sätt är
behöflig äfven af den anledningen, att kostnaderna för vägunderhållet äro
mycket ojämnt fördelade inom olika delar af vårt land. Skall utjämningen
emellertid göras fullt rättvist, så att icke vissa delar af befolkningen så
godt som uteslutande tagas i anspråk för bestridandet af kostnaderna för
vägunderhållet, som dock ytterst tillgodoser ett för hela befolkningen
gemensamt ändamål, så bör eu ny fördelning af kostnaderna äga rum, så
Sammansatta Stats- (och Lag)utskottets Utlåtande N:o 4.
7
att staten lämnar större bidrag än hittills. En sådan fördelning torde
dessutom vara än mera berättigad under nuvarande utveckling, då allt
flera af de värdefullaste skatteobjekten hopas till städerna och stadsliknande
samhällen och därmed undandragas deltagande i vägunderhållet. Det synes
oss därför lämpligt, att staten öfvertager åtminstone halfva kostnaden för
vägunderhållet, och kunde det törhända låta sig göra på sådant sätt, att
staten ökar sitt nuvarande bidrag af femton procent och uppskattade
kostnaden för underhållet af allmän väg, bro eller färja med nya fem procent
under första året och med nya tio procent under hvart och ett af de tre
därpå följande åren.
Med stöd af det anförda få vi hemställa,
att Riksdagen behagade i skrifvelse till Kungi. Maj:t anhålla, att
Kungl. Maj :t måtte låta utarbeta och för Riksdagen framlägga förslag till
att halfva kostnaden för underhållet af allmän väg, bro och färja på landet
skall öfvertagas af staten.»
På sätt af motionen n:o 69 framgår, var nu förevarande ämne föremål
för nästlidet års Riksdags pröfning på grund af motioner, jämväl då
väckta af grefve Hamilton. Det sammansatta stats- och lagutskott, som
då förberedde ärendet, yttrade i afgifvet utlåtande följande:
»Motionären har framhållit, att den svenska landsbygden vore i hög
grad betungad af skatter, särskildt för kommunala och kyrkliga ändamål
samt för vägunderhållet. Ett nära till hands liggande medel för vinnande
af lindring i skattebördan anser han stå att finna i statens öfvertagande
af kostnaderna för underhållet af de allmänna vägarna på landet. Den
fråga, som härigenom blifvit dragen under Riksdagens pröfning, är af en
mer än vanligt omfattande statsekonomisk betydelse. Redan motionärens
egen öfversikt af de nuvarande kostnaderna för vägarnas byggande och
underhåll är härutinnan belysande nog. Samtliga utgifterna för vägunderhållet
under år 1906 utgjorde alltså 8,332,016 kronor 31 öre, och kostnaden
för vägbyggnader, förvaltning m. m. belöpte sig under samma år
till 2,741,590 kronor 54 öre. Om man utgår från dessa siffror och frånräknar
dels statens nuvarande bidrag till vägunderhållet på landet, 3/20
af uppskattade kostnaden för underhållet af allmän väg, bro och färja,
hvithet bidrag utgår af ett förslagsanslag å 1,000,000 kronor, dels det
till understöd åt synnerligen betungade väghållningsdistrikt anvisade anslaget
150,000 kronor samt anslaget för bestridande af statsverkets andel
Utskottets
yttrande.
8
Sammansätta Stats- (och Lag)utskotiets Utlåtande N:o 4.
i kostnaden för vägdelningar, uppgående till 50,000 kronor, skulle statens
öfvertagande af samtliga utgifterna för vägarnas byggande och underhåll
uppenbarligen komma att omedelbart medföra en ytterligare högst betydande
ökning af statens budget.
Det är emellertid af flera skäl att förvänta, att, om staten öfvertoge
samtliga med vägkållningsskyldigheten förenade utgifter, de siffror, som
nu beteckna dessa utgifter, komma att visa stark benägenhet att stiga.
Under nuvarande förhållanden, då de väghållningsskyldige själfva få
direkt bära den väsentligaste delen af kostnaderna, måste man naturligtvis
förutsätta en sparsamhet och en betänksamhet vid vidtagande af åtgärder
i och för vägarna, som man icke lärer kunna förvänta komma till synes
i samma grad, om utgifterna icke omedelbart drabba de enskilde.
Det är att börja med antagligt, att kostnaderna för en och samma
arbetsprodukt komme att ställa sig dyrare, om de skola bestridas direkt
af staten, än om de väghållningsskyldiga till största delen skola vidkännas
dem direkt, och detta gäller säkerligen oberoende af det sätt, hvarpå
arbetet med vägarnas underhåll utföres. Motionären har i sådant hänseende
tänkt sig, att vägunderhållet inom ett helt väghållningsdistrikt eller
delar däraf bör utbjudas på entreprenad för viss tid, samt att, om intet
antagligt anbud därvid erhålles, de väghållningsskyldige själfva få ombesörja
underhållet, till dess ett antagligt entreprenadanbud inkommer.
Att arbetets utförande på entreprenad kommer att ställa sig dyrare, än
om, på sätt nu i allmänhet äger rum, den väghållningsskyldige med eget
folk och egna dragare utför arbetet, ligger i sakens natur. Men det är
också att befara, att, i de fall då de väghållningsskyldige själfva skulle
få ombesörja underhållet för att därefter erhålla ersättning af staten,
arbetsprestationerna skulle komma att värderas högre än nu är fallet.
Om alltså, enligt utskottets förmenande, ett arbete af här ifrågavarande
slag måste blifva dyrare om det ersättes af staten än om det bekostas åt
de väghållningsskyldige, håller utskottet dessutom för sannolikt, att med
statens öfvertagande af kostnaden för vägunderhållet andra kraf än nu
komma att ställas på detsamma. Härvid ligger det i första hand nära
till hands att tänka sig, att den redan nu ofta framställda fordringen på
förbättring af de förefintliga vägarna skall göra sig gällande med ökad
styrka.
Sedan genom nya väglagen principen om statsbidrag till den för
vägunderhåll in natura uppskattade kostnad vunnit tillämpning i vårt
land, har benägenheten att förändra redan befintlig enskild väg till allmän
Sammanfalla Stats- (och Lag-)utslcottets Utlåtande N:o 4. 9
väg i alltjämt ökad grad gjort sig gällande. Hvilken verkan den genom
Riksdagens beslut 1905 tillkomna ökningen af statsbidraget från a/i o till
3/2o härutinnan medfört, torde visserligen ännu icke kunna sägas, men
det synes utskottet i alla händelser naturligt att, om det jämförelsevis
ringa statsbidraget af Yio märkbart haft till påföljd en benägenhet af
nyssnämnda beskaffenhet, denna benägenhet skall ytterligare och väsentligt
ökas för det fall att staten öfvertager samtliga kostnaderna för vägunderhållet.
I nära samband med frågan om redan befintliga vägars insyning i
det indelta vägnätet står spörsmålet om anläggning af nya vägar. Att
ett behof af sådana i vissa delar af landet särskildt i de norrländska
länen gör sig gällande, kan icke bestridas. Behofvets tillgodoseende torde
också utgöra en nödvändig betingelse för vissa landsändars utveckling i
enlighet med deras naturliga förutsättningar i öfrigt. Med hänsyn till de
kostnader, som häraf skulle tillskyndas de väghållningsskyldige, möta för
närvarande ofta nog betänkligheter mot att i allo tillgodose sagda kraf.
Annorlunda skulle förhållandena otvifvelaktigt gestalta sig, om staten åtoge
sig utgifterna för väghållningen. Krafven härutinnan skulle tränga sig
fram i stegrad grad och tvinga sig till beaktande afsevärdt lättare än
under nuvarande förhållanden. Äfven om man icke är blind för de fördelar,
som häraf skulle vara att vinna för landet, får man ej heller förbise,
att det pris för hvilket dessa fördelar skulle köpas säkerligen är så
dyrt, att det måste mana till största försiktighet. Det är gifvetvis icke
möjligt att i detta stycke göra några fullt tillförlitliga kostnadsberäkningar,
men det synes utskottet icke osannolikt, att snart nog så stora fordringar
härutinnan skulle ställas på staten, att de icke utan allvarlig olägenhet
kunde mötas. I allt fall kan man, enligt utskottets åsikt, utgå från att
kostnaderna för anläggande af nya vägar skulle med statens öfvertagande
af utgifterna för väghållningen väsentligen öfverstiga hvad som nu utgifves
för detta ändamål.
Af de olika anledningar som här ofvan utvecklats skulle statens
öfvertagande af väghållningskostnaderna alltså komma att högst väsentligt
öka desamma. I hvilken grad denna ökning skulle komma att äga rum,
kan naturligtvis icke på förhand afgöras. Utskottet anser det emellertid
vara mycket sannolikt, att man snart nog skulle hafva att räkna med en
fördubbling af den nuvarande väghållningskostnaden. Det bör i detta
sammanhang icke lämnas oanmärkt, att de ifrågasatta synnerligen dryga
statsutgifterna skulle göras till förmån för landsbygden, hvars bevillning
Bih. till Biksd. Brok 1909. 4 Sami. 2 Afd. 4 Käft. 2
10
Sammansatta Stats- (och Lag-)utskottets Utlåtande N:o 4.
för 1907 uppgick till 4,849,102 kronor, utan att motsvarande fördel bereddes
städerna med dess till 7,139,697 kronor samma år uppgående bevillning,
och man lärer icke kunna bortse från möjligheten att under
sådana omständigheter från städernas sida i framtiden komme att framställas
kraf på statens öfvertagande af deras högst betydande kostnader
för gatuhållningen.
Såsom stöd för att staten bör åtaga sig väghållningskostnaderna hafva
åberopats förhållandena i vissa främmande länder, särskild! våra grannländer
Danmark och Norge. Utskottet kan icke tillmäta detta skäl någon
synnerlig betydelse. Hvad beträffar Danmark med dess täta och ganska
jämt fördelade befolkning och dess föga kuperade terräng äro betingelserna
för väghållningens ordnande i enlighet med principen om statens ansvar
för därmed förenade kostnader uppenbarligen väsentligen andra än i vårt
land, och vidkommande Norge är att märka, att väghållningskostnaden
visserligen bestrides af statsmedel i större utsträckning än i Sverige, men
dock endast till en del, och att det väsentligaste af utgifterna drabbar de
enskilde. Anläggningen af hufvudvägarna till Sverige bekostas sålunda af
staten och öfriga hufvudvägar byggas på amtens bekostnad, under det att
anläggning af bygdevägar, som jämväl räknas till allmänna vägar, bekostas
af de särskilda distrikten. I de båda sistnämnda fallen kan staten visserligen
lämna bidrag, då kostnaderna blifva särskildt betungande. Underhållskostnaderna
hvila i det stora hela på distrikten, hvilket sakligt sedt
betyder de enskilda jordbrukare.
Den meningen har i Sverige icke sällan gjort sig gällande, att staten
borde öfvertaga kostnaderna åtminstone för de stora vägarna mellan landets
hufvudpunkter. Det kan emellertid häremot invändas, att förmånen däraf
i främsta rummet skulle komma de ekonomiskt bättre lottade delarne af
landet till godo, och att härigenom aflägset liggande trakter med otillräckliga
och otidsenliga kommunikationer äfvensom ölandskapen skulle komma
att obehörigen åsidosättas.
Med afseende å de synpunkter, som här ofvan framhållits, anser utskottet.
att det icke bör komma i fråga, att staten öfvertager kostnaderna
för väghållningen. Öfver hufvud taget torde statens skyldigheter i fråga
om vägunderhållet i allmänhet icke böra väsentligen utvidgas utöfver hvad
som för närvarande åligger staten i förevarande hänseende, och detta så
mycket mindre som åtskilliga väghållningsdistrikt förfoga öfver medel i
rikligare omfattning än behofven inom desamma kräfva. Då emellertid
väghållningsdistrikt obestridligen på många håll förekomma, som icke be
-
Sammansatta Stats- (och Lag-)utskottets Utlåtande N:o 4.
11
finna sig i denna gynnsamma ställning, utan för hvilka väghållningsskyldigheten
tvärtom utgör en synnerligen besvärande tunga, anser utskottet,
att man inslagit på en rätt väg genom att understödja de af väghållningsbesväret
mest tryckta distrikten.»
Nuvarande sammansatta stats- och lagutskottet delar i allo den af
sammansatta utskottet vid föregående års riksdag uttalade uppfattning i
frågan och kan sålunda icke förorda vare sig ofvan omförmälda förra delen
af grefve Hamiltons motion n:o 69 jämte därmed sammanhängande motionerna
n:is 70 och 71, ej heller det i samma riktning gående om än något
moderatare yrkande, som innefattas i herr Anderssons i Grimbo m. flis
motion.
b) statsbidrag till vinterväghållningen.
I detta ämne har herr Eogberg dels väckt en motion, n:o 26, af föl - Herr Bogbergs
jande lydelse: _ _ . S?
»Vid 1891 års riksdag förordade lagutskottet, med anledning af åtskil- samt herr
liga väghållningsbesväret på landet rörande motioner, att ett statsbidrag, TO0^g“”f*8
motsvarande en tiondedel af den uppskattade kostnaden för vägunderhållet 52 och 53.
in natura, borde gifvas dels för att bereda jordbruket ytterligare lindring
utöfver den, som genom tidigare förslag — därmed afsågs Kungl. Maj:ts
proposition den 5 januari 1889 till 1889 års Riksdag -— erbjudits detsamma
och dels för att i någon mån minska bördan för de nya beskattningsföremål,
hvilka nu skulle åtaga sig en del af väghållningstungan.
Lagutskottet sade sig anse, att för billigheten af ett statsbidrags beviljande
talade onekligen den omständighet, att underhållet af de allmänna vägarna,
såsom många, gånger blifvit framhållet, i viss mån kunde betraktas såsom
ett statsändamål, till hvars fyllande alla samhällsmedlemmar borde bidraga.
Hvad lagutskottet föreslagit, såväl i fråga om statsbidraget som i hufvudsak
i fråga om väghållningens ordnande i öfrigt, blef af Riksdagen antaget
samt Riksdagens beslut af Kungl. Maj:t bifallet genom lagen den 23 oktober
1891. Stadgandet om statsbidrag blef inryckt såsom mom. 1 i
§ 60. När väglagen omarbetades vid 1905 års riksdag, undergick nämnda
paragraf ej annan förändring, än att statsbidraget för underhållet af allmän
väg, bro och färja nu höjdes från en tiondedel till tre tjugondedelar af
den uppskattade kostnaden.
12 Sammansatta Stats- (och Lag-)utskottets Utlåtande N:o 4.
Underhållet af allmän väg ställer sig olika, allteftersom marken är
bar eller vägen är besvärad af snö eller is, och följaktligen är också lagens
bestämmelser om ordnandet af sommar- och af vintervägunderhållet olika;
men ehuru genom vintervägunderhållet lika mycket som genom sommarvägunderhållet
ett statsändamål i viss män uppfylles, så utgår statsbidraget
endast till kostnaden för sommarvägunderhållet. Detta synes mig
böra ändras i den riktning, att statsbidrag för framtiden må gifvas jämväl
till vintervägunderhållet, och lärer bidraget för sistnämnda ändamål
lämpligen böra sättas till tre tjugondedelar af den med ploglagen öfverenskomna
eller eljest bestämda ersättningssumman; och synes mig ändringen
så mycket öfverensstämma med rättvisa, att den jämförelsevis ringa kostnaden
för dess genomförande ej får verka afskräckande. Om statsbidrag
till vintervägbållningen, såsom jag föreslagit, komme att lämnas, skulle
visserligen det allmännas utgifter för vägunderhållet å landet — i riksstaten
upptagna under nionde bufvudtiteln till 1,000,000 kronor förslagsanslag
— ökas med viss pass 175,000 kronor, men genom denna ökade
utgift, hvilken gifvetvis skulle främst komma till godo distrikt med tungt
vintervägunderhåll, skulle dels statsbidraget i sin helhet komma att utfalla
något jämnare med hänsyn till vägtungan året om inom de olika distrikten
och dels landtbefolkningen erhålla någon, om ock obetydlig, lindring i sin
tunga skattebörda, hvarjämte olikheten i afseende å de belopp, som inom
distrikten utdebiteras å vägfyrkarna, i någon mån skulle minskas. Genom
ett bidrag till vintervägunderhållet af nämnd omfattning skulle ej heller
statens skyldigheter i fråga om vägunderhållet i allmänhet blifva väsentligen
utvidgade utöfver hvad som för närvarande åligger staten i förevarande
hänseende; och då det var en föreslagen väsentlig utvidgning af statens
skyldigheter med afseende å vägunderhållet, som 1908 års Riksdag ej
ville biträda, tyckes mig förevarande förslag ej stå i strid mot den vid samma
Riksdag segrande åsikten. t
Ett beslut i den riktning, jag nämnt, lärer ej endast nödvändiggöra
en ökning i det omförmälta, i riksstaten upptagna förslagsanslaget 1,000,000
kronor till vägunderhållet å landet, utan ock föranleda några mindre ändringar
i väglagen. Såvidt gäller sist sagda angelägenhet vill jag framställa
särskildt yrkande. I detta sammanhang får jag på grund af hvad
jag förut anfört vördsamt hemställa,
att Riksdagen, i syfte att tre tjugondedelar af kostnaden för vintervägunderhållet
å landet må lämnas af statsmedel, ville besluta, att det af
Kungl. Maj:t i statsverkspropositionen under nionde hufvudtiteln äskade
Sammansatta Stats■ (och Lag-) ut skott ris Utlåtande N:o 4 13
förslagsanslaget å 1,000,000 kronor såsom bidrag till vägunderhållet på
landet måtte höjas med 175,000 kronor till 1,175,000 kronor,»
och dels, under förutsättning att nämnda motion bifalles, i motionen
n:o 36 föreslagit däraf påkallade ändringar i 68 och 70 §§ i väglagen.
Herr Wiklund åter har afgifvit en motion n:o 52, så lydande:
»Genom lagen den 23 okt. 1891 angående väghållningsbesväret på
landet bestämdes, att V10 den uppskattade kostnaden för vägunderhållet
in natura skulle utgå till resp. väghållare. Vid den revision, som väglagen
undergick vid 1905 års riksdag, höjdes det utgående statsbidraget
för underhåll af väg, bro och färja från Vio till 3/20 af den uppskattade
kostnaden. Anledningen till att statsbidrag för sagda ändamål ansetts
böra utgå samt att en höjning däraf så snart ansetts böra komma till
stånd torde bland annat vara hvad som af lagutskottet anförts vid 1901
års riksdag, nämligen att för billigheten af ett statsbidrags beviljande talade
onekligen den omständighet, att underhållet af de allmänna vägarne, såsom
många gånger blifvit framhållet, i viss mån kunde betraktas såsom ett
statsändamål, till hvars fyllande alla samhällsmedlemmar borde bidraga.
Yäglagen skiljer emellertid emellan underhållet af de allmänna vägarne,
när mark är bar, och vinterväghållningen. Ehuru samma skäl,
som föranledt statsbidrag för underhåll af väg, när mark är bar, kunna
åberopas i lika hög grad för statsbidrag till vinterväghållet, utgår statsbidrag
likväl allenast med 3/20 a^ den uppskattade årliga kostnaden för
underhållet den tid mark är bar af allmän väg, bro eller färja, medan
däremot statsbidrag icke utgår till allmän vägs hållande i fargillt skick,
då den är besvärad med snö och is. I de nordliga landsdelarne fä sålunda
de väghållningsskyldige bekosta väghållningen under 6 ä 7 månader
årligen utan att därför komma i åtnjutande af något statsbidrag. Vägbördan,
tryckande nog endast genom sommarvägunderhållet, kommer härigenom
att verka än mera betungande, och trots den stora brist på vägar,
som på många ställen är rådande, är bördan nära nog olidlig.
Det enda rätta vore efter mitt förmenande, att hela kostnaden för
väghållningsbesväret på landet öfverflyttades på staten eller bestredes af
statsmedel, hvilken mening jag äfven vid förlidet års riksdag sökte göra
gällande uti en till sammansatta stats- och lagutskottets betänkande n:o 9
afgifven reservation. Såväl den i ämnet väckta motionen som reservationen
blef emellertid af Riksdagen afslagen. Äfven om till innevarande
Riksdag en förnyad framställning därom göres, lärer i allt fall detta ej
14
Sammansatta Stats- (och Lag-Jutshottets Utlåtande N:o 4.
TJtshottets
yttrande.
föranleda annat än på sin höjd en vidlyftig utredning, innan ärendet ånyo
kan föreläggas Riksdagens pröfning. Det synes mig därför nödigt att
redan nu söka undanröja en väsentlig brist i väglagen genom att utsträcka
statsbidraget äfven till vinterväghållningen.
Ett beslut i syfte att statsbidrag må lämnas äfven för vinterväghållet
skulle emellertid föranleda, förutom några mindre ändringar i gällande väglag,
hvarom särskildt yrkande framställes, en ökad utgift för staten med
omkring 175,000 kronor och således äfven en ökning uti det i statsverkspropositionen
till innevarande Riksdag under nionde hufvudtiteln ökade
förslagsanslag å 1,000,000 kronor, och får jag därför vördsamt hemställa,
att Riksdagen, i syfte att s/20 af kostnaden för vinterväghållningen
å landet må lämnas af statsmedel, ville besluta, att det af Kungl. Maj:t
i statsverkspropositionen under nionde hufvudtiteln för år 1910 äskade
förslagsanslag å 1,000,000 kronor såsom bidrag till vägunderhållet å landet
måtte höjas med 175,000 kronor till 1,175,000 kronor.»
Därjämte har herr Wiklund, under förutsättning af bifall till denna
motion, uti motionen n:o 53 hemställt om erforderliga ändringar i 68, 69
och 71 §§ väglagen.
I motionerna framhålles, att det måste anses innebära en inkonsekvens,
att staten lämnar bidrag till vägunderhållet den tid mark är bar men icke
till vinterväghållet.
Äfven om det vid ett första betraktande af frågan kan synas ligga
något berättigadt i denna motionärernas åsikt, torde det dock vid en närmare
pröfning visa sig, att inkonsekvensen är mera skenbar än verklig
och att, ehuru vissa väghållningsdistrikt äro ogynnsammare ställda än andra
med afseende å kostnaderna för vinterväghållningen, ett rättvisare tillstånd
än det nuvarande näppeligen skulle komma till stånd genom den påyrkade
ändringen.
Motionärerna hafva framhållit, att genom ett bifall till föreliggande
förslag i viss mån en utjämning af väghållningsbesväret mellan de olika
distrikten skulle uppnås.
Utskottet kan icke dela denna uppfattning. Af den hos kungl.
kammarkollegium upprättade statistiska tabell för år 1907 angående allmänna
väghållningsbesväret på landet kan man nämligen icke erhålla den
uppfattning, att kostnaden för vinterväghållet i stort sedt drabbar de ekonomiskt
svagare väghållningsdistrikten hårdare än de öfriga. Ett bifall
Sammansatta Stats- (och Lag-)utshottets Utlåtande N:o 4.
15
till motionärernas förslag skulle sålunda i åtskilliga fall medföra, att distrikt,
hvilkas utgifter för vintervägunderhållet vore betydande, men hvilkas
totala väghållningskostnader icke kunde anses tryckande, erhölle ytterligare
statsbidrag, hvaraf de icke vore i verkligt behof, under det att
andra distrikt, som både obetydliga utgifter för vintervägbållningen men
vore synnerligen betungade af öfriga väghållningskostnader, icke genom
det af motionärerna föreslagna bidraget skulle erhålla någon nämnvärd
lindring i sin väghållningstunga.
Genom ett bifall till motionärernas förslag skulle sålunda icke någon
verklig utjämning komma till stånd, hvaremot en sådan obestridligen skulle
vinnas genom ett eventuelt fortgående på den redan inslagna vägen att
lämna understöd åt de af vägbållningsbesväret mest tryckta distrikten.
Det torde vidare böra erinras, att, ehuru vid 1905 års riksdag, förutom
den då framlagda kungl. propositionen om ändring i vissa delar af
väglagen, en mångfald förslag väcktes om ändringar och tillägg i den
kungl. propositionen, det därvid, såvidt framgår af vederbörande utskotts
betänkande och kamrarnas protokoll, icke ifrågasatts någon ändring i propositionens
från den ursprungliga lagen hämtade bestämmelse rörande sättet
för statsbidragets beräknande. Denna omständighet torde i någon mån
få anses tyda på, att i anmärkta hänseendet icke föreligger något mera
afsevärdt missförhållande.
Af dessa skäl finner utskottet sig ej heller kunna förorda bifall till
herrar Rogbergs och Wiklunds ifrågavarande motioner.
Utskottet får alltså beträffande de i detta moment af utskottets utlåtande
behandlade ärenden hemställa,
a) att grefve Hamiltons motion n:o 69 förra delen
samt hans motioner n:is 70 och 71 äfvensom herr
Herman Anderssons m. fls. motion n:o 66 ej må af
Riksdagen bifallas; samt
b) att herrar Rogbergs och Wiklunds ifrågavarande
motioner ej må af Riksdagen bifallas.
16
Sammansatta Stats- (och Lag-)utslcottets Utlåtande N:o 4.
Herr August
Petterssons
motion.
II.
Framställningar, som afse ändringar i andra afseenden af gällande väglag.
Till dessa hör herr August Petterssons motion, som har följande
lydelse:
»Under de första tio åren efter den nya väglagens tillkomst förgick
knappast en riksdag, utan att en eller flera motioner väcktes, angående
ändringar uti densamma. Åren 1893 och 1895 kunde lagutskottet afvisa
dessa med den anmärkningen, att lagen var så ny, att den icke ens
kommit i full tillämpning på alla orter och att det torde få betraktas
såsom mindre riktigt att vidtaga några förändringar, innan man hunnit
bilda sig en djupare uppfattning af lagens verkningar, men redan 1897
erkände utskottet riktigheten af en del ändringar, men ansåg dem icke
vara af någon synnerlig vikt och betydelse, hvarföre det vore skäl att
uppskjuta hvarje ändring i berörda lag, intill dess tidpunkten för en
genomgående revision af densamma kunde pröfvas vara för handen.
Vid 1900 års riksdag väcktes icke mindre än elfva motioner, en del
afseende en allmän revision af gällande lag och en del endast speciella
ändringar däri. Utskottet, som höll före, att väglagens hufvudgrunder
borde i allt väsentligt bibehållas, föreslog en skrifvelse till Kungl. Maj:t
med anhållan, att Kungl. Maj:t täcktes föranstalta om revision af lagen
angående väghållningsbesvärets utgörande på landet den 23 oktober 1891,
samt för Riksdagen framlägga det förslag till ändrade bestämmelser i
nämnda lag, hvartill en dylik revision kunde föranleda.
Yid behandlingen af utskottets förslag gjordes i båda kamrarna starka
invändningar. Särskildt framhöll en bemärkt talare i Andra Kammaren,
att tidpunkten för en allmän revision icke vore lämplig, enär lagen icke
varit gällande i mer än fem år och att sålunda erfarenheten i de stadgande^
där väglagen kommit med något nytt, icke vore särdeles stor.
När den kommit till en mera allmän och omfattande tillämpning, vore
det hans öfvertygelse, att den större erfarenheten af lagens verkningar
skulle till äfventyra gifva vid handen, att väglagen, där den verkligen
kommit med något nytt, möjligen skulle behöfva en revision. Det funnes
redan nu antydningar till att de stadganden, som finnas i väglagen
angående fördelningen af de bidrag, som komme från industriella verk
och dylika icke in natura väghållningsskyldige, icke voro fullt riktiga.
Sammansatta Stats- (och Lag-)utskotiets Utlåtande N:o 4.
17
Det skulle möjligen, kunna finnas skäl att återgå till väglagskommitténs
förslag, att vägliåtlningsdistrikten i afseende å vägskatten och således
också i fråga om bidragen från de industriella verken skulle ordnas länsvis
och icke såsom nu i regel häradsvis, hvaremot det senare möjligen
skulle kunna bibehållas i afseende å själfva vägunderhållet in natura.
»Det är fara värdt», slutade talaren, »att om vi nu få en revision och
väglagen sedan får tillämpas några år till, så finner man, att åter en
revision af lagen är behöflig, men då i helt andra afseenden, än hvad
nu blifvit föreslaget.»
Riksdagen biföll emellertid utskottets hemställan och resultatet af
den skrifvelse, som då afläts till Kungl. Maj:t föreligger i den år 1905
gifna lag angående ändring i vissa delar af lagen angående väghållningsbesvärets
utgörande på landet, en lag, som kan betecknas såsom slutmålet
för de för visso lofvärda sträfvanden, som från jordbrukarnes sida
gjort sig gällande i syfte att på alla beskattningsföremål fördela vägunderhållet,
i det att de hittills undantagna löntagarne nu äfven finge
ingå däruti.
Det dröjde emellertid icke länge, förrän det visade sig, att den dåvarande
representanten för Nyköpings stad varit sannspådd. Det är icke
bra beställdt, som det är. Missnöjet växer alltjämt, och om också Riksdagen
kan känna sig trött på de ständigt återkommande vägmotionerna,
så torde det vara en representants plikt, att där han finner missförhållanden
råda, fästa uppmärksamheten därpå och söka råda bot till deras
af hjälpande.
Dessa missförhållanden hafva enligt mitt förmenande sin grund uti den
ojämnhet, hvarmed vägunderhållet trycker,. icke blott inom olika väghållningsdistrikt
utan äfven mellan olika beskattningsföremål.
Uti en motion (n:o 14) i denne kammare vid förlidet års riksdag
uppvisade grefve R. Hamilton med siffror denna ojämnhet. I Norrbotten
uppgaf han, att vägunderhållet för jordbruksfastighet i ett distrikt utginge
med 21 ä 22 kronor pr bevillningskrona men i ett annat inom
samma län med endast 5 kronor pr bevillningskrona. I Västerbotten med
högst 20 kronor, lägst 2 kronor 50 öre; i Jönköpings län med högst 16
kronor, lägst 1 krona; i Elfsborgs län med högst 10 kronor, lägst 3
kronor; i Malmöhus län med högst 10 kronor 80 öre, lägst 2 kronor
60 öre o. s. v.
Mot det sätt till frågans lösning, som förenämnda motionär föreslog,
eller att hela kostnaden för underhåll af allmän väg, bro och färja på
Bill. till RiJcsd. Prof. 1909. 4 Sami. 2 Afd. 4 Käft. 3
18
Sammansatta Stats- (och Lag-)utskottets Utlåtande N:o 4.
landet skulle efter kand öfvertagas af staten, framfördes allvarliga betänkligheter
ock blef på goda skäl tillbakavisadt.
Under öfverläggningen kärom tillät jag mig att känvisa på en mindre
omstörtande utväg, nämligen den, att lagen omlades i den riktningen,
att vägkållningsdistrikten blefvo större, ja, så stora, att de komme
att sammanfalla med landstingsområdena. Härigenom skulle bidragen
från rikare kommuner med större industriella anläggningar i vidsträcktare
mån än hvad nu är fallet komma de fattigare till del, att icke inom ett
distrikt stora fonder kopades, under det att inom ett annat vägkassans
medel knappast förslogo till förvaltningskostnaden.
Häruti instämde f. d. statsrådet ock ckefen för jordbruksdepartementet
Tk. Odelberg samt några norrlandsrepresentanter.
Om vägkållningsdistrikten på nu föreslagna sätt ko ram c att sammanfalla
med landstingsområdena, kunde man ju tänka sig, att landstingen
finge rätt att inom vissa bestämda gränser ordna med väghållningen allt
efter de lokala förhållandena, ty det kan icke vara riktigt, att en lag
sådan som denna skall i alla sina detaljer gälla lika för Skåne ock Norrland
med så vidt skilda naturförhållanden.
Men vägkållningsbördan trycker för närvarande ojämnt, icke blott
inom de olika vägkållningsdistrikten utan äfven mellan de olika beskattningsföremålen,
mellan dem, som utgöra vägunderhållet in natura ock
dem, som fullgöra det i penningar.
Man måste nämligen medgifva, att det icke kännes så hårdt och
betungande att med eget folk ock dragare fullgöra arbetet på därför
lämpliga tider som att taga penningar direkt ur kassan. Särskilt betungande
måste det kännas för de små inkomsttagarna, kvilka exempelvis
kafva en inkomst af 1,000 till 2,000 kronor ock däraf nödgas betala 30,
40 ä 50 kronor i vägskatt.
Kommer så därtill, att vägunderhållet af flere skäl i allmänhet är
ganska högt uppskattadt eller åtminstone mycket ojämnt beräknadt, så
är det naturligt, att orättvisan skall förefalla så mycket större och stridigheter
uppstå mellan dem, som utgöra vägunderhållet in natura, ock
dem, som fullgöra det i penningar.
Det är min öfvertygelse, att åtminstone denna anledning till missnöje
skulle bortfalla, om, såsom jag föreslagit, vägkållningsdistrikten blefve
större, så att mera enhet i uppskattningen komme att göra sig gällande
än hvad nu är fallet äfven efter den förändring af uppskattningsnämndens
sammansättning, som skedde år 1905. Kunde därtill någon lindring
Sammansatta Stats- (och Lagutskottet.» Utlåtande N:o 4.
19
i vägskatten beredas de mindre inkomsttagame, vore det icke obilligt. Jag
tror också, att det vore klokt af jordbrukarne att icke ställa sig alltför
afvisande gentemot en reform i detta afseende, ty de riskera eljest helt
visst att mista bidrag från en hel del personer, som draga sig för att flytta
till landet för att icke blifva helt och hållet nedtyngda af skatter.
På grund af hvad sålunda blifvit anfördt, får jag vördsamt föreslå,
att Riksdagen ville i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Ivungl.
Maj:t täcktes föranstalta om revision i ofvan angifna riktning af lagen angående
väghållningsbesvärets utgörande på landet den 23 oktober 1891
samt för Riksdagen framlägga det förslag till ändrade bestämmelser i nämnda
lag, hvartill en dylik revision kan föranleda.»
Vidare är till denna grupp att hänföra herr Lindblads motion, så
lydande:
»Inga skatter äro populära, men kanske allra minst vägskatten, särskildt
för dem, som hittills gått fria; man har så svårt att förstå, att alla
bördor utjämnas och bli lättare att bära, då tungan fördelas på en större
allmänhet. Särskildt är det järnvägsfolket, som har fribiljett och kan taga
varor fritt på järnväg, som ej förstår nyttan och välsignelsen af vägskatt,
likaså ock lägenketsägaren i ett municipalsamhälle eller annorstädes, som
mestadels blott »går» på vägen eller på sin höjd »åker velociped», han får
ej lätt i sitt hufvud att han »sliter» vägen, äfven om han alldeles står
där, när vägen tar slut eller blir mindre god.
Billigheten bjuder då att tillse, om någon lindring rättvisligen kan
beredas; och måhända vore det berättigadt, att löntagaren, hvars sammanlagda
årsinkomster enligt inkomstskatteförordningen ej gå upp till 2,000
kr., slipper med half vägskatt; likaså ock ägaren af annan fastighet med
högst 5,000 kr. taxeringsvärde, då hans sammanlagda årsinkomster efter
nämnda förordning ej uppgå till 2,000 kr. Dessa kategorier af skattdragande
inbegripas äfven bland dem, som i andra förordningar om direkt
skatt räknats till de mindre och åtnjutit afdrag.
Man fordrar med rätta, att vägbesväret rättvisligen uppskattas. Då
statsbidraget ej kan eller ens torde böra tillmätas rikligare, så blir det
naturligt, att den, som i första hand ansvarar för vägens underhåll och
utför arbetet, är rädd att bli lidande. För en jämnare uppskattning har
lagstiftningen redan sörjt. Men många tillfälligheter spela här in, såsom
olika grusåtgång olika år, och att olika vintrar ibland hindra användning
af på öar belägna grustag och man får nöja sig med sämre och längre
bort belägna grustag. Uppskattningen kan därför blott blifva en genom
-
Herr Lindblads
motion.
Grefve Hamiltons
motion
n:o 69,
senare
delen.
20 Sammansatta Stats- (och Lag-)utskottets Utlåtande N:o 4.
snittsvärdering. A andra sidan får också tagas i betraktande, att landtbrukaren
kan göra dessa arbeten med eget folk ock egna dragare samt i
regeln på för honom tjänliga tider. Slutligen tillkommer ock de senare
årens automobiltrafik, som vill resa nya kraf på vägbredd och vägunderhåll,
hvartill automobilens ägare kanske ej bidrager med ett öre. Länsmännen
sägas fått order att särskildt tillse vägbredden och hålla efter
gräskanternas borttagande, här och hvar schablonmässigt äfven på bygdevägar,
som ej få med automobil befaras! Undantagsvis sker nämligen
automobiltrafik, märkligt nog, på alla vägar.
Erfarenheten gifver nogsamt vid handen, att detta urgamla besvär
bör behandlas med en viss försiktighet: å ena sidan bör ej allmänheten
inbilla sig, att vårt land har råd att ständigt hålla vägarna i vårt vidsträckta
land i alla väder i ypperligt skick, och å den andra må utjämning
och fördelning af kostnaderna ske i görligaste mån, allt under tilllämpande
af billighetens fordringar. Man må därjämte ha klart för sig,
att lika litet som man fordrar, att jorden i Norrland skall stå i samma
pris som i Skåne, eller att af staten underhållna järnvägar skola anläggas
lika förgrenade i obygden som i hjärtat af landet, lika litet kan man begära
att kostnaden för vägunderhåll skall ställa sig lika inom hela landet.
Med stöd af det anförda får jag vördsamt föreslå,
att Riksdagen för sin del ville antaga följande ändrade lydelse af
lagen om väghållningsbesvärets utgörande på landsbygden.
§59.-------;---------—
c) att frälseränta samt annan fastighet påföres en vägfyrk för hvarje
200 kronor af taxeringsvärdet, samt
d) att inkomst påföres en vägfyrk för hvarje trettio kronor af den
beskattningsbara andelen däraf,
dock med iakttagande att hvad som ej uppgår till hel vägfyrk bortfaller
och i fråga om c) och d) att för den, hvars inkomst enligt inkomstskatteförordningen
ej uppgår till 2,000 kronor, vägfyrktalet minskas till hälften
för inkomstbeloppet, äfvensom för annan fastighet, då dess taxeringsvärde
ej öfver stig er 5,000 kronor.»
Slutligen har grefve Hamilton i senare delen af sin motion n:o 69
framhållit, hurusom äfven vid bifall till hans i förra delen af motionen
under I a) här ofvan omförmälda förslag det sannolikt komme att dröja
flera år innan staten kunde komma att ensam svara för kostnaderna för
vägunderhållet på landet, i följd hvaraf det syntes motionären som om,
intill dess så skedde, grunderna för vägskattens beräkning borde något
Sammansatta Stats- (och Lag-)utskottets Utlutande N:o 4.
21
ändras, därvid ändringen borde gå i den riktning, som angåfves uti två
af herr P. O. Lundell vid 1905 års riksdag inom Andra Kammaren väckta
motioner n:is 206 och 222. Dessa motioner hade hufvudsakligen inneburit
att hela väghållningskostnaden såväl för vägunderhållet in natura som
eljest inom ett distrikt skulle sammanslås i en summa; att hvad däraf
efter afdrag af statsbidraget och andra tillgängliga inkomster återstode såsom
brist att fylla skulle utdebiteras såsom vägskatt lika för alla vägfyrkar;
samt att en hvar väghållare in natura skulle genom afräkning vid
uppbörden af hans vägskatt och öfriga allmänna utskylder bekomma full
ersättning för värdet af den honom åliggande naturaprestationen sådan den
blifvit af särskilda nämnden uppskattad. Dessa grunder syntes grefve
Hamilton böra tillämpas under tiden, till dess staten helt och hållet öfvertagit
vägunderhållet, hvadan Riksdagen borde hos Kungl. Maj:t anhålla
om framläggande af förslag till de ändringar i eller tillägg till gällande
väglag, som kunde föranledas af dylika förändrade grunder för vägskattens
beräkning. På grund häraf hemställde motionären,
att Riksdagen ville i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl.
Maj:t måtte låta utarbeta och för Riksdagen framlägga förslag därom, att
under tiden, intill dess staten helt och hållet påtagit sig vägunderhållet,
grunderna för vägskattens beräkning må ändras i uti motionen närmare
angifven riktning.
Samtliga förevarande motioner likasom de under moment I omförmälda
hafva med hvarandra det gemensamt att de, utgående från den uppfattningen
att väghållningsbördan på landet verkar synnerligen tryckande och
ojämnt, afse att i ett eller annat afseende råda bot för dessa missförhållanden.
Men medan de i föregående moment afhandlade motionerna åsyfta
lindring i denna börda genom statens mellankomst, hänvisa de nu föreliggande
motionerna på åtskilliga andra utvägar för målets vinnande.
I sådant afseende föreslås dels en utjämning af de olika distriktens
sins emellan mycket skiftande väghållningskostnader förmedelst sådan utvidgning
af distrikten, att dessa komme att sammanfalla med landstingsområdena
i stället för, såsom nu vanligen är fallet, med härads- eller
sockenindelningen, dels en lindring i skattebördan för vissa ekonomiskt
svagare kategorier af skattdragande och dels förändring af grunderna för
vägskattens beräkning i syfte att förebygga utdebitering af högre vägskatt
än som erfordras till täckande af förefintliga behof.
Motionernas
innebörd och
grunden för
desamma.
22
Sammansatta Stats- (och Lag-)utskottets Utlåtande N:o 4.
De missförhållanden, hvarpå motionärerna grunda sina framställningar,
framgå oförtydbart vid granskningen af den här ofvan under I b. omför -mälda, hos kungl. kammarkollegium upprättade statistiska tabell, ur
hvilken följande belysande siffror här torde böra anföras:
För jordbruksfastighet med vägunderhåll in natura erlades år 1907 i
98 af landets väghållningsdistrikt ingen vägskatt, medan i ett distrikt
(Norsjö och Mala tingslag) vägskatten uppgick till 57 öre per vägfyrk.
Yägskatten å öfriga beskattningsföremål uppgick å ena sidan i två
distrikt (Yärmdö skeppslags och Stranda härads) till blott 6 öre, medan
den å andra sidan i ett distrikt (Öfver-Torneå—Uietaniemi) utgjorde 145
öre per vägfyrk.
Äfven mellan vågkassorna rådde synnerligen stor ojämnhet, -i det
Pajala tingslags vägkassa (den fattigaste) hade en öfverskjutande skuld af
134,717 kronor, under det att Svartlösa härads vägkassa (den rikaste) hade
en behållning, uppgående till 105,971 kr.
Äfven om man begränsar jämförelsen till förhållandena mellan de
olika distrikten inom ett och samma lån, visar det sig dock att äfven här
råder en betänklig ojämnhet. Som exempel härpå kan nämnas att enligt
tabellen vägskatten per vägfyrk å jordbruksfastighet med vägunderhåll in
natura växlade:
i |
Yästerbottens |
län |
mellan |
0 |
öre |
i |
6 |
och |
57 |
öre |
i |
i |
distrikt, |
i |
Norrbottens |
» |
0 |
» |
» |
6 |
» |
54 |
» |
i |
|||
i |
Yästernorrlands |
» |
» |
0 |
» |
2 |
53 |
» |
» |
i |
» |
||
i |
Jämtlands |
» |
0 |
» |
y> |
1 |
» |
34 |
i |
» |
|||
i |
Stockholms |
» |
0 |
» |
6 |
» |
30 |
2> |
» |
i |
och i Östergötlands, Göteborgs och Bohus samt Kopparbergs län mellan
0 öre i sammanlagdt 26 distrikt och 25 öre i tillhopa 5 distrikt.
Yägskatten å öfriga beskattningsföremål åter växlade:
i Norrbottens |
län |
mellan |
36 |
och |
145 |
öre |
i Jönköpings |
» |
y> |
9 |
97 |
» |
|
i Yästernorrlands |
» |
10 |
» |
88 |
» |
|
i Yästerbottens |
16 |
» |
88 |
» |
||
i Jämtlands |
» |
24 |
» |
88 |
||
i Blekinge |
» |
11 |
» |
65 |
» |
|
i Kristianstads |
» |
» |
23 |
» |
77 |
» |
i Kopparbergs |
» |
» |
9 |
63 |
» |
|
i Stockholms |
» |
» |
6 |
» |
47 |
Sammansatta Stals- (och Lag-)utskottets Utlåtande N:o 4.
23
.Hvad slutligen angår skillnaden mellan vågkassorna i distrikten inom
samma län kan nämnas, |
att dessa kassor växlade: |
|||||||||
i |
Norrbottens |
län mellan |
44,953 |
kr. |
öfverskott och |
134,717 |
kr. |
skuld, |
||
i |
Gäfleborgs |
» |
» |
22,492 |
» |
» |
» |
125,325 |
» |
» |
i |
Kopparbergs |
» |
» |
28,128 |
» |
» |
109,550 |
» |
» |
|
i |
Kristianstads |
» |
9,990 |
» |
» |
» |
107,909 |
» |
» |
|
i |
Göteborgs och Bohus |
» |
» |
47,059 |
» |
» |
» |
70,635 |
» |
» |
i |
Västernorlands |
» |
» |
19,654 |
» |
» |
» |
97,842 |
» |
|
i |
Stockholms |
» |
» |
105,971 |
» |
» |
9,377 |
» |
» |
|
i |
Malmöhus |
» |
» |
71,730 |
» |
» |
» |
42,999 |
» |
» |
i |
Värmlands |
» |
» |
20,940 |
» |
» |
» |
78,935 |
» |
|
i |
Östergötlands |
» |
» |
26,063 |
» |
» |
» |
68,992 |
» |
» |
Med sådana siffror |
för ögonen kan |
det |
ej väcka förvåning, |
om |
önsk- |
ningar i ofvan angifna syften inom Riksdagen framkommit.
Utskottet går då att först behandla herr Aug. Petterssons hemställana) Hemstälatt
genom en förstoring af väghållningsdistrikten åstadkomma en jämnare tågning af
fördelning af vägbördorna. vägh&llnings
Yrkande
därom förekommer redan i det af särskildt tillsatta kommit- rllstriktenterade
den 14 december 1880 till Kungl. Maj:t aflämnade förslag till lag Historik.
angående väghållningsbesvärets utgörande på landet. Kommitterade föreslogo
nämligen, att länet eller landstingsområdet skulle utgöra samfällighet
för väghållningskostnadens utgörande, hvaremot vägunderhållet in natura
skulle bibehållas såsom ett åliggande för den i mantal satta jorden att
häradsvis fullgöras.
Till stöd för detta förslag anfördes hufvudsakligen: att, särskildt om
den då ifrågasatta utsträckningen af väghållningsbesväret till åtskilliga nya
beskattningsföremål, såsom bruk, fabriker etc., komme till stånd, den
rådande ojämnheten skulle, då dylika beskattningsföremål förekomme i
vissa, men ej i andra distrikt, blifva än större än förut, om ej förändring
med afseende å distriktens omfång vidtoges; att något annat fullt verksamt
medel att undvika sådana missförhållanden ej funnes än att väghållningsbördan
fördelades på en större samfällighet än häradet ; att härvid
dock ej gärna kunde blifva fråga om att välja annat än emellan riket i
dess helhet och länet eller landstingsområdet; att det förra alternativet,
om än ur teoretisk synpunkt fullt riktigt, visat sig stöta på så många
24
Sammansatta (Stats- och Lag-)utskottets Utlåtande N:o 4.
och stora praktiska svårigheter, att detsamma fördenskull måst lämnas
åsido; att därefter endast återstode länet eller landstingsområdet, hvilket
också i förevarande afseende vore så mycket mera lämpligt, som länen
redan hade hvar för sig centrala styrelser samt riket vore deladt i
särskilda landstingsområden, hvilkas representation, landstinget, hade
att rådslå och besluta om, bland annat, anstalter för kommunikationsväsendets
befrämjande; samt att en samverkan mellan länsstyrelserna och
landstingen för kommunikationernas förbättrande säkerligen kunde påräknas,
hvartill komme, att länsrepresentationerna bäst torde vara i tillfälle
att på billigaste och ändamålsenligaste sätt förvalta de från de nytillkomna
beskattningsföremålen inflytande bidragen.
16 länsstyrelser och 14 landsting funno förslaget i denna del hvar
för sitt län lämpligt och förordade detsamma. Däremot framställde öfriga
11 landsting och 8 länsstyrelser anmärkningar mot förslaget, därvid de
anförde bland annat: att äfven om utjämning inom länen uppnåddes,
ojämnhet dock skulle kvarstå vid jämförelse de olika länen eller landstingsområdena
emellan; att landstingens ledamöter icke gärna kunde förutsättas
äga erforderlig grundlig kännedom om de särskilda orternas vägförhållanden
; att i frågor om väganläggningar och dylikt det kunde hända
att ortsintressena antingen icke blefve tillbörligen tillgodosedda eller tillmättes
obehörigt stor betydelse; att landstingen genom det dem tillämnade
bestyr med ifrågavarande ärenden blefve öfverhopade med göromål; att
ett bifall till kommitterades förslag skulle medföra en dyrbar förvaltning;
att förslaget skulle medföra, att hemmansinnehafvare inom de härad, hvilka
inom sig hade att fullgöra mindre vägunderhåll än som i förhållande till
landstingsområdets sammanlagda väglängd på deras vägmantal belöpte,
skulle nödgas att, oaktadt de själfva fullgjorde sin väghållningsskyldighet,
till hemmansägare inom andra härad utgifva kontant ersättning, hvilket
i själfva verket innebure ett slags beskattning å de med vägkommunikationer
mindre väl lottade till förmån för dem, som redan hade vägar i
större mängd; att ett bifall till förslaget skulle medföra högst kostsamma
vägdelningar och för lång tid aflägsna utsikten för de nu af väghållningsbesväret
betungade att i utgörandet däraf vinna någon lindring. Det
kunde nämligen förutses, att angående nya vägars intagande i vägdelning
m. m. en mängd stridigheter skulle komma att uppstå, framkallade af en
sträfvan dels hos de olika socknarnes invånare att erhålla sina väglotter
inom socknen och dels hos inbyggarne i de olika häradena att få i vägdelningen
intagna så många vägar inom häradet som möjligt, så att väg
-
Sammansatta Stats- (och Lag-)utshot,tets Utlåtande N:o 4.
25
underhållet inom häradet komme att motsvara vägmantalet och väghållningsersättning
till annat härad sålunda kunde undvikas; att med erfarenhet af
tidsutdräkten vid vägdelningar inom härad åtminstone ett tiotal år skulle
åtgå innan den nya lagens bestämmelser kunde tillämpas, under hvilken
tid de flesta väghållningsskyldige icke skulle finnas hågade att förbättra
sina väglotter, då de icke kunde veta, huruvida de vid den slutliga fördelningen
skulle få bibehålla desamma; att det alltid vore förenadt med
större svårighet att åstadkomma en fullt rättvis gradering af vägarna inom
ett större område än inom ett mindre, samt att, därest en jämkning i
skedd vägdelning blefve behöflig, densamma kunde försiggå lättare inom
häradet än inom det större området.
I den 10 juni 1886 afgifvet yttrande förklarade kungl. kammarkollegium
sig anse de sålunda mot förslaget gjorda anmärkningar synnerligen
beaktansvärda framför allt ur den synpunkt, att förslaget skulle komma
att medföra ej blott betydliga kostnader utan äfven oberäkneligt uppskof
med väghållningsbördans jämnare fördelning. Därjämte framhöll kollegium
omfattningen af de likvider mellan häradena, som enligt förslaget skulle
uppstå. Af dessa skäl afstyrkte kollegium förslaget i denna del och hemställde
att samfälligheten för väghållningskostnadens utgörande fortfarande
finge i regeln förblifva häradet eller tingslaget.
Kommitterades förevarande förslag upptogs ej i den af Kungl. Maj:t
vid 1889 års riksdag framlagda kungl. propositionen med förslag till lag
om väghållningsbesvärets utgörande på landet, utan föreslogs i propositionen
att häradet skulle i regeln utgöra samfälligheten för väghållningskostnadens
bestridande.
Emellertid kom förslaget vid samma riksdag under pröfning på grund
af en inom Andra Kammaren af herr E. P. Jonsson i Myre väckt motion, däri
bland annat hänvisades till de af kommitterade till stöd för deras förslag
anförda skäl.
Det särskilda utskott, till hvilket den kungl. propositionen och ofvannämnda
motion hänskötos, afstyrkte motionen under anförande mot densamma
af väsentligen samma skäl, som här ofvan finnas återgifna. I
afgifven reservation förklarade emellertid utskottets ordförande herr Sjöcrona,
att han på de af kommitterade anförda skäl ansåge, att ett fullt tillfredsställande
ordnande och rättvist utjämnande af väghållningsbesväret icke
kunde vinnas med bibehållande af häradet såsom väghållningsdistrikt, utan
att detta borde utsträckas till att i regeln omfatta län. Dock borde, såsom
kommittén jämväl föreslagit, vägunderhållet in natura fortfarande som
Bih. till RiJisd. Prof. 1909. 4 Samt. 2 Afd. 4 Häft. 4
26
Sammansatta Stats- (och Lag-)utskottets Utlåtande N:o 4.
Utskottets
yttrande.
dittills bestridas härads vis. En sådan anordning i afseende å fullgörandet
af vägunderhållet in natura kunde emellertid äga rum och vara med rättvisa
förenlig utan att man behöfde föreskrifva särskilda ersättningslikvider
häradena emellan, hvilka likvider säkerligen skulle väcka stort missnöje
och i själfva verket komme att innebära ett slags beskattning å de med
vägkommunikationer mindre väl lottade till förmån för dem som redan
hade vägar i större mängd.
Andra Kammaren biföll utskottets förslag i denna del, hvaremot lagförslaget
i dess helhet utan detalj pröfning förkastades af Första Kammaren.
Då väglagen sedermera antogs vid 1891 års riksdag kom den nu
föreliggande frågan ej under ompröfning och därefter hafva väl inom
Riksdagen uttalanden gjorts till förmån för förslaget, men beslut därom
ej blifvit af Riksdagen fattade.
Ehuru sålunda förslaget om antagande af länet eller landstingsområdet
såsom samfällighet för väghållningskostnadens utgörande icke hitintills
vunnit statsmakternas godkännande, anser dock utskottet denna fråga vara
af synnerlig vikt och betydelse, hvilken uppfattning jämväl framhölls uti
kammarkollegii ofvananmärkta betänkande. Hade detta förslag upphöjts
till lag, skulle detta helt visst, såsom kommitterade afsett, hafva åstadkommit
»den så vidt möjligt jämnaste fördelning af väghållningsbördan».
Om emellertid redan vid tiden för väglagens antagande nämnda börda
tryckte ojämnt i de olika distrikten, så har sannolikt i samband med industriens
utflyttning på landsbygden samt olika landsdelars ekonomiska
utveckling, stillastående eller tillbakagång jämte vägnätets fortgående utgrening,
ojämnheten i detta tryck under årens lopp alltmera ökats, hvilket
också lärer framgå af ofvananmärkta sifferuppgifter. Under sådana förhållanden
kan det ej väcka förvåning, att tanken på distriktens utvidgning
vinner allt större terräng samt att frågan därom ånyo dragits under
Riksdagens pröfning.
Det kan väl ej förnekas, att äfven de skäl, som mot kommitterades
förslag framställdes, äro mycket afsevärda, men de torde måhända ej uppväga
de fördelar, som med förslaget skulle vinnas. Och tillåter sig utskottet
att med afseende å skälen mot förslaget erinra: att man väl icke bör
underskatta värdet af partiella utjämningar därför att en hela riket omfattande
utjämning ej står att vinna, allra helst som ju möjlighet står
öppen att medelst särskilda statsbidrag till de landstingsområden, hvarest
Sammanfatta Stats■ (och Lag-)utskottets Utlåtande N:o 4.
27
vägbördan blefve hårdast tryckande, söka åstadkomma en Un ytterligare
utjämning; att stridigheter mellan ortsintressen nog kunna förekomma
inom de nuvarande distrikten lika väl som inom länsdistrikten; att då de
redan befintliga vägstyrelserna väl komma att i och för de hufvudsakliga
bestyren med afseende å vägarna i en eller annan form bibehållas, skulle
väl landstingens bestyr med vägarna och vägkassorna ej blifva alltför betungande;
att invändningen beträffande dröjsmål med väglagens antagande
samt risken af kostbara vägdelningar numera förlorat sin betydelse; samt
att, på sätt i herr Sjöcronas ofvan intagna reservation framhållits, några
ersättningslikvider mellan häradena ej behöfde ifrågakomma, helst som de
redan inom vissa distrikt samlade vägkassorna väl borde få reserveras för
tillgodoseende af de behof, för hvilka de ursprungligen varit afsedda.
Vid öfvervägande häraf och då på sätt ofvan angifvits flertalet länsstyrelser
och landsting tidigare uttalat sig för förslaget samt detsamma
före antagandet af 1891 års väglag åtminstone inom ett län lärer varit
med fördel tillämpadt, vill det synas utskottet, som om goda skäl tala för
att låta frågan ånyo tagas i närmare öfvervägande. Dock anser sig utskottet
böra framhålla, att hinder ej torde böra ifrågakomma för bibehållande
af mindre väghållningsdistrikt, där sådant finnes lämpligt, samt att
afgörandet angående distriktens omfattning må få bero på vederbörande
landstings beslut, i hvilka beslut gifvetvis städernas representanter ej böra
få deltaga.
Utskottet går nu att behandla frågan om lindring i väghållningsbördan
för annan fastighet än jordbruksfastighet samt för inkomst. Här- vägliållninqsutinnan
gäller nu såsom regel, att i byggande och underhåll af allmän
väg m. m. skola deltaga annan fastighet, hvars taxeringsvärde uppgår till dragande.
minst 800 kronor, äfvensom inkomst, som uppgår till minst 1,000 kronor
och hvarför bevillning utgöres till staten. Skatten utgår efter vägfyrk,
och påföres en vägfyrk för hvarje 200 kronors taxeringsvärde af annan
fastighet samt likaledes en vägfyrk för hvarje 30 kronor af inkomstens
beskattningsbara andel.
Den nu ifrågasatta skattelindringen, sådan den af herr Lindblad föreslagits,
afser dels annan fastighet än jordbruksfastighet, då taxeringsvärdet
ej öfverstiger 5,000 kronor, dels de inkomsttagare, hvilkas inkomster ej
uppgå till 2,000 kronor.
28
Sammansatta Stats- (och Lag-)utshottets Utlåtande N:o 4.
Historik.
Beträffande tillkomsten af de i dessa ämnen nu gällande bestämmelser
får utskottet, till ledning för frågans bedömande, lämna följande historik.
Hvad då först angår beskattningen af annan fastighet, som tillförene varit
från vägunderhållsskyldighet befriad, föreslogs i 1880 års förut omförmälda
kommittébetänkande, att all dylik fastighet, hvarför bevillning utgjordes
och hvars taxeringsvärde uppgick till 400 kronor, skulle deltaga
i vägunderhållsskyldigheten. På förslag af kammarkollegium, höjdes nämnda
siffra i den år 1889 framlagda kungl. propositionen till 600 kronor.
Detta förslag tillstyrktes af vederbörande utskott, men Andra Kammaren
vidtog den ändring däri, att siffran 600 höjdes till 800, sedan
under debatten framhållits, att om taxeringsvärdet sattes lägre, skulle torpare
och backstugusittare, hvilkas lägenheter vanligen upptoges såsom
»andra fastigheter», komma att i väghållet deltaga.
Vid 1891 års riksdag tillstyrkte lagutskottet ett förslag, som öfverensstämde
med Andra Kammarens nämnda beslut. Detta förslag antogs
af båda kamrarna. Samtidigt bestämdes, att annan fastighet skulle påföras
en vägfyrk för hvarje 400 kronor af taxeringsvärdet.
I Riksdagens skrifvelse den 14 maj 1900 hemställdes sedermera, att
all fastighet, med undantag af staten eller menighet tillhöriga allmänningskogar,
borde, i likhet med hvad som redan gällde för jordbruksfastighet,
påföras en vägfyrk för hvarje 100 kronor af taxeringsvärdet. Därvid
framhölls, att en sådan förändring i då gällande bestämmelser vore af
nöden, särskildt beträffande de på så många ställen å landsbygden befintliga
industriella anläggningar af olika slag, hvilka ofta förorsakade en
betydande slitning af vägarna.
Bland de i ärendet hörda vederbörande, som härom yttrade sig, uttalades
olika meningar rörande icke endast befogenheten öfver hufvud af
en lagändring i den af Riksdagen angifna riktning, utan jämväl — bland
dem, som ansett eu dylik lagändring böra äga rum — beträffande densammas
skäliga omfattning, nämligen huruvida all eller endast viss annan
fastighet än jordbruksfastighet borde åläggas ökadt deltagande i väghållningsskyldigheten
och huru stor ökningen borde vara. Såsom bestämmande
principer för beskattningen framhölls, å ena sidan de olika beskattningsföremålens
gagn af och i sammanhang därmed slitning af de allmänna
vägarna och å andra sidan deras förmåga att deltaga i väghållningsbesväret.
Nu förevarande fråga betraktades i allmänhet företrädesvis ur den
förra synpunkten, hvarvid afseende hufvudsakligen fästes vid den slitning
Sammansatta Stats- (och Lag-)utshottets Utlåtande N:o 4. 29
af vägarna fastigheter af ifrågavarande slag förorsakade; och ansågs härvid
en lagändring i det af Riksdagen afsedda syfte af iiertalet vara lämplig
och befogad. I den män skäl härför angåfvos, hänförde sig dessa emellertid
väsentligen till de å landsbygden befintliga industriella anläggningarna.
Under det den ifrågasatta lagändringen på många håll tillstyrktes
endast i afseende å »annan fastighet», som ansetts orsaka särskild slitning
af vägarna, förordade emellertid flertalet en dylik lagändring äfven beträffande
annan fastighet i öfrigt, delvis dock med den inskränkning, att
fastighet af lägre taxeringsvärde icke skulle af ändringen beröras.
Lagändringen mötte emellertid på många håll motstånd. Framför allt
vore oegentligt att utsträcka deltagandet i väghållningsskyldigheten för
annan fastighet, som icke användes för industriellt ändamål, i det att
innehafvare af sådana fastigheter, oftast bestående af mindre bostadslägenheter,
icke i någon nämnvärd mån begagnade de allmänna vägarna.
Ur synpunkten af vederbörandes förmåga att deltaga i väghållningsskyldigheten
uttalades farhågor för, att en ökad beskattning af annan fastighet
skulle, åtminstone för viss sådan fastighet, blifva alltför betungande.
I detta hänseende framhöllos till en början åtskilliga omständigheter, som
vore ägnade att göra denna beskattning för sådan fastighet i allmänhet
mer kännbar än för jordbruksfastighet, såsom dels den ofta alltför höga
uppskattningen af kostnaden för vägunderhållet in natura, hvilken öfverskattning
måste föranleda till i samma mån ökad verklig tunga för de
med penningar till väghållet bidragande beskattningsföremålen, dels de olika
grunderna för taxering af jordbruks- och annan fastighet, af hvilka den
förra i förhållande till verkliga värdet taxerades lägre än den senare, beroende
på att åbyggnadernas värde i förra fallet endast i ringa mån, men
i det senare alltid fullt toges i betraktande, och dels det förhållande, att
jordbruksfastigheternas hufvudsakliga bidrag till vägunderhållet hade formen
af naturaprestation, hvilket, då densamma kunde fullgöras å tider, som
för fastigheternas innehafvare folie sig lägligast med hänsyn till disposition
af arbetsfolk och dragare, vore för dem afgjordt förmånligare än att, såsom
andra skatteskyldige till vägväsendet, nödgas utgöra sitt bidrag i penningar.
Särskildt ur skatteförmågans synpunkt mötte en ökad beskattning till
vägunderhållet för sådan »annan fastighet», som icke användes för industriella
ändamål, gensagor, enär dylik fastighet, oftast bestående af en
mindre bostadslägenhet, som ingenting inbragte men befunne sig å ofri
30 Sammansatta Stats- (och Lag-Jutshottets Utlåtande N:o 4.
tomt, för hvilken erlades hög tomthyra, redan då måste anses vara i
berörda hänseende alltför betungad.
Tanken på en utsträckning af deltagande i vägskyldigheten för annan
fastighet än jordbruksfastighet vann emellertid en öfvervägande tillslutning
bland de i ärendet hörda vederbörande.
I fråga om fastställande af lämpliga mått och gränser för det ökade
deltagandet i väghållningsskyldighet i afseende å annan fastighet än jordbruksfastighet
uttalades, såsom redan förut blifvit antydt, flera olika meningar.
De därutinnan framställda förslag hafva, under i öfrigt förekommande
olikheter sins emellan, hufvudsakligen afsett, än att ökningen skulle
drabba all annan fastighet utan åtskillnad, därvid dylik fastighet borde
påföras, enligt olika förslag, en vägfyrk för hvarje 300, 200 eller i likhet
med jordbruksfastighet 100 kronor af taxeringsväsendet eller t. o. m. ännu
mer, än att från ökningen borde undantagas mindre bostadslägenheter eller
eljest fastigheter af vissa lägre taxeringsvärden, än att den tyngre beskattningen
uteslutande eller företrädesvis borde åläggas sådan annan fastighet,
som användes till industriellt ändamål eller eljest orsakade särskild slitning
af vägarna.
Kammarkollegium erinrade, att redan under förarbetena till väglagens
stiftande varit ifrågasatt ett vida högre mått för annan fastighets bidragsskyldighet
till väghållningskostnaden än det sedermera i lagen bestämda,
i det att ej mindre vägkommittén för dylik fastighet föreslagit deltagande
i väghållet dels under en viss öfvergångstid till hälften mot jordbruksfastighet
och dels definitivt efter en ännu högre proportion, än äfven
sedermera, i öfverensstämmelse med kollegii därutinnan gjorda hemställan,
Kungl. Maj:t i de till Riksdagen aflåtna nådiga propositioner med förslag
till den nya väglagen uppfört annan fastighet till väghållning efter beräkning
af en vägfyrk för hvarje 200 kronor af taxeringsvärdet.
Efter hvad kollegium vidare anförde, syntes det ej vara tvifvel underkastadt,
att en lagändring i den af Kiksdagen afsedda riktning väsentligen
skulle verka till förmån för de distrikt, där antalet vägfyrkar å
andra beskattningsföremål än jordbruksfastighet redan förut vore relativt
stort, och att lagändringen alltså skulle bidraga till ökande af den redan
förut betydliga ojämnheten i väghållningsbördans fördelning. Ur denna
synpunkt hyste kollegium därför tvekan om lämpligheten af att i nu förevarande
hänseende rubba lagens grunder utan att på samma gång genom
besvärets ordnande på större samfälligheter sörja för bördans bättre utjämning,
hvilken anordning kollegium dock af redan i inledningen till
31
Sammansatta Stats- (och Lag-)utskoitets Utlåtande N:o 4.
dess betänkande anförda skäl då icke kunde ifrågasätta. Då emellertid
den dåvarande proportionen mellan jordbruks- och annan fastighets bidragsskyldighet
till väghållningskostnaden enligt kollega åsikt i allmänhet
taget ställde sig mera lindrig för det senare slaget af fastighet än billigt
och skäligt vore, och Eiksdagen önskat en förändring härutinnan, hade
kollegium trott sig kunna återupptaga det äldre förslaget, att annan fastighet
skulle till väghållet bidraga till hälften mot jordbruksfastighet i stället
för, såsom tillförne, till endast fjärdedelen, och sålunda påföras en vägfyrk
för hvarje 200 kronor i stället för en dylik fyrk för hvarje 400 kronor
af taxeringsvärdet.
Att, på sätt i många af vederbörandes yttranden föreslagits, i afseende
å vägskatten för annan fastighet göra åtskillnad mellan sådan fastighet,
som användes för industriellt ändamål, och annan fastighet i öfrigt, förefölle
kollegium icke tilltalande.
1905 års kungl. proposition i denna del, som affattades i enlighet
med kammarkollegii berörda förslag, tillstyrktes af särskilda utskottet och
antogs af båda kamrarna.
Frågan kvilka inkomsttagare, som borde deltaga i väghållningsbesväret,
var jämte andra ämnen föremål för Riksdagens ofvannämnda skrifvelse
den 14 maj 1900. Däri uttalades, att den då gällande bestämmelsen, att
inkomst genom aflöning, arfvode och traktamente eller annan med allmän
eller enskild tjänst förenad förmån, pension, årligt understöd, gratifikation,
lifränta och undantagsförmån vore befriad från skyldighet att deltaga i
vägunderhållet, borde ur lagen utgå.
Af de vederbörande, som yttrade sig i afseende å denna af Eiksdagen
påyrkade lagändring, uttalades olika meningar, därvid meningsskiljaktigheten
rörde sig icke endast därom, huruvida en utsträckning af väghållningsskyldigheten
till vissa eller samtliga berörda inkomstslag öfverhufvud
borde äga rum, utan äfven huruvida icke, i sådant fall, dessa inkomstslag
borde deltaga i nämnda skyldighet endast för så vidt de uppginge till ett visst
högre belopp eller endast efter en lägre beskattningsgrund än annan inkomst.
Härvid framträdde till en början skilda uppfattningar om, i hvilken
mån, å ena sidan, den nytta, olika samhällsmedlemmar med hänsyn till
de särskilda beskattningsföremålen kunde anses af de allmänna vägarnas
begagnande hämta, samt den slitning, de därå förorsakade, och, å andra
sidan, deras förmåga att bidraga till väghållningen borde vara bestämmande
för deras deltagande i väghållningsskyldigheten. En icke ringa
32
Sammansatta Stats- (och Lag-)utskottets Utlåtande N:o 4.
del af dem, som yttrade sig i frågan, häfdade, att nyttan och slitningen
af vägarna och icke, såsom Riksdagen i sin motivering för förslaget hade
synts vilja göra gällande, skatteförmågan företrädesvis borde läggas till
grund för deltagandet i denna skyldighet. I sådant hänseende framhölls,
att förstnämnda grundsats gjort sig gällande vid väglagens stiftande, och
att ändrade förhållanden, som kunnat upphäfva dess giltighet, veterligen
icke inträdt, i sammanhang hvarmed påpekades, att Riksdagen själf, till
stöd för en utsträckning af deltagandet i väghållningsskyldigheten för
annan fastighet än jordbruksfastighet, åberopat den slitning af vägarna,
vissa sådana fastigheter orsakade. Åtskilliga andra af dem, som yttrade
sig öfver förslaget, lade däremot större vikt vid förmågan att bidraga till
väghållningen, därvid särskild! erinrades, att den nyare skattelagstiftningen
alltmer ville taga hänsyn till den skattskyldiges förmåga att utgöra
de pålagor, som af allmänna behof kräfdes.
Ur den förra synpunkten mötte lagändringen från många håll motstånd.
Mot densamma anfördes, att de allmänna vägarna vore till gagn
hufvudsakligen för fastighetsägarne, särskild! ägarne af jordbruksfastigheter,
mindre som större, i det att dessa ovillkorligen behöfde de allmänna vägarna
för sin näring. Hvarje allmän väg i närheten af en fastighet bidroge
ock i viss mån att öka fastighetens värde. Fastighetsägarne, som
hade dragare och ofta körde tunga lass, såsom vid forsling af virke m. m.,
vore äfven de, som å vägarna förorsakade den största slitning. Nu ifrågavarande
inkomsttagare, som ofta bodde i köpingar och stationssamhällen,
hade hvarken tillnärmelsevis samma gagn af vägarna, dem de i regeln ej
begagnade för sina enskilda ändamål, eller slete dem i någon afsevärd
mån. Andra inkomsttagare, till exempel idkare af industri eller handelsrörelse,
vore ock mer beroende af vägarna och slete dem i högre grad
än lön- och pensionstagare.
Emellertid åberopades äfven, å andra sidan, den omständigheten, att
alla samhällsklasser, omedelbart eller medelbart, drogo nytta af vägarna,
till stöd för en lagändring i sådan riktning, som Riksdagen förordat. Särskilt
anmärktes, att i förevarande hänseende anledning ej funnes att
göra skillnad mellan å ena sidan dem, som bedrefve handtverk i mindre
omfattning eller hade inkomst af ett mindre kapital, och å andra sidan
lön- eller pensionstagare.
Ur skatteförmågans synpunkt åter framhölls gentemot Riksdagens uttalande,
att många af dem, som skulle träffas af lagändringen i fråga, vore
personer, hvilkas ekonomiska villkor vore sådana, att hvarje än så ringa
Sammansatta Stats- (och Lag-)utskottets Utlåtande N:o 4. 33
ökning i deras skattebörda vore för dem betungande. Bland dem, som
på afsevärdt sätt skulle drabbas af lagändringen, framhöllos från olika båll
särskildt landsstatstjänstemännen, framför allt länsmännen, och vidare
präster, folkskollärare, underofficerare och järnvägsbetjänte samt pensionstagare
och understöds- eller undantagstagare. Många af ifrågavarande
inkomsttagare bodde i större stations- eller fabrikssamhällen, där lifsförnödenheterna
vore mycket dyrare och hyrorna vida högre än på själfva
landsbygden. Emedan deras inkomster, såsom på öret kända, noga uppskattades,
under det andra beskattningsföremål taxerades under sitt verkliga
värde, vore de dessutom redan jämförelsevis mer liårdt betungade af
skatter till staten och i synnerhet till kommunen, särskildt i förhållande
till de smärre fastighetsägarne, som knappast hade några nämnvärda
kommunalutskylder. Af samma anledning skulle ifrågavarande inkomsttagare,
därest deltagande i väghållningsskyldigheten nu blefve dem ålagdt,
komma att drabbas jämförelsevis hårdare af denna skyldighet än andra
väghållningsskyldige. Härtill komme att, enär bidragen till väghållningen
för alla andra beskattningsföremål än jordbruksfastighet utginge icke efter
väghållningens verkliga kostnad utan efter en på förhand uppgjord, förmänga
år gällande beräkning af kostnaden för underhållet in natura den
tid, mark är bar, men en sådan beräkning enligt sakens natur måste
komma att fastställa de högsta belopp, hvartill kostnaden under i orten
vanligen rådande förhållanden kunde komma att uppgå, väghållningsbördan
för jordbruksfastighet vanligen blefve mindre än den verkställda uppskattningen
utvisade och aldrig större än den verkliga kostnaden för väghållet
kräfde, under det att för öfriga beskattningsföremål vägbördan,
såsom den där alltid måste utgöras till dess fulla belopp efter uppskattningen,
vare sig sådant vore behöfligt för väghållningen eller icke, sålunda
måste blifva relativt drygare. Beträffande statens tjänstemän anfördes
jämväl, att deras löner, som bestiimts under en tid, då de varit fria från
deltagande i väghållningsbesväret, då mera knappt tryggade en anständig
bärgning och vore lägre än dem personer i enskild tjänst åtnjöte. I
fråga om pensionärer erinrades, att de genom pensioneringen fått sina
förutvarande inkomster betydligt reducerade, att de i allmänhet icke vore
i stånd att genom arbete bidraga till sitt uppehälle, och att pensionerna
vore så begränsade, att de icke tålde ytterligare beskattning.
Från deras sida, som uttalade sig för den ifrågasatta lagändringen,
gafs däremot uttryck åt den uppfattning, att förmågan att bidraga till det
allmänna vägunderhållet otvifvelaktigt i lika eller högre grad förefunnes
Bih. till Riksd. Prof. 1909. 4 Sami. 2 Afd. 4 Höft. 5
34
Sammansatta Stats- Coch Lag-)utsTcottets Utlåtande N:o 4.
inom de kategorier af beskattningsföremål, hvilka dittills varit från deltagande
i nämnda besvär befriade, som hos de öfrige, och särskildt ansågs
ur denna synpunkt fog icke förefinnas för att låta lön- och pensionstagare
intaga annan ställning i afseende å skattskyldigheten till vägväsendet
än mindre handtverkare och kapitalister.
Slutligen ansåg man på många håll mer än tvifvelaktigt, huruvida
den föreslagna lagändringen skulle lända till afsevärd och behöflig fördel
för vägkassorna. Frånsedt förhållandet med pensionstagare och med dem
jämnställda inkomsttagare, hvilkas bidrag under alla omständigheter blefve
så godt som utan betydelse, vore de distrikt, i hvilka ett större antal
löntagare funnes, industriella orter, där stora inkomster ändå tillflödade
vägkassorna, under det att i de rena jordbruksdistrikten, där bördan kändes
särskildt tryckande, knappt funnes några löntagare, hvadan ändringen
således icke skulle medföra någon lättnad för de förutvarande väghållningsskyldige
i sistnämnda distrikt. En lagändring, som sålunda endast
komme att verka till förmån för de rikare vägkassorna, men lämnade de
mer behöfvande oberörda, kunde icke anses lämplig.
73 vägstyrelser, 31 länsmän, 1 länsförening inom »Föreningen
Sveriges kronolänsmän», 11 hushållningssällskaps förvaltningsutskott och
Konungens befallningshafvande i 5 län antingen tillstyrkte lagändringen
eller förklarade sig icke hafva något däremot att erinra, hvaremot 7 vägstyrelser,
15 kronofogdar, 31 länsmän, 5 hushållningssällskaps förvaltningsutskott,
1 landsting och Konungens befallningshafvande i 15 län antingen,
hvad särskildt beträffar flertalet af kronobetjäningen och Konungens befallningshafvande,
bestämdt afstyrkte ändringen eller ställde sig tveksamma
däremot, under det slutligen öfrige i ärendet hörde vederbörande: 7 vägstyrelser,
15 länsmän, 1 länsförening inom »Föreningen Sveriges kronolänsmän»,
7 kronofogdar, 4 hushållningssällskaps förvaltningsutskott och
Konungens befallningshafvande i 2 län förmälde sig endast med vissa mer
eller mindre omfattande inskränkningar biträda Riksdagens framställning
i denna del.
I sistnämnda hänseende framkom m o, på sätt ofvan antydts, flera olika
ändringsförslag, afseende antingen förfarande frihet från deltagande i väghållningsbesväret
för något af här ifrågavarande slag af inkomst, såsom än
pensioner och därmed jämförliga inkomstslag, än endast statslöner, åtminstone
så att de statens tjänstemän, hvilka hade att öfva tillsyn öfver vägunderhållet,
icke skulle af lagändringen träffas, och än jämväl statspensioner
o. s. v., eller höjning för ifrågavarande inkomster af det skattepliktiga
Sammansatta Stats- (och Lag-)utslcottets Utlåtande N:o 4.
35
minimum från det i allmänhet gällande, 1,000 kronor, till 1,200, 1,500,
1,800 eller 2,500 kronor eller slutligen lindrigare beräkning af vägfyrktalet
för dessa inkomster, såsom — i stället för eljest en fyrk för hvarje
30 kronor — en vägfyrk för hvarje 50, 60 eller ända till 200 kronor
af inkomstens beskattningsbara andel.
I afgifvet betänkande förklarade kammarkollegium, att då det ville
synas, som om fördelarna af den ifrågakorana lagändringen skulle för flertalet
distrikt blifva af ringa betydelse samt i öfrigt hufvudsakligen tillgodokomma
de redan förut bättre lottade distrikten, och då dessutom en
del af de mot lagändringen anförda skäl synts kollegium förtjäna ganska
mycket beaktande, hvarförutom, för den händelse att, på sätt kollegium
föreslagit, kommunalstämmor och landsting skulle undfå rättighet att lämna
bidrag till allmänna vägbyggnader, sådant kunde förväntas föranleda ett
indirekt deltagande i det allmänna väghållet äfven för här afsedda inkomsttagare,
ansåge sig kollegium icke kunna biträda det i förevarande hänseende
framställda förslag.
I 1905 års kungl. proposition föreslogs härefter, att bestämmelsen om
frihet från deltagande i väghållningsbesväret för nu ifrågavarande kategorier
af skattdragande skulle ur lagen utgå.
Utskottet tillstyrkte de föreslagna ändringarna, som ock af båda kamrarna
biföllos.
Med afseende å beräkningen af vägfyrk för inkomst föreslogs i 1905
års kungl. proposition icke någon ändring i dittills gällande bestämmelser.
Af det ofvan anförda framgår, att frågan om skyldigheten för »annan
fastighet» och inkomst att i väghållningen deltaga äfvensom det förhållande,
hvari vägbördan bör hvila å nämnda beskattningsföremål, jämförda med
jordbruksfastigheterna, helt nyligen efter en omsorgsfull utredning varit
föremål för statsmakternas pröfning. Under sådana omständigheter bör ej
utan synnerligen talande skäl en rubbning af den nu gällande lagstiftningens
hufvudgrunder äga rum. Sådant är ej heller i nu föreliggande
motioner ifrågasatt, utan afse de framkomna förslagen endast en jämkning
till förmån för de ekonomiskt svagaste inkomsttagare och innehafvare af
annan fastighet. Hvad motionärerna i sådant afseende föreslagit synes
utskottet vara ganska behjärtansvärdt. Det kan nämligen ej bestridas, att
de skäl, som redan under väglagens förberedande behandling framhöllos
för lättnader åt de svagaste bland dessa skattdragande, under den korta
tid, som förflutit efter lagens antagande, vunnit i styrka. I sådant af
-
Utskottets
yttrande.
36
Sammansatta Stats■ (och Lag-Jutskottets Utlåtande N:o 4.
seende kan man ej underlåta att taga hänsyn dels till den synnerligen
stora skillnad, som inom flertalet väghållningsdistrikt uppkommit mellan
skatten per vägfyrk för jordbruksfastigheter å ena sidan och för andra
beskattningsföremål å den andra, och dels till den omständighet, att medan
dessa skattdragande nödgas deltaga i kostnaden för en del vägar, som
efter väglagens tillkomst utan något gagn för dem insynats såsom allmänna,
de samtidigt mycket ofta måste underkasta sig dryga kostnader för gator
och vägar inom samhällen, i hvilkas’ gatuhållning jordbruksfastigheterna
inom väghållningsdistrikten ej taga någon del.
Af alla dessa skäl synes det utskottet, som om en lindring i skattebördan
för ifrågavarande beskattningsföremål med skäl kan ifrågasättas.
I ärendets outredda skick anser sig utskottet ej kunna närmare angifva,
i hvad mån och på hvad sätt lindringen bör åvägabringas, utan torde
sådant böra göras beroende på en blifvande utredning.
c) Hemställan Slutligen har utskottet att behandla den af grefve Hamilton väckta
°gar°iafråga frågan om förändringar i fråga om grunderna för vägskattens beräkning.
om grunderna I detta afseende gäller för närvarande, att den af särskilda nämnden
^tensVeräk- uppskattade kostnad för underhåll af all indelad väg inom distriktet skall,
ning. efter afdrag för bidraget af statsmedel, fördelas på de till vägunderhåll in
natura förpliktade vägfyrkar, hvarefter det belopp, som enligt denna fördelning
på hvarje sådan fyrk belöper, såsom vägskatt påföres hvarje annan
vägfyrk. Hvad därutöfver erfordras för bestridande af vägkassans utgifter
enligt den fastställda utgiftsstaten påföres samtliga vägfyrkar till lika andel
för enhvar af dem.
Häri påyrkades i herr Lundells af grefve Hamilton åberopade motioner
vid 1905 års riksdag i hufvudsak den förändring, att hela väghållningskostnaden
såväl för vägunderhåll in natura som eljest inom ett distrikt
skulle sammanslås i en summa; att hvad däraf efter afdrag för statsbidraget
och andra tillgängliga inkomster återstode såsom brist att fylla,
skulle utdebiteras såsom vägskatt lika för alla vägfyrkar; samt att en
hvar väghållare in natura skulle genom afräkning vid uppbörden af hans
vägskatt och öfriga allmänna utskylder bekomma full ersättning för värdet
af den honom åliggande naturaprestation, sådan den blifvit af särskilda
nämnden uppskattad; samt att följaktligen hvarje sådan tvångsbildning af
öfverskott i vägkassan, som afses i 62 §, skulle vara utesluten.
Sammansatta Stats- (och Lag-)utshottets Utlåtande N:o 4. 37
Ilerr Lundell framhöll i en af berörda motioner, n:o 222, att afsikten
med hans förslag vore att, i den mån sådant kunde ske, genom förenklingar
i debitering och uppbörd af vägskatt minska kostnaden för väghållningen
och därmed äfven själfva skatten samt att förslaget hade till ändamål att
minska behofvet af de dyra vägdelningarnas upprepande och det oaktadt
utjämna missförhållanden, som uppkommit eller uppkomma såväl på grund
däraf, att man bibehölle en gammal vägdelning, vid hvilken väglotterna
utskiftats efter annan grund än den nu gällande, som ock därför att jordbruksfastigheters
taxeringsvärden kunde, under det vägdelning bestode,
undergå betydande växlingar.
Vidare anförde herr Lundell bland annat: »Det är gifvet, att så länge
en vägdelning består, anses en väglottsägare årligen deltaga i vägunderhållet
med det belopp, hvartill lottens underhåll af särskilda nämnden
senast uppskattats. Enligt väglagens mening däremot hör han deltaga i
väghållning med det belopp, som svarar mot hans vägfyrktal, och detta
senare belopp kan vara och är ofta nog ibland större, ibland mindre än
det mot naturaprestationen svarande. Detta är en af de omständigheter,
som framkalla behofvet af nya vägdelningar för missförhållandenas aflägsnande,
ehuru det vida enklare kunde ske därigenom, att lottägaren debiterades
för den på hans vägfyrktal belöpande, för all vägfyrk lika skatten
och krediterades för det af särskilda nämnden uppskattade värdet af naturaprestationen.
Skillnaden blefve stundom till lottägarens favör, stundom
åter till vägkassans, och i båda fallen skedde uppgörelsen dem emellan
vid uppbördsstämman.
Denna anordning förutsätter emellertid, att hela kostnaden för naturaunderhållet
uppföres i utgiftsstaten jämte årets öfriga utgifter för vägväsendet,
samt att statsbidrag jämte andra bidrag eller inkomster införas
i inkomststaten.
Skillnaden mellan utgifter och inkomster är hvad som måste inflyta
genom vägskatt, hvilken skulle bestämmas genom att nämnda skillnad fördelades
på distriktets hela vägfyrktal. Huruledes till äfventyrs brist eller
behållning från ett föregående år, bristens delvisa fyllande genom lån m. m.
skulle inverka, torde ej behöfva närmare belysas.»
»För egen del måste jag såsom olämplig beteckna en bestämmelse,
som nödgar till uttagande af högre skatt än som svarar mot kända och
erkända behof, äfven om öfverskottet fonderas intill dess man hunnit utfinna
en utväg att använda detsamma. Mig synes vida bättre, för att ej
38
Sammansatta Stats- (och Lag-)utskottets Utlåtande N:o 4.
säga det enda riktiga, vara att ej uttaga mera än som behöfs, och detta
är hvad som skulle ske vid genomförandet af mitt förslag. Det är sant,
att därigenom komme väglottsägare i vissa distrikt att få någon del af
sina naturaprestationer ersatt, således en ''lindring’ i väghållningen, men
per vägfyrk räknadt precis lika stor ''lindring'' tillgodokomme enhvar annan
väghållningsskyldig genom den lägre vägskatten, d. v. s. att genom antagandet
af mitt förslag uppkomme af sig själft den i 62 § i utsikt ställda
''lindring af väghållningsbesväret i dess helhet’, hvilken med nu gällande
beräkning af vägskatt m. m. icke kan beredas utan anlitande af ny vägdelning,
för hvilken kostnaden måhända skulle medtaga ett eller annat års
lindring’. Denna lindring äfven för de beskattningsföremål, som icke
deltaga i naturaunderhållet, och som enligt mitt förslag i många fall
åstadkommes, har naturligtvis en stor betydelse, då man i vida högre grad
än nu påkallar deras bidrag till väghållningen.
Det torde falla af sig själft att i de distrikt, där nämnvärda fonder
redan bildats, dessa ej böra på en gång realiseras genom att i inkomststaten
uppföras under rubrik ''behållning vid årets slut’, utan särskildt
bokföras för att behandlas enligt 62 §.»
Herr Lundell hemställde därför om sådan ändring i § 60 m. fl.
»att hela den af särskilda nämnden uppskattade årliga väghållningskostnaden,
jämte öfriga kostnader, som för kommande år beräknats behöfliga
för väghållning och förvaltning, äfvensom utgifter för täckande af
brist, räntor och inbetalningar å upptagna lån upptagas i utgiftsstaten,
att i inkomststaten upptagas jämte sådant redan befintligt öfverskott
från föregående år, hvilket ej uppkommit därigenom, att den skatt, som
påförts andra beskattningsföremål än jordbruksfastighet, inbringat mera än
ur vägkassan skolat utgifvas, därjämte äfven statsbidrag, bidrag från landsting,
kommuner eller andra, äfvensom öfriga inkomster af olika slag,
att skillnaden mellan utgifter och inkomster utdebiteras såsom vägskatt
lika för all fyrk, vare sig den åsatts jordbruksfastighet eller annat
beskattningsföremål,
att den som utgör väghållning in natura — jämte det han debiteras
för vägskatt efter sitt fyrktal — äfven krediteras för värdet af den honom
åliggande naturaprestationen, hvilket värde vid uppbörden anses såsom
inbetalning å såväl vägskatt som å öfriga honom i samma debetsedel påförda
utskylder, samt
att till vägkassan levereras hvad som efter denna afräkning återstår
Sammansatta Stats- (och Lag-)utskottets Utlåtande N:o 4. 39
såsom behållning af vägskatten, jämte statsbidrag och öfriga till äfventyra
utfästa bidrag.»
Detta herr Lundells förslag öfverensstämde i hufvudsak icke blott med
hvad Kungl. Maj:t i 1889 års proposition föreslagit utan jämväl med do
i 1880 års kommittöbetänkande och kammarkollegii i anledning af detsamma
afgifna utlåtande föreslagna bestämmelserna.
Det särskilda utskott, som vid 1889 åra riksdag behandlade den
kungl. propositionen, afstyrkte emellertid densamma i denna del och föreslog
i stället de bestämmelser, som sedermera år 1891, med ett tillägg på
grund af det då beslutade statsbidraget, inflöto i lagen.
I afgifven reservation yrkade herr Eyding bifall till Kungl. Maj:ts
förslag i denna del. Andra Kammaren antog emellertid utskottets förslag,
hvilket äfven sedermera, såsom redan är nämndt, vid 1891 åra riksdag,
med ofvan nämnda tillägg, af båda kamrarna bifölls.
Särskilda utskottet vid 1905 års riksdag anförde i anledning af herr
Lundells ofvanberörda motion, n:o 222, hufvudsakligen, att ett bifall till
motionen, i hvad den afsåge att möjliggöra vägskattens begränsning efter
behofvet utan tvång till öfverskottsbildning i vägkassan, icke kunde få
någon praktisk betydelse annat än för det jämförelsevis ringa antal distrikt,
där uttaxering å jordbruksfastigheternas vägfyrkar icke behöfdes; att öfverskottsbildningen
icke utgjorde en fondbildning i egentlig mening utan en
temporär uppsamling af medel afsedd att förbrukas så snart som möjligt
till godo indirekt och direkt för de skattdragande själfva; att utsikterna
att erhålla grundförbättring af vägarna skulle minskas, om anskaffande af
medel därtill skulle lämnas beroende af de väghållningsskyldiges eget beslut;
att det kunde ifrågasättas, om den fullständigt nya anordning, att hvarje
väghållare skulle i likvid med vägkassan erhålla full ersättning för sitt
vägunderhåll in natura, en anordning som måste ställa synnerligen stora
anspråk på noggrannheten och riktigheten af särskilda nämndens uppskattning,
skulle under alla förhållanden kännas rättvis och billig; att det vore
tvifvelaktigt, om förslaget skulle medföra en minskning af behofvet af nya
vägdelningar, då sådana i främsta rummet framkallades af tillkomsten af
annat, hvarmed motionen ej ägde sammanhang. Af dessa skäl och då
motionärens förslag i själfva verket syntes vara af den djupt ingripande
art, att det i alla sina verkningar knappast kunde i sakens dåvarande skick
klart bedömas, funne utskottet sig icke böra tillstyrka godkännande af detsamma.
40
Sammansatta Stats- (och Lag-)utslcottets Utlåtande N:o 4.
Utskottets
yttrande.
Herrar Cederberg, grefve Hamilton, E. L. Petersson, Hägglund och
Lundell tillstyrkte emellertid i afgifven reservation motionen.
Sedan i Första Kammaren bland andra herr Cederberg yrkat bifall
till sin m. flis reservation, samt jämväl, af anledning att utskottet icke
ansågs hafva ingått på en behandling af frågan om motionens inflytande
på de särskilda paragrafernas affattning, yrkande om återremiss framställts,
beslöt kammaren med 81 röster mot 30, som tillföllo utskottets förslag,
till utskottet återremittera den första af de paragrafer, som berördes af
herr Lundells förslag, hvarefter jämväl öfriga paragrafer, på hvilka förslaget
inverkade, återförvisades. Andra Kammaren biföll emellertid utskottets
förslag.
Härefter hemställde utskottet, att som sammanjämkningsförslag icke
lämpligen borde af utskottet afgifvas, förrän båda kamrarna slutligt behandlat
lagförslagets samtliga delar, Första Kammaren ville fatta beslut angående
ifrågavarande paragrafer, hvilka af Andra Kammaren godkänts utan förändring.
Sedan vid frågans förnyade handläggning i Första Kammaren
framhållits, att, om kammaren bifölle reservationen, en sammanjämkning
skulle blifva omöjlig, hvilket skulle hafva till följd, att jämväl andra af
båda kamrarna antagna förändringar i väglagen komme att förfalla, antogs
utskottets förslag.
Af hvad ofvan anförts torde framgå, att vid väglagens behandling
under 1905 års riksdag meningarna rörande nu ifrågavarande ämne varit
delade, samt att af formella skäl frågan ej blifvit så omsorgsfullt pröfvad
som önskligt varit. De olägenheter, som härledas från de nu gällande
bestämmelserna rörande vägskattens beräkning, lära sålunda ej hafva blifvit
tillbörligen beaktade.
Hvad själfva saken beträffar, anser utskottet sig böra framhålla, att
då ''enligt lagens bestämmelser den efter statsbidragets frånräknande återstående
kostnaden för underhåll af all indelad väg inom ett distrikt skall
fördelas på de till underhåll in natura förpliktade vägfyrkarna, hvarefter
lika belopp, som därvid belöper på hvarje sådan fyrk, skall såsom vägskatt
påföras hvarje annan fyrk, måste detta i många fall medföra synnerligen
olämpliga konsekvenser. Detta gäller särskild! i distrikt, inom
hvilka större industri- eller villasamhällen äro belägna eller där eljest ett
förhållandevis stort antal till vägunderhåll in natura icke förpliktade vägfyrkar
förekomma. Om inom dylika distrikt största delen af de allmänna
Sammansatta Stats- (och Lag-)utskottets Utlåtande N:o 4.
41
vägarna äro till underhåll indelade, komma gifvetvis vida större belopp
att uttaxeras än behofvet kräfver. Följden häraf blifver då, antingen att
penningmedel i oträngdt mål användas på vägarnas underhåll och hvad
därmed kan sammanhänga, eller att, såsom statistiken utvisar, i sådana
distrikt tvångsvis hopas vägkassor af onödig storlek. Ett sådant missförhållande
skulle ju förebyggas genom bestämmelser i den riktning, som
grefve Hamilton i sin motion antydt samt jämväl af Kungl. Maj:t tidigare
föreslagits. Ändrades lagen i denna riktning, skulle detta medföra, att,
med bibehållande af jämlikheten i skatteväg mellan samtliga vägfyrkar,
såväl de till underhåll in natura förpliktade som ock öfriga skattdragande
erhölle en välbehöflig lättnad i vägtungan. Och denna obestridliga fördel
torde väl uppväga de olägenheter, hvilka förmenats skola föranledas af
den ifrågasatta lagändringen.
Nu är väl sannt, att då, på sätt ofvan antydts, olägenheten af det
nu gällande lagstadgandet i hufvudsak berör endast de rikare vägdistrikten,
denna olägenhet skulle väsentligen reduceras vid en sådan sammanslagning
af samtliga distrikten inom hvart och ett af de olika landstingsområdena,
som utskottet under punkt a) af detta moment ifrågasatt, samt att under
dylik förutsättning lagändringen måhända blefve öfverflödig. Men då man
gifvetvis ej kan förutse, huruvida en dylik sammanslagning af vägdistrikt
kommer till stånd, finner utskottet sig ej kunna underlåta att äfven uti
ifrågavarande hänseende påkalla erforderlig utredning.
På grund af hvad sålunda under detta moment anförts får utskottet
hemställa,
att Riksdagen i anledning af herrar August Petterssons
och Lindblads inom Första Kammaren väckta
motioner n:is 3 och 37 samt senare delen af grefve
Hamiltons inom Andra Kammaren väckta motion n:o 69
måtte i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla, det täcktes
Kungl. Maj:t taga under öfvervägande, huruvida lagen
angående väghållningsbesvärets utgörande på landet bör
i så måtto ändras:
a) att i fall, då sådant befinnes önskligt, väghållningsdistrikten
må kunna utvidgas till att omfatta landstingsområdena;
Bih.
till Riksd. Prof. 1909. 4 Sami. 2 Afd. 4 Häft.
6
42
Sammansatta Stats- (och Lag-)utslwttets Utlåtande N:o 4.
b) att någon lindring beredes med afseende å den
vägskatt, som enligt 59 § momenten c) och d) i väglagen
bvilar å »annan fastighet» och inkomst, då fastighetens
taxeringsvärde samt inkomstbeloppet ej öfverstiga visst
belopp; samt
c) att grunderna för vägskattens beräkning förändras
i syfte att förebygga utdebitering tvångsvis af
högre vägskatt än behofvet påkallar,
äfvensom att Kungl. Maj:t måtte för Riksdagen
framlägga de förslag till ändringar i väglagen, hvartill
detta öfvervägande kan gifva anledning.
Stockholm den 19 april 1909.
På sammansatta stats- och lagutskottets vägnar:
T. ZETTERSTRAND.
Reservationer:
Beträffande moment I punkt a af herr Wiklund, som åberopade sin
reservation i ärendet vid 1908 års riksdag, så lydande:
»Den omständigheten, att underhållet af de allmänna vägarne på
landet verkställts af enskilda, innebär icke något bevis för att berörda
underhåll icke skulle vara en statsuppgift. Man kan tvärtom påstå att
redan vid den tid, då detta förhållande uppkom, ansågs vägunderhållet
vara en statsangelägenhet, hvars fyllande emellertid fördelades mellan
landets jordägare. På grund af dåvarande förhållanden hade man skäl
antaga, att härigenom skulle en jämn och rättvis fördelning af vägbördan
åstadkommas. Genom bestämmande af vägunderhållets utgörande in natura
af såg man därjämte att för jordägarne anvisa den lindrigaste formen för
fyllande af berörda statsbehof. Ej heller under senare tid har man kunnat
förneka vägunderhållets natur af statsuppgift. Ett erkännande häraf torde
väl få anses ligga i det förhållandet, att staten redan nu lämnar 3/20 -delar
Sammansatta (Stats- och Lag-)utskottets Utlåtande N:o 4.
43
af den uppskattade underhållskostnaden samt dessutom bidrag till synnerligen
Lärdt betungade vägkållningsdistrikt.
Den utredning, som uti föreliggande motion åstadkommits, visar
emellertid, att hittills vidtagna åtgärder icke äro tillfyllest. Uppenbart
torde vara, att berörda åtgärder icke äro ägnade att i någon afsevärd
mån lätta den tryckande skattebörda, som vägunderhållet utgör för landsbygdens
innevånare. Lika litet äro de ägnade att i verksammare grad
utjämna den orättvisa fördelningen af denna skattebörda. Utom hvad
motionen i denna del innehåller, torde böra erinras om den ökning i den
ojämna fördelningen af väghållningsbesväret, som föranledes af de olika
afstånden till vägskiftena för dem underhållet in natura åligger. De
företeelser, som i motionen finnas omförmälda såsom följder af nuvarande
missförhållanden, synas mig icke böra underskattas.
Fullständigt undanröjande af berörda missförhållanden torde icke
kunna ske, utan att staten öfvertager hela kostnaden för väghållningsbesväret
på landet. Därigenom öppnas möjlighet ej allenast till en jämn
och rättvis fördelning af vägbördan efter hvars och ens förmåga att bära
den, utan äfven till ett nedbringande af den totala kostnaden för vägunderhållet.
Med ett väl afvägdt entreprenadsystem, där frivillig öfverenskommelse
ej kan trätfas om vägunderhållet, torde detta säkerligen kunna
ställas ännu billigare än under nuvarande förhållanden. En öfverflyttning
på statskassan af kostnaderna för vägunderhållet lärer ock allenast vara
ett fullföljande af en princip, som staten redan erkänt vara riktig.
Det må nu visserligen medgifvas, att frågan om väghållningsbesvärets
utgörande på landet nyligen varit föremål för statsmakternas beslut och
att det vid sådant förhållande kan ifrågasättas, om skäl förefinnas att
redan nu vidtaga ytterligare åtgärder, men å andra sidan torde ej få förbises,
att nu gällande bestämmelser näppeligen kunna betraktas annat än
såsom en öfvergångsform.
De synpunkter, som utskottet framhållit, äro visserligen beaktansvärda,
men synas i allt fall icke innebära tillräckliga skäl för uppskjutande
af en fråga, hvars lösning skulle på ett i största möjliga grad rättvist
sätt utjämna och fördela vägbördan.
Ehuru motionärens förslag i vissa hänseenden ansluter sig till nu
gällande bestämmelser, torde emellertid en afsevärd omläggning angående
väghållningsbesvärets utgörande erfordras för ernående af det mål, som
motionären åsyftar. Den utredning, som bör föregå ett beslut i dessa
44 Sammansatta (Stats- och Lag-)utskottets Utlåtande N:o 4.
delar, lärer säkerligen icke annat än genom Kungl. Maj:ts försorg stå
att vinna,
På grund däraf ock hvad i öfrigt anförts får jag hemställa,
att Riksdagen i anledning af förevarande motioner
ville i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla, det täcktes
Kungl. Maj:t låta utarbeta och för Riksdagen framlägga
förslag därom, att kostnaderna för väghållningsbesväret
å landet må af staten öfvertagas eller af
statsmedel bestridas.»
Beträffande moment I punkt b af herrar WiMund och Svallingsson,
som inom utskottet yrkat bifall till motionärernas framställningar.
Beträffande moment II punkt a af herrar Paulson, WiMund och Esbjörn
Persson, som inom utskottet yrkat afslag å motionen.
Det skulle antecknas, att herr Lindhagen ej deltagit i ärendets behandling
inom utskottet.
Stockholm, Victor Pettersons A.-B. tr-, 1909.