Sammansatta Stats- och Lagutskottets Utlåtande N:o 1.

1

N:o 1.

Ank. till Riksd. kansli den 4 mars 1909 kl. 1 e. m.

Sammansätta stats- och lagutskottets utlåtande n:o 1, i anledning
af väckt motion om statsbidrag till aflönande af fjärdingsman.

Sammansatta stats- och lagutskottet har till förberedande behandling
fått emottaga eu af herrar Bengtsson i Häradsköp och Johansson i Aflösa
inom Andra Kammaren väckt motion, n:o 55, så lydande:

»Gång efter annan har framställning gjorts till Riksdagen, att fjärdingsmannens
löneförmåner skulle bestridas af staten. Med dessa framställningar
har visserligen ännu icke det åsyftade resultatet vunnits; men då enligt
vårt förmenande det nu förefinnes ett ännu större behof af att en sådan
förändring åvägabringas, tveka vi icke att ånyo draga denna fråga under
Riksdagens pröfning.

Den kommunala skattebördan ökas mångenstädes för hvarje år i så
oroväckande grad, att de skattdragande icke utan oro kunna tänka på
framtiden, och ur den synpunkten torde man vara berättigad att på hvad
sätt som ske kan söka åstadkomma någon lindring. Tanken att i berörda
afseende bringa hjälp från statens sida är för öfrigt icke ny. Den kar
behandlats på många sätt, om också ännu intet resultat på detta område
uppnåtts.

För att i någon mån bringa hjälp härutinnan hålla vi före, att det
vore lämpligt, om den till fjärdingsmännen utgående aflöningen helt eller
delvis bestredes af staten. För närvarande utgår denna afgift, som bekant,
af kommunens medel, och att den i afsevärd mån är för kommunerna
ganska betungande torde framgå däraf, att fjärdingsmän finnas, som hafva
högst afsevärda årliga löneinkomster.

Bih. till Riksd. Prot. 1909. 4 Sami. 2 Afd. 1. Häft. (Ko 1.).

1

Utskottets

yttrande.

2 Sammansätta Stats- och Lagutskottets Utlåtande N:o 1.

Skälet hvarför Riksdagen icke hittills ansett sig böra bestrida dessa
utgifter har i hufvudsak varit, att man ansett fjärdingsmannens befattning
vara ett menighetsbestyr, hvarför ersättning borde erhållas endast af kommunerna.
Men det torde kunna sättas i fråga, om man icke vid ett dylikt
betraktelsesätt äfven skulle kunna hänföra, låt oss säga, länsmännens befattningar
till menighetsbestyrens område. Om också med ganska olika
befogenhet ha ju dock både länsmän och fjärdingsmän till hufvuduppgift
att sörja för ordning och säkerhet, enhvar inom sitt område.

För öfrigt torde man knappast från statens sida vara befogad att
vägra hjälp på detta område, blott därför att befattningen i fråga betecknas
såsom ett menighetsbestyr; ty till sådana måste väl äfven hänföras
den uppgift, som föreligger den extra polisstyrka, till hvars aflöning bidiag
lämnas af staten.

Staten har nu också genom den nu i det närmaste afslutade regleringen
för landsstaten på ett, som vi hålla före, riktigt sätt sörjt för „
dessa tjänstemäns aflöning, och vi kunna icke riktigt fatta anledningen
till att staten skulle alldeles uraktlåta att lämna sitt bidrag till aflöningen
utaf den stora organisationens sista led, fjärdingsmännen.»

Frågan om fjärdingsmännens aflöning helt eller delvis af statsmedel
har förevarit till behandling vid riksdagarna åren 1888, 1903, 1904 och
1905.

Framställningarna hafva vid samtliga dessa tillfällen afstyrkts af vederbörande
utskott samt af båda kamrarna afslagits.

Det sammansatta stats- och lagutskott, som år 1904 hade att behandla
frågan, fann icke skäl föreligga, som talade för en förändring uti fjärdingsmannabefattningens
genom sekler häfdvunna karaktär af kommunal institution
— ett menighetsbestyr —, och erinrade utskottet, hurusom af den
för fjärdingsmännen gällande instruktion, utfärdad af Kungl. Maj:t den
29 september 1899, syntes framgå, att fjärdingsmännens åligganden hufvudsakligen
afsåge att verka för uppehållande af ordning och säkerhet, hvar
och en inom den eller de kommuner, inom hvilka han blifvit till fjärdingsman
utsedd. Att fjärdingsmannen för detta sitt arbete aflönades af kommunen
syntes utskottet icke innebära någon obillighet, särskildt som staten
årligen bidroge med betydliga belopp till aflöning och underhåll af särskild
polisstyrka på landet.

Nuvarande sammansatta stats- och lagutskott hyser i frågan samma
uppfattning och kan sålunda ej förorda bifall till nu förevarande motion.

Sammansatta Stats- och Lagutskottets Utlåtande N:o 1. 3

Sedan Riksdagen senast fattade beslut i ämnet hafva icke heller några
ändrade förhållanden på detta område inträdt, som skulle kunna föranleda
till ett frånträdande af samma beslut.

Utskottet får alltså hemställa,

att ifrågavarande motion icke må till någon Riksdagens
åtgärd föranleda.

Stockholm den 3 mars 1909.

På utskottets vägnar:

T. ZETTERSTRAM).