Sammansatta Stats- (och Banko)utskottets Utlåtande N:o 10.
1
KS:o EG.
Ank. till Riksd. kansli den 16 maj 1909 kl. 12 midd.
Utlåtande, i anledning af väckta motioner angående skrifvelse till
Konungen i fråga om anordnande af en låneanstalt för
kommuner inom riket.
Till behandling af sammansatt stats- och bankoutskott hafva öfverlämnats
följande till statsutskottet för förberedande behandling hänvisade
motioner, nämligen •
dels n:o 23 inom Första Kammaren af herr Trapp, som hemställt, att
Riksdagen ville besluta, att hos Kungl. Maj:t anhålla om utredning i afseende
å inrättandet genom statens försorg af en kommunal låneanstalt,
och att Kungl. Maj:t ville snarast möjligt till Riksdagen inkomma med de
yttranden och förslag, hvartill utredningen kunde föranleda, samt att Riksdagen
ville för ändamålet ställa till Kungl. Majrts förfogande ett anslag
af 5,000 kronor;
dels ock n:o 38 inom Andra Kammaren af herr Rune, som föreslagit
att Andra Kammaren för sin del ville besluta, att Riksdagen måtte i skrifvelse
hos Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t täcktes låta utreda, huruvida
och på hvilket sätt en allmän lånekassa för Sveriges kommuner kunde
inrättas och att såvida utredningen därtill gåfve anledning, vidtaga de åtgärder,
som för kassans bringande till stånd erfordrades.
Bih. till Riksd. Prot. 1909. 4 Sami. 2 Afd. 10 Höft. (N:o 10.)
1
2
Sammansatta Stats- (och BanJco)utskottets Utlåtande N:o 10.
Motivering
för herr
Trappa
motion
dr 1908.
Uti den åberopade motiveringen till herr Trupps under år 1908 i
frågan väckta motion anföres följande:
»Genom ett system af lagstiftnings- och andra åtgärder — genom banklagarna,
genom förordningarna angående hypoteksbanken och hypoteksföreningarna,
genom odlingslånefonden, rederilånefonden, egnahemslånefonden
m. fl. — hafva statsmakterna sökt organisera, trygga och underlätta kreditväsendet
på olika områden af näringslifvet.
På en punkt företer emellertid detta system en betänklig lucka. Rikets
kommuner äro i fråga om utvägar att fylla sina lånebehof helt och hållet
lämnade åt sig själfva. På detta område råder en kännbar brist på organisation,
som i hög grad påkallar statsmakternas uppmärksamhet.
Det ligger i sakens natur, att denna brist först under tider af penningknapphet
skall göra sig i hela sin styrka gällande. Under dylika tider
nödgas kommunerna vända sig till de vanliga affärsbankerna för erhållande
af nödvändiga förskott. Följden häraf blir å ena sidan, att kommunerna
ofta måste betala rent af exorbitanta räntesatser, å andra sidan, att bankernas,
under tider af ifrågavarande slag, redan af andra anledningar begränsade
rörelsefrihet ytterligare inskränkes till förfång för näringslifvet i
dess helhet. Detta är hvad som nu inträffat. Bankernas portföljer tyngas
för närvarande af mycket betydande belopp kommunalreverser, hvilka,
ehuru otvifvelaktigt mycket goda och säkra, dock ur banksynpunkt måste
betecknas såsom »tunga» papper.
På dessa olägenheter skulle en genom statens försorg upprättad kommunal
låneanstalt kunna råda bot. Genom en på lämpligt sätt organiserad
sådan skulle det kommunala kreditväsendet ställas på en fast och tidsenlig
basis. En ordnad marknad för kommunalpapper skulle skapas, anskaffandet
af kommunallån underlättas samt kommunernas ränteutgifter minskas.
Härförutom skulle den ej oväsentliga fördelen vinnas, att bankernas portföljer
befriades från kommunalpapper, hvarigenom dessa penninginrättningars
bemödanden att understödja näringslifvet komme att underlättas.
En, på sätt här nedan antydes, organiserad kommunal låneanstalt
skulle kunna åt kommunerna, äfven de största och rikaste, förmedla billigare
lån än hvarje på egen hand uppträdande kommun kunde betinga sig. I
stället för den nuvarande långa listan på stora och små obligationslån, utgifna
af ett stort antal kommuner, skulle efter hand träda ett enhetligt
svenskt kommunalpapper, för hvilket utan svårighet skulle kunna beredas
en fast internationell marknad.
I Tyskland, där det kommunala kreditväsendet ännu är i saknad af
3
Sammansatta Stats- (och Banko)uiskottets Utlåtande N:o 10.
en central organisation, ropas högljudt på en sådan. Det virrvarr af kommunallån,
stora och små, af alla möjliga olika typer och till ett antal af öfver
800, som trängas på lierlinerbörsens kurslista, inverkar gifvetvis ofördelaktigt
på det kommunala kreditväsendet. För att öfvervinna de häraf
uppstående olägenheterna, anser man ingenting annat vara att göra än att
upprätta ett kommunernas gemensamma penninginstitut, som kunde taga
hand om det kommunala kreditväsendet och skapa en enhetlig typ för
kommunalobligationer.
I Frankrike tillfredsställas kommunernas lånebehof till den vida öfvervägande
delen af Crédit-Foncier, den franska hypoteksbanken. Återstoden
af ifrågavarande behof fylles hufvudsakligen af den staten tillhöriga Caisse
des Dépöts.
I England hafva blott några få af de allra största städerna upptagit
egna obligationslån, bland hvilka staden Londons »Metropolitan Consolidated»
utgör en sammanslagning af eu mängd äldre lån af olika typer. I
öfrigt täckas de kommunala lånebehofven direkt af staten, som för detta
ändamål emitterat ett särskildt 3 °/o lån, kalladt »Local Loans Stock».
Det torde vara öfverflödigt att framhålla, huru mycket större bekofvet
af en central organisation af det kommunala kreditväsendet är här i
Sverige än i Tyskland, England eller Frankrike. Intet af sistnämnda tre
länder är i behof af utländsk marknad för den kommunala kreditens tillfredsställande.
(Tyska kommunallån hafva visserligen placerats i Paris,
men endast i mycket sällsynta undantagsfall.) Några af de största svenska
städerna hafva som bekant obligationslån introducerade i utlandet, men
för det stora flertalet svenska kommuner är den utländska penningmarknaden
stängd. Obligationer, utfärdade af eu svensk kommunal låneanstalt,
anordnad på sätt nedan angifves, skulle utan tvifvel blifva begärliga såväl
i Tyskland som i Frankrike och England. Hvilken stor betydelse detta
skulle hafva för den svenska kommunalkrediten, lärer ej här behöfva närmare
framhållas.
En nödvändig förutsättning för att dylika obligationer skulle på utlandets
börser intaga den rangplats, hvartill de skulle vara berättigade,
är att obligationerna befriades från svensk stämpel. Någon annan kostnad,
än den som uppstode i följd af stämpelfriheten, skulle låneanstalten icke
tillfoga staten, då utlåningen naturligtvis skulle så anordnas, att inflytande
räntor täckte ej blott ränteutgifterna utan äfven alla förvaltnings- och
öfriga kostnader.
Att staten ej skulle åsamkas någon risk för låneanstalten, torde vara
4 Sammansatta Stats- (och Banko)utslcottets Utlåtande N:o 10.
uppenbart. Sedan 46 år tillbaka ligga statens obligationer såsom grundfond
i allmänna hypoteksbanken, och att dessa obligationer icke vid något enda
tillfälle sväfvat i någon som helst fara, torde vara ostridigt. Lika liten
skulle statens risk blifva af att lägga sina obligationer såsom grundfond
i en allmän kommunal låneanstalt. Hitintills har man icke, såvidt bekant
är, något exempel på att en svensk kommun blifvit urståndsatt att fullgöra
sina förpliktelser; och andra kommunallån än sådana, till hvilkas upptagande
Kungl. Maj:t — efter den omsorgsfullaste pröfning — lämnat
tillstånd, skulle icke från anstalten utlämnas.»
Till närmare utveckling af hvad med motionen åsyftas lämnas i densamma
följande utkast till de väsentligaste reglementsbestämmelserna angående
en låneanstalt af ifrågavarande slag:
§ 1.
Anstalten har till ändamål att till kommuner inom riket utlämna lån,
till hvilkas upptagande Kungl. Maj.t meddelat tillstånd.
§ 2.
Till grundfond för anstalten öfverlämnar staten genom riksgäldskon■''
ref i i af staten utgifna obligationer, ouppsägbara
från innehafvarens sida samt förskrifna med tre och en half procents ränta,
ägande anstalten öfver dem förfoga på sätt här nedan sägs.
§ 3.
Anstalten äger att mot räntebärande, till innehafvaren ställda obligationer
upptaga lån att inom viss bestämd tid återbetalas antingen genom
årlig amortering eller efter uppsägning utan fastställd amortering. Lån,
som af anstalten upptages, skall vara från dess sida uppsägbart efter viss
tid, högst tio år.
Beloppet af anstaltens utelöpande obligationer må icke öfverstiga tiodubbla
beloppet af grundfonden.
Den kapitalrabatt och de öfriga kostnader, som anstalten vid uppta -
5
Sammansatta Stats- (och Banho)utskottets Utlåtande N:o 10.
gande af lån kan kafva fått vidkännas, skola antingen vid låns utlämnande
till kommun af denna omedelbart gäldas eller ock amorteras inom tio år.
§ 4.
Anstalten äger att till kommuner inom riket utlämna lån, till hvars
upptagande Kungl. Maj:t meddelat tillstånd. Sådant lån skall vara ställdt
att återbetalas antingen genom viss årlig amortering inom af Kungl. Maj.t
föreskrifven tid eller efter viss kortare tids förlopp utan fastställd amortering.
Lån, som af anstalten utlämnas, kan, sedan tio år förflutit, af
låntagaren uppsägas till betalning efter ett år. Om låntagaren ej inom
föreskrifven tid erlägger ränta och amortering, äger anstalten att uppsäga
lånet till betalning efter ett år.
Anstalten äger köpa samt åter försälja obligationer tillhörande af
svensk kommun upptaget lån, till hvars upptagande Kungl. Maj:t lämnat
tillstånd.
Anstalten äger förmedla upptagandet af sådant lån.
§ 5.
Anstalten åligger att vid all sin upplåning tillse, att tillräcklig säkerhet
därför i kommuners skuldförbindelser ställes och under hela lånetiden
bibehålies, dock må anstalten vid upptagandet af lån göra den del af inlåningens
motvärde, som ej kan omedelbart till kommuner utlånas, tillfälligtvis
fruktbärande genom insättning mot ränta hos banker eller bankhus
i in- eller utlandet.
Andra tillgängliga medel må göras fruktbärande antingen genom köp
af anstaltens egna obligationer, hvilka anstalten må åter afyttra, eller genom
insättning mot ränta hos banker eller bankhus i in- eller utlandet.
§ 6.
Anstalten äger förfoga öfver grundfonden på samma sätt som hypoteksbanken
äger förfoga öfver sin grundfond.
§ 7.
Af den behållning, som å anstaltens rörelse kan uppstå, bildas en
reservfond, hvilken tillhör staten. Öfverstiger reservfonden fem procent af
anstaltens utelöpande obligationer, äger staten förfoga öfver öfverskottet.
Motivering
för
herr Runes
motion.
6 Sammansatta Stats- (och JBanfco)utskottets Utlåtande N:o 10.
§ 8.
Anstalten förvaltas af en styrelse med säte i hufvudstaden. Styrelsen
skall bestå af fem ledamöter: tre utsedda af Kungl. Maj:t, en utsedd af
fullmäktige i riksbanken och en utsedd af fullmäktige i riksgäldskontoret.
§ 9-
Eevision verkställes af tre revisorer, utsedda en af Kungl. Maj:t, en
af fullmäktige i riksbanken och en af fullmäktige i riksgäldskontoret.
Kungl. Maj:t äger meddela styrelsen ansvarsfrihet.
§ 10.
Kungl. Maj:t meddelar instruktion för styrelsen.
Herr Kune anför till stöd för sin nu föreliggande motion följande:
»Uti motion vid 1907 års riksdag föreslog jag, att Kiksdagen måtte i
skrifvelse bos Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t täcktes låta utreda,
huruvida och på hvilket sätt en allmän lånekassa för Sveriges kommuner
kunde inrättas, och att såvida utredningen därtill gåfve anledning vidtaga
de åtgärder, som för kassans bringande till stånd kunde erfordras.
Motionen tillstyrktes af vederbörande utskott, men afslogs af Andra
Kammaren.
Yid riksdagen 1908 framlade jag ånyo motionen, uti hvilken då ett
tjugutal af kammarens ledamöter instämde. Dessutom väcktes vid sistnämnda
riksdag inom båda kamrarne flera andra motioner i liknande syfte.
Så föreslog herr Jeansson i Kalmar med flere uti Andra Kammaren,
att Kiksdagen måtte i skrifvelse hos Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl.
Maj:t måtte låta utreda under hvilka villkor Allmänna Hypotekskassan för
Sveriges städer skulle kunna af staten erhålla en grundfond å exempelvis
trettio millioner kronor i af staten utgifna räntebärande obligationer för
att därigenom sättas i stånd att på fullt tillfredsställande sätt tillgodose
kommunernas och fastighetsägarnes i städer och stadsliknande samhällen
lånebehof.
Herr O. Trapp hemställde uti Första Kammaren, att Kiksdagen ville
besluta att hos Kungl. Maj:t anhålla om utredning i afseende å inrättandet
genom statens försorg af en kommunal låneanstalt, samt att Kungl. Maj:t
7
Sammansatta Stats- (och Banl:o)utskottets Utlåtande N:o 10.
ville snarast möjligt till Riksdagen inkomma med de yttranden och förslag,
hvartill utredningen kunde föranleda.
Ilerr G. A. Berg föreslog uti Första Kammaren, att Riksdagen ville
besluta att i skrifvelse hos Kungl. Majrt anhålla, att Kung! Maj:t täcktes
låta utreda dels huruvida och under hvilka villkor Allmänna Hypotekskassan
för Sveriges städer skulle kunna af staten erhålla uti af staten utgifna
räntebärande obligationer en grundfond af sådan storlek, att hypotekskassan
därigenom sattes i stånd att på ett tillfredsställande sätt tillgodose
kommunernas och fastighetsägarnes i städer och med dem jämförliga samhällen
lånebehof, dels ock, om denna utredning skulle gifva vid handen,
att dessa lånebehof ej lämpligen kunde tillgodoses af en för dessa gemensam
kreditanstalt, huruvida och på hvilka villkor staten skulle kunna på
nyss angifna sätt garantera såväl en lånekassa för rikets kommuner som
äfven Allmänna Hypotekskassan för Sveriges städer för att sätta dem i
stånd att på ett full effektivt sätt fylla, den förra kommunernas och den
senare fastighetsägarnes i städer och med dem jämförliga samhällen kreditbehof.
Slutligen framställde uti Andra Kammaren herr Johansson i Jönköping
samma förslag som uti Första Kammaren väckts af herr G. A. Berg.
De uti Andra Kammaren sålunda väckta motionerna hänvisades till
behandling af kammarens tillfälliga utskott n:o 5 och de uti Första Kammaren
framlagda öfverlämnades till denna kammares tillfälliga utskott
n:o 2. Vid behandlingen af dessa frågor åvägabragtes emellan dessa båda
utskott i viss mån samarbete. Utskotten hemställde uti särskilda utlåtanden
att kamrarne ville besluta, att Riksdagen måtte i skrifvelse till Kungl.
Maj:t anhålla, att Kungl. Maj.t täcktes låta utreda, huruvida och under
hvilka villkor en eller flera hypotekskassor med grundfond af statsobligationer,
tillhandahållna af staten, skulle, kunna organiseras i ungefärlig
öfverensstämmelse med motionärernas förslag eller huruvida kreditväsendet
för kommuner och fastighetsägare i städer och stadsliknande samhällen
måtte kunna på annat sätt ordnas under statens medverkan; samt att
Kungl. Maj:t därefter ville till Riksdagen inkomma med det förslag, hvartill
utredningen möjligen kunde föranleda.
Första Kammaren afslog sitt utskotts ifrågavarande hemställan, hvaremot
Andra Kammaren med 136 röster mot 73 biföll hvad dess utskott
i saken föreslagit.
Emellertid hade vid 1908 års riksdag uti Första Kammaren herr
E. Hägglund hemställt, att Riksdagen måtte besluta till Kuugl. Maj:t ingå
8 Sammansatta Stats- (och Banko)utskottets Utlåtande N:o 10.
med underdånig skrifvelse med begäran om utredning angående upprättandet
för rikets städer och med dem jämförliga samhällen af en hypoteksbank,
ordnad efter enahanda grunder som Sveriges Allmänna Hypoteksbank
samt i och för denna utrednings verkställande bevilja ett anslag af
femtusen kronor. På hemställan af statsutskottet blef herr Hägglunds
motion såtillvida bifallen af båda kamrarne, att Riksdagen hos Kungl.
Maj:t begärde utredning, huru en hypoteksbank, ägnad att på ett effektivt
och billigt sätt ordna fastighetskrediten i städerna, skulle kunna upprättas.
Ivungl. Maj:t tillsatte med anledning af Riksdagens skrifvelse i ämnet en
kommitté och denna har bedrifvit sitt arbete så, att man under närmaste
tiden kan vänta dess utredning och förslag, som lär gå ut på inrättandet
af en allmän hypoteksbank för belåning af fastigheter ej blott i städer
utan äfven uti så kallade stadsliknande samhällen.
En tidsenlig och väl utrustad kreditanstalt för fastighetsägare uti
städer och stadsliknande samhällen synes sålunda inom eu snar framtid
komma till stånd, men frågan om inrättandet af en väl ordnad och af
staten understödd låneanstalt för Sveriges kommuner är däremot ännu
olöst. Då jag fortfarande anser, att kommunerna äro i verkligt behof af
en sådan låneanstalt och då antalet af dem, som hysa samma uppfattning,
alltjämt ökas, tvekar jag inte att ånyo draga fram frågan under Riksdagens
pröfning. Därvid hänvisar jag till hvad som anförts uti de här ofvan
omnämnda motioner och utskottsutlåtanden, kvilka jag af utrymmesskäl
icke anser mig böra mera än som skett här omnämna.
Emellertid har frågan om kommunernas upplåning på senare tider
äfven från annan synpunkt alltmera tillvunnit sig uppmärksamhet. Kungl.
Maj:t har under nästliden höst infordrat uppgift om våra städers sväfvande
skuld och af denna uppgift har framgått, att denna skuld utgör något
öfver 73 millioner kronor, däraf nära 38 millioner upplånade i utlandet.
Skulle penningförhållandena i utlandet blifva sådana, att kommunernas utländska
fordringsägare funne för sig fördelaktigt att indrifva lånen, inses
lätt, hvilka svårigheter härigenom skulle beredas vår redan af andra anledningar
svaga penningmarknad. Det behöfver knappast särskildt papekas,
att räntefoten för dessa lån helt säkert är synnerligen hög. Genom denna
utredning har, synes det mig, ytterligare framgått huru behöfligt det är,
att kommunernas upplåning försiggår på annat sätt än hittills.
Vid de tillfällen, då den nu föreliggande frågan varit under debatt
såväl inom Riksdagen som uti pressen, har ofta framhållits våra kommunallagars
otillfredsställande bestämmelser rörande kommunernas rätt att
Sammansatta Stats- (och Banko) u t Stol tets Utlåtande N:o 10. 9
låna, därvid särskilt framhållits som olämpligt, att eu kommun äger rätt
att utan Kungl. Maj:ts tillstånd på kort tid, ej öfverstigande två år, upptaga
lån till huru stort belopp som helst. Vidare har anmärkts, att uti
gällande lagar saknas stadgande]] angående sättet att af en kommun på
exekutiv väg uttaga fordran samt rörande viss förmånsrättsordning emellan
eu kommuns olika lån. Med anledning häraf vill jag erinra om att jag
redan vid 1907 års riksdag uti motionen i ärendet påpekade nödvändigheten
af att sådana brister uti kommunallagarna fylldes, och utvecklingen
synes mig hafva efter den tiden gått i en riktning, som ännu mera visar
bekofvet af sådana lagförbättringar. Med mitt förslag i saken åsyftar jag
således ej mindre att bereda kommunerna tillgång till den billigaste möjliga
upplåning, då sådan är oundgängligen nödig, än äfven att ur det allmännas
intresse söka få denna upplåning så ordnad, att den största möjliga sparsamhet
befordras och olämplig skuldsättning så mycket som möjligt förebygges.
Att framställa särskilt förslag uti sistnämnda syfte torde dock
icke vara nödigt, då Kungl. Maj:t i samband med ett eventuellt framläggande
af förslag till en lånekassa helt visst icke underlåter att uppmärksamma
dessa förhållanden.»
Till stöd för sin år 1908 i frågan väckta motion hade herr Kune Motivering
anfört följande: forherr Runes
J o motion 1908.
»vid 1907 års riksdag väckte undertecknad motion om skrifvelse
till Kungl. Maj :t angående inrättande af en allmän lånekassa för rikets
kommuner.
Till stöd för motionen anförde jag följande:
På senare tider hafva Sveriges kommuner funnit sig böra alltmera
åtaga sig utförandet af en del större allmännyttiga företag, hvilkas åvägabringande
förr ansågs tillkomma enskild företagsamhet. Sådana företag
utföras i våra dagar i allmänhet i den omfattning och med den hänsyn
till kommande tiders större kraf, att kostnaderna blifva större än att de
kunna under kortare tid af de skattskyldiga betalas. Ofta är därjämte
fallet, att de med sådana företag afsedda ändamål först långt efter utförandet
till fullo ernås och att företaget därigenom kan anses mera gagna
en kommande generation än den, som bragt detsamma till utförande.
Vid sådant förhållande måste det vara lika nödvändigt som rättvist att på
en längre följd af år fördela kostnaderna, och för att ernå detta måste
i allmänhet lånevägen anlitas. Att detta också särskildt på senare tider
skett i mycket stor utsträckning, kan inhämtas af statistiska centralbyråns
Bih. till Biksd. Prof. 1909. 4 Sami. 2 Ajd. 10 Häft. 2
10 Sammansatta Stats■ (och Banko) utskottets Utlåtande N:o 10.
redogörelse för kommunernas finanser. Uti denna redogörelse uppgifves
kommunernas sammanlagda skuldsumma vid slutet af nedannämnda år till
följande belopp:
1885 ................................. 129,984,967 kronor
1886 ................................. 136,094,151
1887 ................................. 141,566,898
1888 ................................. 144,321,988
1889 ..... 142,987,365
1890 ................................. 154,895,691
1891 ................................. 164,825,031
1892 ................................. 175,138,725 »
1893 ................................. 182,845,887
1894 ................................. 191,572,909
1895 ................................. 192,189,275 »
1896 ................................. 188,543,622 »
1897 ................................. 194,206,247 »
1898 ................................. 204,645,413
1899 ................................. 226,609,117 »
1900 ................................. 245,674,193
1901 ................................. 273,529,532 »
1902 ................................. 302,882,786
1903 ................................. 327,133,214 »
Dessa siffror visa, att kommunernas skuldsättning alltjämt ökas, och
antagligt är väl, att kommunerna i framtiden måste åtaga sig lösandet af
allt flera och allt större samhälleliga uppgifter, hvarigenom skuldsättningen
kommer att snarare ökas än minskas. Den ökade skuldsättningen behöfver
emellertid ej vara oroande, då man ju är berättigad antaga, att de upplånade
penningarna städse användas uteslutande till ändamål, hvilka åt
kommunerna och deras medlemmar bereda motsvarande förmåner och större
ekonomisk bärkraft. Då nu kommunernas lånebehof äro så stora, måste
det vara synnerligen viktigt, att deras upplåning kan ske på det för låntagarna
i alla afseenden fördelaktigaste och billigaste sätt.
Känd t är, att nödigt kapital till billigaste ränta tack vare statens
medverkan beredts vår jordbruksnäring genom inrättandet af allmänna
hypoteksbanken, och sannolikt är, att en på liknande grunder fotad allmän
lånekassa för Sveriges kommuner bäst skulle bereda möjlighet till
11
Sammansatta Stats- (och Hanka)ulslcottcts Utlåtande N:o 10.
fördelaktigaste upplåning för kommunala behof. För att en sådan kassa
skulle kunna å den stora penningmarknaden upplåna erforderliga medel
mot den lägsta möjliga ränta och därigenom i sin ordning förmå tillhandahålla
kommunerna lån på billigaste villkor, är dock nödigt, att
lånekassan understödjes af statens egen kredit. Så har med framgång
och utan någon som helst uppoffring från statens sida skett i fråga om
allmänna kypoteksbanken, och minst lika stor anledning har staten att
understödja en kommunal lånekassa. Allmänna kypoteksbanken främjar
jn ett mera enskildt intresse, ehuru visserligen ett synnerligen beaktansvärdt
sådant — jordbruksnäringens — under det att nu ifrågasatta lånekassa
skulle bereda fördelar åt Sveriges kommuner, hvilka ju fullgöra
nära nog statliga uppgifter och i hvilka alla samhällsmedlemmar äro intressenter.
Det synes mig icke förmätet att hysa den förhoppning, att en af
statens kredit understödd och på ändamålsenligt sätt ordnad kommunal
låneanstalt skulle kunna bereda kommunerna lån, för hvilka räntan med
ända till en half procent understege räntan å de billigaste på senare tider
erhållna kommunlån. I fråga om den stora mängden mindre kommuner,
kvilkas lån ofta upptagits på jämförelsevis ofördelaktiga villkor, konnne
räntebesparingen helt visst att uppgå ända till inemot en hel procent.
Och då det här gäller lånesummor på några hundra millioner kronor, inses
lätt hvad eu sådan låneanstalt kunde inbespara för Sveriges kommuner.
Lämpligt vore väl, att äfven landstingen, Indika vid slutet af år 1903
upptagit lån till ett sammanlagdt belopp af 8,134,686 kronor, borde beredas
möjlighet att uti den ifrågasatta lånekassan erhålla lån.
För att frågan om en sådan allmän lånekassa skall kunna på lämpligaste
sätt lösas, erfordras emellertid en grundlig utredning af alla de
förhållanden, som på saken hafva inverkan, och en sådan utredning bör
enligt min åsikt lämpligast åvägabringas af Kungl. Maj:t. Därvid torde
äfven beaktas, att vissa ändringar uti kommunallagarna kunna blifva nödiga
för att noggrannare reglera kommunernas rätt att låna samt närmare bestämma
sättet att af en kommun uttaga fordran.
Redan vid 1885 års riksdag väckte inom Andra Kammaren herr
E. von der Lancken motion om utredning af förevarande fråga. Motionen
blef dock på hemställan af kammarens tredje tillfälliga utskott af kammaren
afslagen. Såsom skäl för afstyrkandet anförde utskottet hufvudsakligen,
att, vare sig den ifrågasatta lånekassan i större eller mindre mån
anordnades under statens kontroll och garanti eller såsom en gemensam
12 Sammansatta Stats- (och Bankoutskott ds Utlåtande, N:o 10.
hushållsangelägenhet för de kommuner, som däraf skulle komma att begagna
sig, hvilket senare förutsatte en gemensam ansvarighet dessa kommuner
emellan, så kunde man likväl befara, att en dylik anordning skulle
genom lättheten för kommunerna att få sina förbindelser på bekväma
villkor placerade betänkligt öka farten af den kommunala skuldsättning,
som mången redan funnit vara betänklig nog. Enligt utskottets mening
kunde också ifrågasättas, om statens inblandning i kommunernas angelägenheter
medelst lämnandet af garanti för dessas förbindelser vore lämplig
och nyttig och om det kunde vara välbetänkt att utsträcka kommunernas
enligt gällande bestämmelser gemensamma hushållsangelägenketer, sådana
desamma vid kommunallagarnes tillämpning ansetts böra fattas, ända därhän,
att kommunerna skulle kunna ikläda sig ansvarighet för hvarandras
förbindelser. Utskottet påpekade vidare, hurusom de olika kommunerna
med hänsyn både till det sätt, hvarpå de sköta sina affärer och till deras
finansiella ställning, äro förtjänta af en högst olika kredit. De större
kommunerna, som kunde betinga sig de fördelaktigaste villkoren för sin
upplåning, skulle näppeligen finna med sin fördel förenligt att ingå uti
den ifrågaställda lånekassan, och då statsmakterna icke torde vilja göra de
lånesökande kommunernas inträde i kassan obligatoriskt, så skulle densamma
sålunda komma att anlitas företrädesvis af de mindre god kredit
ägande kommunerna, hvilket skulle oförmånligt inverka på den kredit,
lånekassans obligationer skulle komma att åtnjuta. Tid sådant förhållande
funne utskottet det vara tvifvelaktigt, om den ifrågaställda lånekassan
verkligen skulle blifva i tillfälle att, på samma gång hon hade att bära
kostnaderna för sin förvaltning, erbjuda kommunerna lån på väsentligen
fördelaktigare villkor än dem, kommunerna i allmänhet själfva kunde bereda
sig.
Enligt mitt förmenande kan ifrågasättas, huruvida utskottets ofvan
omförmälda skäl till motionens ogillande, äfven om hänsyn tages till de
år 1885 rådande förhållanden, kunna anses hållbara. Säkert synes mig
åtminstone, att utvecklingen under tiden från år 1885 intill våra dagar
gått i sådan riktning, att man näppeligen kan anse, att de anförda skälen
nu kunna tillräckligt motivera ett afslag på en föreslagen utredning i saken.
Erfarenheten har visat, att för kommunerna, äfven för mindre sådana, någon
svårighet att upptaga nödiga lån numera icke förefinnes. Fog saknas sålunda
för det antagande, att kommunerna genom en för dem afsedd allmän
lånekassas inrättande skulle skuldsätta sig mera än hvad som kan vara
förenligt med ett klokt handhafvande af deras ekonomi. Då därjämte mig
13
Sammansatta Stats- (och Banko)utsIcottcts Utlutande, N:o 10.
veterlig! aldrig eu svensk kommun visat sig urståndsatt att fullgöra sina
förbindelser, synes det icke behöfligt föreskrifva, att de kommuner, bvilka
uti kassan erhållit lan, skulle solidariskt ansvara för kassans förbindelser,
men val att kassan årligen skulle afsätta skäligt belopp till en reservfond,
ur hvilken medel kunde tagas till betäckande af någon möjligen uppkommande
förlust. Risk eller olägenhet för de större kommunerna att ingå
såsom låntagare i kassan kan ju under sådana förhållanden icke förefinna»
Fastmera torde det vara sannolikt, att kassan, om den på ändamålsenligt
sätt anordnas och väl skötes, skall blifva i stånd att utlämna lån på ännu
billigare villkor än dem, de större kommunerna kunna vid sina lånetransaktioner
själfva betinga sig och att därför äfven dessa kommuner skola
finna fördelaktigt att uti kassan upptaga sina lån.»
Motionen öfverlämnades för utredning till Andra Kammarens femte
tillfälliga utskott, som tillstyrkte skrifvelseförslaget. Fyra ledamöter af
utskottet hemställde dock uti afgifven reservation om afslag å detsamma.
Utskottets utlåtande föredrogs uti Andra Kammaren den 17 april 1907,
därvid kammaren afslog utskottets hemställan och den väckta motionen.
Af de skäl, som under debatten anfördes emot motionen, har jag icke
kunnat öfvertygas om att icke anordnandet af en allmän lånekassa för
Sveriges kommuner skulle för dessa medföra afsevärda ekonomiska fördelar,
och jag tager mig därför friheten ånyo för Riksdagen framlägga förslaget.
Den ekonomiska kris med däraf föranledd penningknapphet, som här
i vårt land inträffade i slutet af nästlidet år och ännu pågår, synes mig
hafva så tydligt visat, hvilka svårigheter under nuvarande förhållanden
kunna uppstå för kommuners upplåning af penningar mot skälig ränta,
att äfven de, som förut ansett något behof af en sådan låneanstalt icke
förefinnas, borde hafva blifvit öfvertygade om motsatsen. Enligt mitt förmenande
har det dessutom visat sig som en verklig fara för vårt penningväsen
i allmänhet, att ofonderade kommunlån till högst betydliga belopp
tynga våra penninginrättningar, ett förhållande, som helt visst till stor del
varit orsak till den penningknapphet, som här i landet för närvarande
råder. Fn allmän kommunal lånekassa skulle därför otvifvelaktigt visa sig
nyttig icke blott genom att bereda kommunerna billigare lån än dem, de
hittills kunnat förskaffa sig, utan äfven genom att i penningknappa tider
göra det möjligt och lättare för våra banker att tillhandahålla den legitima
handeln och industrien erforderligt rörelsekapital utan att i alltför hög
grad behöfva anlita tillfälliga utländska krediter. Efter den nu pågående
penningkrisens slut inträffa sannolikt tider med låga räntesatser, och det
14 Sammansatta Stats- (och Jjanho)utslco t te ts Utlåtande, N:o 10.
synes mig därför vara af stor vikt, att, därest en kommunal lånekassa
skall inrättas, detta sker snarast möjligt, på det att kassan må redan i
början af sin tillvaro kunna anskaffa erforderliga penningar på billigaste
villkor.
På grund af nu omförmälda förhållanden och då under den nästlidne
höst här i Stockholm sammanträdande kommunalkongressen det visat sig,
att bland Sveriges kommunalmän intresset för en sådan lånekassa som den
ifrågasatta vore synnerligen lifligt och allmänt, har jag ansett mig böra
redan nu återkomma med motion i ämnet.
Uti flera främmande länder har den kommunala upplåningen underlättats
och ordnats.
I Danmark inrättades redan år 1899 »Kreditföreningen af kommuner,
i Danmark», hvilken förening enligt stadgarna har till uppgift att lämna
sina medlemmar lån. Medlemmarne utgöras af danska kommuner.
Finland äger visserligen ingen allmän lånekassa för kommunerna, men
ur de ganska stora fonder, öfver hvilka finska staten förfogar, erhålla
kommunerna dels bidrag, dels låneunderstöd mot jämförelsevis billig ränta
efter ansökan, som ställes till senaten och af densamma pröfvas.
I England hafva ett mindre antal stora städer själfva ordnat sin
kommunala upplåning, men den stora mängden af engelska kommuner tillhandahålles
af engelska staten lån till mycket billiga villkor. För anskaffande
af härför nödiga medel till billigast möjliga räntefot har engelska
staten anordnat särskild inlåning.
De franska kommunerna erhålla i allmänhet på särdeles billiga villkor
lån af hypoteksbanken Crédit Fonder. En franska statens depositionskassa
utlämnar emellertid också sådana lån.
Vid en år 1863 uti Italien upprättad statens depositionskassa har
genom lag af den 24 april 1898 inrättats en särskild afdelning för förmedling
af provinsernas och kommunernas lån.
Önskligt vore, om det utskott, till hvilket motionen remitteras, ville
låta infordra fullständiga uppgifter från Sveriges kommuner angående deras
låneförhållanden. Härigenom torde man kanske tydligt nog finna, huruvida
upplåningen för närvarande sker på för kommunerna fördelaktiga villkor.»
15
Sammansätta Stats- (och Dank o) utskottets Utlåtande, N:o 10.
Iledan före år 1907 bär frågan om inrättande af en allmän låneanstalt^'',''4''7aM* tidiför
Sveriges kommuner varit föremål för Riksdagens pröfning ?are !,e*a.™1-
T ‘iiooto -p. i . ° 1 © * Ung i Kxks
i
en vid loo5 ars liiksdag inom Andra Kammaren väckt motion, dagen.
n;° 100, föreslog herr E. von der Lancken Riksdagen att i skrifvelse hos
Kungl. Maj.t anhålla, att Kungl. Maj:t täcktes låta utreda, på hvilka villkor
en allmän lånekassa för Sveriges kommuner kunde inrättas, och därefter
vidtaga de åtgärder, som för kassans bringande till stånd kunde erfordras.
—- Andra Kammarens tredje tillfälliga utskott, till hvars behandling
motionen hänvisades, yttrade i utlåtande n:o 5 bland annat följande:
Utskottet förbisåge icke, att det med motionen angifna syftet att mera än
hittills varit fallet regelbinda och därigenom jämväl lämpligen begränsa
kommunernas upplåning kunde vara behjärtansvärdt, och att det likaledes
skulle vara högeligen önskligt, om den betydande ränteutgift, som för närvarande
drabbade kommunerna, kunde genom mera planmässig upplåning
i någon afsevärd grad . minskas. — Dock hade utskottet funnit det vara
tvifvel underkastadt, om nämnda eftersträfvansvärda önskemål verkligen
skulle på den af motionären antydda vägen ernås. — Ture sig att den
ifrågasatta lånekassan i större eller mindre mån anordnades under statens
kontroll och garanti eller såsom eu gemensam hushållsangelägenhet för de
kommuner, som däraf skulle komma att begagna sig, hvilket senare förutsatte
en gemensam ansvarighet dessa kommuner emellan, så kunde man
likväl befara, att en dylik anordning skulle, genom lättheten för kommunerna
att få sina förbindelser på bekväma villkor placerade, betänkligt
öka farten af den kommunala skuldsättning, som mången redan nu funne
vara betänkligt nog. —- Ifrågasättas kunde ock, om statens inblandning i
kommunernas angelägenheter medelst lämnandet af någon garanti för dessas
förbindelser vore lämplig och nyttig, och om det kunde vara välbetänkt
att utsträcka kommunernas enligt nu gällande bestämmelser gemensamma
hushållsangelägenheter, sådana desamma vid kommunallagarnas tillämpning
ansetts böra fattas, ända därhän, att kommunerna skulle kunna ikläda sig
ansvarighet för hvarandras förbindelser. — De olika kommunerna vore
med hänsyn till det sätt, hvarpå de skötte sina affärer, och till deras
finansiella ställning förtjänta af eu högst olika kredit. De större kommunerna,
som för närvarande kunde betinga sig de fördelaktigaste villkoren
för sin upplåning, torde näppeligen finna med sin fördel förenligt att i
den ifrågaställda lånekassan ingå, och då statsmakterna icke torde vilja
göra de lånesökande kommunernas inträde i kassan obligatoriskt, så skulle
densamma sålunda komma att anlitas företrädesvis af de mindre god kre
-
16 . Sammansatta Stats- (och Banlco)utsJcottets Utlåtande, N:o 10.
dit ägande kommunerna, bvilket skulle oförmånligt inverka på den kredit,
lånekassans obligationer komme att åtnjuta. Vid sådant förhållande syntes
det vara tvifvelaktigt, om den ifrågasatta lånekassan verkligen skulle blifva
i tillfälle att, på samma gång bon hade att bära kostnaderna för sin förvaltning,
erbjuda kommunerna lån på väsentligen fördelaktigare villkor än
dem, kommunerna i allmänhet för närvarande själfva kunde bereda sig. —
Af hufvudsakligast dessa skäl ansåge utskottet sig förbindradt att för sin
del biträda motionärens förslag och hemställde, att omförmälda motion icke
måtte bifallas. — Efter en kort debatt i Andra Kammaren godkändes utskottets
hemställan utan votering.»
De tillfälliga utskott, som vid 1908 års Riksdag behandlade herrar
Trapps och Runes då väckta motioner jämte andra sammanhängande
frågor, lämnade en kort öfversikt öfver kommunernas finanser samt åberopade
därvid eu af statistiska centralbyrån gjord utredning, som hänförde sig till
år 1904. Enligt densamma utgjorde vid nämnda års slut den sammanlagda
kommunala skuldsumman för
A. landstingen ...............
B. landskommunerna ......
C. stadskommunerna (jämte
Stockholm ......
Göteborg ..........
Malmö ............
Norrköping ......
Gäfle ............
Öfriga städer
20 köpingar
därmed jämförliga köpingar):
............. kr. 105,523,422
............. » 34,901,550
............. » 22,885,577
............. » 6,665,188
............. » 10,049,871
............. » 108,978,110
............. * 2,424,089 >
Summa kr.
9,176,660
45,581,335
291,427,807
346,185,802
Dessa skuldbelopp motsvarades vid samma tidpunkt af följande tillgångssummor,
nämligen för
17
Sammansatta Stats- (och Banko (utskottets Utlåtande, N:o 10.
A. landstingen:
egna tillgångar i fastigheter oen inven -
tarier ................................. kr.
egna tillgångar i fordringar, värdepapper
och kontanta medel.................. »
länslasarettens och kurhusens tillgångar i
fastigheter och inventarier ......... »
länslasarettens och kurhusens tillgångar i
fordringar, värdepapper och kontanta
medel ................................. »
2,145,215
5,177,591
15,735,639
1,147,419 kr.
24,205,864
B. landskommunerna:
fastigheter och inventarier ............... » 78,291,738
fordringar, värdepapper och kontanta
medel ................................. » 35,221,147 » 113,512,885
C. stadskommunerna (j ämte därmed
jämförliga köpingar):
fastigheter och inventarier ............... » 330,078,762
fordringar, värdepapper och kontanta
medel ................................. > 83,492,425 » 413,571,187
Summa kr. 551,289,936
Härjämte vore att märka, att, enligt gällande kommunallagar, kommunernas
medlemmar vore till bestridande af utgifter, som utöfver en
kommuns egna tillgångar kunde »till kommunens gemensamma gagn eller
för särskilda dess behof» — sålunda jämväl till skulders batalande — erfordras,
underkastade beskattning i enlighet med de i omförmälda lagar
bestämda grunder.
Till belysning af skuldsättningens tillväxt hade följande siffror meddelats
:
Bih. till Biksd. Prof. 1909. å Sami. 2 Afd. 10 Höft.
3
18
Sammansatta Stats- (och Banlco)utsJcottets Utlåtande, N:o 10.
A. landstingens skulder:
år 1899 ................................. kr. 5,401,848
» 1900 ................................. * 6,200,612
» 1901 ................................. » 6,343,528
» 1902 ................................. » 6,969,592
» 1903 ................................. * 8,134,686
» 1904 ................................. » 9,176,630
B. landskommunernas skulder:
år 1899 ................................. kr. 31,360,762
» 1900 ................................. » 33,837,386
» 1901 ................................. » 37,283,029
» 1902 ................................. » 40,563,060
» 1903 ................................. » 42,883,723
» 1904 .................................. » 45,581,335
C. stadskommunernas skulder:
år 1899 ................................. kr. 195,248,255
» 1900 ................................. » 211,836,807
» 1901 ................................. » 236,246,503
> 1902 ................................. » 262,319,726
» 1903 ................................. » 284,249,491
» 1904 ................................. » 291,427,807
I fråga om sättet för fyllande af kommunernas lånebehof anfördes i
sammanhang härmed:
»Det lånebehof, som sålunda förefinnes, fy lies till väsentlig del genom
upplåning inom landet, om ock utländska lån därjämte förekomma. De
största städerna, Stockholm och Göteborg, låna i regeln själfva direkt från
utlandet, där de åtnjuta en kredit, som gör det möjligt för dem att betinga
sig mycket förmånliga lånevillkor. Beträffande öfriga kommuner förekommer
däremot dylik direkt upplåning från utlandet endast i mindre utsträckning.
Yid upplåning inom landet för kommunala behof torde de enskilda
19
Sammansatta Stats- (och Banko)utsJcottets Utlåtande, N:o 10.
bankerna och bankaktiebolagen endast undantagsvis anlitas, utom i fråga
om tillfälliga lån eller eljest lån på kortare tid.
I vida större utsträckning anlitas sparbankerna, särskildt för penningförsträckningar
till landskommunerna.
I öfrigt utlämnas kommunlån till betydande belopp af postsparbanken,
brand- och lifförsäkringsbolagen samt de allmänna pensionskassorna och
andra dylika penninginrättningar äfvensom skogsallmänningsfonderna, hvarvid
sålunda inhemska besparingar och inom landet samlade fonder göras
fruktbärande.
Hvad särskildt postsparbankens utlåningsrörelse beträlfar, inhämtas af
den officiella statistiken rörande denna bank, att af dess tillgångar voro
vid 1906 års utgång placerade i kommunlån mot skuldebref 13,525,445
kronor och i städers obligationer 14,885,944 kronor (nominellt belopp).
Bäntesatserna växlade för bägge slagen af lån mellan 3.5 ä 3.6 °/o—5 °/o
(i ett enstaka fall 5 x/2 %).»
Vidare hade nämnda utskott följande utredning i fråga om allmänna
hypotekskassan för Sveriges städer.
»Upplåning utom landet för tillgodoseende af lånebehofvet hos de kommnner,
hvilka icke själfva uppträda på den utländska lånemarknaden, ombesörj
es, utom af de vanliga affärsbankerna, hvilka dock endast i ringa
utsträckning torde ägna sig häråt, äfven af Allmänna hypotekskassan för
Sveriges städer. Enligt det för nämnda kassa gällande, af Kungl. Maj:t
fastställda reglemente har kassan den dubbla uppgiften, dels att för hypoteksföreningar
mellan fastighetsägare i rikets städer och köpingar äfvensom
de järnvägsstationer och andra platser, där på grund af Kungl. Maj:ts förordnande
ordningsstadgan, byggnadsstadgan och brandstadgan för rikets
städer gälla, ombesörja den upplåning, som erfordras för att åt dessa föreningar
bereda medel till de lån, som af dem enligt fastställda grunder
skola deras delägare tillhandahållas, och dels att för kommun, som erhållit
Kungl. Maj:ts tillstånd att för kommunens allmänna behof upptaga amorteringslån,
sådant lån anskaffa. I fråga om amorteringslån åt kommun förfares
sålunda, att, sedan i den ordning, som föreskrifves i gällande författningar,
beslut blifvit fattadt och af Kungl. Maj:t stadfästadt, att för kommunens
räkning till dess allmänna behof skall upptagas lån, ställdt på återbetalning
genom årlig amortering under viss tid, hypotekskassan må, om
dess tillgångar ej för hypoteksföreningars behof tagas i anspråk, meddela
det sökta lånet emot kommunens förbindelse. För sådant lån tecknas kom
-
20 Sammansatta Stats- (och Banko)utskottets Utlåtande N:o 10.
mun icke såsom delägare i kassan, hvars ansvariga delägare sålunda endast
utgöras af de till densamma anslutna stadshypoteksföreningarna, Dessa
föreningar ansvara, en hvar i mån af sin delaktighet i kassan för fullgörande
af de förbindelser, kassan genom utgifna obligationer eller annorledes
iklädt sig. Någon statsgaranti lik den, som kommit Sveriges allmänna
hypoteksbank till del, förefinnes för närvarande icke.
Enligt utskottet tillhandakomna upplysningar var kassans ställning
den 31 december 1907 följande:
Utelöpande obligationer .................................... kr. 41,461,000: 00
Till delägande hypoteksföreningar utlämnade lån (inclu
sive
förskottslån kr. 67,123: 06)..................... » 36,766,428: 06
Delägande hypoteksföreningars amorteringsräkningar... » 4,526,142: 66
Amorteringslån till kommuner.............................. » 7,389,165: 00
Amorteringsräkningar med kommuner..................... » 670,824: 35
Grundfonden utgjorde den S1/i2 1907 .................. kr. 2,312,650: 00
Reservfonden ................................................ » 879,711: 97
kronor 3,192,361: 97
1907 års vinst utgjorde ......... kr. 201,229: 95
Härifrån afgår 5 °/o utdelning å
grundfonden.................. » 113:423: 20
Om återstoden.......................................... kr. 87,806:75
lägges till grunfonden och reservfonden, utgöra kassans
egna fonder alltså .................................... kr. 3,280,168: 72
Den nominella räntan å lån, som från kassan utlämnats till kommuner,
lärer under tidsperioden 1903—1907 med tillägg af förvaltningsbidrag
i medeltal hafva uppgått till 4,4 ä 4,5 °/o. Då emellertid förvaltningsbidraget
under hela lånetiden är beräknadt å ursprungliga lånebeloppet,
är den effektiva räntan större än anförda siffror utvisa.
Å inteckningslån, med eller utan amortering, har under samma tids -
Sammansatta Stats- (och Banl<o)utskottets Utlåtande N:o 10. 21
period lägsta räntan utan kapitalrabatt växlat mellan 4 Vs och 4 !/2 °/o,
hvartill kommer ett förvaltningsbidrag af 3/s % beräknadt under hela
lånetiden å lånets ursprungliga belopp.
Hade emellertid kassan åtnjutit förmånen af statsgaranti för sina förbindelser,
skulle otvifvelaktigt lånerörelsen, icke minst beträffande kommunlånen,
hafva varit af vida större omfattning, helst räntesatserna då
sannolikt kunnat hållas något lägre, än hvad under nuvarande förhållanden
varit möjligt.»
För egen del anförde Första Kammarens tillfälliga utskott n:o 2, som
i ärendet delvis samarbetat med Andra Kammarens tillfälliga utskott n:o 5,
i hufvudsaklig anslutning till hvad sistnämnda utskott yttrat, följande:
Vid pröfning af föreliggande fråga torde man enligt utskottets mening
icke uteslutande böra taga hänsyn till kommunernas eller andra låntagares
enskilda intressen utan äfven till statens och det allmännas. — Enligt herr
Trapps motion åsyftas nämligen att, genom den nya kommunala låneanstalten
_ med grundfond af 30 millioner kronor i af staten tillhandahållna
statsobligationer, skapa ett enhetligt svenskt kommunalpapper, för hvilket
utan svårighet skulle kunna beredas en fast internationell marknad, till
ett lånebelopp af högst 300 millioner i anstaltens egna obligationer, hvilka
med denna statsgaranti jämte stämpelfrihet skulle på utlandets börser intaga
den rangplats, hvartill de vore berättigade. Den låneanstalt, som i
herr G. Bergs motion ifrågasättes har jämväl till uppgift att tillgodose det
inhemska behofvet med i utlandet mot obligationer upptagna lån.
För att bilda sig ett giltigt omdöme angående lämpligaste sättet för
den eller de afsedda låneanstalternas organisation, vore det önskligt att
kunna meddela en fullständig statistik öfver den utländska skuldsättningen
i vårt land, särskildt den utländska obligationsskulden. Någon sådan finnes
emellertid icke, hvarför utskottet endast kan återgifva de spridda statistiska
uppgifter härom, som kunnat anskaffas, ehuru de enligt sakens natur äro
ofullständiga och approximativa.
Svenska staten hade ännu 1857 ingen utländsk skuld. — Det första
utländska obligationslånet upptogs 1835 af Bruksägarnes hypotekskassa,
hvars exempel småningom efterföljdes af flera hypoteksföreningar och banker,
så att beloppet af den i utlandet placerade svenska obligationsskulden
utgjorde
Utskottets
motivering
1908.
22
Sammansatta Stats- (och Banko)utslcottets Utlåtande N:o 10.
77,121,628 kr. däraf statens 15,786,732 kr.
110.000. 000 » » » 40,081,000 »
200.000. 000 »
240.000. 000 »
300.000. 000 »
420.000. 000 » * » 201,414,000 »
600.000. 000 »
därvid det totala beloppet af utelöpande obligationer beräknats till 893,353,441
kr (»Sveriges nationalförmögenhet» af P. E. Fahlbeck 1890.)
Under åren 1886 — 1893 beräknades den utländska obligationsskuldens
ökning till 58,499,674: 09 och dess minskning genom
amortering med................................................ 26,029,000 kr.
och genom återköp med.......................................... 27,699,800 »
Summa 53,728,800 kr.
den 31/i2 1858
» 1860
» 1865
» 1870
» 1876
» 1880
» 1885
hvarigenom den verkliga'' ökningen under denna tid endast utgjorde
4,770,874 kr. 9 öre och således den totala obligationsskulden den sl/i2 1893
604,770,874: 09 kr. (»De hårda tiderna» 1895 af J. H. Palme.)
Enligt i Sveriges Eiksbanks Statistiska afdelning upprättadt sammandrag,
hvaraf utskottet benäget erhållit del, angående obligationslånens placering,
uppgingo dessa till följ ande belopp:
Kapitalbelopp däraf i utlandet
den sl/i2 1906 Svenska Staten.........
» Allm. Hypoteksbanken
» Stockholms stad.........
» Göteborg ...............
» Malmö ..................
» Öfriga städer............
420.852.000 kr. 365,123,000 kr.
279.848.000 » 140,000,000 »
111,398,500 » 88,512,000 »
44.864.000 » 38,602,000 »
20.504.000 » 9,391,000 »
81.055.000 » 2,713,000 »
Summa 958,522,500 kr. 644,341,000 kr.
hvartill komma dels:
den 3% 1908 Svenska statens 1907 års statslån......... 47,000,000 »
» Stockholms stads lån ........................ 45,000,000 »
» Hypotekskassans för Sveriges städer lån 33,000,000 »
» dels Stockholms Intecknings Garanti-Bolags
under dess verksamhetstid upptagna lån 81,000,000 »
Summa 850,341,000 kr.
23
Sammansatta Stats- (och TSanJco)utsJcottets Utlåtande N:o 10.
På grund af uppgifternas natur måste det ofvan angifna beloppet af
i utlandet placerade obligationer anses såsom ett minimum. I detta belopp
ingå icke de enskilda järnvägarnes obligationslån i utlandet, om hvilkas
belopp utredning pågår, ej heller det uländska lån, som Sveriges Allm.
Hypoteksbank nyligen upptagit å 15,000,000 francs mot egna obligationer,
lika litet som andra enskilda industriella verk och inrättningars utländska
obligationslån, som icke äro kända.
Emellertid synes på grund häraf den utländska obligationsskulden
sannolikt böra för det närvarande beräknas till omkring 1,000 millioner
kronor, dill huru stort belopp hela skulden till utlandet uppgår för närvarande
saknas material att bedöma.
Af förstnämnda författare beräknades den effektiva skulden till utlandet
år 1885 motsvara den då till 600,000,000 kr. antagna utländska
obligationsskuldens storlek, hvilken utgjorde 9 °/o af den beräknade samlade
nationalförmögenheten och 13,sr °/o af produktionsmedlen, hvilket förhållande
adagalade, att intet annat land i Europa då förmådde uppvisa en
proportionsvis så stor negativ post uti räkningen öfver sina tillgångar eller
med andra ord, att Sverige ägde redan då i förhållande till sin nationalförmögenhet
en större (utländsk) skuld än andra länder, med hvilka en
jämförelse lämpligen kunde ifrågakomma. Såsom resultat af sin undersökning
af fördelningen på de olika låneföremålen af den i utlandet placerade
obligationsskulden ansåg sig författaren kunna konstatera, »att den
endast till ungefär hälften motsvarades af nya värdeföremål af produktivt
slag, _ till återstående delar dels af nya värdeföremål, hänförliga till konsumtionsmedlen,
dels ock af ingen valuta. Detta resultat är föga smickrande
för den svenska nationens hushållning. Att under en 70-årig fred icke
hafva gjort tillräckligt stora besparingar för nödiga förbättringar af kommunikationsmedlen
m. m. är illa nog, men motväges något däraf, att i
detta fall den utländska skulden motsvaras af en valuta, bidragande till
landets produktiva styrka. Däremot måste det betraktas såsom synnerligen
ofördelaktigt, att städernas gas- och vattenledningar m. m. samt boningshus
af alla slag icke alltid utföras med egna, det vill säga inom landet upplånade
medel. Värst är naturligen, att den utländska skuldsättningen tillgripits
för att underlätta köp af fastighet eller äfven för rent konsumtiva
ändamål.»
»Egendomarne belånas för att täcka bristande köpeskilling eller äfven
för att medgifva ett högre lefnadssätt. Tack vare obligationsväsendet kunna
24 Sammansatta Stats- (och It anl:o)ut skot tets Utlåtande N:o 10.
fastigheterna mobiliseras och som andra varor exporteras för att fylla dessa
hvar för sig fullkomligt improduktiva behof.»
»Detta är den punkt, hvarest det enskilda intresset och det allmänna
mest råka i konflikt.»
I hvad mån denna framställning gäller äfven den nuvarande ställningen
kan ej fullt bedömas med ledning af de uppgifter angående denna, utskottet
varit i tillfälle att anskaffa.
Dessa obligationsskulder i utlandet anses emellertid kräfva en årlig
annuitet — en tribut till utlandet — af omkring femtio (50) millioner
kronor.
Det resultat, som statistiken, visserligen approximativt och ofullständigt,
kunnat uppvisa i fråga om den utländska skulden i allmänhet och
särskildt obligationsskulden synes utskottet icke locka till fortsättning
i oförändrad riktning och takt, utan mana till försiktighet vid användande
af den utländska krediten, där denna fortfarande befinnes för det allmänna
nödvändig och gagnelig.
Den eller de låneanstalter, som åsyftas i de här afsedda motionerna
och som alla äro ämnade att underlätta penninganskaffningen från utlandet
för såväl kommuners som enskildes behof, synas därföre böra af staten
understödjas endast under förutsättning att statens egen utländska upplåning
och kredit icke däraf skadas samt att anstaltens organisation blir
sådan, att den icke blott främjar upplåningen i utlandet, utan äfven befordrar
upplåningen inom landet i den mån inhemskt kapital är tillgängligt.
En annan nödvändig förutsättning synes vara, att för vinnande af
erforderlig trygghet en viss för månsrättsordning stadgas mellan olika lån,
upptagna af en och samma kommun.
De låntagare, som i de till utskottets behandling öfverlämnade motionerna
åsyftas, äro dels rikets kommuner och dels fastighetsägarne i städerna
och med dem jämförliga samhällen. Det torde icke kunna bestridas,
att, i det fall att för dessa bägge kategorier af låntagare ett oundgängligt
och berättigadt lånebehof förefinnes, det äfven ligger i det allmännas
intresse, att detta behof fylles pa ett sadant sätt, att de i motionerna
åsyftade önskemålen rörande bekväm och billig penninganskaffning uppnås.
Till de berättigade lånebehofven höra enligt utskottets mening i främsta
rummet kostnaderna för sådana arbeten, som skola gagna kommande
generationer och som den nu lefvande icke ensam förmår bära. Kommunernas
ekonomiska verksamhet är så nära sammanhängande med hela
25
Sammansatta Stats- (och Banko)utskottets Utlåtande N:o 10.
landets ekonomiska ställning, att staten med afseende å dem måste anses
hafva ett omedelbart intresse af att deras verkliga penningbehof på fördelaktigaste
sätt tillgodoses. Men äfven i fråga om fastiglietsägarne i
städerna och stadsliknande samhällen föreligger ett sådant, om också mera
medelbart intresse från statens sida. Och då staten ansett sig böra med
sin garanti understödja den jordägande befolkningens behof af fastighetskredit,
synes ett motsvarande behof för stadsbefolkningen, särskildt i en
tid då städerna äro stadda i rask utveckling och bostadsbrist flerestädes
gör sig märkbar, fordra, att äfven denna befolkning för sin fastighetskredit
beredes samma förmån.
Emellertid torde det, särskildt ur kreditsynpunkt, vara tvifvel underkastadt,
huruvida det skulle vara lämpligt att, såsom i herr Trapps motion
förordas, upprätta en särskild anstalt uteslutande för fyllandet af kommunernas
lånebehof. Detta skulle — under förutsättning att den redan befintliga,
af staten understödda kreditanstalten för jordbruksfastigheter bibehölles
oförändrad, och att därjämte eu liknande anstalt för stadsfastigheter
inrättades — leda därtill, att vårt land erhölle ej mindre än tre olika
offentliga kreditinstitut, hvilka vid sidan af riksgäldskontoret och riksbanken
komme att uppträda på den utländska penningmarknaden. Tvifvelsutan
skulle detta verka försvagande på krediten. Därtill kommer, att förvaltningskostnaderna
för dessa skilda kreditanstalter gifvetvis skulle ställa sig
väsentligt högre än för en gemensam. För öfrigt synes af ofvan intagna
uppgift om obligationslånens placering framgå, att rikets samtliga städer,
utom de tre största, hittills icke belånat sina obligationer i utlandet till
större belopp än 2,713,000 kronor eller 3,s °/° af hela deras obligationsskuld.
Ur det allmännas synpunkt vore det enligt utskottets mening riktigast,
om uppgiften att tillgodose såväl kommunernas som lands- och stadsfastighetsägarnes
kreditbehof kunde öfverlåtas åt en gemensam kreditanstalt, en
rikshjpoteksanstalt, hvartill möjligen Sveriges Allmänna hypoteksbank skulle
kunna ombildas. Då emellertid en sådan anordning icke i motionerna
föreslagits och densamma dessutom till äfventyrs kunde stöta på alltför
stora svårigheter, särskildt med hänsyn till de olikartade grupper af låntagare,
för hvilka anstalten skulle vara afsedd, finner utskottet sig böra,
i närmare öfverensstämmelse med hvad herr Gustaf Berg i sin motion
uttalat, framhålla, att det måhända vore lämpligt, om den, äfven för tillgodoseende
af kommuners lånebehof afsedda Allmänna hypotekskassan för
Sveriges städer, såsom densamma nyligen i skrifvelse till Kung! Maj:t beBih.
till Mksd. Prof. 1909. 4 Sami. 2 Afd. 10 Höft. 4
26 Sammansatta Stats- (och Banko)utskottets Utlåtande N:o 10.
gärt, kunde utvidgas och ombildas, så att den, utrustad med statens garanti
på samma sätt som Allmänna hypoteksbanken, skulle kunna på ett fullt
effektivt sätt tillgodose kommunernas och fastigketsägarnes i städer och med
dem jämförliga samhällen lånebehof. Men jämväl andra sätt att under
statens garanti ordna kreditväsendet för nu afsedda låntagare i motionernas
syfte förtjäna gifvetvis tagas under öfvervägande.
Då utskottet, såsom af det anförda framgår, vid frågans behandling
trott sig finna, såväl att det tillsvidare torde vara för ofvan berörda kommuner
och fastighetsägare i viss mån nyttigt och nödigt att vid behof fortfarande
anlita utländskt kapital, som äfven att den utländska upplåning
och konventering, hvarom här är fråga, borde organiseras, bland annat så
att icke staten och ett flertal låneanstalter må komma att samtidigt trängas
med hvarandra på utländska börser, samt såvidt möjligt begränsas genom
inhemsk upplåning och effektiv kontroll, anser sig utskottet kunna i hufvudsak
tillstyrka den utredning, som mer än ofta eljest är nödvändig i
denna vidt ingripande fråga.
Med anledning af hvad sålunda förekommit hemställde förenämnda
utskott vid 1908 års riksdag, hvardera hos sin kammare, att kammaren
ville för sin del besluta, att Riksdagen måtte i skrifvelse hos Kungl. Maj:t
anhålla, att Kungl. Maj:t täcktes låta utreda, huruvida och under hvilka
villkor en eller flera hypotekskassor med grundfond af statsobligationer, tillhandahållna
af staten, skulle kunna organiseras i ungefärlig öfverensstämmelse
med motionärernas förslag, eller huruvida kreditväsendet för kommuner
och fastighetsägare må kunna på annat sätt ordnas under statens
medverkan, samt att Kungl. Maj:t därefter ville till Riksdagen inkomma
med det förslag, hvartill utredningen möjligen kunde föranleda.
Denna hemställan blef af Första Kammaren afslagen, men af Andra
Kammaren bifallen.
Sedan sistnämnda beslut delgifvits Första Kammaren, beslöt den senare
att icke biträda Andra Kammarens i ärendet fattade beslut. Såsom skäl
härför åberopades i utskottets hemställan härom, kammarens då fattade
beslut att godkänna en på grund af motion utaf herr E. Hägglund af
statsutskottet gjord hemställan, att Riksdagen måtte dels i skrifvelse till
Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t täcktes låta verkställa en utredning,
huruvida och under hvilka förutsättningar en hypoteksbank, ägnad
att på ett effektivt och billigt sätt ordna fastighetskrediten i städerna,
27
Sammansatta Stats- (och Banho)utshottets Utlåtande N:o 10.
skulle kunna upprättas, dels och för denna utrednings verkställande på
extra stat under sjunde hufvudtiteln anvisa ett anslag af 5,000 kronor.
Sedan Kungl. Maj:t till följd af Riksdagens sistnämnda skrifvelse
med anhållan om utredning angående ordnande af fastighetskrediten i
städerna under år 1908 tillsatt en kommitté för verkställande af den
sålunda begärda utredningen, har Kungl. Maj:t, på grund af det betänkande,
som denna kommitté afgifvit, förelagt årets Riksdag förslag till författningar
angående eu central stadshypotekskassa samt stadshypoteksföreningar,
omfattande ej blott städer utan äfven därmed jämförliga samhällen.
Dessa förslag hafva blifvit i hufvudsak tillstyrkta af utskottet, som fått
dem till sig öfverlämnade för förberedande behandling, och man synes, således
kunna motse, att denna fråga vid årets riksdag skall få sin lösning.
Under behandlingen af nämnda fråga har, på sätt bär ofvan äfven
blifvit omnämndt, framhållits önskvärdheten af, att den upplåning, som för
landet kunde ifrågakomma från utlandet, så mycket som möjligt centraliserades,
så att en enhetlig organisation kunde åstadkommas för såväl fastighetskredit
som kommunernas kredit till undvikande af den konkurrens på lånemarknaden,
som eljest ansåges kunna förekomma. Emellertid har angelägenheten
af stadsfastiglietskreditens ordnande ansetts så trängande, att när denna
fråga fått en nöjaktig utredning, det icke ansetts lämpligt att vidare undanskjuta
dess afgörande i afbidan på ett gynnsammare ordnande af den nuvarande
jordbrukskrediten eller skapande af eu ny form för tillgodoseende
af kommunernas lånebehof.
Yid detta förhållande gäller det att bedöma, huruvida kommunernas lånebehof
är af den art, att dess tillgodoseende är ett statsintresse. I likhet med
hvad förut i denna fråga inom Riksdagen uttalats, finner utskottet det obestridligt,
att äfven för denna kategori af låntagare ett oundgängligt och berättigadt
lånebehof förefinnes och att det äfven ligger i det allmännas intresse,
att detta behof fylles på ett sådant sätt, att grundade önskemål rörande
bekväm och billig penninganskaffning uppnås. Särskild! gäller hvad nu sagts
landskommunerna samt de mindre och medelstora städerna. De större
städerna röra sig med så stora lån och hafva i allmänhet tillgång till sådan
erfarenhet vid låns anskaffande äfven på utländsk marknad samt åtnjuta
där så god kredit, att de kunna åt sig betinga kanske lika förmånliga villkor,
som en sammanslutning för kommunalkreditens ordnande väntas kunna
åstadkomma. Men så är ej förhållandet med de mindre kommunerna.
Små lån äro helt naturligt för den kapitalplacerande allmänheten mindre
Utskottets
yttrande.
28 Sammansatta Stats- (och Banko)utskottets Utlåtande N:o 10.
begärliga och kräfva med nödvändighet relativt högre kostnader. Söka
sådana lån sig ut på den utländska marknaden, måste de därför mottagas
jämförelsevis ogynnsamt, hvilket åter i sin ordning medför, att landets
kredit i dess helhet nedsättes.
Måste det under sådana förhållanden anses vara önskligt, att de smärre
kommunerna beredas tillfälle att åtnjuta den utländska lånemarknadens
fördelar, synes ett ingripande från statens sida i detta afseende vara berättigadt
och nödvändigt samt således en grundlig utredning af hithörande
frågor vara erforderlig.
Det är emellertid uppenbart, att de åtgärder, som från statens sida böra
vidtagas, icke höra gå ut allenast därpå att främja och underlätta den kommunala
upplåningen. Det måste fasthellre hufvudsakligen gälla att dels konsolidera
och organisera denna upplåning, dels underlätta densamma i den mån
den är nödvändig för tillgodoseende af hvad man skulle kunna kalla
legitima kommunala lånebehof. Det torde nämligen icke kunna förnekas,
att kommuner understundom upptagit lån för ändamål, som antingen bort
t lgodoses genom skattemedel eller också afsett mer eller mindre tydliga
lyxbehof. J &
Skulle en utredning i det afseende, som här ifrågasättes, utvisa, att
en kommunal lånekassa i angifvet syfte lämpligen bör upprättas, finner
utskottet det därför, med hänsyn till landets kredit och statsfinansiella
ställning, att såsom oeftergifligt villkor därvid uppställes, att ifrågavarande
laneverksamket blir reglerad genom ganska noggranna och restriktiva bestämmelser.
Utskottet vill i det följande i korthet angifva några af de synpunkter,
som i sådant afseende synas böra komma under beaktande.
Som bekant kunna våra kommunallån delas i två kategorier, nämligen
korta lån på högst två år, till hvilkas upptagande icke erfordras Konungens
medgifvande, samt längre lån, för hvilka dylikt medgifvande erfordras. Till
dessa former för kommunala förbindelser ''kan läggas en tredje, nämligen
borgensförbindelser.
Nu tillämpas med afseende på kommunal skuldsättning ofta nog det tillvägagångssättet,
att för lånebehofvens täckande till en början korta, tillfälliga
lån upptagas. Med den så ådragna sväfvande skulden opererar kommunen ofta
i flera år med omsättningar och ökningar, till dess att man ändtligen besluter
att förvandla den sväfvande skulden till fast, vare sig i form af obligationslån
eller icke. För detta ändamål går kommunen in till Konungen,
Sammansatta Stats- (och Banko)utskottets Utlåtande N:o 10. 29
som då svårligen kan annat än bifalla ansökningen. Den sväfvande
skulden har nämligen ofta vuxit till ett sådant belopp och är så öfverhängande,
att ett afslag skulle betyda kommunens ruin.
Då sålunda emellertid genom anlitande af den tillfälliga upplåningen
Konungens pröfning och fastställelse, det vill säga Konungens rätt att medgifva
eller afslå upptagande af längre lån, i verkligheten helt enkelt kan
omintetgöras, synes rätten till upptagande af tillfälliga lån böra inskränkas
Huru en dylik begränsning bör göras, därom torde olika meningar kunna
råda. Såsom en utväg härutinnan har föreslagits, att korta lån borde af
kommun icke få upptagas till högre belopp än i visst förhållande till
kommunens årliga kommunala skattetaxering.
I detta afseende hafva fullmäktige i riksbanken den 18 januari 1909
till Kungl. Maj:t afgifvit yttrande beträffande städernas sväfvande skulder
Dessa skulder uppgingo till i rundt tal 73 miljoner kronor, däraf mer än
hälften eller åtminstone 37,800,000 var placerad utom riket. Fullmäktige
hafva i sagda skrifvelse anfört, att de efter bevillning uttaxerade beloppen för
stadskommunerna uppginge sannnanlagdt till omkring 40 miljoner kronor.
Skulle stadskommuns rätt till upplåning på kort tid utan särskilt tillstånd
af Kungl. Maj.t begränsas till hälften af föregående års taxering, skulle således,
enligt hvad fullmäktige vidare anfört, stadskommunerna erhålla en
fri länsrätt af sammanlagdt omkring 20 miljoner kronor. Med denna begränsning
ansåge fullmäktige någon större olägenhet af den kommunala
ofonderade skuldsättningen icke böra uppstå för landets allmänna ekonomiska
förhållanden.
Liknande torde förhållandet vara beträffande landskommunerna.
Man har vidare mot det nuvarande tillståndet anmärkt, att dels alla
af eu kommun upptagna lån hafva samma rätt gentemot kommunen, dels
inga former finnas stadgade för indrifning af fordringar hos en kommun.
Otvifvelaktigt är, att sådana förhållanden kunna inträffa, att en kommun
kommer på obestånd. Sådant har visserligen icke hittills händt i
vårt land, och om lämpliga restriktiva åtgärder i af utskottet här antydt
syfte vidtagas, torde sannolikheten därför väsentligen minskas, men möjligheten
däraf torde dock icke kunna förnekas. Emellertid synas för dylikt
fall vår gällande utsökningslags bestämmelser icke vara fullt tillräckliga.
Det är således obestämdt, huruvida en fordringsägare har rätt att låta utmäta
en kommuns samfällda fasta och lösa egendom, äfven sådan som
nödvändigt erfordras för dess verksamhet såsom kommun, till exempel
kyrka, skolhus, eldsläckningsmateriel, eller om för skuldens gäldande ut
-
30 Sammansatta Stats■ (och Banko)atsJcotlets Utlåtande N:o 10.
taxering skall ske, på en gång eller på annat sätt. Förtydligande bestämmelser
i dessa afseenden torde vara nödvändiga i sammanhang med ordnande
af en kommunal lånekassa.
I sammanhang härmed har framhållits önskvärdheten af stadganden
om viss förmånsrättsordning mellan olika lån, upptagna af samma kommun.
En kommun, som, förut skuldfri, upptager ett lån, kan nämligen därefter,
under annan finansledning, lätt tänkas genom en senare hejdlös skuldsättning
för improduktiva ändamål försätta den förste långifvaren i en lika
oväntad som oangenäm situation.
En annan anmärkning gäller de kommunala borgensförbindelserna, om
hvilka våra kommunallagar icke innehålla några som helst stadgandeu.
Förande betingelserna för ingående af borgensförbindelser har praxis varit
olika, i det att kommun ibland ansett sig böra begära kungligt tillstånd
att ikläda sig dylik borgen, ibland icke. Gifvetvis måste emellertid en
borgensförbindelse* i detta afseende likställas med vanlig skuldförbindelse
och sålunda kommunallagarna förtydligas med en bestämmelse, att samma
regler, som gälla för upptagande af kommunala lån, jämväl höra gälla för
ingående af kommunala borgensförbindelser.
Slutligen torde kontrollen öfver upptagande af lån behöfva skärpas.
Noggrannare utredning än hittills i allmänhet förekommit måste företagas
beträffande ändamålet med de olika kommunernas upplåning, och detta
är af desto större betydelse, när det gäller att uppträda på den utländska
lånemarknaden.
Att under nu angifna förutsättningar anordna en central låneanstalt
med uppgift att på bästa och billigaste sätt tillgodose kommunernas lånebehof,
finner utskottet kunna medföra gagn ej blott för kommunerna, utan
äfven för landet i dess helhet. Utskottet instämmer därför i det af herr
Rune i hans motion gjorda uttalandet, att därmed ej mindre skulle beredas
kommunerna tillgång till den billigast möjliga upplåning, då sådan
vore oundgängligen nödig, än äfven ur det allmännas intresse denna
upplåning så skulle ordnas, att den största möjliga sparsamhet befordrades
och olämplig skuldsättning så mycket som möjligt förebyggdes.
Utskottet förordar alltså en utredning i nämnda syfte samt hemställer
i anledning af förevarande motioner,
att Riksdagen måtte i skrifvelse hos Kungl. Maj:t
anhålla, att Kung!. Maj:t täcktes låta utreda, huruvida
31
Sammansatta Stats- (och Bankojutskottets Utlåtande N:o 10.
och på hvilket sätt en allmän lånekassa för Sveriges
kommuner bör inrättas och att, såvida utredningen
därtill gifver anledning, för Riksdagen framlägga förslag
i ämnet.
Stockholm den 11 maj 1909.
På det sammansatta utskottets vägnar:
P. C:SON WACHTMEISTER.
Reservationer:
dels af grefve Wachtmeister, Fredrik, samt herrar Bohnstedt och
Bengtsson i Häradsköp, hvilka yrkat afslag;
dels ock af herrar Fränekel och Sjö, hvilka förenat sig om följande
anförande:
Sedan utskottet utan meningsskiljaktighet tillstyrkt det förslag till
ordnande af fastighetskrediten för städerna och därmed jämförliga samhällen,
som Kungl. Maj:t, med föranledande af Riksdagens skrifvelse i
frågan förra året, nu förelagt Riksdagen genom förslag till förordningar
angående konungariket Sveriges stadshypotekskassa och angående grunderna
för stadshypoteksföreningars bildande och verksamhet, därvid staten skulle
gifva en garanti af 30 miljoner kronor, finna reservanterna, i likhet med
utskottets majoritet, det vara mycket sannolikt att frågan vid denna riksdag
vinner sin lösning. Då under hela behandlingen af nämnda fråga
framhållits de svårigheter, som nu äro förenade med stadsfastigheters belånande
till rimligt pris, och det stora behofvet af understöd från statens
sida för af hjälpande af dessa svårigheter, synes det vidare ej råda något
tvifvel om att den föreslagna stadshypotekskassan mycket snart blir verklighet
och att den härigenom öppnade möjligheten till erhållande af utländsk
kredit omedelbart kommer att anlitas.
32 Sammansatta Stats- (och Banko)utskottets Utlåtande N:o 10.
Såsom framhålles i det af utskottet åberopade utlåtande, kvilket Första
Kammarens tillfälliga utskott n:o 2 år 1908 afgaf i anledning af då föreliggande
motioner i fråga om anordnande af en låneanstalt för kommuner,
kommer vårt land genom den nya stadshypotekskassan att få ej mindre
än tre kategorier af obligationer, som skulle konkurrera på den utländska
penningmarknaden, nämligen riksgäldskontorets, allmänna hypoteksbankens
och stadskypotekskassans. Redan denna konkurrens kar väckt vissa betänkligheter
i fråga om anordnande af den senare kassan ock farhågor för
den kredit i utlandet, hvaraf vårt land — tyvärr — är synnerligen beroende.
Det är därför naturligt att oron i detta afseende måste i afsevärd
grad ökas, när nu förslag framkommer att i denna konkurrens insätta
ytterligare en grupp obligationer, som skulle likställas med de förutvarande.
I nyss åberopade utskottsutlåtande beräknades landets obligationsskuld
till utlandet uppgå till omkring 1,000 millioner. Denna siffra, som ändå
icke omfattar kela skulden till utlandet, måste ju i sanning mana till betänksamhet.
Att vid sådana förhållanden skapa nya möjligheter att fortgå
på skuldsättningens väg kan innebära våda för landets välfärd, och våga
vi därför icke biträda ett beslut i den riktning, som nu ifrågasättes, allrahelst
därigenom, enligt, vår uppfattning, äfven skada skulle tillfogas den
kredit, som förut ansetts böra föranleda statens ingripande.
I fråga om kommunernas kreditbehof synes ej heller någon anledning
för statens mellankomst. Hvad de större städerna beträffar har erfarenheten
visat, att dessa haft tillfälle att skaffa lån i utlandet på fullt så goda
villkor, som en central låneanstalt för landets kommuner beräknas kunna
åstadkomma. De mindre kommunerna hafva hittills i allmänhet fått sina
lånebehof tillgodosedda inom landet hos kassor och försäkringsbolag, och
då det synes kunna beräknas att efter inrättande af stadshypotekskassan
en väsentlig del af de inteckningar i stadsfastighet, som nu ligga belånade
hos dylika kassor och bolag, skola öfvergå till stadshypotekskassan, torde
däraf följa, att därigenom lediggöres kapital, så att ej hinder möter för
de mindre kommunerna att inom landet fortfarande få sina lånebehof tillgodosedda.
För öfrigt kunna vi ej finna, att den enhetliga grund, som föranledt
staten att med sin garanti understödja först jordbrukskrediten och därefter,
såsom vid denna riksdag ifrågasättes, äfven stadsfastighetskrediten, föreligger
beträffande kommunerna. Man har ansett, att statens upplåning ej
bör afse annat än produktiva ändamål. Af samma skäl torde ej heller
Sammansatta Stats- (och Banlco)utskottets Utlåtande N:o 10. 33
staten höra med sin garanti understödja upplåning annat än för dylika
ändamål. Jordbrukskrediten bar ansetts främja produktionen och numera
bar samma uppfattning gjort sig gällande i fråga om fastigheter i städer
och därmed jämförliga samhällen genom bostadsfrågan. Däremot är det
ej m8jIlgt att betrakta kommunernas upplåning såsom alltid afseende produktiva
ändamål.
Med denna uppfattning kunna vi ej förorda den föreslagna utredningen,
ty om Riksdagen nu skulle besluta att hos Kungl. Maj:t anhålla
om en sådan, har Riksdagen därmed gifvit på hand, att här är fråga om
ett intresse, som fordrar statens ingripande.
Önska kommunerna fa till stånd en utredning angående lämpligaste
sättet att ordna sina kreditförhållanden, synes man numera åtminstone
beträffande städerna kunna hänvisa till ett organ, nämligen Svenska stadsförbundet,
som torde böra taga hand om en sådan fråga utan statens inblandning.
På grund af hvad vi sålunda anfört, hemställa vi,
att herrar Trapps och Runes ifrågavarande motioner
ej må af Riksdagen bifallas.
Bill. till Riksd. Prof. 1909. 4 Sami. 2 Afd. 10 Höft.
5