Statsutskottets Utlutande N:o 05.

1

N:o 95.

Ank. till Riksd. kansli den 20 april 1909, kl. 2 e. m.

Utlåtande, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående
borttagande af bron öfver Norrån å järnvägen Vännäs—
Umeå—Storsandskär m. m. (R. A.)

I en den 11 nästlidne mars till Riksdagen aflåten proposition n:o
115 har Kungl. Magt, under åberopande af propositionen bilagdt utdrag
af statsrådsprotokollet öfver civilärenden för samma dag, föreslagit Riksdagen
medgifva, att bron öfver Norrån å järnvägen Vännäs—Umeå—
Storsandskär samt det från norra stranden af nämnda å till den ifrågasatta
hamnen vid Storsandskär utlagda spåret jämte å Storsandskär befintliga
sidospår och påbörjad hamnbrygga finge borttagas.

Till åberopade statsrådsprotokollet bar föredragande departementschefen
anfört följande:

»På framställning af Kungl. Maj:t beviljade 1895 års Riksdag, under
förbehåll att vissa villkor om kostnadsfri upplåtelse af mark m. m.
iakttoges, ett anslag af 2,600,000 kronor för anläggning af en bibana
från norra stambanan vid Vännäs till Umeå och vidare till Storsandskär
och denna bibanas utrustning med trafikmateriel.

Arbetena å banan påbörjades i juni 1895 och bandelen Vännäs—
Umeå öppnades för allmän trafik den 29 september 1896.

Bandelen Umeå—Storsandskär åter är ännu ej fullbordad. Den i
förslaget till järnvägens anläggning upptagna bron öfver norra älfgrenen
af Ume älf är visserligen färdigbyggd och järnvägsspåret utlagdt
fram till Storsandskär, där jämväl kaj byggnad påbörjats. Men
härmed hafva också arbetena afstannat, enär vid förslagets antagande

Bill. till Riksd. Prof. 1909. 4 samt. 1 Afd. 64 Höft. (N:o 95). 1

2

Statsutskottets Utlåtande N:o 95.

förutsatt uppmuddring af älfven ännu ej skett, hvadan fartyg icke
kunna gå in till Stors andskär.

Jag tillåter mig nu underställa Eders Kungl. Maj:t frågan, huru
med bandelen Umeå—Storsandskär skall förfaras.

Innan jag närmare ingår på saken, skall jag tillåta mig att i
korthet redogöra för dess förhistoria.

I den skrifvelse af den 22 februari 1894, hvari järnvägsstyrelsen
framlade förslag om anläggande af ifrågavarande bibana, erinrade styrelsen,
att under dåvarande förhållanden mera djupgående fälttyg icke
kunde uppgå till Umeå stad, utan nödgades lossa och lasta vid Holmsunds
lastageplats, och att, då en påtänkt reglering af Ume älf från
staden till den närmare älfmynningen belägna Storfjärden ej ännu kommit
till utförande, det erfordrats att utdraga den undersökta järnvägslinjen
från Umeå till lämpligt ställe vid älfmynningen, hvarest tillräckligt
vattendjup för djupgående fartyg förefunnes. Enär Holmsund af
vissa anledningar icke ansetts såsom lämplig slutpunkt för bibanan, hade
styrelsen låtit utstaka linjen från staden längs norra älfgrenens norra
strand öfver en i det närmaste igengrundad mindre älfgren fram till
den stora och för upplag särdeles lämpliga, i älfmynningen liggande
ön Storsandskär.

Vid Storsandskär hade i förslaget beräknats uppmuddring af älfven
utmed därvarande kaj och lastbrygga, så att intill 12 fot djupgående
fartyg kunde lägga till vid stationen. För att kunna mottaga än djupare
liggande fartyg erfordrades emellertid uppmuddring af segelränna
genom en nedanför stationen af älfvens afsättningar bildad vidsträckt
sandbank, men till dess en sådan blifvit upptagen, kunde öfverförandet af
gods till de mera djupgående fartygen ske i pråmar. Kostnaden för
de älfarbeten, som blefve nödvändiga för att bereda en farled af 20
fots djup, hade af väg- och vattenbyggnadsstyrelsen beräknats komma
att uppgå till 500,000 kronor; och ehuru denna reglering icke behöfde
omedelbart utföras, vore det dock önskligt, att den komme till stånd
inom en icke alltför aflägsen tid.

Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Västerbottens län anförde i utlåtande
den 17 mars 1894, att frågan om förläggande af en sidobana
från Vännäs till Umeå och hafvet, om ock med något längre sträckning
till Djupvikens och Holmsunds lastageplats, sedan länge utgjort ett
önskningsmål för länets befolkning, ehuru åtskilliga svårigheter och
olägenheter varit förknippade med att förlägga banans slutpunkt till
Holmsund, samt att Kungl. Majrts befallningshafvande ansåge dessa

Statsutskottets Utlåtande N:o 9f>. 3

olägenheter vara till största delen afhjälpta genom förslaget att förlägga
banans slutpunkt till Storsandskär. Af en beskrifning öfver farleden
mellan Storsandskär och Storfjärden, som Kungl. Maj:ts befallningshafvande
infordrat från ordföranden i Umeå stads hanfndirektion och
lotsåldermannen vid Bredskärs lotsstation, framginge, att år 1893 farledens
minsta djup vid lägsta vattenstånd utgjort 3,5 meter, och detta
på en sträcka af endast 450 meter, samt att bottnen vore så lös, att
farleden genom muddring utan nämnvärda kostnader med lätthet borde
kunna fördjupas till 4,5 meter. Vid sådant förhållande kunde nästan
alla större kustbåtar, af hvilka en del redan då alltid ginge upp till
staden, lasta och lossa vid Storsandskär. Hvad åter vidkomme mera
djupgående fartyg, kunde lastningen lämpligen verkställas genom pråmar,
hvilka äfven vid Holmsund och Djupviken i allmänhet användes
vid inlastning af trävaror, emedan lastningen därigenom ans åges gå
lättare och bättre. Den sträcka, som pråmarna behöfde bogseras, vore
också, såsom utgörande endast 2,400 å 3,000 meter, af ringa betydenhet.
I öfrigt hade Kungl. Maj:ts befallningshafvande velat bemärka, att, enligt
hvad ett bifogadt utdrag ur lotsjournalen vid nämnda lotsplats utvisade,
jämförelsevis få lastade fartyg varit 5,5 meter djupgående, i följd hvaraf
farledens fördjupande till 6 meter för närvarande syntes vara obehöfligt,
helst vattenståndet under vanliga förhållanden vore omkring en meter
högre, än när det vore lägst.

På framställning af Kungl. Majrts befallningshafvande beslöt därefter
Västerbottens läns landsting enligt skrifvelse den 5 oktober 1894
att, under förutsättning att Riksdagen 1895 beslöt anläggande af omförmälda
sidobana från Vännäs till Umeå och vidare till Storsandskär,
bland annat upplåta all mark till banbyggnaden, där den ej ginge öfver
Umeå stads område. Därjämte beslöto stadsfullmäktige i Umeå den 2
november 1894 att Umeå stad under enahanda förutsättning som länets
landsting skulle åtaga sig samma förpliktelser för den del af banan,
som ginge öfver stadens områden.

Till statsrådsprotokollet den 8 mars 1895, då proposition i ämnet
beslöts, yttrade dåvarande departementschefen, beträffande upptagandet
af en djupare segelränna från Storsandskär till Storfjärden, att genom
hvad Kungl. Maj:ts befallningshafvande anfört syntes vara utredt, att
några vidlyftiga arbeten i detta afseende icke på länge torde erfordras,
och att för öfrigt hela denna fråga syntes i första hand vidkomma
Umeå stad.

Såsom nämndt blef Kungl. Maj:ts proposition af Riksdagen bifallen.

4

Statsutskottets Utlåtande N:o 95.

År 1898 fäste Riksdagens då församlade revisorer sin uppmärksamhet
vid saken. I sin berättelse meddelade de, att den utanför de
påbörjade kajbyggnaderna vid Storsandskär varande sandbanken under
de senare åren tillväxt så betydligt, att kajen ej vidare vore tillgänglig
ens för mindre fartyg.

Revisorerna anförde vidare, att det förefallit dem, som om de undersökningar
och beräkningar, hvilka legat till grund för förslaget om
banans utsträckande till Storsandskär, icke varit af den fullständighet,
som man i betraktande af frågans betydenhet haft anledning antaga.

Revisorerna förmenade, att försiktigheten fordrat, att man i förvägförskaffat
sig tillförlitliga garantier, för att Umeå stad komme att verkställa
erforderlig muddring från Storsandskärs kaj ut till Storfjärden.
Något aftal med staden angående älfvens muddring hade emellertid
icke träffats, ehuru det oförtydbart förutsatts, att staden skulle bestrida
kostnaderna för detta arbete. En sådan förutsättning syntes enligt
chefens för civildepartementet förut afgifna yttrande till statsrådsprotokollet
hafva förelegat vid ärendets föredragning i statsrådet
samt framginge jämväl af kostnadsförslaget för banans utförande,
hvilket upptoge allenast en post å 36,000 kronor för muddring vid
kajerna.

Enligt revisorerna tillhandakommen uppgift hade Umeå stad numera
beslutat att låta uppmuddra en ränna af 14 fots djup genom
älfven direkt fram till stadens hamn. Sattes ett sådant foretag i verket,
måste, enligt revisorernas förmenande, banans utsträckande till
Storsandskär komma att för trafiken blifva af ganska ringa betydelse.
Det torde nämligen, yttrade revisorerna, icke kunna betviflas, att under
sådana förhållanden Umeå komme att blifva den hufvudsakliga slutstationen
för banans såväl person- som varutrafik.

Möjligen skulle kunna ifrågasättas, att Storsandskär i allt fall vore
en behöflig slutstation, i det att för den trävarutrafik, som efter banan
kunde väntas uppkomma, vid Umeå stad med dess relativt trånga stationsområde
icke skulle finnas erforderligt utrymme för virkesupplag m. m.
Revisorerna hölle emellertid före, att trävarutrafiken på banan svårligen
kunde blifva af synnerligen stor omfattning.

Under nuvarande förhållanden, då på grund af konkurrensen produktionskostnaderna
måste nedbringas till det yttersta, hade det alltmer
visat sig såsom en nödvändighet att för virket så långt som möjligt
använda den billigaste transportformen, eller detsammas framflottande i
oförädladt skick, och följden häraf hade blifvit, att, såsom erfarenheten
gåfve vid handen, trävaruförädlingsindustrin mer och mer dragit sig

Statsutskottets Utlåtande N:o 95.

5

ned till kusterna. Det vore visserligen icke revisorerna obekant, att på
öfriga bibanor, hvilka förenade norra stambanan med städer utefter
kusten, jämförelsevis ansenliga partier försågadt virke årligen transporterats,
men revisorerna föreställde sig, att, tör så vidt detta förhållande
komme att för framtiden fortfara, sådant måste bero på säregna omständigheter,
hvilka vid här ifrågavarande bibana icke hade någon
motsvarighet. Enligt hvad revisorerna inhämtat, funnes för närvarande
utefter Ume älfs öfre lopp endast ett sågverk af betydenhet, och försågningen
jämväl vid detta verk hade under de senare åren alltjämt
förminskats, hvaremot de stora sågverk, genom hvilka virket i skogarna
utefter älfven hufvudsakligen tillgodogjordes, samtliga vore belägna vid
eller i närheten af älfvens mynning. Under sådana förhållanden och
då föga anledning funnes att förmoda, att sågverk eller andra förädlingsverk
framdeles mer än dittills skulle komma att i afsevärd utsträckning
förläggas utefter älfvens öfre lopp, syntes det revisorerna
svårligen kunna antagas, att trävarutransporten utefter banan skulle
blifva af större omfattning, än att vid Umeå station tillfredsställande
utrymme för upplagsplatser m. m. skulle kunna beredas.

Revisorerna, som ansåge, att under dåvarande förhållanden Storsandskär
icke vore lämplig slutpunkt för denna järnväg, och som bestämdt
hölle före, att vid en eventuell uppmuddring af älfven direkt
fram till Umeå stad ifrågavarande järnvägslinje komme att blifva ännu
mer betydelselös, hade därför veiat uttala den mening, att arbeten å
denna handels fullbordande borde inställas, åtminstone intill dess visshet
vunnits, när och i hvilken utsträckning älfvens uppmuddring vore
att emotse.

Uti sin i anledning af revisorernas berättelse till Kungl. Maj:t den
10 maj 1899 aflåtna skrifvelse förklarade Riksdagen, att Storsandskär,
enligt Riksdagens förmenande, vore en lämplig och naturlig utskeppningsplats
för ortens produkter; och syntes vid sådant förhållande
järnvägens utsträckning till denna plats vara af omständigheterna påkallad,
helst utrymmet invid Umeå icke syntes medgifva anordnandet
därstädes af större upplagsplatser för sådana skrymmande produkter
som trävaror och tjära m. m.

Arbetet å bandelen Umeå—Storsandskär ansåg Riksdagen dock
ej böra återupptagas förr än, efter det fullständiga undersökningar af
vattenförhållandena i Ume älf omkring ön Storsandskär och i den närmare
älfmynningen belägna Storfjärden blifvit genom sakkunniga personer
verkställda, fullt betryggande aftal blifvit med Umeå stad träffadt
angående segelrännas öppenhållande till erforderligt djup mellan Stor -

6

Statsutskottets Utlåtande N:o 95.

sandskärs kaj och älfmynningen; och syntes så mycket större skäl
härtill förefinnas, som bandelens trafikerande vore helt och hållet beroende
af sjökommunikationernas ordnande, men å andra sidan, sedan
staden Umeås hamnområde numera så utvidgats, att det sträckte
sig långt utanför Storsandskär, stadens skyldighet i afseende å segelrännans
öppenhållande för trafiken syntes vara ställd utom allt
tvifvel.

Då emellertid det syntes ligga vikt däruppå, att nämnda förhållanden
blefve, så fort ske kunde, ordnade, anhöll Riksdagen, att Kungl.
Maj:t täcktes dels låta verkställa utredning angående vattenförhållandena
i Ume älf, i hvad de kunde inverka på öppen hållandet af en segelränna
från Storsandskär till hafvet, samt därefter bringa till stånd eu bestämd
öfverenskommelse med Umeå stad angående en sådan rännas upptagande
och underhållande, dels ock meddela föreskrift, att arbetena å bandelen
Umeå—Storsandskär icke finge återupptagas, förrän berörda utredning
och öfverenskommelse åvägabragts.

Genom nådigt bref den 30 juni 1899 förordnade därefter Kungl.
Maj:t, att arbetena å bandelen Umeå—Storsandskär icke finge återupptagas,
förrän Kungl. Maj:t, på framställning af järnvägsstyrelsen, därtill
lämnat särskildt tillstånd, samt uppdrog åt väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
att låta verkställa och till Kungl. Maj:t inkomma med sådan
utredning angående vattenförhållandena i Ume älf, som i Riksdagens
omförmäida skrifvelse afsåges.

Sedan väg- och vattenbyggnadsstyrelsen emellertid erinrat därom,
att en segelränna i nedre delen af älfven ej kunde med säkerhet regleras,
med mindre samtidigt uppgjordes plan för dess fortsättning å den
öfre delen, medgaf Kungl. Maj:t genom nådigt bref till styrelsen den 30
december 1899, att utredningen af vattenförhållandena i Ume älf finge
omfatta jämväl sträckan af älfven mellan Storsandskär och Umeå stad.

Med underdånig skrifvelse den 11 januari 1902 öfverlämnade vägoch
vattenbyggnadsstyrelsen därefter ett af dåvarande distriktschefen
F. Wijnbladh, på uppdrag af styrelsen, år 1902 upprättadt förslag till
reglering af farleden i Ume älf från Umeå stad till hafvet.

Wijnbladhs förslag afsåg, att farleden å älfsträckan i fråga skulle
blifva 4,5 meter djup under lågvatten och åstadkommas genom att
medelst regleringsverk sammanhålla älfvens vatten i en efter vattentillgången
afpassad fåra, där man kunde påräkna sådan ström, som utan
att vara hinderlig för sjöfarten dock gjorde leden själfrensande. Farledens
bottenbredd skulle vara 223 meter, och det ofvan antagna djupet

Statsutskottets Utlåtande N:o .9.7.

7

skulle finnas å hela denna fåras bredd. Kostnaderna beräknades af
Wijnbladb till 2,360,000 kronor, däraf 1,765,000 kronor för sträckan
Storsandskär—hafvet.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen ansåg emellertid det föreslagna
djupet 4,5 meter i en regelbunden ränna af allenast 30 meters bredd
med någon utvidgning för Umeå stads hamn motsvara behofvet
för den närmaste framtiden och förklarade sig därjämte förvissad, att
åt strömmens kraft kunde öfverlämnas mycket större del af jordflyttningen
i en utanför »Stortufvan» belägen mudderbank än som Wijnbladh
förutsatt. Med dessa modifikationer beräknade styrelsen, att genomförandet
af älfregleringen skulle kunna utföras för en kostnad af
1,363,000 kronor, däraf 873,000 kronor skulle belöpa å sträckan från
Storsandskär till hafvet.

Uti infordradt underdånigt utlåtande af den 28 september 1903
förklarade sig järnvägsstyrelsen beträffande farledsregleringen mellan
Storsandskär och Ume älfs mynning — i likhet med hvad Kungl. Maj:ts
befallningshafvande i ett den 31 oktober 1902 afgifvet utlåtande uttalat
— hålla före, att farleden utmed järnvägens kaj och lastbrygga vid
Storsandskär borde hafva fullt djup till en bredd af minst 130 meter
för möjliggörande af fartygens manövrering vid tilläggning och afgång.
För utvidgning till denna bredd å en sträcka af 300 meter har styrelsen,
under förutsättning att bortförandet af den lösa sanden och leran
kunde ske af strömmen själf samt under upptagande af samma priser
för muddringen i den hårdare jordarten och pinnmon som de i Wijnbladhs
förslag förekommande, beräknat en kostnad af 52,000 kronor.
Emellertid syntes ej böra förbises svårigheten att i framtiden hålla
öppen en dylik utvidgning af farleden, i det att vattnets minskade
hastighet med säkerhet medförde ökad benägenhet till uppgrundning på
detta ställe och komme detta att vålla årliga kostnader för uppmuddring.

Då äfven väg- och vattenbyggnadsstyrelsens modifierade förslag skulle
komma att medföra mycket afsevärda kostnader och för öfrigt den möjligheten
icke vore utesluten, att farledsregleringen, utförd enligt detta
förslag, icke blefve fullt effektiv, hemställde järnvägsstyrelsen, att, innan
ärendet företoges till slutligt afgörande, en noggrann undersökning finge
genom järnvägsstyrelsens försorg verkställas för utrönande, om Vännäs
—Umeåbanan kunde för mindre kostnad framdragas till lämplig befunnen
plats vid hafvet.

Sedermera lät järnvägsstyrelsen, enligt hvad styrelsen uti ett den
31 december 1904 afgifvet underdånigt utlåtande meddelat, med ledning
af förberörda, af Wijnbladh utarbetade förslag för reglering af Ume
älf mellan sektion 5,600 i nämnda förslag och hafvet upprätta ett nytt

8

Statsutskottets Utlåtande N:o 95.

kostnadsförslag med beräkning, i likhet med Wijnbladh, af en bottenbredd
af 223 meter, en bottenlutning af 1 : 6030 och ett vattendjup vid
Storsandskär af 5,7 meter. Under antagande att icke allenast all lösare
jord utan äfven i Wijnbladhs kostnadsförslag angifna 700,000 kubikmeter
af den hårdare jorden skulle komma att bortföras af strömmen,
beräknade styrelsen kostnaden för älfregleringen å sistnämnda sträcka
till 1,846,000 kronor.

Enligt styrelsens förmenande måste det dock anses vara mycket
ovisst, såsom äfven af Wijnbladhs betänkande framgår, huruvida strömmen
skulle förmå bortföra någon nämnvärd kvantitet af den hårdare
jorden. Styrelsen fann därför försiktigheten bjuda, att kostnadsberäkningen
uppgjordes under antagande, att det blefve nödvändigt att bortmuddra
all den hårdare jord, som för älfregleringens fullständiga genomförande
måste bortskaffas, vid hvithet förhållande kostnaden för regleringen
skulle komma att uppgå till 2,048,000 kronor.

Skulle erfarenheten framdeles påvisa behofvet af regleringsverkens
utsträckning längre ut i Storfjärden, än hvad Wijnbladh förutsatt —
hvilket enligt styrelsens förmenande icke vore osannolikt — komme
detta att medföra afsevärd ökning i de beräknade kostnaderna.

Stadsfullmäktige i Umeå, hvilkas yttrande i ärendet jämväl infordrats,
bestredo, att någon skyldighet ålåge staden beträffande farledens
upprensning å sträckan Storsandskär—Storfjärden. Det oaktadt
skulle staden, förklarade stadsfullmäktige, ingalunda velat undandraga
sig kostnaden för att upptaga en tillräckligt djup segelränna å berörda
sträcka, om den därtill ägt förmåga. Men genom 1888 års ödesdigra
brand hade samhället kommit i det ekonomiska läge, att det hvarken
vågade eller kunde inlåta sig på detta dyrbara företag. Umeå farledsfråga
vore ej heller löst genom reglering af endast sträckan mellan
hafvet och Storsandskär, utan härför erfordrades äfven reglering af
sträckan mellan Storsandskär och staden.

Ehuru samhället sålunda på ofvan angifna skäl såge sig urståndsatt
att direkt åtaga sig några kontanta utgifter för farledens upptagande,
vore det likväl villigt att på sådant sätt däri deltaga, att det
ställde den muddringsmateriel, som staden ägde och som bestode
af mudderverk, elevator och pråmar jämte en härför inköpt ångare,
hvilket allt kostat staden öfver 150,000 kronor, till fri disposition
under arbetets utförande mot underhållsskyldighet, äfvensom, under
förutsättning af lämpliga hamn- och muddringsafgifter, tillförbunde sig
framtida underhållet af såväl den upptagna segelrännan som hamnplatsen.

Statsutskottet* Utlåtande N:o .05. 9

Hvad beträffar sättet för farledsregleringens utförande förklarade
sig stadsfullmäktige biträda väg- och vattenbyggnadsstyrelsens förslag,
enär stadsfullmäktige vore öfvertygade, att 30 meters bottenbredd i
regelbunden segelränna tillsvidare finge från trafiksynpunkt anses vara
tillfyllest, då rännans längd i den del af farleden, hvarom fråga vore,
endast utgjorde 5,700 meter. Dock hölle stadsfullmäktige före, att beräknade
kostnadssumman i någon mån kunde nedbringas, alldenstund
däri inginge ett belopp af 100,000 kronor, utgörande lösen för två
fisken, för hvilkas förvärfvande hälften af sistnämnda belopp måste
anses tillräckligt.

Sedan jag sålunda redogjort för förslagen till älfreglering, återgår
jag till själfva järnvägsfrågan.

Såsom förut nämnts, hemställde järnvägsstyrelsen i sitt utlåtande
den 28 september 1903 om utredning rörande kostnaden för järnvägens
framdragande till hafvet.

Med anledning häraf anbefallde Kungl. Maj:t den 6 maj 1904
järnvägsstyrelsen att, efter utredning på hvad sätt och för hvilken
kostnad banan kunde framdragas till lämplig plats vid hafvet, hvilka
fördelar af en sådan utsträckning af banan vore att vänta samt hvilken
afkomst en järnväg från Umeå till hafskusten kunde beräknas gifva,
till Kungl. Maj:t inkomma med förnyadt utlåtande, innefattande jämväl
yttrande, huruvida anledning kunde förefinnas för staten att framdraga
statsbanan från Umeå till hafskusten.

Till åtlydnad af berörda befallning lät järnvägsstyrelsen genom
löjtnanten i väg- och vattenbyggnadskåren L. Sparr verkställa undersökning,
huruvida och för hvilken kostnad statsbanan mellan Vännäs
och Umeå kunde framdragas till hafvet.

Med sin förut omnämnda underdåniga skrifvelse den 31 december
1904 öfverlämnade styrelsen därpå plan- och profilritningar jämte tillhörande
kostnadsförslag för en statsbana mellan Umeå och hafvet vid
Holmsund jämte grenbana till lastageplatsen Djupvik och meddelade
tillika redogörelse för resultatet af utredningarna rörande ej mindre
dessa anläggningar än äfven älfvens reglering mellan Storsandskär
och hafvet samt färdigbyggande af banan mellan Umeå och Storsandskär,
under förutsättning att denna reglering blefve utförd.

Genom undersökningen ansåg järnvägsstyrelsen utrönt, att Holmsund
med hänsyn till dess betydelse som lastageplats och industriort
samt dess folkrikedom vore den enda plats vid hafvet, som kunde anses
lämplig såsom slutpunkt för banan.

Bill. till Biksd. Prof. 1909. 4 Sami. 1 Åfd. 64 Raft.

2

10

Statsutskottets Utlåtande N:o 95.

Enligt hvad järnvägsstyrelsen uppgifver, sammanfaller sträckningen
mellan Umeå och Norrån med den delvis färdigbyggda banan Umeå—
Storsandskär. Vid Norrån skiljer sig linjen från denna bana för att
därefter fortsätta utefter norra stranden af Ume älf och österfjärden
till Löfö by, där den skär den till Umeå ledande landsvägen, som är
afsedd att i plan korsa järnvägen. Härefter framgår linjen jämsides
med nämnda landsväg till en omkring en kilometer nordost om Holmsunds
kyrka belägen plats, hvarest bangård skulle anordnas. Från
denna bangård är linjen dragen förbi Patronviken öfver Vedkastudden
till Stormskär, en strax utanför Vedkastudden belägen ö.

Hela banan mellan Umeå och hafvet vid Holmsund skulle erhålla
en längd af omkring 18,040 meter, däraf delen Umeå—Norrån 6,180
meter, delen Norrån—Holmsunds bangård, inklusive samma bangård,
10,160 meter och sträckan från sistnämnda plats till Stormskär 1,700
meter.

Grenbanan till Djupvik, som är afsedd att utgå från Holmsunds
bangård och därefter i en stor båge svänga åt norr och väster förbi
Sandviks brädgård till Djupviks lastageplats, skulle få, inberäknadt
tvenne stickspår, en längd af omkring 1,700 meter.

Beträffande kostnaderna för järnvägsanläggningen mellan Umeå och
Holmsund har järnvägsstyrelsen meddelat, att kompletteringen af bansträckan
mellan Umeå och Norrån, undantagandes anläggning af mötesspåret
vid Sofiehem, för hvilket kostnaderna, oafsedt utgifterna för
jordförvärf, beräknats till 13,000 kronor, antagits kunna utföras för
85,000 kronor utan anskaffning af rullande materiel, och att kostnaderna
för den öfriga delen af hufvudbanan till Holmsunds bangård,
inklusive samma bangård, samt för sträckan mellan denna plats och
Stormskär beräknats till respektive 791,000 kronor och 131,000 kronor,
hvartill kommer kostnaden för rullande materiel 50,200 kronor.

Anläggning af en statsbana från Umeå till hafvet vid Holmsund
med mötesspår vid Sofiehem jämte anskaffning af ytterligare erforderlig
rullande materiel skulle således, om kostnaden för jordförvärf frånses,
medföra en till 1,070,200 kronor uppskattad utgift.

Kostnaderna för grenbanan från Holmsunds bangård till Djupviks
lastageplats med tillhörande tvenne stickspår hafva beräknats till 91,900
kronor.

Hela den nu omförmälda kostnaden för en statsbana mellan Umeå
och hafvet vid Holmsund med bispår skulle således uppgå till 1,162,100
kronor, i hvilken summa ingå 50,200 kronor för rullande materiel, men

Statsutskottets Utlåtande N:o 95.

11

däremot icke kostnader för jordlösen, husflyttningar och diverse olägen ]ieter Användas

räler af 27,5 i stället för 34 kilograms vikt per meter
äfven i hufvudspåret mellan Umeå och Holmsund samt i bangårdens i
Holmsund hufvudspår, skulle vinnas en besparing af omkring 41,500
kronor.

Om till ofvan angifna summa, 1,162,100 kronor, läggas dels en
till 213,000 kronor beräknad kostnad för anläggning af kaj med tillhörande
spår och upplagsplatser vid Vedkastudden, dels det belopp,
2,888 kronor 22 öre, som styrelsen enligt nådigt medgifvande i bref
den 6 maj 1904 användt af under händer häfda medel för åstadkommande
af den i samma nådiga bref anbefallda utredningen, skulle således
kostnaderna för statsverket för en bana mellan Umeå och hafskusten
med rullande materiel, bispår, kajer och upplagsplatser komma att
belöpa sig till 1,377,988 kronor 22 öre.

Läggas till sistnämnda belopp utgilterna för verkställda arbeten
å järnvägsanläggningen mellan Umeå och Storsandskär, hvilka, inberäknadt
kostnader för förstärkning af bron öfver Norrån till följd af
omkring påloken uppkomna utskärningar i den mycket rörliga älfbottnen
samt för isning vid samma pålok, vid 1904 års utgång belöpte sig till
361,257 kronor 93 öre, skulle utgifterna för en statsbana från Umeå
till hafskusten komma att uppgå till ett belopp af 1,739,246 kronor
lo ör©.

Afdragas nyssberörda 361,257 kronor 93 öre äfvensom den behållning,
59,642 kronor 28 öre, som ännu förefinnes af de af Riksdagen
för Vännäs--Umeå järnvägsbyggnad anvisade medel, skulle således en
statsbana från Umeå till hafvet vid Holmsund kräfva ett ytterligare
anslag af i rundt tal 1,320,000 kronor.

Hvad angår kostnaderna för fullbordandet af bandelen Umeå Storsandskär,
hade järnvägsstyrelsen i sitt utlåtande den 28 september 1903
approximativt beräknat dessa till 35,000 kronor. I sin nu omhandlade
skrifvelse af den 31 december 1904 anmärker styrelsen, att de anordningar
å Storsandskär, som för detta belopp skulle kunna erhållas,
och hvilka ansåges motsvara behofvet för den trafik, som under någon
tid vore att förvänta vid ett vattendjup i Ume älf af endast 4,5 meter
under lägsta vattenytan, icke kunde beträffande spår- och kajanordningar
samt bostäder för vid Storsandskär behöflig personal anses vara
tillräckliga för den trafik vid Storsandskär, som borde kunna beräknas,
om i Ume älf vid och nedanför Storsandskär astadkommes ett vattendjup
af minst 5,7 meter.

12

Statsutskottets Utlåtande Ko 05.

Med anledning häraf äfvensom för att i afseende på kostnaden
kunna jämföra en utfartsbana från Umeå till hafvet vid Iiolmsund
jämte bispår till Djupvik bär järnvägsstyrelsen, förutom ofvannämnda
belopp 35,000 kronor, som emellertid af viss anledning minskats till
34,500 kronor, beräknat en till 214,000 kronor uppgående kostnad för
spår till kajer och upplagsplatser samt motsvarande kaj anordningar som
vid Vedkastudden.

Dessutom böra, enligt hvad järnvägsstyrelsen uppgifver, tilläggas
dels 43,000 kronor för utbyte i liufvudspåret af där befintliga räler af
27,5 kilograms vikt per meter mot räler af 34 kilograms vikt per
meter dels 54,800 kronor för ännu återstående kompletteringsarbeten.

Under förutsättning att älfregleringen kan inskränkas till det
mindre af styrelsen ifrågaställda förslaget med en kostnad af 1,846,000
kronor, skulle således fullbordandet af banan mellan Umeå och Storsandskär
jämte reglering af Ume älf å den del, som ligger nedanför
punkten 5,600 meter från Umeå, komma att medföra, ofvanstående å
banan redan nedlagda 361,257 kronor 93 öre inräknade, en kostnad
för staten af, i afrundadt tal, 2,554,000 kronor.

Skulle det varda nödvändigt att utföra styrelsens dyrare älfregleringsförslag,
blefve ofvannämnda totalkostnad för anläggning af banan
Umeå Storsandskär jämte däraf betingad reglering af viss del af Ume
älf i afrundadt tal 2,756,000 kronor.

Beträffande fullbordandet af banan mellan Umeå och Storsandskär
erinrar styrelsen vidare, att, till följd af den ytterligt rörliga älf botten,
det kan befaras, att för kaj anläggningen vid Storsandskär fordras afsevärdt
dyrbarare grundläggnings- och befästningsarbeten, än som vid
kostnadsberäkningarnas uppgörande förutsatts, och vidkommande älf—
regleringen, bör, säger styrelsen, beaktas, att, då fara för älfvens uppgrundning
icke är utesluten, denna omständighet kan komma att medföra
årliga kostnader för muddringsarbeten vid och nedanför Storsandskär,
hvilket däremot, enligt livad på platsen blifvit upptyst, uti ingalunda
jämförlig grad lärer blifva förhållandet vid Holmsuud.

Med anledning af hvad styrelsen sålunda och i öfrigt anfört hemställde
styrelsen i sitt utlåtande den 31 december 1904, att Kung!.
Maj:t måtte föreslå Riksdagen, att med ändring af Riksdagens beslut
angående bibanans från Vännäs till Umeå framdragande till Storsandskär
^ och under förbehåll, att samma villkor beträffande kostnadsfri
upplåtelse af mark med mera, som Riksdagen år 1895 uppställde för
anslag till nämnda bibana, iakttoges, dels besluta anläggning af en
statsbana från Umeå till hafvet vid Holmsund med bispår, kajer och *
upplagsplatser enligt järnvägsstyrelsens förslag och denna banas utrust -

Statsutskottets Utlåtande N:o .9.5.

13

ning med rullande materiel, dels ock härför anvisa, förutom förefintlig
behållning 59,042 kronor 28 öre å anslaget 2,000,000 kronor till bibanan
Vännäs—Umeå—Storsandskär, ytterligare enligt beräkning erforderliga
1,320,000 kronor.

Till följd af nådig remiss afgaf väg- och vattenbyggnadsst}rrelsen
underdånigt utlåtande öfver de ifrågasatta hamnanordningarna och
framställde därvid vissa erinringar och förslag, hvilka järnvägsstyrelsen
sedermera i afgifvet utlåtande bemötte.

Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Västerbottens län och chefen
för generalstaben, hvilka hördes öfver järnvägsstyrelsens förslag om
järnvägens framdragande till liafvet vid Holmsund, tillstyrkte detsamma,
hvarefter Kungl. Majrts befallningshafvande, till följd af nådig remiss,
med underdånigt utlåtande den 24 september 1907 öfverlämnat af
vederbörande utfärdade förbindelser angående upplåtelse af den för
järnvägen erforderliga mark.

Emellertid hade Kungl. Maj:t genom nådigt bref den 22 december
1905 anbefallt järnvägsstyrelsen att i ärendet inkomma med iörnyadt
underdånigt utlåtande och däri, under förutsättning att reglering på
statens bekostnad af farleden i Ume älf icke komme till stånd och ej
heller statsbana från Umeå till hafvet vid Holmsund komme att anläggas,
afgifva förslag till de åtgärder, som med afseende å den ofullbordade
bandelen Umeå—Storsandskär borde från statens sida lämpligen vidtagas.

Till åtlydnad häraf har järnvägsstyrelsen den 16 februari 1906
afgifvit underdånigt utlåtande.

Därvid har styrelsen under angifna förutsättning att reglering
på statens bekostnad af farleden i Ume älf icke kommer till stånd —
hvilket, då stadsfullmäktige i Umeå i sitt förberörda underdåniga
yttrande förmält, att staden på grund af sin ekonomi vore urståndsatt
att utföra eller lämna kontanta bidrag till utförandet af den ifrågasatta
regleringen af farleden från hafvet till Storsandskär, enligt styrelsens
förmenande, måste anses liktydigt med att någon reglering af farleden
i älfven icke varder verkställd — förklarat sig anse, att från statens
sida intet bör åtgöras för fullbordande af bandelen Umeå—Storsandskär.
Vid medelvattenstånd kunde nämligen, enligt af lotsstyrelsen på förfrågan
under hand lämnad upplysning, 3 meter och vid vanligt lågvattenstånd
2,4 meter djupgående fartyg såväl passera Storsandskär som
angöra Umeå, därvid fartygen å båda de nämnda platserna beräknats
hafva 0,15 meters vatten under kölen. Härtill kommer, anför järnvägsstyrelsen,
att vid Umeå redan finnas så långsträckta kajer och så om -

14

Statsutskottets Utlåtande N:o 95.

fattande upplagsplatser, att de med säkerhet kunna under en afsevärd
tid framåt tillfredsställa den rörelse, som kan förväntas med hänsyn
till det jämförelsevis ringa vattendjupet på vissa ställen i Ume älf
mellan Umeå stad och Tufvan, öster om Storsandskär, i synnerhet som
det på grund af älfbottnens ovanligt lösa och rörliga beskaffenhet är
tämligen ovisst, om ens detta vattendjup städse skall kunna bibehållas.

Därest åter bandelen Umeå—Storsandskär skall fullbordas, blifver
det, enligt hvad järnvägsstyrelsen vidare anför, nödvändigt ej blott att
å slutstationen vid Storsandskär utlägga spår och uppföra erforderliga
husbyggnader, utan äfven att för den blifvande hamnen vid nämnda
plats med betydande kostnader anlägga kajer och verkställa den muddring,
som är nödig för att möjliggöra såväl fartygens angöring till
kajerna som deras manövrering vid ingående till och utgående från
desamma. Till följd af älfbottnens omförmälda lättrörlighet anser styrelsen
dessutom finnas grundad anledning för antagandet, att, då anordningar
för älfvens själfrensning icke vidtagas, vidmakthållandet af det
genom nyssnämnda muddring åstadkomna vattendjup skulle komma att
kräfva årligen återkommande kostsamma muddringsarbeten.

Hvad styrelsen, under förutsättning att någon reglering af farleden
i Ume älf ej kommer till utförande, anfört därom, att intet bör åtgöras
för bandelens Umeå—Storsandskär fullbordande, gäller, säger styrelsen,
uppenbarligen jämväl för det fall, att statsbanan från Umeå till hafvet
vid Holmsund icke varder anlagd.

För den händelse älfregleringen icke kommer till stånd, anser
styrelsen, att den för Umeå—Storsandskärsbanans framdragande till
Storsandskär af trä och valsade järnbalkar uppförda bron öfver Norrån
bör borttagas samt det från norra stranden af nämnda å till den ifrågaställa
hamnen vid Storsandskär utlagda spåret jämte å Storsandskär
befintligt sidospår uppbrytas. Då underhållet af det spår, som anlagts
mellan Umeå stad och norra stranden af Norrån, kommer att medföra
endast obetydliga kostnader, bör däremot detsamma enligt styrelsens
förmenande bibehållas, på det att utmed detta spår liggande tjärfabrik
och tegelbruk icke må varda beröfvade den nuvarande och för dessa
industriella inrättningar betydelsefulla spårförbindelsen med Umeå
station. Ett ytterligare skäl för sistnämnda spårs bibehållande ligger
jämväl däri, att detsamma kan ingå såsom ett led i den förbindelse
mellan Umeå stad och hafvet, hvilken enligt styrelsens bestämda uppfattning
förr eller senare måste bringas till stånd, om det med bibanan
Vännäs—Umeå afsedda ändamål skall till fullo vinnas.

Statsutskottets Utlåtande N:o !)5. 15

Sedermera bär styrelsen i underdånig skrifvelse den 29 november
1906 meddelat, att enligt genom styrelsens försorg verkställda beräkningar
upptagningen af bron öfver Norrån samt af spåranordningarna
och lastbryggan vid Storsandskär skulle betinga en kostnad af 9,500
kronor, men att dåvarande värdet af de materialier, som vid upptagningen
skulle erhållas, uppginge till 34,741 kronor.

Då förslaget till bibanan från Vännäs till Umeå utarbetades, antogs
för gifvet, att banan borde erhålla sin slutpunkt vid en hamnplats,
där mera djupgående fartyg kunna lasta och lossa. Denna åsikt delades
af såväl Kungl. Maj:t som Riksdagen, och hade man trott sig finna en
sådan plats vid Storsandskär. Man hade därvid antagit, att erforderliga
muddringsarbeten skulle kräfva endast jämförelsevis ringa kostnader.
Dessa antaganden, som tyvärr ej grundat sig på tillräckligt noggranna
utredningar, hafva sedermera befunnits icke hålla streck. Sedan
spåret framdraga till Storsandskär, har visat sig, att till följd af den
alltjämt fortgående uppslamningen i älfven kajen vid Storsandskär icke
är tillgänglig ens för smärre fartyg. De undersökningar, som numera
ägt rum, gifva också oförtydbart vid handen, att de muddringar och
öfriga anordningar, som skulle kräfvas för åstadkommande af en tillfredsställande
hamn vid Storsandskär, skulle komma att draga högst
betydande kostnader, utan att dock med full trygghet kan beräknas,
att ett varaktigt resultat komme att uppnås.

Umeå stad har förklarat sig icke kunna åtaga sig de utgifter, som
en reglering af älfven upp till Storsandskär skulle komma att medföra.
Kostnaden härför skulle alltså komma att drabba staten.

Emellertid synas järnvägsstyrelsens utredningar ådagalägga, att
statsbanan Vännäs—Umeå kan med mindre kostnad framdragas till
Holmsund än till Storsandskär.

För närmare belysande af denna fråga skall jag tillåta mig att i
korthet sammanfatta de resultat, hvartill utredningarna gifva anledning.

Sålunda skulle enligt järnvägsstyrelsen nödiga kompletteringsarbeten
å bandelen Umeå—Storsandskär jämte anordningar vid Storsandskär,
motsvarande dem, som föreslagits vid Holmsund, kräfva en kostnad
af sammanlagdt 346,300 kronor.

Kostnaderna för reglering af älfven mellan Storsandskär och hafvet
skulle belöpa sig till:

enligt Wijnbladhs förslag af 1902............................................ 1,765,000 kr.

» väg- och vattenbyggnadsstyrelsens förslag af 1904 873,000 »

)) järnvägsstyrelsens förslag af 1904 .............................. 1,846,000 »

eller eventuellt ................................................................................. 2,048,000 »

Departements chefens yttrsnde.

16

Statsutskottets Utlåtande N:o 95.

Med hänsyn till den erfarenhet, som vunnits rörande förhållandena
i Ume älf med dess synnerligen rörliga älfbotten, torde försiktigheten
bjuda att icke lägga väg- och vattenbyggnadsstyrelsens förslag till
grund för beräkningarna. Då dessutom Wijnbladhs förslag väsentligen
sammanfaller med järnvägsstyrelsens, samt dessa sistnämnda äro grundade
på senare gjorda kostnadsberäkningar, synes man vid kalkyleringen
angående kostnaderna för älfregleringen kunna stanna vid de af järnvägsstyrelsen
antagna siffrorna. Den återstående kostnaden för bandelen
Umeå—Storsandskär jämte älfreglering skulle sålunda uppgå till
2,192,300 kronor (346,300 + 1,846,000), eventuellt 2,394,300 kronor
(346,300 + 2,048,000).

Kostnaden för utbyggandet af banan till Holmsund med hamnanordningar
därstädes åter skulle icke belöpa sig till högre belopp än

I, 377,988 kronor 22 öre.

Här vill jag emellertid anmärka, att de af mig nu anförda siffrorna
sannolikt äro för låga med hänsyn till den tid, som förflutit sedan
kostnadsberäkningarna utfördes. De torde dock vara tillräckligt noggranna
för att visa förhållandet mellan kostnaden för de föreliggande
alternativen.

Äfven de årliga kostnaderna för en järnväg Umeå—Holmsund
komma, enligt hvad jag inhämtat, att ställa sig billigare än för järnvägen
Umeå—Storsandskär. I sin förut omnämnda skrifvelse den 31
december 1904 uppgaf järnvägsstyrelsen, att årliga bruttoinkomsten per
bankilometer å en järnväg från Umeå till hafvet torde kunna antagas
blifva omkring 2,700 kronor, och att styrelsen ansåge, att driftkostnaden
för denna bibana icke borde beräknas högre än till 60 % af samma
inkomst. På min begäran har emellertid styrelsen låtit ånyo ungefärligen
beräkna bruttoinkomsten och driftkostnaden för ifrågavarande
bibana, och har därvid befunnits, att driftkostnaden med hänsyn till de
ökade kostnader, som under senare åren uppkommit på grund af dels
afsevärdt förbättrade löneförmåner för personalen vid statens järnvägar
dels stegrade arbets- och materialpriser, torde komma att uppgå till omkring
2,900 kronor för år och bankilometer. För en statsbana Umeå—
Storsandskär har styrelsen uppskattat den årliga driftkostnaden till omkring
2,850 kronor för bankilometer. För banan Umeå—Holmsund har beräknats
en årlig bruttoinkomst af omkring 43,200 kronor, och då driftkostnaden
skulle uppgå till 46,400 kronor, skulle således uppstå en förlust
af 3,200 kronor. För bandelen Umeå—Storsandskär åter har den
årliga bruttoinkomsten antagits komma att uppgå till endast omkring

II, 000 kronor, under det driftkostnaden komme att stiga till omkring

Statsutskottets Utlåtande N:o 95.

17

21,600 kronor, hvadan här den årliga förlusten skulle uppgå till omkring
10,600 kronor.

Om således med visshet kan antagas, att banans framdragande till
Holmsund skulle med hänsyn till såväl anläggningskostnaden som de
årliga utgifterna ställa sig väsentligt billigare än att anordna dess slutpunkt
vid Storsandskär, gifvas äfven andra skäl, som tala för frågans
lösning i den förra riktningen.

Skulle nämligen Storsandskär väljas såsom slutpunkt för banan,
torde med all sannolikhet erfordras ofta återkommande, dryga muddringsarbeten
i älfven, något som däremot genom slutstationens förläggande
till Holmsund skulle undvikas.

Vid Holmsund finnes därjämte, enligt hvad lotsstyrelsen vitsordat,
naturlig god hamn med tillräckligt vattendjup för de största fartyg, som
kunna tänkas trafikera Bottniska viken, medan åter äfven efter en älfreglering
enligt järnvägsstyrelsens förslag fartyg med endast 5,2 meters
djupgående kunna framföras till Storsandskär.

Härtill kommer, att genom slutpunktens förläggande till Holmsund
under hela året kan upprätthållas trafik från Umeå och ofvanför liggande
uppland till de industriella anläggningarna vid Holmsund. Slutligen
bör ej lämnas oanmärkt, att hamnen vid Holmsund är öppen för
seglation minst en månad längre än vid Storsandskär.

Om jag således är ense med järnvägsstyrelsen därutinnan, att jag
anser öfvervägande skäl tala för järnvägens framdragande till Holmsund,
kan jag dock ej tillstyrka, att arbetet därmed redan nu påbörjas.

På sätt förut nämnts skulle den årliga bruttoinkomsten för bandelen
Umeå—Holmsund icke ens betäcka driftkostnaden. Banans anläggande
och drifvande skulle följaktligen, då man tager i betraktande
den ränta staten får erlägga å sina lån, medföra en afsevärd
ekonomisk förlust. Denna omständighet bör visserligen i och för sig
icke vara af afgörande betydelse, om ett viktigt och trängande kommunikationsbehof
förelåge. Men här synas förhållandena icke vara sådana,
att någon tids uppskof kan anses medföra synnerliga olägenheter.
Järnvägens framdragande till hafvet afser nämligen hufvudsakligen att
förbättra den redan förefintliga kommunikationsleden, icke att tillgodose
nya trakters behof af samfärdsmedel.

I betraktande häraf och med hänsyn till de betydande järnvägsanläggningar,
som redan äro beslutade, och hvilka ställa stora anspråk
på statens kassa, finner jag mig, såsom nämndt, icke kunna tillråda,
att åtgärder redan nu vidtagas för ifrågavarande bibanas framdragande
till Holmsund.

Bih. till Biksd,. Prat. 1909. 4 Sami. 1 Afd. 64 Käft.

3

18

Statsutskottets Utlåtande N:o 95.

Af deri utredning, som föreligger, framgår emellertid, på sätt
jag redan framhållit, med full tydlighet, att all tanke på att slutligen
anordna järnvägens ändpunkt vid Storsandskär bör öfvergifvas.
Vid sådant förhållande torde bron öfver Norrån samt spåranordningarna
och lastbryggan vid Storsandskär böra borttagas. Brons bibehållande
medför nämligen årligen icke så obetydliga kostnader, hufvudsakligen för
den isning omkring brons pålok, som måste företagas till förekommande
af pålokens skadande genom isens åverkan vid vattenytans höjning
och sänkning. Kostnaderna för isning och underhåll under senare
år hafva utgjort:

under tiden 28 september 1903—31 december 1904

» »1 januari 1905—29 november 1906..........

» »30 november 1906—21 oktober 1907 ....

» » 22 oktober 1907—31 december 1908 ....

» »1 januari—4 mars 1909 ...............................

kr. 2,946: 31
» 2,728: 93
» 3,458: 32

» 4,188: 65
» 1,154: —

Jag tillåter mig erinra, att, enligt hvad järnvägsstyrelsen anfört,
kostnaden för upptagningen skulle uppgå till omkring 9,500 kronor,
under det värdet af materialier, som vid upptagningen erhållas, beräknas
till omkring 34,700 kronor.

Spåret mellan Umeå och norra stranden af Norrån synes, på sätt
järnvägsstyrelsen föreslagit, böra bibehållas.

De af mig nu ifrågasatta åtgärderna lära kräfva medgifvande af
Riksdagen, som besluta banans framdragande till Storsandskär».

Utskottet, som mot Kungl. Maj:ts förevarande framställning icke
haft något att erinra, får alltså hemställa,

att Riksdagen, med bifall till Kungl. Maj:ts förslag,
må medgifva, att bron öfver Norrån å järnvägen
Vännäs—Umeå—Storsandskär samt det från norra
stranden af nämnda å till den ifrågasatta hamnen vid
Storsandskär utlagda spåret jämte å Storsandskär befintliga
sidospår och påbörjad hamnbrygga må borttagas.

Stockholm den 20 april 1909.

På statsutskottets vägnar:

G. BILLING.

Stockholm, K. L. Beckmans Boktr., 1909.