Statsutskottets Utlåtande N:o 204.
i
N:o 204.
Ank. till Kiksd. kansli den 14 maj 1909 kl. 5 e. m.
Utlåtande, i anledning af Riksdagens dr 1908 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning af statsverkets
jämte därtill hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning
under år 1907.
(I. A.)
Statsutskottet, till hvars förberedande behandling ofvannämnda revisionsberättelse
jämte de i anledning däraf från vederbörande ämbetsverk
och myndigheter till Kungl. Maj:t afgifna utlåtanden och förklaringar
blifvit hänvisad, får, efter tagen kännedom af dessa handlingar och inhämtande
af de för ärendenas utredning i öfrigt erforderliga upplysningar,
underställa Riksdagens pröfning de af revisorerna gjorda framställningar,
som ansetts från utskottets sida påkalla yttrande; kommande utskottet att
därvid följa den ordning, som i revisionsberättelsen blifvit iakttagen.
Tvångsuppfostringsanstalten å Bona.
§ i
(Rev.
ber. pag. 34 och 35; uti. pag. 597—611.)
Med förmälan, att vid 1906 års Riksdag på extra stat för år 1907 An?■ öfv"''
beviljats dels till aflöningar åt tjänstemän och betjänte vid tvångsuppfost-,ialltnaiagvid
ringsansten å Bona ett förslagsanslag högst 24,550 kronor och dels tillt«ån9><‘ppf»‘t
°
° ° ° ringsansialten
Bih. till Riksd. Prot. 1909. 4 Sami. 1 Afd. 135 Höft. (N;o 204.) 1 a Bona.
2
Statsutskottets Utlåtande N:o 204.
kost och beklädnad åt de vid anstalten intagna elever m. m. ett förslagsanslag
å 24,000 kronor, hafva revisorerna meddelat, att enligt hvad Östergötlands
läns ränterispecialräkning utvisade sistnämnda anslag utgått med
64,000 kronor och sålunda öfverskridits med 40,000 kronor, hvilket öfverskridande
vore af den betydenhet, att revisorerna icke velat underlåta att
fästa Riksdagens uppmärksamhet å detsamma.
Bland utgifterna från detta anslag förekomme — anföra revisorerna
vidare — en post å 12,743 kronor 22 öre till eldning och belysning. Af
verifikationerna framginge, att under året för anstalten, vid hvilken elevantalet
under år 1907 ej öfverstigit 90, användts 347,200 kilogram ångkol,
42 hektoliter antracitkol, 56,320 kilogram fyrkol, 2251/2 famnar björkved,
5674 famnar barrved, 50 famnar ytved jämte 1,139 s. k. klippaffallsved,
samt 238 hektoliter torf. Den stora kvantitet eldnings- och
belysningsämnen, som sålunda förbrukats, hade ådragit sig revisorernas
uppmärksamhet; och hade revisorerna till jämförelse meddelat, att vid
åkerbrukskolonien Hall med ett medeltal elever per dag af 170, kostnaden
för eldning och lyse utgjort under förvaltningsåret den 1 juli 1906—den
30 juni 1907 4,805 kronor 72 öre och under förvaltningsåret den 1 juli
1907—den 30 juni 1908 6,285 kronor 65 öre.
Tillika hade revisorerna ifrågasatt, huruvida icke torf såsom bränsleämne
borde i större utsträckning än hittills kunna vid ifrågavarande anstalt
komma till användning.
I häröfver afgifvet utlåtande af den 8 januari 1909 har styrelsen för
tvångsuppfostringsanstalten å Bona, under åberopande af en utlåtandet
bifogad redogörelse för anstaltens ekonomi och därå inverkande förhållanden,
som af anstaltens direktör afgifvits, meddelat, att anledningen till det
betydliga öfverskridande af det för år 1907 till 24,000 kronor beräknade
extra förslagsanslaget till kost och beklädnad åt de vid anstalten intagna
elever m. in., hvarå Riksdagens revisorer ansett sig böra fästa Riksdagens
uppmärksamhet, i främsta rummet vore att söka däri, att ifrågavarande
anslag skulle beräknas och till utverkande hos Riksdagen af Kungl. Maj:t
begäras så tidigt som på hösten år 1905, då elevantalet vid Bona icke uppgick
till mer än 9; och anför styrelsen vidare:
»Först under åren 1906 och 1907 började anstalten att fyllas af elever,
därvid det visade sig för styrelsen nödigt att taga det för anstaltens verksamhet
anvisade förslagsanslaget i anspråk för flera ändamål än som af
delegerade för anstaltens anordnande, hvilka under år 1905 fungerade
såsom styrelse, kunnat vid ofvan angifna tidpunkt förutses.
Dessutom är det ju uppenbart, att styrelsen öfver en anstalt, som har
till uppgift att själf producera en afsevärd del af hvad för dess verksamhet
Statsutskottets Utlåtande N:o 204.
3
erfordras och för sådant ändamål förfogar öfver en icke obetydlig jordoch
skogsegendom, måste äga befogenhet att inom vissa gränser använda
det till dess disposition ställda förslagsanslag till rörelsekapital, då särskilt
sådant icke finnes anvisadt. Styrelsen vågar ock hålla före, att inköp
af stenkol m. fl. förnödenheter i förråd, där sådant, efter hvad anstaltens
direktör i sitt bilagda yttrande påvisat, varit nödigt och ekonomiskt
fördelaktigt, bort ske äfven om till följd häraf det nu ifrågavarande
förslagsanslaget blifvit öfverskridet.
Med afseende å det till byggnadsunderhåll utgifna beloppet torde styrelsen
jämväl få fästa uppmärksamheten därå, att flertalet medelsförvaltande
myndigheter oah inrättningar plägat medgifvas rätt att af förslagsanslag
använda erforderliga medel till botande af sådana brister å byggnader,
som, om deras afhjälpande fördröjts, skulle förorsakat ytterligare
förstörelse och därmed ökad kostnad för iståndsättande.
Sedan emellertid styrelsen under år 1907 funnit, att de äldre byggnaderna
härstädes, till hvilkas iståndsättande särskilda anslag icke blifvit
beviljade, började blifva i det skick, att ett fortsatt användande af förslagsanslaget
för deras reparerande skulle föranleda anslagets öfverskridande
med för stora belopp, gjorde styrelsen i underdånig skrifvelse den
19 oktober 1907 framställning om nådig proposition till Riksdagen angående
anslag till ny- och ombyggnad af vissa hus. Riksdagen år 1908
beviljade det begärda anslaget, hvarjämte anstaltens förslagsanslag höjdes
från 29,400 kronor till 45,400 kronor.
Då styrelsen vid beräkningen af detta senare anslag haft större erfarenhet
af hvad anstaltens drift kräfver, lärer något betydligare öfverskridande
hädanefter icke vara att befara, och skall styrelsen, för den
händelse oundgängliga, men oförutsedda utgifter af betydenhet skulle
ifrågakomma, därom hos Eders Kungl. Maj:t göra underdånig anmälan.
Styrelsen skall därjämte tillse, att anstaltens eldningskostnader varda,
i den mån uppvärmningsanordningarna det medgifva, nedbringade, och
låta vidtaga de åtgärder, som erfordras för bränntorfstillverkningens utvidgande,
så långt detta med ekonomisk fördel låter sig göra.»
Direktörens för ifrågavarande anstalt af styrelsen åberopade yttrande
är af följande lydelse:
»Af extra förslagsanslaget till kost och beklädnad åt de vid anstalten
intagna elever m. m., för år 1907 i riksstaten upptaget till 24,000 kronor,
har under nämnda år uttagits 64,000 kronor. Såsom Riksdagens revisorer
anmärkt, har alltså det beräknade anslaget öfverskridits med 40,000 kronor.
Emellertid medgaf 1907 års Riksdag, att af nämnda förslagsanslag finge
användas erforderliga medel till utrustning af de elever, som samma år
4
Statsutskottets Utlåtande N:o 204.
utskrefvos, äfvensom utbetalas arfvode för orgelspelning vid gudstjänsterna
samt elevernas undervisning i sång med ........................... kronor 400: —
Till afgående elevers utrustning samt resekostnad
för deras inställelse å för dem anskaffade anställningar
har under år 1907 utgifvits...................................................... » 1,761: 95
Säger kronor 2,161: 95
Utan särskildt utverkadt medgifvande har det ifrågavarande
anslaget alltså öfverskridits med ........................... » 37,838: 05.
Af den af revisorerna åberopade tabellen, upptagande
räkenskapssammandrag, framgår emellertid, att
sistnämnda belopp icke i sin helhet användts till afförda
årsutgifter, i det att utgående behållningen (stenkol, beklädnad,
kreatur, inventarier m. m.) öfverstiger den ingående
behållningen med ......................................................... » 19,015:81,
kronor 18,822: 24.
10,206: 02.
hvadan alltså utöfver de för år 1907 beräknade utgifterna
förbrukats ....................................................................
Af sistnämnda belopp har användts till nödigbefunna
husunderhållsarbeten, för hvilka närmare redogörelse
här nedan lämnas,.........................................................
I det därefter återstående beloppet............................. kronor 8,616: 22
ingå bland annat följande utgifter, hvilka, ehuru de betingas
af bestämmelser i nådiga stadgan för anstalten,
icke blifvit vid beräknande af anstaltens förslagsanslag
särskildt upptagna, nämligen för elevernas undervisning
i instrumentalmusik.................................... kronor 398: 80
inköp af musikinstrument....................... » 314: —
samt styrelsens resekostnader.................. » 1,387: — kronor 2,099: 80.
Det återstående belopp..................................................... kronor 6,516: 42,
hvarmed förslagsanslaget öfverskridits, beror till större delen på för lågt
beräknade anslag till oundgängliga utgifter. Härför har styrelsen i underdånig
skrifvelse den 19 oktober 1907 angående anstaltens anslagsbehof för
år 1909 afgifvit utförlig redogörelse, hvilken finnes refererad i 1908 års
statsverksproposition, bilagorna, sid. 82 och följande. Sistlidet års Riksdag
höjde också anstaltens nu ifrågavarande förslagsanslag för det innevarande
året till 45,400 kronor. Gifvet är ju, att äfven med mycket förutseende
det icke varit möjligt att på förhand beräkna alla kostnaderna
för en verksamhet af så ny art som den, för hvilken Bonaanstalten är afsedd.
Härtill kommer, att anstalten, då den af delegerade för dess anordnande
öfverlämnades till dess nuvarande förvaltning, i åtskilliga af
-
Statsutskottets Utlåtande N:o 204.
5
seenden icke befann sig i det färdiga skick, som kräfdes för dess fullständiga
tagande i bruk. Till en del torde detta hafva berott därpå, att
man för behöfliga kompletteringar ville begagna sig af den arbetskraft,
som anstaltens elever och tillsynspersonal kunde lämna samt af de resurser,
anstaltens jord- och skogsegendom erbjuda. Det skulle föra för långt
att här i detalj uppvisa de besparingar för det allmänna, som härigenom
uppkommit. Det torde vara nog erinra därom, att virke och körslor
kunnat erhållas till vida billigare kostnad från anstaltens egendom än om
entreprenör haft att beräkna utgifterna härför.
Redan på hösten år 1905, då antalet elever icke uppgick till mer än
9, ålåg det delegerade för anstaltens anordnande, hvilka för nämnda år
fungerade såsom styrelse för anstalten, att göra den underdåniga framställning
till KungL Maj:t, som erfordrades för utverkande af Riksdagen
af anslag till anstaltens verksamhet under år 1907, och det fanns ju då
med hänsyn till det nyss angifna ringa elevantalet icke skäl att begära
ökning af det för år 1906 till 24,000 kronor upptagna förslagsanslaget.
Dock hade undertecknad, som den 1 september 1904 kallats att bestrida
direktörsbefattningen härstädes, i skrifvelse den 29 november sistnämnda år till
ofvan berörda delegerade hemställt, att vid beräkning af anslaget för år 1906
åtskilliga utgiftstitlar skulle höjas. Efter iakttagande af de mått, efter hvilka
anstalten i allmänhet tilltagits, befarade jag nämligen redan då, att dess drift
skulle draga större kostnader än som af delegerade beräknats. Särskildt fäste
jag delegerades uppmärksamhet åbehofvetaf anslag till de förfallna jordbruksbyggnadernas
iståndsättande och begärde med stöd af besiktningsinstrument,
upptagande de nödigaste underhållsarbetena, beräknade efter ortens pris till
en kostnad af något öfver 10,000 kronor, att med arbetenas fördelning på
fyra år skulle för år 1906 utverkas ett anslag af 2,500 kronor. Herrar
delegerade, hvilka icke ansågo denna angelägenhet tillhöra det åt dem
anförtrodda uppdrag, hänvisade mig beträffande dessa byggnadsunderhållskostnader
till de inkomster, hvilka kunde väntas från anstaltens egendom.
Såsom för styrelsen torde vara bekant hafva dessa inkomster i främsta
rummet måst användas till djurbesättningens ökande genom inköp och
eget pålägg samt till andra åtgärder, ägnade att skapa möjligheter för en
lönande produktion af för anstalten erforderliga förnödenheter, hvarigenom
lägre driftkostnad kunde ernås. I detta afseende torde man dock icke få
ställa för stora förväntningar på en skogsgård af Bonas art med ganska
medelmåttig åkerjord, fördelad på flera gårdar, belägna på sådant afstånd
från hvarandra, att skötseln redan härigenom blir dyr. I samband härmed
torde det tillåtas mig erinra därom, att vid det besök, som under
november månad år 1907 aflades å Bona af en del af Riksdagens då för
-
6
Statsutskottets Utlåtande N:o 204.
samlade revisorer, en af dessa med omfattande erfarenhet på jordbruksområdet
vid öfverläggning med mig i nu förevarande ämne förklarade,
att ganska måttliga pretentioner finge ställas på jordegendomens afkastningsförmåga
äfven med rationell skötsel.
Hvad afkastningen af anstaltens skogsmark angår, må här meddelas,
att enligt hvad jag erfarit från vederbörande skogstjänsteman, som erhållit
kungl. domänstyrelsens uppdrag att verkställa indelning af skogen
till ordnad hushållning, den årliga utsyningen torde komma att uppgå till
mellan 800 och 900 kubikmeter virke. Hushållningsplanen är ännu icke
fastställd.
Såsom ofvan angifvits har bland 1907 års utgifter för husunderhåll
afförts sammanlagdt 10,206 kronor 2 öre, i hvilken summa dock ingår
värde å virke, taget från anstaltens skogsmark. Detta värde har ock uppdebiterats
såsom inkomst å skogens konto, som jämväl godtskrifvits för
därifrån uttagen ved.
Räkenskaperna angifva tydligt, att inga större byggnadsarbeten utförts,
utan hafva dessa hufvudsakligen afsett underhåll af eldstäder, tak,
vattenledning med s. k. vädur, förut befintlig å gården, invändig målning
o. d. Härjämte har ladugården vid anstaltens egendom Bockfall satts i
sådant skick, att dämmande ungdjursbesättning kunnat skyddas mot tuberkulos,
hvilken åtgärd befunnits oundgängligen nödig på grund af de
resultat, som framgingo af verkställd tuberkulinundersökning. Ladugårdshuset
vid Bona befanns vid af styrelsen under våren 1907 gjord besiktning
också tarfva reparation för att icke blifva oanvändbart.
Beträffande samtliga företagna reparationer har jag i enlighet med
föreskriften i nådiga stadgan för anstalten § 18 mom. c) afgifvit förslag
till styrelsen samt erhållit tillstånd till deras utförande.
Här må ock nämnas, att vid anstalten och dess egendomar finnas
öfver etthundra större och mindre hus, af hvilka en del under åren närmast
innan de kommo i anstaltens ägo icke erhållit ens nödtorftigt underhåll,
och mestadels äro de af ganska hög ålder.
Hvad därefter vidkommer kostnaden under år 1907 för eldning och
belysning, hvilken kostnad Riksdagens revisorer funnit anmärkningsvärdt
hög, särskildt vid jämförelse med motsvarande kostnad vid åkerbrukskolonien
å Hall, torde jag få lämna några upplysningar, hvilka böra vara
ägnade att låta den gjorda jämförelsen framstå något mindre ofördelaktig
för anstalten å Bona.
Enligt anstaltens räkenskaper för år 1907 har visserligen under
nämnda år inköpts 403,520 kilogram stenkol (347,200 kilogram ångkol +
56,320 kilogram fyrkol) motsvarande efter beräkning af 83 kilogram till
Statsutskottets Utlåtande N:o 204.
7
1 hektoliter cirka 4,862 hektoliter till ett sammanlagdt inköpspris af 7,748
kronor 62 öre med stenkolen levererade i fartyg vid anstaltens lastbrygga
vid V åttern, belägen omkring 8 kilometer från Bona. Det har nämligen
visat sig fördelaktigare, såväl med afseende å pris som å fraktningskostnad,
att inköpa behofvet af stenkol för ett eldningsår att levereras på sommaren
i fartyg vid ofvannämnda hamn, där kolen kunnat med hjälp af
anstaltens elever lossas och uppläggas för att af dem hemköras, då öfriga
göromål vid jordbruk och skogsskötsel medgifvit dragarnes användande
för detta ändamål, i stället för att såsom förut och jämväl under förra
hälften af år 1907 ägt rum, i mån af behof mottaga kolen vid anstaltens
närmaste järnvägsstation, belägen omkring 7 kilometer från anstalten.
Emellertid har icke hela den under år 1907 inköpta stenkolskvantiteten
under det året förbrukats, såsom i Riksdagens revisorers anmärkning
uppgifves, enär 208,560 kilogram med ett värde af 4,141 kronor 71 öre
funnos i behåll vid 1907 års utgång och därför — hvilket tydligt framgår
af räkenskapens eldnings- och belysningskonto — utbalanserats till år
1908. Af stenkol har alltså under år 1907 användts 194,960 kilogram
(= omkring 2,349 hektoliter), kostande 3,606 kronor 91 öre.
En af mina första förvaltningsåtgärder härstädes var att af konstruktören
af värmeledningen samt af leverantören af densamma införskaffa
upplysningar om beräknade bränsleåtgången. Leverantören, Göteborgs
Mekaniska verkstad, uppgaf bränsleåtgången vid normal drift till cirka
1,1 hektoliter stenkol per timma och ångpanna. Konstruktören, ingenjören
Hugo Theorell i Stockholm, meddelade i bref den 6 oktober 1904, som
i afskrift här bifogas (bil. 1) i anledning af däri lämnade upplysningar
om åtgången af andra brännmateriel vid jämförelse med stenkol, att, innan
den andra elevbyggnaden, som då var under uppförande, toges i bruk
bränslebehofvet för ett år kunde beräknas till omkring 250 ton stenkol,
hvaraf 150 för uppvärmning och 100 för kök, tvätt, vattenvärmning m. m.
Såsom ofvan visats har under år 1907, då den andra elevbyggnaden
varit i bruk, så stor kolkvantitet, som af ingenjören Theorell under förberörda
förutsättning beräknats, icke användts, enär en hel del affallsvirkc
från anstaltens skogsmark kunnat användas såsom hjälpbränsle. Ändock
var den förflutna vintern osedvanligt kall, och måste därunder natteldning
äga rum under en längre tid för att hålla temperaturen i bostadsrummen
vid sådan höjd, att dessa voro beboeliga. Utan natteldning sjönk temperaturen
3 timmar efter eldningens upphörande till + 8 å 10 grader
Celsius.
Dock är det för mig alldeles uppenbart, att äfven om man tager i
beräkning den mängd af lokaler af ganska stort kubikinnehåll, som ge
-
8
Statsutskottets Utlåtande N:o 204.
nom härvarande värmeledningsanordningar skola uppvärmas, kostnaderna
härför blifva för höga, om de icke få fördelas på ett större antal elever
än hvad anstalten för närvarande är afsedd att mottaga.
Hvad som emellertid särskildt föranledt, att årskostnaden för eldning
och belysning vid Bona enligt räkenskapen visar en så hög siffra är, att
samtliga kostnader för bränsle och lyse sammanförts å det härför upplagda
kontot, bland annat af det skäl, att vid centraluppvärmning en fördelning
af kostnaderna å andra titlar icke kan göras exakt. Till nu ifrågavarande
konto har ock — i olikhet med hvad som äger rum å fångvårdsanstalterna
— förts all kostnad för ved till samtliga befattningshafvandes bostäder,
för hvilken ved, såsom redan nämnts, skogens konto godtskrifvits och
inkomst alltså finnes uppdebiterad. För att få en rättvis jämförelse till
stånd lämnar jag här nedan en redogörelse för eldnings- och belysningskontot
vid Bona, uppställd i likhet med de uppgifter, som jag erhållit
dels från direktören vid åkerbrukskolonien å Hall (bil. 2) och dels från
direktörerna vid centralfängelserna i Härnösand och å Härianda vid Göteborg
(bil. 3 och 4).
Till den ofvan angifna inköpskostnaden för stenkol förbrukad vid Bona
under år 1907, cirka 2,349 hl.
hafva lagts följande kostnader, nämligen körning af
stenkol och affallsbränsle, utförd dels af lej dt folk
(anstaltens torpare) ............................................................
dels med anstaltens dragare, godtgjord jordbruket med
antracit till kaminer..................................................................
kostnaderna för vedbränsle, beräknad med 16 kronor pr
famn (6X8X3 fot) löfved, 12 kronor pr famn
barrved, 50 öre pr klipp långved samt 6 kronor pr
famn ytved från ångsågen, fördelas på nedanstående
sätt:
till ångpannorna:
50 famner ytved.....
1,139 klipp långved
62/é famn barrved.....
40 famnar björkved..
till expeditionslokaler, verkstäder m. m. utan centralvärmeledning
(i äldre förut befintliga hus) 25 famnar
björkved........................................................................
kronor 3,606: 91
745:
664:
144:
65
75
50
.... kronor |
300: — |
» |
569: 50 |
75: — |
|
» |
640: — |
1,584: 50
400: —
säger kronor 7,146: 31
Statsutskottets Utlåtande N:o 204.
9
till bageriet 50 famnar barrved............... kronor 600: —
» anstaltshushållets spislar 10 famnar
sekunda björkved............................. > 160: kronor
» 24 befattningshafvande vid anstalten med 85 eld
städer
i mestadels äldre trähus, omkring l3/4 famn
sekunda björkved pr eldstad, 150l/2 famn.................. »
Härtill komma utgifter för glödlampor (utbyte af under
åren 1905 och 1906 förbrukade), oljor, trassel och
andra maskinförnödenheter samt underhållskostnader
för ång- och ljusledningar............................................. *
diverse öfriga omkostnader...................................................... »
biträde åt maskinisten vid vakthållning i elektriska
kraftstationen........................................................................ *
arfvode till extra förman för tillsyn å elever vid ång
panneldning,
tvättmaskiners skötande m. m............. >
760: —
2,408: —
462: 74
154: 52
176: —
375: 40
På eldnings
dels
säger kronor 11,482
och belysningskontot har vidare öfverförts
från ett i räkenskapen särskildt upplagdt bränn—
torfskonto dels kostnaden för försökstillverkning
af 238 hl. bränntorf ä 60 öre använd till ångpannorna.
...................................................................................... x
kostnad för extra förman, använd vid tillsyn å
elever vid sprängning, afröjning, utdikning m. m.
för bränntorfmossens bearbetande, virke till landgångar,
hässjor m. m....................................................... »
hvar järn te af det i räkenskapen såsom inkomst uppdebiterade
värdet å elevdagsverken, 5,936 kronor 10
öre, å nu ifrågavarande konto afförts för ångpanneeldning,
maskinskötsel, upphuggning af till anstalten
lämnad ved m. m......................................-............... »
97
142: 80
659: 45
458: —
Summa kronor 12,743: 22
Med afseende å ångpanneanläggningen torde jag böra erinra därom,
att ånga måste året om, således äfven sommartiden, finnas dels för upppumpning
af vatten till anstaltsvattenledningens cistern i ekonomibyggnadens
torn samt för,ångkokningsapparaterna i anstaltsköket och tvätterimaskinernas
drifvande.
Jämföras eldningskostnaderna härstädes med dem som enligt ofvan
åberopade uppgift från Hall därstädes uppstår, måste man beakta, att vid
Bih. till Biksd. Prot. 1909. 4 Sami. 1 Afd. 135 Höft. 2
10
Statsutskottets Utlåtande N:o 204.
Hall icke finnes centralvärmeledning utan de olika lokalerna där uppvärmas
genom kakel- eller järnugnar, kaminer och dylikt. Det torde kunna
ifrågasättas, huruvida icke ett sådant uppvärmningssätt blir billigare både
genom mindre bränsleåtgång och lägre driftkostnad i öfrigt, åtminstone
där arbetskraften ej behöfver beräknas dyrare än å en uppfostringsanstalt.
Sker jämförelsen åter med eldningskostnader och bränsleåtgång vid
nyare fångvårdsanstalter, i fråga om lokalernas mängd och storlek att likställa
med dem å Bona samt försedda med värmeledningsanordningar af
samma art som härstädes, visar det sig, såsom framgår af uppgifterna
från Härianda och Härnösand, att å ifrågavarande anstalter betydande
mängder brännmaterialier åtgå, nämligen utom ved till befattningshafvandes
bostäder, för hvilken utgiften påföres ett flertal titlar såsom bevakning,
allmänna omkostnader m. fl., vid det förra fängelset 5,085 hl. stenkol,
kostande 7,017 kronor 30 öre, och vid det senare 3,500 hl. stenkol, kostande
5,775 kronor. Dock förekomma å dessa fångvårdsanstalter icke sådana
långa ångledningar som härstädes, hvarest fyra stora byggnader äro förenade
genom en kulvert af 160 meters längd. Ej heller behöfva långa
landsvägstransporter af stenkol förekomma.
Med det hittills anförda har jag emellertid icke afsett att prestera
bevis för omöjligheterna att minska driftkostnaderna i såväl det ena som
det andra afseendet. Detta ernås enligt mitt förmenande i främsta rummet
genom ökad egen produktion af hvad för anstalten erfordras. Härför
återstå väl ännu åtskilliga svårigheter att öfvervinna, uppkomna genom
anordningar, för hvilkas planläggning och utförande jag personligen icke
bär något ansvar. Dock vågar jag hoppas, att sedan medel till aflönande
af tillräcklig personal för tillsyn och ledning af elevernas arbeten med
innevarande års ingång blifvit disponibla, de kontanta utläggen för anstaltens
verksamhet skola så småningom kunna minskas. Bland annat
hafva eleverna i rätt stor utsträckning börjat användas vid skogsarbeten,
hvarigenom ved och virke kan uttagas till billigare kostnad, hvarjämte
lej ning för körning bland annat genom ofvan antydda anordning vid stenkolsköpen
numera undslippes. Den på mitt initiativ påbegynta bränntorfstillverkningen
torde kunna utvidgas, sedan de förberedande arbetena för
mossens exploatering numera fortskridit så långt, att upptagning af torf
möjliggjorts. Till följd af de ogynnsamma väderleksförhållandena under
1907 års sommar blef torftäkten därunder ganska klen. För åstadkommande
af sådana stora kvantiteter bränntorf, som erfordras till centralvärmeledningens
ångpannor, erfordras dock torf maski ner, enär sticktorf
äfven med den billiga arbetskraft, som här kan erhållas, icke lärer förslå
långt och för öfrigt torfven i större delen af mossen måste ältas. Jag har
Statsutskottets Utlåtande N:o 204.
11
emellertid redan under förlidet år konsulterat en af statens torfingenjörer
rörande inköp åt ältverk att drifvas med hästvandring och skall, så snart
ske kan, därom inför styrelsen förebringa utredning äfvensom förslag rörande
uppförande af torflada å mossen, hvilket arbete torde kunna utföras
med egna arbetskrafter. Intilldess vid anstaltens egen torftillverkning kunna
åstadkommas större kvantiteter, torde stonkolsinköpen kunna något minskas
genom anskaffning från torffabrik af sådana mindre partier maskintorf,
för hvilka förvaringsrum under tak här kan beredas. Att helt ersätta
stenkolen genom inköp af bränntorf vågar jag för närvarande icke tillstyrka,
då anstalten saknar tillräckliga förvaringsskjul för bränsle och då
särskildt landsvägstransporten (8 km. från hamn och 7 km. från järnvägsstation)
af bränsle till dubbelt så stor vikt som stenkolens skulle öka kostnaden
för bränsle med minst ettusen kronor. Enligt hvad ingenjören
Theorell i sitt ofvan åberopade bref uppgifver motsvarar 1 ton stenkol 2
ton god maskintorf. Dock synes mig vara skäl, att, då tillgången af virke
och arbetskraft kommer att medgifva uppförandet af ett bränsleskjul intill
anstalten, hvilket är af stort behof påkalladt äfven för att genom vedbränslets
hållande i fullt torrt tillstånd minska åtgången däraf, göra detta
skjul så pass stort, att det äfven medgifver förvaring af bränntorf.
Slutligen torde det tillåtas mig begagna detta tillfälle påpeka, att anstaltens
drift, därest den skall motsvara sitt ändamål att till dugliga medborgare
omskapa så pass vilsekommen ungdom som de underåriga förbrytare,
hvilka dit remitteras, äfven med den mest genomförda ekonomi
kommer att medföra så stor kostnad, att denna rätteligen borde fördelas
på ett större antal elever. Om man frånräknar kostnaden för elevs vård
och tillsyn utanför anstalten efter villkorlig utskrifning — hvilket ingår
såsom ett viktigt led i anstaltens verksamhet — och bortser från de utgifter,
som under organisationsåren kräfvas för anstaltens komplettering i
det ena och det andra afseendet, torde årskostnaden för elev vid Bona
under förutsättning, att medeltalet hålles uppe vid 100, komma att uppgå
till omkring 650 kronor. Enligt den officiella fångvårdsstatistiken kostar
visserligen en tvångsarbetsfånge, exempelvis vid Svartsjö, icke mycket
mindre, men det vill dock förefalla, som skulle uppfostran på statens bekostnad
kunna med lämpliga anordningar åstadkommas för en lägre medelkostnad
per individ. Om en genom ökad egen produktion sankt driftkostnad
fördelas på ytterligare 50 elever, som med jämförelsevis billiga
utvidgningar skulle kunna här mottagas, borde årskostnaden för elev afsevärdt
nedgå. Önskvärdt vore också, äfven ur andra synpunkter än den
rent ekonomiska, att lagen om tvångsuppfostran blefve så omarbetad, att
den kunde tillämpas å ett större antal minderåriga förbrytare än som med
12
Statsutskottets Utlåtande N:o 204.
Ang. "befästningsanläggningarna
vid Boden.
dess nuvarande lydelse är möjligt. Enligt hvad som uppgafs vid ett under
sistlidne höst i Stockholm afhållet möte för värnlösas och förkomnas
vård skulle sedan år 1905, med hvars ingång tvångsuppfostringslagen trädde
i kraft, 900 minderåriga d. v. s. 15—18 år gamla personer hafva dömts
till straff, medan blott 150 öfverlämnats till allmän uppfostringsanstalt.»
Beträffande de af direktören för ifrågavarande anstalt åberopade, vid
hans yttrande såsom bilagor fogade handlingar får utskottet, till undvikande
af för stor vidlyftighet, hänvisa till den tryckta revisionsberättelsen.
I likhet med revisorerna finner utskottet det betydande belopp, hvarmed
det till kost och beklädnad åt de vid tvångsuppfostringsanstalten å
Bona intagna eleverna m. m. beviljade anslaget öfverskridits, ägnadt att
ådraga sig uppmärksamhet; och finner utskottet jämväl hvad revisorerna
i detta sammanhang uttalat angående användande af torf såsom bränsle
vara beaktansvärdt. Då emellertid på grund af hvad styrelsen för anstalten
i ämnet anfört kan antagas, att rättelse i de anmärkta förhållandena
kommer att för framtiden iakttagas, har utskottet endast velat hvad
i detta ärende förekommit för Riksdagen
omförmäla.
Arméförvaltningen.
§ 2.
(Rev.-ber. pag. 74; uti. pag. 614 och 615).
Under erinran, att Riksdagen till befästningsanläggningar vid Boden
beviljat sammanlagdt 17,081,200 kronor, däraf för befästningskostnader
11,858,200 kronor och för artillerikostnader 5,223,000 kronor, hafva revisorerna
meddelat, att enligt uppgift från fortifikationen af de för befästningskostnader
afsedda medlen från arbetenas början år 1901 till och med
1907 års utgång enligt fastställda arbetsplaner anvisats tillhopa 8,898,700
kronor och under samma tid upparbetats medel till belopp af 6,917,345 kronor
80 öre. Vid slutet af år 1907 hade alltså funnits ej upparbetade medel till
belopp af 1,981,354 kronor 20 öre. Denna siffra vore, enligt revisorernas
mening, anmärkningsvärdt hög; och vid besök, som revisorerna gjort på
platsen, hade revisorerna stärkts i den uppfattningen, att arbetet icke bedrifvits
med tillräcklig skyndsamhet.
Beträffande revisorernes anmärkning, att arbetena å Bodens fästningsbyggnad
ej bedrifvits med tillräcklig skyndsamhet, har arméförvaltningen
å fortifikationsdepartementet i utlåtande den 12 januari 1909 erinrat om
Statsutskottets Utlåtande N:o 204.
13
att, innan de egentliga fästningsbyggnadsarbetena kunnat påbörjas,
erfordrats utförandet af flera mycket omfattande och tidsödande förberedande
arbeten, såsom väganläggningar, uppförandet af arbetsverkstäder,
anläggandet af materialgård med till stambanan ledande spår, byggandet
af arbetarebaracker, med mera dylikt;
att de ritningar, som läge till grund för anslagsäskanden, voro för
litet detaljerade för att utan vidare kunna användas som byggnadsritningar,
hvarför särskilda sådana på grund af å vederbörande platser sedermera
utförda noggranna undersökningar och afvägningar måst uppgöras,
granskas och af Kungl. Maj:t fastställas, innan byggnadsarbetena kunde
taga sin början; detta hade äfven gällt, om än i någon mindre mån, de
till 1905 års Bodenkommittés förslag hörande ritningarna, hvadan dröjsmål
med de i detta förslag upptagna arbetenas påbörjande i följd häraf ej
heller kunnat undvikas;
att de klimatiska förhållandena i Boden i allmänhet lade hinder i vägen
för yttre arbetens och gifvetvis för all yttre betonerings bedrifvande under
tiden oktober—halfva maj, hvarjämte sjöfarten till Luleå vanligen ej komme
i gång tidigare än att sådana varor, som borde transporteras sjöledes, först
fram i juni kunde anlända dit; detta gällde i främsta rummet cement,
som ju ur kostnadssynpunkt ej gärna kunde transporteras den långa landvägen
från Skåne till Boden;
att arbetena ansetts böra bedrifvas ej blott med hänsyn till nödig
skyndsamhet, utan äfven så att de anslagna medlen, såvidt möjligt, ej
behöfde öfverskridas, hvilket gifvetvis skulle blifva fallet, om dessa arbeten
under å byggnadsplatsen rådande förhållanden mer eller mindre
forcerades;
att strejker och andra af arbetarne orsakade hinder i arbetet verkat
fördröjande; och
att behofvet af befäl och underbefäl icke alltid varit möjligt att fullt
tillgodose, samt att flera af befälet måst samtidigt handhafva både nu
ifrågavarande mycket vidlyftiga och vidt skilda befästningsarbeten och
uppförandet af ej mindre än fyra kasernetablissemang jämte en del andra
byggnadsarbeten.
Toges alla nu nämnda omständigheter i betraktande, syntes det arméförvaltningen,
som om befästningsarbetena i Boden utförts ej blott omsorgsfullt
och ekonomiskt, utan äfven med all den skyndsamhet, som rimligtvis
kunnat begäras.
Såsom revisorerna meddelat, funnos vid 1907 års slut för befästningsanläggningar
vid Boden anvisade men icke upparbetade medel till belopp
14
Statsutskottets Utlåtande N:o 204.
Ang. bevakningen
af
fästningsanlåggningarna
vid
Boden.
af 1,981,354 kronor 20 öre. Och då enligt uppgift från fortifikationen intill
slutet af år 1908 af de för ändamålet anvisade medel, tillsammans
10,498,700 kronor, lärer hafva upparbetats ett sammanlagdt belopp af
8,326,788 kronor 19 öre, torde alltså vid slutet af sistnämnda år hafva
funnits icke upparbetade medel till belopp af 2,171,911 kronor 81 öre.
Att sålunda vid olika tidpunkter så stora belopp af för ifrågavarande
ändamål disponibla medel icke användts, finner utskottet, i betraktande af
den skyndsamhet, hvarmed beslutade försvarsåtgärder gifvetvis böra bringas
till verkställighet, vara ägnadt att ådraga sig särskild uppmärksamhet.
Men ehuru utskottet visserligen funnit beloppet af de vid revisionsårets
slut icke upparbetade medlen anmärkningsvärdt högt och, såsom af ofvan
meddelade uppgifter framgår, icke under därpå följande år nedbringats,
anser sig utskottet emellertid böra hemställa,
att Riksdagen må vid revisorernas ofvannämnda
framställning för närvarande låta bero.
§ 3.
(Rev.-ber. pag. 74; uti. pag. 616 samt 633 och 634.)
Med anledning af det under nästföregående paragraf omförmälda besöket
vid befästningsanläggningarna vid Boden hafva revisorerna vidare
framhållit angelägenheten af att bevakningen af ifrågavarande dyrbara och
viktiga anläggningar — företrädesvis i fästenas omedelbara närhet — göres
så effektiv som möjligt.
Med anledning häraf har arméförvaltningens fortifikationsdepartement
i ofvanberörda utlåtande den 12 januari 1909 meddelat, att så länge fästningspolisen
stod under fortifikationsbefälhafvarens befäl, poliskonstaplarnes
tjänstgöring i allmänhet var förlagd uteslutande till de olika fästena,
samt vidare anfört, att, då numera ordnandet af ifrågavarande bevakning
vore lagdt i kommendantens hand, det syntes tillkomma denne att yttra
sig i frågan.
Kommendanten i Boden har också den 28 januari 1909 afgifvit yttrande
i ärendet och därvid anfört, att mot den af revisorerna uttalade
meningen icke funnes något att invända. Det syntes nämligen vara ett
oundgängligt kraf, att bevakningen af de permanenta verken vid Bodens
fästningsanläggning blefve möjligast effektiv. I det af kommendanten afgifna
utlåtandet den 10 november 1908, n:o 1061, angående säkerhetstjänsten
i fredstid vid Bodens fästningsanläggning, funnes en ganska utförlig
framställning rörande denna betydelsefulla angelägenhet. I detta
Statsutskottets Utlåtande N:o 204.
15
utlåtande redogjordes till en början för huru bevakningen var ordnad
på hösten 1908, och anmälde kommendanten, att för närvarande vore ständig
militårbevakning ordnad vid två fästen, under det att tre fästen bevakades
af fästningspolisen, för hvilket ändamål nio polismän toges i anspråk,
under det att den tionde användes för särskilda bevakningsuppgifter.
Skärpta föreskrifter för bevakningen vore utfärdade, vaktkontrollur
vore under pröfning och kontrollen öfver vakter, poster och polismän
hade ökats genom täta visitationer, som utfördes under olika tider på
dygnet, äfven nattetid.
I samma utlåtande hade kommendanten äfven yttrat sig angående
plan för eventuellt förbättradt anordnande af säkerhetstjänsten vid Bodens
fästningsanläggning. I fråga härom hade han på anförda skäl — i likhet
med underlydande truppförbandschefer — kommit till samma uppfattning,
som den genom kungl. brefvet den 19 maj 1905 förordnade kommittén
för verkställande af utredning angående befästningsanordningarna vid Boden
gjort gällande. i detta ämne, då den framhållit »nödvändigheten af att
Bodens befästningar erhålla en fullt betryggande bevakning äfven i fredstid
och att denna därför bör bestridas af militära vakter.»
Af meranämnda utlåtande fram ginge äfven, att frågan om ordnande
af en fullt effektiv bevakning af de permanenta verken (vaktgöring vid
desamma), icke kunde på ett tillfredsställande sätt lösas med mindre än
att en tillräckligt stor säkerhetsbesättning ständigt funnes förlagd i Boden,
en anordning, som ur andra synnerligen viktiga synpunkter°vore oundgänglig,
och hvarom framställning till Kungl. Maj:t blifvit gjord i särskild
skrifvelse den 17 december 1908.
Hvad revisorerna i fråga om bevakningen af fästningsanläggningarna
vid Boden uttalat, finner utskottet visserligen befogadt. Men då, såsom
af kommendantens pa platsens yttrande framgår, åtgärder redan vidtagits
för denna angelägenhets ordnande, får utskottet hemställa,
att Riksdagen må vid hvad i detta ärende förekommit
låta bero.
§ 4.
(Rev. her. par. 77; uti. pag. 618 och 619.)
Revisorerna hafva vidare anfört att, sedan 1905 års Riksdag bifallit gtd.girdé.-Kungl. Maj:ts proposition angående nytt öfningsfält för arméns i Stock-i‘mm,''"i‘”‘en,
holm eller i dess närhet förlagda trupper samt försäljning af två områden
16
Statsutskottets Utlåtande N:o 204.
å norra Djurgården, hade Kungl. Maj:t enligt beslut den 30 juni samma
år uppdragit åt arméförvaltningens fortifikationsdepartement att med biträde
af öfversten J. A. Amundson och kanslirådet J. E. J. Olbers vidtaga
åtgärder till verkställande af Riksdagens beslut.
Kungl. Maj:t hade sedermera på därom gjord framställning den 25
augusti 1905 för ifrågavarande ändamål tillsatt en kommission, bestående
af ^generalmajoren R. V. T. Berg såsom ordförande, samt öfverste Amundson
och kanslirådet Olbers såsom ledamöter; och hade Kungl. Maj:t därvid
föreskrifvit bland annat, att fortifikationsdepartementet af omhänderhafvande
medel skulle tillhandahålla kommissionen nödiga förskott för
bestridande af expenser och öfriga utgifter, hvilka enligt kommissionens
bepröfvande kunde blifva erforderliga för uppdragets fullgörande.
Af medel, som därefter på rekvisition af kommissionen mot redovisningsskyldighet
utanordnats till densamma, hade endast en del blifvit af
kommissionen till arméförvaltningen redovisad; de oredovisade beloppen
utgjorde dels 34,684 kronor, som utan behörig verifikation upptagits i en
till arméförvaltningen inkommen redovisningsräkning öfver till kommissionen
utanordnade medel för tiden den 1 oktober 31 december 1907,
dels ock under år 1908 till kommissionen utanordnade 68,000 kronor, för
hvilka ej någon redovisning af kommissionen afgifvits.
På grund af hvad sålunda förekommit, hade arméförvaltningen låtit
till Stockholms rådstufvurätt instämma kommissionens förbemälde ordförande
och ledamöter, med yrkande, att den måtte åläggas afgifva behörig
redovisning för de af kommissionen från arméförvaltningen uppburna förskottsmedlen
äfvensom, att de måtte förpliktas en för alla och alla för en
att till kronan återbära de belopp jämte ränta, som af berörda förskottsmedel
icke utgifvits för ändamål, som folie inom det åt kommissionen
lämnade uppdraget.
Hvad i detta ärende förekommit, hade revisorerna ansett sig böra
bringa till Riksdagens kännedom.
I denna fråga har arméförvaltningen å fortifikations- och civila departementet
den 15 januari 1909 afgifvit yttrande och därvid sig utlåtit, att,
såsom revisorerna anfört, de oredovisade beloppen utgjorde dels 34,684
kronor, som upptagits i kommissionens redovisningsräkning för tiden den
1 oktober—den 31 december 1907, dels ock under år 1908 till kommissionen
utanordnade 68,000 kronor, för hvilka ej någon redovisning af
kommissionen lämnats.
Förstnämnda belopp hade, på grund af Kungl. Maj:ts anförda föreskrift
till kommissionen utanordnats af fortifikationsdepartementet, och i
omförmälda redovisningsräkning verificerats med sedermera falska befunna
Statsutskottets Utlåtande N:o 204.
17
handlingar, och hade civila departementet, till hvilket den förut fortilikationsdepartementet
åliggande skyldighet i afseende å förskottsmedels tillhandahållande
blifvit genom den nya instruktionen för arméförvaltningen
Överflyttad, utanordnat det för år 1908 angifna belopp, för hvilket redovisning
af kommissionen ej afgifvits.
Utöfver hvad nu anförts och af revisorerna i öfrigt omförmälts, hade
fortifikations- och civila departementen ej annat att tillägga, än att den
vid Stockholms rådstufvurätt genom arméförvaltningens ombudsman mot
kommissionens ledamöter anhängigg]orda talan om redovisnings- och ersättningsskyldighet
ännu vore på rådstufvurättens pröfning beroende.
Hvad revisorerna i förevarande afseende meddelat finner utskottet
vara i synnerligt hög grad ägnadt att ådraga sig uppmärksamhet. Då
saken emellertid för närvarande är föremål för domstols pröfning, lärer
någon åtgärd från Riksdagens sida icke däri påkallas, utan har utskottet
endast velat hvad i ärendet förekommit för Riksdagen
omförmäla.
§ 5.
(Rev. ber. pag. 78; uti. pag. 618 samt 631 och 632.)
Enligt hvad revisorerna inhämtat hade fortifikationsbefälhafvaren &Ang. bristande
Gottland, å statens vägnar, jämlikt kontrakt den 31 maj 1907 för
köpeskilling af 515 kronor till handlanden K. F. Smitterberg försålt afverk- myndigheter
ningsrätten till tre skogslotter vid Fårösund. Samme fortifikationsbefäl-''’^/®"^''"^
häfvare hade vidare enligt kontrakt den 8 juni 1907 till majoren A. L. »ed.
Törner försålt bland annat omkring 3,000 vanliga famnar barrved (4 alnar
långa och 13 kvarter höga) väl kvistad och sorterad samt upplagd vid
kronans bryggor vid Fårösund till ett pris af 8 kronor för hvarje famn.
Sistberörda kontrakt hade därefter med fortifikationsbefälhafvarens tillstånd
den 1 juli 1907 öfverlåtits å grosshandlaren J. Andersson i Stockholm.
Vid granskning af Vaxholms kustartilleriregementes räkenskaper hade
revisorerna funnit, att i kostnaden för eldning och belysning inginge ett
belopp af 770 kronor, utgörande likvid för ett parti ved om 70 famnar,
som regementets detachement vid Fårösund för ett pris af 11 kronor per
famn inköpt af handlanden K. F. Smitterberg. Äfven under år 1908
hade, enligt hvad för revisorerna uppgifvits, för nämnda detachements
räkning inköpts ved, som levererats af grosshandlaren J. Andersson till ett
Bill. till Biksd. Prof. 1909. 4 Sand. 1 Afd. 135 Käft. 3
18
Statsutskottets Utlåtande N:o 204.
pris af 14 kronor famnen. Vidare hade enligt hvad räkenskaperna utvisade
för regementets behof i Vaxholm enligt kontrakt den 27 juli 1907
med handlanden C. Andersson i Stockholm inköpts ett parti ved, som
betalts med 23 kronor 25 öre per famn.
Revisorerna hade funnit anmärkningsvärd^ att aftal icke träffats de
militära myndigheterna emellan rörande inköp af ved för kustartilleriets
räkning och i all synnerhet, att de priser kustartilleriet nödgats betala
betydligt öfverstigit hvad, på sätt ofvan nämnts, fortifikationen vid försäljning
till enskild person erhållit.
Denna anmärkning har besvarats af marinförvaltningen i yttrande
den lo januari 1909, däruti nämnda ämbetsverk anfört följande:
»Då marken närmast omkring batterierna vid Fårösund för några år
sedan förvärfvades för sjöförsvarets räkning i syfte att fria skjutfält skulle
åstadkommas genom undanröjande af den inpå batterierna växande skogen
erhöll fortifikationsbefälhafvaren å Gottland uppdrag att låta utföra detta
röjningsarbete på för kronan förmånligaste sätt. Då eget folk för arbetets
utförande ej stod denne till buds och det skulle blifvit alltför dyrt att
lega sådant, synnerligast för röjning vid det öfver en mil från Fårösund
liggande 2:a batteriet, ansåg fortifikationsbefälhafvaren det vara förmånligast
att söka sälja afverkningsrätten till skogen. Vid utbjudandet häraf
inkommo emellertid ej några anbud eller i allt fall ej några antagliga sådana;
och torde anledningen härtill hafva varit, att allt virke, såväl dugligt
som odugligt, måste borttagas, för att fria skjutfält skulle erhållas.
Då sedermera försök gjordes att lega folk för ifrågavarande röjning, kröntes
ej heller dessa med någon större framgång.
För försäljning af upphuggen ved hade fortifikationsbefälhafvaren
äfven vändt sig till detachementsbefälhafvaren i Fårösund, som, enligt hvad
denne upplyst i en till marinförvaltningen den 9 innevarande januari
ställd skrifvelse, visserligen år 1905 af fortifikationsbefälhafvaren upphandlat
ved för detachementets behof, men ansett det år 1907 begärda
priset vara väl högt i betraktande af, att den då utbjudna veden skulle
levereras vid den på långt afstånd från kustartillerietablissementet i Fårösund
liggande bryggan vid 2:a batteriet.
Fortifikationsbefälhafvaren sökte äfven genom personligt hän vändande
till dem, som kunde antagas vilja köpa afverkningsrätt till områdena införskaffa
antagliga anbud. Detta hänvändande medförde likväl ej heller
önskadt resultat, ehuruväl handlanden K. F. Smitterberg köpte afverkningsrätten
till ett par mindre skogslotter.
Emellertid hade röjningsarbetet så småningom kunnat börjas och
slutligen utförts, därvid den upphuggna veden, som icke var af prima
Statsutskottets Utlåtande N:o 204.
19
beskaffenhet, upplagts ofvanför bryggan vid 2:a batteriet. Vid ett besök,
som majoren A. L. Törner sedermera gjorde å platsen, lyckades fortifikationsbelälhafvaren
att med denne uppgöra om köp af hela vedpartiet till
ett pris af 8 kronor per famn, hvilket pris, med hänsyn till såväl vedens
beskaffenhet som kostnaderna för dess transport först till båt vid den
mycket långa bryggan och sedan därifrån, måste anses fullt nöjaktigt.
Angeläget var ju äfven att få bort de skymmande vedtrafvarna från batteriets
skjutfält.
Den ved, som detachementsbefälhafvaren under år 1907 inköpt af
Smitterberg för ett pris af 11 kronor per famn, var, enligt hvad nämnda
befälhafvare i sin förberörda skrifvelse till marinförvaltningen upplyst,
huggen på Smitterberg tillhörig mark; och torde vedens pris hafva betingats
dels af dess beskaffenhet och dels däraf, att densamma levererats
vid själfva kasernetablissementet. Att kronan vid inköp under år 1908
af ved fått liksom enskilda vidkännas afsevärdt högre pris än under föregående
år, lärer vara helt naturligt med hänsyn till denna artikels nuvarande
prisläge, särskildt efter Riksdagens den 9 maj 1908 fattade beslut
angående skogsvårdslag för Gottland».
Utskottet har funnit anmärkningsvärd^ att, såsom i förevarande fall
ägt rum, en militär myndighet till enskilda personer, däraf en officer
i tjänst, försålt en vara, hvilken en annan militär myndighet, tillhörande
samma truppförband som omförmälda officer, under samma år från enskild
person för det allmännas räkning upphandlat till högre pris, än
den förstnämnda myndigheten erhållit; hvarvid upphandlingen försiggått
dels å samma plats, där försäljningen ägt rum, och dels å annan förläggningsort,
i sistnämnda fall med högst betydlig prisskillnad. Med
anledning af hvad sålunda förekommit får utskottet hemställa,
att Riksdagen må i skrifvelse till Kungl. Maj:t
anhålla, att Kungl. Maj:t täcktes taga i öfvervägande
på hvad sätt en bättre samverkan mellan olika förvaltande
statsmyndigheter må kunna åvägabringas i syfte
att vid köp och försäljning undvika mellanhänder.
20
Statsutskottets Utlåtande N:o 204.
§ 6.
(Rev. ber. pag. 78 och 79; uti. pag. 621—624).
Ang. bristande Vidare hafva revisorerna meddelat, att jägmästaren i Tivedens revir
JuaTmåuäÅ en till arbetsofliceren vid ammunitionsfabrikens afdelning å Karlsborg
och civil den 20 november 1906 aflåten skrifvelse erbjudit sig att från kronoparken
''försäljning "cftGranvik till ammunitionsfabriken leverera omkring 80 storstigar träkol till
inköp af kol.qtt pris af 26 kronor per stig, motsvarande alltså 65 öre för hektoliter.
Bemälde arbetsofficer förklarade emellertid i svarsskrifvelse den 28
december samma år, att anbudet ej antagits, »emedan det varit för ammunitionsfabriken
mindre fördelaktigt än ett annat inkommet anbud».
Omförmälda kol försåldes sedermera i början af år 1907 af bemälda
jägmästare till A. Kindbom i Karlsborg till följande priser, nämligen dels
vid Hanken, beläget på omkring en half mils afstånd från fästningen, 35,5
storstigar å 20,80 kronor, motsvarande 52 öre per hektoliter, hvilket pris
vid kolens framforslande till fästningen skulle ökas med 2 å 3 öre per
hektoliter, samt dels vid ammunitionsfabriken 46,92 storstigar å 23,20
kronor, motsvarande 58 öre per hektoliter.
Vid granskning af ammunitionsfabrikens räkenskaper hade revisorerna
funnit, att under tiden januari—maj 1907 för fabrikens räkning
från bemälde Kindbom inköpts 6,445 hektoliter träkol för ett pris af 65
öre per hektoliter eller således samma pris, hvartill jägmästaren erbjudit
sig att till fabriken leverera kolen; och hade revisorerna vidare funnit,
att under tiden juni—december 1907 träkol levererats af Kindbom till
fabriken för ett pris af 75 öre per hektoliter, hvilket sistnämnda pris, enligt
hvad revisorerna inhämtat, erlagts af fabriken äfven under slutet af
år 1906.
Det hade synts revisorerna anmärkningsvärdt, att, sedan jägmästarens
ofvannämnda anbud från ammunitionsfabrikens sida förkastats, vid de
kolinköp för fabrikens räkning, som därefter ägt rum, betalats priser,
hvilka i ena fallet varit desamma, som jägmästaren begärt, och i andra
fallet till och med öfverstigit dessa sistnämnda.
I utlåtande den 14 januari 1909 öfver denna framställning har arméförvaltningen
å artilleridepartementet meddelat, att departementet däröfver
inhämtat förklaring från styresmannen för ammunitionsfabriken, hvilken i
anledning häraf insändt en skrifvelse i ämnet af arbetsofficeren vid fabrikens
afdelning å Karlsborg, uti hvilken skrifvelse anförts följande:
»I juli månad 1906 infordrades genom annons i »Tidning för leveranser
till staten in. m.» samt i ortstidningar anbud å träkol. Af tvenne
Statsutskottets Utlåtande N:o 204.
21
då inkomna anbud antogs det af handlanden A. Kindbom afgifna å 75
öre per hektoliter, då detta nämligen var 10 öre per hektoliter billigare
än det andra. Leveransen skulle ske på rekvisition och månadsvis, emedan
härvarande upplagsplats för träkol ej rymde mera än hvad som åtgick
under cirka 1 månad. Då de tillverkningar, vid hvilka träkol användas,
just vid denna tid befunno sig i ständig stegring, och då träkolsförbrukningen
äfven är beroende af olika materials beskaffenhet, förbrukades
den kontrakterade kvantiteten träkol (9,000 hektoliter) hastigare än ursprungligen
var beräknadt, hvarför förnyad upphandling ägde rum.
Jägmästaren i Tivedens revir hade per telefon gjort förfrågan, huruvida
ammunitionsfabriken hade behof af träkol samt angående det pris,
efter hvilket de härstädes varit betalda, hvarvid jag anmodat honom inkomma
med skriftligt anbud. Likaledes infordrades från handlanden A.
Kindbom nytt anbud på vinterbehofvet af träkol.
Priserna ställde sig nu lika, men under det att anbudet från Tivedens
revir endast gällde ett obetydligt parti, kunde jag genom handlanden A.
Kindbom erhålla hela behofvet för månaderna januari—maj. Under sådana
omständigheter ansåg jag det vara förmånligare för ammunitionsfabriken
att taga det senare anbudet samt meddelade omförmälde jägmästare, att
hans anbud ej antagits, »emedan det varit för ammunitionsfabriken mindre
fördelaktigt än ett annat inkommet anbud‘.
Skulle jag handlat annorlunda och just under den tid, då träkol kunna
lättast anskaffas och hittransporteras samt ställa sig billigast, antagit
en ny leverantör, som ej kunde lämna billigare vara och därtill endast en
bråkdel af behofvet, torde det ej vara tvifvel underkastadt, att jag därigenom
tillskyndat ammunitionsfabriken en förlust. Sedan de af omförmälda
jägmästare erbjudna cirka 3,200 hektoliter blifvit förbrukade, skulle
jag med allra största sannolikhet blifvit nödsakad betala träkol efter det
högre priset, nämligen 75 öre per hektoliter, hvarigenom förlusten skulle
uppgått till ej mindre än cirka 320 kronor.
Under sommaren 1907 infordrades anbud under hand, emedan en
öfvergång till andra ugnar, däri eldning med träkol ej skulle förekomma,
var tilltänkt, och då tidpunkten för dessa ugnars uppmurning ej kunde
exakt bestämmas. Ett afbrott i tillverkningen i och för denna ommurning
måste nämligen ske, och det gällde, att göra detta afbrott så kort
som möjligt.
Priset å träkol hade vid denna årstid stigit, och det ställde sig ånyo
på 75 öre per hektoliter tills längre fram på vintern, då det nedgick till
70 öre.
22
Statsutskottets Utlåtande N:o 204.
Priserna å träkol kunna förefalla höga, men för att söka nedbringa
dem har jag vid flera föregående tillfällen per telefon meddelat just jägmästaren
i Tivedens revir (förut Vadsbo revir), då annons angående upphandling
af träkol samt äfven af ved, hvarå ständig prisstegring äger
rum, varit i tidningar införd. Häri synes jag dock hafva gjort en stor
missräkning, då nämligen, oaktadt kronoegendomen Granviks närbelägenhet,
anbud från detta håll ännu ej vid sådana tillfällen inkommit, hvarjämte
det framgått af den upphandling, som gifvit anledning till Riksdagens
revisorers anmärkning, att nämnda kronoegendom ej velat bidraga till
prisets sänkning. Den nedgång i pris, som vid detta tillfälle ägde rum,
torde nämligen helt och hållet tillskrifvas årstiden.
Att i öfrigt bemälde jägmästare ansett sig kunna försälja träkol billigare
till en enskild person än till härvarande ammunitionsfabrik, är ett
förhållande, i hvilket jag ej torde hafva någon del».
För egen del har arméförvaltningens artilleridepartementet anfört, att
ehuru departementet ej kunde annat finna, än att arbetsofficeren vid upphandlingen
författningsenligt förfarit, ansåge departementet likväl en
oegentlighet föreligga i det förhållande, att han icke genom statens representant
i en annan förvaltningsgren kunnat för billigaste pris tillgodose
föreliggande behof af träkol i den mån, tillgång därtill funnits. Till
förekommande af dylikt missförhållande, såvidt gällande entreprenadförfattning
ej utgjorde hinder, hade artilleridepartementet nu för sina underlydande
föreskrifvit, att då upphandling skulle ske af varor å ort, där
dylika varor kunde af staten själf föryttras, och upphandlingen beräknades
ej öfverstiga det värde, som för centralmyndighets befogenhet att antaga
anbud under hand vore föreskrifvet, sådana anbud skulle af vederbörande
tjänsteman eller förvaltningsmyndighet infordras och tillika med uppgift
om de i orten gängse pris å enahanda varor insändas till artilleridepartementet,
som därefter ville om upphandlingen efter omständigheterna fatta
beslut.
Hvad i detta ärende förekommit har utskottet, under hänvisning till
hvad utskottet under näst föregående paragraf föreslagit, härmed velat för
Riksdagen
omförmäla.
Statsutskottets Utlåtande N:o 204.
23
Marinförvaltningen.
§ 7.
(Rev. ber. pag. 122 och 123; uti. pag. 630).
Tnder erinran, att 1909 års Riksdag på Kungl. Maj:ts framställning
till ändring af 2:a kl. pansarbåtarna Thordön och Tirfing, beviljat ett anslag
af 660,000 kronor, däraf 400,000 kronor till själfva förändringen och
återstoden för artillerikostnad jämte kostnad för ammunitionsutredningar,
samt att af omförmälda anslag anvisats för år 1901 resp. 100,000 kronor
och för hvardera åren 1902 och 1903 280,000 kronor, hafva revisorerna
meddelat, att de ifrågavarande arbetena utförts beträffande Thordön å
flottans varf i Karlskrona och i fråga om Tirfing vid Bergsunds mekaniska
verkstad invid Stockholm.
Arbetet med nämnda två fartygs förändring hade — fortsätta revisorerna
— dragit kostnader, som öfverstigit det beviljade anslaget för
Tirfing med 129,141 kronor 54 öre och för Thordön med 190,488 kronor,
eller således för den senare med i rundt tal 60,000 kronor mera än för
den förra.
Hvad anginge den tid, som tagits i anspråk för arbetet, utgjorde
denna för Tirfing omkring tretton månader, under det att förändringen
af Thordön pågått — visserligen med betydande afbrott — från sommaren
år 1902 till hösten år 1905.
Vid besök, som revisorerna aflagt a varfvet, voro å därvarande verkstad
4 st. l:a kl. torpedbåtar under arbete, nämligen Castor och Pollux,
till hvilkas byggande 1906 års Riksdag beviljat medel, samt Vesta och
Vega, hvartill 1907 års Riksdag lämnat anslag. Enligt uppgift beräknades
de båda förstnämnda blifva färdiga under 1909 års sommar och de
bada sistnämnda möjligen inom 1909 års utgång.
Af de torpedbåtar, därtill medel anvisats samtidigt med de här ofvan
nämnda, men hvilkas byggande öfverlämnats åt enskild verkstad, väntades
två färdiga under år 1908, och ytterligare två blifva fullbordade under
loppet af nästkommande sommar.
Af det anförda syntes framgå, att nybyggnader, som utfördes vid
flottans varf i Karlskrona, kräfde såväl större kostnader som ock afsevärdt
längre tid än motsvarande arbete vid enskild verkstad.
Revisorerna hade ock vid sitt besök på platsen fått den uppfattningen,
Ang. flottans
varf i
Karlskrona.
24 Statsutskottets Utlåtande N:o 204.
att särskilt maskinverkstaden vore trång och otidsenlig samt i saknad af
moderna maskinella hjälpmedel. , c..
Då emellertid, enligt hvad revisorerna hade sig bekant, hithörande tor
hållanden redan voro föremål för särskild utredning och pröfning, hade
revisorerna endast velat fästa uppmärksamheten å hvad de i förenämnda
afseenden iakttagit. _ , . . c.. ,,
Med anledning af hvad revisorerna sålunda anfört, har marmlorvalt
nino-en
i utlåtande den 15 januari 1909 framhållit, att åtskilliga vid flottans
varf utförda fartygsbyggnader dragit mindre kostnader än liknande
arbeten, som anförtrotts åt enskilda verkstäder, äfvensom att marmtorvaltnhmen,
i den mån af Riksdagen anvisade medel stått till förfogande, städse
sökt tillse, att maskinverkstaden med hänsyn till såväl utrymme som tillgång
på arbetsmaskiner m. m. skulle fylla de anspråk, som skäligen kunde
ställas på densamma.
Af hvad revisorerna i förevarande afseende meddelat, finner utskottet,
i likhet med dessa, det framgå, att flottans varf i Karlskrona för nybyggnader
kräfver såväl större kostnader som ock längre tid än en enskild
verkstad. Med anledning häraf och då varfvet gifvetvis, allt efter som
flottan tillväxer, måste mer och mer tagas i anspråk för reparationer och
dylika arbeten, som tarfva omedelbart utförande, har utskottet velat ifrågasätta,
huruvida det icke vore lämpligt, att varfvet mindre än för närvarande
är fallet sysselsättes med nybyggnader. Då emellertid hithörande
förhållanden äro föremål för utredning, har utskottet endast velat hvad i
detta ärende förekommit för Riksdagen
omförmäla.
Ang. ifrågasatt
ändring i rikshufvudboken
-
Statskontoret.
§ 8.
(Rev. ber. pag 242 och 243; uti. pag. 679—681.)
Beträffande rikshufvudboken hafva revisorerna anfört följande:
»Med hänsyn till det betydande anlitande af utländsk kredit för statens
räkning, som under senaste åren ägt rum och framdeles än vidare
kan ifrågakomma, hafva revisorerna funnit önskvärdt, att kännedom om
Statsutskottets Utlutande N:o 204.
25
svenska statens tillgångar må blifva lättare tillgänglig och mera allmänt
spridd än hvad för närvarande torde vara fallet.
Visserligen angifver statskontoret hvart nionde år räknadt från år
18G7 — senast år 1903 — en mycket detaljerad redogörelse för det mesta
af statens egendom; men denna redogörelse offentliggöres endast uti ett
af statsutskottet afgifvet memorial och lärer vara för de flesta och framför
allt för utlandet obekant. Alltsedan år 1888 har i statsrevisorernas berättelse
angående statsverket såsom inledning intagits en öfversikt af statsverkets
finansiella ställning vid slutet af revisionsåret. Denna redogörelse
torde dock vara föga uppmärksammad. Likaså förekommer sedan 1901 i
»Sammandrag af Sveriges officiella statistik» en kortfattad tabell öfver
statens tillgångar och skulder, men äfven denna är säkerligen icke så känd,
som önskligt vore. Fastmer är att befara, att utlandets bankirer och börsmän
företrädesvis i »Kapitalkonto till Rikshufvudboken» söka upplysning
i detta ämne, därtill föranledda icke minst af själfva titeln på detta sammandrag
af statsverkets räkenskaper.
Som bekant upptager emellertid kapitalkontot till rikshufvudboken
blott vissa slag af statens egendom. Andra knappt mindre betj^dande poster
saknas fullständigt, så t. ex. det bokförda värdet af telegrafverkets egendom
samt taxeringsvärdet å de under domänstyrelsens förvaltning stående kronoegendomar
och kronoparker m. m. Däremot upptagas bland tillgångarna
flera fonder, som icke tillhöra staten och som därför synas böra redovisas
utan sammanblandning med statens egendom.
Ett önskemål vore, enligt revisorernas mening, att ändring i nu berörda
afseende kunde ske i rikshufvudboken samt därigenom i »Kapitalkontot
till rikshufvudboken», så att denna publikation mera än hvad nu
är fallet komme att motsvara sin titel.
På grund af kungl. brefvet den 30 december 1874 fanns vid kapitalkonto
till rikshufvudboken för åren 1873, 1874 och 1875 fogad en öfversikt
af svenska statens finansiella ställning, hvilken sammanfattning af
statens tillgångar och skulder dock var mycket summarisk och ofullständig.
Efter nämnda tid och enligt föreskrift i kungl. brefvet den 12 april 1878
har någon sådan öfversikt icke vidare bilagts det tryckta kapitalkontot.
Denna öfversikt upphörde nämligen i sammanhang därmed att på grund af
sistnämnda kungl. bref från och med år 1876 den ändring vidtogs i rikshufvudboken,
att statens tillgångar i j ärnvägsanläggningar med därtill hörande
byggnader, rörlig materiel samt förråd af materialier och inventarier m. m.
i densamma redovisades och upptogs under rubrik »Statens järnvägar med
därtill hörande materiel och förlag». En sådan fristående öfversikt torde
också vara öfverflödig, därest åt rikshufvudboken beredes erforderlig full
Bih.
till Riksd. Prof. 1909. 4 Sami. 1 Afd. 135 Häft. 4
26
Statsutskottets Utlåtande N:o 204.
ständighet; och lämpligast torde vara, att just från denna räkenskap må
kunna inhämtas alla erforderliga upplysningar om statens finansiella ställning.
Ett sådant syfte synes kunna vinnas, om i rikshufvudboken införes
ej mindre en räkning eller s. k. fond för statens telegraf och telefoner
med därtill hörande materiel och förlag på sätt beträffande järnvägarne
redan äger rum, än äfven, på enahanda sätt, de under domänstyrelsens
förvaltning ställda jordbruksdomäner och skogsfastigheter samt vattenfall
jämte annan egendom äfvensom riksbankens fonder i likhet med hvad nu
sker i fråga om riksgäldsverkets fonder.
Med afseende å vikten däraf, att den kreditgifvande allmänheten, särskilt
utlandets, må äga tillgång till en för landets kredit betydelsefull
öfversikt af dess tillgångar, hafva revisorerna velat uttala önskvärdheten
af att rikshufvudboken må varda i angifna hänseenden fullständigad och
rättad samt att följaktligen dess kapitalkonto, som årligen till trycket befordras,
må erhålla de uttömmande och tillförlitliga uppgifter, som af en
sådan publikation måste förväntas.»
Statskontoret, som den 14 januari 1909 afgifvit utlåtande i anledning
af revisorernas ofvanintagna framställning, har Häröfver yttrat sig sålunda:
»I likhet med revisorerna anser statskontoret det vara önskvärdt, att
kännedom om svenska statens tillgångar må blifva lättare tillgänglig och
mera allmänt spridd än hvad för närvarande torde vara fallet. Hvarken
den i ett statsutskottets memorial hvart nionde år förefintliga, af statskontoret
upprättade redogörelse för det mesta af statens egendom eller
den i statsrevisorernas berättelse sedan 1888 årligen intagna öfversikt af
statsverkets finansiella ställning vid slutet af revisionsåret synes vara af
beskaffenhet att fylla behofvet af en lätt tillgänglig framställning i berörda
hänseende. Och den kortfattade tabell, som sedan år 1901 förekommit
i »Sammandrag af Sveriges officiella statistik», lärer hafva tillkommit
på enskildt initiativ och kan när som helst upphöra.
Rikshufvudboken har i första rummet till syfte att utgöra en budgetredovisning,
alltså en redovisning af de enligt riksstaten påräknade inkomsterna
och de enligt samma stat medgifna utgifterna. I rikshufvudboken
har dessutom inrymts redogörelse för vissa af statsverket förvaltade
fonder. Att dessa olika i rikshufvudboken ingående medelsredovisningar
sammanfattats uti vissa kapitalkonton har endast bokföringstekniska skäl,
och dessa sammanfattande konton göra icke anspråk på att äga värde
såsom uttömmande statistiskt material till bedömande af statens finansiella
ställning på det hela.
Om Härför enskilda personer — inom eller utom landet — af det från
trycket utgifna utdrag ur rikshufvudboken, som benämnes »kapitalkonto
Statsutskottets Utlåtande N:o 204.
27
till rikshufvudboken med tablåer och bilagor», låta förleda sig till felaktiga
slutsatser om svenska statens finansiella ställning, är detta visserligen
ganska beklagligt, men torde knappast kunna undgås ens genom en
fullständig omläggning af hela räkenskapsmetoden, enär en räkenskap
öfver en så mångskiftande och vidtomfattande förvaltning som statsverkets,
riksgäldsverkets och bankoverkets icke kan undgå att för den utanför
stående te sig ganska invecklad och svårfattlig.
Om man anser, att rikshufvudboken, hvilken, såsom statskontoret redan
framhållit, i hufvudsak afser att att göra en budgetredovisning, för närvarande
är tillfredsställande ur bokföringsteknisk synpunkt, lärer det af
revisorerna uppställda önskemålet nödtorftligen kunna vinnas genom offentliggörande
i sammanhang med kapitalkontot till rikshufvudboken af
tablåer öfver statens finansiella ställning på det hela, däri kunde inrymmas
— förutom uppgifter om värdet å staten tillhöriga fastigheter, skogar,
vattenfall och dylikt — jämväl riksbankens fonder m. m. Denna öfversikt
borde då för att vinna erforderligt beaktande erhålla plats främst i publikationen,
före själfva budgetredovisningen och dess kapitalkonto. Det
af revisorerna afsedda syftet skulle ytterligare befrämjas, om denna
öfversikt meddelades jämväl i fransk öfversättning.
Något hinder för en sådan anordning synes icke föreligga och om
densamma vidtages, lärer det icke vara erforderligt att, som revisorerna
synas afse, inrymma statens fastigheter och samtliga kapitaltillgångar,
enkannerligen riksbankens fonder, i rikshufvudboken, hvilket utan tvifvel
skulle möta flere formella svårigheter och dessutom skymma dess hufvudändamål,
som är att utgöra en budgetredovisning. De missuppfattningar
om statens finansiella ställning, till hvilka kapitalkontot, enligt revisorernas
förmenande, gifvit anledning, torde just hafva uppkommit däraf, att i
rikshufvudboken inrymts statsjärnvägarnes kapitaltillgångar, under det att
andra likställda kapitaltillgångar där saknas. Riktigare synes vara att
utlämna nämnda tillgångar vid rikshufvudbokens upprättande, så att densamma
komme att framstå såsom en ren budgetredovisning. I sammanhang
härmed kunde man ock förändra titeln å den publikation, som nu
innefattar »kapitalkonto till rikshufvudboken», så att densamma komme
att benämnas: »öfversikt af svenska statens finansiella ställning samt
budgetredovisning».
Därest Eders Kungl. Maj:t och Riksdagen finna revisorernas framställning
böra föranleda till vidare åtgärd, lärer statskontoret undfå nådig
föreskrift att i ämnet framlägga förslag».
Öu Ö
Då det måste betraktas såsom en afsevärd brist hos rikshufvudboken
28
Statsutskottets Utlåtande N:o 204.
i dess nuvarande skick, att af densamma icke kan erhållas fullständig
kännedom om statsverkets finansiella ställning, har utskottet med anledning
af revisorernas förevarande framställning ansett sig böra hemställa,
att Riksdagen må i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla,
att Kungl. Maj:t täcktes taga i öfvervägande,
huruvida icke i afseende å rikshufvudbokens innehåll
och uppställning må vidtagas sådan förändring, att i
densamma kommer att intagas en fullständig sammanfattning
af statsverkets samtliga tillgångar och skulder.
Stämpeluppbörden.
§ 9.
(Rev. ber. pag. 246; uti. pag. 681 och 682).
Ang. slcårpt
kontroll öfver
vissa stämpelafgift
er 8
erläggande.
Vidare hafva revisorerna anfört följande:
»I förordningen angående stämpelafgiften den 18 september 1908 är, i
likhet med hvad som finnes intaget i föregående förordning angående samma
ämne, stadgadt, bland annat, att »fullmakt å ämbete och tjänst» skall, med
vissa uppgifna undantag, »förses för den, som första gången undfått befordran
till ämbete eller tjänst med ordinarie lön, med stämpel till belopp
af 3 kronor för hvarje fulla 100 kronor af lönen, men för den, som erhållit
befordran, som medför högre lön, till belopp af 3 kronor för hvarje
fulla 100 kronor af skillnaden mellan den stämpelafgift underkastade lön,
löntagaren näst förut innehaft, och den, som erhålles; dock att stämpel
för fullmakt å ämbete eller tjänst, som icke medför rätt till tjänstgöringspenningar,
beräknas för endast två tredjedelar af lönen.
Vid löneförhöjning i följd af ålderstillägg, därmed jämförlig uppflyttning
från lägre till högre lönegrad eller lönereglering utgöres stämpel
med 3 kronor för hvarje fulla 100 kronor af skillnaden mellan den stämpelafgift
underkastade lön, löntagaren näst förut innehaft och den, som erhålles».
Härjämte stadgas i samma förordning, att protokoll, hvarigenom
ämbete eller tjänst tillsättes, är beträffande stämpelbeläggning lika med
fullmakt.
Det sätt, på hvilket stämpelbeläggningen enligt anförda bestämmelser
skall utföras, eller den ursprungliga utnämningshandlingens förseende med
stämpel ej blott vid första befordran till ämbete och tjänst utan äfven
sedermera vid löneförhöjning i följd af ålderstillägg, uppflyttning från
Statsutskottets Utlåtande N:o 204.
29
lägre till högre lönegrad eller lönereglering, synes icke innebära tillfyllestgörande
kontroll öfver, att stämpelbeläggningen i föreskrifven ordning
äger rum, då det i dessa fall lärer ankomma på den, som är skyldig utgöra
stämpelafgift, att själf ombestyra vederbörande handlings förseende
med stämpel. På grund häraf och med hänsyn till de omfattande löneregleringar,
som under revisionsåret trädt i kraft och alltjämt torde komma
att åvägabringas, hafva revisorerna velat framhålla vikten däraf, att bestämmelser
utfärdas till vinnande af skärpt kontroll öfver, att föreskrifven
afgift för stämpel i angifna fall kommer statsverket till godo.»
Med anledning af hvad revisorerna sålunda anfört har statskontoret i
utlåtande den 24 december 1908 till en början erinrat därom, att såväl i
då gällande kungl. förordning af den 2 juni 1899 angående stampelafgiften
(4 § 4 mom.) som i den kungl. förordningen af den 18 september 1908
angående stämpelafgiften (5 §), hvilken med 1909 års ingång trädt i kraft,
funnes stadgadt, att ämbets- eller tjänsteman ej finge tillgodonjuta honom
tillagd lön eller förhöjning däri, innan han hos den myndighet, där han
ägde uppbära lönen, uppvisat fullmakten, behörigen försedd med stämpel.
Uti nu anförda bestämmelse läge otvifvelaktigt — anför ämbetsverket
vidare — den kraftigast verkande påföljd, som kunde stadgas till förekommande
af underlåtenhet i fråga om stämpelbeläggning af fullmakt å
ämbete eller tjänst och därmed jämförlig handling.
Det gällde alltså endast att söka komplettera nu åberopade stadgande
i stämpelförordningen med en bestämmelse om skyldighet för viss myndighet
att öfvervaka, det samma stadgande jämväl efterlefdes i hvarje särskildt
fall.
Statskontoret föreställde sig, att ett sådant öfvervakande lämpligast
borde öfverlämnas åt den granskande myndighet, till hvilken redogörelse
för utbetalta aflöningsmedel författningsenligt skulle ingå; och att därför
en allmän föreskrift borde utfärdas därom, att vid hvarje årsredogörelse
för utbetalta aflöningsmedel redogöraren skulle foga särskild förklaring af
innehåll, att enhvar af de i redogörelsen upptagna löntagare, som under
året tillträdt tjänst eller kommit i åtnjutande af högre aflöning än han
förut ägt uppbära, för redogöraren uppvisat fullmakt, konstitutorial eller
annan handling, på grund af hvilken lön blifvit till honom utbetald, samt
att den företedda handlingen därvid befunnits vara belagd med stämpel
till behörigt belopp.
Då utskottet har anledning antaga, att ifrågavarade stämpelafgift i
många fall icke, såsom vederbort, erlagts, samt kontrollen öfver stämpeluppbörden
i detta afseende alltså icke kan anses nöjaktigt ordnad, får utskottet,
Bih. till Riksd. Prot. 1909. 4 Sand. 1 Afd. 135 Haft. 5
30
Statsutskottets Utlåtande N:o 204.
på grund af revisorernas förevarande framställning och med afseende å
hvad statskontoret i ämnet anfört, hemställa,
att Riksdagen må i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla,
att Kungl. Maj:t täcktes låta verkställa utredning,
huruvida icke — i syfte att åstadkomma skärpt kontroll
öfver efterlefnaden af stadgandet angående stämpel å
fullmakt å ämbete eller tjänst i gällande stämpelförordning
— nämnda stadgande lämpligen kunde fullständigas
med en bestämmelse om skyldighet för vederbörande
myndighet att öfvervaka, att stadgandet jämväl
i hvarje särskild! fall efterlefves, samt därefter för Riksdagen
framlägga det förslag, hvartill utredningen må
föranleda.
§ 10.
Hvad i öfrigt blifvit af revisorerna anmäldt och erinradt har utskottet
funnit dels vara af beskaffenhet att lämpligen böra tagas i öfvervägande
vid behandlingen af de utgiftsanslag, revisorernas framställning berört,
dels hafva medfört åsyftad rättelse, dels vara af vederbörandes utlåtande
nöjaktigt förklarad!, dels ej vara af den vikt, att, oaktadt förklaringen ej
varit fullt tillfredsställande, någon Riksdagens åtgärd bort af förhållandena
föranledas, dels slutligen icke hafva varit af beskaffenhet att från utskottets
sida påkalla något yttrande; hvilket utskottet skolat för Riksdagen
anmäla.
Stockholm den 14 maj 1909.
På statsutskottets vägnar:
G. BILLING.
Det skulle här antecknas att herr F. Berg icke deltagit i förestående
ärendens behandling inom utskottet.
Stockholm, Ivar Hseggströms Boktryckeri A B., 1909.