Statsutskottets Utlåtande N:o 146.

1

N:o 146.

Ank. till Eiksd. kansli den 30 april 1909, kl. 3 e. m.

Utlåtande, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående
grunder för åtgärder i syfte att åt mindre bemedlade och
obemedlade bereda tillfälle att förvärfva egnahemslägenheter
från vissa kronoegendomar, samt tre i ämnet väckta
motioner.

(I. A.)

I eu till Riksdagen aflåten, till statsutskottet för förberedande behandling
remitterad proposition (n:o 41) af den 12 februari 1909 har
Kungl. Maj:t under åberopande af bilagdt utdrag af statsrådsprotokollet
öfver jordbruksärenden för samma dag föreslagit Riksdagen medgifva,
dels att från och med den 1 januari 1910 följande grunder för åtgärder
i syfte att åt mindre bemedlade och obemedlade bereda tillfälle att
förvärfva egnahemslägenheter skola lända till efterrättelse, nämligen:

l:o) att såsom egnahemslägenheter må från härnedan omförmälda
egendomar upplåtas såväl bostadslägenheter som jordbrukslägenheter,
därvid skall iakttagas, att, såvidt fråga är om bostadslägenheter, dessa
i allmänhet ej böra tilltagas större, än att en blifvande köpare för deras
förvärfvande och bebyggande bör kunna erhålla lån från egnahemslånefonden,
att jämväl beträffande jordbrukslägenheter hänsyn bör tagas till
möjligheten för blifvande köpare att, i den mån behof däraf må föreBih.
till Biksd. Prot. 1909. 4 Sami. 1 Afd. 95 Höft. (N:o 146.) 1

2

Statsutskottets Utlåtande N:o 146.

ligga, kunna erhålla egnahemslån, samt att i hvarje fall jordbrukslägenhet
ej må göras större, än att den i uppodladt skick kan brukas utan
nämnvärdt anlitande af legd arbetskraft;

2:o) att sådana under förvaltning af domänstyrelsen ställda och
för statsverkets räkning utarrenderade jordbruksegendomar, som vid
löpande arrendeperiods utgång enligt Riksdagens beslut må utan Riksdagens
vidare hörande försäljas och hvilka med afseende å föreliggande
omständigheter befinnas lämpliga att helt eller delvis användas till
bildande af egnahemslägenheter, må enligt plan, som af Kungl. Maj:t
fastställes, fördelas i lämpliga lotter och, såvidt angår lotter, som äro
hänförliga till egnahemslägenheter, i den ordning nedan sägs, upplåtas;

3:o) att hvad sålunda medgifvits skall äga motsvarande tillämpning
i fråga om sådana till inköpta skogsegendomar hörande områden,
som enligt Riksdagens beslut må af Kungl. Maj:t utan Riksdagens vidare
hörande försäljas;

4:o) att förslag till åtgärder i förberörda hänseende må uppgöras,
såvidt fråga är om utarrenderad egendom, vid egendomens uppskattning
till försäljning eller förnyad utarrendering, men eljest i den mån
domänstyrelsen så finner lämpligt, därvid skall iakttagas — förutom
att förenämnda bestämmelser angående storleken å egnahemslägenheter
skola lända till efterrättelse — att i förslaget skola upptagas särskilda
försäljnings- och arrendevärden för hvarje lägenhet;

5:o) att, därest i afseende å annan jordbruksegendom, än som
under 2:o) afses, det vid egendomens uppskattning för förnyad utarrendering
finnes lämpligt, att egendomen eller del däraf användes
till bildande af egnahemslägenheter, förslag härtill må, med iakttagande
af de under 4:0) meddelade föreskrifter, upprättas, och frågan därefter,
därest Kungl. Maj:t finner förslaget om lägenheters upplåtande förtjäna
beaktande, underställas Riksdagens pröfning;

6:o) att hvad under 5:o) sägs skall äga motsvarande tillämpning,
därest till skogsegendomar i andra län än de sex nordligaste hörande
områden, som icke beröras af medgifvandet under 3:o) härförut, finnas
böra användas till bildande af egnahemslägenheter; dock att i ty fall det
ankommer på domänstyrelsen att i hvarje fall förordna om förslags upprättande
;

7:o) att, där upplåtelse i förenämnda syfte blifvit i föreskrifven
ordning beslutad, lägenhet, som är bebyggd med enskild person tillhörande
boningshus, må hembjudas denne till inlösen mot det lägenheten
åsätta försäljningsvärde;

Statsutskottets Utlåtande N:o 146.

3

8:o) ritt. jämväl lägenhet, som är bebyggd med kronan tillhöriga
bus, må hembjudas brukaren, därest antingen denne själf eller ock lian
och medlemmar åt'' lians familj före honom tillsammans innehaft densamma
under en tid af minst fem år och därunder väl häfdat lägenheten; 9:o)

att i fråga om lägenheter, som icke, efter ty under 7:o) och
8:o) sägs, må hembjudas viss person, skall gälla:

att lägenhet skall utbjudas till försäljning under hand mot köpeskilling,
minst motsvarande det åsätta saluvärdet;

att till köpare må antagas allenast mindre bemedlad eller obemedlad,
som äger god frejd och gjort sig känd för arbetsamhet och
hederlig vandel samt äger förutsättningar för drifvande af ett mindre
jordbruk;

att lägenhet ej må upplåtas till den, som redan äger fast egendom
af den storlek, att därå kan födas en familj, och att ej heller mer
än en lägenhet må upplåtas till samma person;

att, där från lämpliga personer flera lika höga anbud inkomma,
auktion mellan anbudsgifvarna må anställas för afgörande af företrädet
emellan dem;

att, om å lägenhet köpeanbud, som finnes antagligt, icke afgifves,
lägenheten skall genom domänstyrelsens försorg utarrenderas på viss
kortare tid för att vid dess slut och efter ny värdering, därest sådan
finnes erforderlig, ånyo utbjudas i förut nämnd ordning; samt

att, sedan en lägenhet på härförut angifvet sätt blifvit till försäljning
utbjuden tre gånger, det skall ankomma på Kungl. Maj:t att afgöra,
huruvida lägenheten skall, där så låter sig göra, återförenas med
stamhemmanet eller å offentlig auktion till den högstbjudande försäljas
eller om fortsatta försök skola, i den ordning härförut sägs, göras med
dess upplåtande under hand;

10:o) att, därest hembud, hvarom under 7:o) och 8:o) förmäles,
icke antages, det må ankomma på domänstyrelsen att pröfva, huruvida
lägenheten skall utbjudas till försäljning i den ordning, hvarom under
9:o) förmäles, eller på annat sätt disponeras;

ll:o) att ifråga om arrende, hvarom härförut förmäles, skall i
tillämpliga delar gälla hvad i allmänhet är stadgadt angående arrende
af kronans jordbruksdomäner;

12:o) att, därest i något fall upplåtelse under tomträtt finnes höra
äga rum, sådant efter Kungl. Maj:ts bepröfvande må ske, dock att kronan
icke må i något fall utan Riksdagens särskilda medgifvande betun -

4

Statsutskottets Utlåtande N:o 146.

gas med skyldighet att vid besittningstidens utgång lösa å området
uppförda byggnader eller andra inrättningar;

13:o) att saluvärdet skall bestämmas med hänsyn därtill, att köpeskillingen
skall betalas kontant vid tillträdet, men att emellertid köpare,
som så önskar, må, där han därom framställer begäran vid anbudets
afgifvande, kunna medgifvas att inbetala köpeskillingen genom afbetalningar
i den ordning, kärnedan under 14:o) förmäles, därvid å oguldet
belopp skall erläggas ränta efter 3,6 för hundra om året;

14:o) att, där köpare finnes böra medgifvas att erlägga köpeskillingen
genom afbetalningar, beträffande dess gäldande skola gälla
följande bestämmelser, nämligen:

a) ifråga om jordbrukslägenheter:

att en tiondel af köpeskillingen erlägges kontant vid tillträdet
samt återstoden uppdelas i två lika delar, en amorteringsdel och eu
stående del;

att å amorteringsdelen erlägges, intill dess densamma blifvit till
fullo gulden, en annuitet af 6 för hundra, hvarvid såsom ränta räknas
3,6 för hundra å det oguldna kapitalbeloppet af amorteringsdelen;

att amorteringsskyldigheten inträder med fjärde året efter utgången
af det kalenderår, under hvilket tillträdet ägt rum, dock att ifråga om
lägenhet, som vid upplåtelsen är till större delen ouppodlad, amorteringsskyldighetens
inträdande må framflyttas till femtonde året efter året
för tillträdet;

att, intilldess kapitalafbetalningen börjar, endast ränta å det hela
erlägges;

att därefter erlägges, jämte annuiteten å amorteringsdelen, ränta
å stående delen, intill dess jämväl denna del till fullo inbetalts;

att det skall stå lägenhetsägaren fritt att när som helst inbetala
köpeskillingen i dess helhet jämte upplupna räntor samt att göra de
afbetalningar, han önskar, å stående delen;

att med undantag för de fall, om hvilka här nedan förmäles, den
stående delen icke kan från statens sida uppsägas, förr än amorteringsdelen
till fullo guldits;

att likväl i hvarje fall den stående delen skall vara gulden inom
fem år från det sista inbetalningen å amorteringsdelen bort fullgöras;

att, därest lägenheten icke inom aftalad tid bebygges eller densamma
till jord eller byggnader vanvårdas eller å lägenheten befintlig
skog afverkas hårdare, än som erfordras för gårdens behof eller för
uppodling af därtill tjänlig mark, eller föreskrifna rånte- och kapital -

Statsutskottets Utlåtande N:o 140. 5

afbetalningar icke ordentligt fullgöras, livad al köpeskillingen återstår
oguldet jämte ränta skall, där sådant från statens sida påfordras, genast
vara till betalning förfallet;

att detsamma skall gälla, där lägenlieten öfvergår till annan än
efterlefvande make eller bröstarfvinge eller efterlefvande make och
bröstarfvinge, livilka behålla lägenheten oskiftad, så framt icke den
nye innehafvaren pröfvas uppfylla här förut angifna villkor för att
kunna antagas såsom köpare i första hand;

att, där eljest uppsägning, efter ty förut är sagdt, ifrågakommer
från statens sida, lägenhetsinnehafvaren skall äga åtnjuta sex månaders
uppsägningstid; samt

att köparen skall vid tillträdet å oguldna delar af köpeskillingen
aflämna med inteckningsmedgifvande försedd förbindelse, affattad i
öfverensstämmelse med hvad härförut föreskrifvits;

b) i fråga om bostadslägenheter:

att köpeskillingen skall erläggas under tio år med en tiondel
årligen, i afseende hvarå skall iakttagas, att första tiondelen erlägges
vid tillträdet samt att därvid jämväl skall aflämnas förbindelse med
inteckningsmedgifvande å återstående nio tiondelar jämte ränta; och

att hvad härförut i fråga om jordbrukslägenheter stadgats beträffande
förbehåll för staten att i vissa fall påfordra köpeskillingens
omedelbara likviderande skall i tillämpliga delar gälla äfven i fråga
om nu förevarande lägenheter;

15:o) att köpare af obebyggd lägenhet skall vid tillträdet aflämna
förbindelse att inom fem år hafva lägenheten bebyggd med bostad
och, där fråga är om jordbrukslägenhet, med för lägenhetens skötsel i
öfrigt nödiga byggnader, vid äfventyr, därest så icke sker, att utöfver
den aftalade köpeskillingen gälda ytterligare ett belopp, motsvarande en
femtedel af köpeskillingen; skolande förbindelsen tillika innefatta medgifvande,
att berörda fordringsbelopp må i lägenheten intecknas;

16:o) att inteckning, hvarom under 15:o) förmäles, må, där vederbörande
köpare fått egnahemslån sig beviljadt, kunna efter Kungl.
Maj:ts befallningshafvandes bepröfvande i anseende till förmånsrätten
nedflyttas närmast efter den för egnahemslånet erforderliga inteckning;

‘ 17:o) att köpebref utfärdas vid tillträdet, sedan föreskrifna villkor
blifvit uppfyllda;

18:o) att, där beträffande område, som befinnes lämpligt att användas
till bildande af egnahemslägenheter, anledning yppas att antaga,
att anbud å området kommer att göras af bolag eller förening, som
uppfvller villkoren för erhållande af lån från jordförmedlingsfonden, om -

6

Statsutskottets Utlåtande N:o 146.

rådet må vid uppskattningsförrättningen värderas jämväl för försäljning
i odeladt skick, hvarefter, därest dylikt anbud inkommer och af Kungl.
Maj:t finnes förtjäna afseende, frågan i hvarje fall underställes Riksdagens
pröfning, innan vidare åtgärd för lägenheters upplåtande företages;

19:o) att afskiljandet af de till försäljning i härförut angifven ordning
afsedda lägenheterna och områdena må efter domänstyrelsens bepröfvande
kunna äga rum såväl genom ägostyckning som genom afsöndring:

20:o) att, när lägenhet eller område, som för föryttring till enskild
person, bolag eller förening afskiljes från kronoegendom, får mantal
sig åsatt, sådan lägenhet skall i jordeboken upptagas under titel insockne
eller allmänt frälse»; dels ock att Kungl. Maj:t skall äga meddela
de närmare bestämmelser, som kunna finnas erforderliga för tilllämpningen
af förenämnda grunder och för öfvergången från de genom
nådiga brefvet till domänstyrelsen den 25 september 1896 meddelade
bestämmelserna ifråga om lägenheters upplåtande från kronans jordbruksdomäner.

Enligt ingånget meddelande från jordbruksdepartementet har vid
propositionens och berörda statsrådsprotokolls befordrande till trycket i
tredje stycket åt punkten 9:o) af de föreslagna grunderna för åtgärder
i syfte att åt mindre bemedlade och obemedlade bereda tillfälle att förvärfva
egnahemslägenheter till följd af förelupet misstag bortfallit några
ord, hvadan stycket rätteligen skall hafva följande lydelse:

att till köpare må antagas allenast mindre bemedlad eller obemedlad,
som äger god frejd och gjort sig känd för arbetsamhet och
hederlig vandel samt, hvad jordbrukslägenhet beträffar, äger förutsättningar
för drifvande af ett mindre jordbruk.

Till berörda statsrådsprotokoll har departementschefen i detta
ärende anfört följande:

»Sedan den s. k. jordbrukslägenhetskommittén den 23 november
1892 afgifvit sitt betänkande samt vederbörande myndigheter lämnats
tillfälle att yttra sig däröfver, aflät Kungl. Maj:t den 9 mars 1894 till
Riksdagen nådig proposition med förslag till vissa åtgärder i syfte att
åt mindre bemedlade och obemedlade bereda tillfälle att bilda egna
jordbruk.

Enligt förslaget skulle styckning få äga rum såväl till bostadstomter
som till smärre jordbrukslägenheter af sådana under förvaltning

Statsutskottets Utlåtande Ko lid.

7

ut domänstyrelsen ställda och för statsverkets räkning utarrenderade
egendomar, som vore belägna i närheten af järnvägsstation, större
industriell anliiggning, fiskläge, hamn- och lastageplats eller större by
och där för eu befintlig eller påräknelig arbetarbefolkning behof af
egna bostäder kunde anses förefinnas, hvarjämte afsöndringar skulle fä
äga rum från dylika egendomar till mindre jordbrukslägenheter under
vissa förutsättningar. Dessutom innehöll förslaget bestämmelser angående
förslags upprättande till styckningar och afsöndringar samt angående
lägenheternas utbjudande o. s. v.

Riksdagen ansåg sig icke kunna bifalla förslaget om styckning
för beredande af bostadstomtor. 1 )els ansågs det vara skäl att i "kronans
ägo behålla kronans i eller invid städer, köpingar och stationssamhällen
belägna domäner för att, då mark kunde erfordras till anläggning eller
utvidgning af militära etablissement, fängelser o. s. v., antingen omedelbart
därtill begagnas eller ock användas för att genom byte tillvinna
kronan tomtplats. Dels ansågos under vissa förhållanden styckning och
upplåtelse till enskilda af kronodomäner i närheten af städer och andra
samhällen kunna lägga betänkliga hinder i vägen för vederbörande
samhälles utveckling och äfven i öfrigt medföra olägenheter. Dels
slutligen befarade man, att den enskilda spekulationen skulle tränga
sig in och förvanska resultatet. Riksdagen uttalade i sammanhang
därmed, att i allmänhet vid styckning af kronodomän mindre jordlotter
icke borde bildas, än att deras nya ägare kunde genom deras brukande
vinna bärgning för sig och sin familj, dock att undantag syntes kunna
göras för den händelse i lägenhetens närhet funnes påräknelig betrvggande
arbetsförtjänst.

Vidare ansåg Riksdagen Kung! Maj:ts rätt att utan Riksdagens
hörande besluta om styckningar och afsöndringar till jordbrukslägenheter
böra begränsas till sådana egendomar, som Kungl. Maj:t erhållit Riksdagens
bemyndigande i allmänhet att sälja.

Beträffande styckning af och afsöndringar från sådana egendomar,
som enligt gällande bestämmelser vid löpande arrendeperiods utgång
skulle ånyo utarrenderas, ansåg Riksdagen, att, liksom Riksdagens medgifvande
jämlikt § 77 regeringsformen måste inhämtas till sådana
domäners försäljning i deras helhet, frågor om dessa egendomars styckning
och om afsöndring från dem jämväl borde i hvarje fall underställas
Riksdagens pröfning. Riksdagen funne väl dylik styckning och
afsöndring vara, där förhållandena sådant föranledde, önskvärd till
beredande af tillfälle för obemedlade att bilda egna jordbruk. Men
detta afsevärda syfte syntes icke motverkas genom att dessa frågor

s

Statsutskottets Utlåtande N:o i£6.

i hvarje särskild!, fall hänskötes till Riksdagen, förutsatt att dess
medgifvande till ifrågasatt styckning eller afsöndring inhämtades i god
tid, förrän en arrendeledig domän borde, med iakttagande af gällande
föreskrifter, på förnyadt arrende upplåtas.

I öfrigt vann Kungl. Maj:ts förslag, såvidt nu är i fråga, i hufvudsak
Riksdagens bifall.

Riksdagen medgaf alltså:

a) att styckning antingen i sin helhet eller delvis till smärre jordbrukslägenheter
finge under iakttagande af efterföljande bestämmelser
äga rum af sådana under förvaltning af domänstyrelsen ställda och för
statsverkets räkning utarrenderade egendomar, som vid löpande arrendetids
utgång, enligt Riksdagens beslut, skulle försäljas och hvilka med afseende
å särskilda omständigheter befunnes för en sådan styckning lämpliga;

b) att afsöndringar till mindre jordbrukslägenheter jämväl finge,
under iakttagande af efterföljande bestämmelser, tillåtas från kronoegendomar,
om hvilka nyss blifvit sagdt, ej mindre där egendomens
saknad af byggnader eller vissa ägors mera aflägsna belägenhet från
stamhemmanet gjorde sådana afsöndringar särskildt lämpliga, utan äfven
i alla de fall i öfrigt, där sådana afsöndringar utan egentlig skada eller
olägenhet för stamhemmanets skötsel och brukande ansåges kunna
liga rum;

c) att förslag till dylika styckningar eller afsöndringar finge uppgöras
i sammanhang med den uppskattning af kronoegendomar, som
före deras försäljning ägde rum, därvid uppskattning särskildt af de
till styckning eller afsöndring föreslagna lägenheterna borde ske;

d) att i afseende å öfriga under domänstyrelsens förvaltning ställda,
för statsverkets räkning utarrenderade egendomar, hvilka ansåges vara
till styckning eller afsöndring för beredande af mindre jordbrukslägenheter
lämpliga, förslag till styckning eller afsöndring finge i sammanhang
med deras uppskattning för förnyad utarrendering, på sätt i föregående
punkt förmärs, uppgöras och, därest Kungl. Maj:t funne sådan
styckning eller afsöndring böra äga rum, Riksdagens pröfning underställas;

e) att, där föreslagen styckning eller afsöndring i behörig ordning
blifvit beslutad, lägenhet, som icke vore bebyggd med enskild person
tillhörande boningshus, skulle, där den ej kunde genom dess utbjudande
under hand till åsatt saluvärde afyttras, å offentlig auktion till den
högstbjudande försäljas;

f) att lägenhet, som vore bebyggd med enskild person tillhörande
boningshus, finge hembjudas denne till inlösen mot det lägenheten
åsätta försäljningsvärde;

Statsutskottets Utlåtande N:o 146.

9

g) att, där hembud å bebyggd lägenhet icke antoges, frågan om
lägenhetens särskilda föryttring finge förfalla, därest icke den egendom,
dit lägenheten hörde, skulle, enligt hvad förut blifvit sagdt, styckas i
mindre områden, i hvilket fall lägenheten skulle på förenämnda sätt
antingen under hand eller på offentlig auktion försäljas;

h) att köpare af lägenhet, som enligt dessa bestämmelser försåldes,
skulle, därest han sådant åstundade, äga inbetala köpeskillingen under
loppet af 10 år med en tiondedel årligen, såvida lian ställde godkänd
säkerhet, där lägenheten vore bebyggd, för köpeskillingens inbetalning
på föreskrifvet sätt, och, där lägenheten vore obebyggd, för fullgörande
af de afbetalningar, som erfordrades för halfva köpeskillingens erläggande,
samt med det ytterligare villkor i fråga om obebyggd lägenhet, att, om
lägenheten ej före utgången af det femte året blifvit med bostad och,
där så erfordrades, med för lägenhetens skötsel i öfrigt nödiga byggnader
försedd, ogulden köpeskilling då skulle anses till betalning genast
förfallen;

i) att upplåtelsen finge äga rum enligt den i gällande eller blifvande
lagstiftning stadgade ordning för jordstyckning, som af Kungl. Maj:t
i hvarje fall pröfvades lämpligast;

k) att, när lägenhet, som för föryttring till enskild person afskildes
från kronoegendom, finge mantal sig åsatt, sådan lägenhet borde försäljas
utan förbehåll af någon kronotionde eller sådan grundränta, som
utginge endast af kronoskatteegendomar, äfvensom i jordeboken upptagas-
under titel »utsockne eller allmänt frälse» och för betecknande
af denna sin natur få sig påförd ränta till kronan i likhet med andra
frälsehemman i orten; och

l) att Kungl. Maj:t skulle äga beträffande ifrågavarande upplåtelser
meddela de närmare bestämmelser, som kunde finnas erforderliga.

Sedan därefter de i punkten 1) af Riksdagens förenämnda beslut
omförmälda närmare bestämmelser meddelats genom nådiga skrifvelsen
till domänstyrelsen den 25 september 1896 angående bestämmelser att
tjäna till efterrättelse i fråga om lägenheters upplåtande från kronans
jordbruksdomäner, hafva styckningar af och afsöndringar från kronoegendomar
under den gångna tiden ägt rum i ganska stor omfattning.

Förhållandet under tioårsperioden 1897—1907 utvisas af följande
inom domänstyrelsen uppgjorda förteckning öfver lägenheter, rörande
hvilkas försäljning från kronans utarrenderade jordbruksdomäner, med
tillämpning af Kungl. brefvet den 25 september 1896, beslut fattats
under åren 1897—1907.

Bih. till Riksd. Prot. 1909. 4 Sami. 1 Afd. 95 Häft.

2

10

Statsutskottets Utlåtande N:o 146.

Län

Jämlikt punkt 6 bebyggd
med ensk. tillhöriga bus.

Jämlikt punkt

8.

öfver
10 har.

Summa.

Af vidstående
lägenheter äro
följande ännu ej

försålda.

—25

ar.

26—50 blår—
ar. Ilo bar.

öfver
10 bar.

—25

ar.

26—50

ar.

51 ar—
10 har.

2

1

s

1 1

Uppsala ..................

5

3

11

—

—

i

15

14

X X

49

5

Södermanlands......

3

—

5

5

—

i

28

40

82

6

Östergötlands.........

70

32

47

5

—

7

35

9

205

20

Jönköpings............

8

1

8

1

27

5

6

3

59

3

Kronobergs ...........

—

2

13

4

—

—

9

11

39

2

Kalmar

3

1

10

1

2

i

18

(rott! a,n d s

1

100

6

8

115

8

Kristianstad

100

18

55

25

56

7

2

263

8

Malmöhus .........

32

20

42

3

3

25

125

17

Hallands

4

2

8

2

72

1

89

Göteborgs o. Bohus

4

1

—

—

5

_

Ålfsborgs ..............

1

—

7

2

—

1

2

5

18

2

Skaraborgs ............

1

—

3

1

—

—

6

1

12

—

Värmlands ..........

—

_

—

_

_

_

9

_

9

2

Örebro

1

9

34

i

9

39

1 8

Västmanlands ......

_

4

_

——

1

9

\

O tJ

14

3

Kopparbergs .........

—

—

4

—

—

10

11

—

25

3

Gäfleborgs ............

3

4

5

—

—

—

—

1

13

_

Jämtlands

17

19

11

k

39

Västerbottens........

6

2

8

—

Summa

240|

86| 251)

66

258

39]

210

100] 1,250|

97

Af förteckningen framgår, att ett icke obetydligt antal lägenheter
icke kunnat säljas. De gångna årens erfarenheter hafva emellertid
äfven från andra synpunkter gifvit anledningar till tvifvel om lämpligbeten
i alla delar af de genom 1894 års beslut tillkomna bestämmelserna.
Sålunda fanns anledning antaga, att en stor del lägenheter till följd af
dessa bestämmelser kommit att säljas under sådana förhållanden, att
afsikten med Riksdagens medgifvande af dylika upplåtelser förfelats.
I detta hänseende hade särskildt kommit till min kännedom, att lotter
inköpts af ägare till angränsande egendomar eller hemman, hvilka
därigenom sökt utvidga sina besittningar, och att i vissa fall samtliga
lotter af en styckad egendom inköpts af samma person, hvarigenom ju

Statsutskottets Utlåtande N:o 146.

11

hela ändamålet med styckningen förfelats. Slutligen fanns skäl att
misstänka, att i en mångfald fall enstaka lotter köpts af personer, för
hvilka de enligt Riksdagens beslut medgifna förmånliga betalningsvillkoren
icke varit afsedda.

Jag får äfven i detta sammanhang erinra om den lifliga diskussion,
som i pressen och tidskriftslitteraturen förts angående rätta formen för
upplåtelse af egnahemslägenheter från kronans domäner.

För att vinna klarhet i angifna hänseenden och, om så erfordrades,
rättelse uti anmärkta missförhållanden anmodade jag genom
skrifvelse den 14 juni 1907 domänstyrelsen att verkställa utredning,
huruvida icke genom ändrade föreskrifter den utväg till bildande af
egna hem, som öppnats genom Riksdagens förenämnda beslut, kunde
blifva anlitad i större utsträckning än för närvarande vore fallet.

Det sålunda infordrade utlåtandet har styrelsen den 27 sistlidna
januari afgifvit och därvid tillika öfverlämnat underdåniga yttranden
af Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i rikets samtliga län jämte
öfriga till ärendet hörande handlingar.

Af dessa handlingar inhämtas hufvudsakligen följande.

Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Stockholms län har vid
sitt utlåtande fogat infordradt yttrande från domänintendenten i länet,
däruti denne såsom sin åsikt uttalat, att försäljning af lägenheter från
kronans domäner skulle i afsevärd grad befordras, om dylik försäljning
kunde ske under hand, när helst lämpligt tillfälle därtill yppades, således
äfven under löpande arrendeperiod. Spekulanter kunde nämligen, då
sådana icke af sig själfva framträdde i tillräcklig mängd, svårligen
framlockas till viss tid på annat sätt än genom försäljning till underpris.
Vid arrendeuppskattning å egendom borde sålunda uppgöras förslag
till det eller de områden, inom hvilka afsöndringar ansåges under
arrendetiden kunna ifrågakomma. I det sedermera upprättade arrendekontraktet
skulle arrendatorn tillförbindas att mot viss ersättning, t. ex.
ränta å försäljningsbeloppen, under arrendetiden afstå från dessa områden,
hvarjämte domänintendenten borde bemyndigas att, när lämpligt
tillfälle erbjödes till försäljning af lägenheter inom nämnda områden,
inkomma med förslag därom, äfvensom att ensam eller, där så erfordrades,
med biträde af vederbörande skogstjänsteman verkställa saluvärdering
af desamma.

Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande har tillstyrkt, att till
nuvarande bestämmelser angående lägenheters upplåtande från kronodomäner
måtte göras tillägg i den af domänintendenten sålunda angifna
riktning.

Konungens
befallningshafvande
i
Stockholms
län.

12

Statsutskottets Utlåtande N:o 146.

Konungens
befallningshafvande
i
Uppsala län

Konungens
befallningshafvande
i
Södermanlands
län
ro. fl.

Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Uppsala län liar äfvenledes
ansett det olämpligt, att försäljning af lägenhet kunde ske endast
vid arrendeperiods slut. Häraf följde oftast, tack vare tillfälliga konjunkturer,
antingen att lägenheten öfverbetalades eller ock att den endast
med största svårigheter och först efter flera förnyade auktioner kunde
afyttras. Proceduren för försäljningen vore dessutom för omständlig
och tidsödande. Föreskrifterna om upprepadt ställande af säkerhet för
anbud m. in. samt om köpeskillingens inbetalande inom vissa år vore
betungande för de köpare, om hvilka här vore fråga.

På grund häraf föreslår Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande,
att gällande bestämmelser måtte ändras, bland annat, därhän att såväl
egnahems- som mindre jordbrukslägenheter må kunna, i mån af efterfrågan,
säljas när som helst under löpande arrendeperiod efter uppgörelse med
arrendatorn, att försäljning får ske antingen under hand af Eders Kungl.
Maj:ts befallningshafvande till åsatt uppskattningsvärde eller å auktion
samt att köpeskilling må kunna efter inbetalning af en mindre handpenning
få innestå hos köparen mot säkerhet af inteckning och erläggande
af skälig ränta.

Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Södermanlands län har
meddelat, att egnahemsbildandet inom länet fortgått med mycken ifver
och att jordbrukslägenheter, som inköpts med hjälp af egnahemslån,
till och med ofta öfverbetalats. Några åtgärder i syfte att påskynda
egnahemsbildandet erfordrades följaktligen ej. kivad från statens sida
emellertid säkerligen skulle vara egnahemsfrågan till gagn vore, om
staten sökte, såvidt möjligt, inverka normerande på prissättningen å
smärre jordbrukslägenheter genom att till skäliga, billiga pris så mycket
som möjligt underlätta åtkomsten af lägenheter å kronojord.

För att vinna kännedom om eventuella egnahemsspekulanter samt
dessas önskningar i fråga om lägenheternas storlek och läge borde
genom särskild kungörelse hvarje år tillkännagifvas, hvilka egendomar,
som under året komme att arrende- och saluvärderas med erinran för
dem, som önskade få något område af egendomen med äganderätt till
sig upplåtet, att därom göra anmälan hos domänintendenten, som därigenom
skulle få ledning för sitt och biträdande gode männens förslag
i fråga om afsöndringarnas antal, storlek och läge.

Möjlighet borde beredas spekulanter att äfven under tiden mellan
de ordinarie uppskattningarna på ansökan få kronomark upplåten för
ifrågavarande ändamål; arrendatorn borde därför blifva skyldig att, när

Statsutskottets Utlåtande N:o 146.

13

sådant för berörda ändamål påkallades, mot skälig afkortning å arrendet
afstå intill något högsta ytinnehåll viss del af egendomens hela ägovidd.

Södermanlands läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott har
likaledes, med vitsordande af hvad jag framhållit därom, att svårigheter
uppstått vid försöken att åstadkomma egna hem genom ^styckning af
mindre jordbrukslägenheter från kronans domäner, förklarat sig anse
tillfälle böra beredas domänstyrelsen att, efter öfverenskommelse med
vederbörande arrendator, under pågående arrendeperiod från kronoegendom
afskilja lägenheter till egna hem; och bär förvaltningsutskottet
därvid jämväl framhållit, att det i många fall kunde vara lördelaktigt
för en arrendator att slippa ifrån aflägset liggande eller i öfrigt svårbrukade
områden.

Domänintendenten i länet bär jämväl lifligt förordat vidtagande
af åtgärder för beredande af möjlighet att under löpande arrendeperiod
frånskilja egnahemslägenheter från kronoegendomar. De svårigheter,
som hittills yppats, hade nämligen enligt hans förmenande till stor del
sin grund däri, att man med nuvarande bestämmelser ej kunde i rätt
tid uppsöka och tillmötesgå jordspekulanten. För angifna ändamål
borde vederbörande arrendator intresseras att förmedla dylika upplåtelser,
då det ju vore med arrendators intressen förenligt att omedelbart
inpå det arrenderade området kunna åt sig samla en del arbetssökande
lägenhetsägare. Formen för dylik upplåtelse kunde nog behöfva
vara olika på olika orter. Ett sätt vore, att bland villkoren i
arrendekontrakten intaga ett generellt stadgande om skyldighet för
arrendatorn att afstå mark till egnahemslägenheter, när domänstyrelsen
så påfordrade, mot ersättning i form af arrendeafdrag äfvensom minskning
i husunderhåll, där sådant lämpligen kunde ske. För lätthetens
skull borde domänintendenten sedermera föreslå ersättningens belopp
äfven åt arrendatorn, och först, om arrendatorn icke åtnöjdes därmed,
skulle styrelsen låta laga syn uppgöra förslag härom. Ett annat sätt
vore, att uppskattningsmännen i uppskattningsinstrumentet angåfve det
eller de till försäljning lämpligaste områdena och att i arrendekontraktet
stadgades rätt att sälja härifrån med skyldighet för arrendatorn att
under återstående arrendetid åtnöjas med 4 å 5 procent ränta å köpeskillingen.
Läge området i en utkant och omfattade försäljningen både
åker och äng samt annan mark, så blefve antagligen försäljningssumman
nog hög, för att äfven en måttlig ränta skulle tillföra arrendatorn någon
fördel och att icke någon som helst obillighet eller orätt skulle honom
vederfaras. Kronan finge i hvarje fall göra någon uppoffring genom
ränteförlusten, då upplåtelserna vid försäljning skedde på 10 års af -

Konungens
befallningshafvande
i
Östergötlands
län.

Konungens
befallningshafvande
i
Jönköpings
län m. fl.

14 Statsutskottets Utlåtande N:o 146.

betalning, loge rörelsen fart, kunde ju med arrendators bifall upplåtelse
af lägenheter få ske jämväl från därtill icke bestämd mark.

Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Östergötlands län har,
med framhållande att det icke alltid vore gifvet, att det vid en viss tid
funnes tillräckligt antal spekulanter, ansett försäljning af till afsöndring
afsedda områden icke böra påskyndas i de fall, då köplusten icke visat
sig motsvara tillgången på lägenheter. Försäljningsåtgärderna borde
då afbrytas och staten behålla de osålda lägenheterna tillsammans med
hufvudgården. Härtill erfordrades, att åtgärder för försäljning af de
mindre _ delarna af egendomen vidtoges före åtgärder för hufvuddelens
försäljning eller utarrendering. I händelse af hufvuddelens utarrendering
borde osålda lägenheter utarrenderas tillsammans med hufvuddelen med
skyldighet för arrendatorn att efter laga uppsägningstid afstå lägenheterna
mot den ersättning, som för sådant fall beräknats vid uppskattningen.
Tillhörde det hemman, hvarom fråga vore, den klass af egendomar, som
enligt gällande bestämmelser finge af Eders Kungl. Maj:t försäljas, borde
det tagas under ompröfning, huruvida hemmanet ej tillika med osålda
lägenheter i stället borde utarrenderas på viss kortare tid. Härigenom kunde
bättre förhindras, att samma person inköpte såväl hemmanet som afsöndringarna,
de senare för att återförenas med hemmanet.

\id uppskattningen borde, utöfver de lägenheter, som genast
skulle afyttras, bestämmas och indelas ett visst område af inägorna,
hvilket staten skulle äga att under arrendetiden helt eller delvis försälja
mot nedsättning i arrendet efter viss norm och med tillträdesrätt för
köpare efter laga uppsägningstid. Härom skulle bestämmelse införas i
arrendekontraktet, hvarjämte arrendatorn skulle förpliktas att, äfvenledes
mot ersättning, afstå af utägorna hvad efter pröfning i hvarje fall kunde
finnas erforderligt.

Öfver de lägenheter, som funnes till försäljning, borde förteckning
föras af Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande. En eller ett par
gånger årligen borde denna förteckning kungöras med tillkännagifvande,
att anbud finge ingifvas inom viss bestämd tid.

Staten borde måhända medgifva den, som å inköpt jordområde
inom fem år uppfört för lägenheten fullt tillräckliga åbyggnader, nedsättning
i köpesumman med exempelvis en femtedel.

Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Jönköpings län har
funnit styckning af eller afsöndring från kronans jordbruksdomäner för
bildande af bostadslägenheter böra uttryckligen medgifvas i författningen.

Statsutskottets Utlåtande N:o 146.

15

I länet funnes till följd af rådande höga virkes- och arbetspris ringa
utsikt att genom förändrade bestämmelser för upplåtelse af obebyggda
jordbrukslägenheter från kronans domäner vinna ökadt intresse för förvärfvandet
af dylika lägenheter. Bildandet af egna hem skulle däremot
kunna afsevärdt främjas, därest bebyggda lägenheter mera än hittills
upplätes från kronoegendomarna. Torpare hade visat sig särskildt
angelägna att förvärfva torpen. Svårigheter borde ej sättas därför,
åtminstone där torplegan utginge i penningar och icke i dagsverken.
Den omständigheten, att torparen icke vore skyldig utgöra dagsverken,
innebure säkerligen ej, att han icke mot kontant betalning verkställde
arbete åt hufvudgården, tv i allmänhet torde torparen för sin utkomst
vara lika beroende af detta arbete som hufvudgården behöfde detsamma.

Där så lämpligen kunde ske, borde torpen å kronans jordbruksdomäner
upplåtas för bildande af egna hem med företrädesrätt i form
af hembud för torparna.

Vid uppskattningen borde hänsyn jämväl tagas till, huruvida
spekulanter till den mark, som kunde anses lämplig för styckning eller
afsöndring, verkligen funnes, ty detta förhållande borde till hufvudsaklig
del vara bestämmande för hela frågan.

Sedan salu- och arrendevärdering blifvit bestämd att hållas, borde
Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande genom kungörelse och annons
i ortstidningarna tillkännagifva, att person, som önskade förvärfva någon
del af egendomen, hade att vid förrättningen anmäla, hvilken mark han
önskade erhålla, hvarefter sedan förrättningen hållits, person, som anmält
sig till förvärfvande af till försäljning föreslagen mark, borde föreläggas
inkomma med förklaring, huruvida han önskade köpa marken för ett
pris, motsvarande åsätta saluvärdet.

I händelse af konkurrens skulle person, berättigad till egnahemslån,
äga företräde. Likaberättigade spekulanter skulle få täfla i nu
stadgad ordning.

För underlättandet af egnahemsbildandet borde köpare af lägenhet
tillåtas amortera köpeskillingen under längre tid än nu vore fallet, exempelvis
15 år, äfvensom erhålla befrielse från skyldigheten att ställa borgen.

Upplåtelser från kronans skogsegendomar till egna hem skulle nog
flerstädes kunna ske utan olägenhet för skogsvården.

I afgifvet utlåtande har domänintendenten i länet anfört, bland
annat, att torpare borde få torpet sig hembjudet till åsatt saluvärde i
händelse af försäljning på samma sätt, som redan vore stadgadt angående
innehafvare af bebyggd lägenhet. Till obebyggda lägenheter borde
lämnas billiga lån för uppförande af nödiga byggnader.

16

Statsutskottets Utlåtande N:o 146.

Konungens
befallningshafvande
i
Kronobergs
län.

Konungens
befallningshafvande
i
Kalmar län
m. fl.

Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Kronobergs län bär
ansett kronodomänernas styckning i små obebyggda lägenheter icke
böra äga rum annat än för tomtändamål. Däremot hade det uti länet
gått synnerligen väl att frånstycka torplägenheterna. Till inköpta skogsegendomar
hörande jordbruksområden borde ock kunna i större utsträckning
afskiljas och försäljas, än för närvarande ägde rum. Allmänheten
borde beredas tillfälle att närvara vid uppskattningarna för att tillkännagifva
sina önskningar i afseende å inköp af egna hem.

Skyldigheten för spekulant att ställa borgen eller annan säkerhet
för köpeanbud borde, där lägenhetens tillgång på skog vore ingen eller
förhållandevis obetydlig, utbytas mot skyldighet att förete vederbörande
pastors eller annat tillförlitligt intyg om bjudandes frejd och vandel, på
sätt funnes föreskrifvet om villkor för tilldelande af egnahemslån. En
utsträckning af tiden för köpeskillings amortering till exempelvis 15 år
skulle gifvetvis befordra tilloppet af lämpliga spekulanter. Därjämte
borde åtgärder vidtagas i syfte att lägenhetsinnehafvare, äfven där han
icke ägde bostadshus å lägenheten, kunde erhålla förmånsrätt vid lägenhetens
försäljning.

Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Kalmar län har i likhet
med åtskilliga andra länsstyrelser föreslagit, att upplåtelsen till egna
hem skulle kunna ske äfven å andra tider än vid arrendeperiods slut.
I arrendekontraktet borde äfven inrymmas en bestämmelse därom, att
arrendatorn skulle afstå egendomen tillhörande lägenhet eller torp, när
sådant af kronan fordrades, mot minskning i arrendet med ett mot
afgälden eller rättsgodtgörelsen svarande penningbelopp. Om den i
nu gällande arrendekontrakt stadgade skyldigheten för arrendatorn att
afstå mark för allmännyttigt ändamål utvidgades att gälla äfven område,
som pröfvades böra upplåtas från egendomen till beredande af
egna hem för mindre bemedlade, finge statsverket gifvetvis friare händer
att göra afsöndringar i sådant syfte, när helst under arrendeperioden
omständigheterna därtill gåfve anledning. I händelse tillräckligt antal
spekulanter icke genast anmälde sig, borde vid hufvudegendomens
utarrendering vederbörande arrendator i arrendekontraktet tillförbindas
att öfvertaga brukandet af osåld lägenhet mot årlig afgäld, motsvarande
vissa procent af saluvärdet.

Domänintendenten i länet har, under framhållande, att kronan lika
litet som den enskilde kunde framtvinga köpare till viss tid, förklarat
sig anse köp af saluvärderad och afsöndrad lägenhet böra få ske, när
helst köpare anmälde sig. Torp och lägenheter, för hvilka ej dagsverken

Statsutskottets Utlåtande N:o 146.

17

utgjordes, borde snarast möjligt, äfven utan samband med arrendeperiods
utgång, försäljas.

Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Gottlands län bär meddelat,
att äfven i nämnda län de af mig berörda olägenheterna yppats.
Sålunda hade ett jämlikt nådigt bref den 25 maj 1905 företaget försök
till afsöndringar och styckningar från Roma klosters kungsgård utfallit
så, att af 101 bostadstomter endast 4 inköpts af hvar sin köpare, under
det att af de öfriga en person inköpt 34, två bolag respektive 14 och
11, en person 8, en 6, en 5, två hvardera 4, en 3 och fyra hvardera 2.
Af 14 till försäljning utbjudna jordbrukslägenheter hade 8 icke funnit
köpare.

Uppskattningsmännen borde åsätta hvarje till frånstyckning eller
afsöndring föreslagen lägenhet icke blott saluvärde utan äfven särskildt
arrendevärde. Lägenheterna borde därefter utbjudas hvar för sig utan
rätt för spekulant att inköpa mer än en lägenhet. Om vid utbjudandet
saluvärdet ej uppnåddes, borde något nytt utbjudande icke omedelbart
äga rum, utan lägenheterna utarrenderas i ett sammanhang, därest hela
egendomen styckats, eller tillsammans med egendomen, därest endast
frånstyckning eller afsöndring varit ifrågasatt.

Arrendatorn borde tillförbindas att afstå lägenhet nästa fardag ett
år efter uppsägning mot afdrag å arrendet med arrendevärdet motsvarande
belopp. Den, som under arrendeperiod önskade förvärfva i
arrendet ingående lägenhet, borde sedan få när som helst göra anbud
med rätt att få till saluvärdet uppgående och af erforderlig säkerhet
åtföljdt anbud antaget.

Fordran på säkerhet borde inskränkas till en tiondel af köpeskillingen.
Återstoden borde intecknas i fastigheten.

Kronofogden i länets norra fögderi har ifrågasatt, huruvida icke
egnahemsidén, hvad statens jord beträffade, lika bra tillgodosåges genom
upplåtelse under nyttjande- eller åborätt som genom försäljningar.
Svårighet att till rimligt pris förvärfva jord inom fögderiet förelåge
icke. Anledningen till den ringa köplusten vid försäljningar från kronoegendomar
vore nog ofta, att kronan sålde sina lägenheter obebyggda,
ofta ock de många former, som voro förenade med inköp af kronolägenheter,
slutligen de stränga fordringarna på borgen för köpevillkorens
fullgörande, för högt saluvärde m. m. Försäljningen borde ej forceras,
på sätt 1896 års skrifvelse syntes afse.

Då tomtförsäljningar i större utsträckning ansåges böra äga rum,
borde kronan ej uppträda såsom försäljare, utan upplåtelserna borde
Bill. till Biksd. Prof. 1909. 4 Sami. 1 Afd. 95 Höft. 3

Konungens
befallningshafvande
i
Gottlands län
m. fl.

18

Statsutskottets Utlåtande N:o 146.

Konungens
befallningshafvande
i
Blekinge län.

ske i sin kelhet till sådana korporationer eller företag, allmänna eller
enskilda, som kunde vara däraf intresserade och kunde förväntas eller
genom särskilda bestämmelser tillförbindas att icke begagna upplåtelserna
för affär, utan i allmännyttigt intresse.

Vid arrende- och saluvärdering borde framför allt synnerlig vikt
fästas därvid, att förslaget till styckning eller afsöndring så upprättades,
att de särskilda lägenheternas arealer blefve väl afpassade efter det
åsyftade ändamålet att tjäna uppkomsten af verkliga småbruk, samt att
nödig hänsyn, om möjligt, toges till blifvande innehafvares behof af
olika ägoslag. Därvid borde särskilda salu- och arrendevärden åsättas
lägenhet. Saluvärdet borde sättas lågt, åtminstone med afseende å
obebyggda lägenheter. Kungörelsen om försäljningen borde göras kortare,
än nu vore fallet. Lägenhet, som ej funne köpare, borde upplåtas med
egendomen i öfrigt mot skyldighet för arrendatorn att, då spekulant
erbjöde sig, afstå lägenheten mot afdrag å arrendesumman af arrendevärdet
för lägenheten.

Om köpebref utfärdades först, då en tiondel af köpeskillingen
erlagts och förbindelse med inteckningsrätt lämnats för återstoden,
syntes kronan kunna nöja sig utan särskild borgen. Erläggandet af
tiondelen af köpeskillingen borde ske snart efter anbudet och ej först
vid tillträdet. Tiden för åbyggnaders uppförande syntes höra förkortas
till 3 år, detta äfven för att motverka spekulation. Anbudsgifvare borde
måhända vid anbudet foga intyg från kronobetjänt, kyrkoherde eller
kommunalordförande om skötsamhet och ordentlighet.

Kronofogden i södra fögderiet har ansett styckning af domänerna
böra ske endast i mån af behof. Underhandsförsäljning vore att föredraga
framför försäljning å auktion.

Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Blekinge län har uttalat,
att vid försäljning af lägenheter hänsyn borde tagas till köparens
personliga egenskaper eller behof af bistånd för förvärfvande af eget
hem, ej som nu till anbudets storlek och säkerhetens beskaffenhet. Om
anbud till saluvärdet afgifvits, skulle hänsyn företrädesvis tagas till
nyssnämnda faktorer. Härigenom skulle flera lägenheters inköpande
af samme person i spekulationssyfte motverkas.

Vidare vore det enligt nådiga brefvet den 25 september 1896
medgifvet köpare af kronolägenhet att få anstånd med erläggandet af
®/io af köpeskillingen sålunda, att Vio årligen betalades, mot det att han
aflämnade skuldebref å den oguldna delen af köpeskillingen jämte en
af minst två vederhäftiga personer ingången solidarisk proprie borgen

Statsutskottets Utlåtande N:o 146.

19

för hela oguldna köpeskillingen eller, om det vore fråga om obebyggd
lägenhet, för Vio af köpeskillingen. Det syntes tydligt, att personer i
så svag ekonomisk ställning, att de blott i någon mån kunde bidraga
till bildande af eget hem, i allmänhet vore ur stånd att anskaffa dylik
borgen, till följd hvaraf många ej vore i tillfälle att uppträda såsom
spekulanter å kronolägenheter, ehuru de i personligt och ekonomiskt
afseende''stadgade villkoren för erhållande af hjälp till bildande af eget
hem vore för handen. Då emellertid egnahemslån kunde i fråga om
jordbrukslägenheter lämnas ända intill % af lägenhetens uppskattade
värde utan annan säkerhet än inteckning i fastigheten, syntes intet
hinder böra möta för borttagande af föreskriften om att ställa borgen
vid köp af mindre kronolägenheter, för så vidt nämligen minst Vg af
köpeskillingen kontant erlades vid köpets afslutande och å återstoden
lämnades köpeskillingsrevers samt köparen underkastades vissa skyldigheter
i fråga om fastighetens skötsel m. m., på sätt om egnahemslån
vore stadgadt.

Därest vid försäljning af kronolägenheter till egna hem företräde
gåfves åt mindre bemedlade personer, på sätt med egnahemsrörelsen
afsåges, skulle för flertalet köpare möta stora om ej rent af oöfverstigliga
svårigheter att utan skuldsättning till enskilda personer inbetala köpeskillingen
med så stort belopp som Vio årligen, i synnerhet som i de
flesta fall kostnader för nybyggnad uppkomme under de första åren.
Beträffande egnahemslån medgåfves 26 års amorteringstid. Det vore
därför antagligt, att flertalet köpare skulle vara angelägna om att förr
eller senare söka förskaffa, sig sådant lån. Såväl i betraktande häraf
som med hänsyn till lämpligheten af, att pröfningen af köpares personliga
egenskaper och behof af bistånd till förvärfvande af eget hem öfverlämnades
åt förmedlarna af egnahemslån, kunde det ifrågasättas, huruvida
det icke vore lämpligt, att anbudsgifvare skulle, för vinnande af
befrielse från att ställa borgen, äga att vid anbudet foga intyg om,
att ansökan om egnahemslån till erforderligt belopp bifallits, under
förutsättning att köpet komme till stånd. Enligt gällande föreskrifter
skulle egnahemslån anses förfallet, om brandstodsafgift för byggnader ej
erlades, om fastigheten vanvårdades, om byggnader nedrefves, om fastigheten
afyttrades till sådan person, som ej vore behörig till erhållande af
egnahemslån eller om eljest sådana förhållanden inträffat, att låntagaren
med hänsyn till det med egnahemslånet afsedda ändamål uppenbarligen
icke längre borde få tillgodonjuta detsamma. Dylika bestämmelser
syntes böra gälla äfven i fråga om dem, som erhölle egna hem från
kronans mark utan att lämna särskild säkerhet för ogulden köpeskilling,

20

Statsutskottets Utlåtande N:o lé6.

Konungens
''befallningshafvande
i
Kristianstads
län m. fl.

och då förmedlarna af egnahemslån gifvetvis vore bäst kvalificerade för
öfvervakandet af efterlefnaden af dessa föreskrifter äfvensom af nu
gällande föreskrift om beläggande af obebyggd fastighet inom viss tid,
talade äfven denna omständighet för lämpligheten af, att den vid köpets
afslutande oguldna köpeskillingen inbetalades medelst egnahemslån, där
särskild säkerhet ej lämnades. Om inteckningsbar revers lämnades
såsom säkerhet, borde lagfartssökandet för köparen öfverlämna*s åt den
myndighet, hvilken inteckningssökandet ålåge.

Uppskattningsmännen borde åläggas att vid förslag till styckning
eller afsöndring tillse, att i möjligaste mån lägenheterna ej finge större
värde än att egnahemslån därå kunde erhållas.

Kungörelse om beslutad försäljning med villkoren därför borde
anslås å de platser, där vissa värnpliktskungörelser enligt gifna föreskrifter
skulle anslås.

Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Kristianstads län har
såsom sin mening uttalat, att utstyckuing och försäljning af lägenheter
icke borde vara beroende af 20-årig arrendeperiod, utan upplåtelse af
såväl jordbruks- som bostadslägenheter kunna ske under löpande arrendeperiod
möjligen hvart femte år, då frågan kunde pröfvas i samband
med skeende besiktning å egendomen. Köpeanbud under hand å till
försäljning afsedd mark borde utan inskränkning få ingifvas till Eders
Kungl. Maj:ts befallningshafvande. Funnes afverkningsbar skog å till
försäljning föreslagen mark, borde anbud få äga rum och kunna
pröfvas, äfven om detsamma icke innefattade den afverkningsbara
skogen.

Domänintendenten i länet har anfört, att delning och afsöndring icke
borde ske i större utsträckning än utvecklingen kräfde, emedan annars
missbud åstadkommes till skada och förfång för annat Sveriges folk.
Allting vore oriktigt, när det skedde till öfverdrift.

När som helst under arrendeperiod borde sig anmälande spekulant
kunna få köpa jord från kronans domäner. För detta ändamål
borde åtgärder kunna vidtagas redan vid arrendeuppskattningen, utan
att alltför stora kostnader och svårigheter skulle uppstå för kronan.

Spekulanter borde i större utsträckning än hvad nu vore fallet
efter öfverenskommelse med arrendator och tillåtelse af domänstyrelsen
få åt sig upplåtna byggnadstomter å kronodomäns jord mot afgäld till
ar-rendatorn för att sedan, när de så önskade, inköpa lägenheter.

Kronofogden i Villands med flera häraders fögderi har förklarat
sig anse Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande eller domänstyrelsen

Statsutskottet Utlåtande N:o 146. 21

böra berättigas att, efter sorgfällig pröfning af inkomna anbud och sedan
yttranden inhämtats om de bjudandes vandel och karaktär, oberoen e
af köpeskillingarnas storlek antaga deras anbud, om hvilka man kunde
hysa grundade anledningar förutsätta, att de skulle bilda egna em
och därå blifva bofasta för framtiden. _ .

Det kunde ifrågasättas, om ej egnahemsidén skulle främjas genom
att eu del domäner styckades i småbruk och utarrenderades åt idoga
arbetare med god vandel, hvilka för uppsättning af inventarier kunde
erhålla lån mot billig ränta ur egnahem slånefonden, under ratt för
arrendatorerna att framdeles få med äganderätt förvärfva den arrenderade
jorden. .,

Kronofogden i Ingelstads och Järrestads fögderi har ansett, att vid

utarrendering af domäner visst eller vissa områden borde undantagas, när
sådana, lämpliga till utryckning, funnes, för att i lämpliga lotter under
hand utbjudas till försäljning samt afyttras i den mån köpare anmalde
sig och '' blefve antagna. Under tiden skulle osålda lotter brukas åt
domänarrendatorn mot viss jämförelsevis obetydlig arrendeafgift.

Kronofogdarna i Asbo härads samt Ostra och Västia G binge
härads fögderier, hvilkas yttranden jämväl inhämtats, hafva ansett nu
gällande bestämmelser i ämnet fullt tillfredsställande.

Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Malmöhus län har anfört
följande. , , ,

Det hade visat sig svårt att finna köpare till obebyggda egnahems lägenheter,

särdeles om dessa varit aflägset belägna från. större samhällen.
I flera fall hade dylika lägenheter inköpts icke i egnahemssyfte,
utan för att tilläggas angränsande hemman.

Jordområden, som ansetts lämpliga till egnahemslagenheter och
därtill föreslagits, borde ständigt finnas att tillgå för köpare, nar helst
han anmälde sig, samt kungöras i sockenstugor och tingshus. eller a
andra offentliga ställen till inköp lediga vid midfastan hvarje ar emot
viss bestämd köpeskilling. Intill dess köpare anmält sig, kunde lägenheterna
lämpligen brukas af kronodomänens arrendator mot viss algi
och rätt till ersättning för höstplöjning, därest lägenheten skulle tillträdas
nästkommande midfasta.

En anledning, hvarför försäljningen af obebyggda lagenheter gatt
trögt, vore nog svårigheten att erhålla lån till byggnadernas uppförande.
Ett af egnahemsnämnden i länet väckt förslag, att jordområdena sku e
hembjudas egnaliemsförening i länet, förtjänade därför beaktande, och

Konungens
befallningshafvande
i
Malmöhus
län m. fl.

22

Statsutskottets Utlåtande N:o 146.

Konungens
befallningshafvande
i
Kallands lät
m. fl.

detta så mycket mer som hänsyn, äfven borde tagas till den större lättheten
för en sådan förening att träda i förbindelse med spekulanter.

Domänintendenten i länet har ansett försäljning af väl bebyggd
eller därför olämpligt belägen kronodomän icke böra äga rum. Om
vid försäljning af en lägenhet afgåfves flera anbud, uppgående till eller
öfverstigande saluvärdet, borde köpare, som förbunde sig att bebygga
lägenheten, hafva företräde, äfven om hans anbud skulle understiga
högsta anbudet.

Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Hallands län har funnit
^styckning böra ske äfven från andra statens domäner än jordbruksdomäner
i de fall, där för ändamålet lämplig jord funnes. Utstyckning
borde äfven vara tillåten för tillgodoseende af behofvet af bostadslägenheter.

När helst verkligt behof af eget hem uppstode, borde möjlighet
till dess tillfredsställande från statens sida beredas. Fördenskull borde
i arrendekontrakt intagas skyldighet för arrendator att för sådan händelse
afstå erforderlig jord mot ersättning, i brist af åsämjande bestämd
af ojäfvig nämnd.

Lägenhet borde försäljas under hand till åsatt saluvärde.

Det kunde ifrågasättas, om icke domänstyrelsen borde få afgöra,
om ett område, tillika med förut från egendomen skild mark icke
öfverstigande en viss bråkdel af egendomens hela areal och i hvarje
fall ej större än t. ex. 5 hektar, finge från egendomen utstyckas.

Anmodadt att i ärendet sig yttra, har länets hushållningssällskaps
förvaltningsutskott åberopat infordradt utlåtande från egnahemsnämnden
i länet, som anfört hufvudsakligen följande.

Lätt torde vara att inse, att en med tillämpning af nu gällande
bestämmelser mera forceradt skeende styckning af jord från en fastighet
måste medföra just de af mig framhållna olägenheter, och torde
man jämväl kunna utan öfverdrift säga, att de nuvarande bestämmelserna
icke alls verkade till uppnående af önskemålet: jämn tillgång på
för egna hem lämpliga lägenheter till skäliga pris och goda villkor i
öfrigt.

Såsom hitintills måste emellertid naturligen äfven för framtiden
frågan om och i hvilken utsträckning lägenheter skulle upplåtas från
en kronodomän upptagas och afgöras i sammanhang med frågan om ny
utarrendering af hvarje fastighet. Härvid syntes emellertid vid blifvande
arrendeuppskattningar böra tagas hänsyn icke blott till det mera omedelbara
behofvet af och efterfrågan å egnahemslägenheter utan äfven till

Statsutskottets Utlåtande N:o 146.

23

behofvet att för utstyckning så småningom under en blifvande arrendeperiod
så att säga reservera så stort område, som man skäligen kunde
beräkna komma att för ändamålet erfordras. Sålunda reserveradt område
kunde lämpligen för sig utarrenderas till brukaren af återstoden af domänen
eller eventuellt till annan person och det under villkor, som dels förhindrade
utsugning af området, dels ock lämnade kronan rätt att efter
behof disponera jorden till utstyckning. Om hela det reserverade området
från början uppdelades i t. ex. fjärdedelar med bestämmelse, att
delen n:r 1 finge disponeras till styckning under de fem första arrendeåren,
delen n:r 2 under nästa 5-årsperiod och så vidare, eller om åtminstone
bestämdes den ordning, i hvilken de olika delarna af det
reserverade området beräknades komma att styckas, torde det säkerligen
blifva möjligt för staten att utan afsevärda uppoffringar tillförsäkra
sig behöflig tillgång till jord för utstyckning till egnahemslägenheter.

Därest vidare hvarje reserveradt område omedelbart indelades uti
lämpliga större och mindre lägenheter, hvilka åsattes bestämdt pris,
syntes någon auktion å lägenheterna icke vara lämplig eller behöflig,
utan syntes det vara tillräckligt att lämpliga meddelanden om lägenheterna
kungjordes.

Tillvaron och kännedomen om dessa i tillräckligt antal uttagna
och för skäligt pris för en hvar vederbörligen kvalificerad spekulant
tillgängliga lägenheter skulle vidare medföra den fördelen att hålla
priset nere å lägenheter af ifrågavarande beskaffenhet. Nu af enskilda
verkställda styckningar skedde väl nästan uteslutande i spekulationssyfte
och hade mångenstädes drifvit upp priset på mindre lägenheter
så, att den förste innehafvaren af en egnahemslägenhet ofta måst
betala densamma för dyrt, hvilket i många fall hindrade honom att
själf få njuta af hvad han nedlade å lägenheten.

Domänintendenten i länet har framhållit, att upplåtelser till bostadslägenheter
ej vore medgifna, och att upplåtelser endast kunde ske hvart
tjugonde år. I öfrigt har han förklarat sig anse anledningen till missförhållandena
vid lägenheters upplåtande från kronodomäner ligga mera
hos egnahemslånerörelsen, sådan denna nu vore beskaffad, än uti 1896
års författning. Domänintendenten hemställer därför, att Eders Kungl.
Maj:t täcktes taga uti nådigt bepröfvande, huruvida ej först i samband
med förändrade grunder i öfrigt för egnahemslånerörelsens utöfvande
det finge tagas i öfvervägande, i hvad utsträckning kronans domäner
lämpligen kunde komma till användning för främjande af egnahemsrörelsen.

24

Statsutskottets Utlåtande N:o 146.

Konungens
befallningshafvande
i
Göteborgs och
Bohus län
m. fl.

Konungens
befallningshafvande
i
Älfsborgs län
in. fl.

Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Göteborgs och Bolins
län har såsom sitt utlåtande i ärendet åberopat infordradt yttrande från
domänintendenten i länet, som funnit begärligheten efter bebyggda
lägenheter liten, efter obebyggda ännu mindre. Egnahemsfrågan kunde
ej helt enkelt lösas genom en hej dlös styckning af alla större jordbruk.
För att skingra denna villfarelse borde föreskrift lämnas om
styckning af 1 å 2 kronoegendomar i länet, därvid företrädesvis borde
utväljas illa bebyggda egendomar, tv kronan finge ej helt och hållet
bortse från affärssynpunkten. Lotterna borde därefter försäljas å offentlig
auktion till den högstbjudande för pris, som kunde erhållas.

För att förebygga samlandet på samma hand af flera egnahemslägenheter
borde stadgas, att hvarje lägenhet skulle vara inom viss tid
bebyggd med bostadshus och, om så erfordrades, jämväl för lägenhetens
skötsel i öfrigt nödiga byggnader, vid äfventyr att köpet i
annat fall ginge tillbaka med förlust för köparen af den erlagda delen
af köpeskillingen.

I afgifvet utlåtande har länets hushållningssällskaps förvaltningsutskott
förklarat sig anse nya bestämmelser i ämnet ej erforderliga.
Måhända skulle dock anmärkta olägenheter kunna undvikas, om kronan
i förväg försåge lägenhet med erforderliga byggnader och sedermera
medgåfve bekväma betalningsvillkor.

Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Ålfsborgs län har ansett,
att när som helst under en arrendeperiod borde t. ex. genom domänintendenten
underhandlingar om försäljning af mindre lägenheter kunna
inledas och, om lämplig spekulant erhölles, beköfliga åtgärder för sådan
försäljning vidtagas, hvarvid efter godvillig öfverenskommelse med
hemmanets arrendator lägenheten antingen omedelbart skulle frånskiljas
och försäljas före arrendeperiodens slut mot skälig nedsättning
i arrendet eller ock under återstoden af arrendeperioden upplåtas till
den ifrågasatte köparen mot fastställd årlig afgäld eller andra prestationer
och först vid arrendeperiodens slut med äganderätt af honom
öfvertagas. Däremot vore det olämpligt att stadga i arrendekontraktet,
att lägenheter under arrendeperioden finge oberoende af arrendator
samtycke frånstyckas, enär därigenom arrendatorns ställning blefve allt
för oviss och arrendeupplåtelser komme att i hög grad försvåras. Äfvenledes
vore det obehöfligt att bereda köpare lån ur egnahemslånefond,
då tioårig amorteringstid förefunnes.

Domänintendenten i länet har funnit 1896 års författning tillfredsställande,
blott den utnyttjades i så lång utsträckning som möjligt

Statsutskottets Utlåtande N:o 146.

25

Eu till eget hem afsöndrad lägenhet borde ej få säljas till något annat.
Vid slutliga pröfningen borde endast sådana anbud antagas — äfven
om de ej vore de högsta — som lämnade säkerhet för att egna hem
blefve bildade. I trakter, där behofvet af egna hem vore stort, borde
någon, t. ex. domänintendenten, få befogenhet att äfven under pågående
arrendeperiod ordna eget hem, där så begärdes. Upplåtelsen skulle
då blifva på arrende till periodens slut mot afgäld direkt till arrendatorn.
Att stycka hela domänen utan att man hade spekulanter, vore
vanskligt och skulle, såsom redan visat sig, leda till ofördelaktiga resultat.

I infordradt utlåtande har länets södra hushållningssällskaps förvaltningsutskott
förklarat sig anse, att väl belägna fastigheter, såsom
i folkrika trakter, nära fabrikscentra eller intill stationssamhällen,
där tillfällen funnes till afsättning af landtmannaprodukter och till biförtjänster,
borde särskild! utväljas för styckning och de egna hemmens
områden därefter, till ledning för spekulanter, utstakas. Till viss
gemensam dag borde därefter infordras dels arrendeanbud å hela fastigheten
och dels köpeanbud med egnahemslånevillkor å samtliga lotterna.
Inkomme antagliga köpeanbud å alla lotterna, skulle dessa antagas,
eljest arrendeanbudet.

Norra hushållningssällskapets förvaltningsutskott har funnit kronan
alltid böra hafva ett förråd af lägenheter till hands för hugade spekulanter.
Alla juridiska förutsättningar borde vara på förhand ordnade,
så att affären kunde gå snabbt och enkelt för sig. Åborättsinstitutet
borde upplifvas i moderniserad gestalt sålunda, att nyttjanderätten upplätes
med rätt för nyttjanderättshafvaren att genom årliga amorteringar
blifva ägare till jorden.

Eders Kung]. Maj:ts befallningshafvande i Skaraborgs län har
hemställt, att någon förändring i nu gällande bestämmelser icke måtte
vidtagas förrän mera erfarenhet angående den genom hushållningssällskapens
förmedling uppståndna egnahemsbildningen vunnits och
nuvarande abnorma förhållanden i afseende å arbets-, material- och jordkostnader
upphört.

I sitt uti ärendet afgifna yttrande har domänintendenten i länet
meddelat, att af 22 lägenheter, som med tillämpning af 1896 års
skrifvelse utbjudits till försäljning, 12, som varit bebyggda, inköpts
för att i befintlig omfattning brukas, men att de 10 återstående inköpts
af ägare af intilliggande jord och förenats med denna. I öfrigt
har domänintendenten föreslagit, att jordbrukslägenheterna icke måtte
tilltagas för små, enär eljest fattigdom förr eller senare skulle inställa
Bih. till Riksd. Prof. 1909. 4 Sami. 1 Afd. 95 Häft. 4

Konungens
befallningshafvande
»
Sharaboi-gs län
m. f*.

26

Statsutskottets Utlåtande N:o 146.

Konungens
befallningshafvande
i
Värmlands län,

sig. Staten borde, då så lämpligen kunde ske, frånstyrka egendomarna
delar, hvilka skulle bebyggas af kronan och därefter upplåtas på
arrende.

Öfver]ägmästaren i Västra distriktet, hvars yttrande i ärendet
jämväl inhämtats, har ansett kronans jordbruksdomäner böra för emigrationens
minskande och immigrationens höjande så småningom styckas
och försäljas. Åtgärder borde vidtagas vid blifvande utarrenderingar
af domänerna, så att vissa delar af desamma måtte kunna under arrendetiden
när som helst säljas. Om lämpliga förbehåll i detta afseende
gjordes i arrendekontrakten, skulle kronan ständigt under en lång tid
framåt kunna hålla egna hem så att säga på lager och belägna öfver
hela landet, en anordning, som helt säkert skulle få stor betydelse för
immigrationen, förutsatt dock att ej blott de sämre delarna af egendomarna
såldes utan äfven den bättre jorden.

Å kronans skogsegendomar befintliga hemman och lägenheter
borde däremot såsom alldeles oundgängliga för skogarnas vård och
nöjaktiga afkastning i regel bibehållas i kronans ägo och, där så behöfdes
för erhållande af ökad arbetskraft och vinnande därigenom af
större möjligheter för ett intensivt skogsbruk, genom inköp af lämpligt
belägna hemman och lägenheter formeras. Försäljning af å kronoparkerna
liggande hemman skulle för staten medföra ökad hägnadsskyldighet
och dyrare bevakning.

Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Värmlands län har
anfört följande.

I någon afsevärd omfattning hade tillämpningen af bestämmelserna
i 1896 års skrifvelse icke inom detta län kommit till utförande beträffande
kronodomänerna, ehuruväl åtgärder till lägenheters utskiftande och försäljning
blifvit, så långt förhållandena sådant medgifvit, af myndigheterna
vidtagna i sammanhang med dessa domäners afyttring. Ej
heller från kronoparkerna hade lägenheter af ifrågavarande slag annat
än mycket sällan kunnat afsöndras och försäljas. Där tillfälle emellertid
yppat sig, hade det egentliga syftemålet sällan uppnåtts, enär upplåtelsen
merendels efter auktion ägt rum till andra än mindre bemedlade.
Vid ett tillfälle hade sålunda en dylik lägenhet inropats af en
större fastighetsägare till utvidgning af dennes angränsande jordegendom,
vid ett annat tillfälle af ett bolag, som varit intressera^ af den
å lägenheten befintliga skogstillgången.

Orsaken till dessa förhållanden måste utan tvifvel sökas i de nuvarande
formerna vid kronodomänernas försäljning, däribland kunde

Statsutskottets Utlåtande N:o 146.

27

anmärkas den vidlyftiga gången hos olika myndigheter i och lör lägenheternas
bestämmande till areal och gränser och desammas värdering.
Efter lång tidsutdrägt för alla förberedande åtgärder följde så själfva
utbjudandet, likaledes under rätt invecklade former, och i vanliga fall
därefter auktion, där lägenheten komme under öppen täflan med små
utsikter för den mindre bemedlade, hvilken här ställdes inför konkurrens
med ekonomiskt starkare spekulanter. För arbetaren, handtverkaren
eller annan mindre bemedlad ställde sig dessa former i hög grad hinderliga,
vare sig det gällde afgifvande af anbud eller inställelse vid auktionsförrättning,
hvarvid redan det långa afståndet till residensstaden verkade
försvårande? med hänsyn till därmed förbundna kostnader af olika
slag. Erfarenheten från länet hade sålunda visat, att, om än spekulanter
icke saknats, dessa dock ofta uraktlåtit gifva sig tillkänna och att iföljd
häraf lägenheter måst flera gånger utan resultat utbjudas. Önskligt
syntes därför vara, om någon ändring i nu gällande bestämmelser
kunde ernås.

Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande ansåge sålunda ett af
t. f. domänintendenten härutinnan framställdt förslag, att försäljningen
måtte ske under hand genom vederbörande domänintendent eller annan
lämplig person, förtjäna beaktande. Den personliga beröringen med
spekulanter, som gifvetvis stode domänintendenten till buds, syntes vara
ägnad att i hög grad underlätta de underhandlingar, hvarom här vore
fråga, och lända till fördel icke blott för den enskilde utan äfven för
det allmänna, som härigenom säkrare skulle kunna verka för det med
ifrågavarande upplåtelser afsedda syftemålet. En uppgörelse under hand,
hvarigenom för öfrigt kunde motverkas ett vid dessa lägenheters förvärfvande
ej sällan framträdande spekulationssyfte, innebure visserligen
en afvikelse från den vanliga ordningen för afyttring af kronans egendomar,
men finge å andra sidan anses för egnahemssträfvandet synnerligen
önskvärd. Hvad anginge statsverkets kraf på skälig köpeskilling,
kunde detsamma ej heller härigenom äfventyras, då afyttringen gifvetvis
måste föregås af vederbörlig uppskattning af domänintendent med biträden
och anbuden härefter underställas domänstyrelsens pröfning och
godkännande. Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande finge alltså på
dessa skäl underdånigst hemställa, att nu gällande bestämmelser för
lägenheters afyttrande gåfves de friare förmer, att åt vederbörande
myndigheter inrymdes rättighet att beträffande ifrågavarande försäljningar
träffa aftal under hand.

Hvad slutligen anginge frågan därom, att kronans domäner och

28

Statsutskottets Utlåtande N:o 146.

Konungens
befallningshafvande
i Örebro
län in. fl.

skogsegendomar skulle i större utsträckning, än nu ägde rum, upplåtas
till egna hem, hade Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande icke
af erfarenheten inom länet funnit behof i sådant hänseende föreligga.
De tillfällen till styckning och utskiftning af lägenheter, som redan
under nu gällande^bestämmelser kunnat beredas, syntes nämligen i tillräcklig
grad hafva motsvarat efterfrågan, hvilket förhållande bestyrktes,
bland annat, däraf, att åtskilliga lägenheter af brist på spekulanter ännu
vore osålda. I följd häraf hade Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande
funnit anledning till hemställan i denna riktning icke för närvarande
föreligga.

%

Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Örebro län bär anfört
hufvudsakligen följande.

Det hade visat sig, att bestämmelserna i nådiga brefvet den 25
september 1896 icke vore fullt lämpliga och ägnade att i önskvärd utsträckning
befordra bildandet af egna hem; och särskildt vore det fallet,
att svårigheter mött att, då beslut fattats om en fastighets styckning eller
om upplåtelse af ett större antal lägenheter från en fastighet, genast
erhålla lämpliga spekulanter i tillräckligt antal. Till belysande häraf
ansåge sig Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande höra'' relatera följande
fall. Sedan genom nådigt bref den 3 november 1905 förordnats,
att en viss kronoegendom skulle i enlighet med vederbörande uppskattningsnämnds
förslag styckas i 32 ägolotter, af hvilka 25 skulle utbjudas
till försäljning på en gång, hade anbud på dessa 25 lotter infordrats
och därefter två särskilda auktioner hållits utan vidare resultat än
att två lotter försålts till åsätta saluvärden. Tvifvelsutan hade äfven
dessa fortfarande varit osålda, därest icke den ena lotten varit försedd
med en köparen tillhörig åbyggnad och den andra på grund af
vissa förhållanden varit särskildt begärlig. Ej heller vid en sedermera utlyst
tredje auktion å återstående 23 lotter torde antagliga anbud vara att
förvänta. Anmärkas borde ock, att de personer, som inköpt de försålda
två lotterna, icke finge antagas komma att bruka dem såsom egnahemslägenheter
i egentlig mening, och finge härvid ej heller förbises, att
kronan för dessa nästan resultatlösa försäljningsförsök fått vidkännas
rätt afsevärda kostnader.

Om än dylika dåliga resultat af statens bemödanden i förevarande
afseende finge antagas till någon del vara beroende på den hos arbetarbefolkningen
i allmänhet rådande obenägenheten att binda sig vid egna
hem, afsedda för jordbruk, i de orter, där dess arbetskraft mot hög

Statsutskottets Utlåtande N:o .146.

20

aflöning funne användning i industriens tjänst, vore det desto mera
angeläget, att staten genom lämpliga föreskrifter rörande sättet för
lägenheternas försäljning samt så billiga försäljningsvillkor som möjligt
sökte motarbeta dylik obenägenhet.

Beträffande försälj ningssättet torde det först och främst böra framhållas,
att försäljningarna icke borde äga rum å auktion, utan under
hand. Att försäljning under hand bättre lämpade sig för ifrågavarande
ändamål syntes nämligen Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande vara
påtagligt. Af vikt vore ock, att icke lägenheter till större antal utbjödes
på eu gång, under det att långa mellantider förlöpte, då lägenheter
icke funnes att tillgå. Från statens sida borde tillses, att, såvidt
möjligt, utväg för bildande af eget hem genom inköp af kronolägenhet
ständigt hölles öppen för den, som det önskade.

Utgående från denna synpunkt tilläte sig Eders Kungl. Maj:ts
befallningshafvande att i underdånighet föreslå, att gällande föreskrifter
i ämnet ändrades i syfte, att lägenheter från kronans jordbruksdomäner
icke vidare utbjödes till försäljning å auktion, utan att, om antagligt
köpeanbud icke afgifvits efter den i punkt 8 af nådiga brefvet den
25 september 1896 omförmälda kungörelse, lägenheterna finge under
hand afyttras till åsätta saluvärden.

För genomförande häraf syntes lämpligen kunna föreskrifvas hufvudsakligen,
att, efter det kronoegendom styckats för försäljning i mindre
lotter eller afsöndringar till smärre jordbrukslägenheter ägt rum från
dylik egendom, lägenheterna skulle såsom hittills utbjudas till försäljning
genom infordrande af anbud till åsatt saluvärde, men att, därest
dylikt anbud icke afgåfves, lägenheterna skulle fortfarande utarrenderas
i sammanhang med hufvudgården, med förbindelse för arrendator!! att
afträda lägenhet, hvarå anbud framdeles kunde varda afgifvet. Tillika
borde stadgas, att förteckning å alla till försäljning afsätta egnahemslägenheter
skulle med upplysning om saluvärdena en gång hvarje halfår
i länskungörelserna och en af ortens tidningar införas, med tillkännagifvande
att anbud till åsätta saluvärden finge när som helst till Eders
Kungl. Maj:ts befallningshafvande ingifvas, åtföljda af borgen eller annan
föreskrifven säkerhet för köpeskillingen. Därjämte kunde ifrågasättas,
huruvida icke köpare, som ville betala köpeskilling vid tillträdet, borde
medgifvas nedsättning, motsvarande den frihet från ränta, som för närvarande
åtnjötes, då likvid erlades under loppet af tio år. Det hade
nämligen visat sig, att dylik räntefrihet icke uppskattades till sitt verkliga
värde, i det att framställning ej sällan gjorts om tillstånd att få
betala hela köpeskillingen mot dylik nedsättning.

30

Statsutskottets Utlåtande N;o 146.

För bestämmande af det afdrag, som skulle tillkomma arrendatorn
för afstående af under arrende inbegripen, till försäljning bestämd lägenhet,
borde vid arrende och saluvärdering särskildt arrendevärde åsättas
hvarje dylik lägenhet.

För genomförande af detta förslag, hvarigenom försäljning till
pris, understigande åsätta saluvärdet, icke skulle vidare ifrågakomma,
blefve ett oeftergifligt villkor, att saluvärdena icke sattes för höga,
hvilket i flera fall hittills förekommit och verkat återhållande på spekulanterna.
För såvidt egnahemsfrågan skulle kunna genom statens medverkan
föras»fram till någon vidare utveckling, finge staten icke påräkna
någon särskild vinst på försäljning af sina egendomar i mindre lotter
utöfver de köpeskillingar, som kunde beräknas för egendomarna i ostyo
kadt skick, utan borde vid saluvärdering mera hänsyn tagas till möjligheten
för lotternas försäljning för afsedt ändamål än till förtjänsten.

Då erfarenheten gifvit vid handen, att tillgången å kronolägenheter
för egnahemsändamål fullt motsvarade efterfrågan, ansåge Eders
Kungl. Majrts befallningshafvande, att, åtminstone för ifrågavarande län,
det icke för närvarande vore behöflig!, att kronans domäner och skogsegendomar
till egna hem utstyekades i större omfattning än nu ägde rum.

I afgifvet utlåtande har öfverjägmästaren i Bergslagsdistriktet förklarat
sig anse, att försäljning af lägenheter å auktion borde om möjligt
undvikas och sådan försäljning i stället ske under hand genom landskontorets
försorg. Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande skulle äga
att afyttra lägenheter, när helst tillfälle erbjödes. Att genom andra
konstgjorda medel söka alltför mycket forcera egnahemsrörelsen vore
icke gagneligt för samhället eller landet i dess helhet.

Domänintendenten har, jämte framhållande af vikten af att försäljningen
skedde under hand, ansett bestämmelsen om bebyggande före
viss tids utgång ej vara nödvändig. Uppfyllandet af ifrågavarande bestämmelse
vore svårt att kontrollera, och bestämmelsen i fråga vore ej
i öfverensstämmelse med den fria disposition, man fordrade af hvad
man köpt och betalt.

Egnahemsnämnden i länet har i afgifvet utlåtande anfört, att ett
bättre resultat än det hittills uppnådda syntes kunna vinnas genom
bestämmelse om rättighet att i stället för borgen och andra nu medgift
säkerheter använda revers med inteckningsmedgifvande i lägenheten
och med t. ex. hushållningssällskapet såsom förmedlare — mot
viss, exempelvis två procent provision — af försäljningarna. I sammanhang
med köpet kunde ju då äfven preliminärt uppgöras angående
egnahemslån åt köparen. Inom länet vore, enligt hvad erfarenheten

Statsutskottets Utlåtande N:o 146.

31

gåfve vid handen, liitt att finna köpare till mindre lägenheter, ja det
hade till och med visat sig svårt skaffa jord för skäligt pris till alla de
arbetare, som velat förvärfva sig egna hem.

Eders Kling!. Maj:ts befallningshafvande i Västmanlands län har
ansett, att ändrade föreskrifter vore erforderliga i ändamål att lättare
än nu vore förhållandet vinna köpare till de till föryttring afsedda lägenheterna,
samt i sådant hänseende hemställt, att i de fall, där nu lägenhetsförsäljning
skulle ske genom auktion, bestyret med anskaffande af
köpare måtte öfverlämnas åt vederbörande lönn odlare af egnahemslån.
Till föryttring föreslagen lägenhets storlek skulle afpassas så, att egnahemslån
därå kunde erhållas, hvarigenom köpare ställdes i utsikt att
genom sådant lån få utgöra köpeskillingen. Under sådana förutsättningar
skulle kronoegendomar kunna i vidsträcktare grad än hvad för
närvarande vore fallet styckas till småbruk och egna hem.

Domänintendenten i länet har såsom en följd af nu gällande bestämmelsers
bristfällighet framhållit, att ofta nog en lägenhet inköptes
af närmaste granne, som önskade förstora sin gård eller erhålla ett välbellofligt
torp.

För kronodomän, som skulle undergå salu- och arrendeuppskattning,
borde jämväl plan uppgöras för dess styckning i småbruk. Denna
plan borde angifva de blifvande lägenheternas namn eller förslag därtill,
läge, gränser, areal och värde, om de vore bebyggda eller obebyggda,
samt i förra fallet med Indika byggnader och dessas beskaffenhet. Denna
förrättning borde i regel företagas så tidigt, att densamma kunde vara
afslutad minst två år före den gamla arrendeperiodens slut.

För kronodomän, som endast skulle undergå arrendeuppskattning,
borde lägenheters afsöndring föreslås endast, om hufvudgårdens skötsel
icke därigenom försvårades. Om så stora afsöndring^!’ föresloges, att
hufvudgårdens arrendevärde icke uppginge till minst 600 kronor, borde
fullständig plan till egendomens styckning upprättas. Försäljningen af
till styckning föreslagen kronoegendom eller afsöndrad lägenhet borde
ske på det sätt, att kungörelse utfärdades, innehållande, bland annat, att
vederbörliga ansökningar om egnahemslån jämte anbud å de olika lägenheterna
skulle vara ingifna till hushållningssällskapets egnahemsnämnd
inom viss föréskrifven tid, exempelvis årligen till den 1 augusti. Sedan
egnahemsnämnden pröfvat sökandenas lämplighet på samma sätt och
efter samma grunder som öfriga sökandes till egnahemslån, skulle handlingarna
af nämnden insändas till Eders Kung!. Maj:ts befallningshafvande
jämte förord för den eller de personer, nämnden funnit bäst läm -

Konungtna
befaUningthafvande
t Västmanlands
län

m. Jl.

32

Statsutskottets Utlåtande N:o 146.

Konung cm
befallningshafvande
i Kopparbergs
län
in. jl.

pade för erhållande af lägenheten. Torpare och arrendatorer af de
lägenheter, som sålunda utbjödes, borde hafva företräde framför andra
köpare, därest de vore lämpliga eller erhållit egnahemsnämndens förord
härtill, och borde de i allmänhet erhålla lägenheten för uppskattningsvärdet.

I arrendekontrakten borde intagas bestämmelse om, att lägenheter
skulle kunna afsöndras från kronodomän äfven under pågående arrendeperiod.

I afgifvet utlåtande har länets hushållningssällskaps förvaltningsutskott
— under framhållande, att vid försäljning å auktion ofta inträffade,
att lägenheterna såldes till andra än dom, för hvilka de voro afsedda
— hemställt, att, sedan lägenheter med därå befintliga byggnader blifvit
saluvärderade, skulle förteckning öfver dem och försäljningsprisen öfverlämnas
till hushållningssällskapen med anmodan att vid förmedling af
egnahemslån verka för, att lämpliga lånesökande förvärfvade sig lägenheterna
att betalas med de dem beviljade egnahemslån. Härtill fordrades,
dels att de lägenheter, som afsåges till jordbruk, så afpassades, att med
hänsyn till orts- och afsättningsförhållanden en skötsam och ordentlig
innehafvare kunde antagas därå hafva sin bärgning, dels att värdet å jord
och byggnader så bestämdes, att lägenheten, sedan den blifvit försedd med
behöfliga åbyggnader enligt gällande bestämmelser kunde belånas med
egnahemslån, dels ock att likvid erlades först när egnahemslånet beviljades.

Arrendatorerna borde tillförbindas att före arrendeperiodens utgång
afstå visst till eget hem ägnadt område mot visst afdrag å arrendet.

Ett främjande af det mindre jordbruket ansåges allmänt medföra
stora fördelar i nationalekonomiskt hänseende.

Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Kopparbergs län har
ansett anledningen till nuvarande missförhållanden bestå däruti, att
arbetarbefolkningen ännu icke gjort sig förtrogen med den idé, som
läge till grund för egnahemsrörelsen, samt att de former, under hvilka
lägenheternas upplåtelser ägde rum, vållade svårigheter.

Länets hushållningssällskaps förvaltningsutskott bär hemställt, att
åt en länskommission måtte öfverlåtas att med frihet från hämmande
och tryckande former omhändertaga sådana statsegendomar, som efter
undersökning befunnes kunna på lämpligt sätt uppdelas till tomter eller
mindre brukningsdelar, att utan risk för obefogade efterräkningar företaga
styckning och på lämplig tid och sätt, allt efter sig företeende
förhållanden, försälja delarna samt att, då vid eget hems bildande en

Statsutskottets Utlåtande N:o 146.

33

del dryga kostnader alltid förelåge, dar så funnes lämpligt-, bevilja frihetsår
vid brukningsdelarnas öfverlåtande och antaga åbor med nyttjanderätt,
som sedermera kunde öfvergå till mer eller mindre fullständig
äganderätt.

Tillika borde genom lagändring åvägabringas, att ingen utan länskommissionens
medgifvande finge äga mer än en brukningsdel.

Kronofogden i Fall! fögderi har meddelat, att vid försäljningar
inom fögderiet förekommit såväl, att lägenheter inropats af grannar med
större jordbruk, som att flera lägenheter inropats af samma person, samt
föreslagit upplåtelse af lägenheter under såväl ägande- som nyttjanderätt.
Ersättningen borde bestämmas så lågt som möjligt. Lägenheterna
skulle få upplåtas eller försäljas under hand af Eders Kungl. Maj:ts
befallningshafvande utan den korta begränsning af tiden för anbuds
afgifvande, som nu vore föreskrifven. Egnahemslån skulle beviljas jämväl
till uppförande af byggnad å kronans mark, som innehades med
nyttjanderätt. I de orter, där för bildandet af egna hem lämplig kronojord
icke funnes tillgänglig, borde kronan inköpa lämplig enskild mark.
För hvarje län borde af landstinget tillsättas en kommitté med uppdrag
att vidtaga förberedande åtgärder för lägenheters upplåtande till egna
hem samt att tillhandagå allmänheten med råd och upplysningar.

Kronofogden i Hedemora fögderi har, under framhållande af vissa
olägenheter, som yppats vid verkställd försäljning af tomter från Bjurfors
kronopark, föreslagit, att vid dylika försäljningar icke mer än en
å två utstyckade tomter måtte få af samma person inköpas från kronan,
att tomterna endast måtte få användas till bostadslägenheter samt att
köpeskillingen icke borde sättas alltför hög, så att tomterna med fördel
kunde användas för det med dem afsedda ändamålet.

Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Gäfleborgs län har med
afseende å de inom länet rådande förhållandena funnit nya bestämmelser
i ämnet ej erforderliga för länet.

I afgifvet utlåtande har egnahemsnämnden i länet ansett, att vid
fastställandet af ändrade föreskrifter i ämnet hänsyn borde tagas till
bestämmelserna för statens egnahemslånerörelse, så att samklang mellan
stadgandena på dessa båda områden ernåddes.

Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Västernorrlands län
har meddelat, att någon kronan tillhörig jordbruksegendom af här afsedd
beskaffenhet icke förefunnes inom länet. Då kronan däremot ägde vidsträckta
skogsmarker inom länet, vore ändrade bestämmelser om uppstå.
till Biksd. Prof. 1909. 4 Sami. 1 Afd. 95 Käft. 5

Konungen»
befallningshafvande
i Gäfleborgs
län in. fl.

Konungens
befallningshafvande
t Västernorrland»
län.

34

Statsutskottets Utlåtande N:o 146.

Konung e ii8
befallningshafvande
i Jämtlands
län m. fl.

låtelser från skogsmarker önskvärda. Egnaliemsidén skulle för öfrigt
främjas, om icke upplåtelserna förenades med så många formaliteter,
hvilka vanligen medförde stor tidsutdräkt.

Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Jämtlands län har uttalat,
att nu gällande bestämmelser i ämnet visat sig mindre lämpliga.
Visserligen hade svårighet ej mött att få köpare till bebyggda lägenheter.
Däremot hade köparna visat en viss benägenhet att snart nog
afyttra dylika lägenheter, särskilt om de varit tilldelade någon husbehofsskog.
Hvad anginge de obebyggda lägenheter, som blifvit sålda,
hade ingen af dem blifvit bebyggd, utan hade de vid den ursprungliga
upplåtelsen eller sedermera förenats med närliggande hemman. Anledningen
härtill vore lägenhetsinnehafvarnas ekonomiska svårigheter och
befolkningens spekulativa läggning.

Rådande missförhållanden skulle måhända afkjälpas genom att lägenheterna
upplätes under åborätt. Därigenom skulle man dock gå miste
om det intresse för fastighetens vårdande och den eggelse till egen
förkofran, som äganderätten alltid medförde, hvarförutom en sådan anordning
skulle medföra väsentligen ökad arbetsbörda för vederbörande
myndigheter, åtminstone i vissa län. På grund häraf har Eders Kungl.
Maj:ts befallningshafvande ansett upplåtelse under äganderätt fortfarande
böra äga rum. Ingen skog borde upplåtas till lägenhet, ty därigenom
frestades köpare att afyttra densamma.

Tiden för köpeskillingens amortering borde utsträckas, på det
mindre bemedlade skulle kunna förskaffa sig egna hem. Om kronans
köpeskillingsfordran öfverflytta des på egnahemslånefonden, komme lägenheten
under vederbörande låneförmedlares uppsikt, och erhölles ett korrektiv
mot olägenheten, att ett flertal lotter inropades af samma person.

Domänintendenten i länet har ifrågasatt förbud mot försäljning af
lägenhet tilldelad husbehofsskog. Att upplåta egna hem från kronans
skogsegendomar inom länet vore mindre välbetänkt annorstädes, än där
större inägoområden förekomme. Inägor borde nämligen finnas att tillgå
för bildande af torp åt fasta skogsarbetare på kronoparkerna. Det hade
redan nu visat sig svårt och ofta nog omöjligt att anskaffa behöfligt manskap
för de skogsvårdsarbeten, som skulle utföras.

Länets hushållningssällskaps förvaltningsutskott, anmodadt att yttra
sig i ärendet, har åberopat infordradt utlåtande från egnahemsnämnden
i länet, som ansett amorteringstiden för köpeskillings erläggande
böra utsträckas exempelvis lika med den för egnahemslån. En

Statsutskottets Utlåtande N:o 146.

35

sådan anordning skulle kanske lättare åvägabringas genom att kronans
köpeskillingsfordran öfverflyttades på egnahemslånefonden. Kunde ändock
ej köp komma till stånd, kunde det möjligen tagas under ompröfning,
huruvida lägenheten borde upplåtas under åborätt. Vid egnahemsbildningen
måste uppmärksamheten riktas på, att ej alltför stort antal
jordbrukslägenheter af så ringa vidd, att en familj icke därå kunde vara
besutten, uppstode.

Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Västerbottens län har
ansett ändrade bestämmelser i ämnet ej erforderliga beträffande upplåtelser
af egnahemslägenlieter från kronans jordbruksdomäner inom
länet. Däremot vore frågan om upplåtelse till egna hem af lämplig
mark från kronans skogsegendomar inom länet i vida större utsträckning,
än hvad för närvarande ägde rum, så mycket viktigare.

Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Norrbottens län har
ansett, att sådan statsegendom, som afsåges i min förberörda skrifvelse,
icke förefunnes inom länet.

För egen del har domänstyrelsen till en början meddelat, att
styrelsen i cirkulärskrifvelse den 22 juni 1904 till domänintendenterna
i riket fäst uppmärksamheten å angelägenheten däraf, att den af staten
genom beviljande af egnahemslån lämnade medverkan till egnahemsrörelsens
förkofran och ändamålsenliga utveckling åtföljdes af ett sorgfälligt
tillvaratagande af alla de tillfällen, då jämlikt nådiga skrifvelsen
den 25 september 1896 upplåtelse af egnahemslägenheter kunde äga
rum, och hade styrelsen därvid erinrat, att enligt punkt 1 i nämnda
nådiga skrifvelse vid arrende- och saluvärdering å utarrenderade kronoegendomar
uppskattningsmännen skulle taga under ompröfning, huruvida
särskilda omständigheter för styckning af egendomen i dess helhet
eller delvis till mindre lägenheter förefunnes. Därjämte hade styrelsen
framhållit, att på grund af nämnda föreskrift skäl för styckning borde
anses föreligga, bland annat, i fall, då egendomen till följd af sitt läge
särskildt lämpade sig för anordnande af egnahemslägenheter, eller, då
egendomen saknade åbyggnader, eller, då åbyggnaderna vore i mindre
godt skick och kostnaden för deras iståndsättande genom ny- eller
ombyggnad icke syntes stå i skäligt förhållande till värdet af egendomen
i dess helhet.

Konungens
befallningshafvande
i Västerbottens
län.

Konungens
befallningshafvande
i
Norrbottens
län.

Domänstyrelsens
cirkulär
den 22 juni
19 0i.

36

StatKitskottet8 Utlåtande N:o 146.

Domäninten denterna.

Vidare har styrelsen meddelat följande upplysningar angående
öfverläggningar i ämnet, som inför styrelsen ägt rum med domänintendenterna.

Vid sammanträde med domänintendenterna i riket i november 1899
hade framhållits, att enligt nådiga skrifvelsen den 25 september 1896
fråga om afsöndring af lägenhet eller styckning af egendom i smärre
lägenheter kimde väckas endast af vederbörande uppskattningsmän vid
arrende- eller saluvärderingar samt att det på grund häraf hufvudsakligen
berodde på uppskattningsmännen att tillse, att det med ifrågavarande
författning afsedda syftemålet blefve främjadt. Under sammanträdet
hade uppkommit fråga, huruvida uppskattningsmännen i de fall,
där de ansåge lägenhet ej böra afsöndras från hemmanet, beliöfde i
uppskattningsinstrumentet anföra skäl för denna sin åsikt. Därvid hade
den mening gjort sig gällande, att dylik motivering kunde anses öfverflödig,
där ej sådan lägenhet befunne sig inom annat hemmans område
eller i någon egendomens utkant på längre afstånd från hufvudgården.

I februari 1907 hade nytt sammanträde hållits med domänintendenterna.
Beträffande frågan om tillämpningen af 1896 års skrifvelse
hade därvid från styrelsens sida framhållits, att egnahemsfrågan utvecklat
sig till en af de viktigaste på dagordningen stående socialpolitiska frågor,
lör hvars befordran till en för landets ekonomiska utveckling lycklig
lösning eu hvar måste med all kraft verka. Styrelsen hade därför frångått
den principen, att uppskattningsmännen icke behöfde motivera sin
åsikt, om de funnit afsöndring ej höra äga rum, utan, när motivering
saknats, återremitterat ärendet till vederbörande uppskattningsmän. Härigenom
hade styrelsen velat framtvinga en noggrannare behandling af
föreliggande fråga. Gifvetvis hade vederbörande alltmera uppmärksammat
egnahemsfrågan vid egendomsuppskattningarna, men i detta fall
finge man ej förtröttas, äfven om egnahemsbildandet å kronans domäner
hittills mött svårigheter; och hade därför påpekats nödvändigheten, att
vid arrende- och saluvärderingar frågan, huruvida och på hvad sätt
egnahemsrörelsen skulle kunna befordras genom egendomens styckning
helt eller delvis eller afsöndring af lägenheter därifrån, toges under
noggrannaste ompröfning samt att i uppskattningsinstrumentet intoges
utförlig motivering icke blott beträffande den styckning eller afsöndring,
som föresloges utan äfven, när uppskattningsmännen icke ansett sig
kunna föreslå någon styckning eller afsöndring, om anledningen därtill.

Under öfverläggningen hade framhållits, att stora svårigheter före1
linnés att få obebyggda lägenheter försålda, särskildt sådana, som vore
afsedda till mindre jordbruk. Däremot vore i regel hvarje lägenhets -

Statsutskottets Utlåtande N:o 140.

37

innehafvare, som ägde liusen å eu lägenhet, villig att inköpa densamma
för åsatt saluvärde. Anledningen till denna obenägenhet att köpa
obebyggda lägenheter, som syntes förefinnas öfverallt, vore hufvudsakligen
att söka i det massutbjlidande af lägenheter, som vid inträffande
arrendeledighet på eu gång ägde rum och alldeles icke hade någon
motsvarighet i efterfrågan. Men ofta berodde svårigheten att få köpare
till lägenheterna endast därpå, att de, som eljest vore spekulanter, just
vid det tillfälle, lägenheterna utbjödes, af eu eller annan anledning icke
kunde bestämma sig för att köpa. Fördenskull borde äfven under
löpande arrendetid lägenheter kunna afsöndras från en egendom och
försäljas, så att personer, som ville skaffa sig egna hem, kunde af kronan
få köpa ett markområde just vid den tidpunkt, det för dem voro
lämpligt.

Domänintendenten i Kristianstads län hade härutinnan uttalat, att
egnahemsrörelsen skulle kraftigt befordras, om lägenhetsupplåtelse kunde
ske under arrendeperioden. Han hade ofta erfarit, att torpare på en
egendom under arrendetiden ville köpa sina torp. Äfven från andra
personer inkomme oupphörligt förfrågningar, om de kunde få köpa ett
område, vanligtvis närmare bestämdt till sin omfattning, för att där
bygga eget hem. I förhållande till arrendatorerna kunde saken ordnas
genom bestämmelse i arrendekontrakten, att de vore skyldiga medgifva
lägenhetsupplåtelser, om icke från hvilken del som helst af egendomen,
så åtminstone från ett visst bestämdt område däraf. Men detta till
lägenheter afsedda område borde icke på förhand indelas i lägenheter,
utan skulle tillfälle beredas spekulanter att sj kifva utstaka de områden,
de ville förvärfva. Vidare framhöll bemälde domänintendent, att upplåtelserna
måste ske med äganderätt, så att lägenhetsinnehafvarna uppmuntrades
till att odla sin lägenhet, ty finge de ej lägenheter med
äganderätt, kunde de icke verkställa förbättringar å densamma utan risk
att vid en blifvande försäljning få betala de arbeten, de själfva nedlagt
på lägenheten. I ersättning kunde arrendatorerna, om ej i arrendekontraktet
kunde bestämmas någon sådan för hvarje hektar som försåldes,
lämnas viss procent å köpeskillingen.

Under diskussionen öfver detta förslag hade i allmänhet uttalats
gillande däraf. Vore emellertid fråga om upplåtande af bostadslägenheter
vid stationssamhällen eller större fabriker, borde det område, som
kronan ville för sådant ändamål disponera, på förhand uppdelas till
tomter efter en bestämd plan. Vidare anmärktes, att svårigheter skulle
möta att få arrendatorerna att gå in på en dylik anordning, samt att
fara vore, att arrendena skulle nedbringas. Äfven skulle kostnaderna

38

Statsutskottets Utlåtande N:o 146.

Domunsly teism.

för värdering'' af lägenheterna blifva för kronan dryga. Däremot genmäldes
emellertid, att kronan måste för den göda sakens skull underkasta
sig dessa risker.

Domänintendenten i Örebro län både under öfverläggningen anfört,
att egnahemsrörelsen, som ur social och humanitär synpunkt vore af
största vikt, icke finge ledas in på sådana vägar, att man skaffade ett
jordbruksproletariat. Man måste se till, att den lägenhet, som man
ville upplåta, för att därå skulle af eu mindre bemedlad kunna bildas
ett litet jordbruk, vore af den omfattning’, att den kunde skaffa sin man
bärgning. Den omständigheten, att ett mindre ägoskifte vore afskildt
tran liufvudgården, finge icke vara den enda afgörande synpunkten vid
bestämmandet, huruvida detsamma skulle försäljas. Likaledes borde
tomtupplåtelser ske endast på orter, där arbetstillfälle funnes.

Vidare både ansetts, att vid den försäljning af egnahemslägenlieter,
såväl bostadslägenheter som mindre jordbruk, hvilken nu ägde
rum, det med upplåtelserna afsedda syftemålet att bereda mindre bemedlade
och obemedlade tillfälle att bilda egna hem icke ernåtts. Vid
försäljning af tomter å till bebyggande indelade områden invid järnvägsstationer
och samhällen hade personer, som verkligen velat förskaffa
sig egna hem, öfverbjudits af tomtjobbare, som spekulerade på markvärdets
stegring och bjudit köpeskillingar, som icke kunde erbjudas af
en mindre bemedlad spekulant. Från Ålfsborgs län hade meddelats ett
exempel, att en egendom tillhörande skiften, som dittills brukats af
åtskilliga torpare, försålts i mindre delar. Af torparna hade endast två
lyckats förvärfva sig de lägenheter, de sedan länge brukat, de andra
hade blifvit öfverbjudna af kringboende större jordägare, som genom
förvärf af fastigheterna ville utöka eller afrunda sina egendomar.

Slutligen hade framställts förslag, att innehafvare af insvnadt torp
skulle, vid en eventuell försäljning af torpet, erhålla optionsrätt till köp
i likhet med innehafvare af lägenhet, försedd med innehafvaren tillhöriga
hus. Allmänt hade uttalats den mening, att denna utsträckning
af optionsrätten vore önskvärd ur rättvisans synpunkt. Äfven borde
vid arrende- och saluvärderingar tillses, huruvida försäljning af torpen
kunde äga rum i större omfattning än nu.

För egen del har styrelsen därefter anfört hufvudsakligen följande.

Af den utredning, som förebragts, torde med all tydlighet framgå,
att de åtgärder, som med stöd af nådiga skrifvelsen den 25 september
1896 vidtagits för bildande af småbruk genom upplåtelser af lägenheter
från kronans jordbruksdomäner, i allmänhet ej ledt till önskadt resultat.

Statsutskottets Utlåtande N:o 146.

39

Om också orsaken härtill ytterst läge däri, att hos vårt folk ej funnes
så stor benägenhet att ägna sig åt småbrukarens mödosamma och ekonomiskt
sedt jämförelsevis föga lönande uppgift, som man i allmänhet
syntes vilja antaga, måste det likväl å andra sidan erkännas, att nuvarande
försäljningssystem och kronans fordran på säkerhet antagligen
i ett flertal fall orsakat, att ändamålet med ifrågavarande jordupplåtelser
ej vunnits. Detta ändamål torde äfven i många fall hafva förfelats därigenom,
att jordbrukslägenhet ej blifvit så afpassad, att med hänsyn till
orts- och afsättningsförhållanden en skötsam och ordentlig innehafvare
därå kunnat hafva sin bärgning. Slutligen torde nog också en medverkande
orsak till det klena resultatet kunna sökas däri, att till grund
för gällande författning i ämnet läge tanken, att staten skulle söka få
den största möjliga betalning för sin jord.

1896 års författning berörde, enligt ordalydelsen, endast upplåtelser
af jordbrukslägenheter (s. k. småbruk), men både, i enlighet med riksdagens
flera gånger uttalade önskan, i praktiken utsträckts att gälla
äfven upplåtelser, där vinnande af egen bostad, ej så mycket af egen
jord, varit köparens väsentliga syfte; och hade från flera håll uttalats
önskvärdheten af, att detta förhållande måtte uttryckas i författningen.
Denna uppfattning delades af styrelsen.

Beträffande småbruken torde, enligt styrelsens åsikt, statens uppgift
egentligen bestå däri, att staten skulle tillse, att möjlighet funnes för
personer, som ville förvärfva lägenheter för bedrifvande af jordbruk,
att realisera detta önskemål. Därför syntes staten böra inom hvarje
län, med undantag möjligen för ett eller annat län, hvarest behofvet icke
kunde anses kräfva ett sådant tillvägagångssätt, städse hafva tillgängligt
ett ej alltför litet antal själfständiga brukningsdelar, så att ej, som nu
vore fallet, köpare utsattes för att först efter flera år komma i besittning
af en fastighet, han önskade förvärfva. Härvidlag borde två utvägar
komma i åtanke.

Först och främst borde vid uppskattningsförrättningar förslag kunna
väckas om en långt gående styckning af eller frånskiljande af lägenheter
från kronodomän, därvid hvarje brukningsdel till sitt läge noga bestämdes
äfvensom åsattes särskilda försäljnings- och arrendevärden, livilka med
hänsyn till syftet med upplåtelserna ej borde sättas alltför höga. Bifölles
sedermera förslaget, kunde småbrukslägenheter tillhandahållas spekulanter
antingen på arrende eller för inköp. Mot den förra formen af upplåtelse
talade den ofullständigheten i vår lagstiftning, att en brukare ej hade
till sitt förfogande möjlighet att lämna långifvare inteckningssäkerhet
i de brukaren tillhöriga inventarier in. m. å brukningslägenheten. Här -

40

Statsutskottets Utlåtande N:o 146.

utinnan torde emellertid eu ändring i förhållandena inom en ej aflägsen
framtid visa sig nödig. Hvad särskildt obebyggda småbrukslägenheter
anginge, borde brukare kunna genom att fullbygga lägenheten, för
hvilket ändamål rättighet att erhålla lån från egnahemslånefonden borde
honom beredas, förvärfva sig rättighet till hembud af lägenheten vid
densammas försäljning.

Vidare borde äfven under pågående arrendeperiod lägenheter kunna
upplåtas från kronans egendomar antingen efter öfverenskommelse med
arrendator!! eller ock tvångsvis. För sådant ändamål borde, såsom
styrelsen i ett af densamma afgifvet underdånigt utlåtande af den 21
oktober 1907 angående förändrade grunder för förvaltningen af kronans
jordbruksdomäner uttalat, beredas tillfälle att i arrendekontrakt om
kronans fastighet inrycka bestämmelse om skyldighet för arrendator!!
att, där sådant å kronans vägnar påfordrades, afstå arrenderad egendom
eller del däraf mot skälig ersättning och rätt för arrendator!! att uppsäga
arrendeaftalet.

Med bostadslägenheterna syntes i viss mån ett annat förhållande
vara rådande. Kronan torde nämligen härvidlag ej kunna -anses hafva
samma intresse af att tillhandahålla möjlighet till förvärfvande af egna
hem, om ock kronan naturligen — främst med hänsyn till nyttan af,
att landets befolkning i möjligaste mån kvarhölles genom det band,
som ett eget hem alltid utgjorde — borde, där så utan olägenhet kunde
ske, lämna medverkan till ändamålets vinnande genom försäljning af
sådana lägenheter från kronans fastigheter. I sakens natur inge, att
behofvet af dylika bostadslägenheter vore störst i närheten af städer,
järnvägsstationer och industricentra. Häraf följde ock, att upplåtelse
af en enstaka bostadslägenhet sällan ifrågakomme. Vid sådant förhållande
syntes med skäl kunna ifrågasättas, huruvida ej, på sätt kronofogden
i G-ottlands norra fögderi på grund af erfarenhet, vunnen vid
försäljning af tomter från Roma klosters kungsgård, anfört, upplåtelser
af ett större antal tomtlägenheter samtidigt borde, där sådant behof
yppade sig, exempelvis för arbetarbostäder, och afhändande af kronomark
härför ansåges böra äga rum, ske i sin helhet till sådana korporationer
eller företag, allmänna eller enskilda, som kunde vara intresserade
däraf och kunde förväntas eller genom särskilda bestämmelser tillförbindas
att- icke begagna upplåtelsen för tomtaffärer utan i allmännyttigt
intresse.

Enligt nu gällande bestämmelser skulle, där hembud å bebyggd
lägenhet icke antagits, frågan om lägenhetens särskilda föryttring förfalla,
såvida ej den egendom, dit lägenheten hörde, i sin helhet skulle

Statsutskottets Utlåtande N:o 140.

41

olyckas i mindre områden och försäljas. Eu ändring'' härvidlag syntes
styrelsen Önskvärd, så att, äfven om nu bestämda förhållanden därutinnan
bibeliölles såsom regel, möjlighet likväl bereddes för försäljning
af lägenheter äfven för nyssberörda händelse. Det kunde ju tänkas
inträffa och hade äfven inträffat, att sådan lägenhet svårligen kunde
brukas tillsammans med hufvudgården och ej heller funnes lämpligen
böra för sig utarrenderas.

Dessutom bär styrelsen hemställt, bland annat, som uteslutande
afser ändringar uti de af Kungl. Maj:t uti 189(5 års bref meddelade
särskilda bestämmelser, att innehafvare af med kronan tillhöriga åbyggnader
försedd lägenhet, som föreslagits till försäljning, skulle, där han
eller hon och före honom medlemmar af hans familj viss tid, exempelvis
fem år, innehaft lägenheten, i fråga om rätt att å densamma erhålla
hembud likställas med innehafvare af lägenhet, hvilken å densamma
ägde boningshus; att annan säkerhet än för första inbetalningen i regel
icke skulle fordras; att all försäljning måtte ske under hand och auktion
endast förekomma, då det gällde att skilja mellan flera anbudsgifvare;
samt att, därest försäljning under hand af en lägenhet ej genast kunde
ske, det måtte ankomma på domänstyrelsen att efter omständigheterna
förordna om lägenhetens skötsel tills vidare och att, när anledning
därtill förekomme, vidtaga åtgärder för dess förnyade utbjudande till
försäljning.

Slutligen har styrelsen framhållit, att i åtskilliga talj, där stora
inägoområden af dålig eller medelmåttig beskaffenhet vore belägna inom
statens skogsmarker, förvaltningen af dessa områden visat sig förenad
med stora svårigheter och ringa eller ingen inkomst. I dessa tall syntes
en försäljning af inägoområdena i smålotter äfven till mycket låga pris
vara till direkt fördel för kronan i ekonomiskt hänseende. Styrelsen
har i anslutning härtill uttalat, att den icke såge något skäl, hvarför
icke 1890 års författning med de ändringar, som däri kunde komma
att vidtagas, skulle få tillämpas i alla de fall, då upplåtelser funnes
böra ske från under skogsstatens förvaltning ställda fastigheter.

Från styrelsens beslut uttalade tre af dess ledamöter, byråcheferna
Örtenblad, Giöbel och Meves, afvikande meningar.

Byråchefen Örtenblad anförde:

»Genom särskilda nådiga bref — af den 17 maj 1895, den 25
maj 1905 o. s. v. — bär i fråga om vissa områden å kronans mark
bestämts, bland annat, att Kungl. Maj:ts befallningshafvande skulle äga
direkt till hugade spekulanter försälja tomter invid vissa järnvägsstationer.
Enär på sådant sätt gången af försäljningen förenklas, skulle,
Bih. till Biksd. Prof, 1909. 4 Sami. 1 Afd, 95 Htift. 6

42

Statsutskottets Utlåtande N:o 146.

där så i öfrigt befinnes lämpligt, ett analogt förfarande kunna ifrågasättas
vid upplåtelse af lägenheter från kronans mark för bildande åt
egna hem. Genom att landshöfdingarna ofta träda i personlig förbindelse
med befolkningen inom länen, skulle, om lägenhets upplåtelse
lades i Kungl. Maj:ts befallningshafvandes händer, transaktionen kunna
ske snabbt och erhålla likhet med ett aftal mellan privatpersoner. När
upplåtelse ägt rum, borde kungl. domänstyrelsen därom omedelbart
underrättas.

Egnahemsfrågans lyckliga lösning är emellertid beroende ej blott
af, att formen för upplåtelsen göres enkel, utan i än högre grad däraf,
att villkoren för upplåtelsen ordnas så, att de leda till målet och äro
afpassade efter deras ekonomi och förhållanden i öfrigt, för Indika
egnahemslägenheterna skulle i främsta rummet vara afsedda.

Kungl. domänstyrelsen har föreslagit allenast två former för upplåtelsen,
nämligen försäljning dels mot kontant likvid, dels genom afbetalning
under viss tid efter köpet. Ingendera af dessa upplåtelseformer
lämnar emellertid garanti för, att sålunda såld lägenhet varder för sitt
ändamål bebyggd och använd, ty bestämmanderätten öfver lägenhet
måste efter dess försäljning anses ligga i köparens hand. Köparen kan
alltså sammanföra lägenheten med annan sig tillhörande fastighet och
sålunda omintetgöra det syfte, staten afsett att med lägenhetens försäljning
nå. Det är ock köpare obetaget att förvärfva lägenhet i
spekulationssyfte.

Säkrare synes därför egnahemssaken kunna främjas genom att
upplåta egnahemslägenheter på arrende under viss tid med skyldighet
för arrendatorerna att bebygga dem, men tillika med rätt att därefter
till vid tiden för arrendeupplåtelsen bestämdt pris förvärfva sådan
lägenhet.

För nu afsedd arrendeupplåtelse synas i öfrigt olika villkor kunna
tillämpas. I arrendesumman kan ingå äfven amortering af lägenhetens
pris under arrendetiden, vid hvars slut, därest villkoren behörigen fullgjorts,
arrendatorn skulle vara ägare af lägenheten och köpebref därå
för honom utfärdas.

Den högre afgäld, som på sådant sätt skulle årligen under arrendetiden
erläggas, kan emellertid hindra den medellösa arbetaren att begagna
sig af sådant förvärf, äfven om afbetalningstiden (arrendetiden) utsträcktes
till 20 år. Egnahemslägenheter borde fördenskull kunna upplåtas
äfven mot normalt arrendebelopp och med rätt för arrendatorn
att, så snart lägenhet vore bebyggd, få köpa densamma vare sig kontant
eller mot afbetalning under viss tid. Han ägde härvid efter köpet

Statsutskottets Utlåtande N:o 146.

43

inteckningsbar tillgång utöfver det belopp, kronan kunde behöfva inteckna
i fastigheten, uti det värde, hvarmed den bebyggda lägenhetens
öfverstego jordens försäljningspris.

Fördelarna af att sälja egnahemslägenheter först, sedan de under
arrendetid blifvit för ändamålet bebyggda, äro, bland andra, att afsikten
med upplåtelsen ernås och att sådana lägenheter kunna förvärfvas äfven
af deri del af landets söner, hvilkas hela kapital är deponeradt uti
deras idoga armar. Dessa medborgare torde framför andra behöfva
genom starkare band än de nuvarande bindas vid fosterjorden. Från
kronans synpunkt torde nyss nämnda fördelar vara så alsevärda, att
det skulle kunna ifrågasättas, huruvida ej upplåtelse af lägenhet borde
under sådana förhållanden ske under synnerligen billiga villkor, så att
egnahemsidén äfven härigenom främjades.

De ändrade bestämmelser, som kunna komma att utfärdas för
att tjäna till efterrättelse i fråga om lägenheters upplåtande från kronans
fastigheter, anser jag på grund af hvad ofvan anförts böra erhålla
den form,

att Kungl. Maj:ts befallningshafvande i alla de fall, där så lämpligen
kan ske, erhålla befogenhet att direkt upplåta och försälja sådana
lägenheter, samt

att ifrågavarande lägenheter må kunna, ej blott på sätt föredraganden
föreslagit, försäljas före deras bebyggande, utan jämväl och
framför allt

dels genom köp efter viss tids arrende, hvarunder, förutom skälig
arrendeafgäld, äfven årligen erlägges viss amortering. Vid arrendetidens
slut tillfaller lägenheten arrendator!! utan vidare betalning, därest den
då är behörigen bebyggd;

dels genom köp efter viss tids arrende, förslagsvis minst fem år,
därest lägenheten under denna tid blifvit bebyggd. Köpet kan ske
antingen mot kontant betalning eller genom afbetalning under viss tid. »

Häruti instämde till alla delar byråchefen Giöbel.

Byråchefen Meves förenade sig med byråcheferna örtenblad och
Giöbel “endast beträffande försäljning efter viss tids arrende, gifvande
företräde åt utarrendering mot kombinerad årlig arrende- och amorteringsafgäld,
såsom beredande större säkerhet för ändamålets vinnande.

Såsom af den härförut lämnade redogörelsen framgår, har den af Dopartemennmig
föranledda utredningen i allt väsentligt bekräftat riktigheten af chefm''
min uppfattning, att de nu gällande bestämmelserna om upplåtelse af
lägenheter från kronans jordbruksdomäner icke till fullo motsvarat sitt

44

Statsutskottets Utlåtande N:o 146.

ändamål. Fall hafva sålunda litet hvarstädes förekommit, då lägenheter
inköpts af ägare till angränsande jordegendomar för att sammanläggas
med dessa. Det har också visat sig, att i många fall ett flertal lägenheter
inköpts af samma person. Äfven har från olika håll anmärkts,
att lägenheter inköpts af personer med annan samhällsställning och i
andra villkor, än som med ifrågavarande upplåtelser egentligen afsetts.

Då det gällt att föreslå utvägar för de anmärkta olägenheternas
afhjälpande, hafva emellertid i viss mån olika meningar gjort sig gällande.
Sålunda har af en del af dem, som i ärendet yttrat sig, hufvudvikten
lagts på ändringar i formen för upplåtelserna. I detta hänseende hafva
förslag väckts såväl om upplåtelse under åborätt som om upplåtelse
under arrenderätt med eventuell rätt för arrendatorerna att vid arrendetidens
utgång förvärfva äganderätt till lägenheten. Andra hafva särskild!
vänd! sig mot sättet för åstadkommande af försäljning, uti hvilket afseende
förnämligast framhållits, att det vore olämpligt att, på sätt nu
skedde, söka på en gång vid slutet af eu arrendeperiod få till stånd
försäljning af alla de områden, som ansåges böra från en egendom för
ändamålet upplåtas. I stället borde, bär det anförts, staten ständigt så
att säga hålla på lager ett lämpligt antal lägenheter för att, i den mån
■spekulanter anmälde sig, afyttra dem. Särskild! har den nuvarande
föreskriften, att, därest försäljning under hand icke kan åstadkommas,
auktionsförfarandet skall tillgripas, gifvit anledning till anmärkningar.
Ytterligare andra hafva fäst sig hufvudsakligen vid andra omständigheter,
såsom pröfning af anbudsgifvarnas personliga egenskaper, förbud
att sälja mer än en eller högst två lägenheter till samma person o. s. v.

Då jag nu går att först och främst yttra mig öfver de olika förslag,
som framkommit i fråga om formen för upplåtelsen, anhåller jag
till en början att få erinra, att dessa förslag i hufvudsak anknyta sig
till nu gällande bestämmelser, enligt hvilka upplåtelse hufvudsakligen
må ske till jordbrukslägenheter.

Hvad därefter angår frågan om upplåtelse under åborätt, delar jag,
såvidt fråga är om kronans jordbruksdomäner, deras mening, som anse,
att denna upplåtelseform icke bör anlitas. Såsom skäl för dylik upplåtelse
har från skilda håll framhållits, att man därigenom skulle komma
i tillfälle att förhindra, både att de upplåtna områdena komme i händerna
på personer, tillhörande andra samhällsklasser än dem, i hvilkas intresse
upplåtelserna egentligen kommit till stånd, och att de upplåtna lägenheterna
sammansloges med andra till större brukningskomplex. Åborättsinstitutet
skulle dessutom, har man sagt, särskildt vara ägnadt att i
stor utsträckning göra det möjligt att underlätta för personer utan tillgångar
att skaffa sig egna hem.

Statsutskottets Utlåtande N:o 146.

4 5

Hvad angår de två första af de sålunda framhållna fördelarna af
denna upplåtelseform, vill jag erinra, att det synes mig synnerligen tvifvelaktigt,
om man verkligen med vårt nuvarande åborättsinstitut skulle nå do
mål, man sålunda ställt i utsikt, i större utsträckning. Först och främst är
rätten att öfverlåta åbohemman numera så godt som oinskränkt. Den rent
privaträttsliga lösningsrätt, som ännu tillkommer närmaste anförvanter,
torde ej i förevarande hänseende vara af någon betydelse; och från offentligrättslig
synpunkt lämna gällande åborättsförfattningar icke rum för någon
pröfning af eu införselsökandes personliga egenskaper, af beskaffenhet att
därigenom skulle kunna hindras, att med åborätt upplåtna lägenheter
förvärfvades af personer tillhörande andra befolkningsklasser än dem man
egentligen velat tillgodose med deras upplåtande. Vidare innehålla våra
åborättsförfattningar intet förbud att bruka ett åbohemman i sambruk med
annat hemman. Förmodligen har ett hinder härför på vissa håll ansetts
ligga uti stadgandet i 2 kap. byggningabalken, att tomt skall vara
på visst sätt bebyggd. Men utom det att nämnda stadgande i och för
sig är föga ägnadt att tillämpas på de små lägenheter, om hvilka här är
fråga, torde det kunna starkt ifrågasättas, om det verkligen får tolkas
så, att hvarje hemman eller hemmansdel, som eu gång vant en själfständig
brukningsdel, alltjämt skall vara bebyggd för sig. Aborättsförfattningarna
förutsätta ju själfva, att en åbo kan få bruka flera åbohemman
eller hemmansdelar. Mig veterligen har ej heller en dylik tolkning hittills
gjort sig gällande i det praktiska lifvet.

Det skulle således, såsom ock blifvit sagdt, vara ett reformeradt
åborättsinstitut, som man skulle behöfva tillgripa, ett institut, reformeradt
framför allt i den riktningen, förmodar jag, att den fria öfverlåtelserätten
väsentligt inskränktes. Jag vill då erinra, att öfverlåtelserätten ingalunda
alltid varit så fri som den för närvarande är. Tvärtom har den ända till
år 1863 varit ganska inskränkt. Det blef emellertid nödvändigt i åbornas
eget intresse att frigifva densamma. Fara värdt torde också vara, att, om
man nu i förevarande hänseende åter toge ett steg tillbaka, man skulle
råka ut för samma svårigheter, som föranledde tillkomsten af nådiga
kungörelsen den 8 maj 1863 angående en utvidgad frihet i afseende på
öfverlåtelse af åborätt å kronohemman. Därigenom skulle nämligen åborätternas
försäljningsvärde minskas högst betydligt. En åborättsinnehafvare,
som råkade på obestånd, skulle sålunda säkerligen få ganska
svårt att återfå hvad han tilläfventyrs redan nedlagt på sin lägenhet.
Hvarje inskränkning i öfverlåtelsefriheten skulle dessutom med visshet
medföra en minskning i åbofättsinnehafvarnas förmåga att erhålla nödig

46

Statsutskottets Utlåtande N:o 146.

kredit samt därmed i deras förmåga att reda sig och framför allt att
genomföra de förbättringar, som vore villkoret för en större intensitet i
jordens brukande.

Då man ställes inför nödvändigheten att välja mellan äganderätt
eller åborätt får man emellertid framför allt icke bortse från den psykologiska
sidan af saken. Känslan för skillnaden mellan att få kalla eu
egendom för sin och att blott besitta den ligger sedan uråldriga tider
djupt rotad i det svenska sinnet och utgör en sida af det allmänna frihetsoch
själfständighetsbegär, som kännetecknar den svenska folkkaraktären.
Det torde dessutom vara att beakta, att ett bland de oundgängligaste villkoren,
för att ett småbruk skall bära sig, är intensiteten i arbetet. Flertalet
af de kronoegendomar, om hvilka bär är fråga, ligga också i de gamla
kulturbygderna, där jordens värde är högt, men där å andra sidan äfven
afsättningsförhållandena börja blifva sådana, att ett intensivt brukande af
jorden bör kunna löna sig. Eu förutsättning för, att denna intensitet i
arbetet skall kunna förefinnas, är emellertid i fråga om jordbruket, att
största möjliga säkerhet finnes för, att frukterna af det arbete och de
kostnader, brukaren nedlägger på jorden, komma honom eller åtminstone
hans familj till godo. Visserligen säges det nu af dem, som förorda
åborättsinstitutet, att just detta institut skulle vara ägnadt att erbjuda
dylik säkerluet, och jag vill icke förneka, att så ock i viss mån är
fallet till följd af den minskade möjligheten till öfverdrifven skuldsättning
det medför. Jag tror emellertid, att man i förevarande hänseende
måste ställa fordringarna på säkerhet än högre. En åborätt,
som icke under några som helst omständigheter skulle kunna förklaras
förverkad, låter väl sålunda icke tänka sig. Och vidare, äfven om
brukaren känner sig aldrig så säker i sin besittning, är det dock ett
faktum, att de förbättringar, lian lyckas åstadkomma å det brukade
området, på ett merendels oskiljaktigt sätt sammansmälta med detta och
således blifva integrerande beståndsdelar uti något, som är en annans
egendom. Slutligen får ej förbises, att åborättsinstitutet, sådant detsamma
hittills utvecklats hos oss, är förbundet med en annan arfsföljd
än den eljest vanliga; och svårt är att säga, om icke denna särskilda
arfsföljd mer än man kanske tror har sin grund i åborättsinstitutet^
natur och således icke utan fara för olägenheter i ett eller annat afseende
kan ändras. Jag vill i detta hänseende särskild t framhålla,
huru svårt det, om vanlig arfsföljd infördes ifråga om åborätter, skulle
ställa sig för den i en syskonkrets, som skulle öfvertaga gården,
att utlösa de andra, då han ej ens kunde få inteckna densamma. Emellertid
torde med fog kunna ifrågasättas, om ej i denna särskilda arfsföljd

Statsutskottets Utlåtande N:o HG.

47

tigger eu omständighet, som är ägnad att hos brukaren och framför allt
hos do medlemmar af hans familj, som icke kunna tänka sig att efter
honom blifva åbor, minska lusten till intensitet i arbetet. De svagheter,
som sålunda otvifvelaktigt vidlåda åborättsinstitutet, motsvaras knappast
af fördelarna hos detsamma. Hvad särskilt angår det behof, som föreligger
att såvidt möjligt underlätta för personer utan väsentligare tillgångar
att förvärfva eget hem, torde, på sätt jag längre fram skall visa,
det vara möjligt att på annan väg tillgodose dylika personers intressen
i ganska stor utsträckning, nämligen genom medgifvande af gynnsammare
betalningsvillkor, än som för närvarande gälla.

Jag kan slutligen ej underlåta att framhålla, hurusom Riksdagen
dels i skrifvelse den 19 maj 1906 anhållit om utredning, afseende fullständigt
upphörande af det nuvarande åborättsinstitutet, dels ock så
nyligen som sistlidna år bestämdt uttalat sig emot ett återupplifvande
af nämnda institut vid upplåtelser från kronans domäner.

De skal, som sålunda synas mig tala emot åborättsinstitutets anlitande
vid de upplåtelser, om hvilka här är fråga, torde i allmänhet äga
giltighet äfven vidkommande andra i lag medgifna former af nyttjanderätt.
Minst betänkligheter skulle väl från dessa synpunkter möta att
inslå på den af tre ledamöter inom domänstyrelsen anvisade utvägen att
verkställa upplåtelsen under arrenderätt med eventuell rätt för arrendator]!
att vid arrendetidens utgång blifva ägare till lägenheten. Äfven vid
dylika upplåtelser skulle emellertid säkerligen kreditfrågan vålla afsevärda
svårigheter. Däremot skulle särskild! svårigheter af sistnämnda slag till
en stor del kunna undvikas, om det vore möjligt att verkställa upplåtelser
under en sådan form af nyttjanderätt, att inteckning däri kunde meddelas.
Såvidt angår bostadslägenheter å vissa områden öppnar det nyligen
införda tomträttsinstitutet en möjlighet härtill, hvilken på sätt jag får
tillfälle att vidare utveckla, icke torde böra försummas. I öfrigt lämnar
däremot vår nuvarande lagstiftning icke rum för dylika upplåtelser.

För alla de fall, då tomträttsinstitutet icke är användbart, torde
således äfven framgent upplåtelse böra äga rum med äganderätt.

Vinner denna min uppfattning gillande, torde emellertid böra
tillses, om ej utvägar böra sökas att genom förändringar i det nuvarande
tillvägagångssättet vid sj kifva upplåtandet vinna en del af de garantier,
för att de lägenheter, som upplåtas, komma i rätta händer, hvilka man
velat vinna genom ändringar i formen för upplåtelserna. För min del
anser jag, att så i viss mån bör kunna blifva fallet.

Härvid framställer sig först frågan, om ej den nuvarande ordningen
för upplåtelserna bör ändras så tillvida, att underhandsupplåtelse blir

48

Statsutskottets Utlåtande N:o 146.

det sätt, som så godt som uteslutande kommer till användning. Jag
delar i detta hänseende till alla delar deras mening-, som anse, att uti
den nuvarande ordningen, enligt hvilken anbud med all makt skall
sökas framkalladt, så snart beslut om upplåtelsen fattats, ligger ett af
de största felen hos det nuvarande systemet. Det synes mig oek, sola
om det skulle varit den lyckligaste lösningen, om, på sätt domänstyrelsen
uttalat, det kunde i arrendekontrakten om kronans jordbruksdomäner
intagas förbehåll om skyldighet för arrendator att, om visst område af
arrenderad egendom under arrendetiden kunde finna användning för ändamål,
hvarom nu är fråga, afstå området mot skälig nedsättning i arrendet.
Därigenom skulle man kunna vinna en samstämmighet mellan kronans
och arrendatorns intressen, som icke i samma utsträckning torde stå
att vinna på annat sätt. Emellertid torde en sådan bestämmelse komma i
bestämd strid mot stadgandet i 2 kapitlet 3 § af den nya nyttjanderättslagen
och således icke kunna ifrågakomma utan en lagändring, om
hvilken det emellertid ännu torde vara för tidigt att väcka förslag,
helst äfven andra utvägar, om än icke fullt så effektiva, synas stå till buds.

I hvarje fall torde emellertid den nuvarande bestämmelsen, att
ifråga om lägenheter, som ej skola liembjudas, auktionsförfarandet
omedelbart skall tillgripas, om ej anbud underhand kan erhållas, böra
utgå. Jag har tänkt mig förfarandet böra ordnas på följande sätt.
Vid inträffande arrendeledigheter skulle i samma ordning som hittills
styckningsförslag upprättas och saluvärde samt äfven arrendevärde åsättas
de till försäljning afsedda lägenheterna. Därvid torde möjligen, på sätt
blifvit föreslaget från vissa håll, eventuella spekulanter böra lämnas
tillfälle att inställa sig och bevaka sina intressen, ett ämne, hvarom det
emellertid torde böra tillkomma Eders Kungl. Maj:t att längre fram
förordna. Sedan stycka ingsförslaget vunnit vederbörligt gillande, skulle
man därefter skrida till lägenheternas upplåtande. Först borde därvid
utbud ske till försäljning under hand. Kunde i denna ordning ej anbud
erhållas, borde det åligga domän styrelsen att utarrendera de osålda lägenheterna
på viss kortare tid för att sedan börja på nytt med deras utbjudande.
Arrendetiden vid sistnämnda slag af arrenden borde få af
domänstyrelsen bestämmas efter omständigheterna, så att, så vidt möjligt,
å hvarje ort alla år med inräknande af under året nytillkomna
lägenheter ett lämpligt antal lägenheter funnes att köpa. Dessa borde
för hvarje år genom kungörelse och annonser utbjudas till försäljning
och få af Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande försäljas, i den män
köpare erbjöde sig. Först sedan utbud sålunda skett ett flertal gånger
borde det kunna komma i fråga att försälja en lägenhet å auktion

Statsutskottets Utlåtande N:o 140.

4!)

flock att auktionsförfarandet liksom hittills skulle komma till användning
i de fall, då det gällde att skilja mellan flera lika antagliga anbud.
Emellertid borde uppenbarligen Eders Kung!. Magt vara oförhindrad
att, där försäljning under hand icke kunnat ske, förordna, att lägenheten
i stället för att försäljas skulle ånyo förenas med den fastighet, från
hvilken den afskiljts, därest eljest förhållandena medgåfve det.

I fråga om lägenhet, som vore bebyggd med enskild person tillhörigt
bostadshus, borde i första hand hembud liksom för närvarande
ske till ägaren af huset; och denna rätt att erhålla hembud borde, på sätt
domänstyrelsen hemställt och under de af styrelsen angifna förutsättningar,
utsträckas äfven till vissa brukare af lägenheter, bebyggda
med kronan tillhöriga hus. Antoges icke hembudet, borde det få ankomma
på domänstyrelsen att besluta, huruvida lägenheten skall utbjudas
till försäljning i samma ordning som öfriga lägenheter eller på annat
sätt disponeras. Därigenom skulle möjlighet öppnas för styrelsen att
ordna så, att en skötsam och ordentlig brukare, hvilken nedlagt kostnader
och arbete å en lägenhet, icke behöfde lämna densamma utan
kunde få kvarsitta antingen såsom arrendator direkt under kronan eller
såsom arrendator under hufvudgårdens innehafvare mot af domänstyrelsen
fastställd lega.

Utom den större utsikt, som genom en sådan anordning skulle
vinnas, att tillgång och efterfrågan på lägenheter komme att täcka
hvarandra, skulle därigenom äfven öppnas möjlighet att vid pröfningen
af inkomna anbud taga tillbörlig hänsyn till anbudsgifvares ekonomiska
ställning och till den omständigheten, huruvida en anbudsgifvare
redan förut äger fastighet af den storlek, att upplåtelse till honom
ej öfverensstämmer med ifrågavarande upplåtelsers ändamål. Likaledes
blir det därigenom möjligt att hindra, att samma person samtidigt
inköper mer än en lägenhet. Af särskild betydelse synes mig vara, att
därigenom äfven beredes tillfälle att pröfva anbudsgifvarnas lämplighet att
sjanständigt drifva ett dylikt mindre jordbruk. Det är nämligen just
de personliga egenskaperna, som enligt mitt förmenande äro den säkraste
borgen för, att ett dylikt företag skall lyckas, och som måste utgöra
den fasta grundval, på hvilken hela egnahemsrörelsen måste byggas,
om den ej skall förfela sitt mål. Bestämmelser i nu angifna hänseenden
synas mig alltså böra meddelas.

Dessa bestämmelser kunna emellertid ej erhålla större räckvidd
än till att gälla ifråga om upplåtelsen till förste köparen. Intet lagligt
hinder finnes däremot för, att denne i sin ordning upplåter lägenheten
till en person, som icke uppfyller de villkor, Indika uppställts för att
Bih. till Biksd. Prof. 1909. 4 Sami. 1 Afd. 95 Höft. 7

50

Statsutskottets Utlåtande N:o 146-

kunna antagas till köpare i första hand, eller som afser att använda
lägenheten för annat ändamål än till att grunda eget hem. Ifråga om
bebyggda lägenheter ligger eu icke ringa garanti häremot i byggnadernas
förefintlighet och beskaffenhet, men beträffande obebyggda lägenheter,
finnes icke något motsvarande korrektiv. Att fullständigt hindra dylika försäljningar
blir väl också, så vidt upplåtelsefriheten öfverhufvud skall
bibehållas, knappast möjligt. Det nuvarande stadgandet, att köpare af obebyggd
lägenhet kan få afbetala köpeskillingen genom årliga inbetalningar
under tio år utan att behöfva ställa säkerhet för mer än de fem första inbetalningarna,
men med risk, att hela återstående köpeskillingen är förfallen,
om ej lägenheten är bebyggd före utgången af femte året, åsyftar
vinnandet af eu viss garanti uti berörda hänseende, men är ensamt för
sig uppenbarligen icke tillfyllest. Emellertid synes det mig böra försökas,
om ej ett korrektiv i någon mån kunde vinnas, därigenom att köpare af
dylik lägenhet ålades att vid köpebrefvets utfärdande allämna en förbindelse
att inom fem år hafva lägenheten bebyggd, vid äfventyr att
eljest nödgas erlägga ytterligare ett belopp, motsvarande viss del af köpeskillingen
— jag bär tänkt mig eu femtedel — och med rätt för kronan
att till säkerhet härför erhålla inteckning i lägenheten. Härigenom
skulle det blifva betydligt mindre lockande att förvärfva densamma i
annat syfte än att bruka den särskildt för sig. För att icke göra det
omöjligt för köpare, som ville bebygga lägenheten, att erhålla egnahemslån
måste det emellertid medgifvas rättighet för köparen, att, om lian erhållit
dylikt lån, få ifrågavarande inteckning till förmånsrätten nedflyttad
närmast efter den för egnahemslånets utfående erforderliga inteckningen.
I detta sammanhang torde jag ock böra nämna, att, enligt hvad lagberedningens
ordförande meddelat mig, stadgande!! om förköpsrätt komma
att ingå i beredningens förslag till jordabalk. Kommer eu dylik lagstiftning
till stånd, bör uppenbarligen staten icke försumma att, i den
man sådant blir behöflig! för vinnande af nu ifrågavarande syfte, begagna
sig af densamma. Förbehåll, hvarigenom möjlighet härtill beredes
kronan, böra således intagas i blifvande upplåtelsehandlingar.

Äfven från andra synpunkter än dem, som i första hand gåfvo anledning
till den af mig igångsatta utredningen, torde, såsom af de afgifna
yttrandena framgår, ändring i de af 1894 års Riksdag beslutade
grunderna för lägenhetsupplåtelser vara erforderliga. Jag anhåller att äfven
härutinnan få taga Eders Kungl. Maj:ts uppmärksamhet något i anspråk.

Beträffande därvid först de fastigheter, från Indika upplåtelse af nu
ifrågavarande slag må ske utan Riksdagens medgifvande i hvar]e särskildt
fall, gäller för närvarande, att dylik upplåtelse får ske från jordbruks -

Statsutskottets Utlåtande N:o 146.

51

egendomar, för Indika arrendevärdet icke öfverstiger OOO kronor, och frän
inköpta skogsegendomar, såvidt angår inägoornråde, som tinnes vara
sådant, att för detsamma ej kan påräknas högre arrende, än nyss är sagdt.

Enligt 1804 års Riksdags förena lund a beslut må ock vid arrendeuppskattningar
förslag uppgöras till styckningar af eller afsöndringar
från större arrendegårdar, men dylika förslag skola underställas Riksdagens
pröfning, innan styckningen eller afsöndringen får ske.

För min del anser jag mig icke böra föreslå någon ändring
härutinnan.

Däremot ansluter jag mig till den af domänstyrelsen uttalade
uppfattningen, att i vissa fall inägoområden, som höra till skogsegendomar,
äfven om nämnda områden ej äro att hänföra till dem, som få
af Eders Kungl. Maj:t utan Riksdagens särskilda hörande föryttras,
böra få försäljas för nu ifrågavarande ändamål. Då till dylik föryttring
Riksdagens samtycke i hvarje fall torde böra inhämtas, synes för närvarande
ej erfordras annan bestämmelse än ett bemyndigande för domänstyrelsen
att taga initiativ i frågan. Då jag emellertid beträffande de
sex nordligaste länen kommer att förelägga Eders Kungl. Maj:t särskildt
förslag angående lägenhetsupplåtelser från kronans skogsegendomar,
torde detta bemyndigande böra begränsas till att afse allenast återstående
delar af riket.

Som nämndt, afse de hittills gällande bestämmelserna om lägenhetsupplåtelser
från kronodomänerna egentligen endast upplåtelse af
jordbrukslägenheter. Redan af det föregående framgår emellertid, att
jag härutinnan ansluter mig till den af domänstyrelsen uttalade uppfattningen,
att jämväl upplåtelser till bostadslägenheter böra medgifvas.
Med den utveckling, egnahemsrörelsen numera fått, synes mig detta
vara oundgängligt. Jag anser således därför erforderlig jämkning böra
göras i de nu gällande bestämmelserna.

Såsom jag förut framhållit, anser jag staten icke böra underlåta
att vid sin verksamhet till egnahemssakens främjande begagna sig af
den genom den nya lagen om nyttjanderätt till fast egendom öppnade
möjligheten att under vissa förhållanden upplåta bostadslägenheter under
s. k. tomträtt. Jag är öfvertygad, att dylika upplåtelser på många
platser böra kunna med fördel äga rum, och att därigenom förefintliga
behof af byggnadsplatser böra kunna på ett för såväl staten som de
enskilda gynnsamt sätt tillgodoses. Beslutanderätten i förevarande
hänseende synes böra tillkomma Eders Kungl. Maj:t; dock att kronan
ej bör få utan Riksdagens särskilda hörande betungas med skyldighet
att vid upplåtelsetidens utgång lösa å det upplåtna området uppförda
byggnader och andra inrättningar.

52

Statsutskottets Utlåtande N:o 146.

Åt Eders Kong]. Magt torde böra öfver lämnas att meddela närmare
bestämmelser angående sättet för åsättande af afgäld för tomträttsupplåtelser,
angående de närmare villkoren för dylika upplåtelser,
angående infordrande af anbud o. s. v.

Vill man göra försök med dylika upplåtelser, måste man emellertid
också söka bereda de blifvande tomträttsinnehafvarna möjlighet att erhålla
lån från egnahemslånefonden till nödiga byggnaders uppförande. Förslag
i sistberörda hänseende kommer jag att längre fram denna dagförelägga
Eders Kungl. Magt.

En fråga, som, på sätt jag förut nämnt, under ärendets utredning
i någon mån berörts, är den om storleken af de lägenheter, som skola
upplåtas. 1 sådant hänseende har föreslagits, att lägenhet icke borde
få tilltagas större, än att köparen å densamma skulle kunna erhålla
egnahemslån. Anledningen till detta förslag är, att man därigenom
velat göra det möjligt för köparna af lägenheter att på ett jämförelsevis
enkelt sätt erhålla nödig kredit.

Äfven jag är af den åsikten, att man, såvidt möjligt, bör söka
gifva de lägenheter, som upplåtas, sådan storlek, att de blifvande köparna,
i den mån behof däraf kan komma alt föreligga, kunna komma i åtnjutande
af de fördelar, egnahemslånen erbjuda. Såvidt fråga är om
bostadslägenheter, torde detta ej heller böra möta större svårigheter.
Något annorlunda ställer sig däremot saken beträffande upplåtelse af
jordbrukslägenheter. Enligt nu gällande bestämmelser för statens
egnahemslånerörelse kunna egnahemslån icke erhållas, då dylik lägenhet
med därå befintliga eller för uppförande afsedda byggnader har ett
värde öfverstigande G,000 kronor. Att ovillkorligen fastställa denna
gräns uppåt i fråga om nu omhandlade lägenheter anser jag emellertid
mindre välbetänkt. Först och främst lämpar sig i många fall ej ett
område att uppdelas i så små parceller. Det kan ju t. ex. hända, att
ett område, som ligger för sig, skildt från hufvudgården, är för litet,
för att man därå skulle kunna få plats till två lägenheter, men af för
högt värde, för att, om det säljes odeladt, köparen därå skall kunna
erhålla egnahemslån o. s. v. Vidare kan det från nationalekonomisk
synpunkt vara af intresse, att de nya jordbruk, som äro afsedda
att på ifrågavarande sätt bildas, icke genomgående blifva så små,
som med nuvarande bestämmelser de lägenheter måste vara, å hvilka
egnahemslån skola kunna erhållas. • Jämväl de något större småbruken,
de, som äro af den storlek, att en familj med visshet kan
beräknas kunna fullt försörja sig på dem, hafva, såsom äfven synes
hafva varit 1894 års Riksdags uppfattning, den stora betydelse inom

Statsutskottets Utlåtande N:o 146.

53

folkhushållningen, att deras uppkomst bör på allt sätt befrämjas. Endast
så tillvida torde man böra lägga vikt vid att begränsa lägenheternas
storlek, att det bör tillses, att desamma i regel icke göras större, än
att de böra kunna skötas utan nämnvärdt anlitande af legd arbetskraft.
Erinras bör slutligen, att, därest livad jag längre fram kommer att
föreslå i fråga om ordnandet af betalningsvillkoren vid försäljningar af
jordbrukslägenheter vinner bifall, det endast ifråga om obebyggda sådana
lägenheter kommer att blifva af intresse för köparna att kunna erhålla
egnahemslån.

Jag anser alltså ifrågavarande upplåtelser, såsom äfven varit regel
hittills, böra afse befrämjandet af uppkomsten utaf såväl själfständiga
småbruk i allmänhet som egnahemslägen heter i detta ords mera inskränkta
bemärkelse, däri inberäknadt bostadslägenheter.

Nu gällande bestämmelser om köpeskillingarnas likviderande innefattas
dels uti punkten h) af 1894 års Riksdags beslut, där det stadgas,
att köpare af lägenhet, som enligt detta beslut försäljes, skall, därest
han sådant åstundan äga inbetala köpeskillingen under loppet af tio
år med en tiondel årligen, dock mot skyldighet att ställa säkerhet,
där lägenheten är bebyggd, för hela, men eljest för halfva köpeskillingen,
och dels uti 6:te, 8:de och 10:de punkterna af förenämnda nådiga
skrifvelse den 25 september 1896, där det lämnas ytterligare föreskrifter
om säkerhets ställande jämväl vid anbuds afgifvande i allmänhet. Såsom
säkerhet fordras antingen borgen eller sådan säkerhetshanäling, som
enligt gällande bestämmelser godtages för arrende.

Mot dessa bestämmelser har nu hufvudsakligen anmärkts, dels att
staten endast borde fordra säkerhet för första inbetalningen, dels att
staten borde alldeles afstå från fordringarna på borgenssäkerhet och
nöja sig med att fordra säkerhet endast i de fall, då köpeskillingen skulle
gäldas afbetalningsvis, samt då allenast kräfva inteckningssäkerhet, dels
att rätten att betala köpeskillingen medelst afbetalningar innebure eu
orättvisa mot dem, som önskade erlägga hela likviden vid tillträdet,
därest ej ett räntan motsvarande afdrag medgåfves de senare, dels att
amorteringstiden borde förlängas, samt dels att statens köpeskillingsfordran
borde öfverflyttas på egnahemslånefonden.

Hvad nu först och främst angår frågan om den säkerhet, staten
bör fordra, kan jag erinra, att jordbrukslägenhetskommittén, som i
fråga om bebyggda lägenheter ville bibehålla det i nådiga brefvet den
29 maj 1874 stadgade betalningssättet och endast i fråga om obebyggda
lägenheter föreslog medgifvande af betalningsanstånd med tioårig
afbetalningstid, hemställde, att för köpeskillingen ej skulle for -

54

Statsutskottets Utlåtande N:o 146.

dras annan säkerhet än inteckning i den sålda lägenheten. Kronan
borde således afstå från det anspråk på borgenssäkerhet, som kronan,
utöfver rätt till inteckning för köpeskillingen, vid försäljning af domäner
i allmänhet uppställde bland köpevillkoren. Detta anspråk hade
i fråga om vanliga kronohemman, som försåldes, sitt berättigande i
den omständigheten, att, om t. ex. egendomens hufvudsakliga värde
läge i växande skog, kronan kunde riskera, att denna nedhögges
och fastighetens värde därigenom så försämrades, att inteckningen ej
vidare utgjorde full säkerhet för utbekommande af köpeskillingen.
Något dylikt vore emellertid ej att befara vid försäljning af smärre
lägenheter, vid Indika någon större skogstillgång ej syntes vara att
påräkna och beträffande Indika rätt till forsta inteckningen för köpeskillingen
borde utgöra fullgod säkerhet för densamma. Därtill komrne,
att anspråk på borgen skulle från möjlighet att förvärfva en egen
jordlägenhet utesluta pilängen mindre bemedlad eller obemedlad person,
som icke kunde anskaffa borgen, nien hvars arbetskraft, förenad med
flit och duglighet, likväl skulle göra honom synnerligen ägnad att
förbättra och förkofra en till honom upplåten jordbit till både sin egen
och det allmännas gagn. Hade han någon kredit, borde denna i första
hand användas för uppförande af byggnader å lägenheten och de
öfriga utgifter, som dennas första uppbrukande i flera fall torde erfordra,
och ej förspillas eller åtminstone förminskas genom tvånget att anskaffa
en borgen, som för kronan icke syntes behöflig.

Emot kommitténs förslag framställdes emellertid under ärendets
vidare handläggning anmärkningar, särskild! af domänstyrelsen, som
anförde, dels att inteckningssäkerhet ensam icke vore tillfyllest samt
dels att ställandet af säkerhet redan vid anbudets afgifvande af vissa
skäl vore lämpligt. Sålunda borde ej köpebref utfärdas förr än första
inbetalningen af köpeskillingen skett, och detta kunde dröja ganska
länge. Emellertid kunde friheten från skyldighet att vid anbuds afgifvande
ställa säkerhet föranleda förvecklingar, om köparen sedermera
droge sig tillbaka o. s. v. Styrelsen hemställde alltså, att i förevarande
hänseende måtte meddelas vissa af styrelsen föreslagna bestämmelser,
som i hufvudsak öfverensstämma med de sedermera uti
1896 års skrifvelse meddelade.

Från andra håll hade dessutom anmärkts, att skyldigheten att
ställa säkerhet redan vid anbuds afgifvande särskild! vore af vikt vid
auktioner för att hindra, att mer eller mindre ovederhäftiga personer
skulle genom anbuds afgifvande förrycka förfarandet.

Domänstyrelsens betänkligheter i fråga om krafvet på säkerhet
delades af vederbörande departementschef, som emellertid i enlighet

Statsutskottets Utlåtande N:o 140.

med från olika håll uttalade önskningar föreslog utsträckning af amorteringstiden
till tio år äfven för bebyggda lägenheter.

För min del anser jag i likhet med hvad domänstyrelsen och ett
flertal af Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i nu förevarande ärende
hemställt, att kronan ej bör fordra annan säkerhet för köpeskillingens
erläggande än att, då köparen önskar erlägga köpeskillingen af betalningsvis,
inteckningssäkerhet bör ställas för do afbetalning™-, som förfalla
efter tillträdet; och således inteckningsförbindelse för dessa afbetalningar
aflämnas senast vid köpebref^ utfärdande. Några betänkligheter mot en
sådan ordning böra, synes det mig, vid bifall till hvad jag härförut
föreslagit i fråga om särskild pröfning af anbudsgifvares personliga
egenskaper och sättet för upplåtelsernas verkställande icke möta, helst
om tillika, såsom af lagberedningen i dess senaste förslag hemställts,
inom kort sådana bestämmelser komma till stånd, att den, som icke vidblifver
gjordt anbud, kan ådömas skadestånd.

Gillas mitt förslag i nyssnämnda hänseende, torde emellertid omsorgen
om statens säkerhet kräfva ett stadgande, att, där å lägenheten
finnes skog och denna af köparen afverka^ hårdare, än som erfordras
för gårdens behof eller för odling, köpeskillingen genast skall vara till
betalning förfallen.

Hvad angår frågan om ränteafdrag, då hela köpeskillingen erlägges
vid tillträdet, synes mig den tanke, som ligger till grund för
framställningarna härutinnan, äga sitt fulla berättigande. En köpare,
som önskar erhålla egnahemslån, måste under nu rådande förhållanden
för att som säkerhet för detta kunna lämna första inteckningen i sin
lägenhet vara betänkt på att erlägga hela köpeskillingen genast. I
regel måste han därför anlita egnahemslånet. På detta får han emellertid
erlägga ränta efter 3,6 procent. Hen åter, som antingen ej beliöfver
anlita lånevägen eller är i sådana omständigheter, att han kan köpa
någon af de större lägenheterna, får däremot med den nuvarande ordningen
af staten ett räntefritt lån å nio tiondelar af köpeskillingen.
Äfven om amorteringstiden blir väsentligt kortare för en köpare af
det senare slaget än för egnahemslånetagaren, innebär det anmärkta
förhållandet en orättvisa mot den senare; och förhållandet förändras ej
därigenom, att tilläfventyrs vid en del uppskattningar köpeskillingarnas
belopp bestämmas med hänsyn äfven till den längre betalningstiden.

För min del anser jag, jämväl med hänsyn till de förslag om
förändringar i betalningsvillkoren i öfrig!, jag kommer att föreslå,
saken bäst ordnas genom en föreskrift, att saluvärdet bestämmes med
hänsyn därtill, att köpeskillingen skall betalas kontant vid tillträdet

56

Statsutskottets Utlåtande N:o li6.

och att d.en köpare, som önskar verkställa likviden afbetalningsvis, skall
erlägga ränta å den oguldna delen af köpeskillingen efter viss räntefot,
som lämpligen torde kunna bestämmas till förenämnda för egnahemslån
stadgade eller 3,6 för hundra om året.

Beträffande frågan om ändringar i sättet för själfva köpeskillingens
gäldande gäller, som nämndt, för närvarande, att köpeskillingen kan
betalas antingen kontant eller genom amortering under tio år. I sistnämnda
fall skall alltid en tiondel af köpeskillingen gäldas kontant vid
tillträdet. I den mån dessa villkor kunna anses för betungande, skulle
uppenbarligen eu lindring i desamma väsentligen bidraga till vinnandet
af det mål, man genom ifrågavarande upplåtelser velat vinna.

I fråga om det framtida ordnandet af dessa förhållanden torde
jag först och främst böra erinra, att man enligt min uppfattning icke
bör frångå den jämväl i gällande bestämmelser angående den af staten
utöfvade egnahemsiånerörelsen uttalade principen, att, för att en person
skall kunna komma i åtnjutande af särskildt bistånd från det allmännas
sida vid bildandet af eget hem, han måste kunna själf i någon mån
bidraga till det egna hemmets förvärfvande. Häri ligger nämligen,
om än vid företag af ifrågavarande art de personliga egenskaperna
innebära de bästa garantierna för framgång, eu viss säkerhet för,
att icke köparen, i stället för att genom upplåtelsen hjälpas, indrages
i svårigheter, som det icke står i hans makt att öfvervinna. Att uppbygga
det egna hemmet helt och hållet på skuld torde nämligen, särskildt
hvad angår de något större jordbrukarhemmen, vara ett experiment,
som icke lyckas annat än i undantagsfall. Liksom således förenämnda
bestämmelser angående egnahemsiånerörelsen uppställa som villkor för
beviljande af egnahemslån, att sådant lån icke får lämnas till högre
belopp, än som motsvarar en viss del af värdet af den lägenhet, hvarom
fråga är, med därå befintliga eller för uppförande afsedda byggnader,
anser jag således, att det i hvarje fall vid de upplåtelser, om Indika nu
är fråga, fortfarande måste fordras, att en viss del af köpeskillingen
erlägges kontant vid tillträdet. Denna del torde dock ej behöfva vara
större än för närvarande och således kunna bestämmas till en tiondel.

Hvad därefter angår det vidare ordnandet af betalningsvillkoren
vid nu ifrågavarande upplåtelser, anser jag, att en bestämd skillnad
måste göras mellan bostadslägenheter och jordbrukslägenheter.

Såsom af det föregående framgår, är det särskildt i fråga om jordbrukslägenheter,
som jag ansett det böra tillses, att man genom att göra
betalningsvillkoren så gynnsamma som möjligt i största .möjliga män

Statsutskottets Utlåtande N:o 146.

57

underlättar för personer, som icke äga väsentligare tillgångar, att förvärfva
de lägenheter, om hvilka här är fråga. Visserligen kan redan
nu en person, som i öfrigt uppfyller villkoren för att erhålla ett egnahemslån,
om lägenheten icke är för dyrbar, genom att skalfa sig ett
dylikt lån vinna öfverhufvudtaget tillfredsställande betalningsvillkor. Det
är emellertid endast en del af do personer, om hvilka bär är fråga,
som uppfylla villkoren för erhållande af egnahemslån, liksom det, såsom
jag förut framhållit, icke torde vara lämpligt att fastslå, att alla de
lägenheter, som kunna komma i fråga att upplåtas i nu ifrågavarande
ordning, skola till storleken så afpassas, att deras värde icke öfverstiger
det, som högst är medgifvet, för att egnahemslån skall kunna erhållas.
För de fall, då egnahemslån sålunda icke kan erhållas, gäller det att
tillse, om icke ytterligare lättnader utöfver dem, som med nuvarande
afbetalningssystem stå till buds, böra beredas. För min del anser
jag detta vara önskvärdt. Den, som visserligen har ett litet kapital
till uppsättning och första afbetalningen å köpeskillingen, men i öfrigt
är hänvisad att gälda denna med hvad han genom sitt arbete kan
frånvinna lägenheten, torde ofta komma i den belägenhet, att han ser
sig urståndsatt att utan afsevärd skuldsättning på annat håll verkställa
amorteringen af köpeskillingen på så kort tid som tio år.
Härtill kommer, att äfven för de fall, då eljest egnahemslån skulle
kunna erhållas, det kan ifrågasättas, om det ej vore en fördel såväl
för köparen som staten, om betalningsvillkoren gjordes sådana, att
köparen icke tvingades att anlita egnahemslån. För köparen skulle
detta innebära en lättnad så tillvida, att han sluppe allt besvär med
ingifvande af låneansökning och anskaffande af därför erforderliga handlingar.
För staten åter skulle af en sådan anordning vinnas den fördelen,
att en del belopp, som eljest skulle behöfva utgå af egnahemslånefonden
för att omedelbart åter såsom köpeskillingar ingå till statsverket,
skulle blifva disponibla för lån till sådana inköp, beträffande
hvilka staten icke på annat sätt kan träda hjälpande emellan. Härtill
kommer, att genom en dylik anordning tillfälle skulle öppnas att på
ett af behofvet säkerligen påkalladt sätt tillgodose köpare af ouppodlade
lägenheter. I fråga om dylika köpare gäller det mer än om andra, att
deras förmåga att med afkastningen af lägenheten förränta och amortera
köpeskillingen under den första tiden måste blifva ganska inskränkt.
För dem torde det därför i regel vara af synnerligen stort intresse, om
deras amorteringsskyldighet under odlingstiden kunde inskränkas till det
minsta möjliga. En lämplig åtgärd i sådan riktning vore att bereda
möjlighet för att skyldigheten att börja amortera den del af köpeskil''
Bill. till Riksd. Prof. 1909. 4 Sami. 1 Afd. 95 Höft. 8

58

Statsutskottets Utlåtande N:o 146.

lingen, hvilken icke enligt det föregående skulle erläggas kontant vid
tillträdet, kunde framflyttas till en tidpunkt, då största delen af odlingsarbetet
borde kunna beräknas vara utfördt. Huru långt uppskof, som
härför i det enskilda fallet blir erforderligt, beror i viss mån på omständigheterna.
Ett medgifvande att i fråga om dylika lägenheter framflytta
amorteringsskyldighetens inträdande till femtonde året efter tillträdet,
torde emellertid bereda tillfälle att tillgodose alla berättigade
intressen i förevarande hänseende.

Beträffande åter bostadslägenheter är förhållandet ett annat. Visserligen
är det äfven i fråga om dylika lägenheter af intresse, att egnahemsbyggandet
såvidt möjligt underlättas för de ekonomiskt mindre
vällottade befolkningsklasserna, men de, som köpa dylika lägenheter,
kunna i hvarje fall icke beräkna att af jordens afkastning erhålla afsevärda
bidrag till köpeskillingens förräntande och amortering, utan äro
därför hänvisade till de inkomster, de genom sin arbetskraft kunna bereda
sig från annat håll. Värdet af marken ingår för öfrigt vid dylikt
egnahemsbyggande i regel till ytterst ringa del i värdet af det hela.
För dylika köpare synes därför en utsträckning af amorteringstiden utöfver
den nu gällande af tio år vara af mindre betydelse. I de fall, då
nämnda amorteringstid skulle vara för kort, öppnar dessutom möjligheten
att erhålla egnahemslån en utväg för köparen att bereda sig erforderliga
lättnader vid köpeskillingens erläggande.

Från de synpunkter, för hvilka jag nu redogjort, och med iakttagande,
att betalningssystemet så nära som möjligt anpassas efter de
former som gälla beträffande återbetalningen af egnahemslån, har jagtänkt
mig, att de grunder, efter hvilka betalningsvillkoren, där icke
köpeskillingen i dess helhet erlägges kontant vid tillträdet, skulle ordnas,
borde blifva i hufvudsak följande, nämligen:

ifråga om jordbrukslägenheter:

att en tiondel af köpeskillingen erlägges kontant vid tillträdet
samt återstoden uppdelas i två lika delar, en amorteringsdel och en
stående del;

att amorteringsdelen inbetalas i samma ordning som amorteringsdelen
af ett egnahemslån med den skillnad, att, där lägenhet vid upplåtelsen
är till hufvudsaklig del ouppodlad, amorteringsskyldighetens
inträdande må kunna framflyttas till senast femtonde året efter utgången
af det kalenderår, under hvilket tillträdet ägt rum;

att det skall stå lägenketsägaren fritt att när som helst inbetala
köpeskillingen i dess helhet jämte upplupen ränta samt att göra de
af betalningar, han önskar, å den stående delen;

Statsutskottets Utlåtande N:o 146.

59

att däremot i regel den stående delen icke skall kunna, så länge
lägenhetsägaren i afseende å häfd och dylikt uppfyller vissa fordringar,
uppsägas från statens sida förrän amorteringsdelen till fullo gnidits; och

att emellertid den stående delen i hvarje fall skall vara gulden
inom fem år, från det sista inbetalningen å amorteringsdelen bort
fullgöras;

samt i fråga om bostadslägenheter:

att köpeskillingen såsom hittills skall gäldas under tio år med en
tiondel årligen.

Visserligen uppkommer vid bifall till hvad jag sålunda föreslagit
eu svårighet såtillvida, att, för att en köpare af lägenhet skall kunna
komma i åtnjutande af de ifrågasatta gynnsamma betalningsvillkoren,
det förutsättes, att staten för sin fordran behåller första inteckningen i
lägenheten. Köparen blir därigenom vid nu gällande bestämmelser ifråga
om lån från egnahemslånefonden utesluten från möjligheten att, om
lägenheten är obebyggd, erhålla egnahemslån till nödiga byggnaders
uppförande. I fråga om bostadslägenheter torde detta vara af mindre
betydelse, då ju betalningsvillkoren för egnahemslån äro gynnsammare
än de, som skulle komma att gälla beträffande inbetalandet af köpeskillingarna
för ifrågavarande lägenheter, till följd hvaraf det i hvarje
fall blir förmånligast för en köpare att taga egnahemslån äfven till gäldande
af köpeskillingen för marken. Vidkommande åter obebyggda
jordbrukslägenheter måste angifna förhållande innebära en afsevärd
olägenhet, som måste afhjälpas. Jag har ansett detta icke lämpligen
kunna ske på annat sätt, än att en förändring vidtages i villkoren för
egnahem slånerörelsen, hvarigenom ifråga om jordbrukslägenheter förklaras,
att den omständigheten, att staten innehar första inteckningen
för sin köpeskillingsfordran för själfva marken, ej utgör hinder för, att
egnahemslån till nödiga byggnaders uppförande lämnas mot till förmånsrätten
närmast efter! iggande inteckning. Förslag härtill kommer
jag att förelägga Eders Kungl. Maj:t i samband med förenämnda förslag
om rätt att utlämna egnahemslån mot inteckningar i tomträtt.

Från vissa håll har föreslagits, att staten i förevarande hänseende
borde samarbeta med de egnahemssammanslutningar, som antingen
redan bildats litet hvarstädes här i landet eller komme att bildas.
Samarbetet skulle särskildt bestå däruti, att från statens domäner lämpliga
områden upplätes till dylika sammanslutningar. Äfven jag delar
i viss mån denna uppfattning. Frågan om dylikt samarbete synes mig
emellertid alltid böra underställas Riksdagens pröfning. Föreskrifter
torde således i detta sammanhang endast böra meddelas i så måtto, att

60

Statsutskottets Utlåtande K:o 146.

Motioner.

det sörjes för, att erforderliga förslag och uppskattningar af områden,
som kunna komma i fråga att på detta sätt upplåtas, varda verkställda.

Enligt 1894 års Riksdags beslut ankommer det på Eders Kungl.
Maj:t att besluta om den ordning för jordstyckning, enligt hvilken upplåtelse
af ifrågavarande slag skall ske. Sedan numera lagstiftningen på
ifrågavarande område genom lagen den 27 juni 1896 om hemmansklyfning,
ägostyckning och jordafsöndring erhållit en viss utslutning,
torde några betänkligheter icke möta att öfverlämna åt domänstyrelsen
att efter omständigheterna förordna om sättet för lägenheternas afskiljande.

Punkten k) i 1894 års Riksdags beslut handlar om den jordnatur,
som efter afskiljandet af lägenhet, som fått mantal sig åsatt, skall tillkomma
densamma. Hvad där ordas om kronotionde och ränta, torde
numera, sedan grundskatteafskrifningen genomförts, kunna bortfalla.

Beträffande de jordbruksdomäner, som jämlikt Riksdagens beslut
vid löpande arrendeperiods utgång skola försäljas, äfvensom vidkommande
sådana till inköpta skogsegendomar hörande områden, som Riksdagen
medgifvit Kungl. Maj:t att utan Riksdagens vidare hörande försälja,
gäller enligt Riksdagens medgifvande, att inflytande köpeskillingar få
användas till inköp för kronans räkning af skogbärande eller till skogsbörd
tjänlig mark. I fråga om en del af dessa egendomar utgår giltighetstiden
för Riksdagens ifrågavarande medgifvande med 1909 års utgång.
I alla de fall, då Riksdagen särskildt medgifvit upplåtelser, af
det slag, hvarom nu är fråga, har också Riksdagen tillika bemyndigat
Kungl. Maj:t att använda inflytande köpeskillingar på förenämnda sätt.
Ett generellt medgifvande i dylik riktning torde nu höra af Riksdagen
utverkas. Förslag i sådant syfte kommer jag att i annat sammanhang
framlägga till vederbörlig pröfning.

Slutligen torde liksom år 1894 Riksdagens uttryckliga medgifvande
böra inhämtas därtill, att Eders Kungl. Maj:t må äga beträffande ifrågavarande
upplåtelser meddela de närmare bestämmelser, som kunna finnas
erforderliga, däri inbegripna jämväl bestämmelser angående öfvergången
till de nya grunderna.»

I detta sammanhang har utskottet till behandling förehaft tre
särskilda i förevarande ämne väckta motioner, nämligen

inom Första Kammaren n:o 58, däri herr E. Lindblad föreslagit,
att Riksdagen behagade besluta följande ändrade lydelse af nedan berörda
punkter af den i Kungl. Maj:ts proposition n:o 41 föreslagna
stadgan för egnahemsupplåtelser från kronojord:

Statsutskottets Utlåtande N:o 146.

61

i l:o) att såsom egnahemslägenheter må — — såviclt fråga är
om bostadslägenheter, dessa i allmänhet, där ej särskilda skäl därtill

föranleda, ej böra tilltagas större--att jämväl beträffande jordbruks lägenheter

— — kunna erhålla egnahemslån, samt att där så lämpligen
kan ske, jordbrukslägenhet ej må göras större — — legd arbetskraft;

i 9:o) 4:de stycket: att lägenhet i regel, där så ske kan, ej må upplåtas
till den, som redan äger fast egendom — —

i st. f. 2 sista styckena ett nytt sådant:

att, sedan en lägenhet på här förut angifvet sätt blifvit till försäljning
utbjuden 3 gånger, det skall ankomma på Kungl. Maj:t att
afgöra, huruvida lägenheten skall, där så låter sig göra, återförenas
med stamhemmanet eller å offentlig auktion till den högstbjudande
försäljas eller, i fråga om jordbrukslägenhet, om genom domänstyrelsens
■eller Konungens befallning skaf vandes försorg egendomen må utarrenderas,
hvarvid, om nödiga hus därå fattas, sådana kunna uppföras af arrendatorn
mot arrendeafdrag och lägenheten därefter mot skälig amortering af såväl
jordens och skogens som byggnaders värde kan blifva arrendatorns egendom;

i 14:o a) i fråga om jordbrukslägenheter:

att en tiondedel af köpeskillingen erlägges kontant vid köpet, men
att denna tiondedel kan få betalas vid tillträdet, såvida två af Konungens
befallning skafvande som vederhäftiga ansedda personer borga en för båda
och båda för en såsom för egen skuld för samma betalning;

att återstoden uppdelas i två lika delar, en amorteringsdel och
en stående del;

att å amorteringsdelen--kapitalbeloppet af amorteringsdelen;

att amorteringsskyldigheten — — i fråga om lägenhet, som vid
upplåtelsen är till större del obebyggd eller i af sevärd mån ouppodlad,
amorteringsskyldighetens inträdande må framflyttas intill femtonde året
efter året för tillträdet;

b) i fråga om bostadslägenheter:

att köpeskillingen skall erläggas under tio år--första tionde delen

erlägges kontant vid köpet, men att denna tiondedel kan få betalas
vid tillträdet, såvida två af Konungens befallningshafvande som veder -häftige ansedda personer borga en för båda och båda för en såsom för
egen skuld för samma betalning;

att vid tillträdet jämväl skall aflämnas förbindelse med inteckningsmedgifvande
å återstående nio tiondedelar jämte ränta;

62

Statsutskottets Utlåtande N:o 146.

i 19:o) att afskiljandet af de till försäljning — — kunna äga
rum vare sig genom ägostyckning eller genom afsöndring;

samt inom Andra Kammaren n:o 214, däri herr C. Lindhagen
in. fl. hemställt,

att, med anledning af ifrågavarande proposition, Riksdagen ville
besluta

l:o) beträffande jordbrukslägenheter: bestämmelser i hufvudsaklig*
anslutning till ett i motionen ifrågasatt arrendesystem och

2:o) beträffande bostadslägenheter: bestämmelser om tomträttsupplåtelser
eller eventuellt arrendeupplåtelser, anordnade i hufvudsak
på sätt i motionen närmare angifvits;

eller, om detta ansåges ej kunna nu medhinnas, att Riksdagen
ville återremittera frågan till Kungl. Maj:t med begäran om nytt förslag
till nästa Riksdag i förenämnda syfte;

och n:o 229, däri herr K. Staaff in. fl. hemställt, att med anledning
af samma proposition Riksdagen ville besluta

1) att jämte den af Kungl. Maj:t föreslagna upplåtelse med full
äganderätt, sådant arrende- eller besittningssystem, som i motionen
angifvits, måtte medgifvas och att därvid de hufvudsakliga grunder
måtte fastställas, som i motionen upptagits för dylik upplåtelse;

2) att i de närmare bestämmelser, som föreslagits vid upplåtelse
af jordbrukslägenheter enligt Kungl. Maj ds förslag, sådan ändring
måtte vidtagas, att jämväl vid äganderättsupplåtelser en särskild nämnd
måtte anlitas som biträde med de hufvudsakliga uppgifter i tillämpliga
delar, som i motionen angifvits i sammanhang med det ifrågasatta
arrendesystemet; samt att statens inteckning för den oguldna delen af
köpeskillingen måtto till förmånsrätten få komma efter egnahemslåneinteckningen.

I sistnämnda motion yrkas därjämte alternativt och under förutsättning,
att under l:o) upptagna förslag till arrendesystem icke skulle
befinnas tillräckligt uttömmande för att nu kunna godkännas och vederbörande
utskott ej heller funne sig kunna föreslå de kompletterande
föreskrifter, som tilläfventyrs erfordrades,

att Riksdagen ville i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla om framläggande
för nästa Riksdag af förslag till bestämmelser angående en
arrende- eller besittningsrätt af betryggande art till småbruk å kronodomänerna
och hvad därmed ägde sammanhang.

Beträffande de skäl motionärerna anfört till stöd för sina framställningar,
tillåter sig utskottet att hänvisa till motionerna.

Statsutskottets Utlåtande N:o 14(i.

63

Nu gällande af 1894 års Riksdag fastställda grunder för åtgärder
i syfte att åt mindre bemedlade och obemedlade bereda tillfälle att
bilda egna jordbruk lida, såsom ock departementschefen framhållit, af
åtskilliga brister, af hvilka enligt utskottets förmenande den förnämsta
torde ligga däri, att, då en kronoegendom i förenämnda syfte uppdelats
i småbrukslägenheter, samtliga lägenheterna skola såvidt möjligt och
utan tillbörlig hänsyn till, om fullt lämpliga köpare kunna för alla lägenheterna
påräknas, försäljas. Riksdagen har också förut framhållit olägenheterna
häraf och uttalat önskvärdheten af ändring härutinnan. 1 betraktande
af nu anmärkta förhållanden torde den hufvudsakligaste innebörden
af Kungl. Maj:ts föreliggande förslag — som afser dels att, till
undanröjande af förefintliga brister i nu gällande bestämmelser i ämnet,
ersätta nämnda bestämmelser med mera ändamålsenliga sådana och dels
att utvidga bestämmelserna om lägenhetsförvärf från kronoegendomar
till att omfatta upplåtelser af egnahemslägenheter i allmänhet och således
ej blott, såsom för närvarande, jordbrukslägenheter utan jämväl bostadslägenheter
— vara, att genom förslagets bestämmelser möjliggöres,
att försäljningen af från kronoegendom utbruten lägenhet icke måste
ske omedelbart utan kan uppskjutas, tills fullt lämplig köpare anmäler
sig, samt att således för personer, som önska bilda egna hem, utsikterna
ökas att kunna erhålla eu lägenhet omedelbart, när det bäst passar för
dem, och utan att behöfva invänta eu förr eller senare skeende styckning
af någon kronoegendom. Eu olägenhet med det föreslagna förfaringssättet
är visserligen, att kronan genom detsamma kan komma
att tillskyndas förlust i form af minskade inkomster, då lägenheterna i
afvaktan på försäljning icke kunna beräknas lämna skälig afkastning,
och till och med direkta utgifter i det fall, att kronan måste vidtaga
särskilda åtgärder för någon lägenhets häfdande. Det lämpligaste sättet
för ifrågavarande angelägenhets ordnande torde därför, som äfven departementschefen
antydt, vara, att kronoarrendatorerna ålades att under
arrendetiden till egnahemslägenheter vid behof afstå, naturligtvis mot
godtgörelse, vissa områden af de arrenderade fastigheterna. I sådant
syfte har också motioner, n:is 68 och 69 i Första Kammaren, väckts
af herr Lindblad, hvilka motioner öfverlämnats till förberedande behandling
af sammansatt stats- och lagutskott, hvilket, då gällande arrendelag
icke medgåfve ett sådant åläggande för arrendator, i utlåtande i
anledning af motionerna lärer föreslå, att Riksdagen måtte i skrifvelse till
Kungl. Maj:t anhålla, det täcktes Kungl. Maj:t taga under öfvervägande,
huruvida icke till främjande af egnahemsrörelsen de hinder, som för
närvarande möta mot att under löpande arrendetid från kronoegendomar

Utskottet*

yttrande.

64

Statsutskottets Utlåtande N:o 146.

afsöndra lägenheter, skulle kunna undanröjas samt de förslag, som af
utredningen framgå, måtte föreläggas nästkommande års Riksdag. Då
alltså det ofvan ifrågasatta tillvägagångssättet icke torde för närvarande
kunna anlitas samt det af Kungl. Maj:t föreslagna förfarandet vid lägenheternas
försäljning otvifvelaktigt är i hög grad ägnadt att främja
ändamålet med upplåtelserna och således jämväl hela egnaliemssaken,
anser utskottet, i betraktande af nämnda saks stora sociala betydelse,
staten böra utan tvekan påtaga sig de därmed förbundna kostnaderna.
Utskottet har alltså ansett sig böra i hufvudsak biträda Kungl. Maj:ts
ifrågavarande förslag, därvid utskottet emellertid velat uttala den förvissning,
att den lokala domänförvaltningen, på hvilken det i första
hand torde bero, huru kostsamt det nya systemet kommer att blifva
för staten, vid lägenheters afskiljande från kronoegendomar förfar med
största omtänksamhet och försiktighet.

I afseende å formen för ifrågavarande markupplåtelser har Kungl.
Maj:t föreslagit, att upplåtelserna skulle ske med äganderätt, dock att
i särskilda fall äfven tomträtt skulle kunna ifrågakomma, hvilket undantag
naturligtvis endast har praktisk betydelse beträffande bostadslägenheter.
Af motionärerna har herr Lindhagen m. fl. föreslagit, att upplåtelserna
endast skulle ske under arrende- eller tomträtt, och herr Staaff
in. fl., att jämte äganderätten skulle såsom upplåtelseform förekomma
en på visst sätt beskaffad arrende- eller besittningsrätt. Medgifvas må,
att de af motionärerna förordade upplåtelseformerna i det afseendet
lämna större garanti än äganderätten för att ändamålet med upplåtelserna
ernås, att vid deras användande rätten att öfverlåta lägenheterna
kan regleras i enlighet med den ursprungliga upplåtelsens ändamål;
och vore det därför synnerligen önskligt, att en utredning snart komme
till stånd i syfte att utröna, huruvida och på hvad sätt en inskränkning
af jordäganderätten lämpligen skulle kunna möjliggöras genom begränsning
af rätten att öfverlåta densamma. Men då äganderätten i öfriga
afseenden och särskilt med hänsyn till kostnaderna för kronan, hvilka
vid upplåtelser under arrenderätt sannolikt skulle blifva oskäligt stora
för utöfvande af uppsikt öfver lägenheternas häfdande in. m., torde
vara den i allmänhet lämpligaste formen för ifrågavarande upplåtelser
samt Kungl. Maj:ts förslag jämväl lämnar rum för ett begagnande af
tomträttsinstitutet, där detta vid någon särskild upplåtelse skulle befinnas
lämpligare, bär utskottet, som i sitt, den 27 innevarande månad afgifna
utlåtande angående herr Lindhagens i anledning af Kungl. Maj:ts proposition
n:o 44, angående upplåtande af nybyggeslägenheter å vissa delar
af Alträsks och Svanå kronoparker samt f. d. Selets stockfångstskog,

Statsutskottets Utlåtande N:o 140.

G5

väckta och i sammanhang med nämnda proposition åt'' utskottet behandlade
motion n:o 215 angifver sin uppfattning i frågan, ansett sig höra
biträda Kungl. Maj:ts förslag, i hvad detsamma afser sättet för ifrågavarande
markupplåtelser.

Beträffande herr StaafFs in. fl. motion i öfrigt får utskottet anföra,
att den af motionärerna såsom biträde vid lägenhetsupplåtelserna ifrågasatta
nämnden, enligt utskottets förmenande, skulle komma att vålla
onödig omgång vid upplåtelserna och i alla händelser icke blifva till
afsedt gagn, samt att utskottet i utlåtande denna dag i anledning
af Kungl. Maj:ts proposition n:o 42, angående utsträckt rätt att
utlämna egnahemslån, framställer förslag i fråga om den inbördes förmånsrätten
mellan ifrågavarande lägenheter möjligen graverande inteckningar
för statens köpeskillingsfordran och egnahemslån. På grund af
hvad sålunda anförts, anser sig utskottet icke kunna biträda herrar Lindhagens
m. fl. och StaafFs in. fl. ifrågavarande motioner.

Beträffande de särskilda punkterna af Kungl. Maj:ts och herr
Lindblads föreliggande förslag har utskottet funnit anledning till yttrande
i nedan angifna hänseenden.

Punkt l:o) Enär det lätt kan inträffa, att en hel, välbebyggd
kronoegendom eller ett till en kronoegendom hörande för bildande af
särskild jordbrukslägenhet lämpligt område är af den storlek, att, om
däraf bildas en lägenhet, denna blir något större, än att den i uppodladt
skick kan brukas utan nämnvärdt anlitande af legd arbetskraft,
samt om två lägenheter bildas, åtminstone den ena af dessa blifver så
liten, att därå icke kan födas en familj, finner utskottet motionärens
förslag beträffande jordbrukslägenheternas storlek böra af Riksdagen i
sak antagas, dock med någon jämkning i affattningen. Den af motionären
föreslagna ändringen i afseende å bostadslägenheterna synes
utskottet däremot icke behöflig.

Punkt 4:o) Vid denna punkt har utskottet särskildt velat uttala,
att redan vid uppgörande af förslag till lägenheters upplåtande från eu
egendom nödig uppmärksamhet må ägnas de anordningar, som må
kunna vidtagas till förekommande af att lägenheter, som icke omedelbart
blifva försålda, råka i vanhäfd.

Punkt 9:o) Bestämmelsen i Kungl. Maj:ts förslag, att lägenhet
ej må upplåtas till den, som redan äger fast egendom af den storlek,
att därå kan födas en familj, synes vara obehöfligt sträng t. ex. för det
fall, att vid en i öfrigt lämplig plan för en egendoms uppstyckning i
lägenheter ett område, som är för litet att bilda en särskild lägenhet
Bih. till Riksd. Prof. 1909. 4 Samt. 1 Afd. 95 Häft. 9

66

Statsutskottets Utlåtande N:o 146.

och som är så beläget, att det lämpligen skulle kunna läggas tillsammans
med ett angränsande mindre jordbruk, skulle så att säga blifva
öfver. Den af motionären i detta afseende föreslagna ändringen syne»
utskottet därför böra antagas med någon omformulering.

Däremot har utskottet, då hvad motionären under ifrågavarande
punkt vidare föreslagit är ägnadt att ytterligare komplicera propositionens
ingalunda enkla bestämmelser angående förfarandet med lägenheter,
som icke jämförelsevis snart finna köpare, samt fullständig utredning
rörande den ifrågasatta kombinerade arrende- och äganderättsupplåtelsen
ej föreligger, icke funnit sig böra tillstyrka motionärens
förslag i denna del.

Då, enligt hvad utskottet har sig bekant, mången gång händt, att för
tillkännagifvande om förestående försäljning af lägenhet af ifrågavarande
slag utfärdats så vidlyftiga annonser, att större delen af köpeskillingen åtgått
för gäldande af annonskostnaderna, har utskottet i detta sammanhangvelat
fästa uppmärksamheten å nämnda missförhållande samt uttala sin
förvissning därom, att anordningarna vid blifvande försäljningar af
ifrågavarande små fastigheter blifva i möjligaste mån enkla och billiga.

Punkt 14:o) Då det af motionären föreslagna sättet för erläggandet
af den första tiondedelen af köpeskillingen synes utskottet ur synpunkten
af kronans skyddande för godtyckligt häfvande af köpeaftalet
välbetänkt, vill utskottet tillstyrka motionärens förslag därutinnan, dock,
för undvikande af missförstånd, med den redaktionella ändring, att
orden »vid köpet» utbytas mot orden »vid köpeafhandlingens upprättande».

Motionärens förslag om amorteringstidens framflyttande äfven
beträffande lägenheter, som äro till större delen obebyggda, torde däremot
icke vara af omständigheterna påkalladt, då i regel egnahemslån
torde kunna erhållas för byggnadernas uppförande.

Vid angifvande af tiden för amorferingsskyldighetens inträdande
torde uttrycket »intill» böra användas i stället för »till» för att tydligt
utvisa, att tiden skall kunna bestämmas efter omständigheterna i hvarje
särskilt fall och ej vara fastslagen till femtonde året efter året för tillträdet
af lägenheten.

Punkt 19:o) Affattningen af Kungl. Maj:ts förslag under denna
punkt synes icke kunna gifva anledning till missförstånd, hvadan den
af motionären ifrågasatta ändringen däraf icke synes erforderlig.

På grund af hvad sålunda anförts, hemställer utskottet,

att med afslag å herr Lindhagens m. fl. samt
herr Staaffs in. fl. ofvan omförmälda motioner

Statsutskottets Utlåtande N:o 146.

67

Riksdagen, i anledning af Kungl. Maj:ts ifrågavarande
proposition och herr Lindblads förenämnda motion,
må besluta:

dels att från och med den 1 januari 1910 följande
grunder för åtgärder i syfte att åt mindre bemedlade
och obemedlade bereda tillfälle att förvärfva
egnahemslägenheter skola lända till efterrättelse nämligen
:

bo) att såsom egnahemslägenheter må från härnedan
omförmälda egendomar upplåtas såväl bostadslägenheter
som jordbrukslägenheter, därvid skall iakttagas,
att, såvidt fråga är om bostadslägenheter, dessa
i allmänhet ej böra tilltagas större, än att en blifvande
köpare för deras förvärfvande och bebyggande bör
kunna erhålla lån från egnahemslånefonden, att jämväl
beträffande jordbrukslägenheter hänsyn bör tagas till
möjligheten för blifvande köpare att, i den mån behof
däraf må föreligga, kunna erhålla egnahemslån, samt
att, där ej särskilda skäl därtill föranleda, jordbrukslägenhet
ej må göras större, än att den i uppodladt
skick kan brukas utan nämnvärdt anlitande af legd
arbetskraft;

2:o) att sådana under förvaltning af domänstyrelsen
ställda och för statsverkets räkning utarrenderade
jordbruksegendomar, som vid löpande arrendeperiods
utgång enligt Riksdagens beslut må utan
Riksdagens vidare hörande försäljas och hvilka med
afseende å föreliggande omständigheter befinnas lämpliga
att helt eller delvis användas till bildande af
egnahemslägenheter, må enligt plan, som af Kungl.
Maj:t fastställes, fördelas i lämpliga lotter och, såvidt
angår lotter, som äro hänför liga till egnahemslägenheter,
i den ordning nedan sägs, upplåtas;

3:o) att hvad sålunda medgifvits skall äga motsvarande
tillämpning i fråga om sådana till inköpta
skogsegendomar hörande områden, som enligt Riksdagens
beslut må af Kungl. Maj:t utan Riksdagens
vidare hörande försäljas;

4:o) att förslag till åtgärder i förberörda hänseende^må
uppgöras, såvidt fråga är om utarrenderad

68

Statsutskottets Utlåtande N:o 146.

egendom, vid egendomens uppskattning till försäljning
eller förnyad utarrendering men eljest i den mån
domänstyrelsen så finner lämpligt, därvid skall iakttagas
— förutom att förenämnda bestämmelser angående
storleken å egnahemslägenheter skola lända till
efterrättelse — att i förslaget skola upptagas särskilda
försäljnings- och arrendevärden för hvarje lägenhet;

5:o) att, därest i afseende å annan jordbruksegendom,
än som under 2:o) afses, det vid egendomens
uppskattning för förnyad utarrendering finnes lämpligt,
att egendomen eller del däraf användes till bildande
af egnahemslägenheter, förslag härtill må, med iakttagande
af de under 4:o) meddelade föreskrifter, upprättas,
och frågan därefter, därest Kungi. Maj:t finner
förslaget om lägenheters upplåtande förtjäna beaktande,
underställas Riksdagens pröfning;

6:o) att livad under 5:o) sägs skall äga motsvarande
tillämpning, därest till skogsegendomar i
andra län än de sex nordligaste hörande områden,
som icke beröras af medgifvandet under 3:o) härförut,
finnas böra användas till bildande af egnahemslägenheter;
dock att i ty fall det ankommer på domänstyrelsen
att i hvarje fall förordna om förslags upprättande
;

7:o) att där upplåtelse i förenämnda syfte blifvit
i föreskrifven ordning beslutad, lägenhet, som är bebyggd
med enskild person tillhörande boningshus, må
hembjudas denne till inlösen mot det lägenheten åsätta
försälj nin gsvär de;

8:o) att jämväl lägenhet, som är bebyggd med
kronan tillhöriga hus, må hembjudas brukaren, därest
antingen denne själf eller ock han och medlemmar af
hans familj före honom tillsammans innehaft densamma
under en tid af minst fem år och därunder väl häfdat
lägenheten;

9:o) att i fråga om lägenheter, som icke, efter
ty under 7:o) och 8:o) sägs, må hembjudas viss person,
skall gälla:

att lägenhet skall utbjudas till försäljning under

Statsutskottets Utlåtande N;o 146.

69

hand mot köpeskilling, minst motsvarande det åsätta
saluvärdet;

att till köpare må antagas allenast mindre bemedlad
eller obemedlad, som äger god frejd och gjort
sig känd för arbetsamhet och hederlig vandel samt,
hvad jordbrukslägenhet beträffar, äger förutsättningar
för drifvande af ett mindre jordbruk;

att lägenhet, där ej särskilda skäl därtill föranleda,
ej må upplåtas till den, som redan äger fast
egendom af den storlek, att därå kan födas en familj;
dock att ej mer än en lägenhet må upplåtas till samma
person;

att, där från lämpliga personer flera lika höga
anbud inkomma, auktion mellan anbudsgifvarna må
anställas för afgörande af företrädet emellan dem;

att, om å lägenhet köpeanbud, som finnes antagligt,
icke afgifves, lägenheten skall genom domänstyrelsens
försorg utarrenderas på viss kortare tid för
att vid dess slut och efter ny värdering, därest sådan
finnes erforderlig, ånyo utbjudas i förut nämnd ordning;
samt

att, sedan en lägenhet på härförut angifvet sätt
blifvit till. försäljning utbjuden tre gånger, det skall
ankomma på Kungl. Maj:t att afgöra, huruvida lägenheten
skall, där så låter sig göra, återförenas med
stamhemmanet eller å offentlig auktion till den högstbjudande
försäljas eller om fortsatta försök skola, i
den ordning härförut sägs, göras med dess upplåtande
under hand;

10:o) att, därest hembud, hvarom under 7:o)
och 8: o) förmäles, icke antages, det må ankomma på
domänstyrelsen att pröfva, huruvida lägenheten skall
utbjudas till försäljning i den ordning, hvarom under
9:o) förmäles, eller på annat sätt disponeras;

ll:o) att ifråga om arrende, hvarom härförut
förmäles, skall i tillämpliga delar gälla hvad i allmänhet
är stadgadt angående arrende af kronans jordbruksdomäner; 12:o)

att, därest i något fall upplåtelse under
tomträtt finnes böra äga rum, sådant efter Kungl.

70

%

Statsutskottets Utlåtande N:o 146.

Maj:ts bepröfvande må ske, dock att kronan icke må
i något fall utan Riksdagens särskilda medgifvande
betungas med skyldighet att vid besittningstidens utgång
lösa å området uppförda byggnader eller andra
inrättningar;

13:o) att saluvärdet skall bestämmas med hänsyn
därtill, att köpeskillingen skall betalas kontant vid tillträdet,
men att emellertid köpare, som så önskar,'' må,
där lian däropi framställer begäran vid anbudets afgifvande,
kunna medgifvas att inbetala köpeskillingen
genom afbetalningar i den ordning, härnedan under
14:o) förmäles, därvid å oguldet belopp skall erläggas
ränta efter 3,6 för hundra om året; j?»

14:o) att, där köpare finnes böra medgifvas att
erlägga köpeskillingen genom afbetalningar, beträffande
dess gäldande skola gälla följande bestämmelser, nämligen
:

a) ifråga om jordbrukslägenheter:
att en tiondedel af köpeskillingen erlägges kontant
vid köpeafhandlingens upprättande, dock att denna tiondedel
kan få betalas vid tillträdet, såvida två af Konungens
befallningshafvande som vederhäftiga ansedda personer
borga en för båda och båda för en såsom för
egen skuld för samma betalning;

att återstoden uppdelas i två lika delar, eu amorteringsdel
och en stående del;

att å amorteringsdelen erlägges, intill dess densamma
blifvit till fullo gulden, en annuitet af sex för
hundra, hvarvid såsom ränta räknas 3,6 för hundra
å det oguldna kapitalbeloppet af amorteringsdelen;

att amorteringsskyldigheten inträder med fjärde
året efter utgången af det kalenderår, under hvilket
tillträdet ägt rum, dock att ifråga om lägenhet, som
vid upplåtelsen är till större delen ouppodlad, amorteringsskyldighetens
inträdande må framflyttas intill femtonde
året efter året för tillträdet;

att, intilldess kapitalafbetalningen börjar, endast
ränta å det hela erlägges;

att därefter erlägges, jämte annuiteten å amor -

Statsutskottets Utlåtande N:o 146.

71

teringsdelen, ränta å stående delen, intill dess jämväl
denna del till fullo inbetalts;

att det skall stå lägenhetsägaren fritt att när
som helst inbetala köpeskillingen i dess helhet jämte
upplupna räntor samt att göra de afbetalningar, han
önskar, å stående delen;

att med undantag för] de fall, om hvilka här
nedan förmäles, den stående delen icke kan från statens
sida uppsägas, förrän amorteringsdelen till fullo
guldits;

att likväl i hvarje fall den stående delen skall
vara gulden inom fem år från det sista inbetalningen
å amorteringsdelen bort fullgöras;

att, därest lägenheten icke inom aftalad tid bebygges
eller densamma till jord eller byggnader vanvårdas
eller å lägenheten befintlig skog afverkas hårdare,
än som erfordras för gårdens behof eller för
uppodling af därtill tjänlig mark, eller föreskrift^
rånte- och kapitalafbetalningar icke ordentligt fullgöras,
hvad af köpeskillingen återstår oguldet jämte
ränta skall, där sådant från statens sida påfordras,
genast vara till betalning förfallet;

att detsamma skall gälla, där lägenheten öfvergår
till annan än efterlefvande make eller bröstarfvinge
eller efterlefvande make och bröstarfvinge, hvilka behålla
lägenheten oskiftad, så framt icke den nye innehafvaren
pröfvas uppfylla härförut angifna villkor för
att kunna antagas såsom köpare i första hand;

att, där eljest uppsägning, efter ty förut är sagdt,
ifrågakommer från statens sida, lägenhetsinnehafvaren
skall äga åtnjuta sex månaders uppsägningstid; samt
att köparen skall vid tillträdet å oguldna delar af
köpeskillingen aflämna med inteckningsmedgifvande
försedd förbindelse, affattad i öfverensstämmelse med
hvad härförut föreskrifvits;

b) i fråga om bostadslägenheter:
att köpeskillingen skall erläggas under tio år
med en tiondedel årligen, i afseende hvarå skall iakttagas,
att första tiondedelen erlägges kontant vid köpeafhandlingens
upprättande, dock att denna tiondedel

72

Statsutskottets Utlåtande N:o 146.

kan få betalas vid tillträdet, såvida två af Konungens
befallningshafvande som vederhäftige ansedda personer
borga eu för båda och båda för en såsom för egen
skuld för samma betalning;

att vid tillträdet skall aflämnas förbindelse med
inteckningsmedgifvande å återstående nio tiondedelar
af köpeskillingen jämte ränta:

att hvad härförut i fråga om jordbrukslägenheter
stadgats beträffande förbehåll för staten att i vissa
fall påfordra köpeskillingens omedelbara likviderande
skall i tillämpliga delar gälla äfven ifråga om nu
förevarande lägenheter;

15:o) att köpare af obebyggd lägenhet skall vid
tillträdet aflämna förbindelse att inom fem år hafva
lägenheten bebyggd med bostad och, där fråga är
om jordbrukslägenhet, med för lägenhetens skötsel i
öfrigt nödiga byggnader, vid äfventyr, därest så icke
sker, att utöfver den aftalade köpeskillingen gälda
ytterligare ett belopp, motsvarande en femtedel af
köpeskillingen; skolande''förbindelsen tillika innefatta
medgifvande, att berörda fordringsbelopp må i lägenheten
intecknas;

16:o) att inteckning, hvarom under 15:o) förmäles,
må, där vederbörande köpare fått egnahemslån
sig beviljadt, kunna efter Kungl. Maj:ts befallningshafvandes
bepröfvande i anseende till förmånsrätten
nedflyttas närmast efter den för egnahemslånet erforderliga
inteckning;

17:o) att köpebref utfärdas vid tillträdet, sedan
föreskrifna villkor blifvit uppfyllda;

18:o) att, där beträffande område, som befinnes
lämpligt att användas till bildande af egnahemslägenheter,
anledning yppas att antaga, att anbud å området
kommer att göras af bolag eller förening, som uppfyller
villkoren för erhållande af lån från jordförmedlingsfonden,
området må vid uppskattningsförräftningen
värderas jämväl för försäljning i odeladt skick, hvarefter,
därest dylikt anbud inkommer och af Kungl.
Magt finnes förtjäna afseende, frågan i hvarje fall

Statsutskottets Utlåtande N:o 146.

73

underställes Riksdagens pröfning, innan vidare åtgärd
för lägenheters upplåtande företages;

19:o) att afskiljandet af de till försäljning i
härförut angifven ordning afsedda lägenheterna och
områdena må efter domänstyrelsens bepröfvande kunna
äga rum såväl genom ägostyckning som genom afsöndring; 20:o)

att, när lägenhet eller område, som för
föryttring till enskild person, bolag eller förening åtskiljes
från kronoegendom, får mantal sig åsatt, sådan
lägenhet skall i jordeboken upptagas under titel »utsockne
eller allmänt frälse»;

dels ock att Kungl. Maj:t skall äga meddela de
närmare bestämmelser, som kunna finnas erforderliga
för tillämpningen af förenämnda grunder och för öfvergången
från de genom kungliga brefvet till domänstyrelsen
den 25 september 1896 meddelade bestämmelserna
ifråga om lägenheters upplåtande från kronans
j ordbruks domäner.

Stockholm den 30 april 1909.

På statsutskottets vägnar:

G. BILLING.

Bih. till Biksd. Prof. 1909. 4 Samt. 1 Afd. 95 Häft.

10

74

Statsutskottets Utlåtande N:o 146.

Reservationer:

Af herrar F. TF. Thorsson och K. V. Rydén, som ansett, att utskottet
bort hemställa,

att Riksdagen med afslag å Kungl. Maj:ts förevarande
proposition och i anledning af herrar Lindhagens
in. fl. och Staaffs m. fl. motioner i ämnet måtte
i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla om framläggande
för nästa Riksdag af förslag till bestämmelser angående
en arrende- eller besittningsrätt af betryggande art till
småbruk å kronodomänerna och hvad därmed äger
sammanhang;

af herrar K. Starbäck, A. Ekman, J. Byström, J. Ström, och E.
A. Nilson, hvilka ansett, att utskottet bort hemställa,

att Kungl. Maj:ts förevarande förslag måtte af
Riksdagen bifallas samt att Riksdagen måtte tillika
besluta att i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla om
framläggande för nästa Riksdag af förslag till bestämmelser
angående en arrende- eller besittningsrätt
af betryggande art till småbruk å kronodomänerna
och hvad därmed äger sammanhang.

Det skulle här antecknas, att herrar P. Sörensson, E. A. G. A.
Wijkunder, P. Olsson, T). Persson och F. Berg icke deltagit i förevarande
ärendes behandling inom utskottet, äfvensom att herr A. Wiklund icke
närvarit vid ärendets slutbehandling.

STOCKHOLM, ISAAC MAKCUS’ BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG, 1909.