Statsutskottets Utlåtande N:o 126.

1

N:o 126.

Ank. till Riksd. kansli den 27 april 1909, kl. 4 e. m.

Utlåtande, i anledning af Kunglig Maj:ts proposition angående
upplåtande af odling slag enheter å kronoparker och öfverloppsmarker
i de sex nordligaste länen samt två i ämnet
väckta motioner.

(I. A.)

I en till Riksdagen aflåten, till statsutskottet för förberedande behandling
remitterad proposition (n:r 43) af den 12 februari 1909 har
Kungl. Maj:t under åberopande af bilagdt utdrag af statsrådsprotokollet
öfver jordbruksärenden för samma dag föreslagit Riksdagen medgifva,
dels att nya upplåtelser på grund af kungörelsen angående upplåtande
af odlingslägenheter å kronopark er i Västerbottens och Norrbottens
län den 27 maj 1904 icke vidare må äga rum, dels att å kronoparker
och öfverloppsmarker inom Kopparbergs, Gäfleborgs, Västernorrlands,
Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län må på ansökan till mindre
bemedlade eller obemedlade, som äga god frejd och gjort sig kända för
arbetsamhet och hederlig vandel samt äga förutsättningar för drifvande
af ett mindre jordbruk, af domänstyrelsen på arrende upplåtas sådana
till odling och bebyggande tjänliga lägenheter, som där kunna vara att
tillgå, allt under förutsättning antingen att sådant för skogens vård och
bevakning finnes vara gagneligt eller att den jord, hvars upplåtande begäres,
är belägen i närheten af odlad bygd eller kommunikationsled
och hinder från skogsvårdens synpunkt ej möter;

dels att vid upplåtelserna följande skall lända till efterrättelse,
nämligen:

Bih. till Biksd. Prot. 1909. 4 Samt. 1 Afd. SI Höft. (N:o 126).

1

2

Statsutskottets Utlåtande N:o 126.

att till odlingslägenhet ej må läggas odlingsmark till större vidd,
än att lägenheten i uppodladt skick kan brukas utan nämnvärdt anlitande
af legd arbetskraft;

att lägenhet ej må upplåtas till den, som redan äger fast egendom
af den storlek att därå kan födas en familj, och att ej heller till samma
sökande må upplåtas mera än en lägenhet;

att odlingslägenhet, som sålunda upplåtes, skall utan kostnad för
innehafvaren noga beskrifvas, å karta affattas och å marken utstakas;

att odlingslägenhet upplåtes på sjuttiofem år med innehafvaren
förbehållen optionsrätt till för ny ad t arrende vid arrendetidens slut;

att lägenhetsinnehafvaren eller hans dödsbo icke utan domänstyrelsens
medgifvande må åt annan öfverlåta arrenderätten;

att lägenhetsinnehafvaren skall vara skyldig att på sätt och inom
tid, som domänstyrelsen i upplåtelsekontraktet äger föreskrifva, bebygga
och uppodla lägenheten;

att lägenhetsinnehafvaren skall vara skyldig att från och med
sextonde besittningsåret för lägenheten erlägga en årlig afgift, som
bestämmes vid upplåtelsen och sättes till 3,6 för hundrade af dels det
kapitalvärde lägenheten anses äga ouppodlad och obebyggd med den
rätt till byggnadsvirke, hvarom nedan förmäles, dels den odlingshjälp,
som på sätt nedan sägs till lägenhetsinnehafvaren kommer att utgå;

att lägenhetsinnehafvaren skall äga från kronans mark erhålla dels
efter utsyning behöfligt virke till lägenhetens åbyggnader och nödiga
hägnader samt gagnvirke till öfrigt husbehof dels ock efter anvisningerforderligt
skogsfång till vedbrand, det senare dock företrädesvis af
vindfälld eller torr skog eller sådan, som i anseende till sin beskaffenhet
eljest bör för en god skogsvård afverkas;

att därest under arrendetiden uppkommer behof af större eller
flera åbyggnader än vid upplåtelsen föreskrifvits, domänstyrelsen skall
äga medgifva att lägenhetsinnehafvaren jämväl för sådant ändamål erhåller
nödigt virke från kronans mark; skolande i skriftligt tillägg till upplåtelsekontraktet
föreskrifvas, huru den nya åbyggnaden skall vara beskaffad;

att lägenhetsinnehafvaren skall tillförbindas att, företrädesvis i
brandstodsförening för länet eller orten, där sådan finnes, för kronans
räkning ombesörja och utan afdrag å arrendet bekosta åbyggnadernas
brandförsäkring till deras fulla, i behörig ordning uppskattade värde
med rätt för domänstyrelsen att, där anledning därtill förekommer, meddela
föreskrift såväl om det belopp, hvarför försäkring bör sökas, som
om den anstalt, där försäkring må äga rum;

att, om brandskada inträffar, lägenhetsinnehafvaren skall vara

Statsutskottets Utlåtande N:o 126.

3

skyldig att mot erhållande af brandskadeersättningen bota skadan utan
rätt att af kronan erhålla fritt virke; skolande kronan äga uppbära
brandskadeersättningen, hvilken tillhandahålles lägenhetsinnehafvaren i
den mån för byggnaden erfordras;

att om byggnad annorledes skadas och lägenhetsinnehafvaren därtill
är vållande, denne skall vara skyldig att bota skadan utan rätt att
därtill af kronan erhålla nödigt virke;

att lägenhetsinnehafvaren skall äga rätt att under arrendetiden å
område af kronans mark, som för ändamålet anvisas, erhålla nödigt
bete för å lägenheten vinterfödda häst- och nötkreatur, dock att, när
domänstyrelsen så påyrkar, det anvisade området må kunna utbytas
mot annat, samt att i hvarje fall från bete må undantagas mark, hvarå
i skogsvårdssyfte vidtagits anordningar, som af betesrätten skulle lida
märkligt intrång;

att lägenhetsinnehafvaren skall äga rätt att af allmänna medel i
odlingshjälp erhålla sjuhundrafemtio kronor, hvaraf utbetalas tredjedelen,
då lägenhetens uthusbyggnad är färdig och godkänd, tredjedelen, då
manbyggnaden äi’ färdig och godkänd, och tredjedelen, da minst en
hektar åker är bruten och försvarligt häfdad som åker;

att lägenhetsinnehafvaren under femton år från upplåtelsen skall
åtnjuta frihet från utlagor och onera för lägenheten;

att lägenhetsinnehafvaren vid afträdet skall lämna ifrån sig lägenheten
med åbyggnader och odlingar till föreskrifven omfattning i fullgod!
stånd eller ersätta bristen sådan den vid afträdessyn befinnes;

att domänstyrelsen må äga att vid upplåtelsen föreskrifva de
villkor, som utöfver hvad nu sagts samt hvad i allmänhet om arrende
finnes i lag föreskrifvet må kunna finnas erforderliga; samt

att innehafvare af skogstorp skall äga att efter frihetsårens utgång,
därest han är berättigad till förnyad upplåtelse, erhålla torpet på arrende
under sjuttiofem år samt i öfrigt i tillämpliga delar på de villkor, som
föreskrifvits rörande ofvannämnda odlingslägenheter; skolande domänstyrelsen
äga föreskrifva de jämkningar i upplåtelsevillkoren, som må

finnas nödiga. .

Till berörda statsrådsprotokoll har departementschefen i ärendet

anfört följande:

»Den s. k. norrlandskommittén har i sitt den 27 oktober 1904
afgifna undei''dåniga betänkande bland andra atgärdei'' till vidmakthållande
och stärkande af den jordbrukande befolkningen och utvecklande
af jordbruket i Norrland och Dalarne föreslagit jämväl upplåtande
under vissa villkor af odlingslägenheter å kronomark.

Norrlands kommitténs förslag.

4

Statsutskottets Utlåtande N:o 126.

I detta afseende har kommittén efter en undersökning- af de
olika sätt, hvarpå enligt gällande författningar upplåtelse af o dlin o-slägenheter
från kronans marker kan äga rum, kommit till den uppfattning,
att det egentligen endast vore två olika slag af kronomark,
å hvilka man skulle kunna ifrågasätta ytterligare nybyggesupplåtelser,
nämligen kronoparker och oafvittrad mark.

Hvad särskildt kronoparkerna i norra delen af riket beträffar,
framhåller kommittén, att det icke utan en omfattande undersökning
å marken kunde med någon större grad af tillförlitlighet utrönas, i
hvad mån inom dessa, särskildt i de två nordligaste distrikten synnerligen
afsevärda vidder funnes lämpliga odlingslägenheter. Myrmarkerna
vore redan med anledning af den s. k. jordbrukslägenhetskommitténs
den 23 november 1892 framlagda förslag föremål för statsmakternas
omsorg och torde ej i detta sammanhang böra tagas med i räkningen.
Beträffande åter odlingslägenheter af annan beskaffenhet borde ihågkommas,
att de grundsatser, efter hvilka afvittringarna bedrifvits, medfört,
att största delen af den tillgängliga odlingsmarken tilldelats de
enskilda hemmanen eller upplåtits till nybyggen. De vid afvittringarna
uppkomna kronoparkerna bildades, kunde man säga, af den mark, som
blifvit öfver, sedan man på allt sätt sökt tillvarataga landets jordbruksmöjligheter
genom att förlägga den odlingsdugliga jorden under enskildas
ägoområden, hvilka helt naturligt utlades i de förmånligaste
odlingslägen. Helt visst funnes emellertid äfven å kronans öfverblifna
mark odlingslägenheter, i synnerhet inom större kronoparker, som
understundom innefattade äfven låglända trakter, såsom sjöbäcken och
ådalar, hvilka kunde erbjuda goda odlingstillfällen. Vare sig emellertid
odlingslägenheterna inom kronoparkerna vore flera eller färre, borde
det tagas under öfvervägande, om och på hvilka villkor dessa kunde
upplåtas åt enskilda odlare.

Såsom en af förutsättningarna för dylika upplåtelser ansåg kommittén,
att man borde uppställa den fordran, att hinder icke mötte från
skogsvårdens synpunkt. Att genom nybyggesupplåtelser af ifrågavarande
art alltför mycket inkräkta på kronoskogarna borde naturligen icke
komma i fråga. Grundsatsen om kronoskogarnas integritet borde förvisso
väsentligen fasthållas. Men äfven med iakttagande af detta torde i ett
flertal fall, t. ex. i kronoparkernas utkanter eller utefter vattendragen,
bosättningar kunna tillåtas, utan att någon nämnvärd skada för skogsskötseln
därigenom förorsakades. Med det ökade behof af arbetskrafter,
som åtföljde framstegen på skogshushållningens område, kunde

Statsutskottets Utlåtande N:o 126.

5

man till och med vänta, att dylika upplåtelser understundom skulle
kunna äga någon framtidsnytta äfven från skogsvårdens synpunkt.

Nämnda förutsättning för upplåtelser af förevarande beskaffenhet
blefve i kommitténs tanke så mycket lättare att fasthålla, som man
från en annan synpunkt måste fordra, att odlingslägenheter i regel
icke uppi ates annat (in i närheten af odlad bygd eller kommunikationsleder.
Det vore nämligen af största vikt för den blifvande åbon att
under de många år, som åtginge, innan lägenheten kunde blifva i
afsedd omfattning uppodlad, hafva arbets- eller andra biförtjänster af
ett eller annat slag att tillgå, och af detta samt flera andra lätt insedda
skäl borde nybygget tydligen icke ligga alltför isoleradt.

Kommittén betonar vidare, hurusom statens verksamhet i förevarande
afseende borde förestafvas mindre af en önskan att få se
odlingar uppstå på kronoparkerna än af en benägenhet att i möjligaste
mån tillmötesgå den icke bosatta befolkningens behof af jord. Staten
syntes därför icke böra taga något initiativ i saken, allrahelst ett
sådant medförde ett visst ansvar för de blifvande nybyggenas framtid,
utan öfverlåta frågans väckande åt den enskilde, eller med andra ord
nybyggen borde icke utstakas så att säga på förlag och därefter utbjudas
till försäljning, utan staten borde afvakta, att efterfrågan ägde
rum. Den enskilde finge själf åt sig utse den plats, där han ville slå
sig ned, och sedan ankomme på staten att pröfva, om upplåtelse af
den afsedda jorden kunde tillåtas eller ej. Det vore tydligt, att nybyggaren
på detta sätt finge mycket större intresse för sin jord och
erhölle ett jordstycke, som mera fullständigt svarade mot hans behof
och önskningar, än om han skulle vara hänvisad att välja bland lägenheter,
som utstakats efter en officiell plan. Man torde därför kunna
vänta att på den sålunda föreslagna vägen erhålla lifskraftiga mindre
jordbruk.

Den pröfning, som i hvarje särskildt fall borde äga rum, huruvida
ett ifrågasatt område skulle till nybygge upplåtas eller ej, syntes kommittén
lämpligen böra öfverlämnas åt domänstyrelsen, under hvilken myndighets
förvaltning kronoparkerna lyda, då denna myndighet naturligtvis
ägde de största förutsättningarna att kunna i förevarande frågor uppdraga
den riktiga gränsen emellan jordbrukets och skogsvårdens intressen.

'' Det vore emellertid icke blott det ifrågasatta områdets lämplighet
för ändamålet, som borde pröfvas af domänstyrelsen, utan det borde
också tillkomma denna myndighet att tillse, att sökanden hade de
personliga egenskaper, som erfordrades för att nybyggets framtid skulle
kunna anses betryggad.

6

Statsutskottets Utlåtande N:o 126.

Hvad därefter vidkomme omfattningen af lägenhetsinnehafvarens
besittningsrätt, hade kommittén tänkt sig, att den definitiva upplåtelsen
af nybygget borde föregås af en försökstid af femton år, under hvilken
lägenhetsinnehafvarens rättigheter skulle vara mera begränsade än
sedermera'' och i hufvudsak sammanfalla med de rättigheter, som tillkomme
en af kronans skogstorpare. Under för sökstiden skulle alltså
innehafvaren s rätt vara inskränkt till den egentligen odlingsbara marken.
Med afseende på denna borde, sedan den behörigen kartlagts, beskrifvits
och utstakats, af domänstyrelsen bestämmas, hvilken odlings-, byggnadsoch
häfdeskyldighet, som skulle åligga innehafvaren. Någon särskild
skogsmark för husbehofvet syntes på detta stadium ännu icke böra
tilläggas innehafvaren. Från kronoparken borde nämligen icke tillsläppas
någon dylik mark, förrän det visade sig, att lägenlietsupplåtelsen
verkligen ledde till upprättandet af ett lifskraftigt jordbruk. Under
tiden finge man hjälpa sig med den provisoriska anordningen, att nybyggaren
efter utsyning å kronoparken erhölle virke till lägenhetens
byggnader och hägnader samt efter anvisning bränsle af torr eller
vindfälld skog eller annan skog, som för en god skogsvård borde afverkas,
äfvensom bete för å lägenheten vinterfödda kreatur.

Att på annat sätt än det nu nämnda direkt understödja ny byggesanläggningen
funne kommittén icke vara tillrådligt. Om det i allmänhet
beträffande områden med enahanda naturförhållanden som norra
Sverige gällde, att man icke med konstlade medel borde söka framdrifva
odlingen utan inskränka sig till att undanrödja alla hinder, som ställde
sig i vägen för den naturliga odlingslusten, borde detta gifvetvis i
särskildt hög grad gälla beträffande kronoparkerua, såvida man icke,
såsom vid skogstorpsanläggningarna, ansåge sig för skogsvården behöfva
en åbo på viss plats, då naturligen något understöd till åbon vore
lämpligt. Kommittén hade därför endast velat föreslå de indirekta fördelarna,
att lägenhetsinnehafvaren skulle under en viss försökstid vara
befriad såväl från all afgift för själfva lägenheten som från alla af
fastighet utgående utskylder och besvär.

Till sist uttalar sig kommittén rörande frågan, med hvad slags
rätt lägenheten efter försökstidens utgång skulle vid den slutliga upplåtelsen
öfverlämnas till åbon. I sådant afseende föreslår kommittén,
att jorden icke skulle tillfalla innehafvaren med äganderätt, utan
allenast med ett slags stadgad besittningsrätt, hufvudsakligen liknande
den, som gällde beträffande allmänna kronohemman, utan att dock
besittningsrätten skulle kunna förvandlas till äganderätt. En dylik
inskränkning anser nämligen kommittén vara särskildt af omständig -

Statsutskottets Utlåtande N:o 126.

7

heterna påkallad i fall, då man kunde befara, att den enskilde mindre
jordbrukaren icke gentemot en kapitalistisk jordspekulation skulle kunna
hålla sig kvar på sin jord, eller att lian gentemot eu konkurrerande
näring komme att försumma sitt jordbruk, hvarförutom, då det vore
fråga om att afhända kronan mark i kolonisationsändamål, särskilda
garantier med hänsyn till framtiden borde desto hellre uppställas, som
kronan redan i kolonisationsändamål tillsläppt alltför mycket jord, utan
att jorden sedermera verkligen blifvit föremål för ordentligt jordbruk
eller kommit allmogen till godo.

I enlighet med hvad sålunda yttrats har kommittén beträffande
frågan om ytterligare upplåtelser af odlingslägenheter å kronoparkerna
i de norra länen gjort följande hemställan:

l:o att domänstyrelsen berättigas att, där hinder från skogsvårdens
synpunkt ej möter, å kronoparkerna i de sex norra länen till enskilda
personer, som därom göra framställning samt äga god frejd och gjort
sig kända för arbetsamhet och hederlig vandel, upplåta de till odling
och bebyggande tjänliga lägenheter, som där kunna vara att tillgå i
närheten af odlad bygd eller kommunikationsled;

2:o att odlingslägenhet, som upplåtes, skall affatta^ å karta, noga
beskrifvas och å marken utstakas, hvarjämte domänstyrelsen skall meddela
och i upplåtelsehandlingen införa föreskrifter, huru fastigheten
skall uppodlas, bebyggas och häfdas;

3:o att den, som erhållit dylik odlingslägenhet åt sig upplåten,
må under femton år, mot skyldighet att uppodla, bebygga och häfda
lägenheten enligt nämnda föreskrifter, bruka densamma utan afgäld
till kronan och med åtnjutande af frihet från alla af fastighet utgående
utskylder och besvär;

4:o att med afseende på upplåtelsen under nämnda femton år
vidare skall gälla:

dels att lägenhetsinnehafvaren skall vara berättigad att å kronoparken
erhålla virke till lägenhetens byggnader och hägnader efter
utsyning samt efter anvisning bränsle af torr eller vindfälld skog eller
sådan skog, som eljest bör för eu god skogsvård afverkas, äfvensom
bete för å lägenheten vinterfödda kreatur,

dels att, därest lägenhetsinnehafvare, som finnes hafva väl skött
och bebyggt lägenheten, dör, hans stärbhusdelägare må äga att med
domänstyrelsens begifvande öfverlåta lägenheten åt af domänstyrelsen
godkänd person,

dels att lägenhetsinnehafvare, som blifvit dömd för svårare brott
eller gjort sig skyldig till skogsåverkan eller ovarsamt handhafvande

8

Statsutskottets Utlåtande N:o 126.

af eld eller företagit sig- annat, som väsentligen strider mot allmän
ordning, eller underlåter att ställa sig till efterrättelse gifna föreskrifter,
skall, därest domänstyrelsen det fordrar, efter uppsägning afflytta från
lägenheten nästinfallande laga fardag;

5:o att efter utgången af nämnda tid lägenhet, som finnes hafva
blifvit behörigen uppodlad, bebyggd och häfdad, må tillika med ett
område i skogsmark af den omfattning, som stadgas i 3 § af en utaf
kommittén föreslagen lag, innefattande vissa bestämmelser om ägostyckning
inom Gäfleborgs, Västernorrlands, Jämtlands, Västerbottens
och Norrbottens län, afskiljas från kronoparken och till innehafvaren
upplåtas med sådan besittningsrätt, som tillkommer åbo å allmänt kronohemman
dock med iakttagande:

dels att, om lägenheten icke är belägen inom Lappmarken, densamma
skall åsättas en ränta, motsvarande två för hundrade af den
lägenheten tilldelade skogsmarkens värde, hvilken ränta skall af åbon
årligen utgifvas;

dels att hvart fyrtionde år efter räntans bestämmande densamma
skall vara underkastad ny uppskattning och beräknas till två för hundrade
af det värde den ouppodlade delen af lägenheten efter då gällande pris
kan äga; skolande efter tilländagåendet af de första fyrtio åren äfven
lägenhet inom Lappmarken kunna åsättas dylik ränta;

dels att med afseende å åbons byggnads- och häfdeskyldighet
skola lända till efterrättelse ofvannämnda af domänstyrelsen vid lägenhetens
första upplåtande meddelade föreskrifter;

dels att lägenhetens skog ej får nyttjas annorledes än till husbehof;
dock att därest genom åbons omtanke skogen blifvit så sparad,
att den efter uthållighetsbruk medgifver afverkning till afsalu utan
åsidosättande af lägenhetens eget behof af virke, åbon skall vara berättigad
att efter anmälan hos vederbörande jägmästare erhålla utsyning
för den afverkning till afsalu, som anses kunna äga rum;

dels ock att lägenhet ej skall kunna till skatte köpas.

Det i punkt 5:o här ofvan åsyftade lagförslagets 3 § är i hithörande
del af följande lydelse:

»Såsom husbehofsskog skall afsättas: inom Norrbottens och Västerbottens
lappmarker ofvan odlingsgränsen samt Frostvikens, Hotagens,
Offerdals, Kalls, Are, Undersåkers, Storsjö, Tännäs, Hede, Vemdalens,
Klöfsjö, Linsells och Lillherdals socknar i Jämtlands län minst 50 hektar;
inom öfriga delar af Norrbottens och Västerbottens län, Tåsjö socken
i Västernorrlands länd samt Alanäsets, Ströms, Laxsjö, Gåxsjö, Föllinge,
Alsens, Mörsils, Mattmars, Hallens, Marby, Ovikens, Myssjö, Bergs,

Statsutskottets Utlåtande N:o 126. 9

Åsarnes, Rätans och Svegs socknar i Jämtlands län minst 40 hektar;
inom ölriga delar af Västernorrlands och Jämtlands län samt Los och
Ramsjö socknar i Gäfleborgs län minst 27 hektar, och inom öfriga
delar af Gäfleborgs län minst 20 hektar medelgod skogsmark, oberäknad!
inom dessa områden fallande för skogsbörd oduglig mark, samt, där
skogsmarken är af sämre beskaffenhet, ett i förhållande därefter ökadt
område.»

Beträffande upplåtande af odlingslägenheter på oafviUrade,
kronan tillhörande marker ofvan den s. k. odlingsgränsen, hvarom i
stadgan om afvittring i Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker
den 30 maj 1873 förmäles, säger sig kommittén icke hafva
varit i tillfälle att djupare intränga i denna fråga. Två omständigheter
talade visserligen emot dylika upplåtelser: dels hade nämligen
dessa marker blifvit, efter en af offentlig myndighet företagen
undersökning på platsen, i stort sedt från jordbrukssynpunkt
kasserade, dels syntes de vara erforderliga till utrymme åt lapparne,
därest man öfverhufvud ville, att denna befolkning skulle fortfara att
i nomadlifvet finna sin existens. Men å andra sidan kunde det sägas,
att frågan, hvar odlingsgränsen borde gå, kommit i ett något förändradt
läge, där t. ex. järnvägskommunikation uppstått, eller mera
betydande grufsamhällen eller industriella anläggningar kommit till
stånd. Inom en viss omkrets från de befolkningscentra, som sålunda
bildades, blefve nämligen förutsättningarna särskild! för en lönande
boskapsskötsel i hög grad förbättrade. Äfven syntes det vara ett visst
behof för ortsbefolkningen, att nybyggen komme till stånd längs vissa
mindre trafikleder ofvan odlingsgränsen, där landets ödslighet nu försvårade
framkomsten. Kommittén inskränkte sig emellertid till det
uttalande, att det syntes böra tagas i öfvervägande, om man icke borde
i vissa fall tillåta och befrämja odlingslägenheters upptagande äfven
ofvanför den nuvarande odlingsgränsen.

Genom särskilda nådiga remisser infordrade Kungl. Maj:t underdåniga
utlåtanden öfver norrlandskommitténs betänkande i förevarande
del från Kungl. Maj:ts befallningshafvande i de sex nordligaste länen
samt från kammarkollegium och domänstyrelsen. Af de med anledning
häraf inkomna yttrandena inhämtas i ämnet hufvudsakligen
följande:

_ Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Kopparbergs län, som
funnit, att genom de af kommittén uti ifrågavarande syfte föreslagna
bestämmelserna frågan blifvit inledd på en väg, som syntes kunna föra
till goda resultat, har tillstyrkt bifall till kommitténs förslag, hvarvid

Bih. till Riksd. Prof. 1909. 4 Sami. 1 Afd. 81 Raft. 2

Kungl. May.tt
befallning»,
hafvande.

10

Statsutskottets Utlåtande N:o 126.

Kammarkollegium
och
domämtyr elsen.

Kung!. Maj:ts befallningshafvande emellertid erinrat, att då de i mom.
o:o föreslagna bestämmelserna i fråga om skogstillägget hänförde sig
till ett författningsförslag, som ej afsåge Dalarne, ett förtydligande
härutinnan i afseende å denna provins vore af nöden.

Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Gäfleborgs län har
lämnat förslaget utan anmärkning.

Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Västernorrlands län har
på det lifligaste förordat bifall till kommitténs förslag i afseende å upplåtelse
från kronopark äfvensom biträdt kommitténs uttalande ifråga om
odlingslägenheters upplåtande å kronans ännu oafvittrade, ofvan den
s. k. odlingsgränsen belägna mark.

Eders Kungl. Mapts befallningshafvande i Jämtlands län har emot
ifrågavarande förslag icke haft annat att erinra, än att föreskriften om
skyldighet för lägenhetsinneliafvare att afflytta därest han underläte att
ställa sig till efterrättelse »gifna föreskrifter» torde böra förtydligas till
förekommande af godtyckligt förfarande mot lägenhetsinnehafvaren.

Jämväl Eders Kungl. Mapts befallningshafvande i Västerbottens
län har funnit sig böra på det lifligaste tillstyrka kommitténs hemställan
om upplåtelse af odlingslägenheter å kronoparker samt föreslår, för att
icke onödigtvis begränsa tillgången å sådana lägenheter, att den i förslagets
mom. l:o intagna förutsättning af lägenheternas belägenhet i
närheten af odlad bygd eller kommunikationsled måtte utgå. Beträffande
åter den oafvittrade marken ofvan odlingsgränsen har Kungl.
Maj:ts bemälde befallningshafvande ansett det, i afvaktan på lösning
af frågan hvad som bör göras för tillgodoseende af lapparnes behof,
icke vara rådligt att för närvarande räkna med de möjligheter, som
kunde förefinnas att där ordna nya odlingslägenheter.

Eders Kungl. Majrts befallningshafvande i Norrbottens län har med
afseende å upplåtelse af odlingslägenheter från kronoparker, i likhet
med hvad som yrkats af två reservanter inom kommittén, hemställt,
att dylik upplåtelse måtte ske med full äganderätt. Å andra sidan har
Kungl. Mapts bemälde befallningshafvande, i likhet med tre andra
reservanter inom kommittén, föreslagit, att uppodlaren icke skulle tilldelas
skogsmark utan allenast erhålla rättighet till husbehofsvirke och
mulbete å kronoparken.

Kammarkollegium och domänstyrelsen hafva uti sitt den 17 april
1905 afgifna gemensamma utlåtande öfver norrlandskommitténs ifrågavarande
framställning till en början, med anledning af kommitténs yttrande,
att grundsatsen om kronoskogarnes integritet borde väsentligen
fasthållas, erinrat om hvad gällande lagstiftning därom i hufvudsak

Statsutskottets Utlåtande N:o 126-

11

inneliölle och i sådant afseende anfört, hurusom nådiga förordningen om
kronoparkers bildande den 21 december 1865 stadgade i §§ 3 och 5, att
mark, hvilken vore lämplig till kronopark, skulle såsom sådan inom
tjänliga gränser afskiljas från enskildas ägor, samt att, då skog tilldelades
hemman och nybyggen, samtidigt med det att mark afsattes
till kronopark, hemmanens skogsskiften skulle så förläggas, att kronoparken,
såvida möjligt vore, bildade ett sammanhängande helt inom
naturliga begränsningar af vattendrag eller impediment och utan sammanblandning
med enskildas ägor, dock att, om annorlunda ej kunde
ske, hemmanen finge inom kronoparken bibehålla sina inägor och slåtterlägenlieter
samt nödig skog till husbehof, men den öfriga skogen, såvidt
sådant utan allt för stora olägenheter kunde ske, i särskilda skiften
såsom utskog förläggas utom kronoparkens gränser. Anledningen till
uppställande af denna princip om »oblandad äganderätt» till kronoparkerna
vore, framhålla ämbetsverken, helt naturligt den, att man af
en »sammanblandning med enskildas ägor» befarat olägenhet för statens
skogsvård i följd af försvårad bevakning, skogsåverkan, skogseldar,
tillskapande af olämpliga ägofigurer m. m.

l)et kunde emellertid knappast bestridas, anföra ämbetsverken
vidare, att kommitténs kolonisationsplan ganska skarpt bröte med grundsatsen
om kronoparkernas integritet. Men sedan saluafverkningen i
lappmarkerna blifvit ställd under offentlig kontroll, med tillagdt hot
om beslag å olofligen afverkadt virke, kunde väl den viktigaste betänkligheten
mot en anordning, som afsåge att åt enskilda upplåta mark
å kronoparkerna, anses hafva försvunnit. Härtill komme, att berörda
grundsats redan i ej oväsentlig mån rubbats genom lagstiftningen om
skogstorp.

Bestämmelser om denna form för jordupplåtelser å kronoparkerna
meddelades först i en nådig skrifvelse till domänstyrelsen af den 29
maj 1891. Då medgafs, att å kronoparker i Norrbottens län befintliga,
till skogstorp tjänliga lägenheter finge, där det för kronoparkens vård
och bevakning funnes vara gagneligt, af domänstyrelsen på viss tid,
ej öfverstigande tjugu år, upplåtas till odling och bebyggande åt personer,
som ägde god frejd och vore fullt arbetsföra samt i öfrigt funnes
vara fullt lämpliga, under villkor, bland andra, att torparen under
första upplåtelsetiden skulle inom det område af kronoparken, som
blefve honom anvisadt, utöfva tillsyn och bevakning samt på tillsägelse
af vederbörande'' skogstjänsteman och mot skälig ersättning utgöra å
kronoparken erforderliga arbeten, och skulle efter frihetsårens slut

12

Statsutskottets Utlåtande Ko 126.

torpet genom domänstyrelsens försorg, i förhållande till detsammas
storlek och beskaffenhet, åsattas viss årlig afgäld, att utgöras medelst
dagsverken å kronoparken.

Häri hade sedermera genom nådiga kungörelsen angående upplåtande
åt odlmgslägenheter å kronoparker i Västerbottens och Norr,
^en ma:j 1904 vidtagits några ändringar. Så skulle
afgalden utgöras i penningar, dock med rätt för torparen att, om han
sa önskade, i afräkning på afgälden utgöra dagsverken å kronoparken.
l^ke heller funnes i sistnämnda kungörelse något stadgande infördt om
skyldighet för torparen att utöfva tillsyn och verkställa arbete inom
kronoparken, utan finge frågan härom ordnas genom fritt aftal. Dessa
förändringar hade till syfte att bereda torparen dels större frihet att

°-u j S^’ ^ Sa.^ ^an ^unne fördelaktigast, dels en friare och mera
tilltalande ställning inför den allmänna uppfattningen.

Systemet skogstorp, sådant det blifvit genom den senast

utfärdade författningen ordnadt, hade uppenbarligen beröfvats sitt mest
säregna kännemärke, nämligen den med torpinnehafvet förbundna
arbetsskyldigheten i förhållande till kronan. En vidare utveckling af
samma system i ännu friare och därigenom helt visst också mera tilltalande
former — särskildt genom upphäfvande af tidsbegränsningen
i afseende å innehafvet — ledde, enligt ämbetsverkens åsikt, omedelbart
öfver till det af kommittén nu framlagda kolonisationsförslag.

Mot hufvudgrunderna för nämnda förslag hade ämbetsverken ej
något att erinra. Så länge hugade odlares önskan att å egen grund
nedlägga sin arbetstid; ännu icke blifvit tillfredsställd och så länge
kronoparkerna erbjöde till odling tjänlig mark, kunde det knappast
försvaras, att sådana hinder af lagstiftningen uppställdes, att dessa områden
fortfarande komme att till stor del hållas stängda för kulturen.
Enär det nya kolonisationssystemet syntes vara byggdt på sådana
grunder, att utsikt funnes för fortbeståndet af de bosättningar, som
enligt detsamma tillätes, torde vinsten af den föreslagna anordningen
vara påtaglig, förnämligast ur synpunkten af den fasta befolkningens
tillväxt och samfärdselns underlättande.

Beträffande förslagets detaljer hafva ämbetsverken påpekat hufvudsakligen
följande.

Enligt punkt 2:o skulle odlingslägenhet, som upplätes, affattas å
karta, noga beskrifvas och å marken utstakas, men lämnade förslaget
obestämdt, hvem som skulle bära de härmed förbundna kostnaderna.
Då det knappast kunde vara lämpligt, att dessa pålades sökanden, som
väl i de flesta fall hade ganska små ekonomiska resurser, men däremot

Statsutskottets Utlåtande N:o 126.

13

de föreslagna åtgärderna syntes kunna utan svårighet vidtagas i samband
med andra göromål å kronoparken med anlitande af de arbetskrafter,
som stode till skogsstatens förfogande, föresloge ämbetsverken,
att i denna punkt skulle införas stadgande därom, att ifrågavarande
åtgärder icke skulle medföra kostnad för sökanden.

I fråga om rätt till öfverlåtelse af upplåten lägenhet under försökstiden,
hvarom bestämmelse införts i punkt 4:o, hade kommittén,
som, hvad beträffade lägenhetshafvares rättigheter under nämnda tid,
uti sitt förslag i hufvudsak anslutit sig till hvad ofvan åberopade 1904
års kungörelse bestämde för skogstorpare i sådant hänseende, utan
uppgifvet skäl förbigått det i nämnda kungörelse jämväl förutsedda fall,
att torpare under angifna tid blefve oförmögen att fullgöra sina förpliktelser.
Denna oförmåga behöfde ingalunda alltid vara föranledd af
bristande nit och ordning från lägenhetshafvares sida, utan kunde vara
oförvållad, såsom t. ex. beroende af sjukdom. Ej heller i ett sådant
fall borde billigtvis frukterna af arbete och kostnader, som nedlagts å
lägenheten, gå förlorade för den förste odlaren och hans närmaste.
Väl kunde det antagas, att den, åt hvilken lägenhetshafvaren under
sådana omständigheter mot någon godtgörelse afstode hvad han redan
mäktat utföra, skulle, om de personliga förutsättningarna eljest uppfylldes,
blifva godkänd såsom åbo. Dock borde rätt att, med domänstyrelsens
begifvande, under försökstiden öfverlåta lägenhet i författningen
uttryckligen tillerkännas sådan innehafvare, som visserligen
blifvit oförmögen att under den stadgade tiden fullgöra sina förpliktelser,
men intill dess förfallet inträffade väl skött och bebyggt sin lägenhet.

Framställningen i punkt 5:o om skogstillägg åt odlingslägenhet
efter försökstidens utgång företedde en lucka så tillvida, att ingen norm
blifvit angifven för utmätande af skogsmarksområden åt odlingslägenheter
# inom Kopparbergs län, som ju dock äfven omfattades af kommitténs
ifrågavarande förslag till upplåtelse af odlingslägenheter å kronoparker.
Föröfrigt ansåge ämbetsverken — på sätt tre kommittéledamöter
i ett gemensamt afgifvet yttrande påpekat — böra anmärkas, att de i
kommitténs ägostyckningslag föreslagna områden i skogsmark, som
skulle afsättas till husbehof, vore så stora, att de, isynnerhet vid god
hushållning, komme att lämna tillgång till skog äfven till afsalu, hvilket
ej kunde vara afsikten med markens afhändande från kronan på nu
föreslaget sätt.

Fn af omförmälda kommittéledamöter hade — med anledning af
hvad kommittén i berörda förslag till ägostyckningslag föreslagit därom,
att för en hvar af de fyra zoner, i hvilka de norrländska länen, allt

14

Statsutskottets Utlåtande N:o 126.

efter skogsmarkens större eller mindre alstringsförmåga, borde indelas,
skogsarealen skulle utgöras af ett visst område medelgod skogsmark
samt, där skogsmarken vore af sämre beskaffenhet, ett i förhållande
därtill ökadt område — dessutom särskildt erinrat, huruledes kommittén
icke förutsatte, att bättre skogsmark än medelgod kunde i vissa fall
förekomma, då ju området följdriktigt borde minskas. För öfrigt syntes,
enligt hvad denne ledamot äfven framhållit, förslaget att utgå från
endast medelgod mark, utan att någon gräns sattes för minsta arealen
af sämre mark, mycket sväfvande och säkerligen föranledande till synnerligen
olika tillämpning, med anledning hvaraf för hvarje zon borde i
lagen finnas bestämmelse om dels minimiareal af god skogsmark, dels
ock minimiareal af dålig skogsmark.

Nyssberörda anmärkningar syntes ämbetsverken vara af beskaffenhet
att böra i det hela beaktas. Om det emellertid vid styckning af
enskilda tillhörig mark helt naturligt icke borde uppställas något hinder
för tilldelande åt hemmanslott — hvilken erhölle inägojord — af ett
skogsanslag, som öfverskrede det fastställda minimimåttet, ställde sig
dock saken uppenbarligen helt annorlunda, då det ifrågasattes, att
kronan skulle upplåta områden af sina skogar nästan utan hvarje ersättning.
Ett visst, noga angifvet mått af skogsmark borde då ovillkorligen
fastställas, och syntes detta mått lämpligen böra sammanfalla
med det minimum, man ansåge böra upplåtas af efter omständigheterna
god eller dålig skogsmark. Däremot borde arealen af sådan skogsmark,
som vore att hänföra till någon kategori mellan god och dålig,
lämpas efter markens olika beskaffenhet, dock alltid inom gränserna
för måttet af god och af dålig mark.

På grund af det anförda och då ämbetsverken funne de af åsyftade
kommittéledamot i 3 § af hans förslag till redaktion af ägostyckningslag
för de norrländska länen beräknade minimividder af go<J eller
dålig skogsmark vara för de fyra olika zonerna väl afvägda, hemställde
ämbetsverken, att det område i skogsmark, som efter försökstidens utgång
finge tilldelas odlingslägenhet, skulle utgöra: inom första zonen
30 hektar god eller 60 hektar dålig skogsmark, inom andra zonen
20 hektar god eller 45 hektar dålig skogsmark, inom tredje zonen 15
hektar god eller 30 hektar dålig skogsmark, och inom fjärde zonen 12
hektar god eller 25 hektar dålig skogsmark, samt att Kopparbergs län
skulle i nu berörda hänseende inordnas under fjärde zonen; och borde
arealen af sådan skogsmark, som i anseende till sin beskaffenhet folie
mellan god och dålig, jämkas efter de angifna måtten.

Statsutskottets Utlåtande N:o 120.

15

1 fråga om den besittningsrätt, som vid den slutliga upplåtelsen
af eu odlingslägenhet skulle tillkomma innehafvaren af densamma, vore
i kommitténs motiver uttryckligen sagd!., att därutinnan skulle gälla
hvad bestämmelserna om allmänna kronohemman i sådant afseende
innehölle. Hufvudstadgandena i berörda ämne innefattades i nådiga
brefvet den 5 februari 1808 och kammarkollegii därpå grundade kungörelse
den 29 i samma månad. Rörande åborätts öfverlåtande hade
emellertid sedermera genom nådiga kungörelsen den 8 maj 1863 meddelats
bestämmelser om en utvidgad frihet. Med begränsning af förut
gällande bördsrätt berättigades nämligen genom sist omförmälda författning
åbo att i allmänhet öfverlåta sin besittningsrätt till oskyld
person, och skulle för framtiden bördsrätt inskränkas till förre åbons
syskonbarn eller dem, som i lika led med dem äro. Därjämte stadgades
skyldighet att erlägga lösen, då bördeman ville begagna sig af sin
företrädesrätt till besittning af kronohemman, som blifvit till annan
öfverlåtet. Enligt nådiga brefvet den 2 juni 1876, af kammarkollegium
kungjordt den 7 juli samma år, afsåge 1863 års kungörelse icke krononybyggen.
För dessa gällde följaktligen fortfarande fjärde punkten i nådiga
brefvet den 5 februari 1808, på grund hvaraf bördeman ägde att, utan
lösen, öfvertaga åborätt, som öfverlätes till annan. Det syntes ämbetsverken
kunna ifrågasättas, om icke friheten att öfverlåta besittningsrätt
till odlingslägenheter å kronoparker borde något mera begränsas, än
kommittén föreslagit. I de allra flesta fall torde väl kolonistens barn
komma att på ett mer eller mindre verksamt sätt deltaga i lägenhetens
bebyggande, uppodling och skötsel. Billigheten syntes då fordra, att
de vore berättigade utan lösen åt sig återvinna en lägenhet, som fadern
af en eller annan orsak öfverlåtit till oskyld person. Därigenom skulle
ock lägenheten helt visst med något större säkerhet kunna räddas åt
en fortgående odling likasom åt ett själfständigt jordbruk. Stadgades
nämligen icke eu dylik återvinningsrätt, kunde med skäl befaras, att
särskildt de mest välbelägna kolonierna ganska snart skulle underläggas
något industriellt företag i orten, för att förvandlas endast till boplatser
för där anställda arbetare. Ämbetsverken ville därför hemställa, att
den med afseende å krononybyggen nu gällande bördsrätt måtte beträffande
här föreslagna odlingsupplåtelser vinna tillämpning i ofvan
antydda, något begränsade omfattning, sålunda nämligen, att rättighet
tillerkändes bröstarfvinge att, utan lösen, öfvertaga en — med eller
utan godtgörelse — till annan öfverlåten lägenhet; och skulle företrädet
till åborätt naturligtvis fortfarande grundas på förstfödslorätt.

16

Statsutskottets Utlåtande Ko 126.

Departements chefen.

I det system af åtgärder, som af den så kallade norrlandskommittén
föreslagits för att i våra nordligaste landsdelar vidmakthålla och stärka
det genom bolagens fastighetsförvärf hotade bondeståndet och jordbruket,
spelar den ifrågasatta kolonisationen å kronomark icke någon
vidare framträdande roll. Att kommittén inlåtit sig på denna fråga
med en viss försiktighet, finner, sin naturliga förklaring däri, att, såsom
kommittén i sin allmänna utredning framhållit, den jordbruk skolonisation
kronan i sammanhang med afvittringarna bedrifvit visat sig i många
afseenden vara fullständigt misslyckad och till sina följder ödesdiger.
Genom den frikostighet, med hvilken kronan vid afvittringarna utdelade
skogsmark till hemman och nybyggen i tanke att därigenom understödja
jordbruket, gjorde den fastigheterna alltför begärliga för skogsindustrien
; och då man tillika underlät att tillförsäkra kronan ett sådant
inflytande öfver nybyggena för framtiden, att man kunde bibehålla dem
i den jordbrukande allmogeklassens ägo och sörja för att jordbruket
därå vidmaktkölles, blefvo sågverksbolagen snart nog innehafvare af
en stor del af den mark man ämnat åt ett jordbrukande bondestånd
och den därå upptagna jordbrukskulturen utsatt för faran att allt mera
försummas af markens i regel endast för skogsproduktion intresserade
ägare. Under sådana förhållanden har naturligen kommittén ansett
den angelägnaste omsorgen vara att söka i bondeståndets besittning
kvarhålla den jord det ännu bär i sin ägo samt att i möjligaste mån
söka återföra den af sågverksbolagen förvärfvade jordbruksjorden under
jordbrukskultur, bedrifven af verkliga jordbrukare. Att däremot, sedan
kronans stora uppoffringar af mark och penningar till nybyggens anläggande
och understödjande visat sig så litet välsignelsebringande,
fortsätta med en kolonisation, som måste bringa kronan nya offer, har
tydligen synts kommittén mindre tilltalande och endast under fullt
betryggande garantier mot missbruk tillrådligt. Att kommittén emellertid
föreslagit åtgärder i denna riktning, torde bero därpå, att i vissa
trakter af Norrland, särskild! där kronoparkerna äro omfattande och
mer eller mindre så att säga instänga befolkningen och afskilja densamma
från annan bygd, hos allmogen framträder en synnerligen liflig
önskan att få rätt till odlingars upptagande på kronoparkerna, den
enda odlingsmark i närheten, som kan stå till buds.

För min del hyser jag visserligen icke någon tvekan därom, att
det måste anses såsom en fördel för det allmänna, om den på kronans
skogsmarker befintliga odlingsbara jord kommer under odling och gifver
anledning till uppkomsten af ett antal mindre jordbruksfastigheter; och
jag håller före, att den uppoffring af mark kronan för ändamålet måste

Statsutskottets Utlåtande N:o 126.

17

vidkännas icke kan anses pa något sätt betänklig i betraktande af den
nytta staten skulle äga af ett talrikare bondestånd och ett mera utveckladt
jordbruk i våra nordligaste landsdelar. Men jag anser likväl
en viss försiktighet tillrådlig. En kolonisation i de af naturen jämförelseAris
mindre val lottade trakter, hvarom här är fråga, måste ställa
sig mer än vanligt svår, helst om man tager hänsyn till de stegrade
anspråk på lifvet, som numera allmänt göra sig gällande äfven hos
allmogen. Genom att till nybyggesföretag locka personer, Indika därtill
icke äga de nödiga förutsättningarne, kan man lätt skapa ett folkelement,
som icke blott för egen del kommer att utsättas för de ogynnsammaste
existensvillkor utan äfven blir till eu börda för den öfriga
befolkningen genom ökad fattigvård stunga.

Lika med norrlandskommittén finner jag därför önskligt, att staten
icke frånsäger sig all rätt att öfvervaka nybyggenas framtid, hvilket
skulle blifva förhållandet, om man uppläte dem med full äganderätt.
Särskildt är det af vikt, att staten förbehåller sig en viss pröfningsrätt
ifråga om de framtida nybyggarnas personliga egenskaper, dels för att
kunna tillse, att nybyggena bibehållas hos den samhällsklass, för hvilken
de äro ämnade, dels för att nybyggena alltid måtte blifva besatta med
åbor af en viss duglighet.

Det medel norrlandskommittén i sådant hänseende föreslagit eller
nybyggenas upplåtande med ständig besittningsrätt finner jag dock
mindre tilltalande. Jag har förut i dag vid underdånig föredragning
af upprätt ad t förslag till grunder för åtgärder i syfte att åt mindre *
bemedlade och obemedlade bereda tillfälle att förvärfva egnahemslägenheter
från vissa kronoegendomar framhållit de skäl, som syntes mig
tala emot att upplåta dessa egnahemslägenheter med ständig besittningsrätt.
Vissa af dessa skäl äga sin tillämplighet äfven med afseende på
nu ifrågasatta upplåtelser. Sedan den nya lagen om nyttjanderätt till
fast egendom beredt möjlighet för kronan att på arrende upplåta egendom
utan att vara underkastad någon viss maximitid i afseende på
arrendets giltighet, synas mig upplåtelser på långvarigt arrende, exempelvis
på sjuttiofem år, kunna vara en utväg att vinna hvad norrlandskommittén
hufvudsakligen åsyftat eller att på en gång skänka nybyggaren
ett afsevärdt framtidsintresse och bereda kronan en möjlighet
att hålla handen öfver ny byggesväsendet och sörja för dess utveckling
i önskad riktning. Att, därest nybygget efter de sjuttiofem årens
utgång ånyo utarrenderas, åbon bör äga optionsrätt till förnyadt anande,
synes mig tydligt. Något bestämdt löfte, att förnyadt arrende skall äga
rum, torde däremot icke böra gifvas nu.

Bih. till Biksd. Prof. 1909. 4 Sami. 1 Afd. 81 Höft.

3

18

Statsutskottets Utlåtande N:o 126.

Mot det föreslagna systemet skulle man tilläfventyrs vilja invända,
att med afseende på den norrländska allmogens kända själfkänsla och
det företräde den i allmänhet tillerkänner äganderätten framför andra besitta
ingsformer några upplåtelser af odlingslägenheter troligen icke skulle
komma till stånd i brist på spekulanter. Gent häremot skulle jag vilja
åberopa den erfarenhet man vunnit vid skogstorpsupplåtelserna. Ehuru
dessa ske för en mycket kortare tid — högst tjugu år — har det visat
sig, att skogstorpen varit ganska begärliga. Det synes mig otvifvelaktigt,
att man med afseende på nu ifrågavarande sjuttiofemåriga upplåtelser
icke behöfver befara, att efterfrågan skall understiga hvad man
med tillbörlig hänsyn till skogsvårdens intresse finner sig lämpligen
böra upplåta till odling.

De grundsatser, jag sålunda anser böra läggas till grund för upplåtande
af odlingslägenheter från kronoparkerna i våra nordligaste landsdelar,
afvika på ett sätt, som kunde synas väl bjärt, från det system jag
i förenämnda, förut denna dag föredragna ärende föreslagit beträffande
upplåtande af jord till egna hem från kronans domäner i södra delarne
af riket. Jag tror mig emellertid för att visa det befogade i dessa grundsatser
allenast behöfva erinra, att förhållandena dock äro i förevarande
hänseenden högst olika i norra och i södra delarne af riket, på kronoparkerna
och på kronodomänerna. Hvad som särskildt beträffande nu
förevarande odlingslägenheter kräfver beaktande är, att dessa bilda ett
slags intagor på mark, som man eu gång afsatt för skogsbörd och för
bildande af ett i statens hand befintligt reservkapital af skogsmark.
Man får därigenom kanske på skogsmarken besvärande enklaver, som i
framtiden möjligen komma att visa sig mera hinderliga än man vid
lägenheternas upplåtande antagit. Staten synes dessutom ej böra uppoffra
sin skogsmark utan att full säkerhet vinnes för att det högre målet,
markens uppodlande och bebyggande, verkligen på ett för framtiden betryggande
sätt kommer att uppnås. Tillsvidare och så länge förhållandena
i Norrland fortfara att vara sådana de nu äro, kräfves utan tvifvel,
att i dessa delar af riket all kolonisation sker med synnerlig varsamhet.

Ett utbyte af det af norrlandskommittén föreslagna systemet
med ständig besittningsrätt mot ett nybyggesväsende, grundadt på
sjuttiofemåriga arrendeupplåtelser med optionsrätt till förnyadt arrende,
kräfver emellertid en fullständig omläggning af norrlandskommitténs
förslag. Att härutinnan afgifva en förberedande utredning har jag
uppdragit åt till biträde inom jordbruksdepartementet för ärendets beredning
förordnade häradshöfdingen Louis Améen.

19

Statsutskottets Utlutande N:o 126.

I afgifvet utlåtande liar denne anfört, hurusom den omläggning
af förslaget, som afsetts, tydligen icke föranledde något behof åt tindrade ps ,juttiobestämmelser
med afseende på frågorna, när upplåtelser af odlings- /£*£
lägenheter å kronoparkerna borde tillåtas och hvilka personliga egen- uppiiteUer.
skaper, som borde utmärka dem, till hvilka sådana lägenheter iinge
upplåtas. Emellertid föresloges, att i sistnämnda afseende något tydligare
anvisningar lämnades, än hvad som skett i norrlandskommittens förslag,
så att något tvifvel ej kunde råda därom, att dessa lägenheter vore
afsedda för en klass af verkliga, personligen arbetande småbrukare.

För att tillgängliga odlingslägenlieter måtte kunna gifva bärgning
åt största möjliga folkstock syntes i sammanhang därmed höra foreskrifvas
dels att till samma sökande ej finge upplåtas mer än en lägenhet,
dels att till eu lägenhet ej finge läggas odlingsmark till större
vidd än som erfordrades för att eu familj å lägenheten kunde finna go
utkomst. Att för hvarje lägenhet ställa någon bestämd arealgräns torde
icke vara lämpligt. Ofta torde nämligen en odlingslägenhets natuiliga
omfattning vara sådan, att den, vare sig den vore något större eller

mindre, helst borde utgöra ett jordbruk.

Med afseende å den af kommittén föreslagna bestämmelsen att
odlingslägenhet, som upplätes, skulle afmattas å karta, noga beskiifyas
och å marken utstakas, borde ej heller erfordras någon annan ändring
än att på sätt af kammarkollegium och domänstyrelsen hemställts, föreskrift
lämnades därom, att nämnda åtgärder icke skulle föranleda kostnad

för sökanden. _ .

I allt öfrigt komme norrlandskommitténs förslag att töriada genom
den ifrågasatta omläggningen. Då denna skulle företagas, både man
att i första hand taga hänsyn därtill, att i samma stund man för npplåtelsen
använde arrendeformen, lagen om nyttjanderätt till fast egendom
den 14 juni 1907 komme att därå blifva tillämplig. Den närmaste
uppgiften torde därför blifva att tillse, om denna lags bestämmelser, i
den mån de icke vore tvingande, kunde anses lämpliga för ifrågavarande
slag af upplåtelser eller om föreskrift skulle lämnas därom,
att vid upplåtelserna skulle göras förbehåll, som i ett eller annat afseende
ordnade rättsförhållandet på ett annat sätt än lagen angifMt.

Härvid kunde det vara lämpligt att till jämförelsematerial använda
dels de grunder, som enligt kungörelsen den 4 juni 1908 gällde för
förvaltningen af kronans jordbruksdomäner, hvilka ju utarrenderades på
villkor, som i åtskilliga afseenden skilde sig från bestämmelserna i
lao-en om nyttjanderätt till fast egendom, dels föreskrifterna angående
upplåtande af s. k. skogstorp å kronoparker i Västerbottens och biorr -

20 Statsutskottets Utlåtande N:o 126.

bottens län enligt kungörelsen den 27 maj 1904. Särskilt med sWstorpsupplåtelserna
komme förevarande upplåtelser alt hafva många
beröringspunkter. 6

o de första trågor, som uppställde sig, därest man ville på

ifrågavarande odlingslägenheter använda systemet med sjuttiofemåriga
arrenden, vore den, om någon afvikelse behöfdes från nämnda lags stadgande
ifråga om rätten att öfverlåta arrendet till annan. Detta vore
en fråga af ganska stor vikt särskildt i betraktande af den långa arrendetid,
som afsetts. Från arrendatorns sida vore en så obegränsad rätt till
öfverlåtelse som möjligt uppenbarligen det fördelaktigaste. Från kronans
ståndpunkt åter vore det af intresse att kunna förekomma, att lägenheten
öfverginge till någon, som icke kunde behörigen fullgöra de med
arrenderätten förenade skyldigheter, eller som tillhörde en annan folkklass
än den, för hvilken man afsett dessa odlingslägenheter. Bestämmelserna
i 2 kap. 8 och 9 §§ i lagen om nyttjanderätt till fast egendom
skulle, om de tillämpades på förevarande upplåtelser, leda därtill,
att om kronan icke, när så begärdes, ville återtaga lägenheten mot
skälig lösen, lägenhetsinnehafvaren eller om han vore död hans dödsbo
ägde öfverlåta lägenheten till annan, blott denne vore sådan, att jordägaren
med honom skäligen kunde nöjas. Äfven om den, till hvilken
ägenheten öfverlätes, icke alls tillhörde den klass af småbrukare, för
hvilka ifrågavarande lägenheter varit ämnade, skulle kronan vara nödsakad
godtaga honom, allenast mot hans solvens och medborgerliga
anseende skäliga anmärkningar icke skulle kunna göras, en fråga, som
ytterst tillkomme domstols pröfning.

Då kronan emellertid icke syntes böra frånsåga sig rätten att
kontrollera, att förevarande lägenheter fortfarande finge fylla sin uppgift
att vara småbrukarehem, torde kronan böra förbehålla sig, att
lägenhetsinnehafvaren eller hans dödsbo icke utan domänstyrelsens medgifvande
finge åt annan öfverlåta arrenderätten. Ehuru förbehållet på
grund af innehållet i 2 kap. 8 och 9 §§ af lagen om nyttjanderätt till
fast egendom måste gifvas denna negativa formulering, vore det naturhgen
icke meningen, att domänstyrelsen i regel borde motsätta sig
otverlatelser åt ifrågavarande slag. Så långt som det vore förenligt
med namnda sociala synpunkt, och kronans intresse af att erhålla
en arrendator, som kunde fullgöra arrendevillkoren, blefve behörigen

til godosedt, syntes öfverlåtelser i största möjliga utsträckning böra
tiiiatas.

^ed afseende på rättsförhållandet under arrendetiden torde vara
nådigt att i flera afseenden stadga bestämmelser, som afveke från de

Statsutskottets Utlåtande N:o 126.

21

allmänna föreskrifterna i lagen om nyttjanderätt till fast egendom.
Detta berodde därpå, att förevarande lägenheter mottoges af arrendator!
fullständigt obebyggda och ouppodlade.

Såsom en första plikt måste därför åläggas lägenhetsinnehafvaren
att bebygga lägenheten med nödiga hus. I upplåtelsehandlingen syntes
i anledning häraf böra föreskrifvas, livilka hus, som skulle uppföras, samt
när dessa skulle vara färdiga, därvid naturligen, där så befunnes lämpligt,
byggnadstiden kunde sättas olika för olika hus. Att arrendatorn
borde vara berättigad att från kronoparken erhålla nödigt virke till lägenhetens
åbyggnader, torde ligga i öppen dag. Sålunda uppförda byggnader
borde sedermera af arrendatorn underhållas och, där så erfordrades,
ersättas med nya, så att vid arrendetidens slut aflämnades byggnader
motsvarande de ursprungliga, i fullgodt skick. Det virke, som erfordrades
för dylika reparationer och nybyggnader, borde arrendatorn äga rätt
att erhålla åt sig utsynadt å kronoparken.

Skulle lägenheten så uppodlas, att under arrendetiden uppkomme
behof af större eller flera åbyggnader än vid upplåtelsen föreskrifvits,
borde domänstyrelsen äga medgifva, att lägenhetsinnehafvaren erhölle
virke från kronoparken jämväl för tillfredsställande af det ökade byggnadsbehofvet.
För sådan händelse borde emellertid i skriftligt tillägg
till upplåtelsekontraktet föreskrifvas, hur den nya åbyggnaden skulle
vara beskaffad, så att man vid afträdet kunde kontrollera, att lägenhetsinnehafvaren,
såsom naturligen borde vara hans skjddighet, vid afträdet
lämnade ifrån sig jämväl den nytillkomna byggnaden eller däremot
svarande i fullgodt skick.

Med afseende å möjligheten af brandskada syntes man böra ålägga
lägenhetsinnehafvare att hålla byggnaderna för kronans räkning brandförsäkrade
med skyldighet för lägenhetsinnehafvaren att mot erhållande
af brandskadeersättningen bota skadan utan rätt att af kronan erhålla
fritt virke. De närmare detaljbestämmelser därom, som erfordrades för
att domänstyrelsen skulle kunna kontrollera, att lägenhetsinnehafvaren
behörigen fullgjorde sina skyldigheter i förevarande afseenden, syntes
kunna affattas i hufvudsaklig öfverensstämmelse med de motsvarande
bestämmelser, som gällde vid utarrendering af kronans domäner, dock
med de förenklingar, som betingades dels däraf, att byggnaderna å en
lägenhet af ifrågavarande beskaffenhet måste såsom noga beskrifna i
upplåtelsekontraktet eller skriftligt tillägg därtill, förutsättas vara till
sitt ungefärliga värde för domänstyrelsen kända, dels däraf att det utan
vidare torde vara klart, att de nya åbyggnader, som borde uppföras,

22

Statsutskottets Utlåtande N:o 126-

skulle byggas enligt de föreskrifter, som meddelats för de ursprungliga
byggnaderna.

Uppställde man såsom regel, att lägenhetsinnehafvaren skulle äga
rätt att erhålla fritt virke till behöfliga reparationer och nybyggnader,
torde undantag böra göras för det fall, att lägenhetsinnehafvaren själf
vållat skadan. I detta fall borde han tydligen vara skyldig att bota
skadan med virke, som han själf bekostade.

Lägenhetsinnehafvarens andra hufvudskyldighet vore, såsom nämndt
att uppodla lägenheten. 1 detta afseende borde upplåtelsekontraktet
innehålla den odlingsplan han vore skyldig att ställa sig till efterrättelse,
och lägenhetsinnehafvaren borde vara skyldig att vid afträdet lämna
från sig odlingar till den föreskrifna omfattningen i fullgodt skick.
Såsom hjälp vid odlingen syntes något kontant bidrag böra ifrågasättas.
Norrlandskommittén hade visserligen ansett ett sådant bidrag
obehöfligt, men sedan man beslutat sig för att upplåta lägenheterna
icke med ständig besittningsrätt utan allenast med viss tids arrenderätt,
torde utan tvifvel vara på sin plats att något kraftigare stödja odlaren.
Då den vid skogstorpsupplåtelser medgifna odlingshjälpen af femhundra
kronor visat sig väl knapp, torde man vid ifrågavarande lägenheter
böra medgifva en dylik hjälp af sexhundra kronor. Till kronans säkerhet
syntes böra föreskrifvas, att denna odlingshjälp icke utbetalades
annat än i den män arbete till motsvarande värde blifvit nedlagdt i
byggnad, som uppförts enligt föreskrift och gjorts fullt färdig, en
formulering, hvilken syntes tillgodose jämväl odlarens intresse att få
odlingshjälpen utbetalad i någon män successivt.

Det äfventyr lägenhetsinnehafvaren utsattes för, om han icke utförde
honom åliggande byggnads- eller odlingsarbete eller under arrendetiden
vanvårdade byggnader eller odlingar, borde vara att han kunde
uppsägas från arrendet. För sådant ändamål behöfdes icke något särskildt
stadgande, då sådant åtminstone i alla fall af någon vikt blefve
en följd redan af stadgandet i 2 kap. 36 § i lagen om nyttjanderätt
till fast egendom.

Att arrendatorn vid afträdet vore skyldig att lämna ifrån sig
byggnader och odlingar i fullgodt skick eller ersätta bristen, måste
däremot sägas ifrån, enär lagen om nyttjanderätt till fast egendom
icke kände någon vidsträcktare skyldighet för arrendatorn härutinnan
än att lämna fastigheten ifrån sig lika god som han mottagit densamma.

Utom det virke, som lägenhetsinnehafvaren borde åtnjuta för att
kunna behörigen fullgöra sin byggnadsskyldighet, borde han i likhet
med hvad förhållandet vore vid skogstorpen hafva rätt till virke för nödiga

Statsutskottets Utlåtande N:o 126.

23

hägnader samt (ifrigt husbehof så oek erforderligt skogsfång till vedbrand.
Vid skogstorpen iigde innehafvaren till vedbrand erhålla endast
vindfälld eller torr skog eller sådan skog, som i anseende till sin
beskaffenhet eljest borde för en god skogsvård afverkas. Motsvarande
bestämmelse torde vara på sin plats äfven vid ifrågavarande upplåtelser.
Dock torde en liten jämkning i ordalagen böra göras, så
att tydligt framginge, att lägenhetsinnehafvaren under alla förhållanden
vore berättigad till bränsle, ehuru han så länge tillgång på skog af
ofvannänmda beskaffenhet funnes, icke vore berättigad att för ändamålet
erhålla skog af värdefullare slag.

En annan för arrendatorn synnerligen viktig sak vore tillgången
till nödigt bete. På den upplåtna lägenheten torde åtminstone för en
afsevärd tid framåt kreaturen icke kunna förses med sommarbete. Utan
någon större olägenhet för kronan torde lägenhetsinnehafvaren kunna
beredas förmånen af att äga rätt att på lämpligt område af kronoparken
beta sina å lägenheten vinterfödda häst- och nötkreatur. Dock torde
för att lämna möjlighet för skogsodling det förbehåll böra göras, att
det till bete anvisade området kunde, när domänstyrelsen så påyrkade,
utbytas mot annat.

På samma sätt som vid skogstorpsupplåtelserna torde lägenhetsinnehafvaren
böra tillerkännas viss tids frihet från utlagor och onera
för lägenheten. Tiden torde lämpligen kunna sättas till femton år.

För lägenheten borde lägenhetsinnehafvaren utan tvifvel erlägga
en årlig afgift till kronan. Af skäl, som nyss antvdts, torde emellertid
under de första femton åren någon dylik afgift icke böra utkräfvas
utan skyldigheten att betala arrende räknas först från och med sextonde
besittningsåret. Afgiften borde emellertid redan vid upplåtelsen af
domänstyrelsen bestämmas och omnämnas i upplåtelsehandlingen. Då
af lätt insedda skäl denna afgift icke torde böra sättas högre än som
vore oundgängligen nödigt för att kronan icke på upplåtelsen skulle
göra förlust, torde den kunna bestämmas till 3,6 procent af dels det
kapitalvärde lägenheten enligt domänstyrelsens bepröfvande vid upplåtelsen
ansåges äga uppodlad och obebyggd med den rätt till skogsfång
och bete lägenhetsinnehafvaren tillerkänts, dels den odlingshjälp,
som till innehafvaren skulle utgå.

De nu genomgångna frågorna torde vara de enda, däri för ifrågavarande
lägenheter tarfvades andra bestämmelser än dem lagen om
nyttjanderätt till fast egendom innehölle beträffande arrende. I allt
öfrigt torde nämnda lag kunna utan olägenhet tillämpas på ifråga -

24

Statsutskottets Utlåtande N:o 126.

varande arrendeförhållanden. Såsom en särskildt viktig punkt, hvari
allmänna lagen sålunda torde böra tillämpas oförändrad, kunde framhållas
bestämmelserna om jordägarens rätt att i vissa fall uppsäga
arrendet.

Emellertid torde det kunna inträffa, att i ett eller annat fall någon
bestämmelse kunde finnas erforderlig vid sidan om de för ifrågavarande
arrenden fastställda särskilda grunder, kompletterade med hvad i allmänhet
funnes stadgadt om arrende, i den mån det icke mot nämnda
grunder funnes stridande. Dylika extra bestämmelser torde det böra
medgifvas domänstyrelsen att vid behof föreskrifva.

På grund af hvad sålunda anförts hemställdes, att i nådig proposition
måtte föreslås Riksdagen
dels medgifva:

att å kronoparkerna inom Kopparbergs, Gäfleborgs, Västernorrlands,
Jämtlands, Västerbottens och .Norrbottens län må, därest hinder
från skogsvårdens synpunkt ej möter, på ansökan till mindre bemedlade
eller obemedlade, som äga god frejd och gjort sig kända för arbetsamhet
och hederlig vandel samt äga förutsättningar för drifvande af ett
mindre jordbruk, af domänstyrelsen på arrende upplåtas sådana till
odling och bebyggande tjänliga lägenheter, som där kunna vara att
tillgå i närheten af odlad bygd eller kommunikationsled,

dels ock besluta att vid upplåtelserna följande skall lända till
efterrättelse:

att till odlingslägenhet ej må läggas odlingsmark till större vidd
än som. erfordras för att en familj å lägenheten må kunna finna god
utkomst;

att till samma sökande ej må upplåtas mera än en lägenhet;
att odlingslägenhet, som sålunda upplåtes, skall utan kostnad för
innehafvaren noga beskrifvas, å karta affattas och å marken utstakas;

att odlingslägenhet upplåtes på sjuttiofem år med innehafvaren
förbehållen optionsrätt till förnyadt arrende vid arrendetidens slut;

att lägenhetsinnehafvaren eller hans dödsbo icke utan domänstyrelsens
medgifvande må åt annan öfverlåta arrenderätten;

att lägenhetsinnehafvaren skall vara skyldig att på sätt och inom
tid, som domänstyrelsen i upplåtelsekontraktet äger föreskrifva, bebygga
och uppodla lägenheten;

att lägenhetsinnehafvaren skall vara skyldig att från och med
sextonde besittningsåret för lägenheten erlägga en årlig afgift, som
bestämmes vid upplåtelsen och sättes till 3,G för hundrade af dels det
kapitalvärde lägenheten anses äga ouppodlad och obebyggd med den

Statsutskottets Utlåtande N:o 126.

25

rätt till skogsfång och bete, hvarom nedan förmäles, dels den odlingshjälp,
som på sätt nedan sägs till lägenhetsinnehafvaren kommer att utgå;

att lägenhetsinnehafvaren skall äga från kronoparken erhålla dels
efter utsyning behöfligt virke till lägenhetens åbyggnader och nödiga
hägnader samt öfrigt husbehof, dels ock efter anvisning erforderligt skogsfång
till vedbrand, det senare dock företrädesvis af vindfälld eller tonskog
eller sådan, som i anseende till sin beskaffenhet eljest bör-för eu
god skogsvård afverkas;

att därest under arrendetiden uppkommer behof af större eller
flera åbyggnader än vid upplåtelsen föreskritvits, domänstyrelsen skall
äga medgifva, att lägenhetsinnehafvaren jämväl för sadant ändamål erhåller
nödigt virke från kronoparken; skolande i skriftligt tillägg till
upplåtelsekontraktet föreskrifvas, huru den nya åbyggnaden skall vara
beskaffad;

att lägenhetsinnehafvaren skall tillförbindas att, företrädesvis i
brandstodsförening för länet eller orten, där sådan finnes, för kronans
räkning ombesörja och utan afdrag å arrendet bekosta åbyggnadernas
brandförsäkring till deras fulla, i behörig ordning uppskattade värde
med rätt för domänstyrelsen att, där anledning därtill förekommer, meddela
föreskrift såväl om det belopp, hvarför försäkring bör sökas, som
om den anstalt, där försäkring må äga rum;

att, om brandskada inträffar, lägenhetsinnehafvaren skall vara
skyldig att mot erhållande af brandskadeersättningen bota skadan utan
rätt att af kronan erhålla fritt virke; skolande kronan äga uppbära
brandskadeersättningen, hvilken tillhandahålles lägenhetsinnehafvaren i
den mån för byggnaden erfordras;

att om byggnad annorledes skadas och lägenhetsinnehafvaren därtill
är vållande, denne skall vara skyldig att bota skadan utan rätt att
därtill af kronan erhålla nödigt virke;

att lägenhetsinnehafvaren skall äga rätt att å område af kronoparken,
som för ändamålet anvisas, erhålla bete för å lägenheten vinterfödda
häst- och nötkreatur; skolande, när domänstyrelsen så påyrkar,
det anvisade området kunna utbytas mot annat;

att lägenhetsinnehafvaren skall äga rätt att af allmänna medel i
odlingshjälp erhålla sexhundra kronor, som utbetalas i den mån arbete
till motsvarande värde blifvit nedlagdt i byggnad, som uppförts enligt
föreskrift och gjorts fullt färdig;

att lägenhetsinnehafvaren under femton år från upplåtelsen skall
åtnjuta frihet från utlagor och onera från lägenheten;

Bih. till Riksd. Prot. 1909. é Sami. 1 Afd. 81 Häft.

4

26

Statsutskottets Utlåtande K:o 126.

Domänstyrelsen
om det
alternativa
förslaget.

att lägenhets innehafvare]! vid afträdet skall lämna ifrån sig lägenheten
med åbyggnader och odlingar till föreskrifven omfattning i fullgodt
stånd eller ersätta bristen sådan den vid afträdessyn befinnes; samt

att domänstyrelsen må äga att vid npplåtelsen föreskrifva de
villkor, som utöfver hvad nu sagts samt hvad i allmänhet om arrende
finnes i lag föreskrifvet må kunna finnas erforderliga.

I" anledning af det sålunda afgifna förslaget har domänstyrelsen
i afgifvet yttrande anfört, att styrelsen allenast i följande afseenden
haft något att erinra rörande förslaget.

Då i förslaget ifrågasattes, att upplåtelserna skulle ifrågakomma
endast å kronoparker i de sex nordliga länen, hade domänstyrelsen ansett
sig böra hemställa, huruvida ej sådana upplåtelser skulle kunna ifrågakomma
jämväl å kronans öfverloppsmarker. Det skulle ock kunna
ifrågasättas, huruvida ej äfven å kronans oafvittrade marker i Norrbottens
och Västerbottens län samt å lappskattefjällen i Jämtlands län
upplåtelse af odlingslägenheter kunde ifrågakomma.

På kronoöfverloppsmarkerna funnes ett ej ringa antal bebyggda
lägenheter, hvilka i regeln tillkommit utan lagliga rättigheter före eller
samtidigt med afvittringen. De hade därvid ej kunnat skattläggas för
erhållande af egna områden, äfven om de varit nöjaktigt bebyggda och
uppodlade samt på grund af läget och markens odlingsvärde kunnat
anses vara lifskraftiga. Några af dessa lägenheters innehafvare hade
sedermera sökt erhålla laglig rätt att besitta dem såsom skogstorp. Då
emellertid nådiga kungörelsen den 27 maj 1904 medgåfve skogstorps
anläggande allenast å kronoparker, hade sådana ansökningar icke kunnat
bifallas. Likaledes hade ansökningar från icke bofasta personer angående
rätt att till skogstorp erhålla vissa därför lämpliga obebyggda odlingslägenheter
å kronans öfverloppsmarker af samma skäl icke kunnat
bifallas. Häraf hade sålunda blifvit en följd, att innehafvare af äldre
bebyggda lägenheter å dessa marker därstädes kvarbodde utan lagligrätt
och att öfverloppsmarkernas öfriga odlingslägenheter hittills hade
förblifvit obegagnade. Styrelsen,, som från och med nästkommande år
hade att öfvertaga förvaltningen af kronans öfverloppsmarker, ansåge
synnerligen önskvärdt, att ändring kunde inträda beträffande nu angifna
förhållanden. Hittills hade möjligen hinder ansetts möta för lagstiftning
angående upplåtande af odlingslägenheter å dessa marker i följd af att
deras disposition vore obestämd. Men då det visat sig, att upplåtelse
af smärre lägenheter mötts med sympati af den icke bofasta befolkningen
i de nordliga orterna, torde kronan icke böra genom försäljning
eller på annat sätt afhända sig öfverloppsmarkerna, därest ej i vissa

27

Statsutskottets Utlåtande N:o 126.

undantagsfall förhållandena sådant föranledde. Domänstyrelsen ansåge
fördenskull, att hinder numera icke mötte för lagstiftning om upplåtande
af odlingslägenheter å kronoöfverloppsmarkerna.

Beträffande kronans oafvittrade marker — sådana funnes numera
endast ofvanför den så kallade odlingsgränsen i Lapplands inre delar —
vore förhållandena visserligen väsentligen olika, Det torde nämligen
kunna ifrågasättas, huruvida icke den del af dem, som icke genom
fortsatt afvittring kunde komma att disponeras till å dem förefintliga
hemman, nybyggen och lägenheter, borde reserveras för den nomadiserande
befolkningens behof, hvilket skulle utgöra hinder för vidare upplåtelse
af odlingslägenheter å dem, enär sådant skulle försvåra deras
utnyttjande såsom renbetesland. Det torde emellertid å de oafvittrade
kronomarkerna finnas till odling tjänliga områden, som på grund af
sitt läge skulle kunna upplåtas för odling utan att afsevärdt hindra
renbetets tillgodogörande. Då den nomadiserande befolkningens, väl
äfven härvid torde böra ställas i förgrunden, skulle sådana odlingslägenheter,
som ansåges lämpligen böra upplåtas för odling, kunna förbehållas
lappmän, som önskade blifva bofasta. Hittills hade äfven dylika
personer varit hänvisade till att söka odlingslägenheter å kronoparkerna,
hvarigenom de kommit att blifva bofasta på längre afstånd från sin
hembygds fjäll, hvilket syntes vara en af orsakerna till att endast ett
mindre antal lappmän blifvit skogstorpare.

Angående lappskattefjällen i Jämtlands län kunde i hufvudsak
anföras detsamma som om de oafvittrade markerna i Norrbottens och
Västerbottens län, dock med tillägg att de redan nu vore reserverade
för den nomadiserande befolkningen, och att de efter hand ökades genom
inköp af skattemarker, som i följd af sitt läge utgjort hinder för utöfvande
af lappbefolkningens näringsfång. Därest odlingslägenheter
ansåges kunna upplåtas å lappskattefjällen i Jämtlands län, torde fördenskull
dessa böra reserveras åt lappmän.

Såväl de oafvittrade markerna som lappskattefjällen intoge alltså
obestridligen en undantagsställning. Frågan om deras disposition torde
böra anses så nära sammanhänga med lappfrågan i allmänhet, att de
icke borde ingå i det nu föreliggande förslaget om upplåtande af odlingslägenheter.
Fördenskull hemställdes, att förutom kronoparkerna allenast
kronans öfverloppsmarker måtte däri intagas.

Angående de personers kvalifikation, åt hvilka odlingslägenheter
på nu ifrågasatt sätt skulle kunna upplåtas, ansåge sig domänstyrelsen
böra föreslå, utöfver hvad förslaget därom innehölle, att rätt till erhållande
af sådan upplåtelse ej måtte tillkomma ägare af jordbruk, som lämnade

28

Statsutskottets Utlåtande N:o 126.

utkomst åt eu familj. Att dylik ägare af jordbruk skulle kunna komma
att uppträda såsom sökande i fråga om odlingslägenhet å kronans mark,
hade man anledning antaga. Det hade nämligen upprepade gånger
inträffat, att ägare af hemman eller annan jordbrukslägenhet sökt rättighet
å kronopark anlägga skogstorp enligt nådiga kungörelsen den 27
maj 1904. Då det nu föreliggande förslaget innehölle, bland annat,
att till samma sökande ej skulle få upplåtas mera än en odlingslägenhet,
mot hvilken bestämmelse domänstyrelsen ej hade något att erinra,
torde det ock vara öfverensstämmande med förslagets andemening, att
åt sökande, som ägde jordbrukslägenhet, hvarå en familj kunde finna
sin utkomst, ej borde upplåtas sådan lägenhet, som i förslaget afsåges.
Förslagets främsta syfte torde nämligen vara att bereda möjlighet
för den icke bofasta befolkningen i vårt land att blifva bofast å till
besittningsrätten tryggade lägenheter. Däremot torde förslaget ej afse
att främja den jordägande befolkningens öfvergång till arrendatorer
och än mindre att bereda tillfälle att göra affärer med kronans odlingslägenheter.

Med full rätt förutsattes i förslaget, att till odlingslägenhet ej
skulle läggas större vidd odlingsmark än som erfordrades för att en
familj skulle å lägenheten kunna finna god utkomst. Ehuru den areal,
som härför erfordrades, högst afsevärdt växlade efter markens naturliga
odlingsvärde och det sätt, hvarpå odlingen luifdades, torde dock i
motiven till den författning, som kunde komma att utarbetas på grund
af det föreliggande förslaget, böra angifvas en maximiareal, som endast
i undantagsfall borde få öfverskridas. Vid upplåtelse af skogstorp enligt
nådiga kungörelsen den 27 maj 1904 tillämpades såsom regel, att den
areal, som tillädes sådant torp, ej finge öfverstiga 5 hektar. Vid den
upplåtelse, hvarom förslag till bestämmelser nu förelåge, borde maximiarealen
odlingsmark ej öfverstiga 6 hektar. Om å en sådan ägovidd,
väl odlad och häfdad — tillika med någon areal slåtteräng — en familj
ej kunde finna god utkomst, torde jordens odlingsvärde vara så ringa,
att marken borde bibehållas för skogsproduktion. I öfrigt torde såsom
motiv för den sålunda föreslagna maximiarealen kunna anföras, att en
mindre jordbrukslägenhet sannolikt blefve bättre häfdad än en större,
att, förutom myrmarkerna, de å kronoparkerna och kronoöfverloppsmarkerna
förekommande odlingslägénheterna i allmänhet vore af ringa
omfattning på hvarje ställe, och att den odlade jorden på ordinära
hemman i Norrland och Dalarna i regeln ej torde för hvardera omfatta
mera än 6 hektar. Den fortgående hemmansklyfningen syntes
ock gifva vid handen, att småbruken tillhörde framtiden. 1 män som

Statsutskottets Utlåtande N:o 126. 29

jorden genom högre kultur och användandet för odling af utvalda stammar
både af sädesslag och rotfrukter gåfve rikare skördar, måste ock
den för en familjs utkomst nödiga vidden odlingsmark blifva allt mindre.
Ju mera odlingsiägenheternas vidd kunde inskränkas, desto flera sådana
lägenheter kunde upplåtas. Af hittills vunnen erfarenhet torde man
vara berättigad anse, att behofvet af odlingslägenheter växte i direkt
proportion med befolkningen. Man torde likväl ingalunda kunna förutsäga,
livilka förändringar en tidrymd af 75 år kunde i berörda afseenden
medföra.

Med hänsyn till den långa tid, hvarunder lägenheter skulle enligt
det föreliggande förslaget upplåtas, ansåge domänstyrelsen nödigt, att
särskildt de bestämmelser, som afsåge rätt för lägenhetsinnehafvare till
vissa naturaförmåner, affattades med sådan försiktighet, att ej förmånerna
redan före upplåtelsetidens utgång befunnes hafva varit allt
för stora. Från gångna tider ägde vi erfarenhet om upplåtna rättigheter,
hvilka under senare tider befunnits böra aflösas och därvid förorsakat
staten afsevärda utgifter. Sådant borde ej upprepas. Rätten
för innehafvare af odlingslägenhet att från kronans område erhålla vedbrand
och bete, på sätt i förslaget förutsattes, kunde innebära en fara
för framtiden.

För närvarande skulle visserligen rätt till skogsfång till vedbrand
företrädesvis af vindfälld eller torr skog eller sådan, som i anseende till
sin beskaffenhet eljest borde för en god skogsvård afverkas, kunna tillförsäkras
de personer, åt hvilka odlingslägenheter å kronans mark upplätes.
Sådana skogsprodukter vore nämligen å de afsedda skogstrakterna
af ringa eller intet värde, om de skulle därifrån afyttras. Men i
detta afseende kunde en tidrymd af allenast ett par decennier framkalla
stora förändringar i samband med kommunikationernas förbättrande,
virkets allmänna värdestegring in. m. Styrelsen, som ansett förslagets
mening i detta afseende vara att tillförsäkra innehafvare af odlingslägenhet
bränsle från kronans mark mot billigaste afgäld, hemställde
därför, att sådan innehafvare erhölle till bränsle dels kostnadsfritt
virke, som på trakten saknade saluvärde, men för en god skogsvård
borde tillgodogöras, dels efter i orten lägst gällande pris annat vedvirke
efter skogspersonalens anvisning. Det värdelösa virket växlade för
skilda tider och ställen. Invid en kommunikationsled, t. ex. en järnväg,
torde framdeles äfven i Norrland allenast kvistar och grenar m. m. anses
vara hänförligt till värdelöst virke. Ett par mil från kommunikationsleden
vore uppfattningen därom redan en annan, och lägenhetsinnehafvaren
kunde därstädes gratis erhålla något bättre virke, hvilket där -

30

Statsutskottets Utlåtande N:o 126.

emot invid järnvägen torde böra säljas äfven till den lägenhetsinnehafvare,
som kunde göra anspråk på att erhålla sådant virke. Sattes
priset å det sämre saludugliga virket mycket lågt, kunde sådant finna
användning till bränsle framför bättre virke, hvarpå lägenhetsinnehafvaren
däremot utan tvifvel komme att göra anspråk, om lian enligt de föreslagna
bestämmelserna vore tillförsäkrad bränsle. Något oegentligt
syntes ej kunna ligga däri, att lägenhetsinnehafvares rätt till bränsle
kunde med afseende på beskaffenheten af det virke, han därtill erhölle
kostnadsfritt, komma att efter hand ändras under upplåtelsetiden. Det
vore till och med möjligt, att denna ändring i vissa fall skulle kunna
under någon kortare tid blifva ganska stor. Om nämligen en odlingslägenhet
upplåtits å en trakt, hvarest vid tiden för upplåtelsen järnväg
ej funnes, men genom hvilken något decennium därefter eu bana,
exempelvis »inlandsbanan», öppnades, komme därefter det virke, som
kostnadsfritt utlämnades till vedbrand åt lägenhetsinnehafvaren, att blifva
af helt annat slag än tillförene. Hans sämre rätt i detta afseende motvägdes
dock mångdubbelt af hans genom kommunikationsledens öppnande
bättre ställning, hvilken icke förorsakade höjning af hans arrendeafgift
för lägenheten. Bestämmelserna borde enligt styrelsens meningvara
sådana, att de bland annat främjade sparsamhet med virke för
husbehof, något som ännu vore sällsynt bland skogsägare, innehafvare
af boställen med skog, arrendatorer af skogshemman in. fl. Fall torde
kunna påvisas, då värdet af det virke, som ''kostnadsfritt tillförsäkrats
en arrendator, utgjorde ett större belopp än arrendeafgiften. Man måste
tillse, att detta icke i en framtid blefve förhållandet beträffande vissa
af nu ifrågavarande upplåtelser.

Föreslagna bestämmelser angående skogsbete! kunde äfven innebära
en framtida fara. Dels blefve nämligen skogsbete! mera sparsamt,
ju högre skogshushållningen utvecklades, dels ökades skadorna på skogsåterväxten
af betet, ju mera skogsodling kunde komma att användas
för att främja återväxten.

Det skulle sålunda kunna inträffa, att betesrätt tillförsäkrades så
många lägenhetsinnehafvare för de nötkreatur och hästar, som af dem
å lägenheterna vinterföddes, att för dessa djur framdeles ej funnes bete
å skogen, sedan kreatursstammen tillika möjligen ökats utöfver hvad
man nu kunde anse vara möjligt. I kulturskogen förekomme skogsbete
företrädesvis å hyggen och kulturfält. Vore bete tillförsäkradt lägenhetsinnehafvare
för deras nötkreatur och hästar, kunde man knappt
anses vara berättigad att genom stängsel skydda kulturfälten, om betet,
som därigenom väsentligt inskränktes, blefve otillräckligt. Betesrätten

Statsutskottets Utlåtande N:o 126. 31

syntes fördenskull böra begränsas till hvad som kunde tillgodogöras i
öfverensstämmelse med god skogsvård enligt bestämmelser, som för tio
år i sänder skulle fastställas af domänstyrelsen.

De odlingslägenlieter, som kunde komma att upplåtas, torde böra
bebyggas och odlas enligt plan, som af domänstyrelsen blefve bestämd.
Normalplan skulle sålunda upprättas angående byggnaderna, från hvilken
plan afvikelse!'' likväl skulle i särskilda fall kunna få äga rum. Inom
viss tid borde byggnaderna vara färdiga och viss areal åker bruten.
Vid de nuvarande skogstorpen tillginge bebyggandet och odlandet oftast
på det sätt, att först en enkel provisorisk byggnad — eu vanlig skogskoja
eller ett blockhus — uppfördes såsom bostad under ett par år, då
första delen af arbetet bedrefves. Därpå byggdes uthuset, ocli samtidigt
därmed brötes åker till i första rummet potatisland, om sådant ej brutits,
redan innan den provisoriska bostaden uppfördes. Sedan första kon
kunnat insättas i ladugården, påginge byggnads- och odlingsarbetet
jämnare. Omsider vore uthusbyggnaden färdig, och något, tunnland
jord häfdades som åker. Sist komme turen till byggandet af boningshuset,
och under arbetet härmed ökades tegarnas omfång, ^ till dess
torpet vore färdigt att afsynas. Men dessförinnan hade gått år af släp
och försakelse, ofta äfven förenade med skuldsättning, om arbetarens
personliga vederhäftighet kunnat förläna honom kredit. Hufvudsumman
af arbetet hade han i regeln utfört själf. Hvarje kontant utgift medförde
nämligen för den obemedlade bekymmer. Sålunda hörde man beräkningar
om hvad det för byggnaderna nödiga »glaset» — fönsterrutorna —
skulle komma att kosta och oro öfver att härtill kunna anskaffa medel.
Det vore fördenskull välbetänkt att, såsom i det föreliggande förslaget
ifrågasattes, kunna lämna odlingshjälpen efter hand som arbetet fortskrede,
ehuru detta nödvändiggjorde ökadt besvär för lägenhetens
afsyning. Emellertid ansåg styrelsen nödigt, att utbetalningarna finge
till vissa belopp ske vid fullbordandet dels af uthuset, dels af manbyggnaden
samt dels då viss areal åker vore i försvarlig häfd. Om tvåhundra
kronor finge utbetalas vid hvart och ett af dessa tillfällen,
erhölle lägenhetsinnehafvaren en god kontant hjälp under arbetets gång
utan att kronan förlorade nödig säkerhet för att lägenheten verkligen
blefve färdig. Domänstyrelsen finge fördenskull hemställa, att det ifrågasatta
odlingsbidraget finge, om lägenhetsinnehafvaren sådant önskade,
utbetalas i tre delar, nämligen 200 kronor då lägenhetens uthusbyggnad
vore färdig och afsynad, 200 kronor då manbyggnaden vore färdig och
afsynad samt 200 kronor, då minst 1 hektar åker vore bruten och för -

32

Statsutskottets Utlåtande N:o 126-

Departements chefen.

sv ärligt liäfdad såsom åker. Medlen torde, på sätt som skett i fråga
om skogstorpen, böra utbetalas af statskontoret, sedan domänstyrelsen
anmält, att viss byggnads- eller odlingsskyldighet fullbordats.

Förslagets sista bestämmelse angående rätt för domänstyrelsen att
föreskrifva de villkor, som kunde erfordras utöfver hvad i förslaget
förut sagts samt i allmänhet om arrende funnes föreskrifvet, vore synnerligen
välbetänkt. Härigenom kunde domänstyrelsen blifva i tillfälle
bestämma angående målning (rödfärgning) af byggnaderna, angående
förbud för lägenhetsinnehafvare att inom lägenhetens område hysa vanfrejdad
person, som ansåges farlig i fråga om kronoparkens eller kronoöfverloppsmarkens
skyddande för eld och åverkan, angående skyldighet
för innehafvaren att till skogspersonalen göra anmälan om åverkan och
skogseld å kronans område, om sådant därstädes förmärktes, deltaga i
eldsläckning därstädes m. m.

Af hvad sålunda förekommit finner jag mig öfvertygad, att ifrågavarande
lägenheter tillsvidare helst böra upplåtas allenast på arrende
i hufvudsaklig öfverensstämmelse med det i sådant hänseende upprättade
förslaget.

Hvad angår den af domänstyrelsen väckta frågan om kolonisationens
utsträckning jämväl till öfverloppsmarkerna, bör väl anmärkas,
att i åtskilliga, tid efter annan meddelade författningar lämnats föreskrifter,
som medgifva, att n}d)yggen upptagas å öfverloppsmarkerna.
Men då formerna därför synas tämligen tunga, och upplåtelserna såsom
medförande äganderätt innebära större uppoffring af kronans rätt än
som för närvarande synes önskligt, torde det vara lämpligt att öppna
möjlighet till upplåtande å öfverloppsmarkerna jämväl af odlingslägenheter
af nu ifrågavarande beskaffenhet. I detta hänseende likasom i
afseende å hvad domänstyrelsen i öfrigt yttrat rörande den tilltänkta
kolonisationens omfattning kan jag instämma med domänstyrelsen.

Att på sätt domänstyrelsen föreslagit bestämma någon viss maximiareal
för den odlingsmark, som tilldelas en lägenhet, finner jag vara
mindre nödigt, då det ju är domänstyrelsen, som i hvarje särskild! fall
skall afgöra, hvad som skall upplåtas. Någon anledning att befara, att
domänstyrelsen i detta hänseende icke behörigen skall tillvarataga kronans
rätt, synes mig icke förefinnas. Däremot kunde en fastslagen maximigräns
möjligen ställa sig hindrande i vägen för t. ex. användandet af
de lämpligaste naturliga gränserna. En mindre redaktionsförändring
synes emellertid böra vidtagas i förslaget för att tydligare utmärka att
det just är småbruk, man önskar få till stånd.

Statsutskottets Utlåtande N:o 126.

33

Att odlingslägenhet icke bör upplåtas åt någon, som redan äger
jordbruk af den omfattning, att lian med sin familj däraf kan vinna sin
utkomst, torde ligga i öppen dag. På sätt domänstyrelsen framhållit
lärer emellertid ett tydligt uttalande i sådan riktning kunna anses önskligt.

Mot den föreslagna rätten för lägenhetsinnehafvaren till nödigt
skogsfång har domänstyrelsen gjort åtskilliga erinringar, afseende, att
densamma till undvikande af allt för stor uppoffring för kronan, måtte
i någon mån inskränkas. De af domänstyrelsen i sådant syfte föreslagna
bestämmelser skulle emellertid leda därhän, att nybyggaren ofta
skulle nödgas till en kontant utgift för att kunna skaffa sig erforderligt
bränsle. Detta vore utan tvifvel för nybyggaren en stor olägenhet. Så
långt möjligt är, synes nybyggaren böra besparas direkta utgifter.
De synpunkter domänstyrelsen framhållit synas mig böra leda därhän,
att odlingslägenheter icke upplåtas till större antal än som kan anses
förenligt med en god skogshushållning, och därvid har ju domänstyrelsen
fullständigt situationen i sin hand. Att åter upplåta så många lägenheter,
att man sedan måste taga skadan igen genom att knappa in på
virkestilldelningen åt de särskilda nybyggarna, synes mig innebära ett
mindre lämpligt afvägande af de särskilda intressen, som härvid böra
vägas mot hvarandra. Jag föreställer mig därför, att man i detta hänseende
icke bör afvika från den ståndpunkt, som intogs redan af norr--1 andskommittén eller att nybyggaren bör äga rätt att kostnadsfritt erhålla
alla de skogsprodukter han till lägenheten behöfver.

Huruvida detta skall ske genom att ett visst skogsområde tilldelas
lägenheten till husbehofsanvändning eller därigenom att utsyning verkställes
å kronans mark af vederbörande myndighet, är en fråga, som
särskildt bör upptagas till pröfning.

Det förra systemet erbjuder den fördelen, att eventuella slitningar
mellan lägenhetsinnehafvaren och den utsynande myndigheten undvikas,
att den sistnämnde besparas åtskilligt besvär och att nybyggaren får
ett något större utrymme, inom hvilket han kan röra sig med en viss
frihet. Det medför emellertid flera väsentliga olägenheter. Till en början
torde det vara svårt att så afpassa områdenas storlek, att icke dessa i
vissa fall komma att lämna mera, i andra fall mindre än husbehofvet
kräfver. I förra fallet uppoffras onödigtvis kronans tillgångar, i senare
fallet tillfredsställas icke åbons behof. Men äfven om området är väl
afpassadt efter förhållandena, kan icke undvikas, att emellanåt skogtinnes,
* som efter grundsatserna för en riktig skogsvård bör afverkas,
men som för tillfället icke erfordras till husbehofvet, under det å andra
sidan åbon genom att vid en viss tidpunkt för husbehofvet använda
Bih. till Biksd. Prof. 1909. 4 Sami. 1 Afd. 81 Käft. 5

34

Statsutskottets Utlåtande N.o 126.

mera virke eller virke af ett bättre slag, än som strängt taget varit
nödvändigt, kan komma att i framtiden sakna det virke, som då oundgängligen
erfordras. Tilldelandet af en viss skogsareal lämnar alltså
icke erforderlig säkerhet för att lägenhetsinneliafvaren tryggas vid en
jämn och säker tillgång till husbehofsvirke, hvilket dock är det, som i
första hand bör afses.

Detta är däremot naturligen förhållandet, därest lägenhetsinnehafvaren
i stället för visst skogsområde tillerkännes rätt till utsyning
af behöfligt virke. Härvid kan vidare kontrolleras, att just så mycket
virke och just det slags virke lämnas, som det föreliggande behofvet
erfordrar; och hvad mera är, man kan genom att till bränsle anvisa
kullblåsta träd och afverkningsaffall, hvilket i oerhörda mängder kvarligger
å de norrländska kronoparkerna, låta detta eljest till förruttnelse
dömda virke komma till nyttig användning på samma gång man genom
dess borttagande rensar skogsmarken och därigenom höjer dess produktivitet.
Mot att tillgodose ett virkesbehof genom en dylik servitutseller
skogsfångsrätt talar visserligen i allmänhet, att jordägaren genom
öfverdrifven afverkning kan göra skogsfångsrätten mer eller mindre illusorisk.
Denna risk torde emellertid icke föreligga i nu ifrågavarande
fall, där skogsmarken tillhör kronan.

. På grund af hvad jag sålunda anfört synes det mig lämpligast
att bibehålla det upprättade förslagets bestämmelser i fråga om tilldelningen
af husbehofsvirke.

Med afseende på nybyggarens rätt till bete synes mig hvad domänstyrelsen
anfört böra föranleda därtill, att domänstyrelsen berättigas att
i hvarje fall — sålunda äfven om betet därigenom blir otillräckligt —
från bete undantaga mark, hvarå i skogsvårdssyfte företagits anordningar,
som af betesrätten skulle lida märkligt intrång.

Den odlingshjälp af 600 kronor, som ifrågasatts, synes väl knapp,
och jag skulle vilja föreslå en förhöjning till 750 kronor. Äfven detta
belopp motsvarar naturligen icke på långt när de kontanta utgifter nybyggaren
måste vidkännas för att få lägenheten behörigen uppodlad och
bebyggd. Låter man i likhet med det föreliggande förslaget odlingshjälpen
förräntas genom den årliga legan och kronan vara berättigad
att vid arrendets slut öfvertaga lägenhet utan ersättning till nybyggaren
för odlingsarbetet, kan den ifrågasatta förhöjningen icke anses medföra
någon obillig uppoffring från kronans sida. I fråga om sättet för
odlingshjälpens utbetalande finner jag hvad domänstyrelsen i sådant
hänseende föreslagit vara förtjänt af beaktande.

Statsutskottets Utlåtande N:o 126.

35

De grunder det föreliggande förelaget uppställer för arrendeafgittens
bestämmande synas mig i vissa fall kunna leda till en oskäligt diyg
arrendeafgift. Jag anser därför, att man till grund vid arrendeafgiftens
bestämmande bör lägga allenast lägenhetens kapitalvärde, såsom obebyggd
och ouppodlad med den rätt till byggnadsvirke, som tillkommer lägenheten,
samt den lämnade odlingshjälpen.

Medger man upplåtande af odlingslägenheter på nu ifrågasatta
villkor, uppstår frågan, om skogstorpsupplåtelser enligt kungörelsen den
27 maj 1904 fortfarande böra äga rum eller ej. En jämförelse, mellan
dessa upplåtelser och de nu ifrågasatta visar, att de allmänna villkoien
för upplåtelser af det ena eller andra slaget äro något olika. Enligt
nu föreliggande förslag skulle lägenheter fa upplatas i de sex nordligaste
länen, därest hinder från skogsvårdens .synpunkt ej möter, men endast
i närheten af odlad bygd eller kommunikationsled. Skogstorp däremot
få upplåtas endast i de två nordligaste länen, där det för kronoparkens
vård eller förvaltning finnes vara gagneligt, men kunna, om detta
villkor uppfylles, förläggas äfven på isolerade platser.

Med afseende på upplåtelsevillkoren skilja, sig åter de båda slagen
af upplåtelser från hvarandra egentligen däruti, att arrendatorn af en
odlingslägenhet enligt det nu föreliggande förslaget tillerkänts en i
åtskilliga afseenden tryggare ställning och gynnsammare behandling än
skogstorparen.

Särskildt med hänsyn till sistnämnda förhållande är det troligt, att,
om det föreliggande förslaget antages, den odlingshågade i regel kommer
att föredraga den nya upplåtelseformen. På grund häraf synes det mig
lämpligast att, om förslaget godkännes, skogstorpsupplåtelserna för framtiden
inställas, men att i stället medgifves, att odlingslägenheter af nu
ifrågasatt beskaffenhet må upplåtas äfven oberoende af närheten tdl
odlad bygd eller kommunikationsled, där sådant för skogens vård och
bevakning finnes vara gagneligt.

Med afseende på skogstorpen äger det förhållande rum, att sedan
den första upplåtelsetiden eller de s. k. frihetsåi’en gått till ända, torpare,
som väl uppodlat och bebyggt torpet, är berättigad att mot af domänstyrelsen
fastställd afgäld erhålla förnyad upplåtelse af torpet. Det synes
mig kunna ifrågasättas, om icke en skogstorpare vid frihetsårens utgång
bör, därest han så önskar, kunna fa skogstorpet förvandladt till en
odlingslägenhet af den nu föreslagna typen och sålunda vara berättigad
öfvertaga jorden på sjuttiofemårigt arrende. De för odlingslägenhet i
det föregående ifrågasatta upplåtelsevillkoren kunna väl icke i allt blifva
tillämpliga på ett skogstorp under den andra besittningsperioden ty

36

Statsutskottets Utlåtande N:o 126.

lägenheten är då redan från början uppodlad och bebyggd och arrendeafgift
bör naturligen utgå redan från och med första året. Men det
synes utan olägenhet kunna uppdragas åt domänstyrelsen att härvid
göra de nödiga jämkningarna.»

I detta sammanhang har utskottet till behandling förehaft två
inom kamrarna väckta, till utskottets förberedande handläggning öfverlämnade
motioner, däri hemställts

af herr H. Juhlin-Dannfelt i motionen n:o 60 inom Första
Kammaren

att Riksdagen ville besluta följande ändringar i de i Kungl.
Maj:ts nådiga proposition n:o 43 föreslagna bestämmelser angående
upplåtande af odlingslägenheter å kronoparker och öfverloppsmarker i
de sex nordligaste länen:

1- att odlingslägenheter må upplåtas endast i närheten af bygden
eller på större, till ett flertal lägenheter tillräckliga odlingsvärda
marker, hvilka, om större torrläggningsåtgärder äro erforderliga, böra
i förväg på statens bekostnad förses med erforderliga hufvud- och
afloppsdike^

2. att såväl vid bestämmande af plats för lägenheten som vid
uppgörande af ritningar till för densamma erforderliga byggnader af
vederbörande länsstyrelse eller hushållningssällskaps förvaltningsutskott
utsedd sakkunnig och med ortens förhållanden förtrogen person bör
biträda;

3. att det kontanta understöd, som arrendatorn äger uppbära,
må uppgå till det belopp, hvarmed de färdiga husens vid syn uppskattade
värde öfverstiger värdet af det honom lämnade timret;

4. att rätt fastställes för domänstyrelsen att efter uppsägning
återtaga upplåten lägenhet;

5. att lägenhetsinnehafvaren vid afträde af lägenheten må åtnjuta
full ersättning för värdet af honom på densamma gjorda odlings
och förbättringsarbetet;

6„- att ärende rörande sådan upplåtelse, hvarom här är fråga,
må kunna afgöras af vederbörande revirförvaltare eller öfverjägmästare''
utan att domänstyrelsen må behöfva besluta annat än i afseende på
sådana bestämmelser, som böra hafva allmän giltighet i afseende på
upplåtelserna inom visst revir;

och af herr J. Ström i Transtrand m. fl. i motionen n:o 201 inom
Andra Kammaren om följande ändringar i eller tillägg till Kungl. Maj:ts
proposition n:o 43, angående upplåtande af odlingslägenheter å kronoparker
och öfverloppsmarker i de sex nordligaste länen:

Statsutskottets Utlåtande N:o 126.

37

1) att upplåtelser af sådana odlingslägenheter föregås af undersökning
utaf landtbruksingenjör eller jordbrukskonsulent;

2) att det kapitalvärde, efter hvilket arrendatorn skall erlägga
årlig afgäld för upplåten mark och rätt till nödigt byggnadsvirke, måtte
få bestämmas till högst trehundrafemtio kronor samt årliga räntan å
hela kapitalskulden till staten sättas lägre än 3,6 procent;

3) att, om arrendator till följd af sjukdom eller andra oförvållade
omständigheter nödgas lämna lägenheten, han då måtte tillerkännas
någon godtgörelse för sitt arbete, i den mån han till sådan ersättning
kan anses berättigad.

I afseende å de skäl, motionärerna anfört till stöd för sina framställningar,
tillåter sig utskottet att hänvisa till motionerna.

Den hufvudsakligaste innebörden af Kungl. Maj:ts förevarande
framställning har utskottet funnit vara en vidare utveckling af skogstorpareinstitutionen
i den genom kungl. kungörelsen angående upplåtande
af odlingslägenheter å kronoparker i Västerbottens och Norrbottens
län den 27 maj 1904 inslagna riktningen. Nämnda institution
tillkom genom en kungl. skrifvelse till domänstyrelsen af den 29 maj
1891, hvarigenom förordnades, att å kronoparker i Norrbottens län
befintliga, till skogstorp tjänliga lägenheter finge, där det för kronoparkens
vård och bevakning funnes vara gagneligt, af domänstyrelsen
på viss tid, ej öfverstigande tjugu år, upplåtas till odling och bebyggande
åt personer, som ägde god frejd och vore fullt arbetsföra
samt i öfrigt funnes vara fullt lämpliga, under villkor, bland andra,
att torparen under första upplåtelsetiden skulle inom det område af
kronoparken, som blefve honom anvisadt, utöfva tillsyn och bevakning
samt på tillsägelse af vederbörande skogstjänsteman och mot skälig
ersättning utgöra å kronoparken erforderliga arbeten, och skulle efter
frihetsårens slut torpet genom domänstyrelsens försorg, i förhållande
till detsammas storlek och beskaffenhet, åsättas viss årlig afgäld, att
utgöras medelst dagsverken å kronoparken.

Häri vidtogs genom ofvannämnda kungörelse den 27 maj 1904
några ändringar. Så skulle afgälden utgöras i penningar, dock med
rätt för torparen att, om han så önskade, i afräkning på afgälden utgöra
dagsverken å kronoparken. Icke heller fanns i sistnåhnnda kungörelse
något stadgande infördt om skyldighet för torparen att utöfva tillsyn
och verkställa arbete inom kronoparken, utan fick frågan härom ordnas
genom fritt aftal. Genom dessa förändringar förlorade systemet med
skogstorp således sin ursprungliga karaktär, nämligen den med torp -

Utskottets

yttrande.

38

Statsutskottets Utlåtande N:o 126,

innehafvet förbundna arbetsskyldigheten i förhållande till kronan, och
bereddes torparen dels större frihet att ordna för sig, på sätt han funne
fördelaktigast, och dels en friare och mera tilltalande ställning inför
den allmänna uppfattningen. I den sålunda inslagna riktningen är,
som ofvan antydts, genom föreliggande proposition ännu ett steg taget;
och är detta steg af sådan räckvidd, att de nu ifrågasatta jordupplåtelserna
å kronans mark nästan uteslutande kunna betraktas såsom
ett léd af den för närvarande lifligt pågående egnahemsrörelsen. Emot
en sådan sakernas utveckling har utskottet, i betraktande af nämnda
rörelses stora sociala betydelse, intet att erinra.

Då det mången gång kan vara tvifvelaktigt, hur ett odlingsföretag
af den art som nu ifrågavarande kommer att utfalla, torde det ligga
vikt uppå, att från statens sida åtgärd icke vidtages, som kan locka
nybyggare in på sådant företag, utan torde hvarje särskild lägenhetsupplåtelse
böra tillkomma på vederbörande nybyggares initiativ. Af
samma skäl torde också före en lägenhets upplåtande böra genom
undersökning å stället af landtbrukskunnig person visshet inhämtas,
att lägenhetens jord är duglig för odling; och synes denna förberedande
undersökning vara af så stor vikt, att stadgande därom bör införas
bland de bestämmelser om ifrågavarande upplåtelser, som må af Riksdagen
fastställas. Vidare torde af nämnda orsak följa, att, om ett flertal
lägenheter upplåtas å större n^rmarker, som tarfva utdikning, sådan af
kronan verkställes i behöflig utsträckning i samband med lägenheternas
upplåtande. Det kunde än ytterligare ifrågasättas, huruvida upplåtelser
böra ske annat än i närheten af odlad bygd eller kommunikationsled,
då en nybyggare å eu lägenhet med isoleradt läge skulle genom den
försvårade förbindelsen med den öfriga befolkningen få än svårare att
draga sig fram utan anlitande af kommunens hjälp. Ehuruväl utskottet
funnit denna synpunkt synnerligen beaktansvärd och manande till särskild
försiktighet vid så belägna lägenheters upplåtande, har utskottet,
då vid ifrågavarande upplåtelser i allmänhet synpunkten af skogens
vård alltjämt torde böra fasthållas samt vederbörande nybyggare, enligt
hvad utskottet förut framhållit, bör af egen böjelse och af eget initiativ
för sig utvälja det stycke jord, hvaraf han vill finna sin framtida
bärgning, likväl ansett, att, om eu sådan lägenhet, som nyss sagts,
åstundas af en nybyggare, hvilken innehar de för dess uppodlande
nödiga betingelserna och hvars därvaro kan vara för skogens vård och
bevakning gagnelig, denne ej bör förvägras lägenheten endast på grund
af dess mindre gynnsamma läge.

Statsutskottets Utlåtande N:o 126.

39

Beträffande tiden för xipplåtelserna anser utskottet, hvad de sydligare
af ifrågavarande sex län vidkommer, den af Kungl. Magt föreslagna
tiden, 75 år, med hänsyn till de stora förändringar i afseende
å skogens vård och värde och den upplåtna markens eventuella behöflighet
för kronans ändamål, som inom en jämförelsevis föga aflägsen
framtid skulle kunna inträda, alltför lång och att densamma lämpligen
kan begränsas till 50 år. Inom de nordligaste trakterna af riket skulle
däremot upplåtelsetiden, såvidt nu kan afgöras, utan nämnvärd olägenhet
för kronan kunna sättas till 75 år; men då det otvifvelaktigt leder till
enkelhet och reda, att samma arrendetid bestämmes för samtliga upplåtelser
af förevarande slag samt den s. k. Norrlandskommitten för
liknande upplåtelser tänkt sig en tid af endast 40 år, torde jämväl
beträffande rikets nordligaste delar en upplåtelsetid af 50 år vara tillräcklig.

I afseende å sättet för odlingslägenhets bebyggande torde, såsom
Kungl. Maj:t föreslagit, domänstyrelsen böra äga att därom bestämma,
men vill utskottet härvid uttala “önskvärdheten däraf, att byggnaderna
ej må uppföras allt för schablonmässigt, utan bör därvid såvidt möjligt
vederbörlig hänsyn tagas till skick och bruk å orten.

Då det vidare är af utomordentligt stor betydelse, att begärda
lägenhetsupplåtelser må kunna ske utan för stor tidsutdräkt och omgång,
har utskottet velat uttala den förvissning, att Kungl. Maj:t kommer
att tillse, det hvad i sådant syfte kan åtgöras från statsförvaltningens
sida blifver iakttaget.

Herr Ström m. fl. har i sin motion föreslagit, att det kapitalvärde,
efter hvilket arrendatorn skulle erlägga årlig afgäld för upplåten mark
och rätt till nödigt byggnadsvirke, måtte sättas till högst 350 kronor
samt att afgälden skulle beräknas lägre än 3,6 procent af hela kapitalskulden.
Då det område, inom hvilket ifrågavarande odlingslägenheter
äro afsedda att upplåtas, är synnerligen stort och således å de olika
orterna därinom lägenheternas värde gifvetvis måste växla betydligt,
skulle det enligt utskottets förmenande vara mindre lämpligt att fastställa
en generell bestämmelse i det af motionären angifna afseende.
I de trakter, där blifvande arendatorer kunna antagas få särskilt
svårt att utgöra afgälderna, torde för öfrigt mark och byggnadstimmer
vara förhållandevis litet värda och således komma att värdesättas därefter,
hvarför motionärens syfte synes kunna ernås äfven utan den
föreslagna bestämmelsen. Beträffande storleken af afgälden i förhållande
till de beräknade kapitalvärden, hvarå densamma skall utgå, synes den

40

Statsutskottets Utlåtande N:o 126.

utskottet icke böra sättas lägre än 3,6 procent af dessa värden, då
kronan själf ej lärer kunna bereda sig lägre ränta å upplånta medel.

Vidkommande herr Ströms m. fl. förslag om godtgörelse till
arrendator, som till följd af sjukdom eller andra oförvållade omständigheter
nödgas lämna lägenheten, finner utskottet visserligen billighetsskäl
tala för sådan godtgörelse i vissa fall; men då det icke torde vara
görligt att åstadkomma några allmänna, för hvarje särskildt, möjligen
inträffande sådant fall lämpade bestämmelser i ämnet, finner utskottet sig
icke kunna förorda förslaget. Beträffande motionärernas förslag i öfrigt
om ersättning till arrendatorerna vid afträde af lägenheterna för därå nedlagdt
arbete, torde det kunna leda till mycken omgång och kostnad
för kronan, om sådan ersättningsskyldighet skulle densamma åläggas.
För den händelse att ett arrende frånträdes under upplåtelsetiden, torde
vederbörande arrendator, då han icke är betagen möjligheten att å
annan öfverlåta arrendet, genom öfverlåtelse däraf kunna af tillträdare
betinga sig skälig godtgörelse, hvadan tillräckligt skäl att ålägga kronan
någon ersättningsskyldighet gentemot arrendatorn i detta fall icke
torde förefinnas. Beträffande åter frågan om rätt för arrendator till
ersättning vid arrendetidens slut, torde, då upplåtelsevillkoren lära bestämmas
med hänsyn till, att sådan ersättning ej skall åtnjutas, arrendator,
äfven vid den af utskottet förordade kortare arrendetiden, skäligen
kunna, såsom Kungl. Maj:t föreslagit, åläggas att afträda lägenheten
utan ersättning för åbyggnader och odlingar.

I afseende slutligen å den af herr Juhlin-Dannfelt föreslagna
beräkningsgrunden för den kontanta odlingskjälpen förefaller en sådan
beräkningsgrund utskottet opraktisk, då den förutsätter en särskild
måhända kostsam uppskattningsförrättning, som dessutom lätt kunde
leda till förvecklingar, enär det ej lärer stå att undvika, att de särskilda
förrättningarna, ehuru afseende i regel i det närmaste likvärdiga
byggnader, ofta nog skulle lända till mycket skiljaktiga resultat. Utskottet
anser sig alltså böra afstyrka detta motionärens förslag.

Likaså finner Titskottet sig icke kunna biträda samme motionärs
förslag om rätt för domänstyrelsen att efter uppsägning återtaga upplåten
lägenhet, då en sådan bestämmelse strider mot gällande lag
om nyttjanderätt till fast egendom.

I öfrigt torde motionerna kunna anses besvarade genom hvad
utskottet ofvan anfört i anledning af propositionen.

Under åberopande af hvad sålunda sagts och i anslutning till
Kungl. Maj:ts förslag i öfrigt får utskottet hemställa,

Statsutskottets Utlutande N:o 126.

41

att Riksdagen, i anledning af Kungl. Maj:ts
förevarande proposition samt herrar Juhlin-Dannfelts
och Ströms m. fl. ifrågavarande motioner, må besluta:

dels att nya upplåtelser på grund af kungörelsen
angående upplåtande af odlingslägenheter å kronoparker
i Västerbottens och Norrbottens län den 27
maj 1904 icke vidare må äga rum;

dels att å kronoparker och öfverloppsmarker inom
Kopparbergs, Gäfleborgs, Västernorrlands, Jämtlands,
Västerbottens och Norrbottens län må på ansökan till
mindre bemedlade eller obemedlade, som äga god frejd
och gjort sig kända för arbetsamhet och hederlig vandel
samt äga förutsättningar för drifvande af ett
mindre jordbruk, af domänstyrelsen på arrende upplåtas
sådana till odling och bebyggande tjänliga lägenheter,
som där kunna vara att tillgå, allt under förutsättning
antingen att sådant för skogens vård och
bevakning finnes vara gagneligt eller att den jord,
hvars upplåtande begäres, är belägen i närheten af
odlad bygd eller kommunikationsled och hinder från
skogsvårdens synpunkt ej möter;

dels att vid upplåtelserna följande skall lända
till efterrättelse nämligen:

att, innan jordområde upplåtestill odlingslägenhet,
genom undersökning af i landtbruk kunnig person
visshet skall inhämtas, att å området finnes tillräcklig
för odling lämplig mark;

att till odlingslägenhet ej må läggas odlingsmark
till större vidd, än att lägenheten i uppodladt skick kan
brukas utan nämnvärdt anlitande af legd arbetskraft;

att lägenhet ej må upplåtas till den, som redan
äger fast egendom af den storlek att därå kan födas
en familj, och att ej heller till samma sökande må
upplåtas mera än eu lägenhet;

att odlingslägenhet, som sålunda upplåtes, skall,
utan kostnad för innebafvaren, noga beskrifvas, å
karta affattas och å marken utstakas;

att odlingslägenhet upplåtes på femtio år med
innehafvaren förbehållen optionsrätt till förnyadt arrende
vid arrendetidens slut;

Bih. till Riksd. Prot. 1909. 4 Sami. 1 Åfd. 81 Häft.

6

42

Statsutskottets Utlåtande N:o 126.

att lägenhetsinnehafvaren eller hans dödsbo icke
utan domänstyrelsens medgifvande må åt annan öfverlåta
arrenderätten;

att lägenhetsinnehafvaren skall vara skyldig att
på sätt och inom tid, som domänstyrelsen i upplåtelsekontraktet
äger föreskrifva, bebygga och uppodla
lägenheten;

att lägenhetsinnehafvaren skall vara skyldig att
från och med sextonde besittningsåret för lägenheten
erlägga en årlig afgift, som bestämmes vid upplåtelsen
och sättes till 3,6 för hundrade af dels det
kapitalvärde lägenheten anses äga ouppodlad och obebyggd
med den rätt till byggnadsvirke, hvarom nedan
förmäles, dels den odlingshjälp, som på sätt nedan
sägs till lägenhetsinnehafvaren kommer att utgå;

att lägenhetsinnehafvaren skall äga från kronans
mark erhålla dels efter utsyning behöfligt virke till
lägenhetens åbyggnader och nödiga hägnader samt
gagnvirke till öfrigt husbehof dels ock efter anvisning
erforderligt skogsfång till vedbrand, det senare dock
företrädesvis af vindfälld eller torr skog eller sådan,
som i anseende till sin beskaffenhet eljest bör för en
god skogsvård afverkas;

att därest under arrendetiden uppkommer behof
af större eller flera åbyggnader än vid upplåtelsen
föreskrifvits, domänstyrelsen skall äga medgifva att
lägenhetsinnehafvaren jämväl för sådant ändamål erhåller
nödigt virke från kronans mark; skolande i skriftligt
tillägg till upplåtelsekontraktet föreskrifvas, huru den
nya åbyggnaden skall vara beskaffad;

att lägenhetsinnehafvaren skall tillförbindas att,
företrädesvis i brandstodsförening för länet eller orten,
där sådan finnes, för kronans räkning ombesörja och
utan afdrag å arrendet bekosta åbyggnadernas brandförsäkring
till deras fulla, i behörig ordning uppskattade
värde med rätt för domänstyrelsen att, där
anledning därtill förekommer, meddela föreskrift såväl
om det belopp, hvarför försäkring bör sökas, som om
den anstalt, där försäkring må äga rum;

Statsutskottets Utlåtande N:o 126.

43

att, om brandskada inträffar, lägeuhetsinuehafvaren
skall vara skyldig att mot erhållande af brandskadeersättningen
bota skadan utan rätt att af kronan
erhålla fritt virke; skolande kronan äga uppbära brandskadeersättningen,
hvilken tillhandahålles lägenhetsinnehafvaren
i den mån för byggnaden erfordras;

att om byggnad annorledes skadas och lägenhetsinnehafvaren
därtill är vållande, denne skall vara skyldig
att bota skadan Titan rätt att därtill af kronan erhålla
nödigt virke;

att lägenhetsinnehafvaren skall äga rätt att under
arrendetiden å område af kronans mark, som för
ändamålet anvisas, erhålla nödigt bete för å lägenheten
vinterfödda häst- och nötkreatur; dock att, när domänstyrelsen
så påyrkar, det anvisade området må kunna
utbytas mot annat, samt att i hvarje fall från bete må
undantagas mark, hvarå i skogsvårdssyfte vidtagits
anordningar, som af betesrätten skulle lida märkligt
intrång;

att lägenhetsinnehafvaren skall äga rätt att af
allmänna medel i odlingshjälp erhålla sjuhundrafemtio
kronor, hvaraf utbetalas tredjedelen, då lägenhetens
uthusbyggnad är färdig och godkänd, tredjedelen, då
manbyggnaden är färdig och godkänd, och tredjedelen,
då minst en hektar åker är bruten och försvarligt
häfdad som åker;

att lägenhetsinnehafvaren under femton år från
upplåtelsen skall åtnjuta frihet från utlagor och onera
för lägenheten;

att lägenhetsinnehafvaren vid afträdet skall lämna
ifrån sig lägenheten med åbyggnader och odlingar till
föreskrifven omfattning i fullgodt stånd eller ersätta
bristen sådan den vid afträdessyn befinnes;

att domänstyrelsen må äga att vid upplåtelsen
föreskrifva de villkor, som utöfver hvad nu sagts
samt hvad i allmänhet om arrende finnes i lag föreskrifvet
må kunna finnas erforderliga; samt

att innehafvare af skogstorp skall äga att efter
frihetsårens utgång, därest han är berättigad till för -

44

Statsutskottets Utlåtande N:o 126.

nyad upplåtelse, erhålla torpet på arrende under femtio
år samt i öfrigt i tillämpliga delar på de villkor,
som föreskrifvits rörande ofvannämnda odlingslägenheter;
skolande domänstyrelsen äga föreskrifva de
jämkningar i upplåtelsevillkoren, som må finnas nödiga.

Stockholm den 27 april 1909.

På statsutskottets vägnar:

G. BILLING.

Reservation:

af herr J. Ström, som beträffande de för ifrågavarande upplåtelser
föreslagna bestämmelser ansett,

att tredje stycket å sidan 42 skulle hafva följande lydelse:
att lägenhetsinnehafvaren —---utgå; dock får det kapital värde,

efter hvilket arrendatorn skall erlägga årlig afgäld för upplåten
mark och rätt till nödigt byggnadsvirke beräknas till högst trehundrafemtio
kronor;

äfvensom att å sidan 43 efter sjätte stycket skulle införas en bestämmelse
af följande lydelse:

att om arrendator till följd af sjukdom eller andra af honom själf
ej förvållade omständigheter nödgas till staten återlämna lägenheten,
han då måtte tillerkännas rätt till godtgörelse för sitt arbete, i den mån
han till sådan ersättning kan anses berättigad.

Det skulle här antecknas, att herrar C. Persson, D. Persson, K.
Starbäck och F. Berg icke deltagit i förestående ärendes behandlinginom
utskottet.

STOCKHOLM, ISAAC MARCUS'' BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG, 1909