jlankoutskottets Utlåtande, N:o 9.
1
N:o 9.
Ant. till Ritad. kansli den 19 april 1909, kl. 1 e. in.
Utlåtande, i anledning af motion om ändrad lydelse af 43 §
i reglementet för riksbankens styrelse och förvaltning.
Uti eu inom Andra Kammaren väckt, till behandling af bankoutskottet
hänvisad motion, n:o 93, har herr Iiöing hemställt, att Riksdagen
må besluta, att § 43 mom. 1 af reglementet för riksbankens styrelse
och förvaltning erhåller följande lydelse:
§ 43.
Mom. 1. Fullmäktige berättigas att, efter noggrann pröfning af
omständigheterna i hvarje särskildt fall, såväl lämna riksbankens gäldenärer
förlängning i den föreskrifna tiden för betalande af deras skulder
till riksbanken som oek bevilja riksbankens gäldenärer ackord vid likviden
af deras skulder till riksbanken. I annat än sist omförmälda fall må
fullmäktige däremot icke efterskänka något af hvad enligt gifna föreskrifter
och gällande författningar bör erläggas, utan skola alla frågor om
eftergift underställas nästblifvande bankoutskott till afgörande i den ordning,
instruktionen för detta utskott stadgar.
Bih. till Rilcsd. Brok 1909. 6 Sami. 1 Afd. 8 Höft. (N:o 9).
1
t>
Bankoutskottets Utlåtande, N:o 9.
Motivering.
I denna hemställan hafva herrar Rune, Tliylander, Sven.sscm i Skyllberg,
Neiglick, Lundgren, Vahlquist, Wilh. Andersson och Kronlund instämt.
Såsom motiv för denna framställning anföres följande:
»Enligt § 43 mom. 1 i gällande reglemente för riksbankens styrelse
och förvaltning äro fullmäktige i riksbanken berättigade att efter noggrann
pröfning af omständigheterna i hvarje särskildt fall bevilja de riksbankens
gäldenärer, hvilka afträdt sin egendom till borgenärers förnöjande, ackord
vid likviden af deras skulder till riksbanken. Däremot äga ej fullmäktige
att i andra fall efterskänka något af hvad enligt gifna föreskrifter och
gällande författningar bör erläggas, utan skola alla frågor om eftergift underställas
nästblifvande bankoutskott till afgörande i den ordning, instruktionen
för detta utskott stadgar.
Erfarenheten torde, ej minst under den kris, i hvilken vi ännu befinna
oss, ha visat, att befogad anledning mången gång förefunnits, att
personer och företag, som kommit i ekonomiskt trångmål och häftade i
skuld till riksbanken, bort erhålla ackord under hand och ej nödgats försätta
sig i konkurs, hvarigenom företagets fortfarande existens i månget
fall omöjliggjorts, om ej genom ofvan angifna bestämmelser i reglementet
det för fullmäktige i riksbanken vore förbjudet att under några som helst
förhållanden antaga ett ackord under hand. Är det för vederbörande
gäldenär ej möjligt att till riksbanken till fullo gälda sin skuld, står för
honom ingen annan utväg öppen än att antingen försätta sig i konkurs
eller ingå till bankoutskottet med anhållan om ackord, hvilken anhållan
sedermera underkastas Riksdagens slutliga pröfning och afgörande.
Det är af lätt begripliga skäl uppenbart, att detta senare tillvägagångssätt
så godt som aldrig användes, utan följden af nu gällande bestämmelser
blir den, att gäldenären, äfven om han af de mest oförutsedda
anledningar råkat i ekonomiska svårigheter, nödgas göra konkurs, hvarigenom
icke blott större direkt förlust kan uppstå för såväl riksbanken som
öfriga fordringsägare, utan äfven stora ekonomiska intressen för vårt lands
näringslif kunna sättas på spel.
Det gäller därför enligt mitt förmenande att ändra det nuvarande
riksbanksreglementet i den riktning, att Riksdagen förtroendefullt gifver
fullmäktige i riksbanken rätt att efter noggrann pröfning af omständigheterna
i hvarje särskildt fall äfven bevilja de riksbankens kreditorer, som
Bankoutskottets Utlåtande, N:o 9.
ej afträdt sin egendom till borgenärers förnöjande, ackord, om befogad
anledning därtill förefinnes. Och äfven ur ren banksynpunkt kan en dylik
ändring ej vara annat än riktig.»
Sedan utskottet anmodat fullmäktige i riksbanken att afgifva yttrande Fullmäktiges
öfver denna motion, hafva fullmäktige härom anfört följande: »Före år
1862 skulle alla frågor om antagande af ackord eller beviljande af eftergifter
underställas nästblifvande bankoutskott. Men med anledning af
den dä antagna konkurslagen ansågs nödigt inrymma åt riksbanken rätt
att efter noggrann pröfning af omständigheterna i hvarje särskildt fall
bevilja de riksbankens gäldenärer ackord, hvilka afträdt sin egendom till
konkurs. Däremot skulle, såsom dittills, frågor om eftergift i öfrigt af
fordringar underställas bankoutskottet.
Vid 1889 års riksdag ifrågasattes afen ledamot utaf bankoutskottet
i reservation till utskottets memorial n:o 2 angående verkställd granskning
af riksbankens tillstånd och förvaltning, huruvida icke möjligheten
att erhålla ackord innebär eu viss frestelse för personer att i sina affärer
med riksbanken gå till väga mindre varsamt och försiktigt, än de
skulle hafva gjort, om en dylik möjlighet icke förefunnits. Och det ifrågasattes
äfven, huruvida det icke vore mera öfverensstämmande med riksbankens
värdighet och fördel att icke bevilja ackord annat än hufvudsakligen
på moraliska skäl, såsom om någon gäldenär kommit på obestånd
genom olyckor, som icke kunnat på förhand förutses.
Den nu väckta frågan har däremot icke, såvidt fullmäktige kunnat
finna, förut varit föremål för beslut af bankoutskottet.
Detta förhållande, att fråga om borttagande af nu gällande förbud
för fullmäktige att bevilja ackord utom konkurs icke tidigare varit väckt
inom Riksdagen, synes fullmäktige tyda på, att någon olägenhet icke varit
förenad med den nuvarande ordningen. Fullmäktige hafva sig ej heller
bekant något fall, då ett större ekonomiskt intresse varit satt på spel därigenom
att fullmäktige ej äga att bevilja sådant ackord. Anmärkas bör i
detta sammanhang, att genom den fullmäktige tillagda och ganska ofta
utöfvade befogenheten att bevilja riksbankens gäldenärer anstånd med betalningen
af deras skuld möjlighet beredts att uppehålla ett ekonomiskt
företag, som för tillfället blifvit insolvent men anses nog starkt att kunna
uppnå tryggad ställning.
För den nuvarande bestämmelsen i afseende å rätten att efterskänka
riksbankens fordringar torde icke saknas skäl. Då en privat banks sty
-
4
Bank outskottets Utlåtande, N:o 9.
relse ju äger att antaga ackord utom konkurs, borde, kunde man säga,
samma rätt tilläggas äfven riksbankens styrelse. Men förhållandena äro
dock icke likartade. Ty i ena fallet finnes alltid ett privat intresse, som
utgör en betydelsefull faktor vid pröfningen af ärenden af detta slag. I
fråga åter om efterskänkande af statens på riksbankens rörelse grundade
fordringar kan det tänkas, att en för långt gående medgörlighet härutinnan
vunne insteg, om Riksdagen afhände sig rätten att själf pröfva hithörande
frågor. En viss fara härför kan äfven uppstå, om starka inflytelser
utifrån söka inverka på fullmäktiges beslut.
Medvetandet om att riksbanken i allmänhet icke i annan ordning än
som är stadgad i konkurslagen medgifver eftergift af sin fordran torde
ock i hög grad påverka allmänheten i en för fullgörandet af ingångna
affärsförbindelser nyttig riktning.
På dessa grunder hafva fullmäktige funnit sig icke äga anledning
att tillstyrka bifall till motionen.»
Utskottet finner motionärens förevarande förslag böra förordas. 0-nekligt är, att i många fall, där en betalningsinställelse till följd af omständigheter,
som skäligen ej kunnat förutses, blifvit nödvändig för en
person eller ett affärsföretag, räddning kan erhållas genom en frivillig
uppgörelse under hand mellan gäldenären och hans fordringsägare till fördel
ej blott för båda parterna utan äfven för de större eller mindre ekonomiska
intressen, som kunna vara beroende på företagets fortfarande bestånd.
Att det icke under några förhållanden skall vara möjligt för riksbankens
styrelse att omedelbart biträda en sådan uppgörelse, synes ej
vara lämpligt, och från skilda delar af landet torde kunna framdragas
fall, då den gällande ordningen i detta afseende medfört väsentliga olägenheter
och förluster, som genom ett ackord med all sannolikhet kunnat
undvikas.
De skäl, som fullmäktige i riksbanken anfört mot den föreslagna reglementsändringen,
anser utskottet ej vara öfvertygande. Att stora ekonomiska
intressen varit satta på spel genom nu bestående hinder för riksbanken
att äfven under hand antaga ett ackord, torde ej kunna bestridas.
Att för fullmäktige något sådant fall ej blifvit bekant, torde möjligen
kunna förklaras däraf att just till följd af nämnda hinder några
framställningar i ämnet till fullmäktige ej kunnat göras. Ty den nu tillgängliga
utvägen att underkasta ett ackordsförslag utom konkurs Riksdagens
pröfning och godkännande torde väl, såsom motionären framhållit,
Bankoutskottets Utlåtande, N:o 9.
:>
så godt som aldrig anlitas. Eu dylik ackordsuiidcrliandling förutsätter
ej sällan så grannlaga och svåra underhandlingar, att saken knappast
lämpar sig att dryftas inom eu riksförsamling, och dessutom måste afgörandet
af eu ackordsfråga ofta ske inom så kort tid, att frågan svårligen
hinner underställas Riksdagen, i synnerhet om denna ej sammanträder
förr än efter flera månader.
Fullmäktige hafva framdragit den skillnad, som i fråga om beviljande
af ackord skulle finnas mellan riksbankens styrelse och styrelsen för eu
enskild bankinrättning. Utskottet håller dock före, att, då riksbanken icke
är endast en »bankernas bank» utan träder i direkt affärsförbindelse med
enskilda personer och firmor, ärenden af nu ifrågavarande art böra behandlas
och bedömas efter hufvudsakligen samma grunder i riksbanken
som hos en enskild bankinrättning. Med afseende på den uttalade
farhågan, att, om Riksdagen afhänder sig och tillägger fullmäktige
rätten att pröfva frågor om eftergift af fordran utom konkurs, en för
långt gående medgörlighet härutinnan möjligen skulle vinna insteg och att
inflytelser utifrån skulle kunna inverka på fullmäktiges beslut, kan utskottet
ej dela fullmäktiges uppfattning i denna del, då utskottet förutsätter,
att pröfningen af sådana frågor kommer att blifva både saklig och
noggrann.
Hvad slutligen angår fullmäktiges anförande, att medvetandet om
riksbankens nuvarande ställning till ackordsfrågor synes i hög grad kunna
påverka allmänheten i en för fullgörande af ingångna affärsförbindelser
nyttig riktning, vill utskottet ej förneka att så möjligen kan vara förhållandet,
men anser sig utskottet med afseende härå böra framhålla, att
riksbanken genom denna särställning i många fall tillföres förmånsrätt
framför andra fordringsägare på sådant sätt att, då fråga uppstår om en
ackordsuppgörelse, saken ej kan ordnas eller genomföras på annat sätt,
än att riksbanken tillförsäkras full likvid för sin fordran på samtliga eller
några öfriga fordringsägares bekostnad.
På grund af hvad sålunda blifvit anfördt, får utskottet, i anslutning
till motionärens förslag, hemställa,
att Riksdagen må besluta, att § 43 mom. 1 af
reglementet för riksbankens styrelse och förvaltning
skall erhålla följande lydelse:
Bill. till Biksd. Prof. 1909. 6 Sami. 1 Afd. 8 Häft. (N:o 9).
2
6
BankoutsTcottets Utlåtande, N:o 9.
(nuvarande lydelse).
Mom 1. Fullmäktige berättigas
att, efter noggrann pröfning
af omständigheterna i hvarje särskilt
fall, såväl lämna riksbankens
gäldenärer förlängning i den föreskrifna
tiden för betalande af deras
skulder till riksbanken som ock
bevilja de riksbankens gäldenärer,
hvilka till borgenärers förnöjande
sin egendom afträdt, ackord vid
likviden af deras skulder till riksbanken.
I annat än sist omförmälda
fall må fullmäktige däremot
icke efterskänka något af hvad enligt
gifna föreskrifter och gällande
författningar bör erläggas, utan
skola alla frågor om eftergift underställas
nästblifvande bankoutskott
till afgörande i den ordning,
instruktionen för detta utskott
stadgar.
Stockholm den 19 april 1909.
(föreslagen lydelse).
Mom. 1. Fullmäktige berättigas
att, efter noggrann pröfning
af omständigheterna i hvarje särskildt
fall, lämna riksbankens gäldenärer
förlängning i den föreskrifna
tiden för betalande af skuld
till riksbanken äfvensom bevilja de
riksbankens gäldenärer, hvilka afträdt
sin egendom till borgenärers
förnöjande, ackord eller eftergift å
deras skuld så ock utom konkurs
biträda öfverenskommelse mellan
gäldenär och hans fordringsägare
om betalning af gäld. I öfrigt
äga fullmäktige icke efterskänka
något af hvad enligt gifna föreskrifter
och gällande författningar
bör erläggas, utan skola alla frågor
därom underställas nästblifvande
bankoutskott till afgörande i
den ordning, instruktionen för detta
utskott stadgar.
På bankoutskottets vägnar:
WERNER G. von SCHWERIN.
Reservation
af herr Bceclcström, som förklarat sig dela bankofullmäktiges uppfattning
i frågan samt vilja afvakta väntade nya bestämmelser i konkurslagen
och om administration, hvarför reservanten ej velat förorda motionen.
Stockholm 1909. Kungl. Hofboktr. Iduns Tryckeri-A.-B.