Bankoutskolieis Memorial N:o 5.

1

N:o 5.

Ank. till Riksd. kansli den 8 mars 1909, kl. 1,30 e. m.

Utlåtande, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kungl. Maj:t
angående ändrade grunder för riksbankens förvaltning och
verksamhet.

Uti en inom Andra Kammaren väckt, till bankoutskottet hänvisad
motion, n:o 104, har herr Kronlund föreslagit, att Riksdagen måtte i
skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t täcktes låta verkställa
utredning om hvilka ändrade bestämmelser i afseende å grunderna
för riksbankens förvaltning och verksamhet lämpligen må anses erforderliga
för att åt riksbanken bereda den storlek och styrka samt den
ställning i öfrigt, som med hänsyn till landets ekonomiska utveckling
och allmänna rörelsen bör tillkomma riksbanken såsom landets centralbank,
samt därefter för Riksdagen framlägga de förslag, hvartill denna
utredning kan föranleda.

Beträffande hvad motionären till stöd för denna hemställan anfört
tillåter sig utskottet hänvisa till motionens innehåll.

På anmodan af utskottet hafva bankofullmäktige afgifvit yttrande Yttrande af
öfver motionen, hvilket yttrande är af följande lydelse: riksbanken1

»Genom utdrag af utskottets protokoll för den 9 februari 1909 har
utskottet med öfverlämnande af en utaf herr Kronlund inom Andra
Kammaren väckt motion, n:o 104, anmodat fullmäktige att däröfver afgifva
yttrande.

Bill. till Riksd. Prof. 1909. 6 Samt. 1 Afd. 4 Häft. (N:o 5.)

2

Bart Tcou / skot tets Memorial N:o 5.

Motionären föreslår, att Riksdagen måtte i skrifvelse till Kungl.
Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t täcktes låta verkställa utredning om
hvilka ändrade bestämmelser i afseende å grunderna för riksbankens
förvaltning och verksamhet lämpligen må anses erforderliga för att åt
riksbanken bereda den storlek och styrka samt den ställning i öfrigt,
som med hänsyn till landets ekonomiska utveckling och allmänna rörelse
bör tillkomma riksbanken såsom landets centralbank, samt därefter
för Riksdagen framlägga de förslag, hvartill denna utredning kan
föranleda.

Såsom skäl för detta sitt förslag anför motionären, att utvecklingen
af senaste ekonomiska kris i landet skulle visat, att riksbanken
ej varit tillräckligt rustad för att möta denna kris, och att riksbanken
icke i den utsträckning, som varit önsklig, kunnat i för vårt land kritiska
tider ingripa till värnandet af vårt näringslif mot alltför störande
rubbningar. Denna uppfattning af riksbankens svaghet under krisen
synes motionären stödja därpå, att riksbanken under krisen i synnerlig
grad ansträngdes, särskildt för anskaffande af utländska valutor, att i
följd däraf riksbankens guldkassa och tillgång på utländska valutor
betydligt minskades, så att riksbankens sedelreserv mot slutet af december
1907 nedgick till endast omkring 13 miljoner kronor, och att
riksbankens utlåning inom landet efter den egentliga krisens upphörande
skulle alltför hastigt från allmänna rörelsen återbördats.

Att riksbanken verkligen under krisen högst betydligt anlitades
är ett faktum, som bäst bevisas däraf att, medan bankens utlåning
inom landet i oktober 1907, och således kort före krisen, växlade mellan
190 och 200 miljoner, samma utlåning den sista december 1907 uppgick
till 255 miljoner och ännu den sista mars 1908 utgjorde närmare
256 miljoner kronor. Det är likaledes riktigt, att en stor del af denna
utlåning ägt rum för att därmed betala särskildt privata bankinrättningars
skulder till utlandet. Men såvidt fullmäktige förstå, visar denna
riksbankens förmåga att öka sin utlåning snarare styrka än svaghet,
och motionären intygar själf, beträffande förhållandet till utlandet, att
riksbanken kunde, när bakslaget 1907 kom, bevara landets kredit i utlandet.
Motionären tillägger, att detta skedde med yttersta ansträngning för
riksbanken. Synbarligen är åter denna uppfattning framkallad af minskningen
af guldkassan och de utländska valutorna samt af sedelreservens
nedgång.

När en kris inträffar och den centrala banken nödgas lämna de
valutor, hvarmed affärsvärldens förbindelser till utlandet skola betalas,
måste ovillkorligen centralbankens tillgång på guld och sådana valutor

Bnnlcoutskottets Memorial N:o 5.

minskas. Någonstans ifrån måste ju dessa valutor tagas. Erfarenheten
från andra länder visar, att de centrala bankernas guldförråd vid sådana
tillfällen högst betydligt angripas. Det var därför ingenting onaturligt
utan tvärtom mycket naturligt, att äfven riksbankens tillgång på valutor
skulle under krisen nedgå. Och likaså naturligt var det, att sedelreserven
skulle minskas. Betänklig hade denna företeelse blifvit, endast
om denna nedgång i guldvalutor och sedelreserv hade antagit sådan
storlek, att riksbanken därigenom blifvit tvungen att vägra affärsvärlden
sitt stöd och indraga sina krediter. Men detta behöfde riksbanken
icke göra.

Att riksbanken kunde på sätt ofvan antydts lämna affärsvärlden
sitt stöd berodde åter på att riksbanken erhållit från riksgäldskontoret
betydliga försträckningar i utländsk valuta. Enligt motionären skulle
det varit en lycklig tillfällighet, att riksgäldskontoret i. det kritiska ögonblicket
förfogade öfver så stora för tillfället icke disponerade belopp.
Fullmäktige hafva för sin del svårt att betrakta denna samverkan mellan
riksgäldskontoret och banken såsom en ren tillfällighet, enär 1907 års
statslån upptogs om sommaren sagda år till den storlek lånet erhöll på
hemställan just från riksbanken, på det nödiga valutor skulle finnas till
bankens förfogande vid inträdande af den kris, som da redan befarades
mot årsskiftet. Det var också på grund af dessa i god tid af fullmäktige
vidtagna åtgärder, som fullmäktige icke funno det på något
sätt oroväckande, att sedelreserven i senare hälften af december månad
1907 så starkt nedgick, ty visshet fanns, att denna reserv snart åter
skulle ökas. Stegringen inträffade äfven vecka efter vecka så att sedelreserven
den 31 januari 1908 uppgick till ej mindre än 52,8 miljoner
kronor. Någon fara för att riksbankens utlåningsförmåga skulle taga
slut, såsom motionäi''en antyder, fanns icke heller, hvilket torde framgå
däraf att bankens utlåning inom landet, som den 14 december 1907
uppgick till 230,8 miljoner och den 21 december, då sedelreserven var
den lägsta under krisen, utgjorde 239,5 miljoner, den 31 december stigit
till 255,7 miljoner, utan att riksbanken däraf besvärades.

Slutligen anser motionären, såsom olvan redan omnämnts, att riksbanken
inom jämförelsevis kort tid från allmänna rörelsen återbördat
de utlägg banken gjort under krisen, eller med andra ord att riksbanken
efter krisen följt en för landet skadlig strypningspolitik, och detta på
grund af bankens egen svaghet. Nu visar icke statistiken för första
kvartalet af 1908 någon nämnvärdt större nedgång i riksbankens utlåning
inom landet, än som under vanliga förhållanden brukar inträda
under motsvarande tid af året. Den stora nedgång, som verkligen ägt

4

Bankoutskottets Memorial N:o 5.

rum, hänför sig därför egentligen till de tre senare kvartalen af år
1908. Men en nedgång i riksbankens utlåning är icke i och för sig
något bevis för att banken följt någon strypningspolitik. En sådan nedgång
kan bero på ekonomiska företeelser, som stå utanför riksbankens
inflytande, såsom t. ex. en allmän ekonomisk depression. Enligt fullmäktiges
åsikt beror i förevarande fall minskningen i riksbankens utlåning
just på en sådan allmän tillbakagång i näringslifvet, då ett
mindre behof af rörelsekapital förefinnes än under en uppåtgående konjunktur.
Ett stöd för denna sin uppfattning finna fullmäktige äfven
däri, att minskningen i t. ex. den tyska riksbankens utlåning varit från
februari 1908 till februari 1909 relativt ännu större än Sveriges riksbanks,
och dock lär icke tyska riksbanken med fog kunna tillvitas en
inre svaghet.

Motionären antyder äfven de åtgärder, som borde vidtagas för
att stärka och konsolidera riksbanken.

Först och främst borde, enligt motionären, riksbankens styrelse
erhålla en förändrad sammansättning, ty bankens styrelse hade ej alltid
fått den sammansättning, som varit önsklig ur näringslifvets och affärsvärldens
synpunkt. Anmärkningen riktar sig i hufvudsak mot Kungl.
Maj:t och Riksdagen, som utse fullmäktige, och fullmäktige själfva synes
näppeligen kunna yttra sig i denna personfråga.

Motionären åberopar 1881 års bankkommittés uttalande, att inom
riksbankens förvaltning bör finnas samlad framstående praktisk affärsskicklighet
och förmåga att rätt tillgodose handelns, industriens och
allmänna rörelsens behof. Om detta uttalande förena sig fullmäktige
gärna, men fullmäktige anse det icke därför bevisadt, att förenämnda
önskemål vore omöjligt att uppnå, därest bankens styrelse framgent
såsom hittills skulle utses af Kungl. Maj:t och Riksdagen. Skulle
det visa sig, att det nuvarande antalet fullmäktige vore för riksbanksstyrelsens
behöriga sammansättning alltför litet, och funne Kungl.
Maj:t och Riksdagen ej önskligt att öka detta antal, då kunde möjligen
tidpunkten vara inne för upptagande af frågan om så kallade bisittare.
Men fullmäktige kunna icke undgå att fästa eu viss vikt vid de betänkligheter,
som vid liknande frågors behandling utomlands framhållits
beträffande faran af en dylik bredvid den egentliga bankförvaltningen
stående institution, ty ansvaret för särskildt en statshanks ledning och
skötsel bör ej splittras på olika myndigheter.

Skall emellertid riksbanken kunna häfda en ledande ställning,
synes det, enligt motionären, oundgängligt, att åtgärder vidtagas för att
öka bankens ekonomiska resurser. Motionären anser nämligen bankens

Banhoutslcottets Memorial N:o 5.

5

egna fonder numera alltför små. Liknande yrkanden hafva upprepade
gånger framställts äfven i andra länder med hänsyn till dessas centralbanker.
De vidlyftiga utredningar, som i följd häraf framkallats, lå
anses hafva ådagalagt, att man ganska allmänt på sakkunnigt håll omfattat
den åsikten, att storleken af en sedelutgifvande banks egna fonder
icke spelar någon synnerlig roll för bankens rörelse. Själffallet få
dessa fonder icke stå i ett onaturligt svagt förhållande till bankens förbindelser,
men hvad i detta afseende särskildt Sveriges riksbank beträffar,
så torde riksbanken få anses vara i förhållande till sin sedelutgifning
och sina öfriga förbindelser bland de starkast fonderade centralbanker,
som finnas. Följande siffror kunna i detta afseende lämna
någon upplysning:

Grund- och reservfondens sammanlagda belopp utgjorde nämligen
den 31 december 1907 i procent af utelöpande sedlar och avistaförbindelser
för

Franska banken.......................................... 4,0 %

Tyska riksbanken ....................................... 11,9 %

Englands bank............................................. 21,2 %

Sveriges riksbank....................................... 26,2 %

Den sista december 1908 uppgingo riksbankens grund- och reservfonder
till 27,2 % af utelöpande sedlar, giroskuld och utelöpande postväxlar
sammanräknade. Då franska banken anses för den kanske starkaste
af världens centralbanker, torde förestående uppgift utan alla vidare
kommentarier ådagalägga, att en centralbanks styrka icke i nämnvärd
grad beror på storleken af dess egna fonder.

Ett ännu tydligare språk tala dessa siffror, om man erinrar sig,
att franska bankens och engelska bankens grundfonder äro placerade i
franska och engelska statens egna förbindelser och således egentligen
endast äro att betrakta såsom garantifonder, medan riksbankens grundfond
ingår bland bankens i dess allmänna rörelse använda medel.

Motionären anser vidare, att sedelutgifningsrätten borde vidgas.
Härvid åberopar sig motionären på 1900 års kommittés uttalande, att
en tidvis skeende förhöjning i maximibeloppet af den obetäckta sedelkontingenten
borde äga rum, och för sin del finner motionären tidpunkten
härför nu vara inne.

Såsom bekant äro olika system tillämpade vid ordnandet af de
centrala bankernas sedelutgifningsrätt. Erfarenheten har dock visat, att,
hvilket system man än använda den metalliska kassan bildar sedelutgifningens
fastaste grund. Äfven om sedelutgifningsr«#en formellt

6

Bankoutskottets Memorial N:o 5.

icke är beroende uteslutande af metalliska kassan, bedömes dock en
centralbanks ställning i regeln efter förhållandet mellan sedelstocken och
denna kassa. Man torde också kunna säga, att principen för den s. k
tredjedelstäckningen så till vida gäller för alla de olika systemen,
att en centralbank icke bör låta sin metalliska kassa, numera allmänt
guldkassan, nedgå under Vs af sedelstocken eller med andra ord, att
dess sedelutgifning ej bör öfverskrida 3 gånger denna kassa. Nu visar
statistiken, att riksbankens guldkassa utgjorde i medeltal

år 1904 ........................ 30,73 X af sedelutgifningsm^en

1905 ........................ 30,77 % )> »

1906 ........................ 30,97 X )> »

1907 ........................ 32,73 X » »

1908 ........................ 31,98 X » x>

Under åren 1904—1906 uppgick guldkassan aldrig till 331j3 %
af sedelutgifningsrätten, och endast under åren 1907—1908 öfversteg
guldkassan denna procent några gånger och då till högst 34,31 X.
Hade således riksbanken fullt utnyttjat hela sin sedelutgifningsrätt,
skulle bankens guldkassa i regel icke hafva uppfyllt det ofvan angifna
villkoret om en tredjedels täckning. De anförda siffrorna synas därför
tyda på att riksbankens sedelutgifningsrätt, med den guldkassa riksbanken
hittills ägt, vore snarare för frikostigt än för snäft tillmätt.
Blir riksbanken i tillfälle att öka sin guldkassa, kommer den ofvan
angifna procentsatsen visserligen att stiga, men samtidigt ökas också
sedelutgifningsraYfew, och enligt fullmäktiges åsikt får sedel behof vet i landet
ökas icke så obetydligt, innan anledning förefinnes att ändra de nuvarande
bestämmelserna för sedelutgifningsrättens beräkning.

Den förnämsta utvägen att öka riksbankens förmåga att värna
landets kredit i utlandet och mildra kristiders förlamande inverkan på
landets näringslif vore, enligt motionären, att skaffa riksbanken en stark
utländsk kassareserv. Den af Riksdagen förra året anvisade utvägen
att låta riksgäldskontoret ställa till riksbankens förfogande skattkammarväxlar
å ett belopp af 40 miljoner kronor, vore visserligen, enligt
motionären, en lämplig reservutväg, men då riksbankens behof af
utländska betalningsmedel under kristiden öfversteg detta belopp, önskar
motionären en större kredit i utlandet. Motionären tänker sig att under
g}mnsamma ekonomiska tider skulle i utlandet uppläggas en kredit å
exempelvis 50 miljoner kronor att användas vid trängande behof. Det
framgår icke riktigt tydligt, huru motionären tänkt sig denna sak anordnad,

Bankoutslcottets Memorial N:o 5.

7

men af ordalagen synes man böra sluta att motionären afser, att hos
utländska bankhus skall för riksbankens räkning uppnegocieras eu lånekredit
å det ifrågavarande beloppet. Det har otta nog inträffat, att en
centralbank under kristider och på kort tid upptagit lån i utlandet eller
där skaffat sig en kredit, men veterligen har det icke förekommit,
att en centralbank år efter år tillförsäkrat sig en utländsk kredit att
användas såsom kassareserv. Att på förhand bedöma verkningarna
af den föreslagna anordningen synes svårt. Motionären hoppas, att
en sådan anordning skulle medföra ökad trygghet och stabilitet
för vår kredit i utlandet. Fullmäktige befara dock, att riksbankens
och rikets anseende och kredit därigenom icke skulle stärkas, enär
det sannolikt skulle uppfattas såsom tecken på en ytterlig ekonomisk
svaghet, att riksbanken på detta sätt hänvände sig till utlandet.

Slutligen yttrar sig motionären om önskvärdheten, att riksbanken
hölle en viss ordning på privatbankernas utländska affärer och i öfrig!
ingrepe normerande i deras rörelse, hvarjämte motionäröti förordar en
enig samverkan i frågor som röra landets kreditförhållanden, mellan
Kungl. Maj! samt riksgäldskontor och riksbanken, äfvensom mellan
dessa båda verk sinsemellan. Motionärens uttalanden i nyss antydda
afseenden torde få anses mer såsom principiella synpunkter och råd
angående riksbankens skötsel än såsom bestämda förslag och torde
därför icke här fordra fullmäktiges särskilda yttrande. Motionären
ifrågasätter jämväl något samarbete mellan riksbanken och bankinspektionen.
Här synes motionären dock hafva förbisett kungl. kungörelsen
af den 9 oktober 1908, där detta samarbete beröres och i viss
mån ordnas.

På grund af hvad sålunda blifvit anfördt få fullmäktige såsom
sin åsikt uttala, att tillfredsställande skäl icke blifvit af motionären
anförda för bifall till det af honom väckta förslaget.»

Grunderna för riksbankens förvaltning och verksamhet hafva för
ej länge sedan varit föremål för synnerligen omfattande utredningar
från statsmakternas sida. På grund af dessa utredningar ombildades
riksbanken till eu verklig centralbank, som fick sina normerande bestämmelser
i nu gällande lag för riksbanken af den 12 maj 1897. Äfven
därefter hafva lagens bestämmelser angående riksbankens sedelutgifningsrätt
varit underkastade särskild granskning, som under år 1901
ledde till vissa ändringar i lagen.

Med den ställning, centralbanken har till landets affarslif och ekonomiska
utveckling, kunna ofta förekommande ändringar i denna orga -

Utskottets

yttrande.

8

BanJcoutsJcottets Memorial N:o 5.

libation eller i grunderna för bankens verksamhet lätt föranleda rubbningar
inom affärsvärlden samt böra därför undvikas, såvida ej afgörande
skäl förebringas för en ändring.

När nu motionären föreslagit en omfattande utredning angående
grunderna för riksbankens förvaltning och verksamhet, har han visserligen
berört synpunkter i fråga om riksbankens organisation, dess ledning
och skötsel, hvilka äro värda beaktande. Hvad motionären anfört
till stöd för sitt förslag finner utskottet emellertid icke innefatta bevis
om sådana brister i nämnda organisation eller i de normerande bestämmelserna
för bankens förvaltning, att icke dess nuvarande form kan
bereda tillfälle ej mindre att för bankens ledning erhålla män äfven med
framstående praktisk affärsskicklighet och förmåga att rätt tillgodose
handelns, industriens och allmänna rörelsens behof än äfven för bankledningen
att vid bankens skötsel i flera afseenden följa de synpunkter,
som af motionären berörts.

Af dessa skäl och då utskottet ansluter sig till hvad bankofullmäktige
i sitt ofvan intagna utlåtande beträffande förevarande motion
anfört, anser utskottet icke omständigheterna påkalla en sådan utredning,
som i motionen föreslagits.

På grund däraf föranlåtes utskottet hos Riksdagen hemställa,

att herr Kronlunds ifrågavarande motion icke må
bifallas.

Stockholm den 8 mars 1909.

På bankoutskottets vägnar:

VERNER von SCHWERIN.

Reservationer:

af herrar Kronlund, Svensson, Rune och Neiglick.

Herrar Wallenberg och Thylander hafva begärt få antecknadt, att de
icke deltagit i ärendets behandling inom utskottet.

Stockholm, K. B. Boströms Boktryckeri, 1909.