Sammansatta Bevillninys- (och Lay-)utskottcts Utlåtande N;o 3.
\
N:o 3.
Ank. till Eiksd. kansli den 29 april 1909, kl. 4 e. m.
Sammansätta bevillninys- och lagutskottets betänkande i anledning
af väckt motion om skrifvelse till Kungl. Maj:t med
anhållan om förslag till lagbestämmelser i syfte att för
vissa personer försvåra åtkomsten af starka drycker
m. m.
I en inom Andra Kammaren väckt motion, n:o 154, som för förberedande
behandling öfverlämnats till sammansatta bevillnings- och lagutskottet,
har herr Jakob Pettersson i Södertelje föreslagit, »att Kiksdagen
måtte besluta att i skrifvelse till Kungl. Maj it anhålla, det Kungl. Maj :t
måtte efter verkställd utredning dels för Kiksdagen framlägga förslag till
lagbestämmelser i syfte att för personer, som för brott, begånget under
rusets inflytande, dömts till fängelse eller straffarbete eller som under en
kortare tid upprepade gånger bötfällts för fylleri, försvåra åtkomsten af
starka drycker, dels ock meddela de närmare administrativa föreskrifter,
som af sådana lagbestämmelser må föranledas.»
Till stöd för detta yrkande har motionären anfört:
»Krafvet på legislativa inskränkningar i rusdryckshandteringen och
rusdryckskonsumtionen bemötes ofta med den invändningen, att dylika
inskränkningar innebära ett obefogadt intrång i de måttligas frihet. Det
är orätt, säger man, att med anledning af de omåttligas missbruk förbjuda
det måttliga bruket af starka drycker. I denna invändning ligger ett
erkännande af det berättigade i sådana restriktioner, hvilka endast träffa
Bih. till Riksd. Prot. 1909. 5 Sami. 2 Afd. 3 Höft. (N:o 3.) 1
2 Sammansatta Besittnings- (och Lag-)utskottets Utlåtande N:o 3.
de omåttliga. Det torde rent af få anses allmänt erkändt, att de, som på
ett eller annat sätt ådagalagt, att de ej utan påtagliga olägenheter eller
uppenbar fara för sig själfva eller andra kunna hängifva sig åt bruket af
spritdrycker, icke hafva samma anspråk på hänsyn i detta afseende som
andra medborgare. Det oaktadt innehaller vår gällande rusdryckslagstiftning
endast ett par bestämmelser, som rikta sig uteslutande mot ett sådant
bruk af starka drycker, som enligt mera allmän uppfattning måste anses
vara ett missbruk. I sådant afseende torde nämligen vara att nämna
allenast 31 § 3 mom. i kungl. förordningen angående försäljning af brännvin
den 9 juli 1905, enligt hvilket brännvin ej må å försäljningsställe utlämnas
till den som är rusig, ej heller till minderårig, samt 24 g i kungl.
förordningen angående försäljning af vin och Öl af samma dag, som förbjuder
utlämnande af vin eller Öl å försäljningsställe till den, som är
rusig samt till minderårig under femton år.
Ett ytterligare steg i ifrågavarande riktning kan sägas vara åsyftadt
med Riksdagens år 1907 aflåtna skrifvelse till Kungl. Maj:t med begäran
om utredning, huruvida och i hvad mån bestämmelser må kunna meddelas
om internering af alkoholister äfven mot deras vilja i för dem afsedda
kuranstalter. Men äfven om denna riksdagsskrivelse i sin tid kommer
att leda till en verkligt tillfredsställande interneringslag, skall helt säkert
äfven efter dess införande en mängd fall förekomma, i hvilka internering
ej lämpligen kan äga rum, men i hvilka vederbörande ändock på grund
af konstaterad brist på själfbehärskning ej bör tillåtas fullkomligt samma
frihet att förskaffa sig rusdrycker som andra medborgare.
I England gälla enligt inebriates Act 1898 och Licensing Act 1902
härutinnan följande bestämmelser:
Om en vanedrinkare dömes till fängelse eller straffarbete för ett brott,
begånget under inflytande af rus eller dryckenskap, eller om en sådan
person inom loppet af tolf månader dömes minst fyra gånger för fylleri,
skall domstolen meddela den dömde förbud att under närmast följande 3
år vare sig å minuthandels- eller utskänkningslokal eller klubb köpa eller
förskaffa sig starka drycker, vid vite af 20—40 shilling. På samma gång
skola innehafvarne af alla minuterings- och utskänkningslokaler samt klubbar
inom domstolens jurisdiktion genom polismyndigheten underrättas om förbudet,
och den som med vetskap om detsamma säljer eller tillhandahåller
vederbörande starka drycker eller tillåter, att sådana utlämnas åt honom,
straffas med böter, första gången till belopp af högst 10 pund samt andra
och följande resor till belopp af högst 20 pund.
Sammansatta Bevillning s- (och Lag-) utskottets Utlutande N:o 3. i
För att bereda effektivitet åt dessa bestämmelser är det föreskrifvet,
att alla dylika drinkare skola af polismyndigheten uppföras på s. k.
svarta listor, som jämte vederbörandes porträtt tillhandahållas innehafvare
af spritförsäljningsrättigheter.
Därjämte är i England förbud stadgadt äfven för andra än krogvärdar
och dylika att hjälpa en drucken person att erhålla starka drycker,
och öfverträdelse af detta förbud straffas med böter, ej öfverstigande 40
shilling, eller med fängelse med eller utan »härd labour» i högst en månad.
Det är tydligt, att en dylik lagstiftning ej kan blifva synnerligen
effektiv i en världsstad som London, där drinkarne för en ringa penning
kunna förflytta sig från det ena polisdistriktet till det andra, men i mindre
städer och på landsbygden hafva nu anförda bestämmelser visat sig vara
ingalunda föraktliga medel i kampen mot dr y eken skapen.
I en del svenska städer lära redan försök med dylik lagstiftning blifvit
anställda, i det att vederbörande brännvinförsäljningsbolag genom kontrakt
ålagts att icke sälja spritdrycker till personer, som af polismyndigheten
eller fattigvårdsstyrelse betecknats såsom drinkare.
Principiellt torde ej några vägande skäl kunna åberopas emot sådana
bestämmelser. Den frihet, som uppenbarligen har missbrukats, är ej förtjänt
att skyddas, då det är att befara, att denna frihet, om den lämnas
oinskränkt, kommer att leda till upprepade brott mot den allmänna ordningen
samt säkerheten till person och egendom.
Gifvetvis är det förenadt med svårighet att så formulera en lag i
ifrågavarande syfte, att man därmed uppnår det afsedda resultatet: väsentlig
inkränkning i försäljningen af rusdrycker till alkoholister och »fyllerister».
Under öfvervägande torde härvid böra tagas, huruvida för ändamålet är
tillräckligt att göra tillägg till förordningarna om försäljning af bränn vill
samt af Öl och vin, eller om äfven ändring bör göras i strafflagen samt i
lagen om straffregister. Härom synes särskild utredning vara erforderlig,
hvilken lämpligast torde böra verkställas genom Kungl. Maj:ts försorg.
Likaså torde det vara nödvändigt, att den blifvande lagen i ämnet för
vinnande af effektivitet kompletteras med en del rent administrativa föreskrifter,
som det jämväl tillkommer Kungl. Maj:t att utfärda.»
I skrifvelse den 27 februari 1907 har Riksdagen hos Kungl.
Maj:t anhållit, det täcktes Kungl. Maj:t låta verkställa utredning, huruvida
och i hvad mån föreskrifter må kunna meddelas i fråga om internering
af alkoholister äfven mot deras vilja i för dem afsedda kuranstalter samt,
Utskottets
yttrande.
4 Sammansatta Bevillnings- (och Lag-Jutskoitets Utlåtande N:o 3.
i fall utredningen därtill gåfve anledning, för Riksdagen framlägga förslag
till lagstiftning i ämnet. Enligt hvad motiveringen till ifrågavarande skrifvelse
gifver vid handen, har Riksdagen härvid med alkoholist förstått en
sådan person, hos hvilken begäret efter starka drycker antagit en sjuklig
karaktär samt gått så långt, att vederbörande till följd af sin dryckenskap
måste anses psykiskt ofri samt i följd däraf oförmögen att sörja för si»
själf eller farlig för sin omgifning. I samband härmed har Riksdagen
med styrka framhållit, att genomförandet af en dylik lagstiftning förutsätter
stor varsamhet och att förfarandet vid meddelande af beslut om internering
bör ordnas så, att personer, som förfallit till missbruk af alkohol,
men ännu ej förlorat sin viljefrihet i berörda hänseende, icke utsättas för
faran att förväxlas med sådana sjuklingar, hvarom här är fråga, och det
därmed förenade äfventyret af tvångsinternering. Det är således uppenbart,
att, när Riksdagens omförmälda skrifvelse, som ännu är beroende på
Kungl.. Maj:ts pröfning, i sin tid ledt till en lagstiftning i ämnet, sådana
vanedrinkare, hvilkas spritbegär ej kan karaktäriseras såsom rent af sjukhgt,
fortfarande skola vara oförhindrade att genom missbruk af starka
drycker vålla sina familjer både ekonomiska svårigheter och andra obehag
samt medföra fara för den allmänna säkerheten. Endast på en ringa del
af dylika drinkare kan straffet för fylleri väntas utöfva någon verkan; det
stora flertalet af dem låter sig enligt erfarenhetens vittnesbörd icke däraf
rättas. ° Under sådana förhållanden måste det, såsom motionären påvisar,
framstå såsom ett önskemål att i största möjliga utsträckning för dylika
drinkare försvåra åtkomsten af starka drycker. Motionären har i sådant
afseende ifrågasatt, att om en person upprepade gånger bötfällts för fylleri
eller dömts till urbota straff för brott, begånget under rusets inflytande,
vederbörande domstol skulle vara skyldig meddela förbud för personer, som
idka försäljning af starka drycker, att vidare sälja sådana till en dylik
vanedrinkare. I samband därmed har såsom medel att göra lagen effektiv
ifrågasatts skyldighet för vederbörande polismyndighet att om förbud af
djdik art underrätta sprithandlare och värdhusvärdar i drinkarens hemort.
Från principiell synpunkt finner utskottet icke något att invända mot berörda
förslag. Beträffande möjligheten att effektivt upprätthålla dylika
förbud är utskottet visserligen tveksamt för de större städernas vidkommande,
äfven om svårigheterna i detta afseende skulle visa sig oöfverkomliga
å dessa orter, skulle dock enligt utskottets förmenande mycket
vara vunnet, om sådana förbud kunde effektivt upprätthållas å landsbygden
samt i smärre och medelstora städer. Utskottet är för öfrigt förvissadt,
Sammansatta Bevillnings- (och Lag-) utskottets Utlåtande N.o 3. 5
att vetskapen om att en dylik påföljd drabbar den, som gör sig skyldig
till upprepadt missbruk af starka drycker, skulle i många fall verka återhållande
på dryckenskapsbegäret samt bidraga att stärka den utbredda
folkmeningen om detta begärs förkastlighet. I likhet med motionären anser
utskottet det emellertid böra öfverlämnas åt Ivungl. Maj:t att efter ytterligare
utredning af frågan framlägga förslag till lagbestämmelser härutinnan.
Utskottet får således hemställa,
att Riksdagen, med bifall till herr Jakob Petterssons
förevarande motion, måtte i skrifvelse till Kungl.
Maj:t anhålla, det Kungl. Maj:t täcktes efter verkställd
utredning dels för Riksdagen framlägga förslag till lagbestämmelser
i syfte att för personer, som för brott,
begånget under rusets inflytande, dömts till fängelse
eller straffarbete eller som under en kortare tid upprepade
gånger bötfällts för fylleri, försvåra åtkomsten
af starka drycker, dels ock meddela de närmare administrativa
föreskrifter, som af sådana lagbestämmelser
må föranledas.
Stockholm den 29 april 1909.
På sammansatta bevillnings- och lagutskottets vägnar:
KILS TROLLE.
Bill. till Biksd. Prof. 1909. 5. Sami. 2 Afd. 3 Höft.
2